Statsverkets kostnader för fri rättegång. I en föregående artikel i denna tidskrift (s. 212, 1925 års årgång) angående tilllämpligheten av lagen om fri rättegång i visst fall har framhållits, att det kunde vara av stort intresse att få en utredning rörandede kostnader för statsverket, som den fria rättegången medför. Förhållandet är nämligen, att dessa kostnader i riksstaten icke finnas upptagna under något särskilt anslag utan i likhet med en mångfald utgifter av olika slag, som beröra domstolarnas verksamhet,ingå i det allmänna förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter. Av 1925 års statsverksproposition (2:dra huvudtiteln s. 30 o. f.) framgår, att från detta omfattande anslag för närvarande utgår ersättning för bl. a. icke mindre än 27 särskilt angivna ändamål utan att någon uppdelning av anslaget för dessa olika ändamål sker. I statsverkspropositionen eller i riksstaten står således ingen upplysning att hämta rörande statsverkets kostnader för fri rättegång; de försvinna i mängden av utgifter, som sammanförts under ifrågavarande anslag.
    Går man tillbaka till det år 1917 framlagda sakkunnigbetänkande, som ligger till grund för lagen om fri rättegång, finner man däri (s. 39 o. f.) en förslagsvis uppgjord beräkning över de kostnader, som väntades komma att tillskyndas statsverket till följd av reformens genomförande. Berörda kostnader angåvos vara delgivningskostnader samt ersättning för förlorad expeditionslösen, till vittnen och till rättegångsbiträden. Med stöd av viss statistik och med klokt beräknande, att antalet medellösa kärandeparter vid domstolarna efter genomförandet av lagstiftning om fri rättegång skulle flerdubblas, ansågo sig de sakkunniga "med någon grad av visshet kunna utgå ifrån", att statsverkets totalkostnader för mål, vari frirättegång beviljats, årligen icke skulle komma att överstiga 150,000kr., av vilket belopp dock en väsentlig del och sannolikt minst hälften kunde antagas komma att återinflyta till statsverket därigenom att tappande motparter förpliktades att återgälda de av statsverket förskjutna kostnaderna. Resultatet skulle enligt de sakkunniga alltså bliva, att statsverkets kostnader finge antagas icke överstiga 75,000 kr. om året.
    Huru har nu denna beräkning slagit in i verkligheten? Det är i regeln vanskligt att på förhand beräkna kommande utgifter, och det

 

vanliga torde vara, att dessa visa sig överstiga det förhandsberäknade beloppet. Det synes emellertid, som om de sakkunnigas beräkning av utgifterna, vad angår de allra första åren av lagens tillämpande, icke varit alltför missvisande. Anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter, vilket år 1918 bestämts till 300,000kr., höjdes år 1919 med anledning av den då antagna lagen om fri rättegång med det av de sakkunniga föreslagna beloppet 75,000kr. till 375,000 kr., till vilket belopp anslaget fastställdes jämväl nästföljande två år. Utredning saknas, till vilket belopp kostnaderna för fri rättegång under det första året uppgingo, men under år 1922 gjordes inom riksräkenskapsverket en utredning beträffande de olika utgifter, som under år 1921 bestritts från ovannämnda anslag. Enligt denna utredning skulle kostnaderna för fri rättegång sistnämnda år hava uppgått till något mera än 100,000 kr. Någon liknande utredning har icke verkställts för år 1922.
    I 1925 års statsverksproposition (2:dra huvudtiteln s. 32—33) har emellertid justitieministern under åberopande, att det ur budgetsteknisk synpunkt måste anses mindre tillfredsställande, att utgifter av så olika art som de nu förevarande bestridas från ett enda anslag, varigenom för vederbörande myndigheter omöjliggöres att utan särskild tidsödande undersökning utreda, till vilka belopp de olika utgifterna under anslaget belöpa sig, gjort ett uttalande rörande önskvärdheten av en förnyad utredning i sistnämnda hänseende även som rörande lämpligheten av en utbrytning av vissa delar av anslaget eller en uppdelning av detsamma. Sedan K. M:t i enlighet härmed uppdragit åt riksräkenskapsverket att verkställa en dylik utredning, har verket d. 16 juli 1925 inkommit därmed. Enligt denna utredning hava kostnaderna enligt lagen om fri rättegång för statsverket under budgetåret 1923—1924 uppgått till i runt tal 265,000 kr., och har riksräkenskapsverket med hänsyn till utgifternas under anslaget olikartade beskaffenhet ansett en uppdelning i flera titlar vara att förorda, därvid kostnader enligt lagen om fri rättegång borde upptagas såsom ett särskilt förslagsanslag.
    Statskontoret har sedermera d. 12 sept. 1925 avgivit utlåtande i ärendet samt därvid med hänsyn till mångfalden av de olika ändamål, som för närvarande tillgodoses genom ifrågakomna anslag, jämväl för sin del ansett dessa kostnader böra överföras till ett nytt för detta ändamål uteslutande avsett förslagsanslag, vilket statskontoret ansett böra för nästa budgetår, 1926 — 1927, upptagas till 260,000 kr.
    Det är att hoppas och med hänsyn till justitieministerns ovan återgivna uttalande också all anledning antaga, att ämbetsverkens förslag i ämnet vinner beaktande och att sålunda för framtiden ett särskilt förslagsanslag för kostnaderna med anledning av fri rättegång kommer att uppföras i riksstaten. Genom upphörandet avkostnadernas sammanblandning med andra mer eller mindre likartade utgifter vinnes önskvärd överskådlighet och reda; man får överblick över kostnadernas belopp för varje år utan vidtagande av

 

särskild utredning. Man finner emellertid, att de vid lagens tillkomst beräknade kostnaderna inom 3 à 4 år — lagen trädde i kraft år 1920 — stigit till det tre- à fyradubbla och numera uppgå till det avsevärda beloppet av över ¼ miljon kr.
    Statsverkets utgifter för fri rättshjälp åt mindre bemedlade stanna dock icke vid detta belopp; därutöver utgår nämligen särskilt anslag för understöd åt offentliga rättshjälpsanstalter, för närvarande i riksstaten upptaget till 50,000 kr. Bestämmelserna därom innefattas i en kungörelse av d. 12 sept. 1919 (Sv. förf.-saml. nr 639). Med dessa rättshjälpsanstalter avses att även utan samband med rättegång kostnadsfritt lämna rättsligt biträde åt mindre bemedlade genom råd och upplysningar i rättsliga frågor, hjälp vid upprättande av handlingar, biläggande av tvister genom förlikning m. m. Sådana rättshjälpsanstalter, som uppbära understöd av statsmedel, finnas i Stockholm, Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Göteborg samt, anordnade av resp. landsting, i Örebro län och i Norrbottens län¹. Det är uppenbarligen blott en tidsfråga, då flera dylika anstalter komma tillstånd, och i samma mån detta sker torde anslaget med nödvändighet komma att höjas. 1922 års riksdag anhöll om undersökning, huruvida icke genom ändring av de för statsunderstöds erhållande fastställda grunder eller eljest begränsning av kostnaderna kunde åstadkommas. Den utredning, som med anledning därav kom till stånd, gav emellertid icke önskvärt resultat utan utmynnade däri, att dittills gällande grunder för anslagets disposition fortfarande skulle tillämpas, vilket också blivit förhållandet.
    Ovannämnda sakkunniga (betänkandet s. 113 o. f.) hava för sin del på av dem anförda grunder beräknat att, därest rättshjälpskontor bleve upprättade i samtliga län och därjämte i de största städerna till ett sammanlagt antal av 30, statens utgifter för ändamålet kunde stanna vid omkring 100,000 kr. Denna siffra torde emellertid under angivna förutsättning säkerligen komma att visa sig alltför lågt tilltagen, då Stockholms stads rättshjälpsanstalt ensam uppbär understöd med omkring 29,000 kr. och de hittitts befintliga endast fem anstalterna tillsammans inemot 44,000 kr. (anslaget tages för närvarande sålunda icke i anspråk i dess helhet). Därest rättshjälpskontor komma till stånd till det av de sakkunniga beräknade antalet, torde sannolikt ett anslag å tredubbla beloppet mot det nu utgående anslaget (50,000 kr.) eller 150,000 kr. visa sig behövligt. Av hittillsvarande erfarenhet att döma torde det emellertid icke vara att förvänta, att sådana anstalter inom de närmaste åren komma att upprättas i samtliga län. I Stockholms län var frågan före vid 1925 års landsting men löstes endast provisoriskt och på ett sådant sätt, att statsunderstöd icke kan utgå. Då de statsunderstödda anstalternas antal för närvarande uppgår till endast sju, är beträffande landet i dess helhet sålunda blott en ringa början gjord.

 

¹ Två av dessa hava tillkommit under löpande budgetår, näml. de i Norrköping och Göteborg (Sv. förf.-saml. nr 383 och 439 år 1925). 

    Sammanlägger man de båda ifrågavarande anslagen, finner man, att statens årliga utgifter för fri rättshjälp åt obemedlade och mindre bemedlade redan nu äro uppe på det avsevärda beloppet av över 300,000 kr. Med hänsyn till det starka språng, som i fråga om utgifterna å det större anslaget ägt rum från år 1921 till budgetåret 1923 — 1924, eller i runda tal från 100,000 kr. till 265,000 kr., är det dessvärre att befara, att utgiftsökningen kommer att fortgå. Sannolikt torde vara, att anslagsbeloppens summa om några år äruppe i 400,000 kr., måhända i ännu högre belopp. De blygsamma beräkningarna vid lagstiftningens i ämnet tillkomst hava visat sig för låga. Veterligen saknas närmare utredning, i vad mån statsverkets utgifter för ändamålet, på sätt de sakkunniga antagit till stordel skola ske, i verkligheten återinflyta till statsverket därigenom, att tappande motparter förpliktas återgälda rättegångskostnaderna. Vid förfrågan i ämnet i riksräkenskapsverket har blott den upplysning kunnat erhållas, att under budgetåret 1923—1924 ett sammanlagt belopp av något över 27,000 kr. återbetalts till länsstyrelserna av förskott enligt lagen om fri rättegång, men huruvida därmed avsetts endast återställande från vederbörande redogörares sida av under året ej i bruk tagna förskottsmedel för ändamålet eller hos tappande motparter uttagna ersättningsbelopp, därom har upplysning ej stått att vinna i de hos riksräkenskapsverket tillgängliga handlingarna. En utredning i nu nämnda hänseende skulle emellertid vara av synnerligt intresse och det vore därför önskvärt att, då för framtiden kostnaderna enligt lagen om fri rättegång lära komma att upptagas under ett särskilt anslag, föreskrift bleve meddelad därom, att uppgift angående hos tappande motparter uttagna, till statsverket återinflutna kostnadsbelopp bleve för varje år av vederbörande avgiven.
    Beträffande de sakkunnigas härutinnan gjorda beräkningar är detväl möjligt, att 50 % av de mål, i vilka part vid underrätt beviljats fri rättegång, av denna part vinnas, men därför är det icke givet, att hälften av statsverkets utgifter för fri rättegång på angivet sätt återinflyta, ty frånsett de fall, där rättegångskostnaderna mellan parterna kvittas eller där jämväl motparten beviljats fri rättegång, kan det också inträffa, att tappande part ådömd kostnadsersättning på grund av brist på utmätningsbara tillgångar icke kan hos honom uttagas. Att i likhet med de sakkunniga räkna med, att minst hälften av statsverkets utgifter för fri rättegång kan uttagas av resp. motparter, synes mig ingalunda säkert, men en statistik i detta hänseende skulle vara synnerligen upplysande och är av behovet påkallad.
    Med lagstiftningen om fri rättshjälp åt mindre bemedlade har man velat åstadkomma allas likhet inför lagen så till vida, att ingen pågrund av sin fattigdom skulle vara avstängd från att vinna rättvisa i fall av tvist med andra. Detta samhälleliga önskemål får ansesvara av den vikt, att det bör tillgodoses, även om det kostar staten och i sista hand den skattebetalande allmänheten nog så dryga bi-

 

drag. Med den sociala utvecklingen i vår tid torde institutet fri rättshjälp vara en ofrånkomlig nödvändighet. Tänker man särskiltpå de ofta obemedlade och nödställda ogifta barnamödrarnas rättegångar mot försumliga barnafäder för utfående av barnuppfostringsbidrag — den grupp av tvistemål, däri fri rättegång är vanligast —,framstår tydligt institutets behövlighet och humanitära syfte. Såsom allt annat har institutet emellertid också avigsidor och dit torde främst få räknas den fara för ohemula processer, som detsamma medför. Det ligger i sakens natur, att för den medellöse, som staten består fri rättegång, i denna tillgång till kostnadsfri rättshjälpkan ligga en stor frestelse att utan tillräcklig grund, t. ex. av rätthaveri eller av hämnd- eller trakasseringslusta, ställa till en onödigprocess; han behöver icke riskera något därigenom, ty förlorar han processen, är han måhända utan utmätningsbara tillgångar till gäldande av motpartens rättegångskostnader. Motparten och statsverket få i så fall tillsammans bekosta rättegången i dess helhet. Av egen domarerfarenhet kan jag vitsorda, att dylika fall förekomma, därvid ofta mer eller mindre utpräglad kverulans hos kärandeparten får antagas hava föranlett den onödiga rättegången. I sanningens intresse måste emellertid tilläggas att, såvitt min egen erfarenhet från Svea hovrätt giver vid handen, de fall, däri den kostnadsfria rättshjälpen kan antagas hava föranlett ohemult processande, i själva verket äro relativt få. Vid lagens tillkomst uttalades både av de sakkunniga och inom riksdagen starka farhågor för missbruk av institutet i form av onödigt processande. Enligt hittills vunnen erfarenhet att döma torde man dock i stort sett kunna giva dåvarande justitieministern Eliel Löfgren rätt i hans uttalande, att nämnda farhågor syntes överdrivna. Det är ock att märka, att i den mån offentliga rättshjälpsanstalter av mindre bemedlade kärandeparter anlitas för anhängiggörande och utförande av rättegångar — och detta torde allt efter som sådana anstalter överallt i landetkomma till stånd i allt större utsträckning bliva fallet —, häri ligger en hämsko mot anställande av onödiga processer, då dessa anstalter enligt för dem gällande reglementen äro pliktiga i första hand söka förlika tvistande och, om detta icke kan åstadkommas, i allt fall avvisa framställningar om rättegång, som befinnes vara uppenbart ogrundad eller gagnlös. Å andra sidan måste det medgivas, att säkerligen alltid en mängd kostnadsfria rättegångar komma att föras utan anlitande av rättshjälpsanstalt, och i fråga om dessa föreligger icke någon dylik återhållande faktor.
    Vid vägande av institutet fri rättshjälps fördelar och nackdelaremot varandra torde man emellertid av sociala och humanitära skäl vara nödsakad att mera taga hänsyn till de förra än till de senare; i detta fall torde liksom i allmänhet gälla, att därför att ett rättsinstitut kan missbrukas och även i någon mån i verkligheten blir det, därför kan man icke vraka detsamma i dess helhet.

Viktor Petrén.