Ny civillagbok i Turkiet. Turkiska nationalförsamlingen har efter förslag av regeringen antagit en civillag, som utgör en översättning av den schweiziska civillagboken och delar av obligationsrätten. Översättningen har utförts av en kommitté bestående av 26 jurister. Vissa avvikelser ha visserligen gjorts från den schweiziska förebilden, men de äro ej av större betydelse. Den nya lagstiftningen trädde i kraft d. 4 okt. 1926.

 

    Föreläsningarna vid Nordiska Juriststämman i Stockholm och Uppsala d. 5—18 sept. 1926 hava nu från trycket utgivits av styrelsen för Tore Alméns minnesfond (A.-B. Nordiska Bokhandeln i distr. 553 s. Kr. 10: —). Prenumeranter å Sv. J. T. ävensom juris studerande kunna, med begagnande av det vid detta häfte fogade rekvisitionskortet, erhålla publikationen direkt från Nordiska Juriststämmans Exp., adr. Svenska Bankföreningen, Stockholm 16, (ej i bokhandeln) för 7 kr. 50 öre jämte porto.

 

    Förhandlingarna vid Nordiska Juristmötet i Helsingfors i aug. 1925 lära, enligt vad red. inhämtat, kunna förväntas utkomma från trycket tidigast till jul.

 

    Bror Herman Dahlberg †. Professor emeritus vid Uppsala universitet Bror Herman Dahlberg avled i Upsala d. 9 november 1926. Född i Stockholm d. 18 februari 1860, avlade D. mogenhetsexamen vid Stockholms gymnasium 1879 samt blev vid Uppsala universitet 1886 juris utriusque kandidat och 1893 licentiat, doktor samt docent i förvaltningsrätt och rättshistoria. Kort tid efter sin docentutnämning förordnades D. att förestå e. o. professuren i speciell privaträtt vid universitetet, vilken professur han därefter uppehöll, tills hans 1898 blev dess innehavare. Till ordinarie professor i speciell privaträtt vid Uppsala universitet utnämndes D. 1907. Sedan han 1925 blivit emeritus, förestod han såsom vikarie sin gamla professur till d. 16 september i år.
    D. började sin vetenskapliga verksamhet med ett rättshistoriskt arbete, och

 

478 NOTISER.även i hans följande skrifter dominerar det rättshistoriska draget. Redan i hans gradualavhandling "Bidrag till svenska fattiglagstiftningens historia intill midten af adertonde århundradet" framträda klart hans goda egenskaper såsom juridisk författare: behärskning och sovring av redan känt material, dettas utökande genom studier på viktiga punkter i otryckta källor, noggrannhet och skarpsinne vid bearbetningen samt en ledig och klar stil. Hans huvudarbete är hans 1897 utgivna specimen för e. o. professuren: "Om strandeganderätten enligt svensk rätt I". Han hävdar i detta verk att den gamla regeln, att den som äger land äger vattnet, har en mycket vidsträckt tillämpning i modern svensk rätt. Inom by är, såvida ej skifteshandlingarna visa motsatsen, vattnet skiftat efter strandlotterna och mellan byar är hela vattenområdet i rinnande vatten och, med visst undantag, i sjöar delat, så att intet blir kvar som allmänning eller som kronans oberoende av strandäganderätt ägda vatten. I båda de nu nämnda hänseendena ha D:s resultat mötts av kritik, men i stort stå dock de uppfattningar, åt vilka han givit uttryck, såsom de härskande. Regeln, att inom by vattenområdet i princip är skiftat, har konsekvent hävdats av högsta domstolen. Frågan huruvida kronan i rinnande vatten kan hava äganderätt på grund av regalrätt, har som bekant varit föremål för rättegångar, vilka, om undantag göres beträffande Trollhättan, slutat med ett underkännande av kronans anspråk. I flertalet av dessa rättegångar tog D., som småningom erhållit anseende såsom en av landets främsta vattenrättsspecialister, livlig del på strandägarnes sida, och hans inlägg torde varit av väsentlig betydelse för målens utgång. Beträffande Trollhättan bidrog han, sedan högsta domstolens avgörande fallit, till en för strandägarne fördelaktig uppgörelse av förhållandena. I vetenskaplig form har han försvarat och preciserat sin uppfattning beträffande regalrätten i två uppsatser, tryckta i Ekonomisk tidskrift 1902 och 1905, vilka jämte vissa av hans rättegångsinlagor tyvärr äro de enda offentliggjorda resultaten av hans forskningar under hans senare tid. Båda dessa uppsatser äro emellertid betydande. I den sista av dem klarlägger D. den i tidigare svensk rätt så betydelsefulla men vid uppsatsens offentliggörande nästan bortglömda indelningen av dominium plenum i dominium directum och dominium utile. Numera har denna indelning blivit ett commune bonum; med dess tillhjälp har man kunnat lösa ett flertal viktiga problem på vatten- och skogsrättens samt på frälseräntornas område. D:s uppsats har även kommit att följas av en hel litteratur, som tillgodogjort sig de resultat, till vilka han kommit.
    Den, som skriver dessa rader, har icke varit D:s lärjunge och har därför intet personligt intryck av hans egenskaper såsom föreläsare och tentator. Enstämmigt betygas dock den stora samvetsgrannhet, med vilken han fyllde sitt akademiska lärarkall. För universitetets förvaltning hyste han stort intresse och nedlade därpå betydande energi. Förglömmas bör ej heller den insats han gjort för organiserandet av det juridiska seminariet i Uppsala samt att han lett dettas utveckling ända till sitt avskedstagande. Vid ett samtal, som jag hade med honom några veckor före hans död, betonade han seminariets goda skick såsom ett av de resultat av sin verksamhet, å vilka han satte värde.
    Personligen var D. en välvillig och älskvärd man, som gärna ställde sin tid och sin erfarenhet till förfogande, när hans råd begärdes. Hos alla, som kommit i beröring med honom, efterlämnar han ett vördat och aktat minne.

Åke Holmbäck.