HJALMAR WESTRING.
11/10 1857—7/10 1926.
Med f. d. presidenten Hjalmar Westring bortgick den 7 oktober 1926 en man, vilkens livsgärning satt djupa spår i vårt rättsliv. Få torde de vara, vilkas levnadsbana omfattat så många maktpåliggande värv som hans.
Utgången från ett juristhem, ägnade han sig efter avlagd studentexamen åt rättsstudier vid Uppsala universitet, där han inskrevs på hösten 1875 och där han skulle 1907 kreeras till hedersdoktor. Vid universitetet var han en lovande alumn men ingalunda en tungsint plugghäst, utan kunde han med liv och lust dela ädel ynglingaglädje. För ett välgörande ändamål iklädde han sig till och med på tiljan en ungmös skepnad, däri han visserligen vann mera pris för kvinnlig fägring än för dramatisk konst. Och under alla de allvarliga uppgifter, som sedan under livet förelades honom, behöll han alltid något av gosselynnet, vilket kanske mången gång hjälpte honom att bära dagens tunga och hetta.
Efter att hava avlagt juris utriusque kandidatexamen och därefter passerat de vanliga graderna på domarebanan såsom tingsbiträde, t. f. domare på landet, fiskal och adjungeradledamot i Göta hovrätt, blev han 1891 assessor i hovrätten och med början av 1892 t. f. revisionssekreterare. Sedan han i denna egenskap tjänstgjort inemot tre år, blev han för första gången tagen i anspråk i lagstiftningens tjänst, i det han kallades att i justitiedepartementet biträda med beredning av vissa lagförslag. Expeditionschef i civildepartementet blev han 1895, ledamot i lagbyrån 1897 och justitieråd 1898. Först konsultativt statsråd 1901, var han från. början av juni 1902 till början
av augusti 1905 chef för civildepartementet. Vid sin avgång från detta ämbete inträdde han åter i Högsta domstolen men utbytte med 1910 års ingång justitierådsämbetet mot posten såsom ordförande i lagberedningen. Denna lämnade han 1918 för presidentskapet i Svea hovrätt, som han bibehöll till sommaren 1925. Redan 1920 hade han dock, med tjänstledighet från presidentämbetet, övertagit ordförandeskapet i processkommissionen, vilket han ännu vid sin död innehade.
Dessa torra fakta bilda konturerna till en livsgärning fylld av rikt innehåll.
Min personliga erfarenhet av Westrings ämbetsgärning har —med undantag av någon gemensam laggranskning i Högstadomstolen — varit inskränkt till rättsskipningens område. Såsom kamrat i Nedre justitierevisionen var Westring ovärderlig. Tillkallad att deltaga i en kollegas betänkanden, en tyngande uppgift som han aldrig undandrog sig, var han med sitt rika kunskapsförråd, sin praktiska blick och sin omutliga samvetsgrannhet den bästa hjälpare. Om beskaffenheten av hans arbete såsom ung revisionssekreterare vittnar, att för hans stora förmåga ögonen rätt öppnades hos vederbörande, då Westring fått på sin lott att i Högsta domstolen föredraga ett ovanligt stort och invecklat skiftesmål, som krävt månaders förberedelse och som han framlade med en reda, kraft och klarhet sådan att han redan då av domstolens ledamöter utsågs till en högst önskvärd blivande kollega. De förhoppningar, han sålunda redan väckt, gingo i rik uppfyllelse, då han inträdde som ledamot i Högsta domstolen. Han förvånade ofta ämbetsbröderna med sina grundliga insikter icke blott i svensk men även i utländsk rätt; hans arbetsflit och samvetsgrannhet kunde tjäna som föredöme, till hans skarpsinniga meningar lyssnades gärna. Ej heller fruktade han att redan från början bryta en lans med koryféerna, därvid han ofta hemförde segern. Väl kunde hända, att hans ton i stridens hetta någon gång blev hög och skarp, men den som kände honom såg häri endast ett uttryck av hans livliga lynne och hans nitälskan för den mening han ansåg vara den rätta. Också var, mig veterligen, alla hans ämbetsbröders aktning och tillgivenhet för honom ogrumlad. Såsom president lär han i hovrätten åtnjutit en vidsträckt popularitet.
Tyngdpunkten i Westrings verksamhet torde dock ligga i hans lagstiftningsarbete. Det mest betydande hittills framkomna resultatet av detta arbete är som bekant vår nya giftermålsbalk med därtill hörande författningar. Hans mångåriga arbete i processkommissionen fick ej under hans hand sin fullständiga avslutning. Ännu på sitt sista sjukläger sysslade han därmed, men den obeveklige liemannen medgav ej skaparen av verket att besegla det med sin underskrift.
Westrings personliga egenskaper såsom lagstiftare ligga utom mitt räckhåll. Men i en av de minnesrunor, som från skilda läger offentligen ägnades Westring, får han av en deltagare i hans lagstiftningsarbete följande vackra gärd: "Han förenade på ett sätt, som varit ytterst få givet, de bästa egenskaperna hos en svensk ämbetsman av gamla stammen med en klar och öppen blick, ja, en levande förståelse för en ny tid och dess krav. Han ägde den i maktpåliggande värv prövade mannens klokhet, men klokheten hade icke hos honom hårdnat till kylig skepsis, utan han hade bevarat ynglingens tro på framtiden och på de goda krafternas slutliga seger. Det var denna tro, som höll hans sinne så friskt och hans andliga skaparkraft så spänstig genom åren. Från sin mångåriga verksamhet såsom domare förde han med sig till lagstiftningsarbetet den från allt partisinne fria saklighetens anda. Utan alla förutfattade meningar grep han sig an med problemen och släppte dem ej, förrän han kämpat sig fram till en levande övertygelse huru de borde lösas. För denna övertygelse stred han sedan med manlig kraft och målmedvetenhet, ty med sitt försynta väsen och sin stora personliga älskvärdhet var han en stridbar man, då det gällde ideal och principer. Han var en vän av klara linjer och främmande för klenmodigt kompromissande; meningsfränder och motståndare visste var de hade honom. Dessa karaktärens adelsmärken bidrogo i lika hög grad som hans allmänt erkända skicklighet såsom jurist att åt hans person och hans verk förlänaden auktoritet de ägde i vidaste kretsar."
Westrings betydelse i det skandinaviska lagstiftningsarbetet fick ett påtagligt erkännande, då han utsågs till ordförande vid senaste juristmötet i Stockholm.
Westring har utgivit åtskilliga lagkommentarer och författat
ett stort antal tidskriftsuppsatser; han har ock alltsedan 1909 årligen utgivit Sveriges rikes lag och sedan 1910 tillsammans med justitierådet Skarstedt Nytt juridiskt arkiv. Samtidigt med sitt arbete för civilrättens reformering omfattade han med intresse den straffrättsliga disciplinen och var under en följd av år ordförande i Svenska kriminalistföreningen. Vid sidan av sin ämbetsgärning fann han ock tid och håg att åt Rödakorsets tjänst ägna ett mångårigt och hängivet arbete.
Att Westring var en god och älskvärd personlighet, en trofast vän, däri kunna säkerligen många instämma med en, som med den hädangångne delat ungdomens ljusa minnen.
När klockorna ringde vid Hjalmar Westrings bår, vigde de till välförtjänt vila efter lång arbetsdag en man, själv anspråkslös, vilkens insats i fosterlandets tjänst ej av många överträffats. Hos dem, som kände honom, lever hans minne.
E. Quensel.