Den nya lagen om enskilda vägar. Den 29 juni 1926 utfärdades ny lag om enskilda vägar, jämte några följdförfattningar införd i Svensk förf. saml. nr 352 — 358. Den nya lagen, varigenom den nu gällande lagen av d. 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet upphäves, skall träda i kraft d. 1 januari 1927. Till grund för den nya lagen ligger ett av vägkommissionen år 1922 avgivet förslag (vägkommissionens betänkanden IV, tryckt i statens offentliga utredningar 1923: 13). Ehuru till formen en helt ny författning, bygger den nya lagen dock i väsentliga stycken på gällande rätt. I det följande skall lämnas en kortfattad redogörelse för de viktigare nyheterna i förhållande till 1907 års lag.
Såväl gällande rätt som den nya lagen anknyta det enskilda vägväsendets ordnande, med tillämpning av den s. k. intresseprincipen, till de fastigheter, som hava stadigvarande nytta av viss väg och — då fråga är om byggande av väg — för vilkas ändamålsenliga brukande vägen är av synnerlig vikt. Rättigheter och skyldigheter med avseende å de enskilda vägarna förbindas efter privaträttsliga linjer med äganderätten till eller innehavet av vissa fastigheter. Härvid utgår lagstiftaren från att i princip full avtalsfrihet tillkommer vederbörande. Bland frågor, som påkalla ett ordnande, må nämnas frågor om rätt förfastighet att erhålla väg över annan fastighets område — därvid det
kan gälla framdragande av ny väg eller begagnande av redan befintlig väg — samt om fastighets skyldighet att deltaga i vägs byggande eller underhåll. Kan överenskommelse i dylik fråga ej träffas, skall saken företagas till prövning vid förrättning på stället. I den mån ej heller vid förrättningen förening kan åstadkommas, skall förrättningsmannen — med eller utan biträde av gode män — pröva saken jämlikt de i lagen stadgade grunder. För träffande av förening fordras anslutning från samtliga sakägares sida, således ej blott de vid en förrättning närvarande.
Med avseende å sättet för väghållningens utförande upptog 1907 års lag endast ett system, vägdelningssystemet. Kunde icke förening åstadkommas mellan samtliga sakägare angående vägens byggande eller underhåll gemensamt med bidrag i penningar eller in natura, måste förrättningsmannen alltså tillgripa vägdelning, varigenom envar av de väghållningsskyldiga ställdes i ansvar för viss sträcka å marken. Det torde vara en av de viktigare nyheterna i den nya lagen, att åt förrättningsmannen inrymts befogenhet att, därav förhållandena så betingas, förordna om vägarbetets utförande av de väghållningsskyldiga gemensamt. Åt vägsamfälligheten har för sådant fall i lagen givits enahanda organisation som enligt vattenlagen tillkommer en samfällighet för torrläggningsföretag.
Delningsgrund enligt lagen, såväl den äldre som den nya, är den omfattning, vari de intresserade fastigheterna beräknas komma att begagna sig av vägen, dock med viss begränsning för den, som icke fordrat vägen. Emellertid kunna de faktorer, som i enlighet härmed blivit bestämmande för en fördelning av väghållningsskyldighet, med tiden växla. Rättelse kan då erhållas genom tillämpning av den allmänna bestämmelsen om att inträffade förändrade förhållanden, som på vägfrågan i synnerlig mån inverka, berättiga sakägare att påkalla frågans återupptagande. Ofta lära dylika förändrade förhållanden hava uppstått i samband därmed, att väghållningsskyldiga fastigheter undergått mer eller mindre genomgripande styckning. Då det emellertid ansågs, att delning av väghållningsskyldig fastighet icke alltid kan sägas innebära en så avsevärd förändring, att nyssnämnda ordning för väghållningsskyldighetens omreglering kan eller lämpligen bör tillgripas, föreslogs i propositionen till årets riksdag ett sätt att lösa detta spörsmål utan förrättning. I den ursprungliga fastighetens ställe skulle inträda samtliga nybildade fastigheter. Dessa skulle, om väghållningsarbetet före den ursprungliga fastighetens delning utfördes gemensamt för denna och annan fastighet, ingå såsom självständiga medlemmar i den redan bestående organisationen, men om den ursprungliga fastigheten efter vägdelning stod i ansvar för viss väglott, bilda en särskild organisation, som skulle svara för denna väglott. För andelstalets bestämmande för de nybildade fastigheterna skulle i båda fallen dessas taxeringsvärden läggas till grund. Riksdagen antog förslaget men tillfogade ett stadgande av innebörd, att om med tillämpning av den eljest enligt lagen gällande intresseprincipen fördelning av den ursprungliga fastighetens väghållnings-
skyldighet å de nybildade fastigheterna skulle för någon av dem bliva väsentligen annorlunda än en fördelning efter taxeringsvärdena, vederbörande skulle kunna påkalla förrättning med sakägarna för de nybildade fastigheterna för fördelning dem emellan enligt intresseprincipen av den ursprungliga fastighetens väghållningsskyldighet. Intet hinder förefinnes för att vid en dylik s. a. s. partiell förrättningen eller flera av de nya fastigheterna — men naturligtvis icke alla — helt befrias från väghållningsskyldighet.
En nyhet i den nu antagna lagen, som kan bliva till gagn vid väghållningsarbetets utförande, är bestämmelsen om möjlighet förväghållningsskyldig att tvångsvis förvärva rätt att från annans fastighet taga sand, grus eller sten för väghållningsskyldighetens fullgörande. Förutsättningar för erhållande av dylik rätt äro, att skyldighet att bygga eller underhålla väg åligger den materialkrävande fastigheten jämlikt hållen förrättning eller meddelad dom enligt den enskilda väglagen — att man för sin fastighet enligt privat förening åtagit sig väghållningsskyldighet har således icke ansetts utgöra tillräckligt skäl för tvångsrättens tillämpning — vidare att ett verkligt behov av ifrågavarande slags material föreligger för den, som vill taga förmånen i anspråk, samt slutligen att den tjänande fastigheten icke genom upplåtelsen tillskyndas märkligt men. En av vägkommissionen föreslagen och av två av lagrådets ledamöter tillstyrkt bestämmelse, att dylik tvångsrätt icke skulle få göras gällande mot annan än sådan fastighet, som själv är väghållningsskyldig med avseende å vägen, upptogs icke i propositionen. Den berättigade skall giva full ersättning för upplåtelsen och för därav föranlett intrång.
Ytterligare hava vissa förändringar vidtagits i bestämmelserna om tillsyn å vägs underhåll i syfte att göra dessa mer effektiva.
Med avseende å lagens tillämplighetsområde må erinras om att 1907 års lag gällde endast vägar å landet. Städernas områden, även de icke stadsplanelagda delarna, voro således undantagna; i praxis har lagen icke heller ansetts tillämplig med avseende å stadsliknande samhälles planlagda område. I sistnämnda hänseende har med den nya lagens antagande icke skett någon förändring, men vad angår städerna har den nya lagen gjorts gällande för dessas utomplansområden. Förslaget härom väckte åtskillig opposition, särskilt från de större städernas sida; man ansåg, att städernas intresse av att motverka uppkomsten av "kåkstäder" å de icke stadsplanelagda områdena ej blivit behörigen tillgodosett. Med beaktande av sålunda framställda erinringar har i nya lagen givits en del särskilda föreskrifter. Så skall för förrättning, som avser stad, till förrättningsman företrädesvis förordnas i stadens tjänst anställd mätningsman eller sådan person, som av länsstyrelsen förordnats att förrätta avstyckningar i staden. Motsvarande gäller för samhälle å landet, beträffande vilket kapitlet om avstyckning i lagen om fastighetsbildning i stad är tilllämpligt. Härigenom vinnes, att förrättningarna komma att utföras av personer, som i sin verksamhet hava särskild beröring med stadens eller samhällets stadsplaneväsen. Vidare har i lagen stadgats,
att inom stad eller stadsliknande samhälle väg ej må så byggas, att tillämpligheten av utav Konungen meddelade föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande motverkas eller att eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Härvidlag har även intressenternas avtalsfrihet blivit såtillvida inskränkt, att förening, som vid förrättning träffas i fråga om byggande av väg inom sådant område, skall, för att bliva gällande, av förrättningsmannen prövas överensstämma med de till skydd för stadsplaneintresset givna materiella stadgandena.
Till slut några ord om ett par frågor, som icke föranlett ändring i gällande rätt. Från några håll hava under förarbetena till den nya lagen framställts önskemål om en enklare ordning för fullföljd av talan mot förrättning. Mot det nuvarande fullföljdssättet — den missnöjde skall instämma samtliga övriga sakägare till domstol —har anmärkts, att målets anhängiggörande för den missnöjde kan bliva alltför kostsamt och besvärligt, att risken för att han förlorar sin talan till följd av brister i instämmandet är för stor samt att möjligheten att få betala samtliga motparters kostnadsersättning verkar mer än tillbörligt avhållande från talans fullföljande. Vägkommissionens förslag och det till lagrådet remitterade förslaget upptogo emellertid nu gällande fullföljdsordning i oförändrat skick, men lagrådets majoritet förordade bestämmelser, i huvudsak överensstämmande med motsvarande i 1879 års dikningslag. I enlighet därmed skulle missnöjd sakägare, som ej sökt förrättningen, äga göra missnöjesanmälan hos förrättningsmannen eller länsstyrelsen, varefter det skulle åligga sökanden att instämma saken i hela dess vidd; ville sökanden själv klandra förrättningen, skulle han instämma saken.Propositionen bibehöll dock det remitterade förslaget. Mot lagrådsmajoritetens förslag framhöll departementschefen bl. a., att det förefölle betänkligt att giva en missnöjd sakägare ett så lätt begagnat medel att omintetgöra förrättningen eller tvinga saken till domstol som en missnöjesanmälan, som icke ens skulle behöva innehålla de skäl, på grund av vilka den missnöjde intagit sin ståndpunkt. Svårigheterna att få ett vägföretag eller ett ordnat underhåll till stånd skulle därigenom komma att väsentligt ökas. Antalet till domstol fullföljda vägmål kunde beräknas komma att stiga, och detta utan att med säkerhet kunde sägas, att det skulle lända allmänheten till båtnad. På dikningsrättens område hade man ju också övergivit 1879 års dikningslags bestämmelser om fullföljande av talan.
En fråga, som varit föremål för åtskillig diskussion såväl före som efter tillkomsten av 1907 års lag, är huruvida från det allmännas sida lättnad i någon form borde beredas dem, som enskild väghållningsskyldighet åvilar. Det har dock icke befunnits lämpligt, att staten, de allmänna väghållningsdistrikten eller primärkommunerna på något sätt rättsligen tillförbindas att deltaga i den enskilda väghållningen. Från statens sida har emellertid på senare år lämnats anslag, avseende att befrämja anläggning av nya utfartsvägar i Norrland, Dalarna och Värmland, och 1926 års riksdag beslöt även, att
staten skulle på visst sätt bidraga till kostnaderna för förrättning enligt lagen. Fakultativa bidrag hava även lämnats av landsting; däremot kunna icke lagligen bidrag lämnas av de allmänna väghållningsdistrikten. Vad åter angår frivilliga bidrag från primärkommunerna uttalas i departementschefens till lagrådet remitterade yttrande, i överensstämmelse med vägkommissionens ståndpunkt, att om av förhållandena i det särskilda fallet kan anses ådagalagt, att vägen är av betydelse för kommunen i dess helhet eller en väsentlig del av densamma, möjlighet icke lärer saknas för kommunen att anslå medel till vägens byggande eller dess underhåll. Som stöd för denna mening åberopas ett rättsfall, refererat i Regeringsrättens årsbokår 1922 nr 53. En utvidgning av kommunernas befogenhet har icke ansetts påkallad.
Gunnar Ramstedt.