Den nya åbo-rätten. Sedan lång tid tillbaka har frågan om statens verksamhet för egnahems- och småbruksrörelsens främjande varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Härvid har i stort sett enighet rått därom, att kronans jord i viss utsträckning bör upplåtas för bildande av smärre jordbrukslägenheter. Däremot hava delade meningar kommit till synes rörande den form, under vilken dylik upplåtelse bör äga rum. Å ena sidan har framhållits, att jorden bör upplåtas under full äganderätt, då endast äganderätten kan skänka den samhörighet med jorden och den trygghet i innehavet av densamma, som äro nödvändiga för ett framgångsrikt bedrivande av jordbruk. Å andra sidan har gjorts gällande, att upplåtelser under äganderätt äro förenade med betydande olägenheter, och att syftet med upplåtelserna bättre tillgodoses genom jordensutlämnande under någon form av tryggad besittningsrätt.
    Ett betydelsefullt försök att finna en upplåtelseform, som bereder brukaren erforderlig trygghet och på samma gång möjliggör ett verksamt tillvaratagande av det med upplåtelsen avsedda syftet, har gjorts genom den av riksdagen i år antagna lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord, utfärdad d. 4 juni 1926 (SFS nr 189). Med denna lag avses att skapa en form för upplåtande av kronans jord för bildande av jordbruksfastigheter under tryggad besittningsrätt.
    Enligt lagens grundtanke bibehåller kronan äganderätten till jorden och upplåter till brukaren en besittningsrätt för obegränsad tid. För denna besittningsrätt har upptagits den gamla benämningen åborätt. Avtal om jords upplåtande träffas av länsstyrelsen och skall upprättas i skriftlig form. Sedan jord upplåtits under åborätt, skall byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande bruk avsedd anläggning, som finnes å fastigheten, hänföras till åborätten. Den upplåtna rättigheten är ärftlig och förytterlig. Överlåtelse av åborätt skall skeskriftligen och i den ordning i övrigt, som gäller för köp av fast egendom. Dylik överlåtelse är så till vida underkastad kontroll från samhällets sida, att länsstyrelsen har att pröva, huruvida förvärvaren kan antagas till åbo. Den, som annorledes än genom upplåtelse från kronan åtkommit åborätt, är därför pliktig att inom viss tid efter fånget hos länsstyrelsen söka att bliva antagen till åbo. Försummas sådan ansökan och uraktlåter förvärvaren trots vitesföreläggande att fullgöra dylikt åliggande, äger länsstyrelsen förordna, att åborätten med tillbehör skall säljas å offentlig auktion. Till åbo må antagas allenast svensk medborgare, som råder över sig och sin egendom. I vissa fall — såsom då åborätten förvärvats av nära anförvant till den förutvarande åbon — kan förvärvaren bliva antagen till åbo utan hinder därav att han är omyndig. Har åborätten övergått till åbons make eller annan honom närstående person, äger länsstyrelsen

 

ej vägra att godtaga denne såsom åbo, med mindre han finnes vara därtill uppenbart olämplig eller hans antagande eljest skulle vara oförenligt med det ändamål, för vilket åborätten upplåtits. Om förvärvare av åborätt icke är behörig att antagas till åbo, skall länsstyrelsen giva honom lämpligt rådrum att överlåta åborätten till annan. Försittes sålunda förelagd tid, eller kan den till vilken åborätten överlåtits ej antagas till åbo, skall länsstyrelsen förordna om åborättens försäljning å offentlig auktion.
    I syfte att såvitt möjligt bevara åborätten odelad inom åbons familj har man intagit särskilda föreskrifter angående företräde till åborätt vid bodelning och arvskifte. Vid bodelning har sålunda make som fört åborätten i boet eller, då bodelning sker i anledning av makes död, efterlevande make företräde till åborätten. Om dödsbo skall skiftas mellan flera, äger den som har större lott företräde. Hava flera lika lott, skall företrädet mellan dem avgöras genom lottning. Därest vid bodelning eller arvskifte behållningen i boet, sedan åborätten tillagts en av delägarna, i följd därav ej lämnar tillgång till gäldande av annan delägares lott och denne gör anspråk på utlösen, äger den som övertagit åborätten att betala lösesumman genom att årligen under åtta år erlägga en åttondel därav jämte ränta efter fem procent.
    Vid bestämmande av åbons rättigheter och skyldigheter har man sökt att så avväga desamma, att åbon erhåller en stark och oberoende ställning. I vissa avseenden har emellertid med hänsyn till samhällets intresse stadgats begränsningar i åbons rätt. Åbon skall sålunda vara bosatt å fastigheten, därest ej länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter medgiver, att han må vara bosatt annorstädes. Den upplåtna fastigheten skall brukas såsom en enhet för sig. Med länsstyrelsens medgivande må den dock förenas under ett bruk med annan fastighet och även delas, om varje efter delningen uppkommen fastighet är tillräcklig för det med upplåtelsen avsedda ändamålet. Fastigheten skall på åbons bekostnad vara försedd med byggnader, som äro nödvändiga för jordbruket. Det ankommer emellertid på åbon att själv träffa avgörande angående den lämpligaste beskaffenheten av de erforderliga byggnaderna. Åbon är skyldig att hålla fastigheten i gott stånd och att hava byggnaderna brandförsäkrade till fulla värdet. I annan mån än från kronans sida medgivit säger åbon ej nyttja fastighetens skog eller taga torv från torvmosse, som hör till fastigheten. Då fråga är om användande av skog eller torvmosse annorledes än för fastighetens eget behov, må dylikt tillstånd lämnas allenast för viss tid och mot särskild avgift. Vad angår rätt att nyttja sten- eller kalkbrott eller sand-, grus-, ler- eller stentäkt, gäller att för ett begagnande av dessa nyttigheter endast för fastighetens eget behov icke kräves särskilt medgivande. För ett användande i större omfattning erfordras däremot tillstånd, vilket lämnas allenast för viss tid och mot särskild avgift. Därest åbon åsidosätter sina nu berörda skyldigheter och vad han i sådant hänseende låtit komma sig till last icke är av ringa betydenhet, är åbo-

 

rätten förverkad och kronan berättigad att efter uppsägning skilja åbon från åborätten. Denna skall därefter säljas å offentlig auktion.
    För åborätten skall erläggas avgäld. Denna bestämmes för tjugu år i sänder men må efter förordnande av Konungen kunna vid första avgäldssättningen eller med åbons samtycke, då särskilda omständigheter föranleda därtill, bestämmas för annan, kortare eller längre tid, dock ej över trettio år. Därest ej, viss tid innan avgäldstiden utgår, från någondera sidan påfordras ändring i den utgående avgälden, blir samma avgäld gällande för ny avgäldsperiod om tjugu år. Avgälden skall bestämmas i naturaprodukter men utgå i penningar. Omräkningen verkställes efter senast bestämda medelmarkegångspris. Avgäldens bestämmande sker efter uppskattning av den avkastning, som under medelgoda år erhålles av fastigheten, därest den brukas på sätt som bäst överensstämmer med dess läge, storlek och beskaffenhet. Tillika skall behörig hänsyn tagas till de förpliktelser, som utöver skyldigheten att utgiva avgäld åligga åbon. Om vid bestämmande av ny avgäld avkastningens värde befinnes hava ökats eller minskats, skall hänsyn till den timade förändringen tagas endast i den mån det är uppenbart, att den tillkommit utan åbos åtgärd eller vållande. Förhöjning av avgälden får i regel icke äga rum med mera än tjugu procent av den för löpande avgäldstid bestämda avgälden. Ny avgäld fastställes av en för länet i dess helhet eller viss del därav utsedd nämnd, avgäldsnämnden, vilken skall bestå av tre med ortens lantbruk och affärsförhållanden förtrogna personer. Talan mot avgäldsnämndens beslut fullföljes genom stämning till domstol.
    Med åborätten följer i regel rätt för åbon att under vissa villkor inlösa den av honom innehavda marken. Efter utgången av första avgäldstiden äger nämligen åbo, som fullgjort honom åliggande skyldigheter, att inlösa fastigheten, därest ej vid upplåtelsen gjorts annat förbehåll. Lösen för fastigheten bestämmes av avgäldsnämnden och skall fastställas till egendomens värde. Däri skall emellertid icke inräknas den förbättring, som vunnits genom åbos arbete eller kostnader.
    Å andra sidan är kronan berättigad att under vissa förutsättningar återtaga fastigheten. Rätt till återtagande föreligger endast då åborätten övergått till ny innehavare. Om den som förvärvat åborätten är den förutvarande åbons make eller annan honom närstående person, må återtagande ej ske, med mindre förvärvaren är obehörig att antagas till åbo. Vid återtagandet skall kronan utgiva lösen för åborätten med den jordförbättring som vunnits genom åbo, för byggnader och andra tillbehör till åborätten samt för utsäde och gröda å fastigheten. Lösen för åborätten och vad kronan eljest har att lösa skall bestämmas till fulla värdet därav. Om åborätten övergått genom köp, skall värdet i regel beräknas efter vad köparen utfäst. Kronan skall vidare ersätta den, från vilken fastigheten återtages, all nödig kostnad som han nedlagt därå.
    I åborätten åtnjutes förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken

 

för avgäld, för utskylder som bort gäldas av åbon, samt för vanhävdsersättning. Samma förmånsrätt tillkommer dels kronan för ogulden köpeskilling för byggnader å fastigheten och för lån som lämnats åbon för inlösen eller uppförande av byggnad, dels ock bodelägare, vilken lämnat annan delägare anstånd med betalning av utlösen, för dylik fordran. Dessutom äger kronan för vissa fordringar retentionsrätt i åbons lösören och byggnader.
    Bland de fördelar, som äro förenade med det nya rättsinstitutet, märkes främst, att detsamma bereder brukaren en i verklig mening tryggad besittningsrätt. Den upplåtna rättigheten är till tiden obegränsad och kan icke uppsägas, så länge åbon fullgör sina skyldigheter. Rättigheten är ärftlig och kan vara föremål för testamentariskt förordnande. Kronans möjlighet att återtaga fastigheten har anordnats på sådant sätt, att den ej medför något intrång i besittningsrätten för åbon och hans närmaste. Han har sålunda säkerhet, att hela vinsten av hans arbete och omtanke kommer honom och hans efterkommande till godo. Emellertid är han ej oskiljaktligt förbunden med jorden. Med de inskränkningar, som betingats av ändamålet med upplåtelsen, har han rätt att fritt överlåta besittningsrätten. Även i fråga om fastighetens brukande har åbon i huvudsak jämställts med en jordägare. Av mycket stor betydelse är jämväl, att vid förvärv av jord under åborätt icke kräves någon köpeskilling. Därigenom möjliggöres även för personer utan kapital att under goda villkor förvärva eget jordbruk. Upplåtelseformen synes därför kunna tillgodose de obemedlades, i främsta rummet lantarbetarnas, intresse att uppnå en ekonomiskt tryggare ställning. Den avgäld som skall erläggas kan icke kränka åbons intresse att tillgodogöra sig resultatet av sitt arbete. Därest åbo på grund av förbättrade ekonomiska förhållanden blir i stånd att gälda köpeskillingen för den av honom innehavda fastigheten, har han möjlighet att inlösa densamma och därigenom erhålla äganderätt.
    Den nya åborätten synes även väl ägnad att tillgodose upplåtarens, samhällets, intresse. Genom de inskränkningar, som uppställts i fråga om åbos rätt att förfoga över den upplåtna fastigheten, och de bestämmelser, som meddelats rörande länsstyrelsens prövning av förvärvares behörighet att antagas till åbo, torde garantier hava skapats mot att jorden användes för annat ändamål än vid upplåtelsen avsetts eller göres till föremål för ej önskvärd spekulation. Tack vare föreskrifterna om rätt för kronan att återtaga fastigheten finnes möjlighet för staten att återförvärva den upplåtna jorden, därest densamma erfordras för något viktigt ändamål eller anledning föreligger för staten att tillgodogöra sig den oförtjänta värdestegring, som kan hava uppkommit. Genom bestämmelserna om avgäldens fastställande i naturapersedlar och om periodisk omreglering av densamma torde vinnas, att avgälden kommer att stå i rättvist förhållande till värdet av den upplåtna jorden.
    Av åborättens motståndare har framför allt gjorts gällande, att en besittningsrätt aldrig kan fullt tillfredsställa svenska jordbrukare och

 

att upplåtelser under åborätt därför komma att bliva föga begärliga. Fara förelåge sålunda enligt deras mening, att det nu antagna förslaget komme att bliva en lag på papperet. Angående riktigheten av dessa förutsägelser är det givetvis ej möjligt att nu uttala sig. Anledning finnes emellertid till antagande, att det nya institutet skall komma att omfattas med förtroende av den del av vår lantbefolkning, som för närvarande är utesluten från möjligheten att under betryggande former förvärva egna hem.

Per Sanlesson.