Femte Haagkonferensen för internationell privaträtt. På inbjudan av den nederländska regeringen sammanträdde Femte Haagkonferensen för internationell privaträtt d. 12 okt. 1925 i fredspalatset i Haag. I konferensen deltogo ombud för Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Japan, Lettland, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz, Serbokroatoslovenskastaten, Spanien, Stora Britannien,¹ Sverige, Tjeckoslovakien, Tyska riket, Ungern och Österrike. Sammanträdet avslutades den 7 därpå följande november.
    Konferensen arbetade fördelad på fyra utskott (commissions). I vart och ett av utskotten ägde delegerade för alla de representerade staterna taga plats. Den sakliga diskussionen var helt förlagd till utskotten.
    Det första utskottet behandlade frågan om konvention rörande konkurs och det andra frågan om konvention rörande erkännande och verkställighet av utländska domar. Dessa utskott framlade förslag till konventioner i nämnda ämnen, väsentligen avsedda att tjäna såsom modelltraktater. För förslagens innehåll kommer redogörelse att lämnas i en särskild uppsats.²
    Det tredje utskottet hade till uppgift att behandla frågan om konvention rörande konflikter mellan olika länders lagar i avseende å arv och testamente. Goda förhoppningar ansågos till en början föreligga för samling om ett förslag till kollektivtraktat i detta ämne. Svårigheter väntades möta främst beträffande regleringen av den pro-

 

¹ Ombuden för Stora Britannien deltogo dock endast i de första överläggningarna inom första utskottet.

² Av F. Malmar i nästföljande årgång.

 

cessuella kompetensen i successionsfrågor mellan olika länders myndigheter. Sedan förslag till regler angående lösningen av lagkonflikter i materiellt hänseende utarbetats, i väsentliga delar överensstämmande med 1904 års konventionsförslag, och dessa regler undergått en andra behandling med provisoriska beslut, visade sig stor meningsskiljaktighet föreligga beträffande den internationella regleringen av hithörande forumfrågor. En lösning vid konferensen omöjliggjordes, då majoritet vanns för ett mot slutet av konferensen framställt yrkande om upptagande i konventionen av bestämmelser även rörande ämnen, som i åtskilliga länder tillhöra jurisdictio voluntaria. För konferensen återstod därför allenast att till nästa konferens överlämna att fullfölja och avsluta arbetet på ifrågavarande konventionsförslag. Först efter det förnyad behandling av förslaget sålunda ägt rum, torde en redogörelse därför böra lämnas i denna tidskrift.
    Det fjärde utskottet behandlade väckta frågor om ändringar dels i 1902 års Haagkonventioner för lösande av konflikter mellan lagar ifråga om äktenskap och för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga om skillnad i äktenskap och ständig skillnad till säng och säte (séparation de corps) och dels i 1905 års Haagkonvention angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur.
    Enligt artikel 3 i 1902 års äktenskapskonvention kan lagen å giftermålsorten tillåta äktenskap mellan utländska medborgare utan hänsyn till äktenskapshinder enligt hemlandets lag, när hindret vilar uteslutande på grunder av religiös natur. Övriga konventionsstater äga dock rätt att vägra att såsom giltigt erkänna ett trots sådant hinder ingånget äktenskap. På förslag av den nederländska regeringen beslöt konferensen hemställa, att ett tillägg till nämnda artikel måtte upptagas av innehåll, att rätt skulle tillkomma giftermålsortens lag att åsidosätta jämväl äktenskapshinder, som äro grundade uteslutande i militära förpliktelser eller i furstliga hus särskilda statuter. Den stat, vars lag stadgat dessa äktenskapshinder, skulle hava rätt att ej erkänna såsom giltigt ett äktenskap ingånget under sådana förhållanden. Denna ändring av konventionen saknar för svensk rätt större intresse, då den svenska lagstiftningen hittills ej begagnat sig av rätten att frikalla svensk myndighet från skyldighet att beakta de i artikel 3 omförmälda äktenskapshindren.
    Den vid konferensen väckta frågan om ändring i 1902 års skillnadskonvention var däremot av såväl principiell som — för åtskilliga konventionsstater — även avsevärd praktisk betydelse. Enligt 1902 års skillnadskonvention må äktenskapsskillnad äga rum allenast såframt äktenskapsskillnad är tillåten såväl enligt makarnas hemlandslag som enligt lagen i det land, där begäran framställes, samt dessutom skillnad i det fall, varom fråga är, medgives enligt båda dessa lagar om ock på grund av olika orsaker. Detsamma gäller beträffande separation. Enligt artikel 8 skall, då makarna icke hava samma nationalitet, deras sista gemensamma lagstiftning betraktas såsom deras hemlands lag. Särskilt i Schweiz hava dessa bestämmelser med-

 

fört svårigheter. I Schweiz äro ett stort antal italienare bosatta, vilka trots sin bosättning därstädes behålla sitt italienska medborgarskap.Det förekommer ofta, att en sådan i Schweiz bosatt italienare ingår äktenskap med en schweiziska. Uppstår sedermera söndring mellan makarna, kan hustrun, även om hon efter vunnen separation återfår sitt schweiziska medborgarskap, icke erhålla äktenskapsskillnad, då makarnas sista gemensamma nationella lag — den italienska — icke känner skillnad i äktenskap. De schweiziska domstolarnas avgöranden i denna riktning hava i Schweiz väckt stort missnöje. Och det kan vara av intresse att i detta sammanhang nämna, att i Frankrike — som uppsagt 1902 års konventioner —avsteg så tillvida gjorts från nationalitetsprincipens tillämpning, att äktenskapsskillnad medgivits i motsvarande fall. Den schweiziska regeringen hade nu föreslagit ett tillägg till konventionen artikel 8 av innehåll, att när kvinna genom äktenskap med utlänning förlorat sitt tidigare medborgarskap men återförvärvat det efter vunnen separation, äktenskapsskillnad finge meddelas enligt hennes hemlands lag, även om sådan skillnad ej vore tillåten enligt makarnas sista gemensamma nationella lag. Det förutsattes dock, att mannens hemlandslagstiftning skulle äga att vägra erkänna skilsmässan såsom giltig. Detta förslag utgick således - liksom 1902 års skillnadskonvention — från den förutsättningen, att makarna hava eller haft gemensam nationalitet. Den svenska regeringen erinrade med anledning av förslaget därom, att enligt den nya svenska medborgarrättslagstiftningen svensk kvinnas äktenskap med utländsk medborgare ej medförde att kvinnan under alla förhållanden förvärvade mannens medborgarskap, och det framhölls, att vid utarbetande av ändringsförslag borde beaktas det fall, att två makar aldrig ägt gemensamt medborgarskap. Det uttalades även, att det syntes vara en alltför sträng regel att alltid fordra tilllämpning av — jämte lagen i det land, där skillnad sökes — båda makarnas nationella lagar.
    Såväl det schweiziska förslaget som ett vid konferensen utarbetat förslag mötte mycket stark opposition särskilt från ombuden för Italien, Polen, Spanien och Ungern. Förslagen föranledde allenast en anhållan från konferensens sida tiIl nederländska regeringen, att den ville till nästa konferens utarbeta ett spörsmålsschema avseende samtliga de spörsmål, som kunna uppstå i avseende å äktenskapsskillnad och separation till följd av att makar äga olika nationalitet.
    Enligt 1905 års Haagkonvention angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur må undersåte i konventionsstat med hemvist i sådan stat, då han är kärande eller mellankommande part vid domstol i annan konventionsstat, icke på grund av sin egenskap av utlänning eller i följd av saknaden av hemvist eller uppehållsort inom landet förpliktas ställa borgen eller annan säkerhet. Dömes han att betala rättegångskostnader, skall domen på därom å diplomatisk väg gjord framställning i var av övriga konventionsstater kostnadsfritt göras verkställbar av därtill kompetent myndighet. Härvid fordras dock, att den del av domen, som inne-

 

fattar själva åläggandet, är avfattad på det språk, som brukas av den myndighet, hos vilken verkställigheten sökes, eller på ett mellan vederbörande stater överenskommet språk eller ock är åtföljd av en översättning, vilken, såvitt ej annorlunda avtalats, blivit till riktigheten bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman i den stat, varifrån framställningen skett, eller av edsvuren översättare, tillhörande den stat, där verkställigheten sökes. I anledning av framställning från den svenska regeringen beslöt konferensen föreslå det tillägg till ifrågavarande bestämmelser, att den myndighet, som är behörig att besluta i anledning av begäran om verkställighet, skall på därom samtidigt gjord framställning fastställa ett belopp, motsvarande kostnaderna för översättningen och dess bestyrkande. Dessa kostnader skola betraktas såsom rättegångskostnader. Härigenom kommer att vinnas, att ersättning för dessa kostnader uttages samtidigt som den i domen fastställda rättegångskostnadsersättningen. I anledning av ändringsförslag, väckt av den tyska regeringen, hemställde konferensen vidare om undersökning till nästa konferens av frågan, huruvida ändringar borde vidtagas i förevarande konventions bestämmelser om delgivning av handlingar.

E. Stenbeck.