ANM. AV ÅSTRÖM: JORDRÄTTEN I SVERIGE. 63ÅSTRÖM, ADOLF: Jordrätten i Sverige under världsåldrarna. Lund 1925. C. W. K. Gleerups förlag (i distribution). XV+ 452 sid. + 3 bilagor. 15 kr.

 

    Föreliggande arbete utgör, såsom förf. i inledningen framhåller, sammanfattningen av de resultat, vartill förf. nått under en hel mannaålders strävande att komma till rätta med jordrättsproblemet. Det ligger någonting tilltalande i detta envisa brottande med samma problem under en så lång tid. Man förstår, att det är en del av sin personlighet förf. lagt in i detta sitt arbete. Tilltalad blir man också av det ärliga sätt, på vilket förf. gör upp med tidigare uttalanden, som han funnit icke hållbara gent emot den kritik, varför de blivit utsatta. Det vittnar om förf:s uppsåt att söka sanningen och endast sanningen. Lägger man härtill, att förf:s språk är klart och särdeles lättläst, bör det ej kunna väcka motsägelse, om anm. vågar uttala den meningen, att det är med synnerligt intresse man tar del av förf:s framställning.
    Förf. indelar den svenska jordrättens historia i tre särskilda epoker kännetecknade av var sitt jordrättssystem: 1) allmännings- och odalrätt, 2) regal- och feodalrätt samt 3) modern nutidsrätt (privaträtt). Vart av dessa rättssystem söker förf. se i dess relation till den allmänna sociala utvecklingen inom det svenska samhället. Häri ligger, synes det anm., arbetets största förtjänst. Rätten är ju dock icke endast en ram, inom vilken samhällslivet rör sig, den är även en del av livet självt, och det kan ej förnekas, att förf. har i viss mån rätt uti sitt påstående, att denna rättens sociologiska sida icke alltid tillbörligen beaktats i rättslittera ren. Genom det sätt, på vilket förf. sökt anknyta till den moderna sociologiens läror, har säkerligen också vunnits en vidare utsikt över ämnet, särskilt framträdande vid behandlingen av regal- och feodalrättssystemet.
    Å andra sidan ligger emellertid i detta försök till anknytning med den allmänna sociologien en viss källa till svaghet. Man får vid genomläsningen av förf:s arbete det intrycket, att synvidden ibland blivit för stor för att blicken skulle kunna erhålla erforderliga fasta stödjepunkter, ett förhållande som för övrigt är rätt ursäktligt med hänsyn till det ofullständiga sätt, varpå den svenska rättens historia hittills blivit behandlad. Förf. har synbarligen själv ej varit blind för denna svaghet, då han i inledningen uttalar den förhoppningen, att hans arbete dock i varje fall måtte kunna bliva ett program för kommande arbeten.
    Det kan ej i en anmälan av ett arbete med den spännvidd det föreliggande har bliva fråga om en detaljerad granskning av de resultat, till vilka förf. kommit. Därtill skulle för övrigt erfordras en helt annan beläsenhet än den anm. besitter.
    Däremot torde det ej vara ur vägen att påpeka några metodiska felaktigheter, till vilka enligt anm:s mening just förf:s försök att via sociologien vinna omfattande synvidder förlett förf,

 

64 P. VON SETH.    Förf. har sålunda t. ex. från sina sociologiska studier inhämtat, att ett matriarkalt samhällsskick antagligen får anses hava utgjort ett generellt genomgångsstadium i de olika folkens utvecklingshistoria. Härav drager förf. genast den slutsatsen, att även vi i vårt land haft en matriarkal ättstatstid. Förf. beskriver, sid. 52, detta matriarkala samhällsskick på följande sätt: "Samhällets kärna utgjordes av enkel- eller storfamiljer av matriarkal byggnad. Bosättningen skedde i byar. Kvinnorna idkade trädgårdsskötsel (hackbruk), männen jakt och fiske" etc. Till stöd för detta sitt antagande, att vi här i landet haft ett matriarkalt samhällsskick, åberopar förf. den utredning docenten Holmbäck i sitt arbete "Ätten och arvet" lämnat ang. den äldre gutarättens bestämmelser om arv efter kvinna. Förf. ser i dessa bestämmelser en atavism från det matriarkala samhällsskickets tid. Det synes anm., som om förf. här gjort sig skyldig till ett alldeles felaktigt sätt att draga slutsatser. För att man skall kunna beteckna ett lagstadgande som en atavism fordras väl, att det bär vissa kriterier på att det ej är ett led i en pågående rättsutveckling, att det står som en isolerad enklav i ett rättssystem, som håller på att utveckla sig i en motsatt riktning. Reglerna om arvsrätt efter kvinna i gutarätten hava ju en helt annan karaktär. De representera enligt Holmbäcks framställning en rättsuppfattning, som tränger in uti och under sin växt modifierar det rådande rättssystemet. Det är väl ändå ett allt för djärvt grepp på saken att häri se ett återupplivande av en rättsåskådning, som en gång varit den dominerande, men av omständigheternas makt blivit undanskjuten. Det förefaller också som om förf. i fråga om matriarkatets förekomst i Sverige tagit allt för ringa hänsyn till vad man vet om de faktiska förhållandena i landet vid den tid, varom fråga är. Landets och klimatets beskaffenhet voro säkerligen ej sådana, att de första odlingarna lämpade sig att verkställas av kvinnor, och de växtslag, som odlades, voro ej heller sådana, att de kunde odlas i något slags trädgårdsbruk. Utom vissa sädesslag var det nog endast rovor, som odlades på den tiden. Det är ju betecknande, att just den för sin ålderdomlighet av förf. åberopade Gotlandslagen utom sädesväxter endast talar om rovor som föremål för odling och detta på åkern, medan trädgårdar och odling av trädgårdsväxter tidigast omtalas i Lydekini anteckningar till Västgötalagen och i Uplandslagen. Allt synes anm. tala för, att, om våra förfäder verkligen en gång genomgått ett matriarkalt utvecklingsstadium, detta försiggått i andra för ett sådant samhällsskick mera lämpliga trakter än här i landet, och i varje fall får man väl ej postulera ett dylikt samhällsskick som ett moment i svensk rättsutveckling så djärft som förf. gjort.
    Ett annat liknande fel av för snabb generalisering vidlåder, synes det anm., förf:s allmänningsuppfattning. Det må väl vara riktigt att, såsom förf. gör, karaktärisera det äldsta svenska jordrättssystemet som en allmännings- och odalrätt, men att härifrån taga utsprånget ända därhän, att man redan för denna tidsperiods del

 

ANM. AV ÅSTRÖM: JORDRÄTTEN I SVERIGE. 65konstruerar fram ett statsallmänningsbegrepp, är väl ganska djärvt. För att man överhuvudtaget skall kunna tala om en allmänning, som är något annat än en res nullius, fordras väl i varje fall, attman har något slags samhälle, som enligt rådande rättsuppfattning äger förfoga över området och som dessutom har makt att göra sin vilja gällande i fråga om detsamma. Vad vi veta om äldre tiders förhållanden ger anledning antaga, att detta ännu på de äldre landskapslagarnas tillkomsttid endast var förhållandet med sådana delar av de oodlade områdena, som lågo insprängda mellan eller närmast intill de odlade. Vad som låg utanför dessa områden, betraktades säkerligen som ingen mans land, där litet var fick slå sig ner, om han för övrigt tordes. Dit ut var det ju också som de biltoge långt fram i tiden togo sin tillflykt. Särskilt de stora skogsvidder, som lågo mellan de olika landskapen, torde för folkuppfattningen snarast hava stått såsom något fruktansvärt, som det var en lycka att komma igenom med livet, om man nödgades färdas genom dem. Ett visst stöd för denna uppfattning av den äldre rättens allmänningsbegrepp såsom omfattande endast delar av det till folklandet hörande oodlade området lämnar den bekanta förteckningen å allmänningsskogar och allmänningsberg i Västergötland. Ett statsallmänningsbegrepp förutsätter en betydligt starkare statsmakt än den, som fanns i våra gamla småkonungadömen och även i den svenska helstaten under dess första tid. Att tala om en statsallmänning på det av förf. antagna ättssamhällets tid kan endast förvilla begreppen. Det är betecknande, att våra äldsta fastlandslagar i fråga om jakträtten i stort sett ej innehålla andra bestämmelser än sådana, som avse att ordna förhållandet mellan ett flertal occupanter. Något som antyder, att jakträtten uppfattades som en allmänningsrätt för medlemmarna av ett visst samhälle, finnes ej. Att i den grundränta, som en gång i tiden kom att åvila även den tidigast odlade jorden, se ett slags rekognitionsavgift är, synes det anm., att ställa det historiska förloppet vid räntans tillkomst alldeles på huvudet.
    Ett annat exempel på det sätt, varpå förf:s sociologiska studier leda honom till uttalanden, som i varje fall icke bort framkomma i den positiva form förf. givit dem, lämnar förf:s påstående å sid. 62 periodiska delningar av häradenas hela åkerinnehav. Något bevis för detta påstående lämnar förf. icke och kan säkerligen ej heller lämna. Det synes här återigen vara en generalisering, denna gång från ryska förhållanden, som föranlett förf. till hans påstående.
    En följd av förf:s sociologiska intressen har också blivit, att han i framställningen gång på gång inblandat redogörelser för utländska rättsförhållanden, som hava bra litet med svensk jordrätt att göra. Sådana inpass som de, vilka å sid. 308 o. f. förekomma under rubriken "Modern omdelning av statsterritoriet", kunna endast förrycka framställningen.
    Frestande kunde även vara att något mera ingående behandla det

 

5 — Svensk Juristtidning 1926.

 

66 P. VON SETH.sätt, varpå förf. tänkt sig lösningen av den nu hos oss så aktuella jordfrågan genom en återgång till det gamla allmännings- och odalrättssystemet, och förf:s förordande i samband därmed av ett kooperativt jordbrukssystem. Anm. vill emellertid inskränka sig till ett framhållande, att det nog varit en lycka om man ej drivit uppdelningen av skogsmarken så långt som man gjort. Skog skötes bäst av ett rättssubjekt av längre livslängd än individens. Å andra sidan får man ej glömma, att uppdelningen i många fall möjliggjort och påskyndat uppodling av mark, som med ett allmänningssystem, sådant förf. tänker sig det, ej skulle blivit odlad. Botemedlet mot den allt för starka parcelleringen av skogsmarken får väl komma i form av en lagstiftning, som möjliggör och påskyndar bildandet av sammanslutningar för gemensam skogsvård. Vad den egentliga jordbruksjorden angår lärer väl ingen på allvar vilja återgå till det gamla bysamfällighetssystemet, och de försök, som hittills gjorts med kooperativt jordbruk, hava ju med få undantag visat sig ganska misslyckade. Svårt torde väl också vara att ordna ledningen av ett kooperativt jordbruk så, att jordbrukets utvecklingsmöjligheter under densamma i längden kunna fullt komma till sin rätt. Därtill fordras enligt all erfarenhet individuella framstötar, för vilka det kooperativa jordbruket har föga utrymme. Kooperationens betydelse för jordbruket ligger nog ej på denna centrala punkt.

P. von Seth.