SVERIGES AVTAL OM FREDLIG LÖSNING AV MELLANFOLKLIGA TVISTER.
AV
BYRÅSEKRETERAREN 1 UTRIKESDEPARTMENTET PER WIJKMAN.
Det system för fredlig lösning av mellanfolkliga tvister, som kommer till uttryck i Sveriges gällande avtal om förlikning, skiljedom och juridiskt avgörande, kan i allt väsentligt sägas hava utformats under de senaste trettio åren, närmare bestämt efter den första fredskonferensen i Haag år 1899. Under denna tid har området oavbrutet vidgats för tillämpningen av bestämda regler angående fredligt avgörande. Det första allmänna skiljedomsavtal, som ingåtts av Sverige i modern tid — den ännu gällande skiljedomskonventionen med Frankrike av år 1904 med dess långt gående förbehåll för tvister berörande parternas vitala intressen, självständighet och nationalära — framstår numera som föråldrat.
I de båda Haagkonventionerna av år 1899 och 1907 fastställdes vissa allmänna regler för skiljedomsförfarandet, vilka genom separata skiljedomsavtal mellan de olika staterna kunde förklaras på förhand bindande för reglerandet av uppkommande tvister. Man kan säga, att Haagkonventionerna beteckna en konsolidering av den praxis, som utformat sig vid tillämpningen av skiljedom från fall till fall under 1800-talet. De ha härigenom kommit att tjäna till utgångspunkt för hela den följande utvecklingen av skiljedomsinstitutet och äro framför allt ur denna synpunkt betydelsefulla. Någon fast domstolsorganisation kom emellertid ej vid denna tid till stånd. Den s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag, som upprättades genom 1899 års konvention och bekräftades genom konventionen av år 1907, är i själva verket endast en krets av skiljedomare, vilka stå till förfogande för de stater, som enligt ingångna skiljedomskonventioner eller genom skiljeavtal in casu överenskommit att avgöra en tvist med anlitande av denna institution.1 Vid varje till skiljedom hänskjuten tvist tillsättes en särskild skiljedomstol som, i brist på annan överenskommelse mellan parterna, konstitueras så att vardera parten utser två skiljedomare bland de å den allmänna förteckningen upptagna namnen, varefter de fyra sålunda utsedda gemensamt välja överskiljedomare. 1907 års Haagkonvention (publicerad i SFS 1910 nr 153) ratificerades från svensk sida den 20 november 1909 och trädde för Sveriges del i kraft i januari 1910.
Den första allmänna skiljedomskonventionen mellan europeiska stater kom till stånd genom ett avtal av år 1903 mellan Frankrike och Storbritannien, och det är från den närmast följande perioden— tiden 1904 — 1914 — som praktiskt taget alla de svenska skiljedomsavtalen av äldre typ datera sig. Under år 1904 avslöt Sverige skiljedomskonventioner med Frankrike, Storbritannien, Belgien, Ryssland och Schweiz, och under år 1905 ytterligare med Förenta Staterna (traktaten ratificerades ej), Spanien, Portugal och Norge. Efter den andra Haagkonferensen följde skiljedomskonventioner med Förenta Staterna och Danmark år 1908, med Brasilien år 1909 och med Italien år 1911 samt en ny konvention med Portugal år 1913, i allt väsentligt överensstämmande med 1905 års konvention, vars giltighet utgått. En skiljedomskonvention med Förenta Staterna av år 1924 hör närmast också hemma i detta sammanhang, då den i huvudsak endast upprepar bestämmelserna i 1908 års konvention, vars giltighet upphörde i augusti 1918.
De svenska skiljedomsavtalen från denna tid, som alla i en eller annan form innehålla reservation för tvister berörande en stats ära, integritet eller vitala intressen, falla i stort sett under fyra olika huvudtyper.
1. Till skiljedom hänskjutas tvister av juridisk natur eller angående tolkningen av gällande traktater under förutsättning att de ej beröra resp. staters livsintressen, självständighet eller nationalära eller andra makters intressen. Hit höra konventionerna med Frankrike (undertecknad i Paris d. 9 juli 1904: publicerad i SFS 1904 nr 52; förlängd genom noteväxling den 27 oktober 1909 för perioder av fem år) och med Storbritannien (undertecknad i London d. 11 aug. 1904; publicerad i SFS 1904 nr 52; senast förlängd genom noteväxling d. 9 november 1924 för en period av fem år) samt konventionerna med Förenta Staterna (den nu gällande undertecknad i Washington d. 24 juni 1924; publicerad i Sv. O. m. fr. makter 1925 nr 5) och med Portugal (den nu gällande undertecknad i Stockholm d. 17 nov. 1913; publicerad i Sv. Ö. m. fr. makter 1914 nr 4), vilken sistnämnda föreskriver att vardera parten själv avgör huruvida en tvist skall anses beröra dess livsintressen eller självständighet, men icke särskilt angiver på vilken väg avgörandet skall träffas vid meningsskiljaktighet huruvida tvist berör någondera partens nationalära.
2. Till skiljedom hänskjutas alla tvister, som ej beröra parternas oavhängighet, integritet eller vitala intressen. Meningsskiljaktighet huruvida en tvist berör ettdera landets vitala intressen, och på denna grund bör undantagas från skiljedom, skall i sin tur avgöras genom skiljedomsförfarande, men vardera parten avgör själv huruvida dess oavhängighet eller integritet skall anses berörd. Av denna typ äro konventionerna med Norge (undertecknad i Stockholm d. 26 okt. 1905; publicerad i SFS 1905 nr 81) och med Italien (undertecknad i Stockholm d. 13 april 1911; publicerad i SFS 1911 nr 98). Den numera upphävda konventionen med Danmark av 1908 hörde likaledes till denna grupp.
3. Skiljedom stadgas endast för tvister rörande tillämpning eller tolkning av konventioner, med undantag för sådana i vilka tredje makt är part, samt angående penningkrav på grund av skada, när parterna äro ense om att skade-
stånd skall givas. Generellt gäller förbehåll för frågor berörande parts självständighet, suveränitet eller livsintressen, men parterna avstå från att göra detta förbehåll gällande beträffande tvister angående penningekrav. Vardera parten avgör själv frågan huruvida dess självständighet, suveränitet eller livsintressen skola anses berörda. Konventionen med Belgien (undertecknad i Bryssel d. 30 nov. 1904; publicerad i SFS 1905 nr 49) är av denna typ.
4. En längre gående avtalstyp är den, som bl. a. kommit till användning i skiljedomskonventionen med Schweiz (undertecknad i Berlin d. 17 dec. 1904; publicerad i SFS 1905 nr 39). Skiljedom stadgas här för alla tvister, med undantag för sådana, som beröra parternas livsintressen, självständighet eller utövande av suveräniteten eller tredje makts intressen, och med rätt för parterna att själva avgöra i vad mån de tre förstnämnda förbehållen kunna göras gällande. Utan dessa förbehåll skall skiljedom komma till användning vid tvister, som röra tolkningen eller tillämpningen av konventioner, samt tvister angående bestämmande av skadeståndsbelopp, när parterna äro ense om att skadestånd skall givas. Hit höra vidare konventionerna med Spanien (undertecknad i Madrid d. 23 jan. 1905; publicerad i SFS 1905 nr 10) och Brasilien (undertecknad i Stockholm d. 14 dec. 1909; publicerad i Sv. Ö. m. fr. makter 1921 nr 45), vilka i viss mån gå på samma linje som ett från svensk sida framlagt förslag vid 1907 års Haagkonferens. Konventionen med Ryssland av år 1904, som upphört att gälla, kan också nämnas i detta sammanhang. Alla dessa konventioner förete emellertid en del olikheter såväl i fråga om angivandet av den allmänna förbehållsklausulen 1 som även i fråga om uppräkningen av de tvister, för vilka skiljedomsförfarande skall gälla utan något förbehåll.
De båda Haagkonventionerna innefattade även bestämmelser angående internationella undersökningskommissioner med uppgift att underlätta lösningen av uppkommen tvist genom icke-förbindande opartisk undersökning till sakfrågans klarläggande, men dessa bestämmelser ägde en mycket begränsad räckvidd. Undersökningsförfarandet var ej obligatoriskt, det var ej avsett att gälla tvister som berörde resp. staters ära eller vitala intressen, och nämnderna skulle konstitueras för varje särskilt fall. Själva proceduren berördes ej i 1899 års konvention, men i konventionen av år 1907 togs även denna upptill behandling. För undersökningsnämndernas sammansättning angåvos samma regler som beträffande de särskilda skiljedomstolarna, och de skulle alltså bestå av fem medlemmar, av vilka vardera parten hade att utse två, och de fyra sålunda utsedda ägde att gemensamt välja den återstående.
Under åren 1913 och 1914, alltså tiden närmast före världskriget, träffade Förenta Staterna i anslutning till ett initiativ av dåvarande statssekreteraren Bryan en rad av separata avtal rörande undersöknings- och förlikningsförfarande, vilka markera ett viktigt framsteg i förhållande till bestämmelserna i 1907 års Haagkonvention. Nämn-
derna äro enligt dessa avtal permanenta, ej liksom tidigare att tillsätta för det särskilda fallet. Förfarandet är obligatoriskt, det skall komma till stånd utan förbehåll för ära och vitala intressen, och det avser ej blott en undersökning utan ett bedömande av varje tvistefråga. Uttryckliga föreskrifter lämnas till förhindrande av krigsåtgärder under själva förfarandet, i vissa av avtalen också till förhindrande av ökade rustningar under denna tid. Bryanavtalen, som de vanligen betecknas, kunna anses som de första egentliga avtalen om förlikningsförfarande, och de hava utövat ett synnerligen betydelsefullt inflytande. Det svenska förlikningsavtalet med Förenta Staterna (undertecknat i Washington d. 13 okt. 1914; publicerat i Sv. Ö. m. fr. makter 1915 nr 9) är av denna typ. Det innebär i korthet att alla tvister, som ej kunnat lösas på diplomatisk väg och icke skola avgöras genom skiljedom, hänskjutas till en ständig undersöknings- och förlikningsnämnd bestående av fem medlemmar, av vilka vardera parten utser två — därav dock endast en bland dess egna medborgare — och parterna gemensamt välja den återstående, vilken fungerar som ordförande. Nämnden skall avsluta sitt arbete inom ett år från den dag, då tvisten hänskjutits till densamma. Dess beslut fattas med enkel röstövervikt. Nämndens förslag är ej bindande för parterna, men under den tid förlikningsförfarande pågår äro dessa förpliktade att ej gripa till våldsåtgärder mot varandra. Nämnden äger viss befogenhet att själv taga initiativ till inledande av förlikningsförfarande genom att erbjuda parterna sina tjänster.
I december 1918 framlade en av svenska regeringen i januari samma år tillsatt kommitté — i samarbete med motsvarande norska och danska kommittéer — ett formligt utkast till internationell konvention rörande en mellanfolklig rättsordning, vars ledande grundsatser i betydande grad kommit till sin rätt under den följande utvecklingen. Det betänkande, varmed konventionsförslaget överlämnades till svenska regeringen av de från svensk sida utsedda kommitterade, har i viss mån sin motsvarighet i ett från schweizisk sida — i ett budskap av förbundsrådet i december 1919 — framlagt program förden blivande schweiziska avtalspolitiken i fråga om tvisters avgörande på fredlig väg. Det får kanske anses vara mera än en tillfällighet att de båda neutrala stater, som i särskilt stor omfattning tagit del i förliknings- och skiljedomsinstitutets praktiska utformning under tiden efter världskriget, redan tidigt nedlagt ett ingående arbete på frågans teoretiska utredning.
Den svenska kommittén, som i likhet med de danska och norska omfattade tre ledamöter, stod under ordförandeskap av presidenten friherre MARKS VON WÜRTEMBERG. Formellt gällde de kommitterades uppdrag att fullfölja de åtgärder, som från svensk sida i samförstånd med Danmark och Norge tidigare vidtagits i syfte att uppnå en samverkan mellan de neutrala staterna i och för tillvaratagande av dessa staters gemensamma intressen under världskriget och vid krigets slut. Om också ej direkt utsagt, var beslutet dikterat av den uppfattningen, att just de neutrala staterna ägde särskilda förutsättningar att
deltaga i arbetet på de mellanfolkliga rättsgrundsatsernas konsolidering efter krigets avslutande. De kommitterade inriktade också från början sin verksamhet på ett studium av de folkrättsliga spörsmål, som i första hand voro ägnade för ett gemensamt initiativ från de neutrala staterna, och som kunde anses erbjuda tillräckliga förutsättningar för en praktisk lösning. Avsikten var ursprungligen att dessa frågor skulle tagas upp till vidare överläggning vid en neutral konferens, men då det visade sig att en sådan konferens på grund av den allmänna utrikespolitiska utvecklingen ej kunde komma till stånd, fullföljdes uppdraget genom framläggande från de tre kommittéernas sida av sinsemellan nära överensstämmande utkast till en internationell konvention rörande en mellanfolklig rättsordning.
De svenska kommitterade framhöllo med styrka önskvärdheten av att verkliga rättstvister, som ej kunnat lösas genom förhandling, städse hänskötes till rättslig behandling utan förbehåll för respektive staters ära, självständighet eller livsintressen. Under beteckningen rättsligt avgörande hänfördes såväl utslag av en föreslagen fast mellanfolklig domstol, bestående av 15 ledamöter, valda på livstid, som beslut av en för det särskilda fallet tillsatt skiljedomstol enligt antingen 1907 års Haagkonvention eller annan överenskommelse parterna emellan, men det betonades, att den fasta mellanfolkliga domstolens närmaste uppgift skulle vara att upptaga tvistefrågor av rättslig art. Domstolsförfarandet skulle vara fakultativt, alltså beroende av att parterna erkänt domstolens kompetens genom generell överenskommelse eller genom avtal i varje särskiltfall. Beträffande alternativet att hänskjuta juridiska tvister till en för det särskilda fallet av parterna tillsatt skiljedomstol, alltså till skiljedom i egentlig mening, erinrade de kommitterade om invändningen att skiljedomstolarna enligt sakens natur måste visa sig mera benägna för ett slags medling mellande stridiga intressena än för ett strängt rättsligt avgörande. Det ansågs visserligen vid dåvarande tidpunkt ej vara möjligt eller lämpligt att uppdraga bestämda gränser för de olika domstolstypernas verksamhetsområden — valet av domstol borde därför överlämnas åt de särskilda staterna — men de kommitterade gåvo uttryck åt förhoppningen att den fasta domstolens verksamhetsfält efter hand komme att alltmer vidgas.
Varje tvist, som ej kunnat lösas genom förhandling och ej enligt avtal borde bliva föremål för rättsligt avgörande, skulle enligt de kommitterades förslag hänskjutas till undersöknings- och förlikningsförfarande. I samma mån som det rättsliga avgörandet vunne terräng skulle förlikningsförfarandet alltmera begränsas till intressetvister. Betänkandet har emellertid ej förbigått eventualiteten av ett bindande avgörande även i intressetvister. Samtidigt med att de kommitterade angivit det som önskvärt att äga tillgång till särskilda skiljedomstolar enligt 1907 års Haagkonvention också efter den fasta domstolens upprättande, och att alltså den s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag borde bibehållas i oförändrat skick, hava de nämligen framhållit lämpligheten av att dylika särskilda skiljedomstolar, i vilka parterna äro direkt företrädda, kunna komma till användning i tvister, som ej låta sig lösas uteslutande efter rättsliga normer, utan där politiska moment äro av betydelse.
Därmed hava de kommitterade ej obetingat givit sitt förord för skiljedomsavtal av den förbehållslösa typen, alltså avseende ett bindande avgörande i såväl rätts- som intressetvister. Deras ställning till denna fråga är präglad
av stor försiktighet; de anse tvivelaktigt huruvida det vore klokt att eftersträva fullt förbehållslösa avtal mellan en större krets av stater och därmed utsätta sig för den nära till hands liggande risken för avtalens brytande, till betänkligt förfång för skiljedomsprincipen i det hela. Invändningarna anses dock ej äga samma giltighet beträffande alla länder. För mindre stater, vilkas möjlighet att på politisk väg hävda sin ståndpunkt är starkt begränsad, och särskilt för stater, vilka i likhet med de skandinaviska befinna sig i en situation, som i det hela motsvarar deras önskningar, hava de kommitterade ansett det med skäl kunna ifrågasättas, om icke ett förbehållslöst avtal erbjuder övervägande fördelar.
Med Sveriges anslutning till Nationernas förbund i mars 1920 blevo de i förbundsakten givna reglerna för fredlig lösning av tvister tilllämpliga också för vårt lands vidkommande.
Enligt art. 12 äro förbundets medlemmar förpliktade att hänskjuta varje mellan dem uppkommande tvist, som skulle kunna medföra en brytning, antingen till skiljedom eller domstolsförfarande eller till förfarande inför förbundsrådet. Anlitandet av skiljedom eller domstolsförfarande är fakultativt, och om parterna icke — i kraft av ett separat skiljedomsavtal dem emellan, på grund av anslutning till den fasta mellanfolkliga domstolen eller genom överenskommelse för det särskilda fallet — enats om denna väg för tvistens lösning, skall den underställas rådet. I intet fall skola parterna gripa till krig, innan tre månader förflutit, efter det att skiljedomarnas eller domstolens utslag fallit eller rådet avgivit sitt yttrande. Skiljedom skall givas inom skälig tid. Vid handläggning inför rådet skall dess yttrande avgivas inom sex månader efter det tvisten dit hänskjutits.
I art. 13 lämnas närmare bestämmelser angående anlitandet av skiljedoms- eller domstolsförfarande. Om tvisten ej enligt redan föreliggande åtagande skall hänskjutas till särskild skiljedomstol eller till den fasta mellanfolkliga domstolen, äga parterna att överenskomma om den domstol eller skiljedomstol, som i det föreliggande fallet skall komma till användning. Förbundets medlemmar förplikta sig att godtaga utslaget och att ej gripa till krig mot någon medlem av förbundet, som ställer sig given dom eller skiljedom till efterrättelse. Om part underlåter att foga sig i avgörandet, äger förbundsrådet föreslå erforderliga verkställighetsåtgärder.
Förfarandet inför rådet regleras i art. 15, som uttryckligt anger att denna form för ingripande skall komma till stånd i alla de tvister, vilka ej hänskjutits till dom eller skiljedom. Rådets uppgift är att söka åstadkomma en lösning av tvisten. Om rådet ej lyckas bilägga tvisten, skall det utarbeta och offentliggöra en rapport rörandede med tvisten förbundna omständigheterna samt dess förslag till lösning. Ett sådant offentliggörande avser givetvis att direkt vädja till den allmänna opinionen för att på denna väg söka förmå parterna till en uppgörelse. Lyckas ej heller detta, föreligga olika möjligheter. 1) Om rådets rapport antagits enhälligt, parternas röster oräknade, äro förbundets medlemmar förpliktade att ej gripa till krig mot den part, som ställer sig rådets förslag till efterrättelse.
2) Om rapporten antagits med röstövervikt äro förbundets medlemmar fria att handla så som de anse nödvändigt i rättens och rättvisans intresse. Ett viktigt förbehåll gäller beträffande s. k. inre frågor. Om nämligen endera parten gör gällande, att tvisten rör en fråga som det enligt internationell rätt tillkommer denna part att ensam avgöra, och rådet erkänner detta, skall förfarandet icke leda till framläggande av något förslag till tvistens lösning.
Subsidiärt kan förfarandet inför rådet ersättas av ett motsvarande förfarande inför förbundsförsamlingen, nämligen om rådet själv så beslutar eller endera parten inom fjorton dagar efter tvistens hänskjutande till rådet påyrkar förfarande inför församlingen. Bestämmelserna angående förfarandet inför rådet skola i så fall vara tilllämpliga, med den modifikationen att en rapport antagen av samtliga rådsmakter och majoriteten av i församlingen representerade stater skall hava samma verkan som en enhällig rådsrapport.
Förbundsaktens system för fredlig lösning av mellanfolkliga tvister är alltså i själva verket ganska vagt, och dess bestämmelser i och för sig ej strängt förpliktande. Den bristande precisionen kan emellertid vara en styrka såväl som en svaghet. Det är obestridligt att förbundsaktens bestämmelser äro synnerligen smidiga, och följaktligen i och med en fortgående konsolidering av det mellanfolkliga domstols- och skiljedomsförfarandet kunna erhålla ökad räckvidd. Ett ytterst betydelsefullt resultat föreligger redan däri, att en viss avgränsning kommit till stånd mellan rättstvister och intressetvister. I art. 13 förklaras nämligen, att till tvister som i allmänhet äro ägnade att avgöras genom skiljedomsförfarande eller av domstol, höra de som angå tolkningen av fördrag, internationellt-rättsliga spörsmål, förefintligheten av någon omständighet som — om den konstateras — skulle innebära åsidosättande av en internationell förpliktelse, eller storleken och arten av den gottgörelse, som bör givas i fall av en dylik förpliktelses åsidosättande. Härigenom skapades erforderliga förutsättningar för införande av bestämda regler om juridiskt förfarande inför en fast juridisk instans.
Något förbehåll för tvister berörande en stats ära, integritet och vitala intressen finnes ej angivet i förbundsakten, och det förefaller som om denna form för begränsning av skiljedomsförfarandet spelat ut sin roll. Framför allt är ju detta förbehåll av vikt beträffande de tvister, i vilka det politiska elementet är övervägande, alltså de tvister, för vilka det i art. 15 av förbundsakten stadgade förfarandet inför rådet särskilt är avsett. I fråga om detta förfarande harem ellertid förbundsakten infört en ny begränsning för s. k. inre frågor genom bestämmelsen i art. 15 mom. 8 att intet förslag skall framläggas av rådet till lösning av en föreliggande tvist, om en av parterna gör gällande och rådet erkänner, att tvisten rör en fråga, som det enligt internationell rätt tillkommer denna stat att ensam avgöra.
En sådan formulering kan ej undgå att lämna fältet fritt för olika tolkningar och därigenom skapa osäkerhet. Redan i 1920 års
proposition ang. Sveriges anslutning till förbundet framhölls, att man genom utvidgande av det område, som förbehålles staternas egen kompetens, i väsentlig grad ginge miste om vad man i fredsbevarande syfte sökt uppnå genom bestämmelserna om tvistefrågors hänskjutande till rådet, och att det därför måste anses önskvärt atten sådan vidgande tolkning ej erhölle alltför stort spelrum. I det svenska kommittébetänkandet av år 1925 rörande det s. k. Genéveprotokollet betonades också att enligt ett sådant stadgande en mycket stor grupp av frågor, som under rådande världsläge höra till de brännbara, kunna komma att undandragas en fredlig lösning. Bestämmelsen tillkom närmast som en koncession åt Förenta Staterna i syfte att underlätta dess inträde i förbundet; det har från amerikansk sida ansetts otvetydigt att den bl. a. skulle omfatta frågor om immigration och naturalisation, tullförhållanden, handel och kustfart samt arbetsförhållanden, och till dessa kategorier av frågor kan exempelvis också fogas tvister om tillgången till råämnen inomen viss stats rättsområde. Man kan visserligen numera åberopa ett uttalande av den fasta mellanfolkliga domstolen1 att bestämmelsen i art. 15 mom. 8 utgör ett undantag från de principer, som fastställts i föregående moment, och följaktligen icke bör göras till föremål för någon extensiv tolkning. Man kan också hänvisa till att området för reservationen om inre frågor starkt begränsats genom tillkomsten av allmänna internationella avtal från de senaste åren, exempelvis genom konventionerna angående transitotrafik, angående förenkling av tullformaliteter, angående arbetsförhållanden m. m., och att det förberedande arbete för folkrättens kodifiering, som inletts av den under landshövding Hammarskjölds ordförandeskap verksamma kommissionen, kan komma att leda till nya och långtgående begränsningar. Men det är tydligt att, även om all hänsyn tages till dessa omständigheter, klausulen rörande inre frågor innebär en inskränkning, som allvarligt reducerar värdet av det i art. 15 avsedda systemet för lösning av politiska tvister. Att förneka detta, skulle vara att helt bortse från den allmänna tendensen i våra dagars utrikespolitik att aktualisera just sådana spörsmål som bl. a. frågor om immigration och tillgången till viktigare råvaror.
Ur de synpunkter, som från svensk sida företrätts ifråga om utformningen av ett system för fredligt avgörande, var det en betydande brist, att förbundsakten ej tillgodosett önskemålen om uttryckliga bestämmelser angående ett förberedande förlikningsförfarande inför permanenta förlikningsnämnder, tillsatta enligt separata avtal mellan de olika staterna.
Enligt förbundsaktens art. 15 skola alla de tvister, som ej enligt överenskommelse mellan parterna hänskjutits till juridiskt avgörande eller skiljedom, omedelbart dragas inför förbundsrådet respektive förbundsförsamlingen; det kan ej förbises, att en sådan handläggning innefattar många element av osäkerhet. Rådet är ju en övervägande
politisk organisation, dess medlemmar i regel ledande statsmän, och det torde ej kunna undgås att dess avgöranden i många fall måste komma att dikteras av allmänna utrikespolitiska hänsyn, vilka lätt kunna stå i strid mot en mindre stats intressen. För en stormakt föreligga dessutom större möjligheter att vid ett förfarande inför rådet göra sina synpunkter gällande än för en stat med begränsade politiska maktmedel; stormakternas permanenta representation i rådet och den därmed sammanhängande förtrogenheten med rådets arbetssätt och personliga kontakten med övriga rådsmedlemmar innebär en påtaglig fördel, och denna kan endast i högst begränsad omfattning motvägas av den befogenhet, som enligt art. 4 i förbundsakten tillkommer de i rådet ej representerade staterna, att i egenskap av parter i en till förbundet hänskjuten tvist temporärt deltaga i rådets förhandlingar. I de fall, då handläggningen enligt art. 15 äger rum inför förbundsförsamlingen, gäller den ytterligare invändningen att församlingen består av ett mycket stort antal medlemmar, vilket kan göra den mindre lämplig som instans i en mellanfolklig tvistefråga.
Inga av dessa olägenheter äro förbundna med ett förlikningsförfarande inför förlikningsnämnder, på vilkas tillsättande parterna själva äga att utöva inflytande. Såväl ur synpunkten av förliknings och skiljedomssystemets allmänna effektivitet som med hänsyn till de mindre staternas särskilda intressen är det därför att föredraga att tvister av utpräglat politisk art i första hand hänskjutas till ett sådant förlikningsförfarande, och att först om detta misslyckats reglerna om förbundsrådets ingripande äga tillämplighet. Vid den konferens med representanter för neutrala stater, som under fredsförhandlingarna kom till stånd i mars 1919, framlades i överensstämmelse härmed från svensk sida förslag om att rådets handläggning enligt art. 15 städse skulle föregås av ett förlikningsförfarande enligt riktlinjerna i 1918 års betänkande angående en mellanfolklig rättsordning. Den svenska ståndpunkten i denna fråga fullföljdes genom ett förslag till första förbundsförsamlingen år 1920 1, vilket vid tredje förbundsförsamlingen ledde till antagandet av en resolution av den 22 september 1922 angående anlitandet av förlikningsförfarande. Denna resolution förordar avslutandet av separata överenskommelser om förlikningsförfarande inför särskilda nämnder, vilkas organisation, behörighet och förhandlingsordning staterna skulle äga att fritt bestämma sinsemellan; den angiver vidare såsom önskvärt, att nämndernas behörighet utsträckes till största möjliga antal tvistefrågor, och att tillämpningen av de olika särfördragen inom en snar framtid måtte kunna leda till ett allmänt avtal om förlikningsförfarande, öppet för anslutning från alla stater. Resolutionen hänvisar till ett bifogat förslagsreglemente för förlik-
ningsnämnder, som är avsett att tjäna som standard för de separata förlikningsavtalen.
Samtliga de svenska förlikningsavtal, som ingåtts efter avtalet år 1914 med Förenta Staterna, hava kommit till stånd i direkt anknytning till de svenska initiativen för förlikningssystemets utbyggnad inom ramen för Nationernas förbund. Redan i mars 1920 hade Sverige med Chile undertecknat en konvention angående inrättande av en fast undersöknings- och förlikningsnämnd, vars avfattning i allt väsentligt tjänat till förebild för de närmast följande förlikningsavtalen. Under år 1923 undertecknades en förlikningskonvention med Uruguay, som emellertid ännu ej ratificerats av nämnda land. År 1924 ingingos förlikningsavtal med Schweiz samt med Danmark, Norge och Finland, och år 1925 ytterligare med de baltiska staterna Estland, Lettland och Lithauen. Överenskommelser om förlikningsförfarande hava vidare träffats genom skiljedoms- och förlikningskonventionen med Tyskland av år 1924 samt genom förliknings och skiljedomstraktaterna med Polen av år 1925 och med Tjeckoslovakien, Belgien och Österrike av år 1926.
De tre likalydande förlikningskonventionerna med Danmark, Finland och Norge (undertecknade d. 27 juni 1924; publicerade i Sv. Ö. m. fr. makter 1925 nr 4, 1924 nr 23 och 1924 nr 21) samt förlikningskonventionerna med Estland och Lettland (undertecknade i Reval d. 29 maj 1925 resp. i Riga d. 28 mars 1925; publicerade i Sv. Ö. m. fr. makter 1926 nr 3 och 1925 nr 22) ävensom med Lithauen förete en enhetlig typ, vilken för enkelhetens skull kan betecknas som den nordiska. Enligt de nordiska avtalen gäller i likhet med Bryan-avtalen, att förlikningsförfarande skall komma till stånd i varje tvist, som ej kunnat lösas på diplomatisk väg och som ej skall hänskjutas till skiljedom resp. till juridiskt avgörande. Liksom enligt Bryan-avtalen äger förfarandet rum inför en ständig nämnd av fem medlemmar, bland vilka vardera parten utser två, därav en bland dess egna medborgare, och parterna gemensamt välja ordförande. Nämnden har att i varje dit hänskjuten tvist avge ett betänkande, vilket skall innehålla formligt förslag till förlikning, om sakens beskaffenhet därtill ger anledning och minst tre av ledamöterna förena sig om sådant förslag. Nämnden bör avsluta sitt arbete inom 6 månader efter det tvisten dit hänskjutits, och parterna skola därefter inom skälig tid underrätta varandra, huruvida de godkänna det av nämnden utarbetade betänkandet och antaga däri framställt förslag till förlikning. Beslut av nämnden fattas som regel med enkel röstövervikt med utslagsröst för ordföranden; för beslutmässighet fordras att samtliga ledamöter erhållit vederbörlig kallelse till sammanträdet och att ordföranden samt minst två andra ledamöter äro närvarande.
Till den nordiska avtalstypen kan också räknas den tidigare konventionen med Chile (undertecknad i Stockholm d. 26 mars 1920; publicerad i Sv. Ö. in. fr. makter 1921 nr 8) liksom bestämmelserna angående förlikningsförfarande i skiljedoms- och förlikningskonventionen med Tyskland. I en del detaljer äro dock båda dessa avtal avvikande från de nordiska förlikningsavtalen. Konventionen med Tyskland företer sålunda bl. a. den olikheten att ett särskilt stadgande intagits om förpliktelse för parterna att under det förlikningen pågår i
möjligaste mån undvika varje åtgärd, som kan motverka antagandet av förlikningsnämndens förslag, och om befogenhet för nämnden att föreslå erforderliga förberedande åtgärder till skyddande av rätt. Nämnden skall vidare i sitt betänkande fastställa en bestämd frist — högst 3 månader — inom vilken parterna skola förklara, huruvida de antaga dess förlikningsförslag; intill utgången av denna frist äro parterna förpliktade att avhålla sig från varje självtäkt med våldsamma medel.
I förlikningstraktaten med Schweiz (undertecknad i Stockholm d. 2 juni 1924; publicerad i Sv. Ö. m. fr. makter 1925 nr 1) har en annan princip rörande förlikningsnämndens sammansättning kommit till uttryck. Nämnden skall här, i överensstämmelse med regler som kommit till användning redan i en skiljedoms- och förlikningskonvention av år 1921 mellan Schweiz och Tyskland, bestå av tre gemensamt valda medlemmar under det att vardera parten äger utse endast en medlem efter fritt val. Med den tidigare anordningen är ordföranden den ende bland medlemmarna, som har en fullt självständig ställning gentemot båda parterna. Det kan lätt hända, att de övriga medlemmarnas röster stå två mot två, och beslutet kommer i så fall faktiskt att dikteras av ordföranden. Om det gällde ett bindande rättsligt avgörande skulle detta ej äventyra tvistens biläggande. Men i ett förlikningsförfarande, där nämndens auktoritet är den enda garantien för att en lösning skall komma till stånd, är det en avgjord olägenhet att beslutet på detta sätt kan komma att bero på en enda persons inflytande, då det tvärtom är av vikt att nämndens utlåtande blir så enhälligt som möjligt för att verka med full styrka. Mot dessa synpunkter har man att väga önskvärdheten av att parterna var för sig i så stor utsträckning som kan ske äga inflytande på nämndens sammansättning. Det är systemet med tre gemensamt valda medlemmar, som kommit till användning i alla de senaste svenska avtalen om förlikningsförfarande, alltså i traktaterna med Polen, Tjeckoslovakien, Belgien och Österrike. I traktaterna med Polen, Belgien och Österrike har vikten av ett enhälligt betänkande betonats genom bestämmelsen att nämnden ej skall äga att fatta beslut berörande själva tvistens föremål (le fond du différend) annat än i närvaro av samtliga medlemmar. Traktaten med Tjeckoslovakien fordrar här endast att samtliga medlemmar erhållit vederbörlig kallelse till sammanträdetsamt att ordföranden jämte minst två andra medlemmar äro närvarande.
I fråga om angivandet av förlikningsnämndens befogenhet begränsa sig de nordiska avtalen till föreskriften att den skall avge ett betänkande, som under viss förutsättning bör innehålla förslag till förlikning. De båda avtalen med Schweiz och Polen, på denna punkt något utförligare, angiva att nämnden har till uppgift att underlätta lösningen av uppkommen tvist genom en opartisk och samvetsgrann undersökning till sakfrågans klarläggande och genom framställande av förslag till tvistens biläggande. Traktaterna med Tjeckoslovakien, Belgien och Österrike gå i detta hänseende ytterligare ett steg längre, i anslutning till bestämmelser, som efter mönster av en i april 1925 undertecknad förliknings- och skiljedomstraktat mellan Schweiz och Frankrike kommit till användning i de i Locarno undertecknade avtalen om förlikning och skiljedom. Enligt dessa traktater skall nämnden hava till uppgift att klarlägga de frågor, om vilka meningsskiljaktighet råder, att i detta syfte genom undersökningar eller på annat sätt införskaffa alla erforderliga upplysningar och att
söka förlika parterna. Den må framlägga de förslag till tvistens lösning, som den finner lämpliga, och fastställa en tid inom vilken parterna skola uttala sig om dessa förslag, men dess verksamhet avslutas först med upprättandet av ett protokoll, vari allt efter omständigheterna angivas villkoren för träffad förlikning eller konstateras att förlikning ej kunnat komma till stånd. Nämnden skall alltså fullfölja sitt uppdrag i oavbruten samverkan med parterna; om ett framställt förlikningsförslag visar sig sakna förutsättningar att vinna båda parternas godkännande har den frihet att återupptaga förhandlingarna efter nya riktlinjer, och först då alla möjligheter uttömts har den att anse sin verksamhet avslutad. Förlikningsförfarandet skall emellertid, så vida parterna ej träffa annan överenskommelse, alltid vara avslutat inom sex månader från tvistens anhängiggörande.
I art. 14 av förbundsakten uppdrogs åt rådet att utarbeta förslag till inrättande av en fast mellanfolklig domstol, som skulle äga behörighet att döma i alla de tvister av internationell natur, som parterna underställde densamma, ävensom att avgiva utlåtande i varje tvist eller fråga, som hänskötes till densamma av rådet eller församlingen.
Enligt den stadga för den fasta mellanfolkliga domstolen som enhälligt antogs av förbundsförsamlingen d. 13 december 1920 och som ratificerades av Sverige den 31 samma månad,1 skall domstolen bestå av 15 oberoende domare, därav 11 ordinarie och 4 suppleanter. De skola utses utan hänsyn till nationalitet bland personer, som åtnjuta det högsta moraliska anseende, och som antingen uppfylla villkoren för utövande av de högsta juridiska ämbeten i deras hemland, eller äro rättslärda med erkänd sakkunskap på den mellanfolkliga rättens område. Valet av domare tillkommer församlingen och rådet och sker inom en förteckning över kandidater, som föreslagits av den permanenta skiljedomstolens nationella grupper, varvid varje grupp äger föreslå högst 4 personer, därav 2 av dess egen nationalitet. Ledamot av domstolen utses för en tid av 9 år, hans uppdrag kan förnyas och han kan ej skiljas från sitt ämbete, med mindre han enligt övriga ledamöters enhälliga uppfattning upphört att fylla de stadgade förutsättningarna. Domstolen har sitt säte i Haag. Den sammanträder varje år d. 15 juni till en ordinarie session, och kan av ordföranden inkallas till extra session när så påfordras.
Den fasta mellanfolkliga domstolen har till utgången av år 1925 avkunnat utslag i 7 mål samt dessutom avgivit ett antal rådgivande utlåtanden.
Det var ett ofrånkomligt komplement till domstolens upprättande att vardera parten i en mellanfolklig tvist bereddes möjlighet att fritt instämma motparten inför domstolen. Genom den s. k. fakultativa klausulen i art. 36 mom. 2 av domstolsstadgan lades vägen fri för en utveckling i denna riktning.
Den fakultativa klausulen angiver att förbundets medlemmar kunna
förklara sig omedelbart, ipso facto, och utan särskild överenskommelse, i förhållande till varje annan medlem eller stat, som åtager sig samma förpliktelse, erkänna domstolen som behörig i alla eller vissa slag av rättstvister, angivna i överensstämmelse med art. 13 st. 2 i förbundsakten. Sådan förklaring kan avgivas antingen utan villkor eller ock under förutsättning av ömsesidighet från flere eller vissa medlemmars eller staters sida eller för viss bestämd tid. I händelse av meningsskiljaktighet rörande domstolens behörighet tillkommer avgörandet domstolen. Hittills hava 11 stater avgivit bindande förklaring om den fasta domstolens obligatoriska behörighet i rättstvister för viss begränsad tidsperiod växlande från 5 till 15 år, nämligen — utom Sverige — Belgien, Danmark, Estland, Finland, Kina, Lithauen, Norge, Nederländerna, Schweiz och Österrike, varjämte 4 stater1 avgivit sådan förklaring utan angivande av tidsbegränsning. Man kan emellertid ej bortse från att stormakterna ännu så länge ställt sig avvaktande. Storbritannien, Italien och Japan hava hittills icke avgivit någon sådan förklaring, och Frankrike har visserligen accepterat den fakultativa klausulen — med förbehåll om rätt att uppsäga sin anslutning för den händelse det s. k. Genèveprotokollet ej skulle komma att träda i kraft — men dess förklaring har icke ratificerats. Emellertid hava även vissa av stormakterna —Italien, Frankrike och Tyskland — i särskilda avtal erkänt den fasta domstolens behörighet vid rättstvister med resp. fördragsslutande parter.
Sverige avgav d. 16 augusti 1921 med giltighet för en tid av 5 år förklaring om den fasta domstolens obligatoriska behörighet i rättstvister, utan andra särskilda villkor än den i art. 36 mom. 2 av domstolsstadgan angivna förutsättningen av reciprocitet. Under år 1926 har från svensk sida avgivits förnyad förklaring av motsvarande innehåll för en ytterligare tid av 10 år, räknat från den dag, då den tidigare förklaringen upphört att gälla.
Det har diskuterats, i vad mån en anslutning till den fakultativa klausulen ersätter tidigare avtal om skiljedom, i fråga om förfarandet i rättstvister tillhörande de kategorier som angivits i art. 36 mom. 2 och för den tid anslutningen gäller. På sina håll har gjorts gällande, att den fasta domstolen bör anses äga företräde framför tidigare avtalade särskilda skiljedomstolar. Å andra sidan — och som det vill synas på starkare skäl — har hävdats att den fasta domstolens behörighet bör anses vara subsidiär i förhållande till särskilt avtalade skiljedomstolar, och att alltså en stat, som biträtt den fakultativa klausulen om obligatoriskt förfarande inför den fasta domstolen, detta oaktat skulle kunna framställa invändning mot dennas behörighet under hänvisning till tidigare avtal om särskilt skiljedomsförfarande. Med hänsyn till att många av Sveriges skiljedoms-
konventioner från år 1904 och den närmast följande tiden fortfarande äro gällande, har detta spörsmål för vårt lands del direkt praktisk betydelse. I några fall har frågan lösts genom uttrycklig överenskommelse, i samband med förnyandet av äldre konventioner, om att i varje uppkommande fall den fasta domstolen skall träda istället för den i konventionerna stadgade särskilda skiljedomstolen. Så har bl. a. skett vid förlängningen av 1904 års skiljedomskonvention med Storbritannien, genom noteväxling d. 9 november 1924, samt genom noteväxling d. 23 oktober 1925 angående fortsatt giltighet av 1905 års skiljedomskonvention med Norge.
Den nu antydda utvecklingen har alltså lett till en relativt klar utformning av de tre för närvarande aktuella formerna för fredligt avgörande nämligen förlikning, juridiskt avgörande och skiljedom; en viss särställning intar det i art. 15 av förbundsakten angivna förfarandet inför förbundsrådet, som är en slags medling i sista instans av särskilt auktoritativ karaktär, men ej strängt bindande. Denna utveckling har avspeglat sig i tillkomsten av en rad avtal, i vilka de olika formerna för lösning av tvister infogats som led i ett sammanhängande system för fredligt avgörande.
Det första svenska avtalet av kombinerad typ är skiljedoms- och förlikningskonventionen med Tyskland av år 1924 (undertecknad i Berlin d. 29 aug. 1924; publicerad i Sv. Ö. m. fr. makter 1925 nr 28). De fördragsslutande parterna förplikta sig däri att hänskjuta alla tvister, som icke inom skälig tid kunnat lösas på diplomatisk väg och för vilkas reglering intet särskilt förfarande stadgats genom andra överenskommelser dem emellan, antingen till skiljedom eller till förlikning.
Skiljedomsförfarandet är obligatoriskt vid rättstvister, angivna i överensstämmelse med uppräkningen i art. 36 av stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen, men med en viktig begränsning. Om nämligen en part gör gällande, att tvisten berör dess oavhängighet, territoriella integritet eller andra högsta livsintressen, och motparten erkänner invändningens riktighet, skall icke skiljedom utan förlikning komma till användning. Stanna parterna i olika meningar om denna preliminära fråga, skall avgörandet härom tillkomma skiljedomstolen. Denna konstitueras för varje särskilt fall och skall, där parterna ej överenskomma om andra grunder för tillsättandet, bestå av fem medlemmar av vilka vardera parten utser en och parterna gemensamt välja de tre övriga, däribland nämndens ordförande. Samtliga medlemmar skola väljas från förteckningen på ledamöter av den enligt 1907 års Haagkonvention upprättade permanenta skiljedomstolen. Vid varje tvist skola parterna upprätta ett särskilt skiljeavtal (kompromiss), som skall angiva tvistens föremål, skiljedomstolens sammansättning och eventuella särskilda befogenheter, föreskrifter för förfarandet och övriga erforderliga detaljbestämmelser. Kommer skiljeavtal ej till stånd inom sex månader efter det att ena parten framfört yrkande om skiljedom, äger vardera parten att hänvända sig till den ständiga förlikningsnämnden, som i så fall med ledning av parternas yrkanden har att inom en tid av två månader fastställa skiljeavtalet.
Skiljedomstolen fattar med enkel röstövervikt sitt beslut, som parterna efter
tro och heder skola ställa sig till efterrättelse. För själva förfarandet gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 1907 års Haagkonvention. På motsvarande sätt som stadgats beträffande förlikning, äro parterna förpliktade att undvika varje åtgärd, som kan motverka skiljedomens verkställande. Skiljedomstolen äger också att på ena partens yrkande angiva förberedande åtgärder till skydd för denna parts rätt. Tvist angående tolkning eller tillämpning av skiljedomen skall, om parterna ej träffa annan överenskommelse, avgöras av den skiljedomstol, som avkunnat utslaget.
Konventionen med Tyskland, i väsentliga delar byggd på det tidigare schweizisk-tyska avtalet av år 1921, betecknade vid sin tillkomst otvivelaktigt ett framsteg, och de däri givna reglerna beträffande anlitandet av skiljedom äro i tekniskt hänseende mycket fullständiga. Dess karaktäristiska drag är att förliknings- och skiljedomsförfarandena var för sig hava sitt principiellt avgränsade område, och förlikning kommer alltså endast till stånd subsidiärt i den mån ej skiljedom skall anlitas, d. v. s. i sådana rättstvister, som enligt förbehållet om oavhängighet, integritet eller andra högsta livsintressen undandragas skiljedom, samt i de under bindande avgörande ej hänförliga intressetvisterna. I den följande utvecklingen har detta system icke slagit igenom.
Den ännu ej ikraftträdda förliknings- och skiljedomstraktaten med Polen (undertecknad i Stockholm den 3 november 1925; ratifikationerna hava ej utväxlats) är av en väsentligt olika typ, och betecknar ett mellanled mellan det svensk-tyska avtalet, med dess i modifierad form ännu bibehållna förbehåll för ära, integritet och livsintressen, och de senare ingångna förbehållslösa avtalen. Enligt denna traktat skola alla tvister, som ej inom skälig tid kunna lösas på diplomatisk väg och för vilkas lösning inga särskilda överenskommelser gälla, i första hand hänskjutas till förlikningsförfarande. Om förlikningsförfarandet misslyckas gäller att rättstvister skola hänskjutas antingen till den fasta mellanfolkliga domstolen eller, om endera parten så yrkar, till en för det särskilda fallet tillsatt skiljedomstol. Alla övriga tvister skola avgöras av en sådan särskild skiljedomstol. Denna konstitueras, om ej parterna fastställt dess sammansättning inom tre månader från det framställning gjorts om skiljedom, i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna i 1907 års Haagkonvention så att vardera parten utser två medlemmar och dessa gemensamt välja ordförande. Bestämmelserna angående tvists avgörande genom dom eller skiljedom äro emellertid ej tillämpliga på sådana frågor, som enligt internationell rätt falla under endera statens uteslutande behörighet, s. k. inre frågor.
Såsom rättstvist betecknas varje fråga, beträffande vilken parterna bestrida varandra en rätt; de i art. 13 av förbundsakten angivna kategorierna av tvister skola anses särskilt ägnade att underställas den fasta mellanfolkliga domstolen. Att förfarandet i rättstvister icke uteslutande begränsats till den fasta mellanfolkliga domstolen, utan alternativt också skall kunna äga rum inför en särskild skiljedomstol, är beroende på att Polen i olikhet mot Sverige ännu ej accepterat den s. k. fakultativa klausulen i art. 36 av domstolsstadgan. Domstolsförfarandet i rättstvister har emellertid i princip angivits som det primära, förfarandet inför en särskild skiljedomstol som ett undantag, och i ett till avtalet hörande protokoll har fastslagits att den fasta domstolen skall bliva ute-
slutande behörig i tvister av denna art, då Polen framdeles ratificerar den fakultativa klausulen i art. 36.
Ett anmärkningsvärt drag i traktaten med Polen är att förlikningsförfarandet principiellt skall föregå varje bindande avgörande, och alltså är avsett att komma till användning såväl i rättstvister som i intressetvister. Enligt en i avtalet inryckt bestämmelse skall det emellertid vara parterna obetaget att träffa överenskommelse om direkt hänskjutande av en tvist till den fasta mellanfolkliga domstolen eller till skiljedom. Att en omedelbar handläggning inför domstolen sålunda står öppen är i och för sig överensstämmande med den uppfattning, som kommit till uttryck i andra svenska avtal, men man har där gått ett steg längre och principiellt angivit det direkta domstolsförfarandet i rättstvister som regel. Från svensk sida har det ansetts vara att föredraga att förlikningsförfarandet i fråga om denna kategori av tvister endast är fakultativt, under det att Schweiz företrätt den ståndpunkten att förlikning helst alltid bör komma till stånd, såväl före det rent juridiska avgörandet som före anlitande av skiljedom. Den schweiziska uppfattningen bygger på att förlikningsförfarandet a priori är att föredraga framför ett bindande avgörande, då det ger en part möjlighet att falla undan för motpartens yrkanden i det särskilda fallet utan att vika i princip och dessutom ej på samma sätt som en obligatorisk dom eller skiljedom är ägnat att framkalla misstämning hos den part, som förfarandet går emot. Häremot kan givetvis göras gällande att just ett misslyckat förlikningsförfarande kan bidraga till att skärpa en tvist, som genom omedelbart juridiskt avgörande kanske kunnat lösas relativt friktionsfritt. Den fasta domstolen står då inför en svårare uppgift än om tvisten omedelbart hänskjutits dit, och tvistens politiska moment kunna komma att skjutas i förgrunden.
I förliknings- och skiljedomstraktaten med Tjeckoslovakien (undertecknad i Prag d. 2 januari 1926; publicerad i Sv. Ö. m. fr. makter 1926 nr 6), som trätt i kraft i april 1926, har det bindande avgörandet begränsats till rättstvister. Traktaten ansluter sig i huvudsak till de i Locarno i oktober 1925 avtalade överenskommelserna mellan Tyskland samt Belgien, Frankrike, Polen och Tjeckoslovakien angående fredlig lösning av tvister; man kan häri se ett uttryck för de strävanden att befästa de i Locarno vunna resultaten för obligatoriskt rättsligt avgörande, som även svenska regeringen ansett angeläget att biträda. Den svensk-tjeckoslovakiska traktatens huvuddrag äro följande:
Alla tvister, vid vilka parterna bestrida varandra en rätt, skola för rättsligt avgörande underställas antingen den fasta mellanfolkliga domstolen eller —om parterna bliva därom ense — en för det särskilda fallet tillsatt skiljedomstol, konstituerad enligt 1907 års Haagkonvention. Dessförinnan kan tvisten efter överenskommelse mellan parterna gå till förlikningsförfarande. Om förlikning ej kommer till stånd, hänskjutes tvisten till den fasta mellanfolkliga domstolen genom skiljeavtal enligt bestämmelserna i domstolsstadgan eller, om enighet ej uppnås angående skiljeavtalet, genom stämning av endera parten efter därom en månad i förväg lämnad underrättelse. Skulle parterna enas om att i stället för den fasta mellanfolkliga domstolen anlita en särskild skiljedomstol, hänskjutes tvisten till denna genom skiljeavtal i enlighet medbestämmelserna i 1907 års Haagkonvention.
Alla andra tvister skola först underkastas obligatoriskt förlikningsförfarande.
Om enighet ej uppnåtts mellan parterna inom en månad efter det den ständiga förlikningsnämnden avslutat sin verksamhet, skall tvisten på begäran av endera parten hänskjutas till förbundsrådet i och för förfarande enligt art. 15 i förbundsakten.
Under pågående förfarande äro parterna förpliktade att avhålla sig från varje åtgärd, som skulle kunna ogynnsamt återverka på verkställandet av den fasta mellanfolkliga domstolens utslag eller på de anordningar, som föreslås av den ständiga förlikningsnämnden eller av förbundsrådet, liksom att över huvud taget ej vidtaga någon åtgärd, som skulle kunna skärpa tvisten eller giva densamma ökad omfattning. Parterna skola vidare ställa sig till efterrättelse de provisoriska åtgärder, som anvisas av den fasta domstolen eller av rådet. Meningsskiljaktigheter rörande traktatens tolkning avgöras av den fasta mellanfolkliga domstolen.
Redan innan det svensk-tjeckoslovakiska avtalet kom till stånd hade i november 1925 ett förbehållslöst avtal undertecknats mellan Sverige och Norge, innefattande regler för bindande fredligt avgörande av alla slags tvister, alltså såväl rätts- som intressetvister. Motsvarande avtal ingingos av Sverige i januari 1926 med Danmark (undertecknat i Stockholm d. 14 jan. 1926; publicerat i Sv. Ö. m. fr. makter 1926 nr 23) och Finland (undertecknat i Helsingfors d. 29 jan. 1926; publicerat i Sv. Ö. m. fr. makter 1926 nr 10) och av Norge, Danmark och Finland sinsemellan. Som bekant hava de svensk-danska och svensk-finska avtalen trätt i kraft, liksom också avtalet mellan Danmark och Finland, under det att i Norge den slutliga stortingsbehandlingen kommer att äga rum först längre fram.
Dessa avtal, betecknade som konventioner angående fredligt avgörande av tvister, komplettera de tidigare förlikningsavtalen av år 1924 mellan Sverige och de tre övriga nordiska länderna samt bilda i anslutning till dessa ett enhetligt system för fredligt avgörande. Sambandet med förlikningsavtalen har betonats genom föreskriften i ett till konventionerna hörande protokoll, att förlikningsavtalen skola äga giltighet så länge konventionerna angående fredligt avgörande förbliva gällande.
Rättstvister, hänförliga till någon av de kategorier, som anges i art. 36 av stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen, skola enligt de ifrågavarande konventionerna hänskjutas till nämnda domstol enligt bestämmelserna i domstolsstadgan. Såväl Sverige som de tre övriga länderna hava visserligen redan accepterat domstolens behörighet i rättstvister genom sin anslutning till den fakultativa klausulen i art. 36 i domstolsstadgan, men denna anslutning gäller endast för en begränsad tid av tio resp. för vissa länder fem år, under det att de nordiska konventionerna gälla för en så lång första period som tjugo år. Konventionerna innebära härigenom ett längre gående åtagande i detta hänseende än vad som följer av anslutningen till art. 36 i domstolsstadgan. I avtalet mellan Sverige och Finland har särskilt angivits att parterna, om de därom enas, före avgörandet inför den fasta mellanfolkliga domstolen kunna hänskjuta en rättstvist till förlikningsförfarande enligt 1924 års konventioner. Detta skulle även utan särskilt stadgande äga sin giltighet.
Alla andra tvister skola först underkastas förlikningsförfarande enligt föreskrifterna i 1924 års konventioner, och om detta ej lett till resultat därefter hänskjutas till en för varje särskilt fall tillsatt skiljedomstol, konstituerad i
överensstämmelse med föreskrifterna i 1907 års Haagkonvention. Tvister av denna art skola avgöras enligt grundsatserna för rätt och billighet. För skiljedomsförfarandet skola bestämmelserna i 1907 års Haagkonvention vara tillämpliga, i den mån ej parterna träffa annan överenskommelse, bl. a. skall alltså tvist anhängiggöras genom skiljeavtal i den ordning Haagkonventionen anger. Om skiljeavtalet ej undertecknats inom sex månader efter det att part framfört yrkande om skiljedom, skall det med tillämpning av art. 53 och 54 i Haagkonventionen fastställas av en särskild kommission om fem medlemmar, av vilka vardera parten utser två, därav en bland dess egna medborgare, och de sålunda valda medlemmarna gemensamt utse kommissionens ordförande.
Skiljedomstolen har befogenhet att på ena partens yrkande angiva de provisoriska åtgärder, som böra vidtagas tiIl skyddande av denna parts rätt, för så vitt dessa åtgärder kunna vidtagas på administrativ väg. Parterna förbinda sig att under pågående förfarande inför domstol eller skiljedomstol i möjligaste mån undvika varje åtgärd, som kan motverka domens eller skiljedomens verkställande, och skola efter tro och heder ställa sig dom eller skiljedom till efterrättelse. Tvist angående dess tolkning eller utförande skall underkastas avgörande av den domstol eller skiljedomstol, som avkunnat utslaget. I fråga om tvister, för vilkas reglerande särskilda överenskommelser föreligga — alltså exempelvis enligt 1899 års fiskerikonvention med Danmark och 1905 års konventioner med Norge ang. neutral zon, ang. transitotrafiken m. m. — skola dessa överenskommelser gälla.
Den förbehållslösa avtalstypen, som för Sveriges del för första gången kommit till användning i förhållande till de övriga nordiska länderna, har senare anlitats också i förliknings- och skiljedomstraktaterna av år 1926 med Belgien (undertecknad i Bryssel d. 30 april 1926) och Österrike (undertecknad i Stockholm d. 28 maj 1926), vilka traktater ännu ej förelagts riksdagen till godkännande. Båda dessa traktater föreskriva i fråga om rättstvister fakultativt förlikningsförfarande inför en ständig förlikningsnämnd samt, om förlikning ej kommer till stånd, obligatoriskt förfarande inför den fasta mellanfolkliga domstolen, varvid tvist anhängiggöres genom skiljeavtal i den ordning, som anges i domstolsstadgan, resp. genom stämning av endera parten efter därom en månad i förväg lämnad underrättelse, för den händelse enighet ej uppnås om skiljeavtalet. I fråga om intressetvister stadgas obligatoriskt förlikningsförfarande samt, om detta ej inom en månad efter det förlikningsnämnden avslutat sin verksamhet lett till resultat, obligatoriskt förfarande inför en för det särskilda fallet enligt 1907 års Haagkonvention tillsatt skiljedomstol, som skall avgöra ex aequo et bono. Tvist anhängiggöres i detta fall genom skiljeavtal enligt 1907 års konvention; om skiljeavtal ej kommit till stånd inom sex månader efter det framställning gjorts om skiljedom, skall skiljeavtalet fastställas av skiljedomstolen. De båda traktaterna med Belgien och Österrike äro i formellt hänseende uppställda enligt mönster av förliknings- och skiljedomstraktaten med Tjeckoslovakien, alltså av Locarnotyp, och de hava gjorts förbehållslösa genom att föreskrifterna om förfarandet i intressetvister inför förbundsrådet ersatts med bestämmelser enligt de nordiska konventionerna i fråga om intressetvisters avdömande av en särskild skiljedomstol. Traktaten med Belgien skall ej vara tillämplig å tvister hänförliga till förhållanden och fakta, som föregått ratificeringen.
Det har som bekant framförts betänkligheter mot en allt för vidsträckt tillämpning av grundsatsen om undantagslösa regler för avgörande av alla de tvister, som kunna uppstå stater emellan, under hänvisning till vanskligheten av att på förhand binda sig för rättsligt avgörande eller skiljedom även i frågor av den högsta vikt för staternas bestånd och utveckling. Om de förbehållslösa avtal, som hittills undertecknats av Sverige — med de tre övriga nordiska länderna, Belgien och Österrike — torde tryggt kunna sägas att de bästa förutsättningar finnas för att de skola visa sig hållfasta, därest de vid något tillfälle skulle behöva tagas i anspråk. De beteckna ej heller någon direkt nyhet. Mellan Italien och Schweiz träffades redan år 1924 en förbehållslös traktat, och Schweiz har därefter ingått liknande avtal med Frankrike och Grekland år 1925 samt med Spanien år 1926. Också mellan Frankrike och Danmark föreligger ett förbehållslöst avtal av sistnämnda år. Även om de nyss angivna svenska avtalen i ganska betydande grad vidga området för obligatoriskt avgörande i intressetvister, stå de alltså på intet vis isolerade.
Man vågar kanske fälla det omdömet, att utbildandet av fastare regler för handläggningen av mellanfolkliga tvister varit ett av de verkligt konstruktiva dragen i den senaste tidens utrikespolitik. De hittills vunna resultaten hava visserligen lämnat många ytterst viktiga problem olösta, men å andra sidan måste det betraktas som en vinst att de resultat, som uppnåtts, kommit till stånd som en naturlig följd av en allmän utrikespolitisk utveckling; de äro uttryck för ett praktiskt tillämpligt, ej blott för ett teoretiskt önskvärt system. Från svensk sida har det alltid ansetts vara en angelägen uppgift att deltaga i arbetet på en konsolidering av de allmänna reglerna för mellanfolklig rättskipning, med klar vetskap om deras begränsning men i tillförsikt om att varje ny mellanfolklig överenskommelse av denna art bidrager till ökad förståelse för betydelsen av rättens och billighetens hävdande stater emellan. Den svenska politiken i detta hänseende har präglats av obestridlig enhetlighet, om också avtalen med olika länder helt naturligt måst erbjuda skiljaktigheter på åtskilliga punkter, och den har oförändrat fullföljts under regeringar av skild inrikespolitisk uppfattning. Denna omständighet har säkerligen bidragit att skapa respekt för de synpunkter i fråga om reglerna för lösning av tvister på fredlig väg, vilka från svensk sida framförts.