Domarkårens rekrytering. Justitieministern, statsrådet Nothin, bebådar i statsverkspropositionen en reform beträffande domarkårens rekrytering, syftande till en sammansmältning av de båda hittills strängt åtskilda hovrätts och domsagokarriärerna. Frågan upptages i samband med anslaget till domsagornas förvaltning, och anför departementschefen följande:
    »För vinnande av befordran till häradshövdingtjänst stå för närvarande förnämligast två vägar till buds. Den ena är den s. k. lantdomarbanan, där meriterna huvudsakligen förvärvas genom förordnanden såsom vikarie för häradshövding, den andra är överrättstjänstgöringen, som leder till häradshövdingutnämning först efter befordringar inom hovrätt och nedre justitierevisionen. Tidigare hava dessa banor varit förhållandevis strängt åtskilda, men genom de under de senare åren efter riksdagens hörande utfärdade domsagostadgorna har en viss växelverkan vunnits mellan hovrätts- och underrättsutbildningen. Sålunda gäller numera att även den, som vill ägna sig åt lantdomarbanan, för att få fortsatta lantdomarförordnanden måste underkasta sig viss tjänstgöring i hovrätt. Enligt domsagostadgan får sålunda i regel ingen förordnas att hålla flera än fem allmänna tingssammanträden. såvida han ej tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt eller under viss tid varit ledamot i större rådhusrätt. Vidare får den. som efter förordnande för-

 

NOTISER. 85valtat häradshövdingämbete i tre år, icke tilldelas ytterligare dylika förordnanden, såvida han ej under sammanlagt minst ett år tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt eller tjänstgjort såsom revisionssekreterare. Sedan lantdomaraspiranten fullgjort den sålunda föreskrivna överrättstjänstgöringen brukar — i den mån behov av permanenta häradshövdingvikarier föreligger — utnämning ske till vice häradshövding, varmed följer en viss grad av oavsättlighet samt företrädesrätt till erhållande av förordnande att förvalta häradshövdingämbete. En liknande mera fast ställning beredes aspiranterna på överrättsdomarbanan genom förordnande till assessor i hovrätt.
    Syftet med den tjänstgöring i hovrätt, som för lantdomaraspiranterna stadgats såsom förutsättning för vidare befordran på banan, har bland annat varit att vinna en gallring bland dessa aspiranter så att endast de dugligaste erhålla befordran. Emellertid torde alltjämt vissa olägenheter vara förbundna med den tidiga klyvning av domarutbildningen som ligger däri, att vice häradshövdingarna huvudsakligen tjänstgöra i underrätterna medan assessorerna så gott som uteslutande hava sin tjänstgöring förlagd till hovrätterna. Denna ordning kan leda till att hovrätterna ställa mindre krav i fråga om begåvning och skicklighet på dem som föreslås till vice häradshövdingar än på assessorerna. Häri ligger otvivelaktigt en fara för en mindre tillfredsställande rekrytering av häradshövdingkåren. Då jag anser det vara av stor vikt för rättsskipningen i landet att i fråga om duglighet ställas tillräckliga krav på de blivande häradshövdingarna, har jag låtit utarbeta ett utkast till bestämmelser åsyftande att göra utbildningen så långt som möjligt gemensam för de båda kategorierna av domaraspiranter. Enligt detta utkast skulle förordnande till vice häradshövding och till assessor medföra samma kompetens till fortsatt adjunktion i hovrätt, och assessorerna skulle äga samma skyldighet som vice häradshövdingarna att mottaga vikariatsförordnande i häradsrätt, de yngre framför de äldre. För att en definitiv prövning av vederbörandes skicklighet ej skulle alltför länge undanskjutas, innehöll utkastet en bestämmelse om, att den, som förvaltat häradshövdingämbete och tjänstgjort såsom ledamot i hovrätt under tillhopa fyra år, icke utan Kungl. Maj:ts medgivande skulle kunna erhålla ytterligare förordnande att uppehålla häradshövdingämbete, med mindre han befordrats till assessor eller vice häradshövding».
    Svea och Göta hovrätter hava i avgivna utlåtanden över utkastet avstyrkt detsamma med reservationer av presidenterna och vissa andra ledamöter, vilka i princip gillat den ifrågasatta skärpningen beträffande kompetenskraven för ställningen som vice häradshövding; dock har presidenten i Svea hovrätt jämte medreservanter önskat vissa jämkningar i utkastets bestämmelser. Skånska hovrätten uttalar viss farhåga beträffande förslagets verkningar på hovrättens sammansättning men avstyrker icke uttryckligen. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat sin anslutning till förslaget. Efter redogörelse för de sålunda inkomna utlåtandena fortsätter departementschefen:
    »De erinringar, som från hovrätternas sida framställts mot det skisserade förslaget, torde delvis bottna i den föreställningen, att en viss åtkillnad i avseende å kravet på duglighet måste upprätthållas mellan å ena sidan aspiranter på lantdomarbanan och å andra sidan dem, som utbilda sig förnämli-

 

86 NOTISER.gast för hovrättstjänstgöringen. En sådan mening anser jag mig ej kunna dela. Om den ifrågasatta sammansmältningen av de båda utbildningslinjerna kommer till stånd, bliva uppenbarligen de vice häradshövdingar, som framdeles utnämnas, lika kvalicerade som assessorerna. Med nuvarande rika tillgång på jurister, som söka sin befordran på domarbanan, kan det icke komma att erbjuda någon svårighet för hovrätterna att för all befordran till domareställa kraven på allmän duglighet lika högt som hittills skett för befordran inom hovrätterna. Att några avsevärda olägenheter skulle vara förenade med att hovrätternas assessorer finge under någon tid återupptaga lantdomartjänstgöringen synes mig ej kunna med fog göras gällande. Tvärtom är anordningen ägnad att på ett rättvisare sätt än hittills skett på de yngre domaraspiranterna fördela bördan att stå till förfogande för förordnanden vid häradsrätterna i olika landsändar, medan de äldre aspiranterna kunna erhålla en mera sammanhängande tjänstgöring i hovrätterna. Även om några olägenheter skulle kunna följa av den föreslagna växelverkan mellan över- och underrätter, torde detta vida uppvägas av de betydande förmånerna för det allmänna icke blott med hänsyn till häradshövdingkårens rekrytering utan även med hänsyn till den rikare och mångsidigare erfarenhet som hovrätternas yngre ledamöter skulle erhålla genom en utsträckt tjänstgöring i häradsrätterna. Det av mig framlagda förslaget innebär för övrigt ej något hinderför en differentiering mellan dem, som företrädesvis ägna sig för överrättstjänstgöringen, och dem. som hava mera fallenhet för lantdomarbanan, utan kommer en dylik differentiering helt naturligt även framdeles att göra sig gällande om än på ett senare stadium. I den mån den nya ordningen kommer till genomförande torde också de farhågor för störningar i hovrättsarbetet, som frånhovrätternas sida framförts, näppeligen visa sig mera grundade än de farhågor, som i berörda avseende uttalats, då fråga tidigare varit om genomförande av en ökad växelverkan mellan underrätts- och överrättsutbildning.»
    Departementschefen finner det emellertid icke för närvarande vara nödvändigt att fatta slutlig ståndpunkt till frågan huruvida all skillnad mellan vice häradshövdings- och assessorsbefattningarna böra försvinna — i vilket fall ju icke heller namnskillnaden behövde upprätthållas — eller om man bör inskränka sig till att, i nära anslutning till vad minoriteten i Svea hovrätt yrkat, väsentligt skärpa kraven på vice häradshövdingarnas kompetens utan vill framdeles återkomma, till denna fråga, men har funnit ärendet böra omnämnas i statsverkspropositionen dels därför att den ifrågasatta likställigheten mellan vice häradshövdingar och assessorer ansetts böra utsträckas till att hovrättsassessor tillägges samma företrädesrätt till häradshövdingvikariat som vice häradshövding, varav föranledes en modifikation i 15 § domsagostadgan, dels ock därför att föreskrift erfordras om de löneförmåner som böra tillerkännas hovrättsassessor under tid, då denne är förordnad att förvalta häradshövdingämbete.