VALUTAFRÅGOR I RÄTTSLIG BELYSNING.

 

DET S. K. OMRÄKNINGSPROBLEMET.

 

AV

 

JUSTITIERÅDET ALBERT KÔERSNER.

 

I Norsk Retstidende 1922 har advokaten F. Schjelderup i en synnerligen intresseväckande och välskriven uppsats behandlat ämnet "Efter hvilken dags kurs skal pengeforpligtelseromregnes naar de er betalbare i indlandet, men uttrykt i fremmed mynt?"¹ När spörsmålet skulle göras till föremål för behandling på det Trettonde nordiska juristmötet i Helsingfors, erhöll detsamma med rätta en något vidgad formulering, enär det otvivelaktigt icke kan lösas utan att man först tagit ställning till frågan om påföljd av betalningsmora. "Om gäldenärs skadeståndsskyldighet vid försummad penningbetalning, med särskild hänsyn till valutaförsämring" blev därför ämnet för det inledningsföredrag, som före mötet utgavs av referenten professor Lauri Cederberg.² Denna omsorgsfullt utarbetade, innehållsrika avhandling ger en belysande översikt över här föreliggande problem, men utvisar också vilka utomordentliga svårigheter problemen erbjuda. För att bliva i tillfälle att vid mötet göra ett uttalande ägnade jag frågan någon tids studier under 1925 års sommar.³ I vissapunkter ansåg jag mig därvid böra stanna vid resultat, som avvika från de synpunkter, vilka gjorts gällande av advokat Schjelderup och i väsentliga delar om ock med tvekan bi-

 

 

 ¹ I det följande citerad "Schjelderup".

² I det följande citerad "Cederberg".

³ Jag begagnar tillfället att här uttala min förbindelse till min vän, hovrättsrådet Hakon Hjerten i Jönköping, för det utbyte jag erhållit av vårasamtal under samvaro i Borgholm.   

trätts av professor Cederberg. Den begränsade tid, som vid juristmötet kunde erbjudas de olika talarna, medgav icke annat än ett framkastande av påståenden utan närmare motivering. På grund härav har jag velat begagna det tillfälle, som här lämnats mig, att giva ett något mera utförligt bidrag till diskussionen. Att från svensk rätts synpunkt taga bestämd ställning till de synnerligen svårlösta problemen är jag icke ens nu beredd.
    Till en början skulle jag då vilja säga några ord angående Alméns uttalanden i ämnet. Härtill anser jag mig ha så mycket större anledning, som jag stod i intim kontakt med Almén under den tid han var sysselsatt med utgivandet av den andra upplagan av kommentaren till den skandinaviska lagen om köp och byte. Professor Cederberg har fullständigt hänvisat till de yttranden i ämnet, som förekomma i denna upplaga. Men då professor Cederberg¹ anför, att Almén i not 31 § 30 utan motivering uttalar, att borgenär för visst fall är berättigad till ersättning för kursförlust vid gäldenärsmora, vill det synas som om uppmärksamheten emellertid något mer ingående borde hava fästats därpå,att Almén i annat sammanhang uttryckligen antyder vadsom motiverat denna hans åsikt. När Almén vid 38 § n. 54 behandlar frågan, huruvida det står en borgenär öppet att utöver moraränta fordra ersättning för liden skada, anser Almén, att emot en sådan rätt skäl knappast kunna härledas ur allmänna rättsgrundsatser samt att det i svensk rätt icke finnes någon särskild bestämmelse, som skulle utesluta en sådan rätt. Almén framhåller visserligen, att ett skadeståndsanspråk av ifrågavarande slag i det stora flertalet fall torde böra tillbakavisas redan av det skäl, att det här är fråga om skada, som icke på förhand kunnat beräknas skola bliva en följd av betalningens uteblivande, eller som bort av borgenären kunna förebyggas. Men han anför därefter ett exempel på ett undantagsfall, där en borgenär med hänsyn till den vikt, som betalningens fullgörande på förfallodagen enligt meddelande till gäldenären hade för honom, borde tillerkännas skadestånd. Därefter tillägger Almén i den nya upplagan vid 38 § not 55 a: "Större praktisk betydelse harfrågan om gäldenärs skyldighet att ersätta borgenärens för-

 

¹ Se Cederberg s. 19 samt Svensk Juristtidning 1925 s. 263.

 

lust genom penningkursens fall. För vår del anse vi, att ersättning för sådan förlust bör utgå." Genom det sammanhang, vari detta yttrande förekommer, och genom den hänvisning, som samtidigt göres till det nyss berörda, av Cederberg anförda uttalandet vid 30 § not 31, har emellertid Almén såväl ställt ersättnings utgående i samband med den åsikt han omfattat i fråga om borgenärs rätt till skadestånd utöver moraränta som även antytt, att han hade för ögonen de mera extraordinära kursförskjutningarna under världskriget.
    Jag erinrar mig för övrigt, att den direkta anledningen till de antydningar i spörsmålet, som Almén sålunda gjorde, var en rätt mycket diskuterad händelse från krigets första år. Ett svenskt bruksbolag hade levererat varor till Tyskland att betalas i mark. Vid tiden för köpeskillingens förfallande hade marken börjat sjunka, ehuru ej med den svindlande fart som senare. Den tyske köparen, vilken ansågs vara fullt solvent, dröjde utan anledning med betalningen en avsevärd tid och insände därefter till säljaren markbeloppet jämte viss ränta. Den svenske säljaren, vilken sålt i mark endast därför att den förnämlige tyske köparen så fordrat, hade icke själv någon användning för markbeloppet utan förvandlade detsamma i kronor enligt dagskurs. Härvid gjorde han en mycket stor förlust, då markkursen vid tiden för betalningen stod betydligt lägre än vid förfallotiden. Det ansågs otvivelaktigt, att den tyske köparen insett, att han genom sin underlåtenhet att betala skulle orsaka säljaren förlust. Den svenske säljarens anspråk på skadestånd tillbakavisades emellertid av köparen. För svenska jurister, vilka voro vana vid den gällande doktrinen, att något annat skadestånd än moraränta ej kunde förekomma, framträdde dock den materiella orätt, som skedde den svenske säljaren, uppenbar, och förfrågan gjordes hos tysk affärsjurist angående eventuellt utfall av en rättegång. Från Tyskland skulle hava meddelats, att visserligen enligt B. G. B. 288 § skadestånd utöver moraränta finge utdömas, men att frågan ändock vore tvistig, förmodligen emedan skadan hade sin grund i det inhemska, lagliga betalningsmedlets sjunkande. Då emellertid borgenären vore en utlänning, som hade bort antagas å förfallodagen genast hava förvandlat den tyska valutan till sitt

 

lands mynt, ansågs det finnas skäl för en för den svenske säljaren förmånlig utgång. Huru det gick med det ifrågavarande fallet, kan jag nu ej bestämt erinra mig, men säkert är, att Tysklands Reichsgericht sedermera utdömt skadestånd i liknande fall. Jag skulle tro, att Almén tänkte sig, att svensk domstol skulle kunna utdöma skadestånd, om det istället varit den svenska valutan, som varit sjunkande, och dröjsmålet åstadkommits av en svensk köpare. Av flera skäl ansåg sig Almén likväl icke kunna för det dåvarande vidare inlåta sig på de intrikata frågorna.
    Såsom redan antytts, avviker Alméns mening, att skadestånd kan i Sverige utdömas utöver ränta, från andra svenska författares uttalanden i ämnet och från den allmänna meningen.¹ Såsom professor Cederberg² omnämnt, innehålla ett flertal främmande länders lagstiftningar stadganden om dylik skadeståndsrätt. I Frankrike har för övrigt enligt Planiol,³ innan särskild föreskrift därom inflöt i Code Civil art. 1153 genom lag den 7 april 1900, skadestånd under vissa förutsättningar utdömts utöver moraränta och detta även i vanliga civila mål. Professor Cederberg påpekar⁴ också, hurusom i Österrike, där dock A. B. G. B. 1333 § stadgar, att skada, orsakad genom dröjsmål med betalning, "wird durch die vondem Gesetze bestimmten Zinsen vergütet", högsta domstolen icke förty i ett plenarutlåtande uttalat sig för gäldenärs skyldighet att under vissa omständigheter betala skadestånd utöver ränta. I Danmark och Norge utdömes också sådant skadestånd utan direkt lagbestämmelse.⁵ I förbigående bör också

 

¹ Se de hos Almén § 38 not 53 förekommande hänvisningar samt Berndt Hasselrots Juridiska skrifter V s. 110.

² Se Cederberg s. 3 not 3, jfr Almén § 38 not 51.

³ Jfr Planiol, Traité élémentaire de Droit civil II nr 270. Cederberg lämnar s. 32 annan uppgift. Jag frånser här och i det följande sådan ersättning för särskilda kostnader, som redan enligt art. 177—186 i Code de Commerceoch senare enligt växellagarna i allmänhet utgår vid dröjsmål med växelbetalning.

⁴ Cederberg s. 29. Jfr Weishut, Haftet der säumige Schuldner für die Geldentwertung?, Wien 1923, Klang, Das Gutachten des Obersten Gerichtshofesüber den Geldentwertungsschaden wärend des Verzuges i Deutsche Juristen Zeitung 1923 s. 330 samt Wahle, Das Valorisationsproblem in der Gesetzgebung und Rechtsprechung Mitteleuropas, Wien 1924.

⁵ Se Cederberg s. 19 samt av honom åberopade författare och rättsfall.

 

anmärkas, att de danska och norska motiven¹ till den skandinaviska köplagen uttryckligen lämna frågan om rätt att utdöma dylikt skadestånd öppen. På sätt Almén framhållit synes något hinder knappast föreligga för att i svensk rätt utdöma sådant skadestånd, och för min del vågar jag till och med ifrågasätta om icke för befogenheten härför kan åberopas direkt bestämmelse i lag, nämligen sista punkten i § 36 växellagen (§ 37 i finska växelstadgan), vilket lagrum jag, i motsats till professor Cederberg, på skäl, som i det följande skola närmare beröras, icke anser till sin princip innefatta exklusiva växelrättsliga föreskrifter. Att lagen såsom påföljd av mora stadgar skyldighet att betala ränta synes icke behöva tolkas såsom bevis för, att skyldighet att betala annat skadestånd skulle vara utesluten. Räntan utgör nämligen efter vad jag kan förstå en alldeles egenartad ekvivalent för den uteblivna penningprestationen. Denna ekvivalent sammanhänger med penningens natur att så att säga alltid kunna göras inkomstbringande i vems hand den än är, och den normeras till sin storlek av en slags genomsnittsberäkning av de fördelar, som regelmässigt äro förenade med disposition av penningar. Ränta utgår visserligen icke,om dröjsmålet beror på borgenären. Men moraränta utgår vare sig någon skada för borgenären visas hava uppkommit genom dröjsmålet eller icke.² Därtill kommer, att ränta måste utgivas oberoende av gäldenärens subjektiva skuld och t. o. m. om dröjsmålet har sin grund i force majeure. Betecknande är också, att även om moratorium på det ena eller andra sättet tillerkännes en gäldenär, sådant moratorium emellertid i regel anses böra vara villkorat av förpliktelse att betala ränta.
    Beträffande skadestånd utöver moraränta lärer man däremot få taga hänsyn till allmänna skadeståndsgrundsatser. Dröjsmålet måste uppenbarligen även här hänföra sig till gäldenären. Men därutöver måste styrkas, att dröjsmålet or-

 

¹ Se Udkast til Lov om Køb, København 1904, s. 56 och 64 samt Motivertil Udkast til. lov om kjøb, Kristiania 1904, s. 44 och 50. Jfr Lassen Ussing, Haandbog i Obligationsretten Speciel Del, 1923, § 81 vid not 32.

² Jfr för övrigt 38 § köplagen, där ränteberäkning vid handelsköp är föreskriven, oberoende av dröjsmål, allenast därför att köparen fått kredit och således anses kunna göra köpeskillingsbeloppet inkomstbringande under kredittiden. 

sakat skadan samt att denna varit beräknelig (adekvat). Är dröjsmålet beroende på force majeure,¹ lär skadestånd icke kunna ifrågakomma, om ej föreskrift om skadeståndsansvar, såsom fallet väl är i § 36 växellagen, får anses föreligga även för sådan händelse. Tveksamt är måhända också, om man i saknad av lagstadgande ens kan antaga, att gäldenären iklätt sig sådan garanti för betalningen, att skadestånd utgår oberoende av tillräknelighet. Skadeståndsskyldigheten skulle i såfall sträcka sig lika långt som beträffande förpliktelser vid leveransavtal i fråga om själva leveransens fullgörande eller beträffande andra förpliktelser från köparens sida än själva köpeskillingens erläggande. Jfr 23, 24 och 28 §§ köplagen.² Åtskilligt finnes nog, som talar härför, eller att således skadestånd skall utgå, så snart ej force majeure kan åberopas. Men vågar man ej gå så långt, så synes det i varje fallvara ofrånkomligt, att om gäldenären vid sitt dröjsmål handlat dolöst eller culpöst och förutsättningarna för skadestånd i övrigt äro inne, även enligt svensk rätt gäldenären är pliktig utgiva skadestånd. Det förefaller nämligen orimligt, att han i dylikt fall skulle undgå en skadeståndsskyldighet, som han ovillkorligen finge vidkännas, om motsvarande skada haft sin grund i annat än dröjsmål med betalning.
    Om man sålunda måste antaga, att skadestånd i allmänhet kan utdömas utöver moraränta, synes det principiellt sett icke föreligga hinder att ålägga sådant skadestånd, även då skadan har sin grund i en under tiden från förfallodagen till betalningsdagen inträffad valutaförsämring. Två alldeles särskilt framträdande vanskligheter göra sig emellertid härvid gällande. Den ena svårigheten är fullgörandet av bevisskyldigheten. Först och främst kan det mycket väl tänkas, att i själva verket någon valutaförsämring icke föreligger, utan att vad som inträffat är en i andra omständigheter, t. ex. arbetslönernas stegring, missväxt eller dylikt orsakad stegring av priserna i en i och för sig icke ändrad

 

¹ Jfr Hirsch, Valutaschaden i Zeitschrift für das gesamte Handelsrecht, 85,(1921) s. 230, varest som exempel nämnes krigsfångenskap. Se även Weishut, Haftet der säumige Schuldner für die Geldentwertung?, Wien 1923, s. 29.

² Stadgandet om skadestånd i 30 § köplagen avser som bekant det fall, att köpet häves, varför frågan om skadestånd på grund av dröjsmål med köpeskillingen icke beröres i detta lagrum. 

valuta. Såväl Schweiz som Sverige torde kunna påvisa förekomsten av en dylik situation. Har emellertid valutaförsämring verkligen inträffat, så torde man tidigare i allmänhet allenast haft att räkna med det fallet, att den inhemska valutan varit stabil, medan däremot det varit den utländskavalutan, vari betalningsskyldighet varit utfäst, som sjunkit eller stigit efter förfallodagen. Under världskriget har emellertid lika ofta inträffat det motsatta förhållandet eller att den inhemska valutan varit underkastad häftiga växlingar, varvid det gällt att bedöma detta förhållandes betydelse ifråga om betalningsskyldighet i en mera stabil utländsk valuta. Slutligen har det ej sällan varit så, att såväl den inhemska som den utländska valutan varit underkastade växlingar. Men härutöver är att märka, att penningvärdets fall som sådant under tiden från förfallodagen till betalningsdagen regelmässigt icke anses utgöra tillräckligt bevis för genom dröjsmålet orsakad skada, utan att denna i de flesta fall måste individuellt styrkas. Även om man i viss utsträckning måste kunna använda sig av presumtioner¹, såsom att en i utlandet boende borgenär får antagas hava, där ej omständigheterna tala däremot, tänkt sig att på förfallodagen realisera den av gäldenären betalta inhemska valutan i sitt lands mynt, eller att en inländsk borgenär, som betingat sig utländsk valuta, i regel gjort det, emedan han haft användning för densamma på förfallodagen och därför lider skada, om han först senare erhåller den sjunkande valutan, så är det uppenbart, att skada på grund av kursdifferens relativt sällan kan styrkas. Detta bör emellertid icke utesluta, att, om bevisskyldigheten fullgöres, ersättning bör utgå.²
    Den andra speciella svårigheten vid bedömandet av fråganom skadestånd på grund av penningvärdets fall erbjuder spörsmålet om betydelsen av den offentligrättsliga karaktären av ett visst lands myntlag.³ Då en lagstiftning tiller-

 

¹ Se bl. a. Wahle, Das Valorisationsproblem in der Gesetzgebung und Rechtsprechung Mitteleuropas, Wien 1924, s. 174 ff. Jfr Svensk Juristtidning 1925 s. 356 ff.

² Belysande exempel på valutaskadestånd, som av de tyska domstolarna ådömts på grund av betalningsmora. återfinnas i Die 39 Spruchsammlung der Deutschen Juristen-Zeitung 1925.

³ Jfr härom Cohn, Valutasvingningers Indflytelse paa Pengeforpligtelser i Juridisk Tidsskrift, Kjøbenhavn 1921, särskilt s. 148 ff. 

känt en viss valuta karaktären av lagligt betalningsmedel, varmed envar äger med bindande verkan fullgöra sin betalningsskyldighet, ligger det nära till hands att antaga, att dennalagstiftning med hänsyn till statens rätt och plikt att sörja för penningväsendets reglering i landet (statens s. k. mynthöghet), bör lända till ovillkorlig efterrättelse. Med andra ord myntlagen anses vara publik rätt, som alla måste respektera, intill dess staten finner sig böra förändra densamma. Denna regel, Mark ist Mark, krona är krona, har emellertid, som professor Cederberg påpekat, icke kunnat upprätthållas i de av valutakriserna mest berörda länderna. I dessa har t. o. m. oberoende av dröjsmål från gäldenärens sida gäldenärens förpliktelse med hänsyn till de helt och hållet förändrade omständigheterna av domstolarne utan lagbestämmelse ansetts kunna bliva föremål för s. k. Aufwertung eller Umwertung, Valorisation.¹ Så mycket mindre har man ansett myntlagen utgöra hinder för att pålägga gäldenären ersättningsskyldighet, när han genom ett dröjsmål med betalningen utsatt borgenären för skada genom valutaförsämring. Jag lämnar därhän, om det endast är de land, vilkas valuta fullständigt spolierats, som hava utrymme för nyss antydda synpunkter om myntlagens vikande för rent materiella privata intressen. Uppenbart är, att i länder med avsevärt deprecierad, om också icke alldeles förstörd valuta det innebär en orimlighet, att t. ex. vederbörande fastighetsägare kunnabefria sig genom inbetalning av sina hypotekslån i det inhemska landets försämrade betalningsmedel, medan vederbörande hypoteksföreningar, som upptagit sina lån utomlands, måste betala dessa i ett mångdubbelt dyrbarare utländsktmynt. På detta svåra spörsmål har jag dock ej anledningatt närmare ingå. Emellertid kan man fråga sig, om icke myntlagens respekterande är en sak och frågan om skyldighet att betala skadestånd en annan. Den av professor Ceder-

 

¹ Att lagstiftningen därefter ingripit med reglering, såsom t. ex. skett i Tyskland, har icke minst berott på att det ansetts nödvändigt att skyddastaten själv från att bliva genom domstols dom ådömd en betalningsskyldighet till oberäkneligt högre belopp än det utfästa myntbeloppet. 

Se Cederberg s. 28 ff. samt numera de båda den 16 juli 1925 utfärdade"Aufwertungsgesetz" och "Anleiheablösungsgesetz". Jfr Mügel, Das gesamte Aufwertungsrecht, Berlin 1925. 

3 — Svensk juristtidning 1926.

 

berg¹ i detta hänseende omförmälda, av flere författare och även i rättspraxis i vissa land omfattade meningen, att, även om en skuld enligt myntlagen får anses som betald genom erläggande låt vara för sent av betalningsmedel enligt gällande lag, gäldenären ändock bör stå ansvar för den genom dröjsmålet vållade skadan, har mycket som talar för sig. I varje fall måste man ifrågasätta, huruvida den inhemska myntlagen skäligen bör anses äga tillämpning på andra än rent inhemska skuldförhållanden. Professor Cederberg² har sålunda gjort gällande, att vid en betalningsskyldighet i inhemskt mynt, varför betalningsorten är utlandet, den inhemska myntlagen icke skulle lägga hinder i vägen för att utdöma skadestånd genom valutaförsämring vid dröjsmål. För min del vågar jag framkasta den frågan, om icke konsekvensen av en dylik ståndpunkt är, att, så vitt det är fråga om en utländsk borgenär, skadestånd bör kunna utdömas till utlänningen, även om betalningen skall ske i det egna landet. Om en amerikanare försålt i svenska kronor, och den svenske köparen dröjer med betalningen, ehuru han har klart försig att, med hänsyn till den svenska kronans sjunkande i förhållande till dollarn eller dollarns stigande i förhållande till kronan, kursförlust skall uppstå för den amerikanske säljaren, så förefaller det mig, som om det vore tänkbart, att skadestånd borde ådömas den svenske köparen, vare sig betalningen skall skickas ut till Amerika eller betalningen, som så ofta är fallet, för utlänningens räkning skall ske mot dokument i svensk bank. I båda fallen är det ju mycket tveksamt, om icke svensken skulle kunna åberopa sitt lands myntlag, krona är krona, men om man anser, att myntlagen icke är förbindande mot utlänning, som skall hava betalning utomlands, vilket väl måste bero på internationella hänsyn, så synas samma hänsyn kunna åberopas till förmån för en utlänning, som har fordran betalbar i Sverige. Efter vad jag kunnat finna, har nu angivna tillämpning av den inhemska myntlagen, åtminstone hos vissa domstolar, gjort sig gällande i Frankrike. I detta land har man visserligen å ena sidan, såsom professor Cederberg påpekar,³ ansett, att den

 

¹ Se Cederberg s. 7 och s. 27 ff.

² Se Cederberg s. 6.

³ Se Cederberg s. 5 not 3. Jfr Journal du Droit international (Clunet'sjournal) 1923 s. 835 ff. samt s. 868 ff. 

nationella myntlagen om pappersmynt som lagligt betalningsmedel (cours forcé) icke får åberopas av utlänning, vilken således är pliktig att i enlighet med sitt åtagande betala i guld. Men å andra sidan framgår av såväl ett uttalande av professor Perroud i Clunets Journal ¹ som de av honom åberopade rättsfall, att den franska myntlagen icke anses förbindande för utlänningar, bosatta utom Frankrike. Av hänsyn för internationella förhållanden är sålunda en fransk gäldenär, vilken beträffande inhemska skulder kan åberopa den franskalagen om pappersmynt som cours forcé, även om direktutfästelse föreligger att betala i utländskt mynt eller i fransktguld, däremot i förhållande till utländsk borgenär skyldig att betala enligt utfästelsens innebörd, och detta även om betalningen skall ske i Frankrike. ² Konsekvensen härav synes vara att även om han förpliktat sig att till en utlänning betala i francs, det icke skulle vara uteslutet, att dröjsmål med sådan betalning kunde åstadkomma skadeståndsskyldighet till den utländske borgenären, om francens värde sjunkit under tiden från förfallodagen till betalningsdagen.
    Hänsyn till vederbörande nationella myntlags föreskrift om gällande betalningsmedel är det väl å andra sidan, som förestavat professor Cederbergs uttalande å s. 16, att, om t. ex. en fransman i Finland utsöker sin i franska francs angivnafordran hos en finländare, tillkommer honom förutom moraränta ingen ersättning på grund av kursfallet. ³ Även denna mening synes mig emellertid vara åtminstone tvivelaktig. Det torde nämligen kunna ifrågasättas, om ett lands domstolar behöva taga sådan hänsyn till ett främmande lands myntlag, att hinder skulle möta att vid dröjsmål utdöma skadestånd. En annan sak är, att för sådan händelse bevisskyldigheten ställer sig alldeles särskilt svår.
    Avser betalningsskyldigheten utländskt mynt, som varken

 

¹ Se Journal du Droit international (Clunet's journal) 1923 s. 835 och 1924s. 628 ff.

² Jfr Pariserprofessorn Albert Wahls artikel i Deutsche Juristen-Zeitung 1925 s. 770: "Einwirkungen der Geldentwertung bei Rechtswerhältnissen in Frankreich".

³ Samma uppfattning torde gå igen i rättsfall i Ugeskrift for Retsvæsen 1921 s. 427. 

är gångbart i gäldenärens eller borgenärens hemland, förfaller hänsynen till myntlagens offentligrättsliga auktoritet.
    Professor Cederberg har i anslutning till advokaten Schjelderup i fråga om betalningsskyldighet i utländskt mynt uppställt en avgörande åtskillnad mellan å ena sidan en utfästelse med effektivklausul eller utfästelse utan sådan men med betalningsort i utlandet och å andra sidan utfästelse att betala i inlandet utan effektivklausul. I avseende härå vågar jag till en början antaga, att det praktiska livet är tämligen främmande för åtskillnaden mellan utfästelse med och utfästelse utan effektivklausul. Detta framgår också därav, att åtskillnaden ifråga lärer förekomma endast i ett fåtal lagstiftningar, och att klausulen i verkligheten högst sällan torde återfinnas ens i växlar eller checkar.¹ Vad därefter angår de rättsverkningar, som professor Cederberg tillagt de olika utfästelserna, har jag mycket svårt att i allo tillägna mig hans synpunkter. Ett åtagande att effektivt betala i utländskt myntslag ² innebär ostridigt rätt och plikt för gäldenären att å förfallodagen betala i det utländska myntslaget. Gör sig gäldenären skyldig till dröjsmål, och har kursen sjunkit den dag han betalar, skulle emellertid, om jag förstått professor Cederberg rätt, (se Cederberg s. 16) blott moraränta men ingen ersättning på grund av kursfallet behöva utgivas, ävenom sådan ersättning eljest enligt skadeståndsgrundsatser skulle utgå. Varför skadeståndsskyldighet här skulle vara utesluten, förstår jag ej. Till stöd för sin mening åberopar Cederberg bl. a. ett svenskt hovrättsrättsfall, refererat i Svensk Juristtidning 1921, Rättsfall sid. 41 nr 29. Käranden, en göteborgare, som till ett svenskt bolag levererat varor från Tyskland, hade genom särskild överenskommelse betingat sig att erhålla betalning i stället för i kronor i tyska mark, för att han i händelse av stigande kurs å marken icke skulle göra kursförlust, då han i sin tur betalade sin tyske säljare. Förfallodagen för en post var den 30 april 1918. Betalningen i marker bjöds för denna post först den 25 juni samma år. Undertiden efter den 30 april var marken i avsevärt sjunkande.

 

¹ Möjligen kan man säga, att ett slags effektivklausul finnes i ungerska obligationer, omnämnda i ett rättsfall i Entscheidungen des Reichsgeriehts in Civilsachen 19 Bd s. 47.

² Jag frånser i det följande den därmed likställda utfästelsen att betala utomlands utan effektivklausul. 

Säljaren yrkade nu betalning i svenska kronor efter kursen å förfallodagen den 30 april. Enär priset ostridigt blivit uttryckligen bestämt i tyska mark, ogillades detta yrkande, och svaranden dömdes i stället att betala köpeskillingen i tyskt mynt eller däremot svarande belopp i svenskt mynt efter den å betalningsdagen gällande kurs. Efter vad jag kan finna, borde käranden därutöver hava erhållit ersättning för kursdifferens. Åtminstone borde sådan ha utgått, om han styrkt, att han på förfallodagen måst anskaffa tyska mark efter då gällande kurs för att därmed betala sin säljare. För sådan händelse skulle den genom dröjsmålet uppkomna skadan hava utgjorts av skillnaden mellan kurserna på förfallodagen och betalningsdagen eller, nogare räknat, mellan köpkursen på mark förfallodagen och försäljningskursen å samma mynt betalningsdagen. Rent praktiskt skulle emellertid resultatet blivit detsamma, om köparen i enlighet med säljarens yrkande dömts att med hänsyn till dröjsmålet betala i svenska kronor enligt kursen på förfallodagen.
    Underlåter gäldenär att på förfallodagen betala effektivvaluta och stiger kursen, är han givetvis fortfarande skyldigatt betala beloppet i det utfästa utländska myntet. Underlåter han att göra detta, och påyrkar borgenären fullgörandet avbetalningsförpliktelsen vid domstol, lärer utländsk valuta enligt svensk rätt böra utdömas, varefter det ankommer på vederbörande exekutiva myndighet att enligt 38 § utsökningslagen uppköpa sådant mynt med tillämpning av vid uppköpet gällande kurs. Emellertid kan det tänkas, att sådant mynt icke kan anskaffas, och för sådan händelse är borgenären naturligtvis berättigad till ersättning för det utländska myntet i svensktmynt. Såsom professor Cederberg också antagit, är då betalningsdagens kurs utan tvivel tillämplig. Finnes icke kurs, får borgenären styrka sin rätt till skadestånd i vanlig ordning.¹

 

¹ Särskilt med hänsyn till bestämmelsen i H. B. 9:3 skulle man kunna antaga, att borgenären, så snart dröjsmål inträtt, som är att hänföra till gäldenären, skulle vara berättigad att avstå från naturauppfyllelse och i stället fordra svenskt mynt. Ifrågavarande bestämmelse torde emellertid utgå frånen uppfattning om det utländska myntets egenskap av vara, och en därav följande analog tillämpning av reglerna om köp, som numera knappast har fog för sig. Man torde sålunda få antaga, att en gäldenär har rätt att även vid dröjsmål fullgöra sin betalningsskyldighet i det utfästa utländska myntet, ehuru som sagt därtill vid kursens sjunkande kan komma skadeståndsskyldighet. 

    Föreligger en utfästelse att betala utländskt mynt i inlandet utan effektivklausul, så skulle enligt professor Cederbergs mening detta endast formellt innebära ett avtal om betalning i främmande mynt, men reellt att betalning skall ske i det inhemska myntet. Det utländska myntet skulle endast vara utsatt som värdemätare för beloppets omsättning till inhemskt mynt. Fullgör gäldenären sin förpliktelse å förfallodagen, är han visserligen berättigad att avbörda sig densamma genom att efter eget val antingen erlägga det utfästa beloppet i utländskt mynt eller motsvarande belopp i inhemskt mynt. Skulle däremot gäldenären råka i mora, så förlorar han enligt professor Cederberg denna sin valrätt. Gälden skall då återbetalas enligt dess reella innehåll, d. v. s. med det belopp i svenskt mynt, vartill gäldens värde enligt förfallodagens kurs uppgick. En påföljd härav är att, om det utländska myntet stigit i värde under den tid dröjsmålet med betalningen varat, detta icke skulle hava någon betydelse, i det borgenären efter förfallodagen icke längre hade någon fordran i utländskt mynt utan endast en fordran på inhemskt betalningsmedel. Gäldenären kan alltså befria sig från sin gäldgenom att erlägga inhemskt mynt enligt förfallodagens kurs. Att borgenären därefter för att erhålla det belopp i utländskt mynt, som gäldenären ursprungligen utfäst sig att betala, måste betala ett högre belopp i inländskt mynt, än han erhållit, skulle sakna betydelse. Den omständigheten, att borgenärens fordran i inhemskt mynt sjunkit i värde, skulle nämligen icke kunna åberopas som grund för skadestånd. ¹ Jag har icke kunnat övertyga mig om riktigheten av professor Cederbergs ifrågavarande uppfattning. Visserligen är det så, att, då effektivklausul icke kan anses föreligga och betalning skall ske i hemlandet, gäldenär enligt allmän handelsrättslig uppfattning, som i åtskilliga lagstiftningar är lagfäst,² har rättatt i stället för att betala i utländskt mynt frigöra sig genombetalning i inländskt betalningsmedel enligt kurs. Men jag förmenar, att innebörden av denna av praktiska skäl i den internationella omsättningens intresse givna regel knappast

 

¹ Jag frånser här de möjligheter till skadestånd, som även med Cederbergs utgångspunkt i vissa fall kunna tillkomma utländsk gäldenär. Se det föreg. s. 9.

² Angående uppkomsten av en dylik valrätt för gäldenären se Goldschmidt, Handbuch des Handelsrechts, 1868, § 105 särskilt not 37. 

går längre än att, som Aubert ¹ uttrycker sig om å utländskt mynt lydande, i hemlandet betalbara växlar, "Formodningener", att det utländska myntet "kun er nævnt som Maalestokfor Vexelsummens Beregning, og i følge N. V. L. 35, 2det P. har derfor Vexelejeren her i Almindelighed frit Valg mellem at betale i den fremmede Mynt eller i indenlandske Penge efter Kurs." Att Aubert icke tänkt sig, att denna valrätt ifråga om betalningen innebär ett förvandlande av betalningsskyldigheten till en gäld i inhemskt mynt, framgår därav, att han längre fram ² anför följande: "Lovens Ord synes imidlertid at knytte Retten til at betale i indenlandske Penge til den Omstændighed, at der er en Vexelkurs inden Landet. Og saafremt dette ikke er Tilfældet, torde derfor den mening være den rette, at Trassaten, naar han ikke vil betale til den af Vexelejeren beregnede Kurs, maa betale i selve den fremmed Mynt". ³ Om jag rätt läst ett i Entscheidungen des Reichsgerichts Band 96 sid. 262 ff. refererat rättsfall ⁴, har ej heller Tysklands högsta domstol anslutit sig till den meningen, att den i utländskt mynt utfästa, i Tyskland betalbara skulden skulle på förfallodagen övergå till inhemsk sådan. Jämväl uttalanden i fransk teori och praxis ⁵ utvisa, att man icke har någon tanke på att skyldigheten att betala i utländskt mynt skulle upphöra på förfallodagen. Tvärtom råder i fransk rättspraxis icke enighet om, att gäldenären ens på förfallodagen har frihet att välja betalningsskyldighet i inhemskt mynt. ⁶ Jag vågar alltså göra gällande, att skäl föreligga för den meningen, att skillnaden mellan i hemlandet betalbara effektiva utfästelser i utländskt mynt och utfästelser utan effektivklausul i det avseende, varom här är

 

¹ Se Aubert, Den nordiske Vexelret, 1882, s. 201.

² Se a. a. s. 203. Innebörden av detta uttalande kan dock med hänsyn till "innehållet i not 4 å samma sida vara föremål för olika meningar.

³ Se även uttalanden i skrivelse til Grosserer-Societetets Komitee af Februar 1871, Bil. B till motiv till utkast till vexellag 1878 s. 20.

⁴ Jfr även uttalanden i Band 98 s. 160 och Band 101 s. 312 samt Hirsch, Valutaschaden i Zeitschrift für das gesamte Handelsrecht. 85, (1921) s. 219.

⁵ Se Journal du Droit International (Clunet's Journal) 1923 s. 837, noten av professor Perroud. Jfr Léon Lacour, Précis de Droit Commercial, 1921, nr 1312.

⁶ Ang. dansk uppfattning se Ugeskrift for Retsvæsen 1917 s. 625 samt Tidsskrift for Retsvidenskab 1918 s. 97. 

fråga, endast är att, eftersom borgenären i fråga om de förstnämnda så att säga preciserat sitt effektivintresse, han icke annat än nödfallsvis blir tvungen att åtnöjas med ersättning i inhemskt mynt, varemot han i fråga om de senare genom sin underlåtenhet att insätta dylik klausul får anses hava givit vid handen, att huvudintresset varit att bekomma ett visst värde, varför gäldenären får anses befogad att lämnadetta värde även i inhemskt mynt. Att han emellertid skulle hava betingat sig utländskt mynt endast ur denna värdesynpunkt, torde man icke behöva antaga. Vare sig effektivklausul föreligger eller icke, synes det principala vara en utfästelse att på förfallodagen betala ett belopp i utländskt mynt. Och i båda fallen blir en betalning i inhemskt mynt något sekundärt, som gäldenären tvingas att så att säga såsom substitut mottaga. Fullgör gäldenären sin åtagna förpliktelse å förfallodagen, kan borgenären på visst sätt sägas i båda fallen erhålla utländskt mynt, i det ena fallet direkt och i det andra genom att genast förvandla det i inhemskt mynt mottagna beloppet till det belopp utländsk valuta, som han betingat sig. Brister gäldenären i sin skyldighet att å förfallodagen betala, och föreligga vid kursförändring förutsättningar för skadestånd, bör gäldenären på denna väg kunna tillhållas att så ordna, att borgenären till slut får det utländska myntet eller så mycket i inhemskt mynt, att han härför kan förskaffa sig utländskt mynt. Skillnaden mellan den av professor Cederberg hävdade meningen och den åsikt, som jag hyser, framträder emellertid, som redan antytts, just däri, att han lagt så stor vikt på det utländska myntets egenskap av värdemätare, att han betager borgenären möjlighet att vidhålla det intresse, som han i övrigt kan hava haft av att bekomma utländskt mynt, medan jag däremot ansett, att han icke bör förhindras att även efter förfallodagen få utfästelse om utländskt mynt förverkligad. Om gäldenären emellertid sålunda efter förfallodagen fortfarande har förpliktelse att betala i utländskt mynt, ehuru med behållen rätt att betala också i svenskt, måste han, på sätt jag ovan ifråga om effektivutfästelser anfört, kunna ådömas skadestånd, om han vid sjunkande kurs å det utländska myntet betalar i sådant, och förutsättningarna i övrigt för skadestånd föreligga.

 

    Med det nu anförda har jag ingalunda velat förneka, att i vissa fall omständigheterna kunna vara sådana, att en betalningsskyldighet, som formellt framträder såsom avseende utländskt mynt, skäligen bör reellt betraktas såsom en förpliktelse att betala inhemskt mynt. Detta kan sålunda möjligen sägas vara händelsen med en del utfästelser i samband med fraktavtal. Om befraktare, bortfraktare och lastemottagare alla tillhöra hemlandet, men frakt och övriga åtaganden äro utfästa t.ex. i engelska pund, kanske i på engelska språket avfattade handlingar, finnes sålunda skäl för att antaga, att kontrahenterna för sina rättsförhållanden i grunden ej avsett annat än värden i kronor, ehuru dessa uti det ifrågavarande avtalet betecknats med engelskt mynt, liksom när det gällt mera internationella affärer. Men även i fråga om fraktavtal, där endera eller båda kontrahenterna äro utlänningar och frakt m. m. av sådan anledning bestämts i utländskt mynt, är det naturligt, att t. ex. även den i hemlandet boende mäklarens¹ förmedlingsarvode och andra dylika rent inhemska utgifter angivas i samma mynt. Icke förty kan det ej sällan med fog göras gällande, att sistberörda förpliktelser med hänsyn till föreliggande omständigheter reellt äro att betrakta som inhemska. Beträffande slutligen vissa skadeståndsförpliktelser, härflytande ur dylika avtal, såsom överliggedagsersättning, ersättning för kontraktsbrott 1. dyl., för vilka skadeståndsbeloppet i avtalet fixerats i avtalets mynt, eller vilka uppkommit under omständigheter,som göra det naturligt att räkna med det mynt, vari avtalet ingåtts, kan det också ifråga om dylika förpliktelser stundom finnas skäl för att säga, att, när ersättning skall utgå i hemlandet, denna allenast vid tidpunkten för skadans inträffande, d. v. s. från viss synpunkt sett förfallodagen för ersättningen, så att säga prima facie får beräknas i det utländska myntet, men i verkligheten utgöres av detta utländska myntbelopps kursvärde i inhemskt mynt berörda dag.
    För dylika speciella fall kan man ansluta sig till herrar Schjelderups och Cederbergs betraktelsesätt om den utländska valutans övergång till inhemsk sådan på förfallodagen. Men att, såsom dessa författare gjort, generalisera dylika fall att

 

¹ Jfr Schjelderup s. 601.

 

gälla alla i hemlandet betalbara utfästelser i utländskt mynt utan effektivklausul, således transaktioner i allmänhet i bankförhållanden eller eljes i affärslivet, synes mig icke försvarligt. I förbigående bör för övrigt bemärkas, att flertalet av de rättsfall, som Schjelderup anför till stöd för sin mening, äro hämtade från sjörättsavtal. Då dessa i Norge kanske mera allmänt än annorstädes avslutas i främmande mynt, är det också förklarligt, att stort utrymme där finnes för dylika, av mig såsom undantag betecknade fall.
    I detta sammanhang må också göras den erinran, att en i utländskt mynt utgående förpliktelse allenast av en tillfällighet kan komma att bliva betalbar i gäldenärens hemland. Om gäldenären t.ex. är arrendator av en fastighet i utlandet, där hans förvaltare regelmässigt brukar betala det i landets mynt utfästa arrendet, bör den betalningsförpliktelse, som möjligen måste göras gällande mot gäldenären i hans hemland, icke påverkas av kursskillnader, som mellan förfallodagen och betalningsdagen uppkommit mellan de båda ländernas myntslag. Gäldenärens förpliktelse är en förpliktelse i utländskt mynt, som han har att fullgöra i detta mynt oberoende avdess kurs på betalningsdagen. Betalar han i inhemskt mynt behöver han, därest ej alldeles exklusiva omständigheter tillstött, icke betala mera än det belopp, som på betalningsdagen erfordras för att erhålla det utfästa arrendebeloppet i det utländska myntet.¹ Sådana fall äro emellertid ävenledes att hänföra till undantagen.
    Jag övergår nu att något närmare sysselsätta mig med det s. k. omräkningsproblemet. Såsom av det föregående framgår, kan omräkning bliva en följd dels därav att borgenären på grund av gäldenärens underlåtenhet att betala gäld i utländskt mynt med effektivklausul eller sådan gäld utan dylik klausul, men betalbar i utlandet, kan vara berättigad att istället för utländskt mynt påfordra betalning i inhemskt mynt,och dels därav, att gäldenär, som i hemlandet är pliktig betala ett belopp i utländskt mynt utan effektivförbindelse, har valrätt mellan att betala i det utfästa myntet och att betala i inhemskt mynt efter kurs.
    Det är omräkning i det senare fallet, som är av särskild

 

¹ Jfr Cohn i dansk Juridisk Tidsskrift 1921 s. 166.

 

praktisk betydelse. Rätt till dylik omräkning har helt visst redan tidigt på sedvanerättens väg brutit igenom. I mån som den internationella samfärdseln utvecklats, har det befunnits naturligt, att gäldenären i hemlandet kunde fullgöra sin betalningsskyldighet i det egna landets mynt, om blott borgenären erhölle ett så stort belopp, att det bleve honom möjligtatt omedelbart förskaffa sig vad han hade att fordra i utländskt mynt. Efter hand upptogs t. o. m. bestämmelse om en dylik rätt för gäldenären i olika lagstiftningar,¹ varvid det helt naturligt främst blev växellagarna, som kommo att innehålla föreskrifter om dylik omräkning. Sannolikt har det härvid ansetts vara av huvudsaklig vikt att fastslå själva valrätten för gäldenären. Däremot har man mindre tänkt på att det kunde vara av någon särskild betydelse, om denna valrätt hänfördes till den ena eller andra dagen. Från en viss synpunkt har det ansetts naturligt att i lag hänföra valrätten till den dag, då fordringen skulle betalas, d. v. s. förfallodagen. Om gäldenären behörigen fullgör sin förpliktelse, kommer denna dag också att sammanfalla med betalningsdagen, och redan av denna anledning kan det förklaras, att andra lagstiftningar hänfört omräkningen till betalningsdagen, liksom å andra sidan att bestämmelse om omräkning enligt berörda dags kurs i rättspraxis tolkats som om bestämmelsen innefattat föreskrift om omräkning efter förfallodagens kurs.² Belysande i detta hänseende är att i Tyskland B. G. B:s föreskrift i § 244 om omräkning efter betalningsdagens kurs länge tolkades, som om den haft samma lydelse som den tyska växellagens stadgande om omräkningefter förfallodagens kurs.³
    Emellertid hava lagstiftningarna delat sig mellan de båda alternativen, förfallodagens kurs och betalningsdagens kurs.

 

¹ Se not 2 å s. 38.

² I fråga om denna tankegång är jag ense med advokat Schjelderup (se Norsk Retstidende 1922 s. 602), ehuru som jag framdeles kommer att påvisa tankegången icke ligger till grund för B. G. B. § 244. När i ett Grosserer-Societetets responsum (Ugeskrift for Retsvæsen 1921, s. 822) meddelas, att omräkning för visst fall av köpeskilling i francs icke skall ske efter den kurs, säljaren fått betala för francs, då han betalt varan, utan efter "den Kurs, der gælder her paa Forfaldsdagen", avses nog ej heller att markera förfallodagen som en motsats till betalningsdagen.

³ Se Entscheidungen des Reichsgerichts in Civilsachen Band 96. S. 121 och 262.

 

Föreskrifter om avräkning efter förfallodagens kurs innehållas bland annat i den gamla tyska handelslagboken art. 336¹, upphävd genom B. G. B. § 244, gällande tysk växellag § 37,² den holländska handelslagen av år 1838 art. 156, den belgiska växellagen av den 20 maj 1872 art. 33, Portugals handelslagbok avår 1833 art. 315, Rumäniens handelslagbok art. 41,³ Italiens handelslagbok art. 39⁴ och Schweiz' Obligationsrätt art. 84 och 756.⁵ Betalningsdagens kurs är däremot avgörande för den franska Code civil art. 1895, i den mån fransk rätt ⁶ medgiver omräkning, för den tyska civillagboken, B. G. B. §244, vilken således avviker från växellagen, samt för de skandinaviska och finska växellagarna. Jag återkommer här nedan till innebörden av den svenska rätten och kommer i samband därmed även att något mer beröra B. G. B. § 244.
    I själva verket lärer det icke vara av någon större praktisk betydelse, vilkendera dagen lägges till grund för omräkningen, under förutsättning likvisst att man iakttager den rätt till skadestånd, som, enligt vad ovan utretts, i vissa fall kan anses böra tillkomma borgenären med hänsyn till kursförändringar.⁷ Antager man som regel omräkning efter förfallodagens kurs, skall sålunda kursstegring, om förutsättningarna

 

¹ Av Goldschmidt, Handbuch des Handelsrechts, 1868 § 105 not 37 B framgår, att omräkningsspörsmålet icke ansetts kräva någon särskild behandling för växelrättens del, utan att man tvärt om på Nürnbergerkonferensen strävade efter att giva en uniform lydelse åt H. G. B. och D. W. O.

² Angående Österrike, se det föreg. s. 29 not 4 samt Wahle, Das Valorisationsproblem, Wien 1924, s. 202.

³ Se Clunet's Journal 1924 s. 933 och 1925 s. 818.

⁴ Se Clunet's Journal 1925 s. 485. Angående Ungern, se samma tidskrift 1925 s. 652 och s. 807.

⁵ Se Picot, Les cours du change et le droit, Bale 1921, s. 24.

⁶ Det torde böra omnämnas, att inom International Law Association, som på sin konferens i Marseille 1926 skall upptaga omräkningsspörsmålet, den franska avdelningen av föreningen i det förslag till internationella regler,som denna avdelning framlagt (Paris 1925), förordar regeln om omräkning efter betalningsdagens kurs (»cours du jour du paiement».) Emellertid har avdelningen huvudsakligen sysselsatt sig med omräkningsspörsmål på sjörättens, särskilt haveriets område.

⁷ Jag utgår härvid från den av mig hävdade uppfattningen, att förpliktelsen att betala i utländskt mynt även efter förfallodagen principiellt fortfar att vara en sådan förpliktelse. Med den av herrar Schjelderup och Cederberg uttalade mening framträder en omräkning efter förfallodagens kurs såsom en verklig nödvändighet. 

för skadestånd äro inne, föranleda ersättning för kursdifferens, med påföljd att omräkningen av denna anledning i själva verket blir en omräkning efter betalningsdagens kurs. Accepterar man däremot betalningsdagen såsom den regelmässiga omräkningsdagen, måste borgenären — även här under villkor att skadeståndsförutsättningarna föreligga — vid sjunkande kurs vara berättigad att få ett så stort belopp inhemskt mynt, som han skulle hava erhållit, om betalningen skett i rätt tid. Omräkningen skall således i detta fall ske efter förfallodagens kurs. Till förmån för regeln om betalningsdagen såsom normerande kan man nu anföra, att den i fråga om tillämpningen under normala förhållanden kanske har företräde såsom mera praktisk, särskilt vid exekution av domar. Vid enstigande kurs får också borgenären allenast sin rätt¹ genom omräkning efter berörda dagskurs, i fall gäldenären föredrager att betala i inhemskt mynt i stället för i det utländska. Och iakttages, att borgenären vid sjunkande kurs erhåller skadestånd genom att för sådan händelse få tillämpa förfallodagenskurs, så bliva hans intressen även i sådant fall behörigen tillgodosedda.
    Emellertid kan det icke förnekas, att det dock är en skyldighet att betala på förfallodagen, som ursprungligen åligger gäldenären, och att det därför teoretiskt sett måhända är det egentligaste, att den omräkningsrätt, som lagen giver, såsom regel bindes vid denna dag. Uppställes omräkning efter förfallodagens kurs såsom norm, undviker man också att frånbörjan sammanblanda omräkningen med eventuell skadeståndsskyldighet. Det belopp i inhemskt mynt, som gäldenären meden dylik regel får betala, kan aldrig bliva för högt. Huruvida han har att tilläventyrs betala något mer och därför en an-

 

¹ Särskilt för det fall att gäldenären åstadkommer ett kanske mångårigt dröjsmål med sin betalningsskyldighet genom att draga densamma under domstols prövning, kan jag icke finna annat än att det är fullt behörigt att gäldenären är skyldig att stå risken för den kursförändring, som infaller under rättegången. Han har ju själv åstadkommit dröjsmålet. Advokat Schjelderup har på denna punkt uttalat en motsatt åsikt. Se Norsk Retstidende 1922 s.598. Jfr Wahle, Das Valorisationsproblem, Wien 1924, s. 197. Att det däremot kan hava skäl för sig att genom särskild lagbestämmelse åstadkomma en modifikation för det fall, att borgenären själv orsakat dröjsmålet, som ju också skett i 36 § av den skandinaviska växellagen, är möjligt. Jfr det följande s. 46. 

nan dags kurs blir normerande får bedömas helt fristående med hänsyn till de för skadeståndsrätten gällande särskilda grundsatser. Man har också att beakta de fall, då såsom ovan berörts omräkningen av den anledningen måste ske på förfallodagen, att skulden i själva verket reellt är en inhemsk skuld.¹ Även hänsynen för dessa talar för regeln om förfallodagen såsom bestämmande för kursen.
    Det vill således synas, som om man ur många synpunkter de lege ferenda kan ansluta sig till herrar Schjelderups och Cederbergs uppfattning att i princip omräkningen bör anknytas till förfallodagen. Några större praktiska svårigheter² lära ej heller följa av denna omräkningsmetod.
    De enda³ i svensk rätt⁴ förefintliga omräkningsstadgandena, nämligen växellagens, vila som bekant på principen om omräkning efter betalningsdagens kurs.⁵ Den i § 35 växellagen givna föreskriften härom kompletteras emellertid av stadgandet i § 36 punkt 2. Här föreskrives att, om växelkursen efter växelns uppvisande fallit, den kurs skall beräknas, som gällde, när uppvisandet skedde, dock må växelinnehavaren, om han dröjt med växelns uppvisande, icke beräkna högre kurs än den, som gällde å förfallodagen. Frånser man sistberörda modifikation⁶, föreligger således här ett stadgande om skyldighet för den, som underlåtit att betala på uppvisningsdagen,

 

¹ Se det föreg. s. 41.

² Vilkendera omräkningsdagen än stipuleras, måste man låta det stå öppet för borgenären att i särskild rättegång göra gällande rätt till skadestånd, enär det ej sällan först vid betalningsdagen kan bliva klart, om han gjort förlust,och huru stor denna förlust varit. Angående svårigheterna att för tysk rätts del beträffande exekutionen ordna omräkningsfrågan se Hirsch, Valutaschadeni Zeitschrift für das gesamte Handelsrecht, 85 (1921) s. 219.

³ Att bestämmelserna i Handelsbalken 9 kap. 3 § näppeligen kunna tillerkännas någon betydelse för spörsmålet har jag redan tidigare antytt. Se s. 37 not 1. Se annan mening hos Cederberg s. 11.

⁴ Danmarks, Norges och Finlands bestämmelser äro i det avseende det här gäller av motsvarande innehåll.

⁵ Jfr Ugeskrift for Retsvwæsen 1921 s. 811: En inkassobyrå, som hade att i Danmark inkassera schweizerfrancs, dömdes att utgiva kursskillnad, därför att kravet vid målets anhängiggörande fixerats till det belopp danska kronor det då, d. v. s. praktiskt taget på förfallodagen, utgjorde, varigenom borgenären förhindrades att tillgodogöra sig francens kursstegring för tiden till betalningsdagen.

⁶ Se det föreg. s. 45 n. 1. Modifikationen har i dansk rättspraxis analogt tillämpats utanför växelmålen. Se Ugeskrift for Retsvæsen 1918 s. 600. 

således praktiskt taget förfallodagen, att vidkännas kursskillnaden mellan denna dag och betalningsdagen. Omräkningsregeln efter betalningsdagens kurs modifieras av en skadeståndsregel, som återför omräkningen till förfallodagen. ¹ Denna skadeståndsregel har här i Sverige knappast tillräckligt beaktats, vilket föranlett att växelborgenärer ej sällan försummat att göra gällande en rätt, som utan tvivel tillkommit dem. Det kan invändas, att den ovillkorliga regeln om tillämpning av förfallodagens kurs vid dröjsmål från gäldenärens sida ochfallande kurser kan så till vida innebära en orättvisa, att gäldenären icke bör vidkännas sådant skadestånd, annat ändå förutsättningarna för skadestånd verkligen föreligga. En jämkning i regeln är ju gjord genom modifikationen för det fall att växelinnehavaren dröjt med uppvisandet. Men om dröjsmålet t. ex. berott på force majeure, bör gäldenären icke vara skadeståndsskyldig. Denna oförnekliga oegentlighet lärer emellertid regleras därav, att gäldenären helt visst fortfarande har kvar sin valrätt och således trots kursens fall kan betala i utländskt mynt. Gör han det, behöver han ej heller underkasta sig att därutöver i inhemskt mynt betala skadestånd för kursdifferens, om med hänsyn till force majeure eller andra omständigheter sådan skadeståndsskyldighet bör vara utesluten. ²
    Nu berörda skadeståndsbestämmelse i växellagen har jag i det föregående (s. 30) åberopat som stöd för att i svensk lag funnes hemul för, att även utom växelmålen skadestånd utöver moraränta kunde förekomma vid försummad betalningsskyldighet. Jag kan nämligen icke dela professor Cederbergs uppfattning, att den svenska växellagens föreskrifter om omräkning på betalningsdagen skulle utgöra uttryck för specifikt växelrättsliga grundsatser. Detta motsäges av åtskilliga omständigheter. Först och främst är det, som ovan nämnts, huvudsakligen i växellagar, som bestämmelser om omräkning efter förfallo-

 

¹ Angående motsvarande danska stadgandes tillämpning i växelmål se Ugeskrift for Retsvæsen 1916 s. 700 och 724 samt utanför växelmålen samma tidskrift 1916 s. 934, 1920 s. 442, 486, 864, 1921 s. 294. Jfr 1924 s. 976.

² Jfr Ugeskrift for Retsvæsen 1917 s. 625 och Tidsskrift for Retsvidenskab 1918 s. 97. I berörda fall fastslogs gäldenärens rätt att även efter förfallodagen betala i utländskt mynt, var jämte det ansågs med hänsyn till vad som i målet förekommit klart, att någon förlust icke därigenom tillskyndades växelägaren. 

dagen förekomma. Men vad särskilt angår den svenska växelrätten tillkommer, hurusom av förarbetena till 1851 års svenskaväxellag framgår att, ehuru man vid denna lags avfattning i övrigt anslöt sig till 1848 års tyska växelordning, man emellertid avvek såväl från dess bestämmelser om omräkning å förfallodagen som från den svenska lagberedningens på ifrågavarande tyska växelordning grundade förslag till omräkningsbestämmelser och i stället upptog föreskrifter om omräkning efterkursen å betalningsdagen. Genom detta stadgande ansåg sig vederbörande departementschef hava tillsett, att växelinnehavaren alltid erhölle det utländska mynt, varå växeln lydde, eller dess fulla värde i annat mynt.¹ Även vid avfattningenav 1880 års skandinaviska växellag behöll man samma avvikelse från den tyska växelrätten och införde i sak icke annan

 

¹ Justitiestatsministerns yttrande (se proposition nr 69 till 1851 års riksdag s. 54) hade följande lydelse: »Jemte det redaktionen i 34 § syntes hafva blifvit i någon mån invecklad och förvillande derigenom, att ordet »förfallotiden» icke på alla ställen, der det i § förekomme, betecknade samma tid, vore det jemväl nödigt, vid jemförelse af 34:de, 35:te och 44:de §§, att tillse, huruvida de af Lagberedningen antagna grunderne för kursberäkning, då vexel i utländskt mynt skall med inländskt betalas, kunde såsom fullt giltiga och ändamålsenliga anses. I likhet med hvad hittills varit stadgadt, innehölle förslaget olika beräkningsgrunder, då betalningen erlägges af godkännaren eller af någon bland öfriga växelgäldenärer. I förra fallet fastställdes såsom norm den vid förfallotiden gällandekursen, och vid det sednare den kurs, som gälde vid vexelns utgifvande, dock med iakttagande i båda fallen af vissa undantagsfall, i hvilka beräkningen egde rum efter den kurs, som gäller, när liqviden sker. Men detta system vore icke allenast i tillämpningen inveckladt och förenadt med åtskilliga svårigheter, serdeles då betalningen utsökes hos någon bland öfverlåtarne, utan det hvilade äfven på den i sjelfva grunden felaktiga principen, att, vid anställd återgångstalan, vexelköpet skall anses återgånget och häfvet. Då vexelinnehafvarens rätt, ehvad han vänder sig mot godkännaren eller annan vexelgäldenär, alltid måste vara densamma, nemligen att utfå det utländska myntet, hvarå vexeln lyder, eller dess dåvarande fulla värde i annat mynt, syntes det vara både lämpligare och mera rättsenligt att, såsom allmän regel, fastställa, att betalningen skall erläggas efter den kurs, som gäller, när liqviden sker, och att såsom undantag härifrån bestämma skyldighet för den, genom hvars försummelse liqviden kan hava blivit fördröjd öfver den rätta förfallotiden, att stå riskenaf kursens stigande eller fallande under tiden. Med tillämpning häraf på såväl vexelinnehafvare, som godkännaren och öfrige vexelgäldenärer, ansåg Hans Excellens sig alltså för ofvannämnde §§ böra föreslå följande förändraderedaktion» etc. 

ändring, än att den växelgäldenären tillkommande valrätt mellan betalning i utländskt mynt och likvid i svenskt mynt efter kurs fråntogs honom för det fall, att effektivklausul förefanns i växeln.
    Att den skandinaviska växellagens omräkningsföreskrifter icke ansågos innebära några specifika växelrättsliga stadganden framgår för övrigt bl. a. av vissa uttalanden av Aubert ¹. "N. V. L:s Regel", yttrar han i fråga om § 35, "er i det Væsentlige stemmende med den, der hidtil sædvansmessig har væretfulgt i Danmark og Norge, jmfr især Grosserer-Societetets Komites Skr. af 1861 sid. 12—13". Något senare anför han: "Med Hensyn til den Vexelkurs, der her skal lægges til Grundfor Betalingen, indeholder N. V. L. 36, 2det P. Forskrifter, som er udledede af Civilrettens Regler om Prisbestemmelsen i Tilfælde af mora accipiendi og solvendi". Yttrande i samma riktning återfinnes för övrigt i motiven till § 36: 2 växellagen.² Möjligen kan man för övrigt antaga, att åtminstone i Sverige den tidigt i praxis förekommande omräkningen efter betalningsdagens kurs och upptagande av stadgande härom i densvenska växellagen egentligen härleda sig från förut omnämnda föredömet i den franska Code civil, som under förra delen av 1800-talet synes hava haft inflytande i Sverige. Jag håller sålunda före, att nyssberörda föreskrifter i växellagen voro uttryck för allmänna grundsatser och att förty det kan med skäl göras gällande, att desamma äga analog tillämpning jämväl utanför växellagens område.
    Av stort intresse är att i detta sammanhang något dröja vid. den tyska rätten. Som ovan berörts har den tyska växelrätten stannat vid att föreskriva omräkning efter förfallodagens kurs, medan däremot B. G. B. § 244 stadgar omräkning efter kursen å betalningsdagen. Det är även omnämnt, att den tyska handelslagen före tillkomsten av B. G. B. innehåller ett stadgande, som avsiktligt formulerats lika med den tyska växelordningens. Och slutligen har påpekats, hurusom B. G. B:s stadgande, som ersatte handelslagen, i rätts-

 

¹ Se Aubert, Den nordiske Vexelret s. 202 not 1 och s. 208.

² Se »Motiven till utkast till vexellag 1878» s. 43. "Liksom §:ns [§36] sista del, som handlar om kursberäkningen, endast är en tillämpning av allmänna, säkerligen över allt gällande grundsatser om mora accipiendi och solvendi» etc. Jfr även Evaldsen, Fortolkning av Vexelloven, 1881, s. 155 not. 

4 — Svensk Juristtidning 1926.

 

praxis tolkades som om betalningsdagen avsåge den föreskrivna betalningsdagen eller förfallodagen.
    Som av herrar Schjelderup och Cederberg antytts, har emellertid i fråga om tolkningen av B. G. B. § 244 en ändring inträtt i Reichsgerichts praxis. Omräkning efter kursen å Zahlungstag har nämligen i senare rättsfall ansetts i enlighet med ordalagen innebära omräkning efter den faktiska betalningsdagens kurs. Upplysande är härvid den motivering, som i detta hänseende presterats i ett plenarmål vid sammanträde av Reichsgerichts Vereinigte Zivilsenaten.¹ I denna motivering ² framhålles bl. a., hurusom ett noggrannare studium av B. G. B:s förarbeten ³ giver vid handen, att man i anslutning till ett uttalande av Windscheid medvetet avvikit från den gamla handelslagbokens samt från gällande växelordningsföreskrifter om omräkning efter förfallodagens kurs och övergått till betalningsdagens. Det anmärkes också i Reichsgerichts domsmotivering efter omnämnande, att andra länder i likhet med den tyska växelordningen anslutit sig till grundsatsen om förfallodagens kurs, följande:                     "Anderseits hatte von Gesetzgebungen, die dem B. G. B. zeitlich vorangingen, das in Dänemark, Schweden und Norwegen geltende Nordische Wechselgesetz von 1880 — Art. 35 — die Zeit der tatsächlichen Zahlung für maszgebend erklärt; denn nach diesem Art. 35 kommt es für die Umrechnung auf den Wechselkurs an, zu dem

 

¹ Se Entscheidungen des Reichsgerichts Bd 101 s. 312.

² Delvis finnes motiveringen redan i en föregående dom, refererad i Entscheidungen Band 98, sid. 160, i vilken en avdelning av Reichsgericht bröt med föregående praxis, varvid dock, då genom tillämpning av skadeståndsprincipen skulle erhållas samma resultat, om omräkning skett efter förfallodagens kurs, plenum ej ansågs nödigt. Schjelderup betecknar i Norsk Retstidende 1922 s. 603 felaktigt avgörandet i sistberörda dom såsom plenarbeslut.

³ Motiven (Begründung zu § 3 Abschn. I Tit 3 II b des Teilentwurfs des Obligationenrechts, det s. k. Redaktorenentwurf, vilka motiv icke lära vara utgivna från trycket, men i dessa delar återfinnas i domsmotiveringen i det iBd 98 s. 160 återgivna rättsfallet) lyda: »Der Kurs zur Verfallzeit (W. O.Art. 37, H. G. B. Art. 336 Abs. 2; Goldschmidt, Hdb des Handelsrechts Bd 1.S. 1164 Nr 55) kann nicht allgemein für entscheidend erklärt werden, weil, wie Windscheid, Pandekten Note 28, 29 zu § 256 mit Recht bemerkt, durch die Verfallzeit nicht bestimmt werden soll, wieviel der Gläubiger erhalten soll, sondern vielmehr, wann er die Leistung zu beanspruchen hat. Nur wo die Verfallzeit mit dem Verzuge zusammentrifft, kommt sie nach den allgemeinen Grundsätzen über die Wirkung des Verzugs in Betracht.» Jfr även Planck-Sibers kommentar till B. G. B. § 244 Anm. 2. 

an dem Orte, wo die Zahlung erfolgt, in der fremden Währung ausgestellte Sichtwechsel zu der Zeit, wo die Einlösung geschieht, gekauft werden. Das Bestehen einer derartigen Vorschrift in drei europäischen Staaten, die mit dem Deutschen Reiche regen Handelsverkehr unterhielten, musste für den deutschen Gesetzgeber ein Grundmehr sein, nicht von der "Zeit der Zahlung" zu sprechen, wenn erdie Verfallzeit im Auge hatte".
    Reichsgericht erinrar emellertid, att, ehuru sålunda omräkning efter betalningsdagen vore i princip att föredraga, man emellertid för vissa fall hade att räkna med skadestånd vid dröjsmål, och att man för övrigt genom att tillämpa skadeståndsprincipen vid omräkning efter förfallodagens kurs oftast komme till samma resultat som vid anlitande av betalningsdagens. ¹ Det är uppenbart, att Reichsgericht icke ansett,

 

¹ Av intresse är även följande uttalande i motiven: »Nach der aus § 244 Abs. 1 zu entnehmenden Absicht des Gesetzgebers soll der Gläubiger gerade in dem durch die Umrechnung ermittelten Markbetrageein zur sofortigen Beschaffung der fremden Valuta hinreichendes Äquivalentin Reichswährung in die Hand bekommen. Davon, dass er zur Erlangung dieses Wertes unter Umständen noch einen anderen Weg einzuschlagen, den mit der Zahlung säumigen Schuldner etwa auf Ersatz vor Verzugsschadenin Anspruch zu nehmen habe, ergibt sich aus dem Gesetze nichts. Die Befriedigung des Gläubigers durch Zahlung in deutscher Währung ist im § 244 ganz unabhängig von etwaigem Schuldnerverzuge behandelt. Die Vorschrift regelt lediglich den Ersatz der geschuldeten Hauptleistung durch eine andere äquivalente Leistung; mit der Frage des Verzugs und dessen Folgen hat sienichts zu tun. Die Gegenmeinung muss aber, wenn die deutsche Valuta zwischen Fälligkeit und Tatsächlicher Zahlung gefallen ist, den dem Gläubiger erwachsenen Zögerungsschaden heranziehen, damit er erhalte, was ihm gebührt. Dieser Zögerungsschaden werde — so wird ausgeführt — zunächst indem Kursunterschiede zwischen Fälligkeits- und Zahlungstag bestehen; bekomme der Gläubiger ihn ersetzt, so habe er, zusammen mit dem Umrechnungsergebnis nach dem Fälligkeitskurse, den Markbetrag, der zur Anschaffung der ausländischen Währungssumme hinreiche. Dies mag richtig sein, wenn der Verzug des Schuldners mit der Fälligkeit beginnt; es trifft abernicht zu, wenn — was auch ohne Verschulden des Gläubigers denkbar ist —der Schuldner überhaupt nicht oder erst einige Zeit nach Fälligkeit in Verzug geriet. In diesen beiden Fällen bekommt der Gläubiger bei Umrechnung nach dem Fälligkeitskurse dann, wenn der deutsche Kurs seit Fälligkeit stätig gesunken war, weniger als er am Zahlungstage zur Anschaffung der ausländischen Währungssumme braucht». Mot detta uttalande kunna nog invändningar göras, liksom jag för övrigt icke kan finna, att Reichsgericht på ett övertygande sätt dokumenterat det principiella företrädet för en omräkning efter betalningsdagens kurs. Se förövrigt i denna fråga bl. a. Hirsch, Valutaschaden i Zeitschrift für das gesamte Handelsrecht, 85 (1921) s. 216 ff. 

att i och för sig någon olikhet ifråga om omräkningsreglerna är betingad för växelmål och vanliga civila mål, ehuru det naturligtvis förutsättes, att den tyska växellagens regler omomräkning efter förfallodagen skola tillämpas, så länge de förefinnas.
    Som bekant är det sedan gammalt stadig praxis eller rättare sagt slentrian, att domstolarna i Sverige i växelmål såvälsom i vanliga mål utdöma betalningsskyldighet i utländskt mynt utan effektivklausul genom en mer eller mindre direkt tillämpning av växellagen, varvid det dock torde höra till sällsyntheterna, att tillämpning förekommer av bestämmelsen i § 36 punkt 2 av samma lag, så att förfallodagens i stället förbetalningsdagens kurs begagnas. Om jag frånser här nedan omnämnda rättsfall, har spörsmålet mig veterligen, för så vitt tillgängliga prejudikatsamlingar giva vid handen, ej varit ställtpå sin spets hos högsta domstolen i Sverige. Underdomstolarna hava följt berörda praxis och målet har vanligen i denna del ej dragits under högre instans' prövning. Någon anledning att taga ställning till frågan har därför ej förekommit i högsta rätt. För Sveriges del lärer man ej heller kunna säga, att någon bestämd sedvänja i det praktiska livet föreligger. När Svenska bankföreningen för några år sedan från ett av grannländerna anmodades om uttalande, huruvida någon verkligt fixerad kutym i fråga om dylik omräkningutbildat sig i Sverige, tror jag också, att bankföreningen ansåg sig böra giva ett nekande besked.
    Jag har redan berört ett s. k. hovrättsrättsfall ur svenskrättspraxis. (Se det föreg. s. 36.)
    Ett annat rättsfall finnes refererat i N. J. A. 1920 s. 479: Ett rederi förklarades skyldigt ersätta ägarna av lasten skadestånd med fakturavärdet, som angivits i engelska pund. Göteborgs rådhusrätt utdömde 633 £ 12 sh 3 p. antingen i dettamyntslag eller i svenskt mynt efter den å betalningstiden gällande kurs jämte ränta. Göta hovrätt gjorde ej annan ändring än att hovrätten förpliktade rederiet att utgiva beloppet 633 £ 12 sh. 3 p. i svenskt myntslag efter den vid lossningens avslutande den 8 april 1915 i Göteborg gällande kurs. Nedre justitierevisionen hemställde om fastställelse av hovrättens dom. Högsta domstolens majoritet, tre ledamöter, godkände med viss skiljaktighet i motiveringen hovrättens

 

domslut. En ledamot återgick till rådhusrätten. Två ledamöter företrädde en särmening, som icke berörde ifrågavarande spörsmål.
    Advokaten Schjelderup¹ har av detta rättsfall slutit, att svensk rättspraxis i andra än växelmål skulle tillämpa regeln om omräkning efter förfallodagens kurs. Avgörandet behöver dock icke utvisa annat än att man i förevarande fall med hänsyntill pundkursens fallande med analog tillämpning av skadeståndsregeln i § 36 växellagen återgått till förfallodagens kurs. Att utdömande skett allenast i svenskt mynt, beror sannolikt på, att gäldenären icke ifrågasatt att betala i engelsktmynt utan allenast inriktat sig på frågan om dagen för kursberäkningen. Emellertid kan man också mycket väl finna förklaringen till domsresultatet däri, att det uti fallet ifråga nog icke var av något som helst intresse för fordringsägaren att erhålla utländskt mynt. För honom gällde det blott att erhålla ett visst värde i skadestånd, enär han icke bekommit vissa varor. Stämningsyrkandet gick också ut på att erhålla skadestånd med 14146 kr. 65 öre. Det upplystes i målet, att fakturan å varorna lydde å engelskt mynt men blivit betald med 14 149 tyska riksmark 69 pf. Rederiet, som enligt konossementet var ansvarigt med godsets fakturavärde, ville eventuellt betala i tyskt mynt efter kurs vid betalningsdagen. Man kan sålunda med ett visst fog säga, att målet reellt rörde sig om värdet i svenskt mynt på förfallodagen (skadans dag) av ett fakturabelopp à 693 £ 12 sh. 3 p. Ett av de av mig i det föregående s. 41 omförmälda undantagsfallen skulle således här hava förelegat.
    1920 avdömdes emellertid även ett annat liknande mål av Sveriges högsta domstol, omnämnt i N. J. A. 1920 not. A 524. I detta mål hade rådhusrätten i Norrköping ålagt ett rederi att såsom skadestånd för certepartibrott utgiva beräknade fraktbeloppet med visst avdrag eller 832 £ 10 sh. eng. mynt antingen i detta myntslag eller däremot svarande belopp i svenska penningar efter den kurs, som vid betalningsdagen gällde förväxlar, betalbara vid uppvisandet. I hovrätten förbehöll sig rederiets motpart B. att i särskild rättegång mot rederiet få föra talan om ersättning för den skada, som kunde i följdav kursdifferens för B. uppkomma, och överklagade rådhus

 

¹ Norsk Retstidende 1922 s. 611. Se även Cederberg s. 19.

 

rättens dom i så måtto att han yrkade, att hovrätten måtte medgiva honom att i detta hänseende få föra särskild talan. Detta yrkande bifölls av hovrätten på det sätt, att hovrätten, som på anförda skäl fastställde rådhusrättens domslut med visst tillägg, yttrade, att det skulle vara B. — på sätt han i hovrätten yrkat — obetaget att föra särskild talan angående ersättning för den skada, han kunde lida genom kursdifferens. Nedre revisionen hemställde om fastställelse av hovrättens dom. Detta yrkande bifölls allenast av en ledamot i högstadomstolen. Tre ledamöter yttrade: Enär svarandens yrkande att det skulle vara honom obetaget att föra särskild talan angående ersättning för den skada, han kunde lida genom kursdifferens, saknade laga fog, bleve hovrättens därutinnan meddelade yttrande undanröjt. En ledamot kom till samma slut på annat skäl, som i detta samband ej är av intresse. Något yrkande om omräkning efter förfallodagens kurs synes icke vara framställt, utan omräkningen har i sedvanlig ordning fastställts i analogi med växellagen. Utgången uti ifrågavarande mål beror uppenbarligen därpå, att majoriteten ansett skadestånd utöver moraränta icke kunna förekomma, och att således någon ersättning för av dröjsmål orsakad kursförlust ej kunde utdömas. För min del anser jag emellertid, att det framställda yrkandet om rätt till särskild talan för kursskillnaden på grund av pundets sjunkande bort enligt grunderna för § 36 punkt 2 växellagen hava vunnit bifall.
    Ännu ett rättsfall, där kursfrågan debatterats, torde böra omnämnas. Rättsfallet är anmärkt i N. J. A. 1924 not. A550. En i Schweiz bosatt person hade vid rådhusrätten i Jönköping yrkat utbekomma 2,533 kronor 17 öre, utgörande skillnaden mellan det belopp 3,549 kronor 4 öre, som i slutetav augusti 1921 motsvarade 65,120 tyska mark, och 1,015 kronor 87 öre, som för markbeloppet erhölls den dag, den 24 november 1921, då betalningen skedde. Rådhusrättens majoritet biföll kravet. Göta hovrätts flesta medlemmar yttrade: Enär H. icke ens påstått, att mellan parterna överenskommits, att H:s ifrågakomna fordran i riksmark skulle beräknas efter viss kurs samt vid sådant förhållande H. saknade fog för sin i målet förda talan, alltså prövade hovrätten rättvist att med upphävande av rådhusrättens utslag ogilla samma talan. Tvåledamöter fastställde däremot rådhusrättens domslut på huvud-

 

sakligen liknande skäl, som upptogos i nedre justitierevisionens hemställan. Revisionens majoritet anförde nämligen: "På de av rådhusrätten anförda skäl och då M., vilken det ålegat att utan uppskov betala fakturan av den 20 augusti 1921, medhänsyn till föreliggande förhållanden, är skyldig att ersätta H. den förlust, som genom kursfall å riksmark åsamkats H. i anledning därav att betalningen icke i rätt tid erlagts," hemställes om upphävande av hovrättens dom och fastställande av rådhusrättens slut. En ledamot av revisionen hemställde om fastställande av hovrättens dom, Sistberörda hemställan gillades av två ledamöter av högsta domstolen. Övriga fem ledamöter ansågo på angivna skäl att M. förbundit sig att betalasin skuld i svenskt mynt enligt den vid tiden för fakturans utställande gällande kurs å riksmark och prövade därför rättvist att med upphävande av hovrättens dom fastställa rådhusrättens slut. Då utgången i målet var beroende på alldeles särskilda faktiska omständigheter, har högsta domstolens dom icke någon betydelse som prejudikat. Målet är emellertid synnerligen belysande för den menings skiljaktighet, som hos de svenska domstolarne råder i fråga om rätt att utdöma skadestånd på grund av kursförlust.
    Slutligen bör nämnas, att hos högsta domstolen för närvarande är under prövning ett mål om ersättning för dylik genom dröjsmål orsakad kursförlust. Ett belopp av 300,000 lettiska rubler skulle av en svensk B., som för ett svenskt bolags räkning åtagit sig att försälja ett till Riga överfört skoparti, den 9 november 1920 för bolagets räkning insättas i viss bank i Riga för att där vara för bolaget omedelbart tillgängligt. Efter då gällande kurs hade detta belopp motsvarat 8,571 kronor 41 öre i svenskt mynt. B. fullgjorde emellertid icke insättningen, utan först den 8 april 1921 erlade han till bolaget 3,000 svenska kronor, som enligt då gällande kurs motsvarade 249,000 lettiska rubler, varefter B. den 1 september i bank i Riga för bolagets räkning insatte ytterligare 51,000 lettiska rubler, eller enligt vid insättningen gällande kurs 647 kronor 97 öre i svenskt mynt. Bolaget yrkade nu utfå 4,923 kronor 46 öre, bl. a. därför att bolaget genom B:s dröjsmål med inbetalningen av rubelbeloppet tillskyndats kursförlust till ifrågavarande belopp.
    Stockholms rådhusrätt biföll i dom den 29 augusti 1922

 

kravet, enär B. icke visat någon omständighet, på grund varav B. skulle kunna undgå skyldighet att ersätta bolaget den kursförlust detta åsamkats genom B:s dröjsmål, samt skadans belopp måste anses vara styrkt. Svea hovrätt ogillade däremot i dom den 20 juni 1924 bolagets talan, enär bolaget icke styrkt, att bolaget genom B:s dröjsmål med inbetalningen tillskyndats skada uti av bolaget angivna avseende. I målet föreligga allehanda omständigheter, som komplicera dess avgörande.¹
    Till sist torde för fullständighetens skull böra påpekas, att i Sverige även frågan om sättet för omräkning av i konkursbevakad fordran i utländskt myntslag varit föremål för domstols prövning. Jag hänvisar härutinnan till N. J. A. 1922 sid. 175. Omräkning ansågs böra äga rum efter den kurs, som gällde dagen för utdelningsförslagets framläggande. En ledamot av högsta domstolen ansåg däremot den dag, då gäldenären försattes i konkurstillstånd vara avgörande. Enligt den av advokat Schjelderup ² uttalade åsikt skulle fordringens förfallodag, om fordran varit förfallen före konkursen, vara den avgörande för kursberäkningen, när såsom här var fallet betalningsskyldigheten icke gällde effektiv valuta. I fråga om sistberörda slag av valuta skulle enligt Schjelderup dagen för utdelningsförslaget vara normerande. Att närmare ingå på denna fråga skulle förutsätta speciella undersökningar, på vilka jag icke haft tillfälle inlåta mig.³

 

¹ Målet har numera avgjorts genom dom den 23 december 1925. I enlighet med revisionens hemställan fastställde högsta domstolens majoritet, tre ledamöter, hovrättens dom. Två ledamöter kommo till samma resultat med nyamotiv. Den ene framhöll den svårighet, som vid ifrågavarande tid mött för bolaget att, om beloppet i rätt tid insatts i banken, komma i tillfälle att i Sverige förfoga över däremot svarande belopp i svenskt mynt, samt att det vidtiden ifråga i Sverige saknades kursnotering å lettländska rubler. På grundhärav kunde det ej med visshet avgöras, att skada åstadkommits, än mindre beloppet av skadan. Den andre ledamoten ansådet sannolikt, att därest B. insatt beloppet i rätt tid, detsamma med hänsyn till förhållandena kommit att åtminstone ännu den 1 september 1921 innestå å banken för bolagetsräkning. I följd härav kunde skadan ej anses styrkt.

2 Se Norsk Retstidende 1922 s. 601. Jfr Ugeskrift for Retsvæsen 1917 s. 909.

3 Den omdebatterade frågan om omräkning skall ske efter växelkurs eller myntkurs kan jag ej heller nu behandla. Se Cederberg s. 11 not. g