JAN ERIC ALMQUIST: Tidelagsbrottet. En straffrätts-historisk studie. Uppsala 1926. A.-B. Lundequistska Bokhandeln. (Uppsala Universitets Årsskrift. Juridik. I.) 44 s. Kr. 1.50.

 

    Detta arbete torde kunna sägas i sitt slag vara en förstling inom den svenska rättsvetenskapen. Förf. har satt som sin uppgift att i detalj och seklerna igenom skildra den svenska rättens ställning till vad i 1864 års strafflag kallas otukt med djur, och därvid lagt sig vinn om att beakta ej blott de vid varje tid gällande lagstadgandena utan ock den från dessa stundom vitt skilda rättstillämpningen. Förkunskapen om denna har förf. både med synnerlig omsikt anlitat den tryckta litteraturen och även tillgodogjort sig ett ganska omfattande arkivmaterial; särskilt bör nämnas det gagn förf. haft av de kända samlingar, nu förvarade i riksarkivet, som verkställts av lagkommissionens förste sekreterare Magnus Becchius (adlad Palmcrantz). Också har det lyckats förf. att skänka en bild av rättsutvecklingen som i sin levande åskådlighet är synnerligen både fängslande och lärorik.
    Under det att vår äldsta götarätt icke stadgade något straff för tidelag, var gärningen redan enligt Dalalagen ett brott som medförde dödsstraff. Detta överensstämde med såväl Mose lag som kanonisk rätt, men att straffet skulle verkställas genom levande begravningvar, framhåller förf., en egendomlighet för den svenska rätten. Kvalifikationen blev dock efter hand mildrad, så att först bålet, sedan halshuggning trädde i den levande begravningens ställe. Ett lyckligt fynd har förf. gjort i fråga om tidelagares brännande. Under Karl XI:s

 

232 BIRGER WEDBERG.tid — då åtal för tidelagsbrott överflödade på ett sätt som förf. sammanställer med det stora trolldomsraseriet — anhöllo Memmings häradsbor hos konungen att en till bålet dömd tidelagare måtte förskonas från detta straff; men konungen fann deras begäran grundad på en gammal papistisk vantro att om röken från en tidelagares bål dreve ut över åkrar och ängar så skulle detta förorsaka missväxt och hårda år, och han resolverade att straffet skulle verkställas "såframt Vi icke vele draga uppå Oss Guds vrede och samka uppå Oss stora landsplågor som Gud plägar straffa både land och folk med, när sådana missgärningar varda förskonade".
    Enligt 1734 års lag, 10: 1 MB, skulle tidelagaren halshuggas och i båle brännas och djuret tillika varda dödat och bränt. Dödsstraffets skärpning medelst förbränning avskaffades genom k. f. den 10 juni 1841, men i övrigt gällde stadgandet oförändrat ända tills 1864 års strafflag trädde i kraft. Tack vare överdomstolarnas leuterationsrätt och konungens benådningsrätt blevo dock redan under frihetstidens senare skede avrättningarna för tidelag allt sällsyntare, och efter det Gustav III d. 1 nov. 1778 förordnat att ingen dödsdom finge verkställas innan den blivit av honom gillad, har icke någon tidelagare umgällt sitt brott med livets förlust. Den seghet varmed lagens stränga straffhot likväl bibehöll sig, tillskriver förf. dels åsikten om avskräckningens nödvändighet och dels den nedärvda vördnaden för"Guds lag".
    Förf. slutar med en betraktelse de lege ferenda. Han menar, förvisso med allt fog, att tidelag vid en blivande strafflagsrevision bör lämnas straffritt och rättsutvecklingens kurva sålunda ledas tillbaka till utgångspunkten på våra hedniska förfäders tid.
    Min nu givna torra redogörelse har ej kunnat skänka någon föreställning om den rikedom på intressanta smådrag som den välskrivna och vederhäftiga avhandlingen rymmer. Men en var som själv läser den skall säkerligen med mig instämma i en livlig önskan, att den svenska rättshistoriska forskningen måtte få behålla den värdefulla kraft som förf. genom detta och sina tidigare arbeten visat sig vara.

 

    I fråga om den gustavianska tiden må det tillåtas mig att något komplettera förf:s allmänt hållna uttalande: att KM:t alltid mildrade dödsstraffet till i regel spöslitande, 15 à 40 par, och fästningsarbete ifrån 2 till 10 år, varjämte den brottslige vid vite av 6 par spö förbjöds att efter utståndet straff vistas å gärningsorten (s. 39). I självaverket är det ganska överraskande och ingalunda uppbyggligt att se, hur i hög grad ombytlig KM:t var. Gustav III:s mildhet såväl som hans osäkerhet om sin egen praxis är känd (se mitt arb. Konungens Högsta Domstol 1789 — 1809 s. 31, 34—35). I motsats till vad HD hemställde lät han under sina senare år icke någon tidelagare undergå spöstraff, och det hände att han förskonade tidelagaren från allt vidare straff än att avskiljas från gärningsorten med vitesförbud av 6 par spö att någonsin därstädes vistas. Mestadels ålade han emellertid fästningsarbete, näppeligen dock över 4 år. Under tiden när-

 

ANM. AV J. E. ALMQUIST: TIDELAGSBROTTET. 233mast efter Gustaf III:s död fick tidelagaren åter undantagslöst slita spö, men nog aldrig mer än 20 par1, och i regeln dömdes till 2 års fästningsarbete. Men det hände att arbetstiden sattes till blott 1 år (HD 9/7 95, 2/5 96; konselj 17/7 95, 10/6 96); ja i ett mål, som förevar i HD d. 26 okt. 1795 och där fyra ledamöter lika med hovrätten tillstyrkte 20 par spö och 2 års arbete, hemställde de övriga, bland dem riksdrotsen och Calonius, att brottet måtte få umgällas med blott spöstraff, och de använde därvid den fullkomligt osanna motiveringen att detta vore "i likhet med vad tillförene i dylike fall merendels brukeligit varit". Hertigen biföll den lindrigare meningen (13/11). Ett par år senare är Calonius med om att tillstyrka, jämte spöstraff, 2 års arbete och åberopar även nu att därmed vinnes "likhet med vad KM:t i dylika mål som detta vanligen i nåder förordnat" (8/1 98, bifölls i konselj 17/1). Med 1800-talets början inträder en väsentlig skärpning i brottets bestraffning. Att gifte bonden Jakob Thomasson Vihelä fick det stränga straffet av 40 par spö och 10 års arbete, kunde man vilja förklara därmed att han brutit sin äktenskapliga trohetsplikt och att kreaturet var ett svin (HD 24/5 02, konselj 4/6). Men kort därpå dömdes bondesonen Matts Michelsson Söderman för tidelag med stokreatur till 30 par spö och 10 års arbete (HD 23/8 02, konselj 31/8). — Oförklarligt nyckfullt förfor KM:t med kreaturet. Förf. framställer, efter Flintberg, saken så (s. 41) som om det alltifrån 1790-talet blivit regeln att kreaturet ej dödades utan bortskaffades från orten, och som om KM:t redan alltifrån 1780-talet nöjt sig med att, när samme gärningsman övat tidelag med flera kreatur, blott ett av dessa dödades. Intetdera är riktigt. Visserligen synes man under HD:s första år ha ansett, att när tidelagaren förskonades från dödsstraffet borde, som det en gång hette i en hovrättens hemställan,"såsom en följd härav" även kreaturet få behålla livet (HD 11/1 90). Men redan d. 10 juni 1793 tillstyrkte HD kreaturets dödande, och åren 1794 — 97 skall kreaturet än dödas än bortskaffas.Under tiden därefter var praxis stadig så till vida att kreaturets dödande beslöts, men osäkerhet rådde i fråga om den döda kroppens hanterande. Skulle den brännas, såsom lagen stadgade, eller nedgrävas? Rörande de många skiftande rättsfallen härom må det vara nog att nämna, att bränning beslöts 1801 (HD 30/11, konselj 9/12), men nedgrävning — ehuru hovrätten hemställt om bränning — såväl s. å. (HD 27/7, konselj 17/8) som i det förutnämnda målet från 1802 om bonden Vihelä. Vad vidare angårförf:s uppgift att KM:t nöjde sig med att blott ett av de flera kreatur dödades med vilka gärningsmannen övat tidelag, så är denna tydligen utan närmare kontroll hämtad från Flintberg. Men F. har här, liksom stundom eljest, icke läst papperen med tillbörlig uppmärksamhet. Det är väl sant att i de två av F. citerade målen (JRev 22/10 87, 1/4 88) det sagts att blott ett enda av flera kreatur skulle dödas; men detta har berott därav att gärningen ansetts full-

 

1 En minoritet i HD tillstyrkte, utan framgång, 40 par 7/1 94, 30 par 8/1 98 (konselj 24/1 94, 17/1 98). 

234 BIRGER WEDBERG.tygad allenast beträffande detta enda kreatur1. Att detta var orsaken bestyrkes även av senare rättsfall. År 1795 (HD 12/1, konselj 23/1)beslöts att båda de kreatur med vilka den brottslige haft tidelag skulle dödas, och i det nyss citerade rättsfallet från 1801 bifölls HD:s hemställan "att de tvenne kokreaturen, med vilka det blivit styrkt att han [= drängen Nils Pehrsson] tidelag bedrivit, borde dödas och brännas samt den tredje, med vilken han själv erkänt sig hava en sådan missgärning förövat, från orten bortskaffas". Efter vilka grunder skulle för övrigt ha avgjorts vilket av kreaturen — de hade kanske skilda ägare — borde ljuta döden? Att låta avgörandet ankomma på tärningskast eller skarprättarens godtycke var ju ej gärna möjligt.
    Till sist en liten undran! Förf. citerar, liksom Flintberg, ibland HD: s protokoll, ibland riksregistraturet.3 Varför denna omväxling? Vore det icke mera tillfredsställande att ange såväl dagen för HD:s hemställan som konseljdagen eller också, där konseljbeslutet sammanfaller med HD:s hemställan, konsekvent blott endera dagen? Förf:s metod är besvärlig för den läsare som vill gå till källorna, och den har spelat honom själv det lilla sprattet att, i noten 3 s. 41, registraturet 23/1 1795 sättes i opposition mot bl. a. HD:s protokoll 12/1 s. å., ehuru de båda citaten i själva verket röra ett och samma mål där HD:s enhälliga hemställan blev gillad i konseljen.

Birger Wedberg.

 

1 I 87 års rättsfall (Anders Isacsson) ansåg HovRn att den svarthjälmiga kvigan, varmed Anders efter ett vittnes berättelse synden förövat, skulle dödas och nedgrävas, men stoet och den svarta koen, dem Anders uppgivit sig även till styggelsen hava nyttjat, borde till förargelses undvikande från orten skaffas. Deras excellenser styrkte så mycket mera till bifall härå som intet bevis förekom till befästande av den brottsliges bekännelse att hava gärningen fullbordat. — I 88 års rättsfall (Lars Andersson) dömde HovRn att rusthållaren Erik Johanssons stokreatur (jämte L. A:s bekännelse stark indiciebevisning) skulle dödas och brännas, men Johan Nilssons stokreatur (blott L. A:s bekännelse) till förargelses undvikande från orten skaffas. Varken JRev eller konungen (18/4) yttrade något om kreaturen.

2 Flintberg V. s. 186 citerar med orätt detta rättsfall (Clemet Halfvardsson) till bevis för att kreaturet ej skulle dödas utan blott skaffas från gärningsorten.

3 Förf. hänvisar (s. 41 not 3) beträffande 18/1 och 8/3 1790 rätteligen till registraturet, ej såsom Flintberg till HD:s prot., där målen förekomma 11/1 och 23/2. Däremot kvarstår hos förf. (s. 39 not 5) Flintbergs datum 13/7 1795, vilket rätteligen skall vara 9/7. Anmärkas må (jfr förf. s. 33—34) att i sist åsyftade mål — där den dömde, 18-årige drängen Petter Nilsson, erkänt att brottet skett under vallgång — HD fann anstalt genom hovrätten böra fogas om laga tilltal för den, som emot lagens tydeliga förbud att icke nyttja gossar till vallgång P. N. till vallhjon brukat (se ock registraturet 17/7). Citatet från Flintberg i not 4 s. 37 synes lämpligen böra kompletteras med en hänvisning till hans anmärkningar under 13: 5 MB, s. 206—7 (straff förfalsk bekännelse om tidelag).