A. V. LUNDSTEDT: Superstition or Rationality in Action for Peace? Arguments against founding a world peace on the common sense of justice. A criticism of jurisprudence. London, Longmans, Green & C:o, 1925. 239 pp. 12 sh. 6 d.

 

    Enligt en berättelse i en av de isländska sagorna hade en gången lagman begått ett grovt brott, men då fråga blev om att döma honom för detta, uppstod en svårighet som visade sig omöjlig att övervinna. Lagmannen var själv den ende som kände den lag, efter vilken han kunde dömas, och då han av lätt insedda skäl underlät att yppa sin kunskap, var intet att göra. Han kunde icke fällas.
    Den åskådning, över vilken denna berättelse kastar en blixtbelysning, kan på goda grunder betecknas såsom vidskeplig. Det ansågs ligga helt utanför gemenskapens makt att med hänsyn till sina egna intressen bestämma betingelserna för mannens straffbarhet, emedan dessa troddes vara givna i mystisk, nödvändigt verkande ordning. Endast i de former denna ordning bestämde kunde mannen rättsligen angripas. Detta skulle ske genom uttalande av vissa ord med magisk innebörd, som endast han själv kände. Genom denna sin tro blev gemenskapen faktiskt bunden gentemot brottslingen, och denne blev skyddad mot den fysiska övermakten. En osynlig mur omgav honom, byggd visserligen av endast inbillningen, men dock ogenomtränglig på grund av inbillningens väldiga makt över sinnena.
    Ur dylik mystik har vår nuvarande rättsåskådning framgått, och den har i grunden bibehållit samma karaktär, ehuru formerna växlat och anpassat sig efter de praktiska behoven. Man talar ju varje dag om staten, såsom utgjorde denna en enhetlig, maktfull vilja, vilken handlade genom fysiska personer såsom organ. Man talar om rättigheter, i kraft av vilka man kan kräva dom till sin förmån, eller om skyldigheter, vilkas överträdande utgör grunden till att straff eller skadestånd utkräves av överträdaren. Dylika och därmed sammanhängande idéer utgöra grundstommen i vår nuvarande rättsåskådning. Det centrala i den juridiska verksamheten, dömandet, skall ju gå ut på fastställandet av sådana rättigheter och skyldigheter i givna fall. Men egendomligt nog kan ingen, vare sig jurist eller lekman, förklara vad en rättighet eller en skyldighet är. Grunden härtill är att dessa begrepp innefatta superstitiösa element. På samma sätt förhåller det sig med den s. k. "statsviljan", som bestämmer rätten. Det är lika vidskepligt att åberopa denna, som det var att åberopaden av lagmannen ensam kända "rätten", de från fäderna nedärvda trollformlerna. Men icke förty skall det vara särskilt realistiskt att återföra rätten på statsviljan, ty det anses, att den s. k. naturrätten, som innefattade en mera ohöljd mystik, därigenom övervunnits.

 

    Omdömen sådana som dessa kräva givetvis en ingående motivering. Att de ändock framställts beror därpå, att det arbete som här anmäles, professor Vilhelm Lundstedts "Superstition or Rationalityin Action for Peace?" enligt anmälarens mening innefattar en tillräcklig bevisning. Äro omdömena riktiga, så är det naturligen av vikt att understryka dem på ett sätt, som icke lämnar rum för tvekan angående den principiella motsättningen mot den hittills varande rättsfilosofien och rättsdoktrinen.
    I det föreliggande arbetet har professor Lundstedt inför internationell publik sammanfattat de rättsvetenskapliga teorier han med stöd av professor AXEL HÄGERSTRÖMS vitt omfattande filosofiska forskningar förut hävdat i ett flertal svenska skrifter under de senare åren. De grundläggande tankarna ha här genomförts i ett sammanhang med avseende å straffrätt, civilrätt och folkrätt. Ehuru det mesta av innehållet återfinnes i de svenska skrifterna, erbjuder dock arbetet självständigt intresse både genom åtskilliga nya inslag och genom sammanställningen. Särskilt torde sistnämnda omständighet vara ägnad att i hög grad underlätta förståelsen av de ifrågavarande tankarna, då det är oundgängligen nödvändigt att fatta dem i deras sammanhang, om man vill begripa dem.
    Efter en orienterande inledning börjar författaren sin egentliga framställning med en kritik av huvudpunkterna i tidigare åsikter rörande straffrätten. Negativt vill professor Lundstedt visa, att den hittillsvarande vetenskapen liksom det allmänna tänkesättet, "rättsmedvetandet", farit vilse på två sätt. Dels har man varit inriktad på det olösliga problemet om straffets berättigande och allt vad denna fråga drager med sig. Dels har vetenskapen, försåvitt den sysslat med faktiska förhållanden, till följd av den falska utgångspunkten i rättsmedvetandet gjort sådana misstag, att straffets väsentliga verkningar blivit i det hela förbisedda och andra verkningar antingen överdrivits eller uppkonstruerats. Positivt vill professor Lundstedt visa, att straffrättens för samhället goda verkan består i uppehållande av den moral, som är oundgängligen nödvändig för den mänskliga samlevnaden.
    För förståelsen av tidigare straffrättsteorier och därmed för förståelsen av den principiella skillnaden mellan dessa och professor Lundstedts måste man klargöra respektive teoriers ställning till frågan om straffets berättigande. Tidigare teorier, även de vilka framträda såsom mest realistiska, ha alla sökt giva ett positivt svar på denna fråga. Den har i själva verket varit teoriernas huvudproblem. Det är nämligen klart, att om det har någon betydelse alls huruvida straffet är berättigat, så måste svaret på denna fråga bliva grundläggande både för straffrättens praktiska gestaltning och för dess vetenskapliga behandling. Professor Lundstedt åter vill visa, att frågan är meningslös, och att problemställningen därför genomgående måste bli en annan.
    Det är lätt att se varför denna fråga ansetts kräva ett svar. Om icke straffet kunde visas vara berättigat, skulle ju samhällets våld

 

gentemot brottslingen moraliskt sett stå på samma plan som dennes brott. Våld skulle stå emot våld, å ömse sidor bestämt av egoistiska intressen. Men det är för det allmänna rättsmedvetandet och därmed för den på detta byggande rättsvetenskapen en orimlig tanke att icke staten, då den straffar, skulle vara förmer än brottslingen att man icke skulle ha rätt att straffa denne, och att icke han skulle ha gjort något orätt med brottet. Därför måste straffet på något sätt rättfärdigas.
    Detta har emellertid visat sig vara förenat med vissa svårigheter, vilka bero därpå, att det som skulle bevisas icke är någonting alls. När man frågar efter straffets berättigande, förutsätter man ju alltid, att straffet faktiskt är förhanden, alldeles oberoende av om det är berättigat. Man säger således ingenting om själva faktum med detta att straffet är berättigat. Vänder man saken så, att det endast gäller rättfärdigande av straffet inför rättsmedvetandet, så visar sig även detta meningslöst. Om icke en konsekvent genomförd straffrätt funnes, och om vi alltså levde i fullkomligt oordnade förhållanden, skulle vi säkerligen — därest vi under sådana omständigheter överhuvudtaget existerade — icke ha ett rättsmedvetande av den beskaffenhet som vi nu ha, och inför vilket rättfärdigandet skulle ske. Vem skulle väl bibehålla någon nämnvärd respekt för andras "rättigheter", om han förflyttades till ett av idel rövarhorderbefolkat land? Det mångomtalade problemet om straffets berättigande upplöser sig alltså till ett intet på grund av inre motsägelser i själva frågeställningen.
    Teorierna om straffets rättsgrund skulle nu kunna innebära ettt ämligen oskyldigt fantiserande i det blå, om de icke droge med sig nödvändigheten att vanställa fakta för att bringa dessa i åtminstone skenbar överensstämmelse med teorierna. Saken är den, att om straffet skall rättfärdigas, så måste detta ske i förhållande till den moralprincip som anses särskilt utmärkande för vår kultur, nämligen den, att ingen människa får begagnas blott såsom medel för andras välfärd. Av denna princip följer åtminstone det, att straffet i det enskilda fallet måste vara motiverat just med hänsyn till detta fall. Om det särskilda straffet vore motiverat blott därmed, att det är nödvändigt för upprätthållande av den allmänna regeln om bestraffande av ifrågavarande slags handlingar, om det alltså icke hade någon självständig motivering med hänsyn till brottslingens gärning eller hans person, skulle ju brottslingen offras såsom ett oskäligt djur för de andras välfärds skull. Men likvisst är detta förhållandet. Straffet verkar, enligt all erfarenhet, sällan förbättrande och oftare tvärtom. Varför skulle man exempelvis behöva institutet villkorlig dom, om icke för att kunna skona vissa individer från straffets nedbrytande verkningar? Icke kan behovet av brottslingens oskadliggörande vara grunden till att han straffas, då det icke förutsättes för hans straffbarhet, att han är farlig för den allmänna säkerheten, och då han vidare förr eller senare släppes fri utan några som helst garantier för att han icke är samhällsfarlig.

 

Brottslingens avskräckande från framtida brott kan minst av allt anföras såsom skäl för straffet. Man behöver väl icke ha suttit i fängelse för att begripa, att man av omtanke om egen välfärd bör undvika brott.
    Är detta riktigt, så kunna straffets för samhället i det hela goda verkningar icke bestå i dess inverkan på den enskilde brottslingen. Om straffet, sådant det nu är beskaffat, överhuvud har någon nytta med sig, måste därför denna bestå i dess inverkan på samhällsmedlemmarna i gemen i sådan riktning, att de avhålla sig från de straffbelagda handlingarna. Faktiskt inses ju allmänt, att straffrätten har denna verkan. Ingen människa med socialt intresse har en allvarlig tanke på att strafflagen borde upphävas, ty man vet mer än väl, att i sådant fall en störtflod av brott skulle bryta lös. Alltså inser man, att straffrätten är obetingat nödvändig till upprätthållande av den allmänna ordningen i samhället. Men straffet kan utöva sin funktion att avhålla samhällsmedlemmarna i allmänhet från de straffbelagda handlingarna allenast genom att regelbundet följa på sådana handlingar. Det enskilda straffet sjunker inför ett realistiskt betraktelsesätt ned till blott och bart ett led i det stora straffsystemet. Den enskilde brottslingen krossas i maskineriets kuggar trots sitt "människovärde", blott därför att det tjänar de andras egoistiska intressen. Därmed är det moraliska underlaget för straffrätten upprivet.
    Sannolikt har intresset för bibehållande av detta underlag varit det förnämsta hindret för en riktig uppfattning av saken. Om straffet skall ha sin grund i moralen, förutsättes givetvis att rättsmoralen, den instinktiva, ovillkorliga motviljan mot de såsom brott betecknade handlingarna, skulle finnas oberoende av om någon straffrätt faktiskt uppehålles. Straffets inverkan på allmänheten kan då icke bestå i något annat än avskräckning. Emellertid visar erfarenheten, att denna faktor är av mycket underordnad betydelse, och så synes det då nödvändigt att falla tillbaka på straffets inverkan på den enskilde brottslingen såsom dess huvudsakliga funktion. Detta misstag kan endast undvikas genom en fördjupad, från alla slags fördomar befriad insikt i moralens natur. Det torde då visa sig, såsom Professor Lundstedt utvecklar, att straffrätten själv måste vara den kraftigaste moralbildande faktorn i avseende å sådana handlingar, som falla inom dess område.

 

    I fortsättningen kritiserar författaren de grundläggande teorierna inom skadestånds- och kontraktsläran. Utrymmet förbjuder ett närmare ingående på denna kritik. Även här gäller kritiken närmast teorierna om grunden till rättsreglerna, alltså om det klandervärda i den culposa handlingen såsom grund för skadeståndsskyldigheten, och om viljan, resp. den berättigade tilliten såsom grund för löftetsförbindande kraft. Professor Lundstedt vill visa, att de använda förklaringarna äro falska. De förutsätta genomgående, att rättsreglerna om skadeståndsskyldigheten samt om löftets verkan faktiskt

 

uppehållas, och de syfta till att förklara dessa ur rättsmedvetandets synpunkt. Någon förklaring av fakta med hänsyn till deras orsaker blir därför icke given, och någonting annat än en sådan förklaring är meningslöst att efterfråga, då vårt rättsmedvetande är en produkt av det samhälle vari vi leva, och till dettas konsistens höra just dessa regler. I och för sig intetsägande, äro teorierna ägnade att snedvrida de verkliga problemens behandling i teori och praxis.

 

    Framställningen mynnar ut i en kritik av den s. k. folkrätten och, såsom titeln antyder, av de vanligen tillämpade grundsatserna för fredsarbetet. Författaren söker påvisa, att föreställningarna om de rättigheter och skyldigheter mellan stater, vilka tillsammans betecknas såsom folkrätten, endast i ringa mån äro ägnade att befordra fredsarbetet och i långt högre grad utgöra en faktor som befordrar kriget. Det skulle uppenbarligen vara omöjligt att föra något krig, om icke folkens rättsmedvetande kunde ställas i dess tjänst. Krigsapparaten skulle helt enkelt bliva oduglig till följd av motstånd från moraliska krafters sida, om ej krigsförklaringen hade den egendomliga verkan att helt plötsligt bringa den ingrodda respekten för människolivet att försvinna och göra dödandet till en i högsta grad lovvärd handling. Här om någonsin framträder tron på staternas förmåga att bestämma över rätt och orätt för sina innebyggare i all sin hemska vidskeplighet. Positivt är tron på den egna statens rätt och harmen över lidna rättskränkningar en av de starkaste drivkrafterna till krig. Då det icke kan fastställas enligt någon objektiv norm vad som är rätt eller orätt, är det förfelat att söka grunda freden på folkrätten, det vill säga på rättskänslan. Dennas riktning bestämmes, när det kommer till verklig kris, icke av hänsyn till mänsklighetens utan av hänsyn till den egna nationens verkliga eller föregivna intresse. Endast inför en mera ytlig betraktelse kan därför rättskänslan synas verka till främjande av världssamhällets uppkomst. I grunden är den det förnämsta hindret för freden. Rättskänslan kan icke ledas i för det hela gynnsamma fåror, såvida det icke finnes en av hänsyn till det helas bästa bestämd, med fullkomligt överlägsen makt uppehållen ordning, till vilken den kan anknyta. I brist därpå kan den i stort sett endast anknyta till den enskilda statens eller andra därmed jämförliga intressen men verkar då söndersprängande mera än uppbyggande.
    Något positivt program för fredsarbetet framlägger författaren icke. Syftet är att påvisa, huru de faktiska förhållandena äro beskaffade och huru de bliva förvrängda, när man ser dem ur rättsmedvetandets synpunkt. Om världens ordning kan varaktigt förbättras är naturligen en helt annan fråga. Utan kunskap om de rätta medlen går det i varje fall icke, och denna kunskap kan endast vinnas genom forskning, obunden av alla moraliska, religiösa eller nationella intressen. Det är svårt att se, hur en sådan forskning skall kunna äga rum utan att följa ungefär samma linjer som det föreliggande arbetet.

 

    En kritiserande granskning av arbetet skulle kräva långt större utrymme än en recension plägar omfatta. Här kunna därför endast framhävas författarens, enligt anmälarens mening, riktiga grundtankar. Det måste emellertid understrykas, att det gäller långt mera djupgående frågor än av allt att döma vanligen antages. Så mycket kan med bestämdhet sägas, att en radikal omläggning av juridikens metoder blir nödvändig, om de framlagda resultaten visa sig i sina huvuddrag riktiga. Ar det sant att den nuvarande rättsåskådningen är genomträngd av mystik, så är det givet att ingen vetenskap kan byggas på den så, att vetenskapen skulle hämta sina grundläggande begrepp från rättsåskådningen. Så länge vetenskapen gör detta, kan den icke på ett tillfredsställande sätt motsvara samhällets behov, ty om själva grundbegreppen äro bemängda med mystik, kan utförandet i detaljerna omöjligen ske med tillbörlig klarhet i tankarna. Att mystiken finnes där, det kan anses bevisat. Den omständigheten att den juridiska doktrinen ändock gjort samhället oumbärliga tjänster, innebär naturligen intet argument mot det sagda.

Karl Olivecrona.