NORDISKA JURISTSTÄMMAN

 

I STOCKHOLM OCH UPPSALA D. 5—18 SEPT. 1926.

 

 

    Den av styrelsen för Tore Alméns minnesfond anordnade nordiska juriststämman (se senast Sv. J. T. 1926 s. 311) pågick i Stockholm under tiden d. 5—15 september och i Uppsala d. 16—18 september 1926. Inbjudningen till mötet hade hörsammats av 347 juris studerande och yngre examinerade jurister, därav 44 från Danmark, 64 från Finland, 72 från Norge och 13 från Lund. I den till Uppsala förlagda delen av mötet deltogo samtliga mötesdeltagare från grannländerna och Lund ävensom ett stort antal juris studerande från Uppsala och några från Stockholm.
    Måndagen d. 6 september ägde, i närvaro av justitieministern J. C. W. Thyrén samt representanter för de nordiska legationerna i Stockholm ävensom ett stort antal andra särskilt inbjudna, stämmans öppnande rum å riddarhusets stora sal med ett anförande av justitierådet B. Ekeberg, vilket kommer att återgivas i en under tryckning varande publikation av de under stämman hållna föreläsningarna. Före och efter hälsningstalet avsjöngos sånger av en kör ur Stockholms studentsångarförbund under ledning av musikdirektör E. Ralf. Härefter hölls på samma lokal stämmans första föreläsning av statsrådet Thyrén över ämnet »Om 'kuperade' brottsrekvisit med särskilt avseende å försöket». Efter lunchrast föreläste å Stockholms högskolas aula professor H. Munch-Petersen, Köpenhamn, över ämnet »Retfærdighedsbegrebet i Nutidsbelysning».
    Å högskolan höllos vidare följande föreläsningar:
    Tisdagen d. 7 september av professor H. Munch-Petersen över ämnet »Nutidstanker indenfor Retsplejen» och av professor N. Stjernberg »Om förutsättningarna för lagarnas upprätthållande»;
    Onsdagen d. 8 september av professorerna Munch-Petersen och Stjernberg över samma ämnen som föregående dag och av professor G. Eberstein om »Nyare strömningar på det immateriella rättsskyddets område»;
    Torsdagen d. 9 september av f. d. justitierådet E. Trygger över ämnet »Domaren och hans uppgift», av professor G. Eberstein över samma ämne som föregående dag och av justitierådet N. Alexanderson om »Vissa skadeståndsproblem i svensk rättsskipning»;
    Fredagen d. 10 september av advokaten T. Forssner över ämnet »Advokatens verksamhet utom rätta», av professor M. Fehr om »Betalning mot dokument» och av justitierådet B. Wedberg om »Karl XIV Johan och Högsta domstolen» ;
    Lördagen d. 11 september av advokaten Forssner, justitierådet Alexanderson och justitierådet Wedberg över samma ämnen som föregående dagar;
    Måndagen d. 13 september av professor F. Stang, Oslo, över ämnet »Nye reretningslinjer i nordisk fælleslovgivning», av professor A. Tulenheimo, Helsingfors,

 

om »Skuldproblemet i straffrätten» och av professor C. G. Björling över ämnet »Löftes- och tillitsgrundsatsernas tillämplighet utanför förmögenhetsrätten».
    Samma dag på aftonen hölls å högskolan en diskussion över ämnet: »Den praktiska juristutbildningen». Inledare voro advokaten B. Ahrnborg, overretssagfører C. J. Andersen, Norge, hovrättsauskultanten H. L. Borenius, Finland, och stud. jur. H. Algreen-Ussing, Danmark. I diskussionen yttrade sig förutom inledarna ett flertal mötesdeltagare från olika länder.
    Tisdagen d. 14 september höllos föredrag av professorerna Tulenheimo och Stang över samma ämnen som föregående dag och av justitierådet B. Ekeberg om »Några arvsrättsliga problem».
    Onsdagen d. 15 september avslutade professorerna Stang och Tulenheimo samt justitierådet Ekeberg sina föreläsningar över förut angivna ämnen.
    Efter sista föreläsningen av var och en av de främmande föreläsarna framfördes till dem åhörarnas tacksamhet genom anföranden av svenska deltagare i stämman. Till professor Munch-Petersen talade sålunda advokaten B. Ahrnborg, till professor Stang jur. stud. T. Grönwall och till professor Tulenheimo jur. stud. R. Forssberg.
    Efter justitierådet Ekebergs sista föreläsning framfördes mötesdeltagarnas tack till de svenska föreläsarna av jur. stud. V. Villner, Danmark. Härefter avläts på förslag av justitierådet Ekeberg ett hälsningstelegram till Almenfondens ordförande presidenten frih. Marks von Würtemberg, vilken såsom. Sveriges delegat i förbundsförsamlingen i Geneve varit hindrad deltaga i stämman.
    Torsdagen d. 16 september kl. 10.55 f. m. avreste de främmande deltagarna med extratåg från Stockholm till Uppsala. Kl. 2.15 hölls i universitetets aula en mottagningsfest med anföranden av rector magnificus professor L. Stavenow samt av professor Thore Engströmer såsom representant för Almenfondens styrelse, vilka anföranden komma att intagas i ovannämnda publikation.
    Omedelbart efter mottagningshögtidligheten höll professor Tulenheimo å universitetet föreläsning över ämnet »Det finska dagabotssystemet». Vidare höllos i Uppsala följande föreläsningar:
    Fredagen d. 17 september av professor F. Stang, Oslo, över ämnet »Nordisk ret; nordisk fælleslovgivning»; av professor K. G. Westman om »Utvecklingsidén i den svenska rättshistorien» och av professor Th. Engströmer om »Olikheter i förutsättningarna för rättegångsreformerna i de nordiska länderna»; samt
    Lördagen d. 18 september av landshövdingen Hj. Hammarskjöld över ämnet »Kodifikationssträvanden på den internationella rättens område», av professor F. Wetter om »Principerna i de nordiska strafflagstiftningarna» och av professor V. Lundstedt över ämnet »Realitetssynpunkter i skadeståndsrätten».

 

FESTLIGHETERNA I STOCKHOLM.

 

    Söndagen d. 5 september var å Stockholms rådhus kl. 8 e. m. anordnad en enkel välkomstfest. I anledning därav att Almenfondens ordförande, presidenten frih. E. Marks von Würtemberg, var förhindrad närvara vid stämman. hälsades mötesdeltagarna välkomna av fungerande ordföranden, justitierådet B. Ekeberg, som anförde:
    »Den enkla välkomstfest. till vilken vi samlats här i kväll, är närmast tänkt såsom en förbrödringsfest för de unga deltagarna i den nordiska juriststäm-

 

man. Innan Ni unga sluta Edert fostbrödralag, må det emellertid tillåtas mig att till samtliga gäster framföra en hjärtlig välkomsthälsning från Almén-fondens styrelse. Med särskild värme hälsa vi våra kära gäster från Danmark, Finland och Norge samt från Lunds universitet — ingen glömd, men endast en nämnd: den ende bland föreläsarna från grannländerna, vilken vi ha glädjen att se i vår krets i afton, stockholmsjuristernas högt uppburne vän sedan många år tillbaka, professor Munch-Petersen.
    Stockholms nya rådhus, där vi nu befinna oss, har trots sin ungdom redan hunnit med att spela en minnesvärd roll i de nordiska juristmötenas historia. Den 28 augusti 1919 samlades inom dessa murar deltagarna i det elfte nordiska juristmötet till en välkomstfest sådan som denna. Tilldragelsen var märklig i dubbel måtto. Efter ett uppehåll på 17 långa, för norden och samhörighetskänslan mellan nordens folk delvis ganska prövande år upptogo juristmötena sin betydelsefulla gärning, och det fria Finland tog för första gången plats i brödraringen. Nordens jurister, som så länge levat i förskingringen, funno den kvällen åter varandra. Nya vänskapsband knötos och gamla återknötos, och de tankar och strävanden, som bäras upp av juristmötena, visade sig snart äga större livskraft än någonsin. Anordnarna av detta de ungas juristmöte vill gärna i dessa traditioner från 1919 se ett lyckligt varsel. Förvisso skall den yngre generationen ej stå den äldre efter i entusiasm för det nordiska samarbetets stora sak.
    Bland våra unga gäster från främmande land se många, kanske de flesta nu Sverige och dess huvudstad för första gången. På skilda vägar ha Ni nalkats vår stad — från sunnan, från östan och västan — och envar av Eder bringar med sig hit något av det, som präglar hans hembygd, något av den kulturkrets, där han hör hemma, något av Danmark, något av Finland eller något av Norge. Helt visst ha Ni under Eder färd genom Sveriges bygder eller över skärgårdens blå vatten icke kunnat värja Eder för jämförelser mellan detta för Eder nya land och det, som för envar är kärast på jorden, fosterlandet. Helt visst ha Ni därvid funnit mycket som skiljer, men också mycket som är välbekant och sig likt. Ni skola nu i afton växla de första handslagen med Edra blivande studiekamrater från nordens frändefolk, och under Edert uppehåll här få Ni tillfälle att något lära känna svenskt folklynne och svensk kultur. Det är min övertygelse, att Ni även i Edra nya kamrater och i svenskt kulturliv skola känna igen mycket av Edert eget, men att Ni också här skola finna nyanser som skilja. Vi nordbor stå varandra tillräckligt nära för att kunna i grunden förstå varandra, men vi förete på samma gång tillräckligt utpräglade särdrag för att hava något att lära av varandra. Och lika visst som själva den överensstämmande grundtonen i de nordiska folkens kynne är den djupast liggande förklaringsgrunden till det framgångsrika kulturella samarbetet dem emellan, lika visst är, att det är de tusen skiftningarna, som ge detta samarbete dess säregna rikedom och charm. Detta samarbete syftar därför också minst av allt till något slags nivellering, till ett utsuddande av de särskilda folkens egenart. Men ett livsvillkor för dess framgång är ökad kunskap om och förståelse för denna egenart.
    Huru de närmare uppgifterna för ett sådant möte som detta skola fattas, därom skall jag i dag ej orda. En av grundförutsättningarna för ett framgångsrikt arbete vill jag dock redan nu betona: att Ni unga komma varandra

 

personligen nära, att under dessa korta dagar vänskapsband knytas och frågor dryftas, såsom detta endast kan ske i den gyllene ålder, vari Ni befinna Eder. Framtiden hör Eder till — Nordens framtid med alla dess oanade möjligheter, men också med dess ansvar.»

 

    Härefter höll sekreteraren i Juridiska föreningen vid Stockholms högskola jur. stud. T. Grönwall följande tal:
    »Studenter från Nordens alla länder! Vi juriststudenter ha denna gång fått en gemensam samlingsbas alldeles till skänks. Som kongress innebär juriststämman något nytt. Villkoret för deltagande i denna kongress är, att man icke avlagt någon examen, eller att ens examen icke är mer än två år gammal. Endast genom Almenfondens och dess mecenaters stora frikostighet har detta möte kunnat komma till stånd. Må våra första ord gälla ett tack till dem, som så frikostigt och osjälviskt ordnat allt till vårt bästa. Vi få samlas i minnet av en, vars insatser för den skandinaviska rättsgemenskapen varit grundläggande. Vi få höra våra yppersta föreläsare tala över de intressantaste ämnen — kanske har aldrig förut under loppet av två korta veckor sammanförts så många givande föredrag. Och vi få till sist under festliga former tillfälle till kamratligt umgänge. Vi inse, att det är en stor förmån för oss, under vilkas studietid juriststämman infallit. Må vi visa oss den gåvan värdiga!
    Ännu en nyhet med detta möte. Det är icke bara ett möte mellan jämnåriga och kolleger, det är också ett möte mellan tvenne generationer. Så är kontinuiteten i det nordiska samarbetet bevarad, så är det sörjt för att utbytet skall bliva dubbelt. Den generation som påbörjat och lagt grunden till den nordiska enheten på lagstiftningens område, den har kallat oss unga samman för att vi skola lära känna och småningom insättas i det gemensamma kulturarv de lämna åt oss. Det är ett arv som förpliktar. Må vi se till att vi väl förvalta det arvet!
    Men juriststämman är inte bara en juristkongress, den är också ett studentmöte.
    Till oss kunde skalden sjunga som för 50 år sedan:

"Snart samles i 'Stockholm' alle de unge.

Tale skal strömme, og sange skal runge.

Held over al eders sorglöse flok!

Held over eder hvem legen er nok!

Sommerens magter lad skydækket dele!

Skogduft for alle de stundende sjæle!

Godveir, så koret kan bæres for vindene!

Bris under fanerne, sol over sindene!

Glitrende dage og nætter klare

hvor I skal færdes, og I skal fare!"

   Men — låt icke Ibsen få rätt, då han fortsätter:

"Genfærd av avdöde tider og mænd

går i vor ynglingeskare igjen.

Av frasernes tåge og festernes rögelse

formes et verdenshistoriens spögelse."

    Nej, denna gång samlas vi icke bara till sånger och fester och vackra ut-

 

flykter. Den årstid till vilken detta möte förlagts är symbolisk: vi samlas icke såsom förr för att säga stolta ord om brödrafolken i Norden, till eder och hänförelse i fagra junikvällar eller strålande högsommardagar. Vi mötas i stället till gemensamma studier och gemensam samvaro under klara septemberdagar. Det är i den nordiska brittsommarens tecken vi mötas, i dess svala luft, dess klara och skarpa dagrar. Vi ha icke kommit tillsamman för att säga vackra ord om syster- och broderskap, men för att allvarligt och nyktert studera tillsammans, lära känna varandras problem och synpunkter, dryfta gemensamma angelägenheter. De allmänna studentmötena utan bestämda program äro måhända förbi. På detta fackliga studentmöte är det till gengäld sörjt för, att det hela icke skall sväva ut i det blå, att det får ett reellt innehåll.
    Detta är tillika det första studentmöte, som hålles i Stockholm. Det är första gången som vi stockholmsstudenter få se kamrater från alla Nordens universitet samlade i vår stad. Vi äro glada att vi fått tillfälle att återgälda den gästfrihet som visats oss från alla håll.
    Danska studenter! Er förtjänst var det att den första juriststämman 1918 kom till. Ni äro alltid redo till förtroligt samarbete med Edra svenska kamrater. Ni äro de av Nordens studenter som ha den mest förfinade kulturen. Er vidsynthet, er tolerans gör ett samarbete lätt. Vi veta, att Ni känna våra förhållanden bättre än vi Edra. Vi veta, att man i danska skolor läser mer svenska, än man läser danska i svenska skolor. Vi äro glada att se Er här med Ert vänliga sinnelag, Er öppna blick, Er blida ironi och Er ljusa humor!
    Norska studenter! Er ha vi att tacka för sist, de oförgätliga dagarna i Oslo förra våren. Det unga, livskraftiga Norske Studentersamfund var det första som kallade Nordens studenter samman till möte efter ett avbrott på 50 år. Många av oss svenskar reste dit med misstroget sinne, vi tvivlade. Men vi återvände med veteranen från 60-talets studentmöten, den vithårige redaktör Thommesens avskedsord ringande i våra öron: "Vi möder uden illusioner, der står ikke fanfare om vor fremmarsj; men i kjærlighed til det fælles vil vi være verandre til gavn". Vi togo intryck av Er ungdomliga entusiasm, Er raska företagsamhet, Er freidighet. Ni äro goda sportsmän, Ni föra med Er en fläkt av fjällvidd och "fossedur", av "skiture" och nordisk idrott.
    Finska kamrater! Den ström av finska studenter, som gått till Stockholm i år, har glatt varje svensk student. Ni kunna icke komma för ofta. Ett annat år skola vi försöka upprätthålla en liknande trafik på Hälsingfors. Ni finska studenter, liksom hela Er nation, utveckla under dessa år en vitalitet och en energi som förvånar. Och detta i trots av, eller kanske just därför att Ni ha så många nästan olösliga problem att brottas med, så många inre strider och sådana ständiga faror hotande utifrån. Den kraftanspänning som detta förorsakar är kanske en förklaring till Eder stora handlingskraft just nu. Och fratmför allt, Ni visa en patriotism som vi måste beundra och som vi borde ta efter.
    Lundensare och Upsaliensare! Vi äro glada att vi få tillfälle att på Stockholms mark förnya den gamla striden och vänskapen mellan våra — tre universitet.
    Ni äro alla välkomna!»

 

    Den norske färdledaren overretssagfører C. J. Andersen tackade för den välkomsthälsning som riktats till de utländska deltagarne. Det var i tegnet avet samarbeide ikke paa et romantisk, men et realistisk grundlag man nu møttes. Vel var de nordiske folk forskjellige; og det skulde man glæde sig over; foruten forskjelligheter var der intet behov for utveksling av tanker. Men samtidig var de nordiske folk like, og det skulde man ogsaa være glad over; for netop denne likhet var det som gjorde samarbeidet og meningsutvekslingen saa naturlig. — Det var den indbydelse som var utgaat fra Tore Alméns Minnesfond som denne gang hadde gjort det mulig at studenter fra hele Norden kom sammen; de kom med store forventninger — og de hadde allerede nu oplevet saa meget at de var sikre paa at de ikke vilde bli skuffet og at de vilde faa megen tak behov. Men allerede nu vilde de bringe en varm tak først og fremst for indbydelsen og dernæst for den straalende mottagelse de hadde møtt. Taleren konkluderte med et nifoldig hurra for vertskapet.

 

    Den finske färdledaren hovrättsauskultanten Lauri Borenius talade på de finska deltagarnas vägnar och tackade styrelsen för Tore Alméns minnesfond, för att det fria Finlands unga jurister och juris studerande beretts tillfälle attfå vara med på en gemensam nordisk juriststämma. De unga finska juristerna ha med glädje hörsammat kallelsen till juriststämman, och de hava anlänt i den fasta känslan av att bli emottagna med öppna armar, som medlemmar i den gemensamma nordiska familjen, i vars krets de med entusiasm komma att deltaga i det nordiska samarbetet på rättslivets alla områden. Talaren höjde ett fyrfaldigt leve för det nordiska samarbetet.

 

    Den danske färdledaren jur. stud. Victor Vilner yttrade:
    »Min norske Kammerat har udbragt et Leve for Tore Alméns Mindefond. Vi danske Studenter slutter os varmt til dette Leve. Min finske Kammerat har udbragt et Leve for det nordiske Samarbejde. For vi danske Studerendes Vedkommende vil jeg gerne her tilføje, at aldrig nogensinde har vor Tilslutning hertil og vor Interesse for dette Samarbejde været stærkere end i Øjeblikket. Ja, jeg tør endog sige, at aldrig gaar der en Dag for os, uden at vi tæenker over og taler med hinanden om, hvorledes vi bedst kan faa Forbindelse med vore Kammerater i de øvrige nordiske Lande. Vi betragter dette Møde som en stor Begivenhed for det nordiske Samarbejde. Vi haaber paa, at dette Møde maa knytte Forbindelsen endnu fastere og styrke Kravet om et endnu videre Samarbejde mellem Nordens Studenter. Det er mig derfor naturligt at vende mig i Taknemmelighed til Sverrigs Studenter og til deres Land det Sverrig, som har budt os en herlig Modtagelse i sin smukke Hovedstad. Det er naturligt, at dette epokegørende Stævne netop finder Sted her, thi Sverrig er med sin Hovedstad det Midtpunkt, om hvilket Nordens Lande har grupperet sig. — Lad os hilse det store, det skønne Land, som her har modtaget os, med et firfoldigt Leve som Udtryk for den Tak, vi skylder og den Beundring, vi føler for dette Land. — Sverrig leve!»

 

    Borgmästare C. Lindhagen, som härefter talade, har med anledning av red:ns anhållan om ett referat av talet meddelat, att han yttrade sig improviserat och glömt bort ordalagen. Den av honom nu gjorda rekonstruktionen saknade säkerligen dessutom åtskilligt, som blivit sagt, och innehöll möjligen ett eller

 

annat, som icke direkt yttrats. Med denna reservation har borgmästaren tillställt red. följande referat:
    Bestyrelsen hade anmodat talaren att vid festen i Saltsjöbaden säga några överlagda ord till mötesdeltagarna. Då han emellertid blivit hindrad tillstädeskomma vid nämnda tillfälle, hade han nu uppfordrats att yttra något, ehuru det måste bliva oöverlagt.
    Den svenska student, som i afton hälsade de unga gästerna från grannländerna, inställde såsom vederborde kompassen för den nordiska juriststämmans bemödanden i vår tid. Han betonade mötets fackliga karaktär, varnade för utsvävningar i det blå, hyllade det reella innehållet och samlade oss till det numera hävdvunna nedblickandet på de forna nordiska studentmötena och deras konturlösa »hänförelse».
    Det ligger åtskilligt i allt detta, som nutiden bör ta fasta på. Men det förefaller dock, som om jämväl hänförelse vore en oundgänglig grundval för skapande av kultur, och uppenbarligen är det ungdomens förstfödslorätt och sålunda även plikt att vara främsta bäraren för just denna kulturfaktor. För övrigt förhåller det sig, så, att det är solen som med sin värme framlockar livet ur jorden och solen hänger ju ohjälpligen i det blå. Det befruktande vårregnet kommer också från samma föraktade livskälla. När allt kommer omkring kanske även juriststämmans medlemmar liksom deltagarna i de gamla studentmötena samlas mangrannare och villigare till de stundande festligheterna med deras sång och taktfasta hurrarop för abstrakta idéer, som tigga om förverkligande, än för »kuperade brottsrekvisit» och övriga föredrag, som möta upp på stämmans dagordning.
    Det är särdeles nödvändigt att framhålla hänförelsens betydelse just i juristens fackliga arbete. Över all lagstiftning och rättsskipning står såsom en eldstod i alla tider de gudomliga lagarna. Den svenska domareden bjuder också domaren att döma efter »Guds och Sveriges lag».
    Härmed äro vi inne på den avgörande punkten. Juristens yrke är farligt för själarna. I historien står ständig strid mellan innehållet och formerna, mellan livet och författningarna. Eller som den romerska rättsvetenskapen uttryckte det: summum jus summa injuria, högsta rätt blir lätt högsta orätt.
    Det skandinaviska eller åtminstone svenska juristdömet är i hög grad formellt. I vissa andra länder såsom Nordamerika är rättsskipningen mera patriarkalisk. Detta dock med undantag där liksom i Europa för sanningssökare, pacifister och författningsstormare. Rättvisan blir blind merendels vid sådana tillfällen och summum jus gör sin gärning.
    I januari 1918 hade talaren i Petrograd under ett besök för offentligt uppdrag företräde för den andra revolutionens justitiekommissarie. Under samtalet upplyste denne, att revolutionsregeringens första åtgärd varit att giva respass åt den gamla domarekåren och det gamla advokatståndet. Något mera omöjligt och reaktionärt fanns icke i riket, sade han. I stället för en privilegierad advokatkår hade införts rätt för varje rysk medborgare att uppträda som ombud. I Sverige stå vi nu i beredskap att upphäva denna i 1734 års lag stadgade rätt för alla och i stället införa advokattvång. Där ser man således, hur utvecklingens orm biter sig i stjärten.
    Det krävdes att omsider fästa de unga juristernas uppmärksamhet på förenämnda konflikt i deras levnadsbana. Vid universiteten undervisades de i de

 

skrivna lagarnas bokstav, men föga eller icke alls om rättvisan. Utsläppta i livskampen om brödet och karriärerna märka de unga snart, vad som bäst röjer vägarna till dessa härligheter. Den som ådagalägger skarpsinne och färdighet i att upptäcka hinder i författningarna för ett rättvist krav blir uppskattad. Den, som söker trots författningarna slå vakt om det mänskliga, blir misstänkt såsom sanningssökare och kanske 'revolutionär'. Talaren ville därför säga de unga juris studerandena att livets mål var även deras mål trots allt. Således icke vakthållningen kring författningarnas hegemoni utan den verkliga rättens förverkligande i såväl lagstiftning som rättskipning.
    Det första föredrag som mötte juriststämman rör en utvidgning av straff för försök till brott. Talaren hade tidigare gjort erinringar mot professor Thyréns uppfattning i detta avseende och ville för sin del varna för densamma. Det vore ingen anledning ur den gudomliga lagens synpunkt att ytterligare utvidga de straffbara brottskategorierna. Nämnda lag, stadfästad i Europas högsta grundlag, Nya Testamentet, bjöd ju i stället: förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.
    Talaren övergick härefter till att något beröra den nordiska juriststämmans närmaste uppgift att överväga och bilda opinion för rättsgemenskap mellan de nordiska länderna. Det betonas, ibland med iver, att de nordiska nationerna voro skiljaktiga till sin natur. Överensstämmelsen i ras, klimat, historia, och intressen är dock ännu mera övervägande och det vore väl denna överensstämmelse och nyttan av att hävda den, som sammanfört även deltagarna i detta möte.
    På civilrättens område hade i lämpliga delar samverkan ägt rum mellan tre av länderna och även lett till resultat och man finge hoppas på en lycklig fortsättning. Beklagligt vore, att alla fyra länderna fortfarande sysslade med var sin straffrättslagstiftning. Detta vore en skandal för att tala parlamentariskt språk. Detsamma kunde sägas om det splittrade arbetet på en rättegångsreform. I svenska riksdagen hade påkallats samarbete även på dessa områden och hade dylika förslag mött sympati i viss mån från riksdagens sida. Det där jämväl berörda naturliga samarbetet mellan Sverige och Finland just nu för en renovering av deras gemensamma rättegångsbalk från 1734 hade väl också varit på sin plats. Inom riksdagen hade till och med förordats förhandlingar om strävanden mot en skandinavisk-baltisk rättsenhet. Svårigheter mötte dock att från de olika ländernas parti regeringar kunna uppfånga intresse för dylika internationella kulturfrågor. I Sverige hade från regeringsbänkarna förre justitieminister Ekeberg ådagalagt stor förståelse för denna sak, om den än ej lyckats taga gestalt i önskvärd mån i form av något avgörande ingripande.
    Talaren hade därför med glädje lyssnat till inlägget i denna sak av de danska studenternas talesman vid samkvämet. Denne berättade nämligen, att man i Danmark inom skilda läger längtade efter samarbete. Det får ej fördöljas att vissa betänkligheter härför sedan länge yppats från de norska vederbörandes sida. Detta vore mänskligt och således begripligt. Norge vore, visserligen ej som nation men såsom stat, en ung företeelse. En sådan stat ville gärna pröva på att med avskuddande av gamla tvångsförbindelser leva sitt eget fria liv på egen hand. Denna tillbakadragenhet komme med tiden säkerligen även norrmännen att tröttna på och finna fördel i delaktighet i ett

 

större kulturområde. Under avvaktan på denna tillblivelse böra danskar och svenskar, som redan blivit mätta på att vara sig själva nog, åtminstone för sin del fullfölja ett gemensamt lagstiftningsarbete och ej försumma tillfällena därtill. På detta sätt komma säkerligen även norrmän och finnar fortare efter.
    I en punkt måste göras en liten erinran mot den danska talaren. Han framhöll Sverige såsom i viss mån den självskrivna ledaren. Detta kan icke och får icke vara annat än en sedvanlig vänlig artighet från en gäst till ett värdfolk. Sverige äger endast företrädet att hava dubbelt så stor befolkning som vart och ett av de övriga nordiska länderna. Men detta överskott försvinner obemärkt i det långsträckta landets vildmarker. Vi äro alla jämbördiga i kulturståndpunkt och likvärdiga egenarter. Eller med andra ord en brödrakrets och ingenting annat.
    Må vi emellertid medan tid är upphöra med fortsatta dvärgagärningar i vårt lagstiftningsarbete och förstå tillika att skälig gemenskap betyder en större insats och ett mäktigare inflytande i främjandet av rättens universalitet efter lämpor i hela världen. Det nordiska samarbetet får icke vara till för att skapa en större avskildhet än den, som fanns förut, eller ett överskattande av den nordiska kulturen. Världssamhället behöver samarbete mellan alla raser och bidrag från alla utvecklingsmöjliga folks individualiteter.
    Talaren slutade med att ur ovannämnda synpunkter utbringa ett leve för det nordiska samarbetet till och med mellan jurister på »den andliga kulturens område».
    Anföranden höllos ytterligare av den närvarande danske föreläsaren vid stämman prof. H. Munch-Petersen samt av flera yngre deltagare i mötet.

 

    Tisdagen d. 7 september på kvällen var å Kungl. Operan anordnad en festföreställning för juriststämman, därvid uppfördes »Nero» av Boito. De utländska och lundensiska deltagarna voro inbjudna gäster.

 

    Torsdagen d. 9 september kl. 9 e. m. gav Stockholms stad i stadshuset en mottagning, till vilken grannländernas ministrar, ledamöter av regeringen, Alménfondens styrelseledamöter, föreläsarna vid stämman och lärarna inom Juridiska fakulteten vid Stockholms högskola, alla med fruar, samt Stockholmsmötets samtliga deltagare jämte ett par hundra unga damer inbjudits. Efter samling i blå hallen intogs i gyllene salen supé av de till över 700 uppgående deltagarna i festen. Därefter ägde dans rum i blå hallen. Vid supén yttrade stadsfullmäktiges ordförande, direktör A. Cederborg följande:
    »För tvenne år sedan gästades Sveriges huvudstad av International Law Association, vilken då hedrat Stockholm med att hit förlägga sin trettiotredje konferens. I dag har jag nöjet att å stadens vägnar hälsa representanter förde fyra nordiska ländernas jurister, den nordiska juriststämman. Dessa båda hit förlagda kongresser beteckna på sitt sätt tvenne olika sidor av det rättsvetenskapliga arbetet. På den ena strävar man att uppbygga en mellanfolklig rätt och en överstatlig rättsordning, på den andra att hos de unga juristerna i de fyra nordiska länderna väcka ökad förståelse för grannlandens rättsliv i syfte att främja formandet av de fyra ländernas nationella rätt till överensstämmelse, så långt det levande livets behov och de nationella förhållandena det medgiva.
    Om ock den första uppgiften, särskilt efter mänsklighetens nyligen vunna

 

24 — Svensk Juristtidning 1926.

 

erfarenheter, måste te sig jättelik, är dock den senare, som rör sig på ett mera begränsat men också mera närliggande plan, för oss icke mindre betydelsefull. Dess vikt ökas därigenom, att med varje framsteg i arbetet på denna senare närliggande uppgift, ökas också våra möjligheter att i rådslagen om den större uppgiften göra våra synpunkter gällande. Och säkerligen skall i våra fyra länders insatser på det förra större området komma till uttryck både den rättskänsla, vilken vi älska att betrakta som en germanernas gamla arvedel, och tillika den smidighet, den vilja till enhet och den strävan att övervinna nationella motsättningar, som — det tror jag man vågar säga — alltid präglat det nordiska samarbetet på lagstiftningens fält.
    Våra länders rätt är redan i betydande omfattning enhetlig. Ett månghundraårigt rättsarv förenar oss med Finland. På båda sidor Bottnen gäller ännu i stora delar 1734 års märkliga lagverk, och intill senaste tid utgjorde 1772 års svenska regeringsform ett stöd för Finland i dess kamp för självständighet. Rättsutvecklingen på såväl den offentliga som den privata rättens område i båda dessa länder har också, trots den »ryska parentesen» i Finlands historia, att uppvisa slående paralleller.
    Med våra andra grannar, Danmark och Norge, har på 1800-talet den skandinaviska rörelsen tagit sig ett praktiskt uttryck i det samarbete, som redan burit rika frukter på förmögenhetsrättens, familjerättens och den speciella privaträttens område. Till detta samarbete har numera också det fria Finland slutit sig, något som medfört löften om en än rikare utveckling av den nordiska gemenskapen. Det samarbete, som alltså nu pågår å lagstiftningens område, bottnar givetvis i ett praktiskt behov av i möjligaste mån likformiga rättsregler. Men de sinsemellan överensstämmande lagarna skapa i sin tur ytterligare samhörighet. Genom sådana verkningar och återverkningar befästes och utvecklas de fyra nordiska ländernas gemenskap och skapas undan för undan Fenno-Scandias enhetliga rättskultur, vilken ärver det bästa från varje av våra folk men ändock beaktar de skilda lynnesdragen hos varje av dem.
    I förhoppning, att denna nordiska juriststämma måtte i sin mån öka utsikterna till det nordiska samarbetets obrutna och lyckliga fullföljande, ber jag, å Stockholms stads vägnar, att få hälsa våra gäster hjärtligt välkomna. Och jag ber att få bekräfta våra förhoppningar och önskningar genom att för den nordiska juriststämman och dess insatser för nordiskt samarbete höja ett hyllande, fyrfaldigt leve.»

 

    Såsom representant för regeringen yttrade statsrådet N. Gärde:
    »Det har beretts mig tillfälle att å den svenska regeringens vägnar hälsa den nordiska juriststämmans deltagare.
    Alla förenas vi i dagens arbete och i framtidens hopp, men det är ock forna tiders minnen, som binder oss samman. Redan i vår historias morgon står den germanska rättens byggnad fast timrad. Våra förfäder byggde den vidare på samnordisk grund till ett värn och en fast borg för vår frihet och vår kultur. Den byggdes av folkets egna händer. Balk fogades till balk, varv lades till varv, ty land skall med lag byggas. Nya behov ha väl föranlett ombyggnader och tillbyggnader. Måhända är byggnaden ej så modern, så stilren, som mången kunde önska. Men den gamla resningen, fri och djärv som den nordiska anden, ger dock alltjämt byggnaden dess särmärke.

 

    Vi, Nordens folk, timra än i dag på den nordiska rättens byggnad. Vi höra yxslagen ljuda oss till mötes från de tusen sjöarnas land, från svenska hult och slätter, från Norges fjordar och fjäll, från danska lundar och fält ända ut till västhavets kust, där dyningen bryter mot klitterna. Må de yxslagen aldrig tystna. Må de ständigt sjunga och jubla vår nordiska frihets stolta sång.
    Med dessa ord ber jag att såsom min bästa hälsning få bringa Eder en erinran om det gemensamma nordiska rättsarv, som enar och förpliktar oss alla.»

 

    Professor H. Munch-Petersen, Köpenhamn, höll följande tal:
    »Om den overordentlige, ideelle og praktiske Værdi af det nordiske Retsfællesskab, og om den Betydning, der derfor ogsaa tilkommer dette Stævne til at sikre og fremme Arbejdet for saadan fælles Lovgivning ud i Fremtiden, har den Hr. Ordførende sagt saa smukke og rammende Ord, at det er mig umuligt at føje noget nyt til. Jeg kan kun sige, at vi sikkert alle af Hjertet slutter os til hans Udtalelser, og at vi ogsaa i Danmark ganske særlig glæder os over, at nu ogsaa Finland som selvstændig Stat er kommet med i dette Arbejde.
    Jeg vilde derimod gerne tillade mig at udtale samtlige Deltageres hjerteligste Tak for den storslaaede Fest, Stockholms Stad her har beredt os. Man vil maaske udbede sig en Forklaring af, hvorledes jeg, der jo kun er Professor, kan fordriste mig til at optræde i denne Forsamling af Studenter og tage Ordet paa deres Vegne. Forklaringen har De i Forhold, der minder om, hvad der ofte finder Sted i Geneve. Her hænder det jo ikke saa sjældent, at Stormagterne. naar de ikke kan enes om, hvem der skal udføre et vist Hverv, idet de ikke under hinanden Æren derfor, udpeger en mindre Magt til at udføre det. Jeg behøver vel ikke at sige, at jeg med Stormagterne her tænker paa Studenterne med deres stærke Organisationer, medens den lille beskedne Magt — hvis de da overhovedet kan betegnes saaledes — er de stakkels, uorganiserede Professorer. I Danmark og Norge har vi allerede længe haft »Studenterraad», oprettede med de berømte — jeg havde nær sagt berygtede — russiske Arbejder- og Soldaterraad som Forbillede til at varetage de Studerendes Interesser overfor Universitetet og dets Myndigheder. I Danmark har vi Professorer forlængst bøjet os for denne Kendsgerning, vi har forsonet os med disse Raad, ja vi ligefrem fraterniserer med dem. (Jeg kunde derfor have Lyst til at henstille til de svenske Studenter, om ikke ogsaa de skulde se at faa indført noget lignende.)
    Som sagt det er kun, fordi man har været i Tvivl om, hvilken af disse mægtige Studentersammenslutninger for Danmark, Finland eller Norge der skulde have Æren her at fremføre Takken, at man har designeret mig som den eneste Professor fra de andre nordiske Lande at gøre det.
    I Virkeligheden er der sikkert heller ikke nogen Risiko for mig forbundet dermed. Studenterne har her i Stockholm saa meget at takke for, at de vanskelig selv kan præstere det og derfor maa være glade, naar andre hjælper dem dermed. Tore Alméns Minnesfond skylder de jo Tak for, at dette Stævne overhovedet er kommet i Stand, og for dets helt igennem saa udmærkede Ordning, de svenske Forelæsere for rig Belæring. Men Stockholms Stad er de takskyldige for noget ikke mindre værdifuldt. Den juridiske Videnskab (Juridiken) kan jo let blive noget vel formel. Desto vigtigere er det da, at hos dens unge

 

Dyrkere Sansen bevares og udvikles for selve Livets Indhold, dets Rigdom og Skønhed. Men hvor vilde dette bedre kunne ske end her i denne straalende Mälarstad, hvor der ved hvert Skridt aabner sig Skønheder, som er en Fest for Øjet og en Glæde for Sindet, og da ganske særlig paa dette herlige Sted, hvor svensk Bygningskunst har givet sig et af sine ædleste og mest storstilede Udtryk? I denne »Gyldne Sal» maa selv hos den mest forhærdede Stokjurist Skallen smelte og selv i den tørreste Juristsjæl Skønhedens evige Kilde vælde frem.
    Jeg tror endelig i særlig Grad at gøre mig til de unges Talsmand, naar jeg takker Stadens Styrelse for, at den har givet denne Fest Karakteren af en Fest med Dans. De ser deri et Bevis paa, at den høje Styrelse forstaar Tidens Krav, og ikke er befæengt med den Surhedens Aand, som der overfor Nutidens Dans ofte vises fra de gamles Side — maaske fordi de ikke selv kan den. Dansen er nu engang det mest umiddelbare Udtryk for Livets Glæde, og Livsglæden og derfor ogsaa Dansen hører Ungdommen til.
    Fra et specielt juridisk Synspunkt kunde jeg ønske at føje min Kompliment til. Styrelsens udmærkede Idé har bragt mig ind paa den Tanke, om der ikke kunde være Anledning til ved Nordens Universiteter at indføre Dansen som obligatorisk Fag ved det juridiske Studium. De juridiske Studerende beskæftiger sig jo saa meget med Paragraffer, og der kan da være Fare for, at de stivner i lutter Paragraffer og Rubrikker. Men gives der noget bedre Middel imod en saadan Tendens end netop Dansen, der faar det hele til at dreje rundt i Ring og bringer Begreberne til at vakle, saa at man tilsidst hverken véd ud eller ind.
    Fra ethvert Synspunkt mener jeg derfor, at Stadens Styrelse har formet denne Fest paa en sjældent vellykket Maade og vist en særlig Forstaaelse af, hvad netop den juridiske Ungdom trænger til. Jeg er derfor ogsaa sikker paa at kunne faa hele den her forsamlede Kreds af Nordens unge Jurister med mig, naar jeg foreslaar, at vi giver vor Taknemmelighed Udtryk i et Leve for Stockholm Stad. Desværre er der jo endnu ikke opnaaet Enighed om et fælles nordisk Hurra — jeg henstiller til Alménfondens energiske Styrelse, om dette ikke kunde være passende Opgave for den at tage op — og jeg tillader mig derfor, da vi er saa lykkelige at befinde os paa svensk Grund, at foreslaa et firfoldigt svensk Leve for Stockholm Stad. — Den leve!»

 

    För kvinnan talade jur. stud. G. Baltscheffsky, Finland.

 

    Norska ministern Wollebæk fremförte på gjestenes vegne deres takk til Stockholms stads ordförer i anledning av den vakre fest som staden med sin altid store gjestfrihet hadde innbudt dem til. Taleren fremholdt herunder den betydningsfulde verdi som mindet om denne fest og om Stockholms stads gjestfrihet vilde ha for de unge jurister når de, når årene var gått, skulde omsette i gjerning det tillegg til kunnskaper og erfaringer som de under dette nordiske juristmöte hadde erhvervet sig, de vilde ha et minde av en serlig verdi for dem i deres fremtidige virke, i deres samarbeide med broderfolk og naboland. Taleren utbragte tilslutt et firfoldig hurra for Stockholms stads ordförer.
    Söndagen d. 12 september företogs en utfärd med ångbåt till Saltsjöbaden, där lunch intogs å Grand restaurant Saltsjöbaden. Vid lunchen yttrade generalkonsuln Josef Sachs:
    »Styrelsen för Tore Alméns Minnesfond har vid den Nordiska Juriststämmans

 

anordnande i Stockholm låtit sig angeläget vara att söka på ett lämpligt sätt fördela tiden mellan nöje och allvar för kongressdeltagarna.
    Tack vare ett enastående tillmötesgående och intresse av framstående jurister, har det lyckats styrelsen att bjuda på högeligen intressanta föredrag i olika juridiska ämnen. På grund av förståelse från Stockholms stads, myndigheters och en del enskildas sida, har det även lyckats styrelsen, att inom en tilltalande ram få giva en del festligheter, som vi hoppas hos kongressdeltagarna skall bevara minnet från deras Stockholmsvistelse i en ljus och vacker dager. Men vi skulle ha ansett oss ha utfört vårt arbete endast till hälften, om vi icke berett tillfälle för våra unga vänner från nabolanden att få se en del av vår underbart sköna natur och vad Stockholms omgivningar kunna bjuda i fägring och omväxling. Därför ha vi anordnat denna utfärd till en av dess pärlor, Saltsjöbaden, som en enskild mans framtidsblick för c:a 30 år sedan gav upphovet till, och som genom hans energi och omtanke utvecklats till vad det nu är. Vi, 1900-talets stockholmare, kunna icke tänka oss ett Stockholm utan Saltsjöbaden, och jag tror desslikes, att av de tiotusentals utlänningar, som under gångna år trampat Saltsjöbadens mark, det heller knappast finnes någon, som ej med förtjusning talar om och minnes Saltsjöbaden.
    Det måste vara glädjande för denne man, som varit en av den moderna skandinavismens säkraste stöttepinnar, — det var han, som bland annat under sin utrikesministertid gav upphovet till de skandinaviska monarkernas första möte i Malmö, under kriget — att den första nordiska juriststämman i Stockholm samlats till en fest härute på hans älskade Saltsjöbaden. Jag har också i uppdrag att från honom, Ni känna kanske hans namn, K. A. Wallenberg, sända Eder en hälsning och ett välkommen hit, samt en tillönskan om lycka och framgång för Eder i Er insats i det skandinaviska samarbetet. Edert arbete är ju visserligen blott ett led i det stora arbete, som bedrives på många och vitt skilda områden, såväl inom det kulturella, som det praktiska och ekonomiska livet, men för en och var, som är intresserad av och behjärtar den stora betydelse, som ett enigt Norden kan och måste ha på alla dessa områden, är det klart att varje, även den minsta insats måste värdesättas. Det kan ej nog ofta upprepas, att ett splittrat Norden i den stora världshushållningen, inom kulturens och även världspolitikens områden ej har utsikt att göra sin röst, eller snarare sina röster hörda, men ett enigt Norden måste, tack vare den höga ståndpunkt våra länder på alla dessa områden intaga, vara en faktor, som världen måste räkna med. Just på grund av de egenskaper, som äro kännetecknande för Nordens folk, nämligen: deras grundlighet, rättrådighet, omdömesgillhet och besinning, i förening med deras höga kulturella ståndpunkt, böra de kunna räkna med att få ett avgörande inflytande på alla de vitala internationella frågor, som nu söka sin lösning. Så, som detta arbete inom de nordiska länderna under det sista årtiondet bedrivits, måste det också bära frukt och bliva, icke blott till dessa länders och dess innevånares ovärderliga båtnad, utan även till hela mänsklighetens bästa. Om det är alldeles för tidigt att ännu sia om den tid »då svärden skola förvandlas till plogbillar», är det dock otvetydigt, att det endast är genom samförstånd, genom förtroligt samarbete och genom de olika folkens insats i detta arbete, som en verklig fred och lycka kan tillföras Europas efter lugn längtande folk. Vi få aldrig förlora detta höga mål ur sikte, utan låta oss angeläget vara att, i den mån

 

det är oss möjligt, söka verka för denna stora tankes realiserande. I ungdomar från Nordens länder, som ha den lyckan att få verka på det kulturella området, kunnen därvidlag göra mera än de andra, på Eder vilar därför ett stort ansvar, men också den oerhörda tillfredsställelsen att kunna få arbeta för en bättre tingens ordning i Norden och drägligare förhållanden i ett söndersargat Europa.
    Jag ber Eder, gamla och unga, med mig höja ett glas för ett enigt Norden.»

 

    Advokaten B. Ahrnborg höll följande tal:
    »När för åtta år sedan inbjudning utgick till Nordisk Studenter-Juriststævne i Köpenhamn, var jag med bland den stora skara av stockholmska studenter, som med entusiasm hörsammade kallelsen. Jag vill inte påstå, att brännande kunskapstörst var största anledningen till vår längtan och glädje att komma till Kongens By. Man var ung student på den tiden och hade sett föga av världen utanför hemstaden eller hembygden. Det låg den första utlandsresans sällsamma tjusning över denna färd till vårt södra grannland. Tidsläget gav än mer relief åt resans behag; det var tryckande livsmedelsbrist hos oss, i synnerhet i Stockholm, men i Köpenhamn fanns vitt bröd, riktigt smör och 'rødgrød med fløde'. Vi väntade att komma till Schlaraffenland och blevo icke besvikna. Den tid, som vi då tillbragte i Köpenhamn skola jag och mina kamrater alltid räkna till vårt livs angenämaste minnen. Icke blott för de storartade festligheternas skull utan också och än mer för den ideella behållning vi förde med oss därifrån. Jag tänker härvid icke främst på den direkta förkovring av de juridiska kunskaperna, som de många föreläsningarna, bland vilka flera höllos av Nordens främsta rättslärde, skänkte oss. Det ligger i sakens natur, såsom justitierådet Ekeberg framhållit i sitt hälsningstal på rådhuset, att det icke kan bliva fråga om ett verkligt studium av de olika ämnen, som behandlas under en kortvarig kongress. Men dessa föreläsningar gåvo oss för första gången inblick i ett annat folks rättsliv och därmed också i viktiga sidor av dess kultur. Vi fingo vördnad och respekt för Danmarks grundligt bearbetade och fördjupade rättsvetenskap och njöto av att personligen få höra och komma i kontakt med denna rättsvetenskaps målsmän, Julius Lassen, Viggo Bentzon, Munch-Petersen, för att nämna några av de främsta.
    Men utbytet av stævnet stannade ej härvid. Vistelsen vid en främmande akademi ger så många impulser till studier utanför det egna ämnesområdet, och de flesta av oss försummade icke att utnyttja de möjligheter, som härvidlag stodo oss till buds. Personligen fick jag tillfälle att knyta bekantskap med de danska studenternas som ock de skandinaviska deltagargruppernas ledande män, av vilka jag fortfarande räknar några som mina goda vänner, vilka jag aldrig försummar att besöka, när jag kommer till deras städer. Just i denna personliga samvaro och detta knytande av vänskapsförbindelser ser jag det största värdet av sådana här studentmöten.
    Huru omdömet skall utfalla om den nu pågående juriststämman, är det ännu för tidigt att yttra sig om, och jag är i varje fall jävig bära vittnesmål. Här kan endast bliva fråga om att uttala önskemål och förhoppningar. Jag vill då säga, att stämmans resultat och Eder behållning icke blott och icke främst beror på oss, som svara för arrangemangen, utan på Eder själva.

 

Skulle behållningen endast bliva minnet av ett par festliga veckor under vackra septemberdagar i Stockholm, så vore ändamålet med mötet ingalunda uppnått. Styrelsen för Tore Alméns minnesfond har syftat högre än till glammande festligheter, då den kallat oss samman till denna nordiska juriststämma. Minnet av Almén, den store skandinaven, förpliktar. Vad vi främst av allt kunna och böra utvinna av dessa dagars samvaro, är ett väckande och fördjupande av den nordiska samhörighetskänslan, ett brytande av de skrankor, som stora avstånd och skilda språk resa mellan oss. De flesta av deltagarna från våra grannländer se nu för första gången vårt land och vår huvudstad och komma för första gången i närmare beröring med svenska studenter. Ni äro unga och Edra sinnen äro öppna och mottagliga för intryck, som kunna bestå för hela livet. Vi svenska deltagare önska av hjärtat, att Ni måtte få ett sådant intryck av vår förståelse och vår äkta vänskap för Eder och Edra folk. Vi önska, att Ni, när Ni komma hem, skola kunna säga om oss svenska studenter: Dem känna vi och veta, att där hava vi pålitliga vänner. Men våra önskningar gå längre: vi hoppas, att Ni här skola lära känna och uppskatta varandra inbördes, så att den nordiska kretsen blir fullständig och sluten. Om så sker, skola vi, som nu äro samlade här, bilda en liten kärntrupp, som i framtiden går i främsta ledet för det nordiska samarbetets stora sak. Förmågan att verka härför kan visserligen bliva större eller mindre. Men om några år äro Ni alla, må vi hoppas, män i staten med större eller mindre makt och inflytande och få många tillfällen att gagna Nordens gemensamma intressen. Några av Eder skola kanske också en gång bliva samarbetets bärare och målsmän.
    Mina Damer och Herrar, jag har med dessa ord velat mana oss alla att bilda en liten nordisk vänkrets i våra vidsträckta länder. De flesta av oss komma aldrig att råka varandra mer, när detta möte är slut, men vår vänskap skall övervinna avstånden, och i vårt minne skola dessa dagar alltid leva. Jag höjer mitt glas och bringar en skål för samhörighetskänslan mellan Nordens studenter.»

 

    Jur. stud. V. Vilner, Köpenhamn, yttrade:
    »Mine Kammerater fra de øvrige Lande har paalagt mig at udtale vor Tak til Tore Alméns Mindefond. Jeg vil i denne Forbindelse gerne fremhæve, at dette Møde ikke alene er et Juriststævne, men ogsaa et nordisk Studentermøde og som saadant et Led i den moderne Skandinavisme. Lad mig da drage en Sammenligning mellem den ældre og den nye Skandinavisme. Den ældre Skandinavisme kæmpede med mange Vanskeligheder og først og fremmest denne, at man maatte anvende saa stor en Del af sit Arbejde paa den Kulturkamp, der førtes ved Grænserne, førtes for de Lande, der var under fremmed Herredømme. Men nu er det anderledes. Det er ikke mere en prøjsisk Marchal eller en russisk Kejser, der har tegnet Nordens Grænser. Kammerater! Vi har oplevet det Øjeblik, da Nordens Folk selv tegnede Nordens Grænser. Nordens Bygning staar nu udadtil fuldt færdig, og samtidig har vi set de nationale Grænser mellem de nordiske Lande blive lagt fast. Hvorledes? Det begyndte for en Snes Aar siden med en Overenskomst mellem vore to Broderfolk. Da jeg for nylig hørte nogle historisk-politiske Forelæsninger ved et fransk Universitet omtalte Professoren denne Begivenhed saaledes: »Denne

 

Statsdannelse vilde i andre Lande være sket med Revolution, Vold og Blodsudgydelse, men i Norden skete den ved en Intelligensoverenskomst mellem to Folk, der tæenkte klart.» — — — Dette var for mig den smukkeste Anerkendelse, der kunde ydes vore to Broderfolk.
    Og hvem har mon tidligere set, at alle Verdens Statsmænd lyttede med spændt Opmærksomhed, naar Nordens Statsmænd tager Ordet i Staternes Forsamling. — Man er begyndt at se hen til de nordiske Folk med Respekt.
    Vi arbejder derfor under langt lettere Vilkaar end den ældre Skandinavisme gjorde. Vi kan samle alle vore Kræfter om den Opgave, at skabe det fælles Retssystem til denne Bygning. Men arbejder vi under lettere Vilkaar, er vi ogsaa pligtige at yde langt større Resultater.
    Dog. Alt dette er Idealer, og vi maa ikke glemme de praktiske, f. Eks. her: de økonomiske Vanskeligheder. Det er netop det fundamentale Arbejde, som Tore Alméns Mindefond udfører ved at overvinde disse Vanskeligheder. Skal vi derfor give vor Taknemmelighed overfor Fondet og overfor Tore Almén et Udtryk, tror jeg ikke, vi kan gøre det paa en bedre Maade end ved at give hverandre det Løfte, at vi alle vil gøre den størst mulige Indsats i Arbejdet for at skabe et fælles nordisk Retssystem, som man ude i den store Verden kan se hen til med Beundring og Respekt, ligesom man nu med Beundring og Respekt ser hen til vore Afgørelser paa det statsretlige Omraade. Med dette Løfte hæver vi da vort Glas og udtrykker derigennem vor hjerteligste Tak til Tore Alméns Mindefond.»

 

    Måndagen d. 13 september samlades mötesdeltagarna på aftonen efter diskussionens slut till en sexa på Restaurant Fenix, därvid de främmande deltagarna voro Juridiska föreningens gäster och hälsades välkomna av dess vice ordförande jur. stud. R. Forssberg.

 

    Tisdagen d. 14 september voro samtliga utländska samt vissa svenska mötesdeltagare av styrelsen för A.-B. Nordiska kompaniet inbjudna till lunch på NK:s therum. Gästerna hälsades välkomna av generalkonsul Josef Sachs. Deras tack frambars av professor A. Tulenheimo och overretssagfører C. J. Andersen. Efter lunchen bereddes gästerna tillfälle att under sakkunnig ledning genomgå de för allmänheten icke tillgängliga delarna av kompaniet.

 

    Onsdagen d. 15 september kl. 8.30 e. m. hölls avskedsbankett å Grand Hotel Royal med supé och dans, därvid omkring 600 personer närvoro. Såsom värdar fungerade ledamöterna av styrelsen för Tore Alméns minnesfond justitierådet B. Ekeberg, advokaten T. Forssner, generalkonsul J. Sachs, bankdirektör C. R. Dickson och häradshövding K. Schlyter. Bland gästerna märktes grannländernas ministrar dr W. Söderhjelm, J. H. Wollebæk och E. Scavenius, föreläsarna vid mötet professorerna Stang och Tulenheimo, justitieråden Trygger, Wedberg och Alexanderson, professorerna Stjernberg och Eberstein; Tore Alméns närmaste anförvanter, krigsrådet C. E. Sterky med fru, född Almén, och fröken Gunhild Almén; Tore Alméns medarbetare i Svensk juristtidnings redaktion, justitieråden G. Appelberg och E. Stenbeck, advokaterna v. häradshövding G. Huselius och hovauditören C. Ljungholm, revisionssekreterarna R. Eklund och A. Lindhagen; f. d. justitierådet J. Hellner, överståthållaren C. Hederstierna, borgmästaren C. Lindhagen, stadsfullmäktiges ordförande direktör A. Cederborg, Stockholms högskolas rektor professor I. Bendixson, f. d. presidenten A. Lind

 

stedt, regeringsrådet G. Thulin, generaldirektören T. Nothin, chefen för justitiedep:ts lagavdelning A. Afzelius, chefen för utrikesdep:ts rättsavdelning envoyén A. E. Rodhe m. fl., med fruar.

 

    Advokaten T. Forssner höll följande hälsningstal:
    »Den nordiska juriststämman har fyllt sitt värv i Stockholm och bereder sig till nytt arbete och nya fröjder i den eviga visdomens, den eviga ungdomens stad, Upsala. Å Alménfondens styrelses vägnar ber jag att få hälsa Eder alla, gamla och unga, hjärtligt välkomna till denna avskedsbankett.
    Många goda och hängivna krafter hava bemödat sig att göra de gångna veckorna lärorika och glädjerika. Huru vi svenskar härutinnan lyckats, höves det icke mig att bedöma. Dock kan jag icke motstå frestelsen att uttala styrelsens samfällda glädje och stolthet över att två av våra lärare, en från Lund och en från Upsala, statsrådet Thyrén och justitierådet Trygger, gått i elden vid vår sida och visat sig ännu besitta samma makt över ungdomens sinnen, som vi minnas från våra studentdagar. I övrigt vill jag å alla svenskars vägnar främst uttala ett djupt känt tack till de frejdade män från Danmark, Norge och Finland, professorerna Munch-Petersen, Stang och Tulenheimo, som bringat oss sin högt skattade hjälp och genom sina tungt vägande insatser givit stämman en nordisk prägel även å läraresidan. Till Eder alla, Er båda närvarande såväl som den uppriktigt saknade professor Munch-Petersen, uttala vi vårt varma tack för att Ni utan tvekan offrat Edra hårt anlitade krafter, vår beundran för vad Ni givit och vår säkra förhoppning, att Ni icke sått på hälleberget, utan att Eder sådd i unga sinnen skall giva hundrade kornet.
    Unga gäster från Danmark, Finland, Norge och Sverige: Innan avskedetstimma slår, tagen en hälsning från oss, som utlyst denna stämma. Vad ha vi velat ge Eder och vad ha vi hoppats få av Eder?
    Vi ha velat ge Eder den skandinaviska upplevelsen i unga år. Vi alla häruppe i nordanlanden födas till ett dunkelt skandinaviskt medvetande. I barndomen näres det av muntlig och skriftlig tradition, av saga och av sång. Men en gång kommer den dag, då detta dunkla medvetande ställes inför den upplevda verkligheten — då klarnar det till tanke, då förtätas det till känsla. Många av oss äldre veta, att den dagen kan skänka en upplevelse, som under långa år verkar till fördjupande och förljuvande av tillvaron.
    Vad innebär då den skandinaviska upplevelsen? Främst tror jag ökad kännedom om sig själv. Ty så visst som alla värden äro relativa, så visst känner man sig själv i och genom sin kännedom om andra. De grundläggande värdena i människans liv förvärvas naturligtvis inom fosterlandets gränser under samlevnaden med det egna folket. Men under hemmalivets enahanda överdragas dessa värden ofta av ett vanornas skal. Möter man så främlingar, verkliga främlingar, vilka inom sina skal bära väsentligt andra värden, främlingar, som äro misstänksamma, kanske avoga, då hårdnar lätt vanornas skal till nationell självtillräcklighet och pressar hårt samman de inneslutna mänskliga värdena. Men möter man främlingar, som dock icke äro främlingar utan okända släktingar och vänner, som komma en till mötes med förhoppningsfull sympati, då brister skalet och de personliga värdena träda i dagen med förut icke anad friskhet och styrka. Mångfaldigt ökas betydelsen av denna självförnyelse, om det är många vänners skal, som brista på samma gång. Det innebär den gemensamma upplevelsens tjusning, en

 

stegring av lyckokänslan och livslusten och alltså ett förljuvande av tillvaron. Och kunna vi taga vara på dessa livsstegrande krafter och låta dem under årens lopp öva sin verkan på vårt livs gärning, då ge de oss slutligen även ett fördjupande av tillvaron. Och därför ha vi bjudit Er hit till gemensamt arbete, ty det som växer med arbetet det växer i den djupaste och fruktbaraste jordmånen inom människolivet. Dock ha vi ingalunda förbisett, att varken visdom eller lycka gro endast på åkrarna, de blomma och de bära frukt också i lustgårdarna. Vi hoppas, att Ni plockat höstens frukter icke blott av kunskapens träd utan också av livets, och att Ni njutit dem tillsammans med nya vänner. De få då en rikare sötma, en saftigare friskhet än tillförne.
    Är det som jag nu sagt, då ha vi nordens folk fått en gudagåva till skänks. Ty var annars i hela världen finns det fyra utpräglade folkindivider, som stå varandra så nära fysiskt, psykiskt och språkligt! I denna karaktärernas, lynnenas och språkens mångfald i enheten hava vi fått en enastående möjlighet. Ännu är den rik på framtidsförhoppningar, ännu ha vi endast i ringa mån kunnat utnyttja den, ty alltför länge hava vi saknat en närhet — den geografiska. Nu ha vi fått även den. Sjumilaskogarnas och de vida vattnens välde är slut. Under de korta årtionden vi genomlevat sedan den segern vanns, har utvecklingen på den nordiska gemenskapens område gått med stormsteg. Jag tror, att det släktled, som nu länkar folkens öden, lämnar ett rikt skandinaviskt arv till sina efterkommande.
    Vad vi hoppas av Eder är, att Ni skola ge oss, icke ett löfte men en övertygelse, en inre förvissning, att Ni skola lyfta det arvet, vårda det, utveckla det och i sinom tid skänka det fördjupat och förskönat till Edra barn.
    Det är vad vi som svenskar och skandinaver hoppats att ge och få. Som Stockholmare bära vi på ännu en förhoppning: Vi hoppas, att Ni sett staden, den stad, som lever i våra hjärtan, besjungen av Bellman, skildrad av Strindberg och älskad av oss alla, av Oscar Levertin en gång kallad "det Stockholm väft av sol och sånger, som man får skåda några korta gånger, när man är tjugoårig och poet". Ni äro ju tjugoåriga och, vem vet, kanske också poeter, i varje fall så mycket som all sann ungdom är det. Därför hoppas vi, att Ni sett en glimt av staden. Vi hoppas, att Ni märkt, att Mälardrottningen lett sitt huldaste leende mot Er, och att Ni blivit besegrade. Finnes det någon, som ännu står emot, så ber jag honom se sig omkring, se Mälardrottningens fagra döttrar, de små Mälarprinsessorna, och ge Er på nåd och onåd.
    Man kan arbeta, skriva, tala, sjunga — och efter stadshusfesten tror jag också dansa sig Nordens ande i våld. Innan Ni gå att pröva detta sista sätt, ber jag, att Ni förena Er med mig i ett fyrfaldigt leve för den nordiska juriststämman, skalbräckaren, fördjuparen och förljuvaren av vår tillvaro. Leve den!»

 

    Tal höllos vidare av professor Stang och hovrättsauskultanten Borenius. För kvinnan talade jur. stud. T. Grönwall, vilket tal å damernas vägnar besvarades av fröken M. Peyron.
    Finlands minister dr W. Söderhjelm tackade värdarna för det ståtliga gästabudet. Han framhöll att juriststämman varit en länk i kedjan av nordiskt samarbete och därför naturligtvis i högsta grad måste intressera dessa länders officiella representanter. Den var särskilt betydelsefull emedan den sammanfört ett så stort antal av ungdom från de olika länderna och givit blivande lagstiftare

 

i dem tillfälle att redan vid den första begynnelsen av sin bana komma i beröring med varandra. Talaren ville emellertid göra en reservation, som han hoppades ungdomen icke skulle taga illa upp. »Jag finner visserligen», sade han, »ungdomen bedårande och förtjusande, och att dess sällskap utgör en stimulans av sällsynt slag, det kunna alla gamla universitetslärare med mig vittna om. Men jag går icke och inbillar mig, och vill ej heller inbilla ungdomen, att den skulle kunna uträtta så förfärligt mycket. Vi som nu vandra mot graven, vi drömde också i vår ungdom, då vi voro »framtidens hopp», att kunna bygga upp en helt ny värld, så fort blott de gamla skråpukarna, som nu stodo hindrande i vägen, voro undanfösta, och vad ha vi bevittnat på vår ålderdom, om icke en hela världens konkursförklaring, en av de värsta som varit? Nej, framtidens hopp gör nog bäst i att icke tro alltför högt om sin förmåga att ur sina gängor rubba en utveckling, vars grundmotorer ingalunda äro de bästa av människans egenskaper. Den nuvarande ungdomen har tämligen säkert alla de fel som föregående generationer haft, och kanske därtill icke alla deras förtjänster — ja, kanske andra förtjänster, men icke desamma, och den kan lika litet som vi rå för, att världen icke styres efter rättvisans principer, utan efter några helt andra. Dock, vi må ändå icke avkyla dess idealism utan hoppas, att de som nu valt sig yrket av rättens förkämpar, skola få glädje och kanske någon vinning av sin strid. Det är i alla fall gott att gå till densamma i slutna led. »Skämtande framhöll talaren, att det för de nordiska ländernas officiella representanter vore hugnesamt att veta, att dessa ungdomliga skaror förstått uppskatta vad man här givit dem, att de flitigt besökt de utmärkta mäns föreläsningar, vilka gjort sig mödan att undervisa dem, och att de annars vetat tillägna sig vad detta sköna och rika Stockholm bjudit dem. Att döma av feta rubriker i tidningarna hade en del föreläsningsämnen bort utöva en alldeles särskild dragningskraft: det framhölls sålunda, att en föreläsare på ett angenämt sätt löst frågan, huruvida det var straffbart att åstunda en kyss av en flicka. Vad den andra omständigheten beträffade, så torde ungdomens tydligt visade tendens hän emot Den gyllene Freden hava yppat både dess historiska sinne och dess benägenhet att i framtiden arbeta på den världsfred som vi än så länge sakna. Men även annars förljödes det, att ingen vantrevnad rått. Nu återstår ock endast att önska, att krafterna måtte stå bi för den del av färden, som säkert bleve den icke minst prövande, besöket i den gamla studentstaden vid Fyris. Talaren uttalade ock den önskan, att kamraterna där måtte lämna något av våra ungdomar i behåll, tills dessa inskeppade sig för hemfärden. Slutligen framförde talaren ännu ett sista tack till Stockholmsvärdarna för all den utomordentliga gästfriheten.
    Vid supén sjöngs unisont en av »Den Blyge» författad bordsvisa.

 

UPPSALA.

 

    Angående ankomsten till Uppsala torsdagen d. 16 september, mottagningsfesten och föreläsningarna där se ovan s. 362.
    Fredagen d. 17 september företogs kl. 3 e. m. med tåg en utfärd från Uppsala till Gamla Uppsala, vars fornminnen demonstrerades av bibliotekarien O. Lundberg. Återfärd till Uppsala skedde kl. 5 e. m. Å aftonen gavs å Uppsala teater spexet »Simson och Delila» av Juvenalorden, till vilken föreställning de utländska och lundensiska deltagarna inbjudits.

 

    Lördagen d. 18 september kl. 7 e. m. gavs å stadshotellet avskedsmiddag, till vilken samtliga utländska deltagare inbjudits. Professor Engströmer hälsade gästerna välkomna. Jur. stud. L. H. Homén, Finland, talade för föreläsarna, varpå professor Stang svarade. För de främmande studenterna talade jur. kand. K. Olivecrona, vilket tal besvarades av stud. jur. P. Kierulf, Norge. Jur. stud. A. Ekstrand framförde ett tack från lundensarna, stud. jur.V. Vilner höll tal för damerna och prorektor prof. O. Juel framförde gästernas tack.
    Lördagen d. 18 september kl. 1.30 e. m. samlades mötesdeltagarna och avtågade till Tore Alméns grav å Uppsala kyrkogård. Efter ett kort tal av hovrättsauskultanten L. Borenius nedlades å graven kransar av representanter från vart och ett av de fyra länderna.

 

 

    Enligt vad red. inhämtat, möjliggjordes det livliga deltagandet i juriststämman från grannländerna främst därigenom att Tore Alméns minnesfond sett sig i stånd att bereda 40 deltagare från varje land, utsedda av lokala organisationskommittéer, fria resor till och från stämman samt fritt logi i Stockholm och Uppsala. Bidrag till kostnadernas täckande hade dessutom lämnats av Clara Lachmans fond, Letterstedtska fonden, Harry A:son Iohnsons fond för rättsvetenskaplig forskning samt flera enskilda mecenater. Alla deltagare i stämman erhöllo måltider på gynnsamma villkor å restaurant Fenix. Större delen av den finska kontingenten bodde under stockholmsvistelsen på den av styrelsen för överresan förhyrda finska ångaren »Aranda». Närmare 40 deltagare inkvarterades i stockholmsfamiljer och återstoden å hotellen Reisen, Kronprinsen, Cecil och Regina. I Uppsala hade omkring 110 utländska deltagare beretts inkvartering i familjer och hos studenter, under det de övriga erhållit rum å hotell. Å stadshotellet hade anordnats måltidsinackordering för samtliga deltagare till billigt pris.
    Vid mötets anordnande har Alménfondens styrelse i främsta rummet biträtts av intresserade krafter från de juridiska föreningarna vid Stockholms högskola och i Uppsala. Stämmans generalsekreterare var advokaten N. Berglund, ledare av inkvarteringsarbetet advokaten B. Ahrnborg och övermarskalkar för festligheterna i Stockholm jur. stud. N. Törnblom och T. Grönwall, varjämte ett tiotal av juridiska föreningens medlemmar medverkade vid arbetet på sekretariatet. Uppsalakommittén utgjordes av Juridiska föreningens ordförande prof. Thore Engströmer, dess sekreterare jur. kand. K. Olivecrona samt jur. stud. K. Anckarswärd, jur. stud. O. Leander, jur. kand. L. Nylander och jur. stud. A. Sölvén.
    Den ovannämnda publikationen av föreläsningarna vid stämman beräknas utkomma från trycket under oktober månad.