Handelsbruk. Uttalanden av svenska handelskamrar 1923—1925, samlade och utgivna genom Stockholms Handelskammare. Stockholm 1926. A.-B. Fritzes Kungl. Hovbokhandel i distribution. 45 + IV s. Kr. 3: —.

    Den början till kodifiering av handelsbruk, som föreliggande publikation utgör, torde i särskilt hög grad vara ägnad att tilldraga sig intresse, enär det ämne, som här är föremål för behandling, intager en så framskjuten position inom handelsrättens system, att ingen som i någon större utsträckning har att taga befattning med denna rätt, kan underlåta att ägna detsamma sin uppmärksamhet. I den paragraf, som inleder lagen om köp och byte av lös egendom, tillkännagives, att de i samma lag givna stadganden om säljares och köpares rättigheter och skyldigheter skola lända till efterrättelse, »såvitt ej annat — — — föl-

 

jer av handelsbruk — — —.» Som det ligger i sakens natur, att närmare kännedom om förekommande handelsbruk icke kan fordras av domstolarnas ledamöter, har i regel part, som åberopar dylikt bruk, att genom inkallande av sakkunniga eller annorledes ådagalägga dess tillvaro och innehåll. Vanskligheten att med visshet fastslå tillvaron av handelsbruk inom skilda branscher har emellertid skapat behovet av att under fullt betryggande former erhålla auktoritativa uttalanden i ämnet. Det är följaktligen naturligt, att handelskammarinstitutionen kommit att spela en betydande roll på området. Rikets handelskamrar — vilka jämlikt kungl. kungörelsen i ämnet den 15 december 1916 samtliga blivit av Kungl. Maj:t auktoriserade med ändamål att var och en inom sitt distrikt främja samt inför statsmyndigheterna företräda handelns, industriens och sjöfartens intressen — hava sålunda i växande omfattning anlitats för erhållande av upplysning i handelsbruksfrågor.
    Såsom i företalet till den föreliggande publikationen framhålles, har det under bedrivandet av denna upplysningsverksamhet snart kommit att framstå såsom en angelägenhet att ernå en enhetlig reglering av densamma i syfte dels att undvika sinsemellan motsägande uttalanden och dels att trygga vederhäftigheten hos handelskamrarnas responsa, såsom ifrågavarande uttalanden enligt vedertaget bruk benämnas. På därom väckt förslag gjordes frågan till föremål för särskild utredning, som resulterade i ett 1922 års handelskammarmöte förelagt betänkande. I anslutning därtill beslöts sedermera upprättandet av ett för handelskamrarna gemensamt register över av dem gjorda uttalanden om handelsbruk m. m., varjämte en särskild nämnd, »Handelskamrarnas Responsanämnd», tillsattes med befogenhet att vidtaga nödiga åtgärder för registrets förande och framtida fullständigande ävensom att i övrigt därom meddela närmare föreskrifter. Slutligen antogs jämväl ett förslag till normalstadgar för handelskamrarnas responsaverksamhet, i överensstämmelse varmed sedermera samtliga svenska handelskamrar — med undantag av handelskammaren i Göteborg — för sin del antagit stadgar, enligt vilka reponsaverksamheten därefter bedrivits.
    Enligt förenämnda normalstadgar må uttalande om förefintligheten av uppgivet handelsbruk lämnas endast på därom framställd skriftlig förfrågan. Sådant uttalande må icke röra fråga av huvudsakligen rättslig innebörd. Då framställning om uttalande inkommit och befunnits kunna upptagas till behandling, utser handelskammarens ordförande tre eller flera sakkunniga, vilka utarbeta förslag i ärendet. Innan förslag till uttalande framlägges, skola de sakkunniga ur handelskamrarnas gemensamma register över uttalanden om handelsbruk inhämta om uttalande av handelskammare tidigare förekommit i den till de sakkunniga överlämnade frågan. Därest så finnes erforderligt, skola de sakkunniga därjämte inhämta yttrande i frågan hos de till handelskammmaren anslutna näringsidkare, som av frågan beröras. Det bör tillses, att vid ärendets beredning förutom branschkännedom även juridisk sakkunskap får öva inflytande. Sedan de sakkunniga

 

inkommit med skriftligt förslag till uttalande, delgives detta antingen samtliga ledamöter av handelskammaren eller ock för ändamålet särskilt utsedda ledamöter med angivande av viss tid, inom vilken anmärkning mot förslaget må framställas. Efter utgången av denna tid föredrages ärendet i handelskammarens verkställande utskott, som i ärendet beslutar, därest icke utskottet med hänsyn till ärendets beskaffenhet eller mot de sakkunnigas förslag framställda anmärkningar finner detsamma böra hänskjutas till behandling av den samfällda handelskammaren. Beslutat uttalande i fråga om handelsbruk skall skriftligen delgivas den som begärt uttalandet med samtidigt tillkännagivande, att detsamma tillkommit i enlighet med vederbörande stadgar. Meddelande om uttalandet och om den ordning, vari det tillkommit, skall därjämte omedelbart insändas till handelskamrarnas gemensamma register över uttalanden om handelsbruk.
    I företalet framhålles, att anledningen till den publicering av till responsaregistret inkomna uttalanden, vartill föreliggande häfte utgör en början, varit den, att det ansetts vara av intresse för rättslivet och rättstillämpningen i vårt land att handelskamrarnas ifrågavarande uttalanden bragtes till en allmännare kännedom. Utgivningen ombesörjes enligt avtal med Responsanämnden av Stockholms handelskammare, som, enligt vad vidare meddelas, har för avsikt att, om denna första samling tillvinner sig beaktande, i framtiden med lämpliga tidsmellanrum fortsätta densamma.
    Att denna förutsättning för planens fullföljande kommer att föreligga, synes med säkerhet kunna antagas. Arbetet vänder sig till en publik, som omfattar icke blott näringslivets män utan jämväl juristerna, såväl advokater som domare och teoretici. Denna dubbelsidighet framträder särskilt tydligt vid ett studium av sakregistret, som uppenbarligen utarbetats i syfte att tjäna till upplysning såväl för den, som bland uppslagsorden finner den bästa ledningen uti de särskilda branschernas facktermer, som ock för personer, vilka i första hand söka rättssystemets nyckelord. Ju mera arbetet växer, desto värdefullare synes denna redaktionsprincip komma att bliva.
    En detalj i detta begynnnelsehäfte, som särskilt ur juridisk synpunkt är ägnad att väcka intresse, är det system av noter, vari redogörelse lämnats för rättsfall avseende handelsbruksfrågor. Principen angives hava varit den, att i fall, där den sak, som föranlett förfrågning, blivit föremål för rättegång, vari vederbörande handelskammares uttalande åberopats, anmärkts vad i processen förekommit av intresse för handelsbruksfrågan och särskilt, om eller i vad mån handelskamrarnas uttalanden legat till grund för eller eljest bekräftats genom dom i sista instans — så långt upplysning därom kunnat vinnas. Det torde kunna förmodas, att sistberörda reservation har sin grund huvudsakligen i det förhållande, att slutlig dom i många fall hittills icke hunnit meddelas, då de refererade uttalandena ju tillkommit under åren 1923—25 och, där de åberopats i process, sannolikt framlagts i lägre instans. Emellertid torde väl denna detalj, som tvivelsutan är av särskilt värde, vid den fortsatta utgivningen ägnas vi-

 

dare uppmärksamhet och göras till föremål för komplettering, allteftersom detta blir möjligt.
    Till vilket gagn den nu påbörjade samlingen efter hand kan bliva framstår med tydlighet vid ett studium av motsvarande publikationer i Danmark och Norge, där en omsorgsfullt ordnad responsaverksamhet redan länge bedrivits, i Danmark sedan år 1817 och i Norge sedan år 1878. I vartdera av dessa land ha av trycket utgivits ett flertal samlingar responsa, numera utgörande en omfångsrik och helt säkert synnerligen värdefull handbok till tjänst för dem, som i en eller annan egenskap hava att taga befattning med handelsbruksfrågor. Det har framhållits, att en dylik kodifiering, utan att medföra något opåkallat fastlåsande av de enligt sin natur i ständig utveckling stadda handelsusancerna, på ett tillfredsställande sätt bidrager till en önskvärd stabilisering och avsevärt underlättar en enhetlig tillämpning av desamma. Den fördel för rättsutvecklingen, som de svenska handelskamrarnas ovan antydda verksamhet för fastställande av allmänna handelskutymer helt visst innebär, kommer uppenbarligen att verksamt befordras av den påbörjade publiceringen, varför det är att livligt hoppas, att det intresse, som utgör en förutsättning för arbetetsfullföljande, icke kommer att saknas.

Gunnar Böös.