ARVSLAGSTIFTNING.

 

NÅGRA ORD OM LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL LAG OM ARV

 

AV

 

WILHELM SJÖGREN.

 

De senaste årtiondenas arbete på den allmänna lagens revision har gynnats av den till mönster föreskrivna balkindelningen i 1734 års lag och äldre rätt. Då denna indelning har visat sig ändamålsenlig sedan urminnes tid, ligger häri för det nuvarande arbetet en betydande styrka i flera avseenden. Till en början vinnes beträffande förslagens omfattning en fördel däri, att en av gammal tradition bestämd begränsning gives av de ämnen, som skola utgöra beståndsdelar av den allmänna lagen och i en särskild avdelning av denna centrala lagstiftning böra upptagas till behandling i ett sammanhang. Det kommer icke i fråga att hämta ämnena från gängse vetenskapliga framställningar, på sätt som skedde icke blott vid utarbetandet av den justinianska kodifikationens huvudbeståndsdel utan även vid avfattningen av upplysningstidevarvets främmande lagböcker. Teorierna äro till sin natur växlande och gränslösa, men folkens gamla lagar äro kvalitativt och kvantitativt begränsade till vad enligt erfarenhetens vittnesbörd utgör det bestående och väsentliga i rättslivet. Vidare ernås i fråga om lagarbetets innehåll en fördel däri, att den gällande lagen utgör arbetets på förhand bestämda grundval, medan de nyheter, som föreslås, måste till sitt berättigande styrkas under jämförelse med de gamla balkarnas stadganden. Härtill böra fordras probationes luce meridiana clariores. Den sedan århundraden tillbaka bestående rätten lämnar naturligen endast ringa utrymme för mer eller mindre godtyckliga nyheter i anledning av tillfälliga behov och intressen. Men det nya växer icke heller inom rättens centrala delar av sig självt upp ur det gamla, såsom man länge var benägen att an-

 

1 — Svensk Juristtidning 1926.

 

taga. Den centrala lagstiftningen är väl i huvudsak bunden vid levnadsförhållanden, som icke kunna ändras efter gottfinnande, men denna lagstiftning är själv en makt, som förmår i någon mån inverka på dessa levnadsförhållanden propter utilitatem publicam. Även lagens mest centrala delar äro icke evigt gällande normer, som blott bilda ett föremål för forskningar eller upptäckter, utan en levnadsförhållandenas organisation, som är bestämd att under inverkan av folkens medvetna handlande fortskrida till allt högre utveckling.
    Den yttre begränsning, som balkindelningen giver vid handen, har väl icke i allo kunnat bevaras. Av mindre vikt är härvid, att ändrade förhållanden hava betingat angelägenheten att uppdela balkarna i flera avdelningar. Detta är väl stundom något besvärande men har för den fortsatta behandlingen av de utarbetade förslagen blivit en nödvändig förutsättning. Av större betydelse är den alltjämt ökade svårigheten att bevara den för rättslivet ytterst värdefulla tillgång, som ligger i de gamla balkarnas folkliga enkelhet. Denna beror främst av lagens koncentration till en sammanfattning av ledande grundsatser, som kunna komma till omedelbar användning i vanligen förekommande fall. Lagen skall återgiva livets regel och bör kunna i huvudsak användas av folkets flertal. Försök att lösa mera sällsynta fall böra förläggas till litteraturen och domstolarna. Att framlägga i lagstiftningens form dylika försök måste direkt föra till gränslösheten, en symbol av "den dåliga oändligheten", och i sin ordning framkalla en verklig lagstiftningsleda. En jämförelse, som vill vara rättvis, bör dock taga hänsyn till de mera invecklade levnadsförhållanden, som en nutida lagstiftning måste beakta. Medan 1734 års lag avsåg att utesluta allt, som rörde ståndsprivilegier, men i lagen likväl inflöto många bestämmelser, som endast avsågo särskilda stånd, har med ändrade samhällsförhållanden i stället trätt problemet att bevara lagens enhetlighet och på samma gång tillgodose de ekonomiskt skilda behov och intressen, som inrymmas i det nutida samhället. Även om till följd härav särskilda bestämmelser, som mera sällan komma till användning, icke kunnat helt och hållet undvikas, måste dock själva grundsatserna bära enkelhetens prägel. Bakom fordran på enkelhet ligger

 

anspråket på allmängiltighet, som utgör den allmänna lagens styrka. I det nu avgivna förslaget till lag om arv — vilket förslag utgör andra avdelningen av det åt lagberedningen uppdragna arbetet med revisionen av ärvdabalken — har den traditionella yttre begränsningen kunnat iakttagas på sådant sätt, att ett tiotal kapitel av förslaget motsvaras av ett ungefär lika stort antal kapitel av den gamla ärvdabalken, låt vara att de förra delvis blivit utförligare. Nödig plats åt bestämmelser, som bero av en nyare tids levnadsförhållanden, har kunnat beredas genom uteslutandet av obrukbara eller föråldrade stadganden.
    Uteslutits hava dels några mer teoretiska stadganden, som delat teoriernas allmänna lott att hastigt åldras, dels vissa kasuistiska bestämmelser, som måste vika för den nutida lagteknikens större anspråk på reglernas allmängiltighet. Undantagsvis förekomma ock i den gamla lagen stadganden, som på grund av sitt innehåll måste utan vidare utmönstras. Att i ett nära 200-årigt lagverk icke från nutidens synpunkt större brister av antydda slag förekomma, är ett gott vittnesbörd om den skicklighet, varmed motsvarande avdelning av ärvdabalken i 1734 års lag utarbetats.
    Om också den gamla lagen bildar kärnpunkten i förslaget, har vid lagarbetet studiet av främmande rätt, såvitt den står i historiskt samband med den svenska, varit en huvuduppgift. Redan på 1680-talet, då arbetet på 1734 års lag påbörjades, uppställdes kravet — utom på "insikt i fäderneslandets lagar" — jämväl på en "temmelig notitia juris naturalis et variarum legum peregrinarum". Meningen har naturligen icke varit att från främmande länder låna, vad där ansetts passa, utan att, då den svenska rättsuppfattningen bevarats, tillika angiva dess avstånd från den främmande och grunderna härför. Liksom det i regel är möjligt att återfinna 1734 års lags arvsrättsliga bestämmelser i medeltidslagarna, så böra även förslagets bestämmelser i huvudsak kunna där återfinnas. Men tillika bör den intresserade med ledning av lagberedningens arbete också kunna självständigt påvisa avståndet till främmande rätt. Den svenska rättsutvecklingens isolering har lagberedningen med dessa redogörelser sökt bryta, såvitt arvslagstiftningen angår. Ehuru kulturfolken i sin arvsrätt allt mer närma sig varandra, synes vägen även

 

för besläktade folk vara mycket lång till rättsenhet. Rättsjämförelse har därför stor betydelse, desto större hos oss som den härstädes, huvudsakligen till följd av bristande arbetskrafter, länge varit försummad. Det är särskilt av denna anledning av vikt, att den nu pågående lagrevisionen får under ständig jämförelse med främmande rätt markera den svenska ståndpunkten, angiva den svenska rättens säregna värde och påvisa möjligheten av insatser från svensk sida i framtidens rätt, dock utan romantikens överdrifter. Framför allt avser föreliggande förslag givetvis avhjälpandet av påtagliga brister i den gamla lagen. Endast där ett verkligt behov föreligger, har ändring ifrågasatts. Okritiskt lån från främmande rätt torde icke kunna påvisas.
    Bland förslagets huvudbestämmelser är till en början den föreslagna begränsningen av den bestående arvsrätten ägnad att väcka uppmärksamhet. Sedan lång tid tillbaka hava i främmande länder härutinnan reformförslag, som varit alltför mycket stridande mot det allmänna tänkesättet och därför ej kunnat genomföras, blivit utarbetade, huvudsakligen i ändamål att bereda staten eller kommunen inkomster. Ännu vid början av beredningens ifrågavarande arbete syntes spörsmålets räckvidd tämligen svävande. Beredningen hade kunnat taga lätt på saken. Med egen eftertanke, eventuellt med stöd av den främmande litteraturen i ämnet, hade beredningen kunnat utan större möda fastställa frågans ringa betydelse för det allmänna. Resultatet hade blivit, att vid ärendets fortsatta behandling sannolikt envar bibehållit sin förutvarande mening eller bildat sig en åsikt efter tillfälliga synpunkter. Beredningen ansåg sig emellertid pliktig att utförligt redogöra för frågans läge i andra länder samt att föranstalta om en statistisk undersökning av hithörande svenska förhållanden. Procentsiffrorna rörande kvarlåtenskapens fördelning utvisa vid de viktigaste arvssituationerna en slående överensstämmelse mellan exempelvis Sverige, Danmark, Schweiz och Tyskland. Om de absoluta belopp åter, som genom en dylik arvsreform skulle kunna tillvinnas det allmänna, föreligga såväl från Frankrike som från Tyskland äldre, av reformens ivriga förespråkare meddelade uppgifter, som måste betecknas såsom rent fantastiska. Det arbete, som av beredningen nedlagts på frågan, kan icke anses bortkastat.

 

Resultatet har blivit, att frågan reducerats till en principfråga, som till sin praktiska sida endast medger ett val mellan mycket trånga gränser. Principfrågan innebär, huruvida de, som hava intresse för den lagbestämda arvsrätten, vilja stärka denna arvsrätt genom dess begränsning till den närmare skyldskapskretsen eller låta samma rätt förbliva obegränsad med bibehållande av en därmed oskiljaktig svaghet. Att det ekonomiska och sociala samband, som skyldskapen medför, enligt förslaget avbrytes på en viss punkt, och arvsrätten i enlighet härmed begränsas, innebär en allenast skenbar godtycklighet, som återfinnes på rättsutvecklingens alla områden, särskilt där denna utveckling sker genom lagstiftning. Till sin praktiska sida innebär spörsmålet om arvsrättens begränsning ett val för eller mot kusiners arvsrätt. Huru än valet träffas, blir resultatet av ringa ekonomisk betydelse för det allmänna. Ett resultat av något större betydenhet hade kunnat vinnas, om beredningen föreslagit en inskränkning i testamentsfriheten. Men bortsett från den redan av äldre skriftställare, exempelvis av Bentham, anmärkta hårdheten att beröva dem, som stå ensamma i livet utan närmare anhöriga, rätten att göra testamente, kan det anmärkas, att de nutida samhällena icke äga den auktoritet, som erfordras för att överflytta just ifrågavarande kvarlåtenskaper till det allmänna eller till vissa av samhällena bestämda ändamål. En annan sak är, vad samhällena för sina ändamål kunna kräva på arvsbeskattningens väg. Härmed gives visserligen icke någon arvsrätt åt det allmänna, men i realiteten blir resultatet detsamma som verkan av en potentierad arvsrätt eller en laglottsrätt. Då denna väg — visserligen under trycket av en hård nödvändighet — visat sig framkomlig och synnerligen inkomstgivande, vore det meningslöst. att söka vinna något avsevärt finansiellt resultat genom privaträttsliga bestämmelser, vilka endast skulle uppkalla det häftigaste motstånd hos dem, som därav träffades. Ett tidigare inhemskt motstycke, som utvisar, att det, som må kunna fördragas under form av skatt, blir ogenomförbart medelst privaträttsliga normer, erbjuder det bekanta försöket att bestrida skattebondes äganderätt till den skattepliktiga jorden. Frågan gällde icke, såsom saken, sedan frågan blivit avgjord, brukat framställas, blott en "förväxling" av begreppen skatt och avrad, utan var

 

av mer allvarlig innebörd. Men utgången blev, att den statsfinansiella synpunkten segrade över försöket att tillgodose det allmänna på privaträttens väg. Även om icke några större ekonomiska förmåner stå att vinna för det allmänna genom arvsrättens begränsning, samlas dock därigenom en mängd smärre belopp, som icke kunna anses betydelselösa. Det har befunnits naturligt, att dessa belopp, jämte de nuvarande danaarven, sammanföras till en särskild fond (allmänna arvsfonden) och användas till främjande av samhällets barnavård. Då dessa medel vanligen härstamma från de lägsta förmögenhetsgrupperna, kan deras användande endast för det mest behjärtansvärda ändamål anses befogat. Billigheten kunde ock synas föranleda, att av andra allmänna medel, särskilt av arvsskattemedel, samma ändamål understödjes. Att framställa förslag härom har beredningen dock ansett ligga utanför sin uppgift.
    Ehuru åt frågan om arvsrättens begränsning sålunda måste givas måttliga proportioner, är avgörandet icke utan betydelse. Denna reform är vändpunkten — tillsvidare också slutpunkten— inom en tusenårig utvecklingsserie. Reformen är, visserligen endast i principiellt hänseende, väl jämförlig med de stora arvsrättsliga reformerna under 1800-talet. Den har även härutinnan samma karaktär som dessa, att den närmar den svenska rätten till den allmänt västeuropeiska. Den går ett steg längre än den senaste hithörande lagstiftningen, den engelska från 1922—1925, men är säkerligen lika litet samhällsomstörtande som denna. Det är till sist en lämplighetsfråga, var inom tredje parentelen gränsen drages. Men begränsningen får sin egentliga betydelse därigenom, att den avser att vara ett uttryck för den lagbestämda arvsrättens egentliga grund eller den ekonomiska och sociala samhörigheten inom skyldskapskretsen. I denna mening är skyldskapsarvets begränsning av grundläggande betydelse för arvslagstiftningen i det hela. Den principiella befogenheten av reformen kan synas höjd över varje tvivel för dem, som ägnat ett närmare studium åt arvsrättens äldre och nyare historia. Utan att ingå på de många tvistefrågor, som tillhöra ämnets behandling inom litteraturen, har lagberedningen i betänkandets inledning sökt framlägga grunddragen av denna historia samt de skäl, som varit bestämmande för försla-

 

gets ståndpunkt i fråga om arvsrättens begränsning. Beredningen har naturligen bort räkna endast med den begränsning, som för närvarande synes vara befogad.
    Även om det från skilda håll givna uppslaget att till förmån för det allmänna begränsa skyldskapsarvet icke är synnerligen fruktbringande i finansiellt avseende, har det förhållande, att arvet inom den yttre skyldskapskretsen får alltför mycket av tillfällighetens prägel för att tillfredsställa det allmänna tänkesättet i nutiden, givit upphov till ett strängare krav på en ändamålsenlig fördelning av kvarlåtenskapens stora huvudmassa, som måste bevaras åt de enskilde. I detta hänseende förtjäna främst att uppmärksammas de föreslagna bestämmelserna om efterlevande makes arvsrätt. Allt sedan äldsta kända tid har inom den svenska rätten fördelningen av boet efter gift person skett så, att efterlevande make huvudsakligen erhållit giftorätt och den avlidnes skyldemän arvsrätt. I främmande germansk rätt har i äldre tid gränsen mellan vad vi kalla giftorätt och arvsrätt icke varit lika skarpt uppdragen. Det är ett bevis bland många på styrkan av den rättsteknik, som skapat de svenska medeltidslagarna. Emellertid har den fortskridande utvecklingen i vårt land, särskilt sedan genom 1857 års förordning testamentsfriheten utvidgades, ådagalagt en växande användning av inbördestestamenten mellan makar, i synnerhet barnlösa. Tiden har därför ansetts vara inne att införa lagbestämd arvsrätt för efterlevande make, då bröstarvinge icke finnes. En såsom provisorisk betecknad lösning av denna fråga gavs genom lagen om makes arvsrätt den 11 juni 1920. En lösning, som är avsedd att vara mera definitiv, har givits i förslagets 2 kap. Icke heller detta reformförslag är av omstörtande natur, men dess betydelse bör icke underskattas. Dels kunna fall inträffa, då testamentes upprättande mellan makar av en ren tillfällighet försummats, dels förblir alltid testamentet genom sin formbundenhet förenat med en viss risk. Det måste därför anses vara till verklig nytta att, åtminstone då bröstarvingar saknas, införa en lagbestämd arvsrätt för efterlevande make och att därvid giva de normativa bestämmelser, som synas billiga och överensstämmande med flertalet barnlösa makars vilja. Reformens principiella betydelse ligger dock i den ändrade etiska värderingen av äktenskapet i jäm-

 

förelse med det skyldskapsförhållande, som grundar bakarv och sidoarv. Efterlevande makes företräde framför bakarvinge och sidoarvinge ligger så mycket närmare, som ett sådant företräde påkallas av arvsrättens begynnande koncentration inom den trängsta familjekretsen och sålunda väl överensstämmer med nutidens ekonomiska och sociala uppfattning av förhållandet mellan familjeband och skyldskap. Att reformen i flertalet fall måste komma efterlevande hustru till godo följer av allmänt kända, statistiskt fastställda förhållanden. Ehuru denna reform synes nästan självklar för dem, som under åratal varit sysselsatta därmed, är det icke uteslutet, att förslaget i denna del kan väcka motstånd på sådant håll, där känslan för släktegendom ännu har något kvar av sin gamla styrka. Med hänsyn härtill har varsamhet i skilda riktningar varit av nöden. Till en början har testamentsfriheten även på denna punkt bevarats. Efterlevande makes arvsrätt är icke till någon del laglott. Men vidare har förslaget velat förekomma arvets ledande över till den efterlevande makens skyldemän, i det att till förmån för den först avlidne makens skyldemän, så framt de tillhöra andra parentelen, stadgats en sekundosuccessionsrätt. Oaktat genom denna sekundosuccessionsrätt arvsrätten för den först avlidnes skyldemän i viss omfattning bevarats, föreligger här i själva verket en mycket ingripande begränsning av skyldemäns arvsrätt. Begränsningen har icke skett till förmån för det allmänna utan till förmån för efterlevandemake, som utesluter jämväl närmaste bak- och sidoarvingar från den omedelbara successionen efter den först avlidne maken. Efterlevande make har för sin person ansetts vara närmare till arvet än alla andra arvingar med undantag av bröstarvingar. För angivna fall, då bröstarvingar saknas, löses också det viktiga spörsmålet om förmögenhetens sammanhållande i den efterlevande makens hand — för produktiva och konsumtiva ändamål — och meddelas regler för delningen mellan arvingarna å ömse sidor vid den sist avlidne makens död. Slutligen hava med hänsyn till de, visserligen sällsynta, fall, då viktiga förmögenhetsintressen kunna äventyras genom makes arvsrätt, utförliga bestämmelser givits i ändamål att på förhand genom avskiljande skydda sekundosuccessorernas rätt. Dessa bestämmelser tillhöra det slags

 

lagregler, som äro avsedda att verka genom sin blotta tillvaro och endast i nödfall komma till omedelbar användning. Med alla dessa av skälig hänsyn till skyldskapsarvet påkallade inskränkningar kan det sägas, att makes arvsrätt, likasom på sin tid den prätoriska bonorum possessio unde vir et uxor, huvudsakligen införts juris civilis supplendi gratia. Detta gäller i dubbel bemärkelse. Bestämmelserna om makes arvsrätt syfta nämligen ej blott att lända till efterrättelse, då testamente saknas, utan kunna även tjäna till ledning för normaltestamenten, då barnlösa makar i huvudsak önska successionen efter den först avlidne ordnad i överensstämmelse med lagen, men vilja bestämma avvikelser från denna i fråga om sekundosuccessionen.
    Det sätt, på vilket efterlevande makes arvsrätt anordnats i förslaget, är bildat efter mönster av vissa i den inhemska rätten ofta förekommande inbördes testamenten mellan makarmen saknar full motsvarighet i främmande länder. I vissmån påminner den föreslagna ordningen om den tyska lagens "befreite Vorerbschaft" (§ 2136 o. f.), som dock faller helt och hållet inom testamentsrätten. Makes arvsrätt avser kvarlåtenskapen såsom ett helt men icke nödvändigt dess totalitet. Ledande grundsats är självständigheten i den efterlevande makens rätt. Denna inskränkes endast av den ovan omförmälda lagstadgade successionen för den först avlidnes skyldemän inom andra parentelen. Denna sekundosuccession omfattar hälften eller, i särskilda fall efter makarnas olika insatser, annan däremot svarande andel av efterlevande makesbo. I regel sker delningen utan hänsyn till ökning eller minskning av boet. Har den lagbestämda anordningen till skada för efterarvingarna av den efterlevande maken väsentligt rubbats genom otillbörliga gåvor eller eljest genom otillbörligt förfarande, skall ersättning till motsvarande kvotdel utgå vid delningen mellan arvingarna å båda sidor. Om sådan ersättning icke kan utgå, skall, på talan av arvinge efter den först avlidne, gåva återgå, såframt gåvotagaren icke var i godtro, d. v. s. han insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den först avlidne till förfång. Talan skall anställas sist inom fem år efter gåvans mottagande. Stadgandet är mera en — visserligen nödvändig — riktlinje för den enskilde och för domstolarna än en lagregel, som ägnar sig för

 

mekanisk laganvändning. Om tvist uppstår, får det ankomma på officium judicis att pröva dispositionens tillbörlighet eller otillbörlighet. Såframt boets värde vid efterlevande makesdöd överstiger värdet vid den först avlidnes frånfälle, skall förmögenhetstillväxten tillkomma den efterlevande makens arvingar, såvitt vissa arter av förvärv föreligga till motsvarande belopp. Sådan förmögenhetstillväxt är arv, gåva, testamente samt förkovran genom förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits av den efterlevande. Meningen är, att ett motsvarande värde skall tilldelas den efterlevandes arvingar utöver den lott, som eljest skolat tillfalla dem. Stadgandet har ungefär samma lagtekniska karaktär som det närmast föregående. Det är en riktlinje för uppgörelser, vare sig frivilliga eller under domarens beprövande. Det är, då tvist uppstår, icke fråga om stricti juris actiones utan om en tilllämpning av officium judicis. Likasom äldre lagar i större eller mindre omfattning hava, exempelvis inom äktenskapsrätten, upptagit dylika bestämmelser, oaktat deras tillämpning sällan återfinnes i prejudikatsamlingarna, så har i detta fall, då den principiellt högst betydelsefulla ändringen föreslås, att lagbestämd arvsrätt skall tillerkännas efterlevande make, ansetts nödigt att utforma normalbestämmelser för att bevara jämvikten mellan de båda förmögenhetsmassorna, som förenas i efterlevande makens person och efter hans död regelmässigt skola delas mellan båda makarnas skyldemän. Då efterlevande makens självständiga förvaltningsrätt skolat bevaras, har utformningen i huvudsak måst byggas på kvotdelar av en såsom värdeenhet tänkt kvarlåtenskap. Men detta torde icke förorsaka några större svårigheter i tillämpningen, då utgångspunkten, bouppteckningen vid den först avlidne makens död, är given. Egendomens individualitet, som särskilt beträffande fast egendom kan vara av vikt, kommer vid delningen till sin rätt enligt vanliga regler (2 kap. 10 §). Det skall icke förnekas, att vid utformningen av reglerna om sekundosuccessionen, om man bortser från huvudregeln (2 kap. 1 §), hänsyn tagits till jämförelsevis större ekonomiska förhållanden. I följd härav torde reglerna endast sällan komma till användning. Det är i själva verket, såsom tidigare antytts, ett av de svåraste problem på arvslagstiftningens område att lämpa reglerna efter olika förmö-

 

genhetsklassers behov och intressen, medan på samma gång grundvalen måste läggas så bred, att åtminstone grundsatserna kunna vara av vikt för ett avsevärt antal bland dem, för vilka arvsrätten över huvud är av intresse. I förevarande fall har ett särskilt viktigt undantag ansetts böra göras så till vida, att enligt förslaget sekundosuccession icke inträder vid så ringa behållning, att efterlevande make med tillämpning av det föreslagna stadgandet i 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt taga hela kvarlåtenskapen. Efterlevande make leder då makens kvarlåtenskap såsom annat arv över till sina skyldemän. Man borde kunna räkna med, att sakägarna skola själva förmå reda sig i de ojämförligt flesta fall, då inga avsevärda komplikationer föreligga vid delningen av efterlevande makens bo. Det bör kunna ske vid den nu föreslagna lagbestämda arvsrätten likaväl som vid de nuvarande inbördes testamentena. Vad angår undantagsbestämmelsen för den lägsta förmögenhetsgruppen kan anmärkas, att denna bestämmelse, då bröstarvingar saknas, antagligen har framtiden för sig. Men beträffande högre förmögenhetsgrupper har det för närvarande — särskilt med hänsyn till den nedärvda uppfattningen hos landets jordbrukande befolkning — ansetts säkrast att stanna vid det intrång i den gamla arvsordningen, som arvsrätt för efterlevande makes egen person innebär.
    Den ekonomiska och sociala samhörighet, som utgör den egentliga grunden till skyldemäns lagbestämda arvsrätt, har sedan gammalt hos alla kulturfolk kunnat göras gällande endast till förmån för skyldemän av äktenskaplig börd. Utvecklingen har jämväl i svensk rätt tidigt lett därtill, att de utomäktenskapliga barnens arvsrätt efter fader och fädernefränder inom privaträtten förnekats, men i stället har hos oss för tillvaratagande av barnets rätt till underhållsbidrag av fadern genom 1917 års lag skapats offentligt-rättsliga anordningar medelst särskild rättshjälp genom barnavårdsmän och barnavårdsnämnder. Dessutom hava givits särskilda privilegier i processuellt avseende, främst overksamheten av exceptio plurium. Genom medgivandet av införsel i avlöning hava ock de utomäktenskapliga barnens anspråk mot fadern privilegierats på exekutionsstadiet. Vid sidan av allt detta har frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt nedsjunkit till ett spörsmål av betydelse endast för det ringa

 

fåtal utomäktenskapliga barn, vilkas fäder tillhöra de högre förmögenhetsklasserna. Ville man, med bortseende från givna samhällsförhållanden, i likställighetens intresse bereda arvsrätt efter fader och fädernefränder jämväl åt de utomäktenskapliga barnen, skulle detta, under uppoffring av antydda rättegångs privilegium, kunna ske med den — visserligen något verkliglighetsfrämmande — motivering, att det nuvarande ekonomiska, huvudsakligen obligationsrättsliga, förhållandet mellan fadern och barnet under trycket av lagens stadgande om arvsrätt efter hand måste skapa även den sociala samhörighet, som nu saknas. Tilläggas kunde den — visserligen ytterst osäkra— förhoppning, att måhända framtidens domstolar skulle likaväl i mål om faderskap, varom här är fråga, som i andra invecklade mål förmå behärska situationen och icke alltför ofta nödgas avsluta undersökningen med ett "non liquet". Å andra sidan skulle måhända rättvisan mot fadren anses kräva, att honom tillerkändes en ökad befogenhet att i barnets intresse ombesörja dess angelägenheter. Ifrågavarande arvsrätt skulle sålunda för de utomäktenskapliga barnens mödrar sannolikt medföra förlusten av företrädesrätten att handhava vårdnaden och därmed förmynderskapet. Frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt efter fader och fädernefränder har hos oss efter den nya lagstiftningen, som ännu icke varit i kraft under ett decennium, i viss mån förlorat sin aktualitet och är numera i allt fall icke ägnad att göras till ett spörsmål av större bärvidd. Spörsmålet om lagstiftningens understöd åt dessa barn har under intrycket av deras förut ofta nödställda belägenhet vunnit en lösning i ett vidsträcktare sammanhang och i en långt större omfattning än inom arvslagstiftningen är möjligt. Då det av lätt insedda skäl icke låter sig göra att helt enkelt stadga arvsrätt efter fader såsom ett tillägg till de utomäktenskapliga barnens nuvarande rättigheter, har det från praktisk synpunkt synts lagberedningen icke vara tillrådligt att efter så kort tid sönderbryta den lagstiftning, som haft till särskilt syfte att tillgodose dessa barns och deras mödrars intresse samt i tilllämpningen visat sig kunna med utomordentlig framgång hävda detta intresse. Beredningen har därför inskränkt sig till att i 3 kap. föreslå en mindre betydande utvidgning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt och låta denna bero

 

av en av fadern i viss ordning avgiven förklaring, att barnet skall åtnjuta arvsrätt efter honom såsom barn av äktenskaplig börd. Då förklaringen avser endast arvsrätt, men lämnar det utomäktenskapliga barnets ställning i övrigt orubbad, torde ej någon rimlig invändning kunna göras mot denna bestämmelse i och för sig.
    Såsom ett exempel på de svårigheter, som eljest infogandet av ett främmande element i den historiskt bestämda skyldskapsordningen medför, må anföras de i förslaget från 1917 års lag upptagna stadgandena om den särskilda arvsrätt, som adoptionsförhållandet grundlägger (4 kap.). Huvudstadgandet om adoptivbarns arvsrätt efter adoptanten (4 kap. 1 §) är enkelt och innefattar tillika den bestämmelse, som oftast kommer till användning. Vad kapitlet i övrigt innehåller torde någorlunda motsvara åskådningarna inom de kretsar, som i egenskap av adoptivföräldrar varit i tillfälle att i dessa frågor bilda sig en mening. Bestämmelserna synas såtillvida också vara ägnade att främja adoptionens användning. Karaktäristisk är framför allt omsorgen att bevara den egendom, som härstammar från adoptanten, åt denne och hans anhöriga, då den adopterade avlider utan att efterlämna bröstarvinge eller make. Om den reglering, som förslaget innehåller, får anses såsom en naturlig tolkning av adoptionen såsom en huvudsakligen av adoptantens vilja bestämd rättshandling, föreligger en arvsordning, som den nutida lagstiftaren, oberoende av inhemsk tradition, ansett sig kunna uppgöra efter vad den grundläggande rättshandlingen må anses innebära. Förmögenhetens fördelning mellan adoptivsläkten och den naturliga släkten utgör ett påtagligt vittnesbörd därom, att det ekonomiska och sociala sambandet mellan arvlåtaren och arvingen är arvsrättens egentliga grund.
    Medan makes arvsrätt blivit tillgodosedd i 2 kap., för det fall att bröstarvinge ej finnes, har i 7 kap. intensiteten av bröstarvinges arvsrätt fått sitt uttryck i bevarandet av bröstarvinges laglott. Oaktat skäl i vissa hänseenden kunna anföras till förmån för införande av en utvidgad testamentsfrihet, har lagberedningen i denna avdelning stannat vid laglottens principiella bevarande. Statistiska undersökningar hava visat, att då bröstarvinge finnes, testamenten icke ens till förmån för make komma till användning i ett flertal fall

 

(blott 12.63 %), därvid detta likväl regelmässigt torde hava skett under förbehåll eller förutsättning om laglottens bevarande åt bröstarvinge. Vid sådant förhållande synes det icke böra ifrågakomma att förorda ett allmänt avskaffande av laglotten. Stadgandet om laglottsrätt för bröstarvinge sätter en bestämd, låt vara mekaniskt verkande, gräns för testamentsfriheten. Laglotten tillhör det fåtal arvsrättsliga normer, som inträngt i rättsmedvetandet hos de vidaste kretsar av befolkningen. Denna rätt, som är skyldskapsarvets kärna, kommer säkerligen att trotsa även mycket starka stormar. Man kunde väl åberopa England och Nordamerika såsom exempel på laglottsrättens umbärlighet, men — utan att närmare beröra frågan om de historiska och sakliga grunderna till denna olikhet i rättsåskådningarna — har lagberedningen trott sig kunna utgå därifrån, att denna gång icke, med åberopande av nämnda exempel, någon allvarlig strid hos oss skall uppstå om laglottens bevarande. Vid testamentsrättens behandling skall beredningen, efter noggrannaste prövning, söka tillse, huruvida icke i vissa fall för tillgodoseende av sådana intressen, som äro av genomgripande vikt, någon jämkning av laglottsreglerna må vara påkallad.
    Vid behandling av laglottsrätten har tillagts ett stadgande (7 kap. 4 §), som avser att för domstolarna vara ett stöd vid tillämpningen av laglottsskyddet mot försök att kringgå lagens tvingande bestämmelser. En tillfredsställande formel för domstolarnas behörighet att genomföra en privaträttslig förbudslag gentemot åtgärder, som avse att på annan väg än den omedelbart förbjudna vinna samma ekonomisk-rättsliga resultat, har icke blivit funnen och torde svårligen kunna finnas. Det anbefalles visserligen att särskilt i detta fall söka lagens grund och därmed följande bärvidd. Men det torde icke finnas någon allmän rättsregel, som tillförlitligt hindrar exempelvis uppnåendet genom rättshandling inter vivos av samma ekonomiskt-rättsliga verkan som genom förordnanden för dödsfall. De typiska formerna för sistnämnda förordnanden kunna knappast hos oss, än mindre annorstädes, anses vara exklusiva. Resultatet torde med större eller mindre utsikt till framgång kunna vinnas jämväl på andra vägar. Till följd härav måste domstolarna stanna i ovisshet vid förekommande försök att kringgå reglerna om laglotten. Härtill kommer den

 

alltför naturliga, med lagstiftningens strävan efter fullständighet växande, obenägenheten för en analogisk laganvändning. Jämförelsevis enkelt ligger saken, då avsikt att överträda förbudet kan anses föreligga (ett handlande in fraudem legis). I detta fall borde tvekan ej kunna råda. Men särskilt med hänsyn till alla bevissvårigheter är denna utväg i de flesta fallen av missbruk föga framkomlig. Ett stycke längre torde man kunna komma genom tillämpning av grundsatsen om overksamheten av rättshandlingar contra bonos mores. Därmed är man fri från kravet på särskild bevisning vare sig för dolus malus hos givaren eller för ond tro hos mottagaren. Men utvägen innebär i själva verket endast att uppgiften överflyttas från lagstiftaren till domaren. I allmänhet är det en föga tilltalande och för övrigt tämligen hopplös sak att inom privaträtten stadga förbud mot vissa rättshandlingar och därjämte föreskriva särskilda bestämmelser mot förbudets kringgående. Emellertid har det ansetts lämpligt att i förevarande viktiga fall till den kraft och verkan, det kan hava, lämna domstolarna en uttrycklig fullmakt att efter förmåga stävja gåvofrihetens missbruk genom jämkning av gåvor, som skett under sådana omständigheter eller på sådana villkor, att arvlåtaren må antagas hava med gåvan velat vinna huvudsakligen samma syfte som genom testamente. Gamla traditioner från romersk rätt, ehuru icke från den klassiska tiden, giva, liksom nyare kodifikationer, ett visst stöd åt en lagregel, som åtminstone innebär, att på det sättet duger det icke att kringgå lagens bud. Det syfte, som icke kan vinnas genom testamente, skall i kraft av lagens stadgande icke heller kunna vinnas genom gåva.
    Såsom förut nämnts utgör laglotten skyldskapsarvets kärna. Endast i en grupp av fall har beredningen redan i denna avdelning tilltrott sig att uppställa en avvikelse från laglottsreglerna. Det är den grupp av fall, som avses i 8 kap. av förslaget. Allenast de mera sällsynta fallen, då fråga är om barn, som till följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig (8 kap. 2 §), äro verkliga formella undantag, men även det första och viktigaste fallet, som omförmäles i 8 kap. 1 §, är ett reellt, ehuru icke formellt, undantag. Då arvlåtaren lämnar efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, skall enligt sist anförda bestäm-

 

melse barnet, om så erfordras, äga att av kvarlåtenskapen, innan arv eller testamente må tagas, bekomma bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla. Initiativet härtill har tagits av riksdagen i en skrivelse för mer än tjuguår sedan. Framför de vuxna barnens anspråk på arvslott eller åtminstone laglott har ansetts böra ställas yngre barns anspråk på medel till uppfostran. Underhållsbidraget minskar icke laglotten och den disponibla kvoten proportionellt, utan drabbar först den senare (7 kap. 6 § första stycket). Den tanke, som lagberedningen sålunda sökt genomföra, är främmande för den vanliga uppfattningen av arvsrätten. Däremot har en dylik tanke omfattats av några numera halvt glömda rättsfilosofer, Montesquieu, Kant, Bentham, vilka i sin ordning haft ett ringa intresse för den legala arvsrätten. I lagstiftningen finnas, såsom rimligt är, allenast mycket obetydliga spår av de åtminstone skenbart verklighetsfrämmande filosofernas idéer. Däremot torde själva saken, låt vara under mindre utpräglade juridiska former, icke vara så främmande för det verkliga livet, som lagarna synas giva vid handen. Huru därmed än må vara, har lagberedningen ansett tanken så naturlig, att i förslaget den oerhört starka juridiska traditionen bort brytas och ett försök göras att i lagstiftningen införa den nya grundsatsen, närmast såsom ett stöd för frivilliga uppgörelser. Saken är enligt förslaget icke av betydelse inom de lägsta förmögenhetsklasserna, för vilka en annan anordning träffats, som senare skall omnämnas, icke heller för de högsta förmögenhetsgrupperna, där arvslotterna äro för ändamålet tillräckliga, men för de talrika grupper, där kvarlåtenskapen ligger mellan 1,500—50,000 kr., är stadgandet av vikt. Beredningen har sökt angiva den betydelse, stadgandet kan få för dessa grupper. Betydelsen är icke överväldigande men i allt fall beaktansvärd. Det kan mot stadgandets praktikabilitet anmärkas, att ett utbyte av den aritmetiska delningsprincipen mot ett slags behovsprincip även inom dessa anspråkslösa gränser skulle vara ägnat att väcka talrika tvister. Härå må emellertid svaras, att dylika rättsregler, som i främsta rummet bygga på frivilliga uppgörelser, icke heller eljest äro okända inom äktenskaps- och arvsrätten. De äro väl närmast att anse såsom stöd för frivilliga uppgörelser men böra ej anses utan rättslig betydelse. Särskilt gäller detta i föreva-

 

rande fall, då efterlevnaden kontrolleras av förmyndare (god man) och överförmyndare. Bestämmelserna äro, teoretiskt sett, avsedda att verka såsom element i en sedvanerättsbildning. Deras verkan beror mindre av vad i enstaka fall må kunna med domstolarnas hjälp framtvingas än på deras medverkan till skapandet av goda rättssedvänjor. Dröjer man alltför länge att inskriva dylika rättssedvänjor i lagen under åberopande av reglernas bristande praktikabilitet, har man berövat lagstiftningen en viktig del av dess förmåga att fylla rättslivets behov. Det hela blir endast en "kodifikation", måhända fylld av lärdom men utan vederbörligt inflytande på rättslivet.
    Likasom makes arvsrätt är en inskränkning i skyldskapsarvet, så kan ifrågavarande grundsats, om man icke ser på den juridiska utformningen utan på realiteten, jämväl betraktas såsom en dylik inskränkning. Dessa båda begränsningar av skyldskapsarvet till förmån för medlemmar av den trängsta familjekretsen äro givetvis i verkligheten av vida större betydelse än det måhända mer uppseendeväckande spörsmålet om arvsrättens begränsning i sedvanlig bemärkelse eller till förmån för det allmänna.
    Av större betydenhet än samtliga berörda inskränkningar i skyldskapsarvet är den arvsgräns, som till efterlevande makes förmån inom de lägsta och talrikaste förmögenhetsgrupperna föreslagits genom en ifrågasatt ändring i 13 kap.12 § giftermålsbalken. Tanken har sitt inhemska ursprung i de smärre förmögenhetsförmåner, som enligt äldre svensk rätt brukat tillkomma efterlevande make vid sidan av giftorätten. I sin nyare utformning har detta till en början, i anförda lagrum av nya giftermålsbalken, lett till privilegiet för efterlevande make att, om vid bodelning i anledning av makes död den egendom, som därvid tillkommer den efterlevande, är ringa, av makarnas giftorättsgods taga nödigt bohag, arbetsredskap och andra lösören, som den efterlevande för fortsättande av sin näring behöver, samt slutligen — i förslaget— till den allmänna regeln, att efterlevande make i bo, där behållningen är ringa, städse äger av giftorättsgodset, såvitt det räcker, bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, i värde uppgår till tretusen kronor. Överstiger behållningen i boet nämnda be-

 

2 — Svensk juristtidning 1926.

 

lopp, innebär stadgandet, att efterlevande make, i regel änkan, vid bodelningen erhåller minst 3,000 kronor. Denna grundsats, som icke medför en rättslig men en faktisk begränsning i skyldskapsarvet, gäller även framför bröstarvinges anspråk på arvsrätt och laglott. Då blott vuxna barn (bröstarvingar) finnas, synes efterlevande makes företrädesrätt vara uppenbar. Tvivelaktigt är endast, huruvida förmynderskapskontrollen, då minderårig bröstarvinge finnes, kan utan större betänklighet undvaras. Faran ligger däri, att det lilla belopp, som skulle utgjort barnets arv, kan bliva hastigare förbrukat, om förmynderskapskontroll icke anordnas. Men mot denna fara väger fördelen att åtminstone under något eller några år kunna bevara familjen osplittrad och hemmet orubbat. I det hela är det en fråga om ett förtroendebevis för de makar, vilka av sin arbetsförtjänst hopsparat icke blott personlig lösegendom (bohag och arbetsredskap o. s. v.) utan även ett mindre penningkapital, vanligen innestående på en bankräkning. Det är uppenbart, att arvslagstiftningens svårigheter växa i samma mån behållningen är ringa och de närståendes anspråk starka. Hela den juridiska anordning, som är anpassad efter ett något högre förmögenhetsläge, blir lätteligen en organisation endast på papperet, då fråga är att dela ett ringa bo mellan efterlevande make och minderåriga barn. Den av beredningen till jämförelse åberopade engelska lagen med dess vida högre förmåner (intill 1,000 pund) åt den efterlevande maken utvisar, om icke just den engelska befolkningens större rikedom, så åtminstone lagstiftningens anpassning efter större ekonomiska förhållanden. Den engelska lagen har dock, i motsats till det svenska förslaget, även här bevarat testamentsfriheten. Av sociala skäl har det föreslagits, att 13 kap. 12 § giftermålsbalken i sin nya lydelse skall vinna tillämpning även å äldre äktenskap, och detta vare sig å förmögenhetsordningen mellan makarna nya eller gamla giftermålsbalken är tillämplig, i sistnämnda fall dock endast beträffande samfälld egendom.
    Utom dessa huvudfrågor, som synas kunna påräkna ett allmännare intresse, hava i förslaget givetvis behandlats en mängd andra, som äro av intresse närmast för fackmännen. I regel är härvid fråga om arvsangelägenheter, tillhörande de högre och högsta förmögenhetsgrupperna. Hit höra exempel

 

vis de förut omnämnda bestämmelserna om egendoms avskiljande från efterlevande makes förvaltning. Bestämmelserna äro huvudsakligen hämtade från reglerna om boskillnad och bodelning mellan makar och torde, då de komma till användning, icke medföra större svårigheter. Hit höra också vissa regler om förskott å arv i 6 kap. Dessa bestämmelser äro bildade efter mönster av de gamla reglerna om hemföljd och utgöra en kombination av bodelningsregler och regler om förtida arv (den ifrågasatta nya 11 a § i 13 kap. giftermålsbalken samt 6 kap. 1 § av förslaget till lag om arv, jämförda med vad i praxis bestämts om avräkning av förtida arv vid skifte). Det är i grunden de gamla reglerna, endast mera utförligt behandlade än förut. Det egentligen nya ligger i tillämpningen av den i praxis redan genomförda grundsatsen, att avräkning av förskott skall ske men brist ej medföra en förskottstagarens skuld till med arvingarna. Förslagets regler äro byggda på vad i allmänhet med förskottets lämnande må antagas hava varit åsyftat. Detta måste anses berättigat, då förskottets lämnande är en frivillig sak. Om rättshandlingen föranleder annan tolkning, blir denna gällande.
    Grundtanken i de nya bestämmelserna förstås lättast, om man föreställer sig hemföljd i samfälld egendom vara given enligt äldre rätt. Vid endera makens död måste då egendomen återbäras till boet och till den efterlevande makens giftorätt läggas andel jämväl i hemföljdsgodset.¹ Återstående andel av hemföljden tillägges kvarlåtenskapen och skiftas med denna. Då nu bestämmelserna om samfälld egendom blivit ersatta av regeln om giftorättsdelning, blir förfarandet enahanda. Mest påtagligt är detta, då återbäring av förskottet sker fullständigt. Till förekommande av ett godtyckligt slutresultat har stadgats, att avräkning, så långt ske kan, skall äga rum vid den först avlidne makens död och för återstoden vid den sist avlidnes död. Sedan i praxis fastslagits, att endast avräkning å förskottstagarens lott men icke återbäring

 

¹ En lättfattlig motivering härför har givits i lagkommissionens protokoll den 1 april 1729: »att föräldrarnas benägenhet därigenom styrkes emot barnen, om de weta, att hwad de gifwa barn sitt i hemgift, skal alltsammans wid entheras dödsfall återbäras till bo, hwar förutom ock en enkia skulle i sin rätt mycket lida, om icke hela summan återbäres». Jfr 16 kap. 1 § äldre giftermålsbalken. 

skall ske av förskott å arv, måste brist, som uppstår, i regel proportionellt drabba såväl giftorättsandelen som de övriga arvingarnas lotter och likaså de sista inbördes. Följdriktigheten och rättvisan häri torde icke kunna bestridas. Om det hela förefaller dem, som äro förtrogna med de gamla reglerna, något främmande, torde detta bero därav, att de gamla reglerna voro byggda på enkla fall, då återbäring eller avräkning till fullo antogs kunna ske, medan man i förslaget räknat även med motsatsen. Härtill kommer, att den nya förmögenhetsordningen mellan makar, såvitt nu är fråga, endast vid äktenskapets upplösning påminner om den gamla. Erinras må ock därom, att giftorättsgodsets omfattning vidgats i jämförelse med den äldre rättens samfällda egendom. Då skillnaden mellan en i regel värdelös fordran och en definitiv förlust icke är vidare avsevärd, torde icke den genom praxis införda grundsatsen, att förskott skall avräknas men icke återbäras, i verkligheten vara av större betydelse. Vill man anföra en mera bärande grund för den nya rättssatsen, kan man utom den alltid något tvivelaktiga hänsynen till arvlåtarens förmodade syfte åberopa den inom den trängsta familjekretsen naturliga samhörigheten, som under förevarande omständigheter synes böra utesluta uppkomsten av ett vanligt skuldförhållande. En analogi föreligger vid likvidationsanspråk mellan makar (13 kap. 9 § giftermålsbalken). Resultatet blir, att de nya reglerna kunna betraktas såsom en naturlig utveckling av de gamla. Olikheterna ligga icke inom reglerna för arvsförskottet, i allt fall icke, såvitt nya dylika regler givits i förslaget, utan förslaget innebär endast en utformning av de gamla reglerna till överensstämmelse med den nya förmögenhetsordningen mellan makar och den redan förut fastslagna praxis beträffande förtida arv. Denna praxis har återgivits i 6 kap. 4 § av förslaget.
    Av frågor, som äro av intresse särskilt för underrätterna, må exempelvis nämnas den för svensk rätt egendomliga anordningen av arvsrättspreskription. Den svenska rätten har sedan gammalt undvikit den utbildade romerska rättens generalisation av preskriptionsbegreppet. I stället har man hos oss vid särskilda grupper av rättigheter knutit rättsverkningar av non-usus, som mer eller mindre påminna om præscriptio actionis. Hit höra den tjuguåriga hävden till fast egendom

 

och den allmänna tioåriga fordringspreskriptionen ävensom de särskilda arvsrättspreskriptionerna. Dessa tre grupper av lagbestämmelser, som uppkommit på vitt skilda tider, böra icke sammanföras ens i teorien, än mindre i lagstiftningen. De anledningar till generalisation, som funnits i romersk rätt, saknas hos oss. En naturlig grupp bildar preskription av rätt till arv. Rättens föremål är en förmögenhetsmassa, närmare bestämt en kvarlåtenskap på ett eller annat stadium av utredning. Genom förordningen om vård av död mans bo har lagstiftningen sörjt för det första omhändertagandet av kvarlåtenskapen. Senast vid bouppteckningen blir det uppenbart, huruvida arvingen själv tager befattning med kvarlåtenskapen eller för honom god man skall förordnas enligt 11 kap. av lagen om förmynderskap. Till detta kapitel har vid nu ifrågavarande lagarbete föreslagits ett tillägg om god mans förordnande, då det ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före den allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, eller då väl kännedom finnes om arvinge efter den döde, men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort. Meningen med de utförliga bestämmelserna i 9 kap. av förslaget till lag om arv är, att då en förvaltning måste anordnas för bortovarande eller okänd, sätta en gräns för denna förvaltning genom att begränsa den bortovarande eller okände arvingens rätt. Det är att förvänta, att den strängare kontroll, som införts, skall främja tillvaratagandet även av smärre kvarlåtenskaper. Huru resultatet kommer att fördela sig mellan bortovarande, som göra sin rätt gällande, hemmavarande och i sista hand den allmänna arvsfonden, får framtiden utvisa. Det är klart, att en organisation som den svenska, vilken huvudsakligen bygger på lekmannakrafter, icke kan verka med lika precision som i andra länder domstolarna, men det svenska systemet har företrädet att lätta domstolarnas arbetsbörda och att skapa intresse för den frivilliga rättsvården i vidsträcktare kretsar. Genom överförmyndarna har skapats ett kontrollorgan, som enligt förslaget skall hava tillsyn även över förvaltningen av de kvarlåtenskaper, varom i det föreslagna tillägget till 11 kap. 4 § av lagen om förmynderskap är fråga.
    Ett provisoriskt avgörande av rätten till viss egendom, vare

 

sig arv eller annan, kan erhållas enligt förordningen om dödförklaring. I enstaka fall kan man använda denna förordning för att tidigare vinna en, låt vara blott provisorisk, rätt till en bortovarandes arvslott. Det är icke bekant, huruvida eller i vilken omfattning dödförklaringsinstitutet hos oss begagnats för sådant ändamål. Redan av kostnadsskäl lärer detta endast undantagsvis förekomma. Beredningen har därför föredragit att efter mönster av den gamla lagen upptaga definitiva preskriptionstider, som avse arvet såsom laga fång, medan däremot frågan om dödförklaring, som avser vinnande av provisorisk rätt till den dödförklarades kvarlämnade egendom, icke i detta sammanhang upptagits till behandling. Begreppsmässigt är arvsrättspreskription ett för arvsrätten specifikt rättsinstitut. Denna preskription synes icke äga något inre samband med egendoms övertagande efter dödförklaring. Den uppfattning, att successionen efter en arvlåtare öppnas dels i anledning av hans död dels i anledning av dödförklaring å honom, är en nödfalls utväg, som väl kan användas vid en sammanställning i praktiskt syfte men synes sakna systematiskt värde.
    Preskription av arvsrätt står i samband med en viss svaghet av arvfallet såsom laga fång. Svagheten är icke ursprunglig vare sig i romersk eller germansk rätt. Sui et necessarii heredes förvärvade arvet efter tvingande rättsnorm. Detsamma gäller enligt germansk rätt för envar arvinge: "der tote erbt den lebendigen". Men redan med den prätoriska arvsrätten upphörde arvets tvångskaraktär. Detsamma blir förhållandet, då under medeltiden enligt germansk rätt arvingen med kvarlåtenskapens lösören gjordes ansvarig för arvlåtarens personliga skulder. Det oaktat brukar det antagas, att arvet i germansk rätt förvärvas utan viljeförklaring i kraft av lagens stadgande, dock att det, om arvingen icke låter sig avhöra, tillika brukar förklaras, att arvsrätten måste på ett eller annat sätt göras gällande vid äventyr, att den eljest för den berättigade går förlorad. Det kunde måhända vara en uppgift av intresse att söka belysa, huru den viljeförklaring, som för arvets förvärvande fordrades av heredes extranei, fortlevat genom tiderna, och huru ännu i gällande rätt uraktlåtenhet härav leder till preskription av det i princip redan förvärvade arvet. Det uppdrag, som god man erhåller att

 

bevaka den bortovarandes rätt och förvalta hans lott, innebär, trots ordalagen, icke behörighet för honom att till förekommande av arvsrättspreskription bevaka själva arvsrätten. Detta har alltid ansetts självklart och är det också, men endast till följd av det sätt, varpå stadgandena om godmanskap för bortovarande utvecklats genom särskild lagstiftning vid sidan av reglerna om arvsrättspreskription i 1734 års lag. Grunderna för gällande rätts bestämmelser i ämnet hava i förslaget ansetts böra bibehållas. Arvingens rätt till arvet blir icke genom arvfallet ovillkorlig. Den lagbestämda arvsrättens grund — den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlåtaren och arvingen — medför, att då denna samhörighet får anses hava upphört, arvsrätten preskriberas, även om arvingen överlevat arvlåtaren.
    Inledningsvis har talats om den egendomliga karaktären av den pågående revisionen av den allmänna lagen och därmed företrädesvis åsyftats de privaträttsliga balkarna i 1734 års lag. Vad särskilt arvslagstiftningen beträffar, försiggår veterligen icke i något annat land en liknande lagrevision, där man kunnat bygga på en från förra hälften av 1700 talet härstammande kodifikation, som i sin ordning i väsentliga delar vilar på medeltida lagar och ännu äldre rätt. Om de svenska medeltidslagarnas tillkomst hava vi, såsom naturligt är, numera ringa kännedom. Däremot veta vi, att till den omarbetning, som ledde fram till 1734 års lag, åtgick ett halft århundrade. Och uppgiften var närmast att sätta lagen" på en god, tydlig och för tiden brukelig svenska". Att under denna anspråkslösa rubrik verkliga förbättringar genomfördes även på arvsrättens område är uppenbart men väckte icke större uppmärksamhet. Ungefär på samma sätt fortgår i nutiden arbetet på en revision av den allmänna privaträtten i 1734 års lag. Utan en verklig reformvilja hos riksdagen vore emellertid uppgiften meningslös. Inom familjerätten —äktenskaps- och arvsrätten — måste den grundläggande tanken självklart vara att skydda och hävda den rättsställning, som tillkommer de i den äldre lagstiftningen tillbakasatta familjemedlemmarna. Vad för tillgodoseende av dessa familjemedlemmars intressen kunnat ske inom arvslagstiftningen under nuvarande förhållanden har blivit gjort genom förslaget om efterlevande makes arvsrätt framför bak- och sido-

 

arvingar, genom laglottens bevarande åt bröstarvinge, genom bestämmelserna om underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen åt barn, som ej erhållit sin uppfostran, samt genom de särskilda reglerna om makes rätt till kvarlåtenskapen även framför bröstarvingar, när behållningen i boet är ringa. Det behöver knappast framhållas, att dessa rättsförmåner, såvitt de innefatta nyheter, i verkligheten företrädesvis komma efterlevande hustru och minderåriga barn till godo. Om de föreslagna — för visso föga uppseendeväckande — reformerna synas tämligen obetydliga, så kan härå svaras, att de på dessa ömtåliga områden föreslagna nyheterna i allt fall torde gå i rätt riktning, och att de böra kunna genomföras utan större meningsskiljaktigheter. Det må vara sant, att det arbete, som nedlägges på dylika lagförslag, alltid kommer det inhemska rättslivet tillgodo, vare sig förslagen upphöjas till lag eller icke, men den svenska lagstiftningens äldre och nyare historia är nästan alltför rik på lagförslag, som icke blivit genomförda. Detta är en egendomlig variant av juridisk litteratur. Adertonhundratalets lagförslag med därtill hörande motiv hava, såsom ofta framhållits, varit till stort gagn för den inhemska juridiska bildningen tidigare, men denna litteratur bör nu helst ersättas av vanliga teoretiska framställningar. Skola förhoppningar kunna finnas om genomförandet av större lagförslag inom den allmänna lagens område, måste emellertid den största varsamhet iakttagas. Ett i tiden nära liggande exempel må anföras, att, oaktat all naturlig trötthet vid en överflödande lagstiftning, en verklig reformvilja icke saknas men har sina gränser. Då lagberedningen för en del år sedan i sitt förslag till lag om förmynderskap upptog tingslaget i stället för primärkommunerna på landsbygden såsom verksamhetsområde för överförmyndarna, men riksdagen beslöt en kontrollorganisation i närmare anslutning till bestående förhållanden, var detta visserligen en motgång för de intressen, som sökte vinna den största möjliga effektivitet åt den nya lagen, men det ansågs på bestämmande håll, att dessa intressen borde stå tillbaka för vikten därav, att den nya lagen kunde föras ut i livet under fullt förtroende från de lekmannakretsar, som närmast därav berördes. Förmynderskapslagen var ett steg i rätt riktning, även om det icke togs fullt så långt ut, som lagberedningen åsyftat.

 

Det nu föreliggande förslaget till lag om arv är avsett att vara ett framsteg, det må nu anses stort eller litet. Det är i sina huvudsakliga delar byggt på det bestående men lämnar tillika mer eller mindre vidsträckta utsikter över framtidens rätt. Huru mycket därav skall förverkligas på den nu av lagberedningen givna grundvalen tillkommer icke dem att bestämma, som utarbetat förslaget.
    Det har synts angeläget att söka bevara en rimlig kvantitativ begränsning av förslaget och, såvitt möjligt, undvika doktrinära bestämmelser, som böra sökas annorstädes. Om man med förslaget jämför den tyska arvslagen, utmärker sig den senare otvivelaktigt av en mera teoretisk utformning och framför allt av en större rikedom på detaljföreskrifter. Den tyska lagen är ett mästerverk, om icke just av lagstiftning, så åtminstone av rättsvetenskap. Där är nedlagd en mer än tusenårig doktrins samlade lärdom. Otaliga kontroverser, som kunna spåras tillbaka till glossatorernas tid, hava funnit sin lösning, visserligen till ringa glädje för alla dem, som varken i nutiden äga eller i framtiden kunna få en aning om innebörden av de avgjorda tvistefrågorna. Men kritiska sinnen hava redan under förmenande, att den tyska arvslagstiftningen erbjuder för mycket av det goda, fordrat en återgång till mindre invecklade bestämmelser. Huru än arvsrätten må tänkas utformad i en mer eller mindre avlägsen framtid, har den senaste tyska arvslagstiftningen icke tjänat till förebild för nu ifrågavarande lagarbete, som åtminstone eftersträvat en större enkelhet, mer överensstämmande med äldre svenska lagar. Därför kan det måhända ock förväntas, att förslaget, om det upphöjes till lag, icke skall på den inhemska doktrinen utöva den menliga inverkan, som eljest inom rättslitteraturen ofta plägar tillskrivas lagstiftningen. Med den kvantitativa begränsning, som förslaget erhållit, har bland annat avsetts att lämna ett tillbörligt utrymme icke blott åt domstolarnas självverksamhet utan även åt den juridiska teoriens målsmän.

 

 

JURIDIK OCH EROTIK

 

AV

 

BIRGER WEDBERG

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

STOCKHOLM 1925
ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

 

TILL

 

BIRGER EKEBERG

 

 

 

 

 

i tacksam hågkomstav vår lagberedningstid

Detta häftes titel, som med någon jämkning av sista ordets första stavelser kopierats från ett känt verk av en nu levande svensk hovrättspresident, är måhända ägnad att ge en skev föreställning om innehållet. Här bjudes nämligen icke på någon samling essayer över ämnen, hämtade från rättslivets och kärlekslivets skilda områden; ej heller framläggas några djupsinniga eller spirituella betraktelser över förhållandet mellan de båda intressanta begreppen juridik och erotik. Jag har blott, med samvetsgrant bruk av handlingarna till några gamla rättegångarmen dock utan tyngande juridisk apparat, velat visa hur den blinda Fru Justitia, och Amor, den blinde guden, kunna hjälpas åt attgöra livet besvärligt för människors barn. Det hela är ett försök att åstadkomma en lektyr, som ifall den svenske juristen läser den högt för sin maka vid aftonlampan, kan roa honom såsom yrkesman, utan att dock hon behöver tycka sig ha tråkigt.

 

    Som en lämplig ingress, och på samma gång ett schema överde viktigaste lagbud som komma att beröras, må avtryckas NEHRMANS förträffliga ord i hans föreläsningar över 1 kap. giftermålsbalken:
    »Thet efwentyr the sig underkasta, hwilka träda i Ächtenskap, fordrar ett mogit betänckande hos them, som thet bygga wilja. Alt therföre och som förhastande eller obetäncksamhet uti intet ärende är mera brukelig och förorsakar större skada, än uti thetta — — —; Ty har Lagen, som är dårars Förmyndare, stadgadt och utsatt the steg, som böra gå förut, innan thetta ouplösliga Bandet genom wigsel knutit warder; nemligen Friande och Jaord, som i thetta Cap. förklaras; Trolofning eller Fästning, hwilken uti 3 Cap. beskrifwes; Lysning, som förklares

uti 7 Cap., och, när intet jäf här emot giöres, the fäste jämwäl framhärda i theras förehafwande, bör Wigsel ske, 9 Cap., som ändteligen fulkomnar Ächtenskapet.»

    Vad enligt 1734 års lag sålunda erfordrades för att bringa till stånd ett fullkomnat äktenskap skall i det följande bli urolika synpunkter belyst. Och min skildring kommer också att bli en illustration till vad NEHRMAN vidare yttrar: »Likwäl förmår ej Öfwerheten bota all dårskap härutinnan, eller hindra alla them, som af en blind begärelse låta leda sig til egit fördärf. Theras ofärd och gnagande samwete, blir them änteligen en grym tuchtemästare.»

 

 

I.

 

    Invid norra foten av Hallandsås ligger i en omväxlande, rik och vacker natur den gamla gården Himmeslöf (Himmelslöf, Hemmeslöf). Åt väster är därifrån ej långt till Laholmsbukten; österut har man närmast godsen Skottorp, där Karl XI år 1680 firade sitt biläger med Ulrika Eleonora, Dömestorp, som några år var platsen för Karl August Ehrensvärds experiment i agrikulturen, och bortom dem det åldriga, av snapphanarna skövlade herresätet Vallen.
    År 1806, då den historia som nu skall berättas tog sin egentliga början, bodde på Himmeslöf den 68-årige överstelöjtnanten och riddaren av svärdsorden Jakob von Voigtlender, som tjänat vid husarerna och varit med i Viborgska gatloppet. Han var av tysk härstamning; och med sin raka hållning, sitt befallande yttre, sina militäriska vanor var han — berättar en som sett honom — en levande gengångare av det sabelvälde som uppkom i Preussen under den store kurfursten. Samme sagesman tillägger att han dock var en gästfri värd, som älskade att se unga krigsmän omkring sig, och att han på sin ort åtnjöt allmän aktning. Men det förefaller som om den tid, med avseende varå dessa uttalanden må ha ägt sin fulla giltighet, redan varit förfluten vid vår historias begynnelse.
    Voigtlender hade varit gift med Hedvig Charlotta von Krassow ifrån Skottorp; på själva nyårsdagen 1798 blev han änkling. Nu, 1806, förestods hans hus av enda barnet, den 23-åriga Gustava Vilhelmina Jakobina (Gustave, f. 15 april 1783), och

som sällskap åt henne vistades där hennes fyra år yngre faderlösa fränka Ulrika Jakobina (Jaquette) Yckenberg, dotter till den för sin bombastiska vältalighet berömde Sven Petter Y. — den i fru Lenngrens Äreporten åsyftade uppsalaborgmästarn — och hans andra hustru Anna Lovisa Voigtlender.
    Den unga Gustave hade fått en vårdad uppfostran, i hemmet och i pension. Att hon hade en prydlig handstil och förstod att väl uttrycka sig i skrift visa hennes ännu bevarade brev, och att hon spelade klavér är likaledes dokumenterat. Ingen anledning finnes att betvivla hennes fars ord: »Jag har ej spart något i mitt hus att låta lära och educera henne uti alla de slöjder och vitterlekar ett anständigt fruntimber, hennes stånd likmätigt, tillkommer.»
    Också saknades icke friare.
    Men gubben Voigtlender ville ogärna höra talas om giftermål, något som säkerligen berodde av att han hyste större ömhet för gården än för dottern. Himmeslöf var hans hustrus arvejord; ett inbördes testamente makarna emellan hade, på talan av Gustaves kurator hovjägmästaren Fredrik Burensköld, blivit genom en kunglig dom d. 11 febr. 1803 förklarat ogiltigt såvitt gården rörde; denna tillhörde alltså Gustave, och det var blott å hennes vägnar som gubben där styrde och ställde. Han fruktade att en måg i huset skulle göra slut på hans eget herravälde över gården.
    Sommaren 1806 uppenbarade sig emellertid på Himmeslöf en krigsman, som ostridigt friade till Gustave, ostridigt fick hennes jaord och, efter min övertygelse, även fick giftomans samtycke. Det var den 39-årige kaptenen vid Elfsborgs regemente Axel Lagercrantz (f. 17 nov. 1767). Han var änkling med flera barn; hans hustru, en fröken Staël v. Holstein, hade avlidit år 1802.
    En närmare redogörelse för frieriet och vad därmed sammanhängde lämnar ett skriftligt vittnesmål av vinhandlaren Crohn från Göteborg. Han och Lagercrantz reste i september 1806 till Himmeslöf och blevo där av Voigtlender emottagna ej allenast med största hövlighet utan ock med utmärktaste vänskap. Dagen efter ankomsten framställde Lagercrantz sitt ärende till både far och dotter, och om ej hon begärt någon liten betänketid, så hade nog allt genast varit klart. Voigtlender, som redan förut yttrat synnerligt nöje och välbehag för Lagercrantz' person i anseende till dess hederliga och hurtiga uppförande

under den tid han tjänat vid Voigtlenders escadron, förklarade dagen efter frieriet, då Crohn framförde sina gratulationer till det blivande giftermålet, att flera friare givits men att ingen likat honom så väl som Lagercrantz, och att han av denna orsak förmått sin dotter att utan vidare betänkande giva sitt ja. Vid flera tillfällen kallade Voigtlender Lagercrantz sin kära måg, lät honom veta att bröllopet kunde stå när helst han behagade, och yttrade även att som resor kosta pengar, så kunde han nästa söndag låta lysa och taga sin hustru med sig. I sällskap med stallmästaren Bruce och hans systerdotter fröken Boisman, vilka kommit på besök, reste alla in till Halmstad för att bese vad i vittnesmålet kallas Chiarenis hästridning. Det var kejserlige wienske och kongl. preussiske konstberidaren Louis Chiariny från S:t Petersburg, som med sitt sällskap gästade västkusten och gav briljanta spektakel, där man kunde få se, utom vanliga exercitier i ridning och voltigering, hur de stora egyptiska pyramiderna föreställdes av 16 vilda personer som även utgjorde flera grupper och verkställde större hopp över 3 à 4 personer i höjden, eller hur den vilda tigerhästen hoppade över tre andra hästar och sprang genom en av fyrverkeriupplyst port, och mycket annat. I Halmstad intogs gemensam middag på Lagercrantz' bekostnad, och sedan man åsett spektaklet foro Lagercrantz och Crohn till Göteborg, men Voigtlender med flickorna till Stjärnarp. ¹ »Hr pastor Aurelius, som efter måltiden tillkom och under conversationen i nyss berörde tillfälle tyckte sig förmärka någon alliance Voigtlenderska herrskapet och hr kapiten Lagercrantz emellan, frågade mig i förtroende om ej något giftermål denne senare och fröken Gustava emellan vore å färde, och förtreten däröver att han ej fick något positivt svar skriver han i brev av d. 21 okt. sistledne från Halmstad mig till: T: Voigtlender averterade sin dotters engagement på Stjärnarp.»
    Från Göteborg avsände Lagercrantz sedan »brudskatt» till Gustave: ring, halskedja, örhängen och armband, allt av guld, och örhängena med infattade juveler och pärlor. Paketet med brudskatten slog han in i ett större konvolut, som han adres-

 

¹ Det herresäte sydost om Halmstad, där landshövdingen Cedercrantz († 1805) såsom den främste av halländska adeln utövat en nästan furstlig gästfrihet och som i slutet av 1806 såldes av hans arvingar till en baron Bennet.

serade till hennes far, och hur denne därmed förfor visar följande brev till Lagercrantz:

 

    Välborne herr capitain!
    För tvenne ankomne hedrande ömma skrivelser avlägges reciproqua tacksägelser.
    De därutinnan liggande brev samt ett åtföljande paquet har jag oöppnat lämnat till den det var adresserat, med tillsägelse att skyndesammast lämna underrättelse om dess riktiga framkomst med mera.
    För gunstiga å sig tagne commissioner är jag förbunden samt ber även låta veta det intet därav är ännu hit ankommet, en halv tunna av det prisade vetet interesserar mig mest, emedan tiden är inne att få så det. På Båstadsredden äro flere fartyg med skeppare ankomne, men alla säga sig ej hava något till mig adresserat. Kan vetet ernås, så torde det kunna läggas i en förseglad säck för att ej få det ombytt, samt skepparens accorderade fraktsedel mig sändas till rättelse vid efterfrågningen efter den samma skepparen som den samma utfärdat.
    Mine flickor be om deras compliment.
    Under tillönskan av all sällhet framlever med utmärkt estime

Välborne herr capitainens

 redlige vän 

Jacob von Voigtlender.

    Laholm & Himmelslöf den 1 octob. 1806.

 

    Det är påfallande att detta brev, i all sin förbindlighet, icke med ett ord berör äktenskapsfrågan. Och innan månaden gått till ända, hade gubben Voigtlender bestämt motsatt sig giftermålet. Av alla tecken att döma har egentliga orsaken härtill varit den, att Lagercrantz icke velat lämna gubben sådana garantier om ostörd besittning av Himmeslöf som denne önskat. Men de skäl gubben offentligen framdrog hänförde sig ej till gårdens blivande öde, utan till Lagercrantz' förflutna liv, som onekligen också erbjöd ett och annat anmärkningsvärt. Så hade han i Göteborg en aprildag 1805 haft ett uppträde med två gamla mamseller och deras piga och härför dömts att böta jämlikt åtskilliga lagrum i MB (för skuffande utan åkomma, för okväden som ej å heder gått, för fönsters inslående och för gatubuller). I juni 1806 hade han i Malmö, där han haft logi hos en handelsman Strömberg, ofredat denne och uppfört sig så vildsint, att en fördubblad patrull på 6 man från Konungens eget värvade regemente måst utsändas mot honom, varvid han, såsom det heter i en attest, uti dess yrsla och raseri icke allenast motsatte sig patrullen utan för en korpral och en gre-

nadjär sönderslet och fördärvade deras munderingar på flera ställen. Andra dylika uppträden att förtiga.
    När Lagercrantz genom Gustave fått besked om Voigtlenders ändrade hållning, sökte han genom ett brev till denne av d. 28 okt. 1806 ställa allt till rätta: »Sedan jag efter den mig av fröken Voigtlender lämnade högst blesserande underrättelsen om upphävandet av tilltänkt giftermål något litet hunnit sansa mig och kommit ur förvirring av en så oväntad som smärtande händelse, helst jag om hr överstelöjtnantens grace såväl som dess ords oryggelighet gjort mig försäkrad, djärves jag ej allenast härmed hr överstelöjtnanten ödmjukast uppvakta, utan även beder och ödmjukast anhåller att hr överstelöjtnanten vill vara nådig icke låna sine öron till allt vad som säges om mig, utan förlåta, och tro vad som kan vara rimligt; tiden och jag själv skall visa att jag icke gjort annat än vad var och en braf karl gjort.» Efter denna ingress fortsätter han bl. a.: »Vad för resten en hop pojkar och andre fine herrar, som knappast våga se en karl i synen, utan springa när det gäller samt visa sig i en helt annan skepelse än de äro, hava att säga, föraktar jag; jag har aldrig gjort annat än vad hedren och äran befallt. — — — Att jag var orädd, slog ifrån mig och icke på något det minsta sätt lät skrämma mig, lärer varit något ovanligt för Malmöboarne. I Uddevalla kom jag i gräl för det jag icke kunde tåla att en min kamrat kapiten Lagerberg i öppet och stort lag förtalades; men är det nu tvenne år sedan. I Köpenhamn för det svenska nationen jämte regenten och hans varelse i Pommern tadlades; och för det jag i Göteborg piskade upp en ovittig advokat, som gjort mig och andra människor ont, därföre har jag fått en allmän tacksägelse.» För att visa att ingen intrig, infam tanka eller nedrige avsikter funnes hos honom, medsände han en förbindelse som bl. a. innehöll att Voigtlender, »som enligt vad var man vet med en ospard och outtröttelig möda, förknippad med store och dryge penningeutgifter, uppbyggt, odlat och på allt sätt väl vårdat den egendom, som min trolovade fästekvinna fröken Gustava von Voigtlender i mödernearv en gång tillkommer, försäkras ytterligare, och det på heder och parole, att i sin livstid utan någon slags avgift till mig eller min kära hustru nämnda egendom nyttja och bruka på sätt honom för gott synes.»

    Men gubben förblev obeveklig.
    Och nu förflytta vi oss till Gustaves och Jaquettes lilla kammare på Himmeslöf. Jaquette har kanske redan gått till sängs, men Gustave sitter uppe och skriver till sin Axel, och vi luta oss ner över henne och läsa i breven. Mot den gråvädersstämning som faderns omedgörlighet alstrat, bryter sig där på ett förtjusande sätt en älskande flickas skälmska ömhet och hennes oskrymtade glädje över alla presenter för toaletten.

 

Himmelslöf d. 5 december 1806.

    Min goda Axel! Ser du ändå att din Staf va är snäll som skriver så snart, och det bör jag också vara mot den som är så god och beskedlig som du. Vet du, jag börjar just hjärtligen hålla utav dig, och säger jag nu som då jag skrev till moster Stina, att jag vore mycket brottslig och otacksam om jag ej det gjorde, mot dig som visat sig så ädel och rättskaffen, från första stund jag såg dig. — Var nu intet ledsen min bästa vän, kom i håg att jag lovat dig min eviga trohet och var säker att Gustave brukar hålla vad hon lovar. Rätt som det är, står jag som ett tänt ljus på Röstorp.¹ Nå nå, kommer jag ej dit, så hastigt, i egen person, kan jag likväl i andanom förfoga mig dit någon gång och utplåna någon sorgsen tanke ur min Axels kvalda själ och ingjuta där den säkra övertygelsen att han evigt är älskad av sin trogna flicka, som en dag med den sanna ömhetens milda känsla skall strö blommor på dess framtida levnadsbana. Var säker, redliga vän, att då du känner dylika aningar och symptomer är din Stafva intet långt borte. — Med pappa har jag ej talt nästan varken ont eller gott. Vi går, som hans egna ord lyda: som kattor om en het gröt. Emellertid har jag ringen på mig, med mycken framgång. Gud vet om han har sett det. Han ser just intet stort på mig om dagarna, efter måltiden går han i sin kammare och vi flickor i vårt förra arrestrum. Likväl har vi, enligt vår vanliga försiktighet, bemäktigat oss nycklarne för att förekomma några nya, vet Gud ej agreable attraper och njuta där det lugn som Tystnaden kan giva — Sällheten har gunås inga connoissancer här i gården. Nu skriver du mig väl snart till, suponerar jag, och emellertid kan du förvara i ditt minne åtanken av din

Sanna vän 

Gustave.

    Jaquette ber hälsa 1,000-fallt.
    Vet du, jag tänker att skicka mina brev directe på posten, ty jag är god vän med flickorna där och tror dem bättre än den där gamla listiga abboten.²

 

¹ Denna gård, som Lagercrantz arrenderade, lydde under det Bennetska säteriet Ström, beläget vid Göta älv ett par mil söder om Trollhättan och på sin tid tillhörigt Rutger Ascheberg.

² Posten till och från Himmeslöf tycks regelmässigt gått över prostgården. Jfr P. S. till Gustaves brev 11/2 1807: »Försegla ditt brev litet försiktigare, ty det hade alldeles fastnat vid prostens couvert, och då är det lätt att läsa av vem som helst.»

Himmelslöf d. 20 december.

    Min goda, älskade Axel! — — — I söndags 8:ta dar sen voro vi till middagen på Skottorp, där samtliga Rösjöholmarne även vore.¹ Jag hade då på mig örhängena, den fina kedjan och ringen, de sågo således fulla bevis att jag var engagerad, ty jag sade mig hava fått det av dig. Fru Silfversköld och tante på Skottorp talte ganska gott om dig, och de andra teg, och ej en enda fällde något ord till din nackdel. Dagen efter vore de här, då de mycket besåg de övriga sakerna. Fru Silfversköld var mycket charmerad av allt och talte än mera favorabelt om dig. —Även hade Tornerhjelm² varit på f. m. på Skottorp och mycket berömt dig, varifrån fru S. förmodeligen har en stor del av den goda opinion hon fattat. Han hade även skickat bud till mig med Malin Silfversköld, med många förmaningar, och bett att jag bara skulle laga att det gick fort — liksom det stode i min makt! Allt detta låter ju bra nog, men du må tro det låter ej så väl då frågan är om pappa, ty han svär jämt att han tänker göra på samma sätt när du kommer hit, som när du var här, tillika med många stränga ord över min halsstarrighet att ej villa ändra mig emot dig. Härom dagen gingo vi till Nattvarden det vi ej gjort på 2 à 3 år, han trodde då att jag skulle erkänna mina synder och ångra mitt brott. Men som jag ej kunde förmå mig att anse ett löfte, givet i den övertygelsen att efter yttersta förmågan göra en medmänniska sällhet som gjort så mycket för mig, för något fel, således blev hans plan om intet, och han har också ganska allvarligen försäkrat mig att jag gått ganska ovärdigt med ett förstockat hjärta. — För övrigt har han varit ovanligt god och saktmodig — jag ämnar visa honom schalen och kammen, men ännu har jag ej haft courage därtill. Jag vet förut, att han lär säga att jag skall skicka det tillbaka, och som jag ej är av samma tanka lär det förmodligen bliva en strid, för vilken jag skyr, men likväl bör han veta det. Det skall mer övertyga honom att jag ej tänker ändra mitt beslut än allt vad jag kunde säga i den saken.
    Din godhet att låta mina klädningar sys i Göteborg tackar jag dig före. Jag skulle nog också vilja det, blott det ej kostar dig för mycket. Du har nog kostnader ändå för min skull, men om du så tycker kan du vara så god låta mig veta när tyget kommer dit, då jag skall skicka ett liv som passar, tillika med längden på klädningen, vilket är tillräckligt och mindre embarras än skicka en hel klädning.
    Med tankan på all den omsorg och all den kostnad du har för mig, vore det högsta grad av obillighet att betjäna mig av den offert, du gjort mig i slutet av ditt brev. Emellertid är jag skyldig att med den

 

¹ Sedan 1801, då Gustaves morbror dog, ägdes Skottorp av hans son kaptenen Karl Gustav v. Krassow. Dennes mor Concordia Elisabet Stannicke från Stralsund = »tante på Skottorp.» — Rösjöholm, söder om Hallandsås, ägdes av ryttmästaren Nils Silfversköld, som med sin maka Anna Elisabet Ström hade flera med Gustave tämligen jämnåriga barn, bland dem Sofia Magdalena (Malin) f. 1785. 

² Överstelöjtnanten Adolf Fredrik T., som 1799 köpt Dömestorp av Ehrensvärd. Om T. se Calonii Sv. arbeten, nytt suppl., s. 16—36.

livligaste tacksamhet erkänna detta nya prov av din ädelmodiga godhete mot din trogna, evigt tillgivna flicka och uppriktiga vän

Gustave.

 

Himmelslöf d. 21 december.

    Min goda vän! Tack för ditt brev och den därmed följande lilla ask och ring. Att du är alltid god emot mig är gammalt nytt, men vet du, för övrigt tyckte jag att det var mycket överflödigt, ty jag har ju en sådan som jag förut fått utav dig.
    Pappa tyckte nog bra om den beställningen i Varberg, och för mindel är jag bäst nöjd med att du arrangerar de där affairer efter ditt egit godtycke, du känner bäst själv vad förmån det kan vara. Nog har jag ingenting emot det, ty du kunde då slippa att bli commenderad, men kan du väl gå ur tjänsten i så krigiska tider? Och månne lantbruket ej är mera din affaire? Gör som du finner bäst, därmed är jag mest belåten. — Jag nämnde även för pappa om schalen och kammen. Han sade att han helst såg att jag ej tog emot något av dig, och jag svarade att då vore jag ganska oförnuftig och därmed punkt. Jag tror nog att han finner sig ej kunna hindra saken, men emellertid gör han sitt bästa att öka svårigheter. För övrigt är han ovanligt saktmodig. Jag har fått gratulation av grevinnan Staël,¹ vilken jag viste honom. Han sade sig ej ta emot någon gratulation, och jag svarade att det var då rätt väl att hon adresserade sig till mig som tog emot dylikt. Brev från henne medföljer.

 

    Förlåt allt slurv, men tiden skyndar.

Evigt din redliga vän

Gustave.

    Jag hoppas du redan fått det brev, vari jag avlägger min ödmjuka tacksägelse för den vackra schalen, kammen och banden. Jaquette ber även oändligt hälsa och tacka dig.

 

    Dagen före nyårsafton tog Lagercrantz in på Himmeslöf, till Voigtlenders stora förargelse. Efter Voigtlenders kallelse inställde sig på nyårsafton länsman Tullgren med två bofasta män för att tillsäga Lagercrantz »att för det närvarande lämna sitt hos överstelöjtnanten självtagne inkvartering och logi, på det hr överstelöjtnanten måtte en sådan högtidsafton som denna få leva ostörd, helst som hr överstelöjtnanten tillkännagav att hr kapiten Lagercrantz generade honom» (ur attest av Tullgrenm. fl.); men Lagercrantz stannade. Nyårsdagen gav han sig dock iväg, efter en ordväxling med Voigtlender som i en attest återges på följande, knappast helt verklighetstrogna sätt: Lagercrantz tilltalade Voigtlender genom vanligt avskedsyttrande 'tack

 

¹ Lagercrantz' svärmor, f. grevinna Sperling.

för mig', varuppå hr överstelöjtnanten och riddaren svarade med all saktmodighet: 'jag anhåller och förbehåller mig det hr kapiten Lagercrantz täcktes för alla tider förskona mitt hus för dess återkomst och inträde därutinnan, för att få njuta det huses frid ringaste undersåtare är berättigad till i följe av lagarne'; varuppå hr kapiten Lagercrantz med hög röst yttrade flere gånger: 'det gör jag inte, utan jag kommer nästa måndag hit igen'.
    För all säkerhets skull vände sig Voigtlender då till KB, som också d. 21 febr. 1807, med anledning av 13 § uti 1734 års landshövdingeinstruktion, meddelade förbud för Lagercrantz vid vite av 33 ⅓ rdr bko att utan Voigtlenders bifall och samtycke honom uti dess hus besöka eller sig därstädes uppehålla.
    Innan förbudet kom, hade emellertid åtskilligt passerat. Voigtlender hade d. 28 jan. anträtt en resa i Skåne, både för att på ort och ställe samla bevis mot Lagercrantz om hans uppförande där nere och för att framlägga sina synpunkter i äktenskapsfrågan inför konung Gustav IV Adolf, som vistades i landskapets sydligaste del. Lagercrantz å sin sida hade, med hjälp av den äventyrlige, advokatoriskt lagde överstelöjtnanten Tornerhjelm på Dömestorp skaffat sig ett d. 12 jan. dagtecknat intygav 12 Karupsbor — av dessa var Tornerhjelm själv en — att Voigtlender borde sättas under förmyndare i anseende till »sinnesförvirring, misshushållning och en i sätt, uppförande och gärningar synbar galenskap och en trätgirighet mot alla människor, som tröttar alla domstolar och förstörer så dottrens som hr överstelöjtnantens egen förmögenhet». D. 14 febr. begärde Lagercrantz under åberopande av 6: 4 GB stämning å Voigtlender till Höks härads vinterting för att »med mig bliva underkastad domstolens prövning huruvida fröken Voigtlenders och mitt åstundade giftermål fullbordas må eller ej». Och Voigtlender genstämde; hans stämning delgavs Lagercrantz d. 21 februari.
    Under allt detta fortgick en flitig korrespondens mellan de båda älskande. Ett brev utan datum, men säkerligen skrivet kort efter Lagercrantz' nyårsbesök och samtidigt med att Voigtlender vidtog åtgärder för utverkande av vitesförbudet, målar livligt den utpinade Gustaves bekymmer:
    Bästa Axel! Min redliga vän, ännu en gång tack för ditt brev och den uppriktiga ömhet du givit mig så många förnyade prov utav. Ack

om jag kunde beskriva för dig, huru mycket min vänskap och tacksamhet tilltar vid varje ögnablick, då du lider så oförskyllt för min skull. Bästa vän, Gud låt ej pappa uppspinna nya förtretligheter för dig, han skickar express i morgon bittida till Halmstad, även till Bager tror jag han skriver, men allt sker mycket hemligt så att ingen skall få veta det. Han skriver liksom jag i natt, men han lär förmodligen fortsätta sitt arbete till dager, och jag tänker just nu gå att lägga mig, ty jag är så trött, jag sov så litet i natt, jag låg nästan bara och grät, och nu har jag skrivit de brev som medföljer, ty prosten i Karup har varit här hela e. m. Bästa Axel, skynda dig till Halmstad att nya ledsamheter ej måtte träffa dig. Jag är så rädd . . . jag har glömt önska din mor gott nytt år, jag är så sanslös att jag knappast vet vad jag gör. Bästa vän, bed henne om förlåtelse å mina vägnar. Kom för all del ej hit, ty jag har bara ledsamheter och du ingen nytta. Han gör då säkert några nya upptåg. Skriv mig några ord, innan du lämnar orten. Godnatt älskade Axel, nu tänker jag drömma mig en mera lugn och lyckligare framtid, måtte jag en gång bli sanndrömmad.

Din evigt trogna flicka 

Gustave.

 

    Jaquette vaknade nu, hon bad jag skulle hälsa dig så mycket, den lilla goda ungen.

 

    Senare brev låta oss intimt följa händelsernas gång. Man ser hur gubben Voigtlender, sluten och hemlighetsfull, skriver på sina inlagor och plockar med sina papper, endast då och då belåtet puttrande ett 'skrattar bäst som skrattar sist'. I hemlighet anträder han också resan till kungen: »till och med skjutspojken var instruerad att säga det han skjutsa' till Halmstad». När han se'n hemkommit (söndagskvällen 8 febr.), rapporterar Gustave att »nog hade han fått veta många historier, ty han kastade allt då och då fram en hop försmädliga ord, men har sedan tegat alldeles därmed. Hos Kongen hade han haft audience en afton emellan klockan 5 och 6, men storverk lär han ej uträttat, ty då hade han nog talt därom. — — — Emellertid är han mera lugn och glad än förr och tycks vara säker på sin coup». Efter vitesförbudets meddelande yttrade han ej ett ord därom till Gustave, men för Jaquette omtalade han det »med triumpherande mine». Om Lagercrantz' åtgärder, anskaffandet av intyg om Voigtlenders sinnesförvirring och stämningen till tinget, skriver Gustave d. 3 mars: »Vi var på Skottorp här om dagen, och du må tro de förkorsade sig alldeles över det där galenskapsplacatet, och sade att det vore oerhört det en svärson vore capable ställa till sådana saker.

Kan det undvikas, vore väl bäst, ty det gör så mycket uppseende, och tycker jag att det ej kan göra något i själva huvudsaken. Likväl gör som dig gott synes, jag vill ej ha någon skull i fall allt misslyckades. Pappa talte om för någon, att det var illa att du på en gång vänt dig till 2:ne domstolar, nämligen tinget och landshövdingeämbetet, även ock att du säger i stämningen förlovningen vara laglig, vilken den verkligen intet är.» ¹ Flerstädes framlyser i breven Gustaves rädsla för den obegripliga juridiken och hennes ängsliga rådvillhet då Lagercrantz begärt hennes omdöme: »Gör precist efter ditt egit tycke. Nollrot som lagfaren kan bäst råda i det, jag förstår det alldeles intet, och vill jag ej ha någon del däri. Gick det sedan illa, kunde det bli min skull» (24 jan.) Eller: »Bästa du, rådfråga dig med Stridbeck, jag är så rädd att det går galit. Bäst vore du kunde få tala med Tornerhjelm, jag tror verkligen att han är mera slug än alla advocater i Halland» (27 febr.).
Om det nu var hos Tornerhjelm eller, vilket väl är troligast, hos Lagercrantz själv som tanken därpå först vaknade, visst är att Lagercrantz och Gustave, då tinget kom närmare, beslöto att med Tornerhjelms bistånd gå rättvisan i förväg. Gustaves brev av söndagen d. 8 mars är det äldsta meddelande från henne, som antyder att man ämnade genom ett raskt hugg lösa den juridisk-gordiska knuten, och brev från följande dagar, skrivna i en uppjagad och allt ivrigare ton, visa med dramatisk åskådlighet hur spänningen inför det avgörande steget växer.

 

    Himmelslöf d. 8 mars 1807.

 

    Goda Axel! — — — Tornerhjelms vänskap kan vi säkert lita på. Han är både redlig och resolverad, och behövs sådant i dessa tider. Rådgör nu om det du nämnt angående resan, och är jag nöjd hur ni båda resolverat. Han skrev mig till det fruen redan projectera för fruen på Oshult och m. Stina, angående vår fart.² Det var ju beskedligt, och är det säkert på hans inrådan, ty utom dess har jag ej särdeles förtroende till hennes vänskap för mig. Emellertid visar hon sig mycket ädlare än släkten, som med så mycken contenance drar kappan på båda axlar.
    Jag har alltid hållit av Tornerhjelm som den, vilken alltid visat sig

 

¹ Att döma av detta brev har Lagercrantz alltså även jämlikt 7:1 GB begärt handräckning hos KB. 

² Oshult i Hishults socken ägdes av hovjägmästaren Fredrik Burensköld († 1811), g. m. Ulrika v. Krassow. "m. Stina" = moster Stina v. Krassow.

som mitt stöd, och förtjänar han dubbelt vår högaktning då han vid detta tillfälle visat sig vår tillförlitliga vän, oaktat alla grimacer släkten däröver yttrat. Du kan av det brev jag skrivit till honom se min tanka, och lät mig veta huru det går. Adieu bästa vän, tänk alltid på mig som din av hjärta och själ tillgivna och evigt trogna flicka

Gustave.

 

    Nu går dem till kyrkan, och måste jag sluta. Torner:s bud negligerade jag i dag, i anseende till inkvarteringen och frukosten. Cronstedt, Dahlfelt, Barnecow låg här, och Sturen var här en stund i går och åt även frukost.
    Jaquette hälsar.

 

d. 9 mars 1807.

 

    Bästa Axel! Jag har nu vidare tänkt på vår resa och finner jag det vara bäst resa före tinget, jag kan då slippa den där skriften också, för vilken jag har mycken respect. Laga att saken kan komma att dröja också i det längsta. Till torsdags afton kan vi vara färdiga, och det vore bäst fara sedan vi tagit godnatt, en vagn kunde hålla ett stycke bort på vägen, vid slutet av gärdesgården, och vi gå dit. Men sakerna? Säkrast vore om Andersson tog en bondvagn, höllt bakom husen, (notabene i mörkningen), eller så sent att det ej från fönsterne kunde skönjas, dagen förut, och med hjälp av Granat bär bort sakerna. Det består i tvenne små coffertar, den stora asken som mina klädningar var uti; också vill jag be dig skicka mig med första bud den säck och påse med tillbehör som blev kvar hos Kinblad, i pråmhuset. Du sade ju att Österberg ej tagit det med sig. Du minns det var däruti min pelis och muff låg. Skulle det vara borta, så skaffa mig en annan säck; jag skulle lägga däruti mina gamla pälsar och en hop grövre saker, som ej kan rymmas i min lilla coffert, och jag har ej hjärta att lämna något som duger kvar. I den minsta ask, som följer med budet, är mina gullnipper och i den andra coifurer, blomsterband och dylika saker som ej gick an packa in, akta endast att det ej blir vått. Om det blir en nödvändighet att resa om onsdag så låt mig veta det genast, då sakerna få avhämtas i morgon, men gärna såg jag att det dröjde till torsdagen. En hop saker som äro handlade i Köpenhamn väntar jag, och får jag skicka express till Hälsingborg efter dem, det vore fatalt resa från det, ty Gud vet i vad händer det sedan kom, i synnerhet som det kan just under tiden bliva skickat, men kan det ej dröja så låt mig veta. Kom i håg att kanske pappa reser till Tjerby eller Halmstad dagen före den dagen då saken skall föredragas, det vore ej à propos möta honom. Laga om möjligt är att det ej kommer för rätta förr än om lördagen, då vi med Guds hjälp är långt borta. Laga att du har någon resolverad varelse meddig, ty det är ej rådligt resa ensam, i fall någon contradiction hände eller vi bleve attraperade. Du kan vara säker att om pappa kommer efter, vilket han visserligen gör, så kommer han visst intet ensammen. Lit ej på att han släpper händerna sen saken gått så långt, utan tro mina ord en gång, och du skall få se han kommer efter, kanske till och

2

med med pistoler. Jag känner honom och är övertygad att han med dubbel kraft skall fullfölja saken. Låt oss därföre resa, utan uppehåll, vägen rätt fram där vi skall vigas, och arrangera förut att ej något hinder må ske, ty då förlorar jag modet och sen har du intet mycken glädje av mig. Skall något vagnsombyte ske, så laga att hästarna äro förspända förut. Gör för Guds skull ingen detour om Vapnö,¹ utan fort natt och dag, hör du det, jag ber därom först och sist, och laga att vi har någon efter oss, som kan hindra pappas durchmarche. Adieu Axel, min redliga vän, glöm ej din trogna flicka

Gustave.

    Jaquette hälsar.
    Då du far genom Laholm hit ut, så var god tag med dig en liten paquette som skall vara på posthuset, eller fråga efter hos rådman Gjers

(Utan datum.)

    God morgon, goda Axel! Gud välsigna dig! Tack för alla dina brev både i går aftons och i dag, och är jag nöjd med detta arrangement, men inga frukostar på vägen utan endast en bit i vagnen, du får tåla dig så väl som vi. Om du kan hindra att pappa ej får hästar så snart, vore väl. Och intet uppehåll i Göteborg, jag vill intet se någon människa förr än den välsignade ceremonien är förbi, kom i håg det. Men sakerna får ej dröja sen vi rest, ty då anammar pappa dem och det vill jag alldeles icke. Kan det intet följa med förbudet eller ock komma ut vid samma tid som vi? — men jag fruktar om de blir efter attraperas de. Dina varningsordres fick du igen första gången efter då du kom hit, det vore rätt illa om de är borte, du begärde dem en afton i pappas förmak och jag gick efter dem.
    Adieu goda Axel!

Din evigt tillgivna

Gustave.

    Hälsa Crohn från oss båda 1,000:defallt.
    Glöm ej paquetten som skall avhämtas i Laholm vid återkomsten.

 

    Onsdagen d. 11 mars ankom Lagercrantz till Dömestorp. Tornerhjelm befallde sin ladufogde Olof Nilsson att sätta ett par av gårdens hästar för Lagercranfz' vagn, och vid pass kl. 9 om aftonen åkte Lagercrantz efter Olof Nilssons kuskande åt Himmeslöf till, eskorterad av Tornerhjelms tjänstedräng Petter Hansson till häst. Ungefär en åttondels fjärdingsväg från Himmeslöf fick Olof Nilsson befallning att hålla; Lagercrantz gick fram mot Himmeslöf; och i väntan på hans återkomst vände Olof Nilsson hästarna och vagnen.
    Vad som passerade vid Himmeslöf medan Olof Nilsson väntade,

 

¹ Det strax norr om Halmstad belägna Staëlska fideikommisset, som en tid ägts av Magnus Stenbock och nu innehades av Lagercrantz' svåger löjtnanten Karl Sperling St. v. H.

har Gustave själv omtalat inför rätta (RR:n i Laholm): d. 11 mars kl. 10 på aftonen har ladugårdspigan Elsa inkommit med underrättelse att kapitenen Lagercrantz vore utanföre gården och väntade, då Gustave och Jaquette genast utgått och begivit sig över ladugården till en där utanföre varande risgärdesgård, den de överklivit sedan hr kapitenen, som stått utanföre, gjort öppning på den samma för bekvämare övergång skull, varefter och sedan hr kapitenen begåvade Elsa med drickespenningar, hr kapitenen mottagit bägge fruntimmernes medhavde knyten dem han burit till vagnen, uppå vilken de sedermera avrest från Himmeslöf och till Göteborg.
    Färden gick över Laholm, där Olof Nilsson blev avlöst, Trönninge, Halmstad, Holms by, Kvibille o. s. v., hela natten, utan uppehåll. Vid alla gästgivargårdar stodo förut beställda hästar i beredskap. Och redan påföljande dag d. 12 mars, kl. mellan 4 och 5 e. m., voro flyktingarna framme i Göteborg. Lagercrantz tog där in på gästgivargården, Gustave och Jaquette torde ha tillbragt första natten hos vinhandlaren Ludvig Henrik Crohn eller möjligen hos dennes äldre bror källarmästaren Karl Fredrik Crohn.
    Nu skulle det bli vigsel av.
    Genom källarmästaren Crohn framställdes oförtövat begäran till kyrkoherden Norlander att han nästa söndag måtte lysa alla tre gångerna, emedan Lagercrantz vore kommenderad till Pommern. Norlander vägrade.
    Det blev då i stället under fredagen en jakt i staden för att komma över en prästkappa.
    Källarmästarns fru skickade sin piga till Norlander med hälsning att frun önskade få låna hans kappa. Norlander studsade och frågade pigan efter anledningen. Jo, någon hade slagit vad med frun om. att det icke skulle lyckas henne att få ett sådant lån. »Hälsa din fru och bed henne icke taga sig något oråd före», blev Norlanders svar.
    Gästgivaren Söderling sände en pojke till bataljonspredikanten Jakobsson med en biljett, däri han anhöll att få låna en prästkappa för en resande vän, som vore i behov därav samma eftermiddag. Men Jakobsson, som av Norlander hört talas om den begärda lysningen, svarade avböjande.
    Teatern i Göteborg innehades av vinhandlaren Crohn, som av klockaren Pripp plägade få låna åtskilliga Tyska kyrkans

persedlar, såsom bårtäcken o. dyl., till nyttjande på teatern vid spektaklers uppförande. Nu anmodade han Pripp, genom sin handelsbetjänt Bergman, att anskaffa en prästkappa för spektaklet samma afton. Pripp vände sig till adjunkten Adlerstam, men han fann Pripps begäran oanständig och mindre passande; och då han dessutom fått reda på att liknande framställning gjorts på annat håll, så nekade han.
    Emellertid hade Lagercrantz på gatan träffat fru Margareta Katarina von Fitinghoff från Kungsbacka, som jämte sin man, fänriken och postmästaren Torpadius, och sin dotter kommit in till Göteborg för att gå på spektaklet. På Lagercrantz' inbjudan infann sig herrskapet Torpadius under eftermiddagen d. 13 mars i gästgivargården för att dricka te, och dit kommo även källarmästaren Crohn och hans hustru.
    Om vad sedermera tilldrog sig berättar fru Fitinghoff på vittnesed:

 

    Vittnet, som icke förut ägde någon kunskap om hr kapitenen Lagercrantz' tillämnade vigsel med fröken v. Voigtlender, blev efter någon stunds förlopp av mademoiselle Yckenberg anmodad att sätta brudkronan på bemälta fröken, det vittnet ock gjorde; varefter kapitenen Lagercrantz och fröken v. Voigtlender ingingo i inre rummet; varvid i detsamma en i prästkläder med krage och kappa försedd, vittnet alldeles okänd person inkom, som bad om ursäkt för det han dröjt, begav sig uti inre rummet, där han. efter det han sakta talat någre ord med hr kapitenen Lagercrantz, ställande sig mitt emot kapitenen Lagercrantz och välborna Gustava v. Voigtlender, som stodo bredvid varannan, genast ut ur en medhavd handbok uppläste vanliga brudvigselen, utan att vittnet, som härvid stannat i yttre rummet vid dörren vilken likväl stod öppen, gav därpå sådan uppmärksamhet, att hon kan bestämt säga om den upplästa vigseln var fullständig eller icke. Genast därefter har nämnde prästklädde person, under yttrande det han anhölle om ursäkt för det han måste lämna sällskapet, vartill han vore nödsakad för att genast fortsätta sin resa till Pommern för att avlösa dess camerad vilken vore sjuk, bortgått, utan att ens dröja så länge att han erhöll någon välfägnad.

 

    Det bjöds nämligen efter vigseln på välfägnad. En av pigorna på gästgivargården blev tillsagd att till Lagercrantz' rum upphämta en bål med bischoff; »och då glasen blivit fyllda», har hon som vittne berättat, »hörde vittnet de tillstädesvarande personer lyckönska hr kapitenen och fröken v. Voigtlender till deras ingångne äktenskap, samt att hon sedermera kallades fru Lagercrantz. Genast efter det nämnde bischoff var förtärd,

hade hr kapitenen Lagercrantz med dess fru och övrige sällskapet rest till spektaklet.»
    Programmet på teatern upptog två pjeser: Epigrammet, dram i fyra akter av Kotzebue, och Casper och Lona eller Betalt som kvitteras, ett av Envallsson efter franskt original bearbetat enaktslustspel med sång, som åren 1797—8 spelats i Stockholm av Stenborgska sällskapet. Av replikerna i Epigrammet var det flera som Gustave kunde särskilt fästa sig vid, såsom då Hippeldans säger att man i fråga om giftermål ej alltid har tid att tänka sig för och fru Löwe här till anmärker att sådant inte heller är brukligt, eller då Löwe erinrar att lagen supplerar föräldrasamtycke till äktenskap när giltig orsak till vägran ej är för handen. Antagligen tog hon föga allvarligt Mulpus' ord i Casper och Lona, att

 

på äktenskapets falska skär

det är så lätt att skeppsbrott göra,

 

men knappast kunde hon finna det behagligt att höra fru Mulpus' vågade skämt om bröllopsnatten och den gängse moralens för kvinnan och mannen olika kyskhetskrav:

 

Det grymma könet fordra plär

att som en skatt vår oskuld njuta,

fast sällan någon mäktig är

att däremot ge full valuta.

Bör väl en nygift klandra då

att i sin brudsäng surpreneras?

Nej, hustrun billigt säger så:

»betalt, min pappa, som kvitteras!»

 

 

    Någon prästroll förekommer ej i de båda pjeserna.
    Efter teaterföreställningens slut intog hela sällskapet jämte vinhandlaren Crohn och sjötullsbokhållaren Borgman aftonmåltid å gästgivargården.

    Från Göteborg avreste Lagercrantz med Gustave och Jaquette till Röstorp.

    *

    Vigsel hade alltså skett, men vem var vigselförrättaren? Härom blev en vidlyftig undersökning anställd vid kämnersrätten i Göteborg, med vittnesförhör angående officiantens längd, målföre, om han nyttjat puder i håret, o. s. v. Åklagaren fram-

kastade t. o. m. en förmodan att officianten kunnat vara ett förklätt fruntimmer. Någon full klarhet vanns icke, och Lagercrantz, som synes ha ingivit de vid akten närvarande den föreställningen att vigselförrättaren vore en regementspastor vid namn Öhrn, förnekade sedermera envist att han så gjort och vidhöll att han händelsevis på gatan råkat en okänd, i prästdräkt klädd man, som efterkommit hans begäran om vigsel. Tydligt är emellertid att vigselförrättaren var en förklädd lekman. Och någon riktig prästkappa hade han nog inte heller. Utan i st. f. att, såsom vinhandlaren Crohn proponerat, teatern lånade en kappa av kyrkan, var det säkerligen teatern som blev långivaren. Jungfru Ringman, som på fru Crohns begäran skaffat brudkrans och krona, vittnade att en piga hos fru Crohn omtalat för henne, att hon, pigan, på fruns begäran hos teaterföreståndaren Lewenhagen fått låna av teaterdräkten en munkekappa, och även utvist för vittnet en på sängen liggande kappa av svart lärft, så beskaffad som de kappor vilka vanligen brukas vid representationer på teatern. På vittnets fråga till fru Crohn vartill kappan skulle brukas, hade hon endast svarat som orden föllo: »den skall också nyttjas.»

 

 

II.

 

    Måndagen d. 16 mars 1807 kom tvisten mellan Lagercrantz och Voigtlender före vid tinget, som hölls å tingsstället i Tjärby, ej långt norr om Laholm.

    Motiveringen till Lagercrantz' stämningspåstående, vilket redan återgivits (ovan s. 14), var tämligen kortfattad: han hade med Voigtlenders fullkomliga bifall förlovat sig med Gustave; »alla de formaliteter som lagen, sedevanan och äran bjuder äro för denna fästnings fullkomnande å ömse sidor iakttagna, även därutinnan att min älskvärda fästekvinnas närmaste skyldemän, rådfrågade, både munteligen och skrifteligen därtill förklarat sitt nöje och välbehag samt bifall.» Lagercrantz' karaktär och omständigheter vore desamma som då hr överstelöjtnanten och riddaren i början, mera än dess dotter, befrämjade förlovningen.
    Mera konstrikt utarbetad var Voigtlenders stämningsansökan:

    Ödmjuk vice versa stämningsrekvisition. Om vice versa kallelse och stämning uppå välborne hr kapitenen Axel Lagercrantz till Höks häradslaga vinterting anhåller hos hr häradshövdingen jag ödmjukeligen för att göra mig laga genmäle i efternämnde viceversapåståender:
    1:mo) att visa och bevisa det hr kapitenen sitt föregivande likmätigt blivit med min dotter Gustava v. Voigtlender ordenteligen förlovad, eller huruvida, på sätt lag i 3:1 GB föreskriver, den av hr kapitenen åberopade fästningen skett i min jämte fyra vittnens, 2:ne å hrkapitenens och 2:ne å min dotters vägnar närvaro, eller ock vidkännas den följd av sitt käromål att den föreburne, annorledes till äventyrs skedde fästningen är och bör vara ogild, i och med det jag, såsom giftoman, därå härmedelst kärar, och att hr kapitenen bör mig därföre lagligen ansvara;
    2:do) att visa och bevisa vad laglig verkan det nöje, det välbehag och det bifall till min dotters i fråga satte fästning av hennes närmaste skyldemän, vilket hr kapitenen förmäler sig äga, må kunna, i fall det ock verkeligen existerar, medföra, enär icke de äro, utan jag, såsom fader, likmätigt 2:1 GB är min dotters giftoman, av vilken det således och i förmågo av näst föregående § hade hr kapitenen ålegat att min dotter med avvaktan av mitt bifall eller avslag begära;
    3:tio) att emottaga och vederlägga de orsaker, varföre jag vägrat och vägrar hr kapitenen att med min dotter bygga hjonelag;
    4:to) att giva mig laga upprättelse och ersättning; varjämte jag
    5:to) förbehåller mig all öppen rätt och talan i målet.

 

    Voigtlender inställde sig inför HR:n personligen, biträdd av rådman Bager från Halmstad. Lagercrantz däremot kom icke tillstädes och lät ej heller anmäla förfall, »ehuru kl. redan är över 11 f. m.» Att döma av dateringen å följande till motparten avlåtna brev skulle han dock infunnit sig å tingsstället:

 

Tjärby d. 16 martii 1807.

    Min Goda Svärfader!

 

    Den största grace jag av min svärfader begär, är att min svärfader skriver tvenne ord till sin enda dotter, att min svärfader förlåtit henne att hon utom min svärfaders vetenskap reste bort, men det är jag som är orsaken därtill och jag som skall mottaga bannorne. Men min svärfader har även varit ung och rask; och man bör icke alltid döma den oförvägne brottslige.
    Med djupaste vördnad och barnslig lydnad har äran framhärda min goda svärfaders

lydige och tillgivne son

Axel Lagercrantz.

 

    Om de känslor, med vilka gubben Voigtlender studerade denna skrivelse, torde med fog kunna brukas den nötta frasen att de låta sig lättare tänkas än beskrivas.

    Målet uppsköts till sommartinget, men på Lagercrantz' begäran förordnade HovR:n om urtima ting; och sådant hölls d. 6 maj.
    Nu inställde sig både Voigtlender och Lagercrantz personligen, den förre biträdd av Bager, den senare av vice landssekreteraren, landsfiskalen Stridbeck.
    Voigtlender utvecklade närmare sina skäl att vägra samtycke till äktenskapet. Först och främst hade någon laglig fästning ej skett. Men vidare förekomme, »att så visst som äktenskapet är, i ett lyckligt avseende, det första av alla mänskliga samfund och den gudomliga inrättning, som — under ett oupphörligt bevisande av en ömsom inbördes välgörande kärlek, under ett förnuftigt, ståndaktigt, likställigt, nogräknat och glatt uppfyllande av de största, de viktigaste plikter — så förtroligt, så nära, så innerligen förenar tvenne såta makar för all deras tid, ett äktenskap, å andra sidan betraktat, lika visst är i ett alldeles motsatt förhållande, vars olyckeliga följder en fader för sitt barn och en giftoman för sin pupille så ovillkorligt som ostridigt åligger avvärja, att jag såsom fader och giftoman härtill av fördubblad anledning förbindes, om och enär, såsom här, hr kapitenen Lagercrantz, på sätt lag i 4: 3 GB sig därom uttrycker, till äventyrs gjort sådan gärning som rörer dess goda namn, i ty jag kommit i erfarenhet huruledes hr kapitenen icke allenast å särskilte andre ställen såsom i Göteborg, Uddevalla och Köpenhamn m. m. — — inlåtit sig i särskilda slagsmål, utan ock besynnerligast i Malmö låtit sitt sinne i häftighet utbryta. »Voigtlender erinrade ock hotfullt därom att Lagercrantz' »emot 1: 1 GB stridande sätt att hemligen till sig locka min dotter, så vida hon emot min vilja sig med honom gifter, har sin dom i 6: 1 berörde balk, i ty jag har våld att göra henne arvlös.»
    Lagercrantz åberopade till stöd för sin talan åtskilliga intyg, bl. a. ett av Gustaves kusin Karl Vilhelm v. Krassow, utfärdat d. 4 jan. 1807, däri han förklarar sig intet hava att erinra mot den mellan henne och Lagercrantz slutade förbindelsen, »utan önskar desse mine vänner all Guds lycka och välsignelse i deras tilltänkte äktenskap.»
    HR:n gav sitt utslag genast; också blev det inte så alldeles väl genomtänkt. Till en början konstateras att Lagercrantz icke förmått styrka att någon fästning eller trolovning emellan honom och Gustave blivit ingången och avslutad, på sätt lagen

uti 3 kap. GB bjuder, eller att Voigtlender därtill sitt samtycke givit. Men icke förty åberopas sedermera efter några mellansatser — bl. a. den att Lagercrantz, såsom av första ståndet i riket och tjänstgörande kapiten vid K. Elfsborgs regemente, kan anses värdig att äga fröken v. Voigtlender till hustru — att Gustave blivit hävdad av sin fästman Lagercrantz och att hennes med livsfrukt välsignade tillstånd således efter 3: 9 GB är ett äktenskap som bör fullkomnas med vigsel. Detta domskäl var mindre lyckligt även såtillvida, som det varken var bevisat eller ens faktiskt att Gustave gick i väntande dagar. Slutet blev att HR:n prövade rättvist tillåta Lagercrantz och Gustave att med varandra ingå gifte och fullborda det beslutade äktenskapet, men tillika förpliktade dem att jämlikt 7: 2 GB anmäla sig hos prosten Banck i Karup för att vinna vederbörlig lysning till deras äktenskap, vilket sedermera genom laga vigsel skulle fullkomnas.
    Voigtlender vädjade. Men innan här redogöres för sakens behandling vid lagmanstinget, bör någon uppmärksamhet ägnas Gustaves öden.
    Många veckor hade hon ej tillbragt å Röstorp innan hon började förstå, att Lagercrantz med sitt obehärskade lynne ingalunda var den man som kunde skänka henne ett förtroligt hemlivs vardagslycka. Hur svår hennes ställning var, och hur skrämmande hon kunde finna den nyktra verkligheten när den exalterade stämningen från enleveringen och bröllopet förflyktigats, kan ej åskådliggöras bättre än genom att här meddela ett brev från henne till överjägmästaren Otto Burensköld på Vallen, yngre broder till hovjägmästaren på Oshult och med tiden även själv hovjägmästare. Brevet är odaterat, men har uppenbarligen skrivits medan Lagercrantz var bortrest för att bevista urtima tinget d. 6 maj. Den i brevet åsyftade fullmakten är den som han företedde vid tinget, och vars korta men innehållsrika kontext han själv avfattat sålunda: »Fullmakt in blanko för min kära man kapitenen välborne hr Lagercrantz att i allt vad mig rörer göra och låta hela vårt äktenskap igenom.»

 

    Min bästa herr överjägmästare!

 

    Då olyckan förföljer mig, till vilken skulle jag väl då med mera tillförsikt och hopp om lycklig utgång våga vända mig än till hr överjägmästaren, vars mänsklighet och verksamma godhet så allmänt äro

kända? Med bitter känsla av ånger och förbrytelse påminner jag mig livligt den eftermiddag, då Ni varit i Båsta och vid återkomsten kom till Himmelslöf. Hr överjägmästaren sade då till mig med varnande godhet, att jag ej skulle engagera mig med Lagercrantz, och med denna genomträngande blick, som endast tillhör den upplysta människokännaren, förutsåg hr överjägmästaren redan det olyckeliga öde som skulle bliva min lott, i fall jag ej lydde dess erfarna råd. Förblindad och oförståndig var jag nog barnslig att tro, att fast jag bröt de plikter jag var skyldig en far, och döv för sanna vänners varnande, skulle likväl lugnet och sällheten bli min lott. — Tiden och följderna har visat mer än motsatsen. — Jag har varit grymt hanterad, det har skett för mycket en publique för att ej vara redan kunnigt, både i Göteborg och häromkring. Jag har skrivit tvenne brev och Jaquette ett till min far, tvenne brev har jag skrivit till moster Stina Krassow, alla har fallit i Lagercrantz' händer. Med främmande utanskrifter, och genom olika människor, vet jag ej hur en sådan oordning kan vara möjlig. Jag nödgas således att recommendera detta brev av fruktan att ett dylikt försåt även kan beröva mig detta enda stöd, som jag hoppas att hr överjägmästarens goda hjärta ej skall neka mig. Det vore för långt att relatera alla de ledsamheter och hårda öden, för vilka jag varit ett mål, både enskilt och i presence av främmande — allt nog, man bör ej finna det underligt att jag enligt min övertygelse och flere människors inständiga inrådan ej vågade lämna honom den fullmakt han begärde och som han på flerehanda sätt gjort sig ovärdig. — Kort, jag nekade, och detta blev nytt ämne för vanliga oförrätter. Bland annat var han nog låg att kalla in barn och tjänstefolk och i deras närvaro säga, att jag ej mera var hans hustru, utan att de skulle kalla mig fröken. Fåfängt sökte Crohn, som var närvarande (hela dagen), att hejda honom. Jag begärde att endast få resa åter till Halland — denna enda tröst i höjden av min olycka — han bröt upp mina lådor, garderobsdörren och så vidare, återtog allt vad han givit mig och var nog obeskedelig att för trettio riksdaler, som han en gång skickat mig, vilja taga ersättning av mina övriga saker. Detta sätt att uppföra sig var ej ovanligt, han hade så handlat två dar förut och sedan med gråtande tårar förmått mig att återtaga det. Nu var han ej så ångerfull, han sökte endast att i varje ögnablick föröka den chican jag lidit. Han lät spänna för vagnen att vi kunde resa, men svor tillika att han skulle med kronskjuts återhämta oss, innan vi hannt Göteborg, eller själv hämta oss. Crohn påstod att det gick ej an resa, ty han följde säkert med och skulle efter godtycko tvinga oss att resa tillbaka. Jag blev således tvungen att skriva en fullmakt och fick en vice versa tillbaka, som jag fruktar ej lär göra någon nytta. — Säg mig nu, bästa hr överjägmästare; vad jag skall göra för att alldeles bliva skild ifrån honom. Jag är olycklig, totalt olycklig — och kan ej komma härifrån. Hjälp mig, jag anropar Ert bistånd, försona mig med en förolämpad far och lät mig hoppas att jag genom hr överjägmästarens ädelmodiga bemedling skall återfinna ett lugn, som jag ej ett ögnablick njutit sedan jag lämnade Himmelslöf. Svara mig med

det första, jag ber därom, jag skall annars frukta att även detta brev blir uppsnappat; men adressera det till fänrik de Frese på Göteborg och Ström, annars får jag det intet. Nämn ej att jag tagit min tillflykt till Er skyddande godhet. — Till min far har jag nu åter skrivit under kongl. sekretern Dahls couvert; var god fråga efter om det kommit fram, tala för mig hos min far, säg honom att jag är olycklig. Min compliment till Hennes Nåd. Jag förbliver med livlig högaktning

herr överjägmästarens 

ödmjuka tjänarinna 

Gustave Voigtlender.

 

    Jaquette ber om sin ödmjuka compliment till herrskapet.
    Till överstelöjtnant Tornerhjelm har jag skrivit, men ej fått något svar, visa mig den vänskapen fråga efter på postcontoiret om ej något av dessa brev kommit till sin ägare.

 

    Men varium et mutabile semper femina! Det behövdes blott en smula vänlighet från Lagercrantz' sida för att hon skulle tillgiva honom vad han felat och ånyo våga hoppas på ett lyckligt samliv vid hans sida. De två brev till hennes far, av vilka utdrag nu följa, äro dock ej förestavade uteslutande av en sådan förhoppning. Däri talar också fruktan för den skandal som en brytning med Lagercrantz kunde medföra, och man misstar sig nog ej heller om man tror att ordalagen i dessa brev — av vilka Lagercrantz genast tog bestyrkta avskrifter! — åtminstone delvis äro dikterade av honom.

 

(Utan datum.)

    Min nådigaste far!
    Ett rykte säger att min nådigaste far skall vara ankommen till Göteborg — — —. Sedan jag hade den äran att med det första brevet uppvakta min nådigaste far, har sakerna tagit en ganska god och lycklig vändning. Lagercrantz är nu ganska god och öm, och vi gjorde en överenskommelse i Göteborg, där vi förlåtit varann det framfarna och lovade å ömse sidor enighet och godhet. Lagercrantz har som en hederlig karl hållit sitt löfte, kanske har jag även varit mycket orsaken till de ledsamheter som varit. Inquiette och chagrin över den sorg och oro jag förorsakat en huld far, var det ej underligt om jag visade ett humeur som nogare betraktat visst intet anstog en hustru; jag glömde då en huld faders visa råd: att en man varken kan eller bör låta sin hustru föreskriva sig några lagar.
    Förlåt således om jag i ödmjukhet vågar be min vördnadsvärda far att åtminstone till den grad förlåta mig, att jag ej måtte bliva blottställd för den nya olyckan, den gruvligaste av alla, att som fröken återkomma, sedan jag som fru vistats här och i Göteborg både i en-

skilta och i publiqua sällskaper. — — — Då jag önskade bli skild vid Lagercrantz var det som hustru, ingen annan tanka kunde falla mig in. Himlen vare ärad!, denna tid är förbi! Hulda far, hav medlidande, öka ej mer min olycka beder med den djupaste vördnad och tillgivenhet

Dess 

enda barn

Gustave Voigtlender.

 

    Röstorp d. 24 maj 1807.

    Min nådigaste far!
    Med innerlig rörelse och hjärtelig tacksamhet emottog och genomläste jag min vördnadsvärda faders skrivelse av den 21 dennes, denna tröstande tanka att ännu en gnista av faderlig godhet talar för mitt väl gör att jag vågar ännu en gång be min vördnadsvärda far skona min heder. Var övertygad att enligt Guds och mänsko-lag ej någon annan räddning finnes för min reputation än den att för allmänheten vara erkänd som laglig gift. Ges väl något exempel att en flicka, efter tvenne månaders sammanvaro med en karl, och de därmed så ofta förenliga följder, möjligtvis, utan den största scandal, skulle kunna åter visa sig i någon hederlig societé? Nej, ännu är intet världen så fördärvad. Att jag riktigt är vigd av en präst är ofelbart, men då denne ej risquerar att uppge sitt namn — då man tillika av alla krafter söker att övertyga allmänheten ogrunden härav — vad blir väl följden? annat än den av min eviga vanära.

---

    Lagercrantz har varit oförsiktig, han har överilat sig, men han har ångrat sig och önskar att vara son, upptag oss båda — ömhet, vördnad och tacksamhet bliver vårt ivrigaste bemödande — hjärtats frid och glädje, himmelens välsignelser, vare belöningen för detta ädelmodiga överseende. Finns väl en mera ljuv känsla än den att veta sig gjort en ädel gärning och se sina barn lyckliga, vad lugn skall icke denna tanka gjuta i levnadens sista stund! O!, den kan ej betalas med hela världens ägodelar. Jag förbliver med djupaste vördnad

Min nådigaste fars

 lydigste dotter

Gustave.

    Jaquette ber om sin ödmjuka vördnad.

 

    Kort efter det sista brevets avsändande blev Gustave av omständigheterna åter ställd inför nödvändigheten att snabbt träffa ett viktigt avgörande. Det är redan nämnt att, på allmänna åklagarens föranstaltande, en rättslig undersökning om vigseln blev företagen vid KämnersR:n i Göteborg. D. 26 maj 1807, då icke Lagercrantz men väl Voigtlender var tillstädes, uppsköt KämnersR:n detta mål till d. 19 juni och beslöt tillika att hos

KB begära anstalt om Lagercrantz' och Gustaves personliga inställelse inför KämnersR:n. Och Voigtlender själv ingav till KB en ansökan om handräckning för Gustaves och Jaquettes återförande till Himmeslöf. Inför detta hot mot den personliga friheten vågade Lagercrantz och Gustave ännu en djärv kupp. D. 27 eller måhända redan d. 26 maj lämnade de hemmet i Röstorp, nu liksom vid enleveringen åtföljda av Jaquette. Och när landshövdingen Carpelan d. 3 juni i cirkulär förständigade samtliga magistrater och kronobefallningsmän att Gustave och Jaquette borde Lagercrantz fråntagas samt därefter på ett bekvämt och anständigt sätt förskaffas till Göteborg för att avlämnas till Voigtlender, voro de båda efterlysta unga kvinnorna sedan flera dagar i Fredrikshall, utom räckhåll för de svenska myndigheterna.
    I Fredrikshallsresans syfte ingick även att få till stånd en vigsel av verklig prästman, ty Göteborgsvigselns lekmannakaraktär hade genom undersökningen vid KämnersR:n blivit ganska allmänt känd. Lagercrantz vände emellertid snart åter till Sverige; och medan Gustave, ensam med Jaquette i det främmande landet, orolig väntade på hans återkomst, vaknade till liv den forna ömheten från tiden före enleveringen, och hon kände t. o. m. hemlängtan till Röstorp, där hon dock haft så många ledsamheter. Hon skrev från Fredrikshall d. 7 juni:

 

    Älskade Axel! Måtte dessa rader träffa dig vid bättre och gladare lynne än då vi skildes åt, och måtte våra affairer hava bättre utseende än de då tycktes hava, men var emellertid övertygad att det må vara huru som helst, skall du alltid i mig finna densamma trogna och dig tillgivna Stafva. Min innerligaste önskan är nu endast att jag vore hos dig på Röstorp, och får mitt öde sedan bli vad som helst, jag skall vid din sida med lugn emottaga det. Men vet du, min goda Axel, det går aldrig an att vi är här och öder en hoper pengar kanske utan den ringaste nytta. Får du ej permission, är bäst att vi genast reser tillbaka. Hushållningen förfares, och vet du jag tänker just med oro på vår lilla trägård, som nu alldeles blir förstörd. Dessutom vinnes ju ej det ringaste med detta bortovarande, när jag kommer hem står jag ju på samma fläck som jag stod förut, oberäknat all förvirring och alla utgifter. Vet du jag ångrar just hjärtligen att jag ej reste tillbaka med dig; Herre Gud, Axel, vad jag längtar hem. — Dahl¹ var här i förrgår, han sade sig hava talt med prästerna, och de hade sagt att de ej vågade viga förr än de frågat sin biskop — även om vi fick kongabrev, ty detta sade de tjänar ej till annat än und-

 

¹ Rådman och polismästare.

vika lysning, men kan aldrig freda dem för följderna av ett oförsiktigt steg, och hade de nog varit brända för att vilja risquera något härefter. Detta är en ny contradiction, och fruktar jag att den sista följden blir den att det ej blir något med alla omkostnader och besvär du nu gör dig. Därför anser jag för säkrast att vi reser hem, men finner du att det måtte försökas, så skicka för all del papperen genast till rådman Dahl och kom ej förr själv hit innan du fått permission, du risquerar för mycket, och Dahl åter kan ej göra något förr än han får papperen.
    Ännu en ting, goda Axel, begär ej avsked i dessa krigiska tider, du blottställer dig åter för nya chicaner av dina ovänner som ej lära underlåta att ta tillfället i akt.
    Jag har glömt till vem jag skulle adressera ditt brev i Uddevalla. Jag har således bett herr Brumeus, som är här och gör en visit, att han slår couvert om detta brev till dig, för att ej ditt namn här må bliva kännt. Evigt din trogna

Gustave.

 

    Skriv mig snart till beder din evigt trogna maka. Jaquette hälsar mycket.

 

    Ett senare brev från henne till Lagercrantz är besjälat av samma uppriktiga hängivenhet, samma vänliga bemödande att hålla modet uppe hos dem båda. Utsikterna att vinna ny vigsel syntes dock icke ljusa. »En Uddevallsbo», berättar hon, »har omnämnt här att vi äro gifta, vilket gör att han [= Dahl] fruktar det prästen skall göra invändningar, i anseende till det brott som begås då vigslen förrättas 2:ne gånger.»
    D. 15 juni gavs dem emellertid kungens av Danmark vielsesbrev, d. v. s. tillåtelse att, utan föregången lysning från predikstolen, hemma i huset sammanvigas, och d. 19 blevo de för andra gången sammanvigda — nu av en verklig prästman, pastor Hegge i Fredrikshall.
    Men ej heller den nya vigseln hade någon varaktig välsignelse med sig. En av de första dagarna i september lämnade Lagercrantz det improviserade hemmet i Fredrikshall, efter ett häftigt uppträde makarna emellan. Kort efter hans avresa nödgades Gustave sätta sina dyrbaraste guldnipper i pant för att icke bliva inmanad i arrest för de skulder Lagercrantz åsamkat sig på gästgivargården, och i ett brev till fadern av d. 6 september förklarar Gustave att hon, för att icke riskera nya kreditorers anfall, ämnar följande dag resa hem till Himmeslöf och att hennes enda och kärliga önskan är att bliva skild vid en varelse, som aldrig vetat sätta värde på de dyra offer hon gjort

honom. Hennes resa tycks dock blivit något fördröjd, att döma av Voigtlenders uppgift att hon först d. 19 september hos honom »sökte fristad och kastade sig i mine mot henne åter öppnade armar.»

 

    Medan Gustave, åtföljd av Jaquette, var stadd på hemresa, avsade LagmansR:n sin dom i Falkenberg d. 17 september. Domen, som är underskriven av lagmannen P. von Seth, innebar att målet återförvisades till HR:n för Gustaves personliga hörande.

 

 

III.

 

    Lördagen d. 12 mars 1808, å lagtima vintertinget, blev det återförvisade målet av Höks HR företaget till ny behandling. HR:n sammanträdde å tingsstället i Tjärby; men det antecknades att Gustave i anseende till sitt havande tillstånd icke vågade resa »så lång väg», och med anledning därav inställde sig domhavanden med behörig nämnd d. 14 mars i Karups prästgård, där såväl Voigtlender och Lagercrantz som Gustave voro personligen tillstädes, Lagercrantz biträdd av hovrättslikvidationskommissarien J. F. Schwartz. Vad Gustave och Lagercrantz muntligen anförde i prästgården omtalas i HR:n så det vanliga tingsstället hållna protokoll för d. 16 mars på ett så livligt och medryckande sätt att protokollets ordalag böra, om än i någon sammandragen form, här återges.

 

    Välborna Gustava v. Voigtlender anförde att hon frivilligt, utan minsta tvång, natten emellan d. 11 och 12 martii förledit år lämnat sin faders hus och rest bort med hr kapitenen Lagercrantz, men att hon därtill förleddes av sin kärlek till bemälte hr kapiten och hoppet om en sällare framtida levnad; att hon ingalunda blivit hävdad utav bemälte hr kapiten förr än de voro sammanvigde i Göteborg d. 13 martii s. å.; att hr kapiten Lagercrantzes mindre ömma bemötande givit henne anledning att skriva brevet till hr hovjägmästaren Burensköld; att den stridighet, som visar sig emellan detta brev och det, som hon under d. 24 samma månad till sin fader avlåtit, förklaras av de i sistnämnde brev åberopade skäl och att detta brev blev skrivet i avsikt att förekomma det hennes fader skulle taga henne hem såsom fröken och icke såsom Lagercrantzes hustru; att hr kapitenen Lagercrantzes obeskedeliga förfarande emot henne, och hans havde yttrande att resa bort ifrån henne och aldrig mer komma tillbaka, hos henne verkat det beslut att resa från Fredrikshall hem till sin fader, vilket hon även gjort

under det hr kapitenen var rest till Falkenberg för att vid lagmansrätten bevaka sin talan uti denna sak; och änteligen att hon såsom hr kapitenens hustru, nu befinnande sig uti med livsfrukt välsignat tillstånd, i sådan egenskap vill från honom varda skild.
    Hr kapitenen Lagercrantz sökte föra välborna Gustava v. Voigtlender till minnes, huruledes hon själv varit orsaken till det obetydeligare missförstånd som varit dem emellan, och berättade: att sedande natten emellan den 11 och 12 martii förledit år begivit sig på resan från Himmeslöf, har hon vid alla de ställen, där skjutsen skolat ombytas, bannat hr kapitenen för det hästarne ej nog hastigt blivit förespände; att sedan de kommit till Göteborg och fråga uppstått, om icke vigsel dem emellan lättare och mera bekvämt kunde ske på landet, har detta förslag med mycket missnöje blivit upptagit av välborna Gustava v. Voigtlender, som påstått att vigseln genast skulle gå för sig i staden; att sedan i anledning härav bröllopet redan var berammat och hr löjtnant Torpadius med fru och döttrar såsom budne redan kommit tillstädes, har välborna Gustava v. Voigtlender bannat och förevitat hr kapitenen för prästens dröjsmål; att dagen därpå, vid resan från Göteborg till hr kapitenens innehavde egendom Röstorp, en skruv lossnat i vagnen, så att de måste hålla stilla en stund för att få densamma lagad, vilket givit henne anledning att åter träta på hr kapitenen; att han före vigseln fått hennes fullmakt till rättegångens utförande mot hennes fader, men sedermera, då han skulle resa till urtima tinget, ville han utbyta denna mot en ny, enär den gamla såsom ställd på 'kapiten Lagercrantz' icke passade sig väl utan borde omskrivas och ställas på honom såsom hennes man; att emellertid denna hans begäran hade den elaka påföljd, att hon för hr kapitenens ögon rev sönder samma fullmakt och lät sedermera på sex timmars tid icke förmå sig att skriva en annan; att han vid hemkomsten från tinget förvånades att hon var i Göteborg, stadd på hemlig resa; att deras sammanlevnad därefter väl var stilla och lyckelig någon tid, men sedan har hon åter givit hr kapitenen anledning till missnöje, och i Fredrikshall har hon vid alla tillfällen, där det icke i alla delar gått henne till pass, låtit sin hetta utbryta i trätor och förebråelser emot hr kapitenen, som däremot på allt möjligt sätt sökt förekomma hennes önskningar så vitt det stått i hans makt; förklarande hr kapitenen ytterst, att under hans frånvaro, i Norrige, dess egendom skövlades och att hr kapitenen i anseende till sitt av vänskap och kärlek till henne tagne steg medelst resan till Norrige nödsakats taga avsked från sin tjänst, vilket allt hr kapitenen, under yttrande att han tillskriver alltsammans hennes faders egennytta, gärna ville överse, och av hjärtat tillgiva välborna Gustava v. Voigtlender, vilken han älskade lika högt som förut, sine överilningar, under önskan att hon ville följa den i vår Heliga Gudalära givne föreskrift att övergiva fader och moder och bliva när sinom manne, så visst som hr kapitenen ville förgäta allt, ända till den smärta och jämmer samt för hela Fredrikshall synbara bedrövelse, som hon genom sin flykt tillskyndat honom och varifrån hr kapitenen ännu icke fullkomligen hunnit hämta sig.

    Välborna Gustava v. Voigtlender kunde väl icke motsäga riktigheten av hr kapitenen Lagercrantzes andragande, men hon förklarade att därest hon på resan mellan Himmeslöf och Göteborg varit vid ett elakare lynne än vanligt, borde sådant icke förefalla någon underligt, enär det steg hon då tagit naturligtvis satte henne i förlägenhet och gjorde henne bryderi; att hon väl icke tvingades att till hr kapitenen Lagercrantz utgiva den ytterligare fullmakten till urtima tinget den 6 maji förledit år, men att, då hon nekade att giva den samma, hr kapitenen kallat in sine barn och folk och för dem berättat, att hon icke ville anse sig såsom hans hustru utan sagt sig vara fröken, vad an välborna Gustava v. Voigtlender till undvikande av chicaner ansett sig föranlåten lämna samma fullmakt; att hennes sinne i anseende till hennes belägenhet troligen väl varit lättrört, men att kapitenens obeskedliga bemötande emot henne, vid flere tillfällen, i alla fall gått över sine gränser.

 

    Lagercrantz anhöll att HR:n måtte ålägga Gustave att med honom sammanbo, som en ärlig och äkta hustru väl ägnar och anstår, och yrkade skadestånd av Voigtlender med minst 4,000 rdr bko.
    Voigtlender hade redan d. 12 mars inlämnat en skrift, däri han gjorde gällande att hävdandet endast hade egenskapen av sådant som omtalas i 3:10 GB, och att, om också laglig vigsel finge anses ha skett, denna ej kunde hindra äktenskapets upplösning, »enär Lagercrantz givit sig ut för vad han icke varit, nämligen tjänstgörande kapiten vid K. Elfsborgs regemente, med lön och boställe naturligtvis, och för förmögen egendomsinnehavare att han varit i tillstånd soutinera hustru och barn, vars motsats utgången av hans nuvarande usla och utfattiga belägenhet bevisar, likasom hennes förlägenhet att hos en högst förolämpad far söka jämte frälsning från sin förförares våldsamheter även sin nödtorftiga bärgning.» Nu, vid sammanträdet i prästgården, begärde han att som skäl för hans påståenden måtte övervägas 1:1 och 2, 2:10, 3:10, 4:3 och 6 samt 12:2 GB jämte 22:4 och 5 MB, och i skadestånd fordrade han minst 10,000 rdr bko.
    D. 16 mars gav HR:n sitt utslag, av följande innehåll: HR:n finner ingen anledning vara förekommen att Lagercrantz brukat något svek, ej heller har han bevisligen begått brott, som kunde anses röra hans heder eller goda rykte. Och ehuru väl det å ena sidan icke visas kunnat att någon laglig trolovning skett eller att Voigtlender lämnat sitt samtycke till det tilltänkta äktenskapet; dock likväl och emedan det å den andra är uppenbart

 

3

dels att Gustave rest med Lagercrantz från sin faders hus, dels att hon låtit sammanviga sig med honom i Göteborg, dels att hon, efter överenskommelse med honom, rest till Norrige, varest de efter utverkat tillstånd av H. M:t Konungen i Dannemark låtit deras påbegynta äktenskap ytterligare sammanknytas genom vigsel av pastor Hegge, och dels att Gustave, under tiden hävdad av Lagercrantz, nu befinner sig uti med livsfrukt välsignat tillstånd; »ty och som desse omständigheter, inträffade med välborna Gustava von Voigtlenders fria vilja, ostridigt äga en betydelig övervikt framför det saknade giftomanssamtycket, som hr överstelöjtnanten von Voigtlender sig åberopat, samt lika ostridigt göra hävdandet emellan hr kapitenen Lagercrantz och välborna Gustava von Voigtlender av enahanda beskaffenhet och följder som emellan fästehjon vilka iakttagit alla lagliga formaliteter, desto hellre som välborna Gustava von Voigtlender yttrat sin mening vara att bliva ansedd såsom hr kapitenen Lagercrantzes hustru och i slik egenskap anhållit att från honom varda skild; så och enär välborna Gustava von Voigtlender såsom skäl för den av henne sökte upplösning i äktenskapsförbindelsen med hr kapitenen Lagercrantz icke förebragt annat än det missförstånd, som under sammanlevnaden dem emellan varit rådande, vilket såsom en osvikelig följd av deras ifrån början tagna steg ingalunda är verkande, finner HR:n enligt med 3 kap. 9 § GB att berörde äktenskapsförbindelse emellan hr kapitenen Lagercrantz och välborna Gustava von Voigtlenderbör bliva fast ståndande och lagligen fullbordas; kunnande hr kapitenen Lagercrantz emot 6 kap. GB icke tillerkännas någon ersättning utav hr överstelöjtnanten v. Voigtlender.»
    Voigtlender fullföljde naturligtvis vad även mot detta nya utslag.
    Gustaves väntade nedkomst ägde rum d. 3 juni, då hon gav livet åt en dotter som dagen därpå döptes till Charlotta Gustava Jakobina (Charlotte). Faddrar voro gubben Voigtlender och tre medlemmar av Gustaves mödernesläkt. D. 12 juli framförde Voigtlender i en biljett till prosten Banck sin dotters ödmjuka anhållan att hr prosten täcktes följande dag komma till Himmeslöf »för att åter introducera henne i samhället till följe av kyrkoceremonien». Prosten kom också, och det blev sedermera ej litet skrivet om karaktären och verkan av den förrättning han höll i Voigtlenders hem. Själv skrev prosten

emellertid i ett intyg d. 24 juli 1808 »att välborna fru kapitenskan Lagercrantz, född Gustava v. Voigtlender, är på Himmelslöf efter barnsbörden den 13 juli kyrkotagen som äkta hustru». Och i sin dom d. 29 sept. 1808 yttrade LagmansR:n att som, utom de av TingsR:n åberopade skäl för äktenskapets bestånd, det ytterligare tillkommit att Gustave efter anhållan av Voigtlender blivit i kyrko tagen såsom Lagercrantz' äkta hustru, alltså prövade LagmansR:n rättvist att fastställa HR:ns i övrigt väl grundade utslag, till alla delar.
    Nu vädjade Voigtlender till Göta HovR, och då han ej heller där vann gehör för sin klagan (HovR:ns utslag 28/11 09), gick han vidare till KM:t.
    Konungens Högsta Domstol hade då ännu den sammansättning som riksdrotsen år 1809 givit den — en sammansättningom vilken Reuterdahl intygat, att hela landet erkände att den var utmärkt förträfflig. Det är med vetgirig spänning man går att taga kännedom om hur denna högsta domstol sökte att, med tillgodoseende av rättvisans krav, hjälpa Gustave i hennes trångmål. Hon ville ju omedelbart bli fri från Lagercrantz, men, såsom hon redan vid HR:n yttrat, »på ett med äran enligt sätt». Hur detta närmare skulle tillgå, genom att vigslarna förklarades formellt ogiltiga eller giftermålet eljest dömdes att återgå eller äktenskapsskillnad beviljades, torde varken hon eller hennes rådgivare gjort klart för sig. Vid HR:n anhöll hon om »laglig skilsmässa», och även Voigtlender yrkade där »ifrågavarande äktenskapshandels upplösning och upphävande, med följd till skiljobrevs vinnande i högvördiga domkapitlet». Till KM:t ingav Gustave en supplik, däri hon bönföll att KM:t måtte av nåd ogillt förklara och allernådigst upphäva det olagligen begynta och fortsatta äktenskapet.
    Målet var onekligen ganska kinkigt, men erbjöd ju också rika möjligheter att i nödfall skapa en lex in casu.
    NRev:s betänkande, som är författat av den 60-årige revisionssekreteraren Mannerskantz, innehåller ett synnerligen fullständigt och omsorgsfullt övervägande av målets alla relevanta omständigheter. Efter erinran om de fakta, som underdomstolarna och hovrätten ansett göra fallet hänförligt under 3: 9 GB, fortsättes: då likväl någon laglig trolovning icke föregått och vigslarna utom all fråga sakna förbindande kraft, den tidigare såsom icke bevisligen av någon prästman efter före

gången lysning behörigen förrättad och den senare såsom tillkommen i främmande rike och av dess regering tillåten utan att Konungen av Sverige detta bekräftat, så kan förhållandet mellan Gustave och Lagercrantz icke bedömas efter 9 § i 3 kap. GB, som förutsätter trolovning, utan efter 10 §, vilken har för avsikt att bestämma huru förhållas skall då kvinna utan trolovning hävdas under äktenskapslöfte. Och alldenstund det efter denna § endast beror på kvinnans anspråk samt föräldrarnes samtycke om den, som hävdat kvinna, skall förbindas att låta sig med henne sammanvigas, men Gustave enständigt bestritt att fullborda äktenskapet, och Voigtlender såsom hennes fader och giftoman alltid vägrat att därtill giva sitt bifall, fördenskull kan Gustave icke förpliktas att äktenskapet med Lagercrantz fullborda. Prosten Bancks intyg om kyrkotagningen kan icke heller bliva bindande skäl mot Gustave. I 3: 10 GB förutsättes att kyrkotagningen skall av mannen föranstaltas, vilket i detta mål icke inträffat. »Även lärer den påföljd av kyrkotagningen icke rimmeligen böra dragas att Gustava v. Voigtlender därigenom förbundit sig att med Lagercrantz fullborda äktenskapet, då hon just den tiden genom rättegång sådant bestridde, utan har det skett å hennes sida i ingen annan avsikt än att åtminstone icke anses vanhedrad samt att därigenom förvara barnets rätt. Och om denna åtgärd skulle anses innefatta ett bifall å hennes sida, bör det likväl icke kunna medföra någon verkan då fadrens samtycke saknas, vilket sistnämnde lagställe ovillkorligen fordrar, varförutan prosten Bancks bevis om kyrkotagningen såsom tillkommen under själva tvisten om äktenskapets bestånd icke synes för övrigit kunna medföra något avseende, helst det icke upplyser huruvida den samma i behörig ordning blivit förrättad.» På dessa grunder och då Lagercrantz, som förlett Gustave »att hemligen bortvika utur sin faders hus och först på ett för henne dolt sätt i Göteborg av obehörig man och sedan olagligen i Fredrikshall låtit sammanviga sig med henne, därigenom på ett brottsligit och listigt sätt sig uppfört, och detta förhållande, som skäligen föranlett till hennes misstroende och hennes jämte fadrens fattade beslut att neka till äktenskapets fullbordande med Lagercrantz, icke bör gillas och skyddas, allra minst under åberopande av lagen som bör vara ett värn för den oskyldige och lidande, helst sådant skulle medföra de vådeligaste följder för samhällsord-

ningen, tillstyrker jag¹ i und. att, med ogillande av underdomstolarnes och HovR:ns beslut, Gustava v. Voigtlender må frikallas från Lagercrantz' påstående att med honom låta sig lagligen förena». Till slut yttras att om detta und. hemställande vinner nåd. bifall, Gustaves und. ansökning — som säges avse att, därest HovR:ns beslut gillades, KM:t då täcktes av nåd tillåta äktenskapsskillnad — kommer att förfalla.
    Liksom för att historien om hans mellanhavanden med Voigtlender skulle kunna ha något att förmäla om varje tänkbar möjlighet att söka rättshjälp, företog sig Lagercrantz att — klaga över betänkandet! Hans klagoskrift blev dock i HD föredragen först i samband med att voteringen där slutfördes. Den lämnades utan avseende, med den motivering bl. a., att som NRev icke utgjorde någon särskild domstol, utan vore inrättad för ärendenas beredning till und. föredragande hos KM:t, så ansåg HD den av Lagercrantz nyttjade utväg att på grund aven obehörigen erhållen kunskap om vad uti denna sak hos NRev förelupit med und. klagan däröver till KM:t inkomma, vara stridande emot en laglig ordning.
    Mannerskantz föredrog målet i HD d. 18 maj 1810 i närvaro av åtta ledamöter, hälften frälse och hälften ofrälse. Ännu sutto de frälse justitieråden vid ett bord till höger om kungastolen, de ofrälse vid ett annat till vänster, och alla de ofrälsevoterade före frälsemännen. Handlingarna togos till påseende av Torén som satt nederst å frälsesidan.
    I det skriftliga yttrande Torén avgav d. 23 maj kom han till samma slut som NRev, men han ansåg 3: 10 GB ej tillämplig och hade även i övrigt en något avvikande motivering. Hans votum börjar sålunda: »Vid granskningen av handlingarne förekommer att varken någon laglig trolovning emellan kapitenen Lagercrantz och Gustava Voigtlender föregått, ej eller hon egentligen kan anses vara under äktenskapslöfte hävdad, så vida hävdandet icke bevisligen finnes hava tillkommit förr än efter det hon den 13 martii 1807 blivit med honom i Göteborg sammanvigd, då hon, som icke bevisligen haft kännedom därom att vigseln varit tillställd och av obehörig person förrättad, haft anledning att anse sig för gift hustru och således åtminstone efter egen övertygelse varit i annat förhållande än kvinna, somunder äktenskapslöfte låter sig hävda; i anseende vartill varken

 

¹ Betänkandet finnes kvar blott i Mannerskantz' koncept.

9 § i 3 kap. GB, som förutsätter trolovning, ej eller 10 § i samma kap. och balk, vilken har för avsikt att bestämma huru förhållas skall då kvinna utan trolovning under äktenskapslöfte hävdas, kunna efter min mening till denna sak lämpas.» Genom ett »och alldenstund» sammanknyter han härmed sina övriga skäl; att Gustave blivit hemligen och utan faderns bifall bortförd av Lagercrantz; att vigslarna äro olagliga; att kyrkotagningen ej heller är ett bindande skäl att fullborda äktenskapet (i detta avseende anför han bl. a. att Gustaves anhållan i faderns biljett till prosten »varken innefattar uttrycklig begäran att hon måtte bliva kyrkotagen, ej eller blivit av rätter person framförd»); att Lagercrantz' förhållande, då han bortförde Gustave, finnes vara uppenbart stridandeemot 1: 1 GB och 22: 5 MB; samt att de på en så olaglig grund sedermera tillkomna åtgärder icke äro av den beskaffenhet att de av lagarna kunna godkännas. Gustaves supplik anger han, trognare än NRev, avse att KM:t täcktes av nåd ogillt förklara äktenskapet.
    Torén var en utmärkt man, lika aktad för sin ädla karaktär som för sina övriga domareegenskaper; men måhända kan motstiliseringen av hans votum anmärkas att det sätt, varpå han med sin ytterligare motivering sammanställer underkännandet av tillämpligheten utav 3: 10 GB, är i någon mån ägnat att fördunkla hans verkliga mening. I varje fall kunde Lagercrantz icke förstå den. Han tyckte den vara gudlös och äreförgäten: den gjorde ju hans och Gustaves lilla flicka arvlös och chikanerad för hela hennes tid. Lagercrantz grubblade över satsen att »hävdandet icke bevisligen finnes hava tillkommit förr än efter det hon den 13 martii 1807 blivit med honom i Göteborg sammanvigd», och fann det obegripligt hur detta kunde åberopas som skäl mot giltigheten av hans äktenskap. Skulle det således för ett lagligt äktenskap fordras att kvinnan hävdades före vigseln, och till på köpet att hävdandet skedde bevisligen? Något så omoraliskt vore rysligt bland hyfsat folk!
    Med Torén instämde omedelbart Ziervogel och Liljevalch. Det förefanns på denna tid i HD en nyckfull och kanske ej ohälsosam blandning av olika åldrar. Ziervogel var 70 årgammal, 30 år äldre än Torén och 31 år äldre än Liljevalch, som under den gustavianska tiden föredragit inför honom i HD och för sin högre plats hade att tacka blott den omständigheten

att vid HD:s rekonstruktion Liljevalch var revisionssekreterare men Ziervogel bara hovrättsråd.
    Näste man var den 65-årige Nibelius, som d. 28 maj hade sitt yttrande färdigt. Han var en även i viktiga administrativa värv beprövad jurist och hugnades två år efter denna tid med adelskap (Palmsvärd), men ryktbarare än han själv är hans hustru, den namnkunnigaste bland justitierådinnor: Kellgrens Kristina. Vackert inleder han sitt votum med följande ord: »Sorgfälligt har lagstiftaren sökt förekomma att mö ej må, emot föräldrars eller giftomans vilja och samtycke, kunna genom list till äktenskapet förledas och därföre uti 1 kap. GB stadgat huru mö skall till hjonelag begäras, uti 3 kap. 1 § samma balk att ordentelig fästning eller trolovning med vittnen därtill, så å hennes som mannens vägnar, bör innan äktenskap byggas kan föregå, samt uti 22 kap. MB huru den straffas skall, som med våld eller lock bortför dotter ifrån fader eller moder eller ifrån dem som i deras ställe äro.» Han redogör därpå för olikheterna mellan 9 och 10 §§ i 3 kap. GB, upptarde omständigheter (ingen trolovning, Gustave hemligen bortförd, vigslarna olagliga, kyrkotagningen ej bindande), som göra att Lagercrantz »icke bör kunna anses hava våld att tvinga Gustava v. Voigtlender till bestånd av ett så alldeles i flera avseenden tillkommet olaga giftermål», och tillstyrker så, helt oförmedlat, »med anledning av ovannämnde lagens rum 10 § uti 3 kap. GB, att hovrättens och underrätternes i denna sak givne domarmåge ogillas och att det äktenskap, som pastor Hegge i Fredrikshall genom olaga vigsel tillsagt kapitenen Lagercrantz och Gustava v. Voigtlender, må återgå, utan att anspråk till giftorätt får å någondera sidan rum äga, samt att följaktligen hon, hustru Gustava v. Voigtlender må från kapitenen Lagercrantz skild bliva och vederbörande konsistorium äga att dem skiljobrev meddela». Ett välvilligare slut kunde Gustave ej gärna begära.
    Nu kom ordningen till frälsemännen att votera. Först yttrade sig Hamilton, som ehuru ännu ej 27 år gammal redan nära ett år varit justitieråd. Denne högtbegåvade ädling, om vilken Valerius sjöng:

Från ditt huvuds ljusa skatt

anda göts i Lagen,

och Athen dig skulle satt

i Areopagen,

kunde ej finna annat än att målet borde bedömas efter 3: 10GB, »evad hävdandet skett före eller efter den i Göteborg avo behörig person utan föregången lysning anställte vigsel». Ifråga om slutet var han dock ense med Torén.
    Ungefärligen på samma sätt yttrade sig den 53-årige v. Strokirch, som under hösten 1810 blev Hamiltons svärfar och president i Svea hovrätt; men Iserhielm (49 år) var ense med Nibelius.
    Dessa tre frälsemän avgåvo sina yttranden redan samma dag som Nibelius. Äldste ledamoten, den 69-årige Lagerheim, som var mera kameralist än jurist och också efter ett par år blev president i kammarkollegium, avlämnade sitt votum d. 4 juni. Efter en tämligen löslig och svävande motivering förklarar han sig instämma med Nibelius »däruti att med anledning av 3: 10 GB underrätternes och hovrättens givne domar måge ändras och det äktenskap, som pastor Hegge i Fredrikshall tillsagt kapitenen Lagercrantz och Gustava v. Voigtlender, må återgå och hon således från Lagercrantz bliva skild, varigenom hennes und. anhållan att samma äktenskap måtte av nådogillt förklaras kommer att förfalla». Huruvida Lagerheim åsyftade någon saklig skiljaktighet från Nibelius, då han underlät att kalla Gustave »hustru» och att giva hänvisning om skiljobrevs utfärdande, må lämnas osagt.
    KM:ts dom justerades i HD d. 2 juli och utgavs d. 9 i samma månad. Den är naturligtvis avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med Toréns votum, men genom en med lätt hand verkställd omredigering har avlägsnats varje anledning till sådan vantolkning som den Lagercrantz gjort sig skyldig till. Schemat i domen är nämligen detta:

 

    Emedan upplyst är att Lagercrantz icke varit med Gustava lagligen trolovad;
    ty finner KM:t det av underrätterne och hovrätten åberopade lagens rum 3:9 GB, vilket förutsätter trolovning, icke kunna för denna saks avdömande tagas till grund;
    och ehuru Gustava, vilken ej förr än vigsel emellan henne och Lagercrantz föregått bevisligen av honom blivit hävdad, icke varit i det förhållande som kvinna, vilken under äktenskapslöfte utan föregången trolovning, efter vad i 3:10 GB omtalas, låter sig hävda;
    likväl och alldenstund härvid förekommer, att Gustava blivit hemligen av Lagercrantz bortförd o. s. v.

    Således: att hävdandet skett först efter vigseln är ingalunda jämställt med det skälet att laglig trolovning ej ägt rum, icke en grund varpå domslutet bygges. Denna omständighet bringar fastmer förbindelsen så nära ett giltigt äktenskap, att det kräves synnerligen starka motskäl för att betaga förbindelsen laga verkan. Domen vill i Gustaves intresse klart uttala att hennes förhållande till Lagercrantz icke har den lägre, lösligare, så att säga mer sexuellt betonade karaktären av ett hävdande under äktenskapslöfte.

 

*

 

    Konungens dom får ej kväljas. Men det må vara tillåtet att lidelsefritt resonera över möjligheten att bedöma Gustaves äktenskapliga situation annorlunda än i 1810 års dom skedde. Hundra år senare, då lagberedningen grep sig an med att reformera GB, stod mö, som fyllt 21 år och icke var omyndigförklarad, ej längre under giftoman, och lagstadganden funnos om äktenskaps ingående utrikes (lag d. 8 juli 1904), men i övrigt var lagstiftningen, frånsett straffbestämmelserna om enlevering, ännu densamma som när domen föll. Låt oss till en början uppställa den frågan: hur skulle man prövat målet år 1910?, och därvid antaga både att giftomannasamtycke lagligen erfordrades och att vigseln i Norge ej finge anses i och för sig konstituera ett fullkomnat äktenskap även om giftomannasamtycke aldrig givits.
    Det kan knappast råda något tvivel därom, att man skulle ansett förbindelsen mellan Lagercrantz och Gustave äga åtminstone samma styrka och dignitet som ett ofullkomnat äktenskap enligt 3: 9 GB. Må vara att äktenskapsavtalet slutits utan iakttagande av lagens formföreskrifter; det var dock notoriskt redan när hävdandet skedde. Att gubben Voigtlender en gång samtyckt till giftermålet, därom föreligger så mycken direkt och indirekt bevisning att man, med den friare bevisprövning som efter hand vunnit insteg vid domstolarna, för visso skulle ansett denna omständighet styrkt. Hans sedermera inträdda vägran att tillåta äktenskapet kunde desto mindre betaga förbindelsen dess redan vunna karaktär av laga trolovning som han för sin vägran saknade laga orsak (jfr 7: 1 GB). Ej heller upphörde förbindelsen att vara laga trolovning därför att Gusta-

ves bortförande var i och för sig straffbart. Och om någon tilläventyrs ej ansett gubbens samtycke styrkt, hade han nog likasom HR:n funnit saknaden av samtycket mer än uppvägas av andra omständigheter. Gustaves intresse att ofördröjligen bli Lagercrantz kvitt hade man tillgodosett genom att KM:t dispensvis medgivit äktenskapsskillnad. Att inga lagliga varningsgrader föregått hade, med hänsyn till fallets utomordentliga karaktär, säkerligen icke betraktats som hinder för dylik dispens.
    Var bör nu sökas förklaringen till att pluraliteten i 1810 års HD dömde som den gjorde? Näppeligen däri att laga form förtrolovning (giftomans och fyra vittnens närvaro) ej iakttagits. Möjligen däri att full direkt bevisning om giftomannasamtycket icke förelåg. Men väl huvudsakligen däri att man ansåg Gustave bäst betjänt med att genast bli frigjord från Lagercrantz och, med den färska k. f. ang. äktenskapsskillnader d. 27 april 1810 för ögonen, icke fann omedelbar äktenskapsskillnad i dispensväg möjlig. Detta kan till fullo respekteras. Men man har svårt att förlåta Torén och hans instämmare att de icke unnade Gustave domkapitlets skiljobrev. Ett sådant vedermäle av att hon dock var en ärbar kvinna, att hon ej inlåtit sig i ett simpelt lönskaläge, hade för henne ägt ett högt värde. Varför hade pluraliteten ej samma mod som Nibelius och Iserhielm?

 

IV.

 

    Medan Lagercrantz ännu vistades i Fredrikshall, begärde han lejd för att utföra sin talan om rätt till Gustaves mödernearv. Ansökningen avslogs av KM:t d. 17 nov. 1807, men då hade Lagercrantz redan åter beträtt fosterjorden. Han hade t. o. m.d. 27 okt. vågat sig fram till Himmeslöv och först sedan Voigtlender hotat att eljest hämta länsman begivit sig därifrån. D. 3 dec. erhöll han nådigt avsked från sin kaptensbeställning, och sedermera tycks han en tid ha flackat omkring på västkusten, alltjämt följd av Voigtlenders ängsligt spanande öga. Sålunda begärde Voigtlender hos KB i Halmstad att Lagercrantz, som vistats i trakten däromkring, måtte anhållas av vederbörande kronobetjänt; och när denna begäran ej bifölls, sökte Voigtlender sådan förklaring av lejdutslaget att samtliga

KB kunde anbefallas att, vid anträffande, genast låta häkta Lagercrantz, varigenom Voigtlender skulle för dennes fortfarande våldsamheter skyddas. KM:ts svar blev emellertid det vanliga: att utslaget var tydligt och klart och någon förklaring däröver således ej av nöden (KM:ts utslag 21/6 08).
    Ej långt efter det Voigtlender fått detta nedslående besked, infann sig Lagercrantz på nytt å Himmeslöf, åtföljd av länsman och en fältväbel. Det var d. 27 juli 1808 kl. ½ 9 på morgonen. En snickare, som då var på arbete vid gården, avgav sedermera inför domstol en berättelse om hur vid besöket tillgick. Lagercrantz, vittnade snickaren, företog visitation i rummen, vilket föranlät Voigtlender anhålla det hr kapitenen täcktes förskona dess boning med dess närvarelse, helst landshövdingeämbetets resolution ålagt hr kapitenen vid vite av 33 rdr 16 sk. bko att ej komma till Himmeslöf utan Voigtlenders tillstånd. »Då upphävde hr kapitenen en gruvelig ljudfull röst och flera gånger sade, det han sk—t på ett så orättvist utslag och dessa 33 rdr bko. Han hade pliktat många gånger mera. Ja, hr kapitenen fortfor till emot då han reste kl. ½ 1 med högst gruveligt oljud, oräkneliga gruveliga svordomar samt vanvördande utlåtelser och hotelser, det han nu ville kvarbliva på Himmeslöf så länge han det behagar. Hr överstelöjtnanten förnyade dess förra anhållan, eljest nödgades han anmoda kronobetjäningen, som vore samlade vid uppbördsmötet i Karup, för att njuta husfredande och lugn. Hr kapitenen svarade och sade: hela häradet kunde hämtas, han vore ej rädd.» Under visitationen hade Lagercrantz utropat: »Gustava, Gustava, jag skall tala med dig innan någon resa sker; du har narrat mig hit, och antingen skall du vara min hora eller min fru: om jag skall bliva här ett halft år, skall jag tala med dig.»
    Under det att den stora äktenskapsprocessen pågick, uttog Lagercrantz nya stämningar dels å både Voigtlender och Gustave, dels å gubben ensam: om Himmeslöfs avträdande till Lagercrantz, om ansvar för varjehanda utspridda smädelser, o. s. v. Någon saklig behandling av dessa nya mål blev dock aldrig av, i anseende till Lagercrantz' utevaro från tingen. En stor del av år 1809 satt han arresterad å högvakten i Göteborg för det han begått tjänstefel i sin egenskap av lantvärnsbefälhavare; vid vintertinget i mars 1810 upplystes att såväl Voigtlender och

Gustave som Lagercrantz rest upp till Stockholm för att bevaka äktenskapsmålet hos KM:t; vid sommartinget i juni voro de ännu ej återkomna från huvudstaden; och vid höstetinget i oktober, då det antecknades att Voigtlender redan till orten återvänt men Lagercrantz ej låtit sig avhöra, blevo målen avskrivna.

 

    Det är givet att medan Lagercrantz' hela intresse gick upp i processandet, hans redan förut klena ekonomi skulle alltmer försämras. Redan i en inlaga d. 20 mars 1809, som han inledde med yttrandet att ifrån gryningen av världens första tid till dåvarande stund ingen vågat mer för en kvinna än han, förklarade han att han genom sina oräkneliga resor och sin ledsnad i Fredrikshall förlorat hälsa och hela sitt timmeliga väl. I ett odaterat brev till »Min lilla Stafva», av Voigtlender åberopat hos KM:t i tvistemålet, skrev Lagercrantz: »Håller icke din far upp, utan än längre skall envisas att matta mig med processer samt vara ovettig när jag kommer till Himmelslöf, giver jag upp min stat och creditorerna disponera egendomen, därom kan du göra dig försäkrad.» Med egendomen förstod han härvid närmast Himmeslöf, ty han hade i meningen förut låtit Gustave veta: »Jag har redan så mycken giftorätt i boet, som jag som man kan få, och skall hava ⅔ av revenuen.»
    Sitt hot om att giva upp staten satte Lagercrantz i verket, då han d. 12 sept. 1810 till Svea HovR ingav ansökan om konkurs med avträdesförmån. De tre mest betydande posterna i hans egenhändiga, något galghumoristiska förteckning över tillgångarna, tillhopa 875 rdr 42 sk. 8 rst. bko, äro 1 lott i Mariebergs äkta Porsellins och Faijance Fabrik (638 rdr 42 sk. 8 rst.), 2 järngrytor (120 rdr) samt 2 järnbeslagne kistor med inneliggande tvenne trumpetter, angelägne handlingar och någre gamle kläder (20 rdr). I HovR:ns dom, som gavs d. 9 dec. 1811, ogillades Lagercrantz' yrkande om avträdesförmån, såvitt angick de borgenärer vilka en sådan förmån bestritt. Lagercrantz fullföljde emellertid målet till KM:t. Och innan det hann föredragas i HD vidtog han en åtgärd av utomordentlig art: under åberopande av §§ 96 och 101 regeringsformen och § 4 uti instruktionen för justitieombudsmannen anhöll han om dennes höga ämbetsåtgärd till åtal inför riksrätt mot de åtta justitieråd, som övervarit målet mot Voigtlender och »som be-

hagat nyttja till domskäl vad jag hoppas riksrättens granskning skall göra till oskäl.»
    Det var två skrivelser, som Lagercrantz ingav till justitieombudsmannen; den ena inkom d. 18 febr. 1812, den andra på dagen en månad senare. I den förra söker han uppvisa att laga trolovning skett, nagelfar Toréns votum och lämnar bidrag till Voigtlenders karakteristik: »De döda hava icke för honom fått vila i fred, utan har han ifrån Halmstads stads kyrka tagit och till Skottorps sätesgård i Halland låtit föra tre stycken kopparlikkistor, sedan han först uttagit de dödas ben, men vilka ben så väl som likkistor han måste återföra på sina förra rum, varav han skördade lika liten heder som vinst. — — — Han har med illfund mig störtat, och jag förmodar hans sista stund bliver ej den lugnaste.» Den senare skrivelsen är avlåten från k. slottshögvakten, där Lagercrantz, enligt överståthållarämbetetsbeslut, sedan d. 23 febr. satt häktad för våldsamheter begångna i huvudstaden. I denna andra skrivelse uppehåller han sig särskilt vid kyrkotagningen, som han påstår hava skett på hans begäran. »En prästman, som uti femtio år skött sitt kallo förviteligen, ville eller vågade icke kyrkotaga på en hävdad kvinnas faders begäran, emedan genom ett slikt bruk ingen hävdad kvinnsperson skulle sakna utväg att genom fader eller närmsta skyldeman begära kyrkotagning såsom en justitierådshusfru, och vilken som helst en sådan kvinna behagade utse och nämna för barnfader skulle sedan icke allenast vara stängd från ingående i annat gifte utan bleve skyldig underhålla ett eller flere barn, vilkas moder han till äventyrs aldrig sett eller känt, ej eller dess släkt och anhörige. Vilken lära! Vilken samhällsordning!» Men efter den meningen att Voigtlender begärt få sin dotter skriftad såsom lösaktig kvinna hade »samtelige hrr justitieråderne fästat sine domskäl och därmed kastat mig i djupet av elände och vedervärdigheter; och att jag med 5 sk. 6 rst. rgs traktamente sitter här, måtte vara en ljuv tillfredsställelse för dem.» Oväntat och besynnerligt fann Lagercrantz det vara att en revisionssekreterare och ett justitieråd, som för icke länge sedan karakteriserades som assessor i en hovrätt varest han likvisst icke var länge [= Torén], kunde vara mera lagfarne än en hel hovrätt.
    Dagen efter det han begärt riksrätt mot de åtta justitieråden gjorde Lagercrantz hos KM:t anmälan härom på det han i

konkurstvisten »måtte undgå att av välbemälte hrr justitieråder åter bliva dömd». När konkurstvisten d. 30 nov. 1812 förekom i HD, voro av de åtta Palmsvärd och Liljevalch tillstädes, och HD tog jävsfrågan i övervägande. Men det upplystes att Lagercrantz' begäran om riksrätt blivit av justitieombudsmannen avslagen; hans jävsanmälan lämnades utan avseende, och hovrättens dom gillades.
    Kort innan konkurstvisten prövades i HD, hade ett för Lagercrantz än mer betydelsefullt avgörande träffats i KrigsHovR:n. D. 16 mars 1812 hade Lagercrantz, då han av vakthavande officeren på högvakten, fänriken Otto Vilhelm af Klinteberg fått tillsägelse att skicka sig stilla och anständigt, i vredesmod fattat fänriken i ringkragen och mot honom utbrustit i flera skymfliga tillvitelser och okvädinsord. Härför dömdes han av KrigsHovR:n d. 29 okt. 1812 att böta 1,000 rdr bko och inför KrigsHovR:n både munteligen och skrifteligen giva af Klinteberg sådan förklaring, som 10 § duellsplakatet utstakar, samt därefter å Varbergs fästning hållas trenne år i fängelse, vilken fängelsetid i brist av tillgång till böterna skulle förlängas med ett och ett halvt år. Och dessutom förklarade KrigsHovR:n Lagercrantz till all vidare KM:ts och kronans tjänst ovärdig samt att han borde böta tillsammans 43 rdr eller vid bristande tillgång hållas 28 dagar i fängelse vid vatten och bröd. Detta ytterligare ansvar gällde enleveringen (33 rdr 16 sk. enligt KM:ts utslag 4/6 1810), den olovliga resan till Norge, sabbatsbrott och fylleri (5 rdr enligt ÖÄ:s beslut 13/4 1811) och slutligen att han, i egenskap av konstituerad befälhavare för första kompaniet av Hallands lantvärns andra bataljon, dels särskilta dagar år 1808 utan vederbörandes minne och emot uppburen betalning avskedat fem av manskapet från krigstjänsten och dels d. 4 april 1809, överlastad av starka drycker, i stort samkväm å gästgivargården i Halmstad fällt emot stadens invånare trenne å heder gående men sedermera återkallade okvädinsord.
    Som fånge fördes alltså Lagercrantz att sitta fyra och ett halvt år å Varbergs fästning. Där hade hans farfar fört befäl, och till Varberg hade han själv en gång under förlovningstidens brevväxling med Gustave tänkt sig deras gemensamma hem förlagt.

*

    Den vilopunkt i händelseförloppet, som härmed nåtts, inbjuder att taga kännedom om några ytterligare dokument till belysning av Lagercrantz' personlighet sådan den avspeglat sig i hans liv före fästningsåren.
    En föga mild karakteristik innefattas i ett brev av januari 1808 från baron G. Bennet till Voigtlender. Bennet skriver däri, att Lagercrantz »har icke allenast emot mig och mina syskon uppfört sig lagstridigt utan även gement och bovaktigt åt. Jag kan med goda skäl giva honom det rättmätiga vitsord att han är och bliver den dåligaste varelse i människogestalt jag i min levnad någonsin känt. Man kan ej nämna eller med penna beskriva alla hans dåliga företag. Jag tror man näppeligen ibland vildarne skall kunna uppleta ett sådant vilddjur. Han är utom all ömhet för sig själv och medmänniskor. Jag beklagar hr överstelöjtnanten och fröken dess dotter hjärteligen, som varit så olyckelige och råkt bliva invecklade uti så ömma samt högst bedröveliga omständigheter med den dåliga människan. Att fullkomligen uppgiva och beskriva alla hans lagförbrytelser under den korta tid jag varit så olyckelig och känt honom, vill mera tid till än jag denna gången haver. Till en så vidlyftig avhandling försäkrar jag en hel bok papper bliver otillräckelig. — — — På krogar och värdshus är hans huvudstamhåll. Alla av god caractair undviker hans oangenäma sällskap helt och hållit. Jag för min del undviker honom och vill, om det är möjeligt, aldrig se honom».
    Uppenbarligen är dock denna porträttmålning hållen allt för mycket svart i svart. Lagercrantz måste haft åtskilliga goda egenskaper, som när hans frejdiga vikingalynne ej slog över i bärsärkaraseri, framträtt på ett vinnande sätt; och det förhåller sig ju så, att »blott det vackraste hos en människa är väsentligt och värt att hugfästas» (Karlfeldt). Han var en duktig knekt. När han fick avsked från sin kaptensbeställning, betygade KM:t honom sitt nåd. välbehag över hans gjorda tjänster och ådagalagda välförhållande. Majoren Jan Holmdorff intygade d. 22 okt. 1808 att Lagercrantz vid Hallands andra lantvärnsbataljon under loppet av sin tjänstetid alltid visat ett utmärkt ärbart uppförande som en rättskaffens officer tillkommer och utom dess varit den enda officer vid bataljonen som med berömlig drift och åhåga tilldanat och med framgång anfört manskapet i exercisen. Han förstod vidare att göra sig i hög

grad omtyckt av underhavande. Så intygades av två män och två kvinnor, som tjänat hos honom på Röstorp, att ingen bättre husbonde kunde finnas, »och den som säger annat är en ljugare»; och en av hans inspektorer intygade att alla, som varit i hans tjänst, ville för honom våga allt. I sina underhavandes ögon var han också utan skuld till brytningen med Gustave. De attestera att han ständigt gick henne tillhanda med sådan vänlighet som det varit ett barn både i det ena och andra, umgicks med henne med all möjelig ömhet och tillgivenhet och i allt med glädje ville efterkomma hennes önskningar, ehuru hon genom sin trätgirighet på det allra gruveligaste misshandlade honom och vid ett tillfälle — det då Lagercrantz ville ha den nya fullmakten — »sprang ut som hon varit alldeles galen och sade det hon skulle göra utav med sig». Vem vet? Om gubben Voigtlender ej genom sitt motstånd drivit Lagercrantz och Gustave i en situation, där de båda förlorade sinnets jämvikt, hade törhända deras samliv kunnat gestalta sig ganska lyckligt.

 

 

V.

 

    Då Lagercrantz avfördes till Varbergs fästning, hade Gustave och Jaquette alltjämt sitt hem hos gubben Voigtlender på Himmeslöf, och Gustave, som i orten kallades fru Voigtlender, hade sin lilla flicka hos sig. Man nödgas antaga att Gustaves tillvaro under den stränge faderns husbondevälde icke var någon dans på rosor, men några säkra underrättelser om vad hon efter kungadomen upplevde av sorg och glädje har man först från början av 1813. Att den fleråriga tystnaden om henne då brytes, beror av att ödet åter lät henne fångas i både erotikens och juridikens snärjande garn.
    Den man, som hon nu stod beredd att skänka sitt hjärta och sin hand, var liksom Lagercrantz militär. Hans namn var Ivan Eilert Schartau, han var löjtnant och hade nyligen beordrats till adjutant vid Södra skånska infanteriregementet. Han var född, posthumt, år 1785 och var således två år yngre än Gustave. Tillnamnet hade han upptagit efter sin styvfar, den märklige predikanten och själavårdaren Henrik Schartau, som efterträtt hans fader lundakomministern Barfoth både i

49

tjänsten och — såsom kunnigt är ingalunda till sin lycka — även i äktenskapet. Henrik Schartau skall, enligt traditionen inom hans familj, ha offrat mer på styvbarnens uppfostran än på de egna barnens och särskilt omhuldat Ivan Eilert, i vilken han såg en lovande ung man. Innan denne år 1807 ingick vid Mörnerska husarerna hade han sålunda fått studera vid universitetet; hans år 1803 författade latinska stil över ämnet Festina lente betraktades inom familjen som ett snilleprov. Sedermera omväxlade han med militär och civil tjänst, varmed i Pommern under kriget 1807 men gick åren 1809—1812 som e. o. kanslist i hovkanslersexpeditionen. Han hade även försökt sig som vitterlekare. För dikten Medborgaren, som Hammarsköld i brev till Livijn kallade det uslaste machverk på jorden, hade han rönt den uppmuntran av Svenska akademien att den utmärktes med hedersomnämnande år 1809 och — i omarbetat skick — med andra guldpenningen år 1811, samtidigt med att Tegnérs Svea erövrade stora priset.
    Vid vilken tid Schartau friade till Gustave och fick hennes jaord, vet man icke. Den dokumenterade historien om deras tilltänkta äktenskap börjar först med försöket att få gubben Voigtlenders samtycke därtill. Då Gustave icke emot kungadomen kunde anses ha varit gift, stod hon nämligen, trots sina 30 år, fortfarande under giftoman. Ty lagstiftningen intog ännu den ståndpunkt vars ratio C. J. Schlyter med överlägsen skärpa och konst uttryckte så: faran att den ogifta kvinnan kastas i händerna på var och en lättsinnig älskare eller slug bedragare, som förespeglar henne äktenskap, blir, långt ifrån att upphöra med fyllda 25 år, av lätt begripliga skäl tvärtom allt större, så länge ännu någon gnista av hopp om äktenskap kan finnas i ett kvinnligt hjärta (Jurid. Afh. I s. 206).
    I januari 1813 rustades till bröllop å Himmeslöf: Jaquette skulle gifta sig med sin frände apotekaren Johan Albrekt Yckenberg i Ängelholm. D. 19 började bröllopsskaran anlända; d.20 mot aftonen infann sig Schartau objuden och anhöll hos Voigtlender, i flera gästers närvaro, om Gustaves hand. Själv menade Schartau att han uppträdde på det öppna och redliga sätt som ägnar varje hederlig man — enligt släkttraditionen skall också ett vinnande väsen varit för honom särskilt utmärkande — men Voigtlender hade en annan uppfattning. »Det sträva steg», skrev Voigtlender något år därefter, på vilket

 

4

löjtnant Schartau framhaft sig och begärt min dotter till äkta, vid tillfälle jag var sysslosatt muntra ett inviterat sällskap, finnes visst icke kunna förenas med ett mogit övervägande och ärbart uppförande, utan hellre liknar ett framfust, obetänksamt och flyktigt sinne. — — — Utav honom, som nyligen blivit delaktig av KM:ts nåd och befordrad till löjtnant, hade man bort vänta en behageligare entrée.» Enligt Voigtlenders påstående skulle Schartau särskilt förgått sig däruti att han trotsande och föraktligt kastat sin hatt i soffan, begärt ett precist svar genast och trätt Voigtlender in på livet, sägande sig ej vara rädd för kulor och krut. Alltnog; det äskade samtycket gavs icke, Voigtlender följde sin från Lagercrantz' besök invanda taktik att hota med kronobetjäningen, och Schartau gick sin väg under yttrande att kronobetjäningen ej kastade honom ut, men att han icke ville genera.
    D. 21 januari ägde vigselakten rum. Dagen därpå, just som bröllopsfolket stod i begrepp att lämna Himmeslöf, ankom en vagn från grevinnan Winklerfelt på Dömestorp för att dit avhämta Gustave.¹ Hon bad sin far om lov att resa, men han vägrade. »Denna begäran å dotterns och nekande å fadrens sida», berättade sedermera på vittnesed en av gästerna, Fredrik Burenskölds måg majoren baron Harald Gustaf Liewen, »övergick slutligen till ömsesidig häftighet, så att fru von Voigtlender omsider bestämt förklarade att hon reser; och då sällskapet gjorde sig resfärdiga, ställde sig hr överstelöjtnanten först i en dörr och sedan i en annan med utsträckta armar för att hindra någon komma ut, varöver nästan alla av sällskapet blevo liksom uppbragte; och då änteligen damerna, och däribland även fru Voigtlender med sin dotter, voro utkomne, kastade de sig i en täckvagn tillhörig vittnet. Hr överstelöjtnanten Voigtlender skyndade då efter samt steg upp i vagnsdörren för att få sin dotter ur vagnen; och när detta icke ville lyckas, ropade han på sitt folk att komma honom till hjälp. Också stod folk nära på gården, men ingen kom, och därföre befallde vittnet sin dräng att köra, varunder hr överstelöjtnanten åtföljde vagnen i samma ställning, eller stående på fotsteget, till dess han sluteligen övergav samma vagn och fattade uti ena tömtygeln till den andra vagnen, däruti vittnet och apotekaren Yckenberg

 

¹ Dömestorp såldes 1810 av Tornerhjelm till majoren Winklerfelt, som avled 1811 och efterlämnade änkan grevinnan Johanna Hård.

åkte efter. På föreställning av vittnet att icke ofreda vägfarande lämnade hr överstelöjtnanten tömmen så att hästarne åter blevo lösa och kommo i gång, men efter vad vittnet sedermera hörde skall hr överstelöjtnanten hava fattat bak om vagnen i ena fjädren för att följa med och därvid kanske farit något illa, emedan vägen var mycket hård och krokig i anseende till inträffat frost». I Karup steg Gustave med sitt lilla barn upp i grevinnan Winklerfelts vagn och åkte till Dömestorp, där Schartau väntade henne. Får man tro en attest av grevinnan, så ha både hon och Schartau sökt övertala Gustave att, såsom Voigtlender genom sin utskickade ladufogde begärde, återvända till Himmeslöf, men Gustave förklarat sig icke våga, emedan hon fruktade både för stryk och annan maltraitment. Från Dömestorp begav sig Gustave till Burenskölds på Vallen, och där undertecknade hon och Schartau d. 25 januari en fullmakt för dennes bror, överauditören Barfoth, att processa med Voigtlender.
    »Om jag i någor måtto befarade omöjligheten att kunna göra hr överstelöjtnantens älskvärda dotter lycklig, om hon icke uppriktigt delade de ömma känslor jag för henne hyser, om ömsesidig högaktning, vilken utgör grundvalen för varje sälltäktenskap, å endera sidan saknades, så skulle hr överstelöjtnanten gärna för mig över henne få utöva den envåldsmakt, varpå han alltid gjort anspråk; men då i närvarande fall motsatsen av allt detta inträffar, nödgas jag påkalla lagarnes kraftiga biträde för att skilja hr överstelöjtnanten från ett missbrukat herravälde över en dotter, vars ädla tänkesätt och egenskaper förtjäna ett bättre öde och en mildare behandling.» Så lät Barfoth sin broder tala i den ansökan, varmed stämning uttogs å Voigtlender under yrkande att Schartau måtte få ingå äktenskap med Gustave utan hinder av fadrens oskäliga och obehöriga vägrande. Målet förekom å Höks härads sommarting d. 3 juni 1813. Å kärandesidan kom emellertid ingen tillstädes, emedan, såsom Barfoth tillkännagav i en insänd skrift, Schartau var kommenderad med svenska trupperna i Pommern och han själv upptagen av ämbetsgöromål; men i ett likaledes av Barfoth insänt yttrande av Gustave till HR:ns protokoll förklarade hon sig så mycket hellre önska trolovningsförbindelsens närmare uppfyllande, som den å hennes sida blivit grundad på vänskap och aktning för hr löjtnantens person. Voigt-

lender däremot kom personligen, biträdd av rådmannen Ohlsson i Halmstad. I en längre skrift skildrade han Schartaus beteende; uppträdet när Gustave for, vilket så när sönderslitit de svaga livstrådar som, oaktat så många hans liv åtföljande bekymmer, ännu kvarhölle honom i världen; hur han, i den mot sällskapet avskedstagande ställning däri han var, utan hatt och något överplagg, skyndade sig, fastän blottställd för köld och väder, att åtfölja Gustave för att förmå henne att icke ånyo störa det lilla lugn han ägde kvar, men förgäves använde alla en fars välmenande suckar och böner; o. s. v. Han förmenade att Schartau förlett Gustave att bemligen övergiva sin far och begärde uppskov för bevisning.
    HR:n, i utslag d. 4 juni, avslog uppskovsyrkandet, då vad Voigtlender ville styrka ej kunde bliva på huvudsaken verkande, och utlät sig vidare:

 

    Äktenskap bör ensamt och huvudsakligt grunda sig på contrahenternes ömsesidiga frivilliga och otvungna överenskommelse och samtycke, på deras inbördes övertygelse att därigenom bereda åt sig framtida sällhet, varvid tredje mans rätt, enär bägge från annan dylik förbindelse äro fria, blott kommer i fråga vid de händelser, som omtalas uti 12 kap.1 § GB, och då, när rätter giftoman till giftermålet ej samtycka vill. Denna giftoman förbehållne rättighet att bestrida äktenskap kan endst anses grundad på lagliga skäl, så vida giftomannen ej allenast föregiver utan jämväl gitter bevisa att framtida lugn och lycka genom en tillämnad dylik förbindelse äventyras för den, vars bästa han såsom giftoman vårda bör.
    Utå allt vad svaranden anfört äro inga så beskaffade skäl företedde eller ens åberopade, och således behörig orsak till vägrandet av äktenskap emellan käranden och svarandens dotter icke visad i någon mån.
    Hr löjtnant Schartau och svarandens dotter Gustave Voigtlender hava däremot uti deras ingivne av vittnen styrkta skrifter tillkänna givit deras gemensamma fortfarande åstundan att genom äktenskap få uppfylla de varandra givne löften och därigenom vinna den sällhet, som de förmena bliva följden av en sådan förbindelse.
    På dessa skäl samt med stöd av 6 kap. 4 § GB prövar HR :n alltså rättvist döma: det må hr löjtnanten Ivar E. Schartau och Gustave Voigtlender med varannan äktenskap bygga, det de, sedan detta utslag vunnit laga kraft, äga att efter föregången lysning genom laga vigsel fullborda: men det å svaranden för dess vägrade bifall till ifråga varande äktenskap påstådde ansvar bör till följe av ovan åberopade lagens rum försvinna och rättegångskostnaderne parterne emellan kvittas.

 

    I LagmansR:n, dit Voigtlender vädjade, tillkom som ett nytt upplivande moment att en tertius interveniens anmälde sig. Det var Lagercrantz, som just hade hos KM:t gjort ansökan

om resning i sitt mål mot Voigtlender. Hos KM:t sökte Lagercrantz med åtskilliga attester styrka sina tidigare havda påståenden, och — alltjämt missförstående KM:ts dom därhän att icke ens ett band av äktenskapslöftes styrka ansetts föreligga— anmärkte han att vigslarna måste innebära åtminstone löfte å hans sida till Gustave »att mig till henne och ingen annan hålla, henne vårda, med henne barn avla och med henne livets öden dela: detta är ju, Allernådigste Konung, äktenskapslöfte». I en genom kommendanten på Varbergs fästning till LagmansR:n insänd skrift anmälde nu Lagercrantz att resning var sökt samt att han hos justitieombudsmannen äskat riksrätt, och protesterade emot allt som uti någon den minsta måtto kunde förringa eller förminska hans egen och hans med Gustave sammanavlade barns rätt.
    LagmansR:n yttrade i dom d. 20 sept. 1813, att då ovisst vore om Lagercrantz' resningsansökan och begäran om riksrätt verkade till det åsyftade ändamålet, och den nåd. domen ännu måste för gällande anses, fann LagmansR:n för närvarande ej skäl att å Lagercrantz' invändning fästa något avseende; och HR:ns utslag fastställdes.
    Både Voigtlender och Lagercrantz vädjade till HovR:n, som på Voigtlenders begäran tillät vittnesförhör vid RR:n i Laholm. Där hördes d. 12 sept. 1814 bl. a. baron Liewen och makarna Yckenberg (Jaquette, som var opasslig, fick i sitt logi inför tvenne rådmän avgiva sitt vittnesmål i parternas närvaro). HovR:ns dom, som innefattade fastställelse av underrätternas beslut, föll d. 3 febr. 1815. Då hade KM:t redan för mer än ett år sen, d. 25 jan. 1814, avslagit Lagercrantz' resningsansökan.
    Voigtlender gav likväl ej tappt, utan — såsom det heter i hans und. deduktion — trots sina 78 år och således gående på gravens brädd nalkades han på nytt KM:ts av nåd, rättvisa och mildhet lysande tron, för att bönfalla det täcktes KM:t av vanlig landsfaderlig nåd, rättvisa och ömhet för förtrycktas räddning allernådigst avböja den ytterligare sorg och lidelse i avseende på ett förfört eget barn, varmed han, gamle krigsman, genom domstolarnas beslut blivit hotad. Han framhöll att Schartau vore allmänt känd som gäldbunden och saknande all förmögenhet att kunna underhålla hustru och barn. För den händelse att äktenskapsavtalets fullbordan tillätes, så begärde han dels att KM:t läcktes föreskriva att äktenskapsför-

ord skulle i laga ordning upprättas, så att Gustaves egendom ej måtte tillgripas för Schartaus skulder, och dels att han —om Gustave verkligen gifte sig med en man, som lockat och förfört henne till avvikelsen från en huld och öm faders hennes eget väl åsyftande råd — måtte hava sig öppet lämnat att (»mitt hjärta blöder vid benämningen därav») göra henne arvlös.
    Även hos KM:t fick Voigtlender tillåtelse att höra vittnen, dels inför Nedre revisionen och dels vid RR:n i Laholm. Så hördes bl. a. dåmera hovjägmästaren Otto Burensköld, »Vallsherrn» eller »herr Otto på Vallen såsom han kallades av allmogen i orten. Han var en man som i dräkt och later icke rättade sig efter konvenansen; och även protokollet över hans vittnesmål låter hans originella läggning komma till synes, då det heter att vittnet icke vet vad som passerat innan Gustave en januaridag 1813 i sällskap med grevinnan Winklerfelt kom till Vallen, »emedan hos vittnet ofta är främmande, och sladder, som orden lyda, har vittnet aldrig efterfrågat». Att RR:n nekade att, såsom Voigtlender önskade, till ett vittne (betjänten Traung) framställa den fråga »om det icke hänt att hans dotter under dess vistande hemma vid sine tillfällen så förargat honom, att han ofta varit föranlåten stiga ifrån bordet, och att hon sagt: den skulle snart komma som skulle köra honom ur huset» — däröver klagade Voigtlender hos KM:t i en sista, i juni 1816 diarieförd inlaga, vari han också begär att ytterligare få höra som vittnen ett par drängar och om sitt förhållande till Gustave emfatiskt utropar: »Vad grämelse lider icke jag? Då Gud, Allvishetenes Herre, ålagt henne och alla att hedra sine föräldrar, på det dem skall väl gå, så gör hon tvärtemot, liksom visandes att föräldrar kunna mot bästa vilja uppfostra vrångsinta barn, uppföda ormar i egen barm, och att enda barnet blir sorgebarnet. Skulle jag genast bifalla hennes lättsinthet och utsvävningar så länge hon ej visar mera stadga och eftertanka, så lade jag hyende under hennes huvud, styrkte henne i ondskan och lade grund till hennes ofärd; ty Guds ord äro sanne, han låter icke gäcka sig; henne kan icke väl gå så länge hon i ondskone fortfar; och jag skulle bära ett tungt samvete, alla mina dagar, om jag henne däruti styrkte.»
    Varken Schartau eller Gustave iakttog inställelse hos KM:t, men från Gustave inkom d. 13 juni 1816 en supplik. Den är av henne egenhändigt skriven; intet motsäger heller antagandet

att hon själv är författaren; och i varje fall verkar innehållet, trots den känslosamma stilen, så ärligt och personligen upplevat, att väl ingen utan rörelse läser dessa den hårt prövade kvinnans avskedsord till offentligheten om vad hon nödgats genomgå.
    Stormäktigste, Allernådigste Konung!
    Inför Eders Maj:ts tron nedfaller en olycklig värnlös varelse, som endast genom EM:ts mildhet och rättvisa hoppas att finna sig upplyftad från det eländes djup vari en faders hårdhet nedstörtat henne. Länge ett obemärkt mål för ödets våldsmakt, trodde jag att tid och tålamod äntligen skulle öppna en väg för natur och mänsklighet — men förgäves . . . Från barndomen ett olyckligt offer måste jag redan då, vid en huld moders frånfälle, se min ärvda förmögenhet bliva ett ämne för processer och tvetydigheter, men vilken hovjägmästaren välborne hr Fredrik Burensköld såsom tillförordnad förmyndare åtog sig att försvara; också blev min rätt därtill genom Konungens dom stadfästad. Sedan den tiden blottställd esomoftast för slag, hårda tillvitelser och bortvisningar ur min faders hus, var min belägenhet svårare än den sämsta tjänsthjons. Giftermålstillbud voro flera gångar i fråga, men blevo lika ofta avslagne. Och då min framtid ej var att betrakta från en ljusare synpunkt än den närvarande, trodde jag mig så mycket säkrare kunna göra slut på alla ledsamheter genom en förening med kapten Lagercrantz, som min far själv var hågad därföre, i vilket hänseende som bevis må anföras: att då vi gingo in till min far för att begära dess samtycke, och en outsäglig ångest åtföljd med en häftig gråt liksom med en oemotståndlig kraft hindrade mig att tala, min far utbröt med häftighet, gav mig alla möjliga lack och lyten, samt rekommenderade åt Lagercrantz såsom tjänligt medel att hålla mig i lydnad en rysk kautzu som hängde på väggen. Ur stånd att säga ett ord gick jag ur rummet. Men blev likvisst av Lagercrantz övertald om eftermiddagen att fullgöra dess begäran, varpå vi erhöllo min faders välsignelse. Att denna scen förändrade sig lär härrört därav att Lagercrantz väl givit ifrån sig en förbindelse, att min far skulle förbliva i orubbad besittning av min ärvda förmögenhet, men vilket löfte någon tid därefter blivit av en min fars vän så förklarat, »det Lagercrantz som gift ämnade det oaktat i mitt namn taga nämnda egendom i besittning». Min far ryggade nu sitt givna tillstånd, men som jag ej fannt mig därvid och för övrigt risquerade att lagligen bliva tvungen, ville jag hellre godvilligt uppfylla mine lovade förbindelser. Emellertid gjordes alla tillredningar till process: darrande såg jag den utsatta tingsdagen närma sig. Löften, böner av Lagercrantz; hot av min far; fruktan för stryk, fruktan för tingsförning; ett papper mot min far, vars påskrift av mig var nödvändig så vida jag blev kvar; flerfaldiga råd av personer, som jag värderade; allt, förenade sig att stadga min ångestfulla villrådighet till beslutet att hellre fly än exponera mig för sträng medfart. Jag är nu ej nog tanklös för att icke finna att det ej var rätt handlat, ej nog egenkär för att ej erkänna det. Troligen

hade antagandet av en tjänst varit bättre; men då jag så länge förgäves sökt den, då jag enligt min fars yttrande ej borde ligga honom till last— vart, vart skulle jag taga min tillflykt? Må aldrig någon smaka den bittra kalk som jag till bottnen utdruckit! — ty mer än en skulle dignat under olyckornas tyngd. Vilka ock nog straffat mitt oförsiktiga företag. Gärna, gärna vill jag förbigå att min fars exempel, instruktioner och den förlägenhet, vari han försatte Lagercrantz, troligen till en del var orsaken till den medfart jag måste uthärda under min förening med honom. Likgott!, förtvivlan återförde mig, och min far fick genom min återkomst nya skäl att fullfölja sin process, likvisst med det uttryckliga förbehåll att konsistorieskillnad skulle yrkas. Föga bemödande lär i detta avseende blivit använt: och utan att ens förstå det, blev jag med mitt olyckliga barn ett mål för alla vanärans följder. Rov för kval och ökade bekymmer, utan tillgångar, utan ressourser, har mitt liv efter denna tid varit en kedja av otaliga lidanden. Det är väl sanntalt jag även 1811 och 1812 av hovjägmästaren Otto Burensköld njöt något understöd, varigenom han trodde sig kunna förmå min far att åtminstone giva mig något. Men — förr eller senare måste dock ersättning följa. Länge hade släkt och vänner rått mig att så väl i anseende till mina bekymmersamma omständigheter som i anledning av gårdens och skogens förfarande söka annan förmyndare; dock — detta steg var mig så svårt att jag hesiterade i det längsta. Å en annan sida uppehöll man mitt nedslagna mod med den förhoppning att jag genom en ny förbindelse skulle se min fallna heder till en del upprättad och min dotters framtida välfärd bevarad: en sak som hittills, oaktat alla givna löften, varit så helt och hållit åsidosatt. Detta hopp, igenom löjtnant Schartaus tillbud i möjlighet att realiseras, återskänkte någon tröst åt mitt sönderslitna hjärta. Äntligen tyckte jag mig utan blygsel och harm trycka detta älskade barn till mitt moderliga bröst; med mindre förebråelse emottaga dess oskyldiga smekningar, dess ömma omsorger att jollra bort tåren från mitt förgråtna öga. Även fann jag i löjtnant Schartaus goda hjärta och förträffliga karacier en leende förebild av min framtids lycka, som, ej mera flyende, visade mig sin lugna boning inom Husliga Sällhetens område. — Men, flyktig var hoppets ljusa flamma! Nu som förr obenägen till varje giftermålsförbindelse som helst, viste min far ock lika motsträvighet. Men med så mycken mera harm som han (enligt sitt yttrande till en av mina släktingar) »ej ägde så goda skäl att förekomma det som dem han använt mot Lagercrantz».
    Den moderation Schartau visade den aftonen, då han kom till Himmelslöf och blev så orättvist attaquerat, tillvann honom min eviga erkänsla, ty han förebyggde en hop ohyggligheter, som eljest säkert blivit följden. Också var mitt beslut från denna stund oryggligen bestämt att tillhöra honom, den enda ersättning det stod i min makt att skänka honom för allt dess oskyldiga lidande. Emellertid förböd jag Schartau att ej mera genom sin ankomst till Himmelslöf exponera sig för dylika uppträden. I anledning härav, när han kom 2:ne dagar därefter ifrån professor Wieslanders, bad han grevinnan Winklerfelt på Dömmelstorp att giva honom läglighet få tala vid mig på en timmes tid. Varpå hon

skickade sin vagn att hämta mig, vartill min far likvisst nekade, dock utan att veta det Schartau återkommit till orten. Om detta avslag skett med lämpa, hade jag säkert villigt cederat dessa få ögnablicks nöjen; men den häftighet som nyttjades, förenat med hot och våldsamhet, satte mig i en sådan förskräckelse, att jag antog baron Liewens proposition, 'att finna en fristad i dess hus', och reste hellre straxt än att jag några timmar senare, kanske, skulle släpat mig lemlös därifrån. De flesta som varit mål eller åsyna vittne till följderna av dylika utbrott hava säkert ej mer än jag haft mod att blottställa sig därföre. Att min far följde en del av vägen i baron Liewens vagn för att sätta sin hämndgiriga föresats i fullbordan, är en ting som ej stod i min förmåga att avvärja. Alla närvarande tiggde, bad och avrådde honom därifrån. Vid ombytet av plats i vagnarne steg min far även ut, och då han höllt på att i stridighet med baron Liewens betjänt spänna ifrån de hästar baronen körde, skadade seldonen något av hans kläder; ävenledes ett järn på vagnen, då han nalkades den för att hota mig; vilket visst var överflödigt, ty jag var nog skrämd, och varje nytt hot avlägsnade mig än mer från tankan på återresa. Men aldrig har jag sett honom släpa med någon vagn en enda sekund, tvärtom drog han sig ett par steg tillbaka då vagnen lätt passerade förbi; och är jag färdig att härpå avlägga min dyraste och heligaste ed.
    Vid återseendet av grevinnans equipage vid Karup fannt någon av sällskapet alt det kanske var bäst följa med den till Dömmelstorp, dels att få kunskap om huru Schartau upptog detta i sig själv fatala steg, som omständigheterna gjorde till en nödvändighet, dels att rådgöra med släkt och vänner om en tillflykt för mig och barn. Jag kan ock ej neka att ju Schartau vid min ankomst till Dömmelstorp 2:ne gångar proponerade att vända åter till Himmelslöf; en handling, som jag för ingen del vågade, om också alla relationer oss emellan för denna orsak skulle upphört.
    Trenne långa år har sedan förflutit; jag har under denna lid vistats i en vördnadsvärd mosters, fröken Beata v. Krassows hus och där njutit beskydd. Utan minsta penningetillgång har mina omständigheter varit ganska brydsamma. De mest trängande behover för mig och barn har väl hittills dels av hovjägmästaren Otto Burensköld, dels av löjtnant Schartau blivit undanröjde; men jag kan ej alltid vara till last, och Schartaus tillgångar äro ej så tillräckliga som hans goda vilja, sedan jag nu, ty värr!, ser mig genom min vördnadsvärda mosters död blottställd för att lida nöd även på det nödvändigaste. Om ej EM:ts nåd och snara avkunnade dom sätter ett mål för mitt elände, och upplivar den sista gnista av hopp som ännu återstår, för att ej bliva nedsänkt till den yttersta förtvivlan.
    Med djupaste undersåtlig vördnad, nit och trohet till dödsstunden framhärdar

Stormäktigste AllerNådigste Konung!

Eders Kongl. Maj :ts

allerunderdånigaste och tropligtigaste

tjänarinna och undersåte

Gustave Voigtlender.

    Tre och ett halvt år hade Schartau och Gustave nu väntat på att rättvisan skulle tillåta deras förening en lång väntan, helst för en kvinna som redan sett sin första ungdom flydd. Det kan ej förtänkas dem att de funno en något större skyndsamhet rimligen kunna fordras. Schartau hade redan i brev d. 7 maj 1815 till Wallmark, hans beskyddande vän i litteraturen, bett honom taga reda på referenten i HD "och hos honom utverka målets snara avgörande, vartill ej behövs så många omständigheter då saken är så solklar". D. 28 juli 1816 skrev han till Wallmark ett nytt brev, som röjer en något dunkel föreställning om arbetssättet i HD. Han omtalar att han tillskrivit referenten, Lagerheim, "och på det förbindligaste bett honom att, så fort ske kan, föredraga; och det är sålunda intet tvivel att ju målet i augusti månad kan vara slut. På vems av justitierådernes del detta mål kan komma är svårt att säga. Lundborg [= Schartaus ombud i Stockholm] menar emellertid att det torde bliva Blom eller Thorén, emedan en del av de andre redan ha semestre. Med Thorén skall Lundborg redan hava talt; Blom känner han icke." Schartau bönfaller nu hos Wallmark att "tala vid den av dessa herrar som fått målet på sitt departement, föreställa honom förhållandet och sålunda utverka ett snart slut." Han undrar om "denne man borde uppvaktas med några rader. Jag har ingen ro varken natt el. dag, ty jag börjar nästan att förlora tålamodet. När jag, jämte mina egna bekymmer, tänker på min fästmö solyckliga belägenhet, och kan ej hjälpa det — så är det mången gång som om jag skulle förlora förståndet."
    Till slut tillgrepo Schartau och Gustave en åtgärd som då icke var alltför sällsynt: de vände sig till kronprinsen Karl Johan med bön om hans bistånd. I en av Schartau uppsatt, d. 12 aug. 1816 dagtecknad och till Karl Johan ställd skrivelse yttra de bl. a.: "Nous ne craignons pas la sentence du Roi, car nous ne craignons pas la justice; mais nous redoutons sa lenteur. Nous osons appeler à l'auguste assistance de Votre Altesse Royale de l'accélerer par Son haute influence; nous appelons au coeur d'un Père, à qui la fortune de Ses enfans ne s'est jamais adressée en vain, quandelle a pû se faire sans aucun préjudice."
    Denna skrivelse blev d. 21 sept. 1816 överlämnad till justi-

tierevisionsexpeditionen; och hur nu Karl Johan må ha intresserat sig för rättegången, så är det oförnekligt att den därefter blev med sällspord raskhet bragt till slut. Målet föredrogs och avgjordes i HD d. 24 sept.¹, justering av domen ägde rum d. 30, och den utgavs d. 3 oktober. Voigtlenders processuella yrkanden lämnades utan bifall. I själva saken gillades HovR:ns dom, i följd varav Voigtlenders yrkade rättighet att i och för i fråga varande äktenskaps ingående göra sin dotter arvlös förfölle. Voigtlenders erinran om nåd. föreskrift till upprättande av äktenskapsförord ansågs innefatta ett ämne, varom det enligt 8 kap. GB ankomme på parterna att sig emellan överenskomma och avhandla.

 

    Samma dag som målet mellan Voigtlender och Schartau föredrogs i HD, prövades där en ny ansökan av Lagercrantz. Den avsåg i främsta rummet resning, men om sådan ej kunde beviljas hade han vissa andra önskemål. Han begärde sålunda att vederbörande domkapitel måtte anbefallas att meddela laga skillnad i äktenskapet emellan honom och Gustave, till upprättelse för hans lidande och skydd för deras barns rättighet till arvstäkt efter modern, eller, om laga skillnad ansåges icke böra äga rum, att den rätt måtte bestämmas som barnet, under namn av äkta eller oäkta, kunde äga. I samband härmed påpekade han, i överensstämmelse med sin gamla missuppfattning av Toréns votum, att fem justitieråd ansett barnet vara tillkommet under äktenskapslöfte och endast tre ansett det vara oäkta fött. Vidare begärde han ersättning för allt vad han givit Gustave med minst 3 000 rdr. Den sorg och de otalige olyckor, som Gustave och hennes fader tillfogat honom och hans talrika familj, kunde icke med hela världen betalas, "men huruvida alle andre gjorde kostnader uppgående till flere 1 000:de rdr skola ensamt drabba mig eller till någon ersättning för mig till hälften gottgöras, därom värdes Allernådigste Konung resolvera". Och slutligen yrkade han öppen rätt att tilltala Voigtlender och Gustave för de av dem i avseende å Lagercrantz' förhållande till henne utspridda förklenliga tillmälen. Vid ansökningen var bilagd en förteckning på något av vad han ihågkomme som

 

¹ Under särskilt nr i protokollet, omedelbart efter målet, redovisas suppliken till Karl Johan.

han i och för äktenskapet lämnat Gustave, slutande å en summa av 5 683 rdr rgs. Resorna med Gustave och Jaquette från Himmeslöf till Röstorp och därifrån till Fredrikshall upptagas däri till 100 rdr, men de tre största posterna äro följande:
    Hattar, band, fjädrar, vita och svarta floder, förkläden, kammarduk, kamrik, skor av alla slags färger, silkes- och bomullsstrumpor, vantar, solfjädrar, fina saxar, penneknivar, pomade burkar, vindruvor inlagde i krukor m. m., som jag omöjligen för närvarande kan specificera, Gustava Voigtlender känner det bäst själv, men upptages minst .................................. 700: —
    Vigelsen och vistandet i Fredrikshall upptages till...... 1 700: —1
    Alla andre otalige och olycklige resor, som jag för Gustava Voigtlenders skuld igenom dag och natt otörtruten gjort, uppgår till det aldra minsta av ................. 1 200: —
    HD fann emellertid icke skäl att bevilja den sökta resningen; 1810 års kungadom, yttrade HD vidare, gåve ej anledning att bifalla Lagercrantz' anhållan om förständigande till domkapitlet; och vad Lagercrantz i övrigt anfört innefattade ämnen som icke tillhörde KM:ts omedelbara prövning.

 

VI.

 

    Innan året 1816 gått till ända, blevo Schartau och Gustave lagligen sammanvigda. "Nästa söndag lyses första gången för mig, så att jag inom slutet av månaden kan vara gift för att genast inkomma till landshövdingeämbetet om inhibition i egendomen, som är högst illa medfaren," skrev Schartau till Wallmark d. 10 oktober. Bröllopsdagen är ej antecknad i kyrkoböckerna, men d. 15 juni 1817 föddes makarnas första barn, en flicka, som fem dagar senare döptes till Gustava Elisabet Concordia. Morfadern var denna gång ej med bland faddrarna. Ännu vid vittnesförhöret i Laholm d. 27 april 1816 hade han iakttagit personlig inställelse, men kungens dom överlevde han icke länge. Han dog d. 13 april 1817, enligt kyrkobokens utsago av ålderdom, och begrovs d. 23.

 

¹ L. uppger att Gustave i Fredrikshall hade en holsteinsvagn med 2 hästar, att deras rum där voro möblerade med mahognybord och stolar, och att speglar och klaver blevo för Gustaves nöje ditförda. "Vi voro 2:ne gånger befallte till h. k. h. Karl Augusts bord."

    "Om herr kanslirådet någon gång skulle resa till Halland, så försmå ej heller mitt tak; det är en vän som ber därom. Ett vackert, lantligt ställe, nästan kringflutet av vatten, med Hallands alper till skugga och ett par icke stora, men fruktrika trägårdar; lägg till jakt och fiske i överflöd och för utsikten — Båstads vik och flaggor; och det är — åtminstone för mig — ett litet Eden, vilket vänskapen skall bjuda till att försköna." I dessa stämningsfulla ordalag prisas Himmeslöf av Schartau i brev till Wallmark d. 1 febr. 1819. Efter blott ett par år sålde dock makarna gården till prosten Nibelius (köpebrev d. 1 juli 1821) och bosatte sig i huvudstaden.
    Schartau, som 1817 fått avsked från krigstjänsten med kaptens titel, ägnade sig nu åt litterär verksamhet, medarbetade i tidningspressen (huvudsakligen som översättare) och sysslade även med urkundsutgivning (Hemliga handlingar hörande till Sveriges historia efter konung Gustaf III:s anträde till regeringen, 1821 25). För den växande familjen — i äktenskapet föddes inalles fem barn — blev det dock, såsom gubben Voigtlender förutspått, knappt med utkomsten. Redan 1828, då Svenska akademien ihågkom Schartau med ett understöd på 50 rdr bko, motiverades detta i akademiens protokoll därmed att han jämte hustru och barn levde i stort elände. Under de hopade bekymren miste Schartau efter hand levnadsmod och arbetshåg, och Gustave blev den av makarna som tillförde familjen dess huvudsakliga penningeinkomst, i det att hon gjorde bruk av den litterära talang varav redan hennes ungdoms kärlekskorrespondens omisskännligen är präglad. Under årens lopp utgav hon, med utsättande av fullständigt namn, under blott signatur eller anonymt, ett flertal på vidsträckta studier i in- och utländsk litteratur byggda arbeten av praktisk-ekonomisk natur: Den fullständige Konditorn, Färgning med inhemska wexter (utkom även på norska), Fullständig underrättelse om Smör och Ostberedning, o. s. v. Det är en högst omfattande produktion, tillkommen under de ogynsammaste yttre förhållanden. "Min hälsa, mina krafter avtyna, och min arbetsförmåga är genom nattvak, kval och bekymmer så förlorad, att mången för mitt arbete med möda samlad tanke som oftast förvandlas i ett kaos av orediga begrepp", skriver hon till Wall-

mark i ett brev, som även därigenom vittnar om hennes trötthet att det är dagtecknat d. 21 febr. 1731. Det är förvisso djupt kända ord hon skriver, då hon i företalet till den lilla boken Wälmenta råd i Misswext-år (som utkom i två upplagor och även överflyttades till finska språket) uttrycker förhoppningen att de däri meddelade upplysningarna måtte kunna "lyfta bördan från något, af en talrik, hungrande familj omgifwit, förkrossadt faders- eller modershjerta, eller aftorka tåren från den af ålder och bräcklighet sängliggande uslingens plöjda kinder!" Man finner det vara en grym ödets ironi att denna utsläpade hustru, som i syfte att för den idoge öppna nya utvägar till bärgning och välmåga författaren Ekonomisk Handbok i två delar om tillhopa nära 900 tryckta oktavsidor, själv drages med den allra uslaste ekonomi. Denna handboks första del inlämnades för granskning till lantbruksakademien, vars närings- och hushållsavdelning avgav det yttrande, att "emedan Fru Schartau genom åtskilliga skrifters utgifvande äfven tillförne gjort sig väl förtjent af det allmänna, har Afdelningen, i anseende till närvarande arbete, räknat för en tillfredsställelse att få vitsorda värdet af hennes oförtrutna bemödanden." Att samma del dedicerades till H. M:t Konungen synes varit närmaste anledningen till att makarna under någon tid fingo uppbära en liten pension ur Karl Johans privata kassa. Svenska akademien förnyade också sin välvilja och lämnade Schartau för vart av åren 1844—48 en hjälp på 33 rdr 16 sk. bko. Men alla understöd till trots försjönk familjen i allt djupare misär, såsom visas av flera brev till Wallmark från så väl Schartau som Gustave. Schartau klagar obehärskat och är över sig given av förtvivlan. Han säger sig vara "sjuk, hungrig, utblottad, i det närmaste naken och husvill", och utbrister: "skaffa åtminstone den av människorna förskjutne en plats på dårhuset, där han, skild ifrån all beröring med den yttre världen, genom smittan av sin omgivning må försättas i ett tillstånd av fullkomlig känslolöshet och, med tanken och minnet, förlora ända till medvetandet av sin olycksfulla varelse" (6/9 37). Gustaves brev åter äro, utan att dölja familjens svåra belägenhet, avfattade med det värdiga lugn som vi känna från hennes yngre år, och i sirliga vändningar söker hon urskulda sin make då han givit Wallmark giltig orsak

till missnöje: "Utom all rätt att begära, har jag så mycket att önska, så litet att hoppas; men om en dag herr kanslirådets ädla hjärta ville njuta den högtid, som en på brädden av olyckans djup bävande familjs tacksamma hjärtan väl ej till fullo kunna giva, men önskade kunna . . . . Då slocknar kanske den rättvises harm, som blott nedböjde, och ädelmodet, med godhet upplyftande den fallne, visar åter den bana som tacksamheten, ångern och en fördubblad erkänsla (jag vågar gå i borgen därföre) ej skall tveka, icke svikta att följa" (odat.).
    När Gustave omsider år 1849 slutade sina jordiska vedermödor, bestodo tillgångarna i boet av blott några de enklaste husgeråd, sammanlagt värda 10 rdr 24 sk. bko, medan skulderna uppgingo till 735 rdr (därav till grosshandlaren F. Schartau 200 rdr och till Wallmark 140). Själv överlevde Schartau sin hustru i aderton år. Av makarnas två döttrar blev ingen gift; den äldsta avled först år 1906 i Vimmerby, efter en ålderdom av omtöcknat förstånd och svåra umbäranden. En av sönerna vistades vid moderns död i Petersburg och torde aldrig återkommit till fosterlandet; en annan, som blev officer vid samma regemente som fadern, omkom redan under moderns livstid vid ett skeppsbrott nära Ölandskust. Numera finnes veterligen icke någon avkomling till Gustave och Schartau i livet.

 

    Gustaves trogna väninna Jaquette såg flera barn växa upp i sitt hem, blev änka 1842 och avled 1859.

 

    Då fängelsetiden för Lagercrantz led mot sitt slut, sökte han att av nåd genast varda lösgiven och begärde tillika att han, som i underhåll haft blott 6 sk. om dagen, måtte få någon tillökning i traktamentet. Nådansökningen avslogs, men i likhet med vad tillförene blivit andre av samma stånd och villkor förunnat, tillerkändes honom ytterligare 6 sk. bko om dagen för hela fängelsetiden (KM:ts utslag d. 23 april 1817).
    Lagercrantz' farfar hade under sin varbergstid låtit mycket tala om sig för sina excentriska upptåg. Beträffande Lagercrantz själv skrevs på 1870-talet (Jönsson, Anteckningar till

Varbergs fästnings historia s. 112) att om honom "äro en mängd galna historier i omlopp i varbergstrakten." Försök att hos den nuvarande varbergsgenerationen uppspåra någon dylik historia ha emellertid strandat. Samme skribent, som nyss citerats, vet också berätta att Lagercrantz' fångenskap enligt traditionen ej var strängare än att han kunde få göra besök i staden och på landsbygden däromkring.
    Lagercrantz' vidare öden äro ej närmare kända. Han dog år 1831 å Makrismåla i den till Blekinge angränsande smålandssocknen Elmeboda. Hans dödsdag var Schartaus födelsedag, d. 19 febr.; Schartau fyllde då 46 år; själv skulle Lagercrantz under året ha fyllt det antal år som betecknas av samma två siffror omkastade.

 

 

    Gustaves och Lagercrantz' dotter, Charlotte, bar styvfaderns namn så länge han levde, men antog därefter namnet Lagercrantz. Namnbytet skedde med all rätt; ty ehuru hon icke ens i bouppteckningen efter Gustave omnämnes bland arvingarna, är ju hennes äkta börd höjd över all diskussion. Så länge krafterna stodo bi, höll hon i Ystad en liten skola för flickor. Sina senare år. då hon bodde å hemmet för stadens pauvres honteux Sorgenfri, hade hon matdagar hos forna elever och andra vänner. Hon var då en vandrande nyhetskälla, som av en och annan spjuver stundom avsiktligt grumlades och därigenom kunde vålla godmodiga löjen och även små förtretligheter. Hon avled d. 10 aug. 1892, enligt dödsannonsen sörjd och saknad av släktingar och många vänner.
    I tillkännagivandet om Charlotte Lagercrantz' bortgång hänvisas till nr 475 i vår svenska psalmbok. Härmed läggas i den stackars gamla frökens mun dessa ord av stilla tacksägelse och stark segervisshet:

 

Matta öga, trötta sinne,

gläd dig att du vilan ser!

Aftonen är redan inne

och min sista sol går ner.

Dödsens skuggor mig betäcka:

Evige, som skapat mig,

du skall ej för evigt släcka

detta liv, som flöt från dig.

 

Nej, min Gud, mitt väsens källa!

Det, som sås i skröplighet,

en förgänglig del skall fälla

och stå upp i härlighet:

du skall mig ur stoftet kalla

att i evighetens hamnglad,

där änglars röster skalla,

prisa, Evige, ditt namn.

 

    Så kan även den vemodiga historia om juridik och erotik och annan mänsklig skröplighet, som Gustave Voigtlenders levnadssaga utgör, framstå mindre beklämmande och meningslös endast om den inställes sub æternitatis specie.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5

ANMÄRKNINGAR.

 

 

    S. 6. Uppgifterna om Voigtlender äro hämtade dels ur bouppteckningen efter hans hustru, dels ur Myosotis, Bilder, intryck och minnen — — — af F. B. C[öster]., Sthlm 1853, s. 117 f. Å Himmeslöf, där nu om somrarna är pensionat, växer ett ståtligt exemplar av det egendomliga trädet Liliodendron tulipifera, som enligt traditionen planterats av Voigtlender.

 

    S. 8. Något program från Chiarinys föreställningar i Halmstad har jag icke sett. Uppgifterna om hans spektakel äro hämtade ur göteborgstidningar för okt. och nov. 1806 samt ur Arthur Sjögrens bok Drottninggatan genom tiderna, där s. 118—119 äro avbildade affischer ang. Chiarinys uppträdande i Stockholm år 1804.

 

    S. 19. Om bröderna Crohns förhållande till teatern, se Berg, Göteborgs äldre teatrar I s. 156—157. Då handelsbetjänten Bergman vittnade, förklarade han sig med visshet minnas att han icke begärte till läns någon prästkrage, helst sådane finnas bland teatrens tillhörigheter förfärdigade av papper.

 

    S. 24—5. Till urtima tinget d. 6 maj hade Stridbeck å Lagercrantz' vägnar uttagit ny stämning å Voigtlender med yrkande om redovisning för Gustaves mödernearv och om rätt att samma arv genast tillträda. HR:n fann det för tidigt att ålägga Voigtlender att till Lagercrantz redovisa och avträda arvet, "vilket hr kapitenen likväl efter äktenskapets fullbordande äger att i laga ordning utkräva, såvida hr överstelöjtnanten och riddaren även då skulle bestrida att sådant i godo utgiva". Urtima HR:ns resekostnad och dagtraktamente i likhet med 1801 års taxa erlades genast av Lagercrantz med 8 rdr 44 sk. bko.
    Se om Stridbeck ovan anf. arb. Myosotis, s. 198.

 

    S. 28—9. Vid KämnersR:n i Göteborg inställde sig även Voigtlender personligen, biträdd av assessoren Petter Zacharias Nolleroth (se Calonii Sv. arbeten, nytt suppl., s. 37). KämnersR:n fann målet vara av så grov beskaffenhet att den icke kunde ingå i huvudsaklig prövning och överlämnade det jämlikt 8: 2 RB till HovR:ns höga beprövande och avdömande (utsl. 31/5 1808). Redan under det målet låg vid KämnersR:n hade Gustave hörts personligen vid RR:n i Laholm. Enligt HovR:ns förordnande företogs sedermera av Höks HR undersökning ang. enleveringen, varvid både Voigtlender och Gustave

voro tillstädes. Målet avgjordes slutligen genom KM:ts utslag d. 4 juni 1810: Lagercrantz dömdes att för enleveringen böta 33 rdr 16 sk., men åklagarens ännu hos KM:t fullföljda ansvarsyrkande mot Gustave och Jaquette ogillades.

 

    Ur KämnersR:ns protokoll d. 27 nov. 1807:

 

    Yttrandes hr kapitenen vidare sig icke kunna undgå den anmärkning, att såväl ämbetskäranden som hr assessoren Nolleroth nu flere gånger uti deras anförander kallat hr kapitenens fru för fröken von Voigtlender, vilket uttryck hr kapitenen finner vara högst otillbörligit och förolämpande, enär hon är hans laggifta hustru, och synes utmärka såsom skulle bon anses för hr kapitenens maitresse.
    Häröver utlät sig ämbetskäranden, att då den skedde vigselen blivit förrättad utom giftomans tillstånd samt, efter hr kapitenens egit vidgående, vederbörlig lysning till äktenskap icke föregått, så anser ämbetskäranden samma vigsel, av vilken den ock blivit förrättad, vara olaglig och tror sig således vid sådant förevettande icke kunna nämna hr överstelöjtnanten von Voigtlenders dotter annorlunda än fröken.
    Hr assessoren Nolleroth tillade: att hr överstelöjtnanten och riddaren von Voigtlender icke eller kallar sin dotter annat än fröken.
    Härvid intalade hr kapitenen Lagercrantz att även denna benämning i den del är oriktig, som överstelöjtnanten von Voigtlender icke är svensk adelsman; vilket allt på bemälte hr kapitens begäran i protokollet anmärkes.

 

    Efter denna episod nyttjade KämnersR:n alltjämt den dubbla beteckningen »fru Gustava Lagercrantz eller fröken von Voigtlender".

 

    S. 35. Jämte Mannerskantz deltogo i NRev:s betänkande den 35 årige Noréus, som två år senare blev justitieråd, och den 52-årige fil. magistern Graan.

 

    S. 38. Lagercrantz' uttalanden om Toréns votum äro hämtade ur en d. 7 sept. 1814 dagtecknad skrift, ingiven till Göta HovR i målet mellan Voigtlender och Schartau, och en av Lagercrantz' inlagor till justitieombudsmannen.

 

    S. 39. Ur Nibelius' yttrande:

 

ty och då — — — vad beträffar den senare i Fredrikshall förrättade vigseln, därtill danska regeringen den 15 juni 1807 meddelt en sådan tillåtelse, att den utan föregången lysning finge förrättas därest något annat lagligt hinder för äktenskapet icke förefanns, det härvid förekommer ej allenast att samma vigsel såsom utan föregången lysning varit stridande emot vad svenska författningar i ty mål bjuda, utan ock att då överstelöjtnanten v. V. icke till äktenskapet samtyckt, vilken omständighet bort huvudsakligen och lagligen hindra vigseln, pastor Hegge, som icke dess mindre vigseln förrättat, således uppenbarligen överträtt vad uti berörda tillåtelse honom blivit föreskrivet; men det icke kan svensk undersåte tillständigt vara att med och för en å utrikes ort erhållen olaglig åtgärd undandraga sig lydno för svensk lag och med svenska lagens överträdelse, på samhällsordningens och sedernas bekostnad, tillvälla sig rättigheter inom riket; o. s. v.

 

    S. 39. Dikten till Hamilton läses hos Forsstrand, Malmgårdar och sommarnöjen s. 216, men antages där, med orätt, gälla frih. Hugo Adolf Hamilton.

 

    S. 40. Ett transumt av KM:ts dom är tryckt i Backmans lagsamling I s. 40. En redogörelse för processen, författad av folk-

skolläraren N. Edberg, finnes under rubriken "Enleveringen i Himmeslöf" införd i Engelholms tidning d. 9 maj 1922.

 

    S. 41. Den starkt sensuella karaktären hos hävdande under äktenskapslöfte framträder med sällsynt klarhet i ett mål, som prövades i HD d. 21 jan. 1808. Åbo HovR hade ogillat pigan Beatas talan om åläggande för bondesonen Matts att låta genom vigsel fullborda det genom Beatas hävdande under äktenskapslöfte påbörjade äktenskap. Beata hade fött ett barn i mars 1805. Två vittnen, en soldat och en piga, hade intygat att Matts år 1804 lovat äkta Beata, med den tilläggning av pigan att Matts och Beata därvid handslagits och att Matts givit detta löfte för att få öva sammanlag med Beata, det han förut begärt men hon vägrat. Ett annat vittne hade berättat, att vittnet en natt på Matts' anmodan lämnat honom ensam i en bod med Beata, med vilken Matts lovat köttsligen umgå. HD dömde Matts att med själv sins ed, om han gitte, från angivelsen sig värja.

 

    S. 41. Då Jaquette d. 8 dec. 1807 hördes inför KämnersR:n i Göteborg, förklarade hon sig kunna med full visshet intyga att Voigtlender lämnat bifall och samtycke till Gustaves förening med Lagercrantz. Själv sökte Lagercrantz i skrivelse till justitieombudsmannen d. 18 febr. 1812 göra troligt att Voigtlenders samtycke var allmänt kunnigt: Voigtlender mottog på Stjärnarp gratulation i anledning av det tillämnade äktenskapet av fru landshövdingskan Cedercrantz, hr ryttmästaren Adlerstråle, dess fru och en fröken Adlerstråle, fru hovjägmästarinnan Burensköld, demoiselle Yckenberg m. fl.; han har talt om detta giftermål för hr borgmästaren Bager i Halmstad, för hr borgmästaren Sandberg och för hr Gustaf Borup i Engelholm, för akademiadjunkten Wetterberg i Lund och för de mesta Karupssockens invånare; hela orten känner sanningen härav.
    Borup, som var auditör, biträdde Voigtlender i äktenskapsprocessen hos HovR:n och KM:t. Då Voigtlender vägrade att ersätta honom, stämde Borup på utfående av 600 rdr bko i arvode. Vid sommartinget 1812 blev målet genom vänlig förening bilagt.

 

    S. 45. I sin första skrivelse till justitieombudsmannen yttrar Lagercrantz också, att Voigtlenders förhållande mot fröken Blomcreutz och mot en annan hederlig flicka samt hans rättegång med korpralen Möller ställer honom även i sin rätta dager. Något närmare härom känner jag ej.

 

    S. 46. Det har tyvärr icke lyckats mig att få reda på, hur Lagercrantz karakteriserade halmstadborna. Stadens äldre arkivalier ha brunnit.

 

    S. 54. Vid vittnesförhöret inför RR:n i Laholm d. 27 april 1816 biträddes Voigtlender av v. häradshövdingen Johan Thulin, å motsidan inställde sig Stridbeck.
    Enligt den å betjänten Traung uttagna vittneskallelsen äskades av honom upplysning »rörande de tillställningar som uti jan. månad 1813 skedde uti hr överstelöjtnanten och riddaren von Voigtlenders

gård, då dess dotter Gustava olovl. från hans hus avreste". Om förhöret med Traung innehåller RR:ns protokoll bl. a. följande:

 

    Vidare begär hr överstelöjtnanten och riddaren von Voigtlender få till besvarande av vittnet framställa den fråga, om det icke hänt att hans dotter under dess vistande hemma vid sine tillfällen så förargat honom att han ofta varit föranlåten stiga ifrån bordet, och att hon sagt: den skulle snart komma som skulle köra honom ur huset.
    Sedan denna fråga blivit intagen och uppläst, begär hr överstelöjtnanten och riddaren von Voigtlender få förändrat ordet förargat till torterat.
    Hr landssekreteraren Stridbeck bestrider denna frågas besvarande av vittnet, såsom utom gränsen av vittnesförhöret, desto mer som hr överstelöjtnanten och riddaren von Voigtlender icke väckt fråga om annan sidovördnad än den dess dotter visat i och genom sitt avvikande, och tillägger att som denna fråga endast har avseende på förhållande inom hus, detta vittnes hörande icke är i sådant avseende medgivit.
    Hr vice häradshövdingen Thulin anför att den upplysning, som genom denna fråga vill vinnas, huvudsakligen har avseende på fullgörandet av den bevisning dess huvudman inför Konungen sig åtagit.
    Parterne äska utslag och bliva därföre tillsagde avträda under överläggning därom, varefter för dem åter inkallade munteligen

 

Avsades:

 

    Då den av hr överstelöjtnanten och riddaren von Voigtlender nu senast å vittnet Traung ställde fråga är sträckt utom den gräns för detta vittnesförhör, som hr överstelöjtnanten och riddaren uti rekvisitionen till kallelsen å nämnda vittne själv bestämt, så finner RR:n icke lämpeligt tillåta samma frågas besvarande.
    Däremot hr överstelöjtnanten och riddaren von Voigtlenders missnöje genom hr v. häradshövdingen Thulin anmäles.
    Hr landssekreteraren Stridbeck yttrar att ehuru den fråga, hr överstelöjtnanten och riddaren von Voigtlender å vittnet Traung framställt, på sätt hr landssekreteraren förut andragit är ganska vida sträckt utom rätta gränsen för detta vittnesförhör, och ehuru RR:n genom dess nu avsagde beslut gillat en sådan anmärkning, ville hr landssekreteraren likväl, och på det hr överstelöjtnanten och riddaren von Voigtlender icke må därav kunna hämta någon ny anledning till ett ännu längre uthalande med denna rättegång, hemställningsvis medgiva förenämnde frågas besvarande; och däremot förklarade hr v. häradshövdingen Thulin sig icke hava något att påminna.
    Efter avträde och överläggning beslöts detta

 

Utslag:

 

    Vad RR:n genom sitt förut avsagde beslut avgjort rörande utsträckning av frågor på vittnet Traung, utöver egenteliga gränsen för vittnesförhöret, länder parterne till efterrättelse.
    Som för åter inkallade parter avsades och däremot hr överstelöjtnanten och riddaren von Voigtlender genom sitt biträde i rättegången hr v. häradshövdingen Thulin låter anmäla missnöje.

 

    Voigtlenders klagan över RR:ns beslut ogillades av KM:t med den motivering, att hans fråga till Traung "finnes sträckt icke allenast utöver verkeliga tvisteämnet utan även utom den gräns överstelöjtnanten enligt RR:ns protokoll såsom ändamål för vittnets hörande själv utstakat».

 

    S. 60 f. För uppgifter om Schartau och hans barn har jag att tacka advokaten Yngve Schartau och kyrkoherden C. S. Lindblad. Breven till Wallmark finnas i Kungl. Biblioteket.

 

    S. 64. Om Charlotte Lagercrantz har jag erhållit meddelanden av kammarrättsrådet Emanuel Hallberg.