ADOLF WACH †.
Med Adolf Wach har en av 1800-talets och det begynnande 1900-talets främsta tyska rättsvetenskapsmän gått bort, en av de allra sista av dem, som under den tyska kejsaretiden gjorde den tyska rättsvetenskapen till den ledande i Europa.
Född 1843 i provinsen Westpreussen fick Wach leva sin ungdom under de svåra yttre och inre strider, som förberedde Tysklands enhet. Hans mannaålders verksamhet började, när denna enhet var vunnen, och nådde sitt betydelsefullaste skede, när det nya Tyskland stod på höjden av sund och livskraftig blomstring. Wach var andligen en son av Tyskland från 1800-talets mitt. Han bar många av dess bästa drag och förföll aldrig till den chauvinism och byzantinism inför de tyska rättsskapelserna, vartill det tyska rikets yttre storhet förledde många av de tyska rättsvetenskapsmännen.
Hans förstlingsarbete var en mästerlig rättshistorisk behandling av den italienska arrestprocessen. Han fullföljde därmed sin lärare Brieglebs arbeten från den tyvärr alltför ringa bearbetade perioden, då på italiensk jord särskilt inom processens område romerska och germanska rättstankar sammansmälte för att bilda grunden för hela den senare västeuropeiska utvecklingen. Han skrev därefter inom kyrkorätten, men sedan han 1875 blivit professor i Leipzig, och det tyska riket fått sina nya rättegångsordningar, återvände han till processrätten och blev den oomstritt främste uttolkaren och föreläsaren av den nya rätten. Vid Leipzigs berömda universitet blev han sin tids bärare av Carpzows ryktbarhet och utgjorde under årtionden jämte Sohm och Binding det triumvirat, kring vilket samlade sig stora skaror tyska studenter och flöt en oavbruten ström av lyssnande utländska jurister. Ej minst svenska jurister ha i flera generationer setat vid Wachs kateder och mottagit bestämmande intryck av hans rika personlighet och ovanliga föreläsningskonst.
På det verksamhetsfält, som Wach ägnade sina bästa krafter, processrätten, var hans gärning banbrytande. Han trädde därvid i viss mån i Bülows och Degenkolbs spår, då han eftersträvade en djupare analytisk behandling av de processrättsliga företeelserna i stället för de äldre blott beskrivande framställningarna, men med sin omfattande lärdom grep han sig an med att under överblickande av hela området göra engenomförd systematisk bearbetning av sitt ämne. Väl hann han icke utgiva hela resultatet av dessa forskningar, men den som åhört hans föreläsningar vet, huru vitt hans tanke plöjt. För nutida uppfattning ter sig måhända denna konstruktiva kraft redan något föråldrad. De ytterst skarpsinniga utredningarna om den olika natur, som det s. k. rättsskyddsanspråket kan ha med olika utgångspunkter, framstå mera som yttringar av en logiskt skarpt tränad hjärna än som förklaringar av realiteter. Wachs stora bestående betydelse kan ej heller sägas ligga här. Den vilar därpå, att han aldrig lät detta teoretiskt systematiserande arbete förleda sig att mista blicken för de livets verkligheter, som rätten reglerar. Han var aldrig någon kammarlärd, utan han levde själv med i det pulserande livet och lärde av egen erfarenhet känna det.Under årtionden deltog han som domare i Landgericht i Leipzig och vann därigenom en oskattbar praktisk förfarenhet I Sachsens ständerförsamling satt han under många år som Leipzigeruniversitetets representant i första kammaren och gjorde sina oupphörliga resor till Dresden för att, som han brukade säga, arbeta i parlamentet. I lagstiftningsarbetet begagnades han flitigt; hans sista stora uppdrag var ledamotskap i 1903— 1905 års kommission för omarbetning av straffprocessen.
Wachs betydelse berodde i ej ringa grad på den lyckliga harmoniska avvägningen av hans personlighet. Han var ingen fladdrande opportunist men ej heller någon dogmatiker eller fantast. Han var en utpräglad verklighetsmänniska, men han besatt en alltför djup och omfattande bildning för att frestas av dagens modeparoll. På sitt eget fackområde var han alltid beredd att belysa nya hugskott med de historiska erfarenheterna av huru det förlöpt, när samma hugskott förut underrättens växlingsrika historia blivit prövade. In i det sista var han en bestämd motståndare mot de nya på den österrikiska civilprocessen grundade strävandena efter en förstärk-
ning av domstolens ställning och ansvar i rättegången på parternas bekostnad och en därmed sammanhängande möjlighet att även i civilprocessen begagna parterna som undersökningsobjekt. Wachs motstånd på denna punkt berodde ej på egentlig konservatism. Han hade själv en mängd uppslag för att förbättra den tyska civilprocessen. Men han var fullt övertygad, att den i tyska civilprocessen åsyftade och efter franskt mönster skapade balansen mellan domstolen, å ena, och parterna, å andra sidan, var för det tyska rättslivet lycklig. Hela hans sinne var emot den mer autokratiska ställning, som den österrikiska processen tilldelar domstolen. Den hade en gång varit det utmärkande för den preussiska processen men hade under västeuropeiskt inflytande fått vika. Och den västeuropeiska rättegången, där parterna icke ställdes under domstolens förmynderskap utan fingo verka som själva ansvariga för sina öden, innebure ett betydande kulturvärde för hela samhällsordningen.
På andra områden inom rättegångsväsendet betraktade han de västeuropeiska förebilderna med andra ögon. Han var sålunda ingen vän av juryn och fick också uppleva dess avskaffande i Tyskland. Likaså var han en bestämd motståndar emot den tyska under ett visst skede mycket starka rörelsen att efter engelskt mönster utbyta de kollegiala landsrätterna mot enmansdomstolar. Detta ansåg han vara import av utländsk vara, som icke passade för Tyskland. Han kände sig därvid som bärare av gamla tyska traditioner, vida äldre än det nya tyska riket.
Thore Engströmer.