PROCESSREFORMEN.
HISTORIK. DOMSTOLSORGANISATIONEN.
AV
HÄRADSHÖVDING K. SCHLYTER.
Genom processkommissionens nu avgivna betänkande 1 har efter 15 års arbete den av 1911 års riksdag beslutade »förberedande utredningen angående en rättegångsreform» bragts till fullbordan. Utredningen sönderfaller i tre perioder efter sina olika ledare: HELLNER, FALK och WESTRING.
Ursprungligen förordnades en ensam beslutande utredningsman, f. d. justitierådet JOH. HELLNER, att med biträde av en sekreterare och en representant för advokatkåren — från ingången av år 1915 jämväl av en juris professor — verkställa utredningen. 2 Efter åtskilliga avbrott i arbetet, förorsakade dels av andra omfattande, allmänna uppdrag som av olika regeringar lämnades arbetets ledare 3, dels av specialutredningar på processväsendets område som uppdrogos åt den redan då s. k. processkommissionen 4 eller enskilda däri medverkan
1 Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Sthm 1926. Första delen. Domstolsförfattningen. 239 s. — Andradelen. Rättegången i brottmål. 312 s. — Tredje delen. Rättegången i tvistemål. 246 s. (inkl. Bilagor).
2 D. 22 dec. 1911 förordnades HELLNER att verkställa utredningen och t. f. revisionssekreteraren K. SCHLYTER att därvid biträda såsom sekreterare. D. 19 jan. 1912 förordnades advokaten H. ALMSTRAND och d. 31 dec. 1914 professor T. ENGSTRÖMER att biträda vid utredningen.
3 De mest tidsödande av dessa voro dels utredningen angående tobaksmonopolet som sysselsatte HELLNER en väsentlig del av år 1914, dels uppdraget att å svenska statens vägnar föra vissa förhandlingar med England, vilket uppdrag hindrade HELLNER att deltaga i arbetet från oktober 1916 till mars1917.
4 Angående frågan om egen jurisdiktion för nyvordna städer verkställde HELLNER med anledning av framställningar härom från Trollhättan och Nässjöutredning resulterande i ett utlåtande d. 9 okt. 1913. Se K. SCHLYTER, Domstolsreformen och stadsförvaltningens omorganisation, i Svenska stadsförb. tidskr. 1913 s. 271—282; jfr Densamme, Rättsskipning och förvaltning i städer under landsrätt, ibm 1915 s. 195—207. — År 1913 fick HELLNER vidare i upp-
1 — Svensk Juristtidning 1927.
2 K. SCHLYTER.de 5, avbröts HELLNERS ledning av arbetet definitivt med hans inträde som utrikesminister i den Edénska ministären den 19 oktober 1917. 6
Ledare av arbetet blev nu konsultativa statsrådet i den avgående Swartzska regeringen, f. d. regeringsrådet HERMAN FALK 7. På FALKS hemställan beslöt Kungl. Maj:t den 12 september 1919 sådan omläggning av utredningens arbetsformer, att det föregående enmansuppdraget överlämnades åt en kollegialt arbetande kommission, i vilken under FALK såsom ordförande de tidigare biträdena, revisionssekreteraren K. SCHLYTER, advokaten
drag att verkställa en utredning angående åtgärder mot arbetsbalanserna i högsta domstolen, och avgav han utlåtande härom med lagutkast d. 31 jan. 1914, tryckt som bilaga till prop. nr 64 vid 1914 års senare riksdag, då den av HELLNER föreslagna grundlagsändringen antogs såsom vilande.5 Enligt meddelanden i arbetsredogörelserna deltog ALMSTRAND såsom representant för kommissionen i utredningsarbeten inom justitiedepartementet dels angående förundersökning i brottmål m. m., dels angående rättegångskostnad (betänkande 11 maj 1918). Sekreteraren, SCHLYTER, deltog bl. a. i utredningen angående rättsstatistikens omorganisation (förslag d. 6 dec. 1912; författn. 13 dec. 1912, 19 dec. 1913 och 23 dec. 1915) och medverkade i statistiska centralbyråns första efter omläggningen utgivna ämbetsberättelse angående domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet, avseende åren 1913—1914; biträdde i justitiedepartementet dels vid utarbetandet av lagrådsremiss och proposition angående fullföljdsrätten till högsta domstolen (prop. 1915 nr 4, lagutsk. utlåt. nr 15 o. 19, lag 14 maj 1915) och med följdförfattningar till den nya lagen (jfr uppsatser av K. SCHLYTER i Forum 1915, s. 123—129, och i Tiden 1915, s. 137—143, samt Summa revisibilis, i Sveriges advokatsamf. förhandl. 1915, 53 s.), dels ock med utredningarna angående fri rättegång (utkast 31 juli 1916, lag 19 juni 1919), angående domsagornas förvaltning (betänkande 31 juli 1917, stadga 20 juni 1918), angående tingssammanträden med tremansnämnd (prop. 1918 nr 4, lagutsk. utlåt. nr 34, lag 7 maj 1918), angående småstäders läggande under landsrätt (utredn. från fall till fall), angående offentlighet vid handläggning av mål i hovrätt (se Sv. J. T. 1918 s. 148 och bil. till Betänkande ang. vissa ändringar i hovrätternas arbetssätt och löneförhållanden m. m., avg. d. 4 okt. 1918); i civildepartementet vid utredning ang. kommunalborgmästare m. m. — Alla ovan berörda lagstiftningsarbeten torde böra betraktas såsom produkter av processkommissionens arbete under dess båda första perioder i fråga om partiella processreformer. Kommissionens talrika utlåtanden i judiciella indelningsfrågor m. m. lämnas här åsido.6 Under den Hellnerska perioden företogos studieresor till följande länder: till Frankrike 1912 — 13 av Hellner och Schlyter; till Tyskland 1913 av Hellner. Schlyter och Almstrand, 1915 av Engströmer; till Österrike 1913 av Schlyter och Almstrand, 1914 av Hellner, Schlyter och Almstrand, 1915 av Engströmer; samt till England 1912 och 1913 av Almstrand.7 Av K.M:t förordnad d. 31 okt. 1917.
PROCESSREFORMEN. 3H. ALMSTRAND och professorn T. ENGSTRÖMER insattes såsom ledamöter 8. Samtidigt bemyndigade Kungl. Maj:t justitieministern att tillkalla högst nio sakkunniga att med ledning av de av kommissionen upprättade förberedande lagutkasten angående domstolsväsendet med kommissionen överlägga om principerna för den blivande domstolsorganisationen och i samband därmed om de allmänna grunder i övrigt, på vilka en rättegångsreform borde byggas. 9 FALK fick icke länge arbeta under den nya organisationsformen. Han bortrycktes av döden den 24 december 1919. 10
Till FALKS efterträdare som ordförande i processkommissionen förordnades den 14 maj 1920 presidenten i Svea hovrätt H.WESTRING. Efter att sedan den 21 maj 1920 hava tjänstgjort såsom kommissionens sekreterare förordnades den 20 maj 1921 hovrättsrådet N. v. STEYERN till ledamot. Sedan den 9 juni 1922 har hovrättsrådet T. LILJESTRAND fungerat som sekreterare. Den 3 oktober 1925 avgick efter tvenne avbrott i tjänstgöringen 11 SCHLYTERur kommissionen. Den 24 november 1925 avled ALMSTRAND. Det blev icke heller WESTRING förunnat att få lägga sista hand vid verket. Under vissa perioder hade han av ohälsa nödgats vara borta från arbetet, och den 7 oktober1926 avgick han med döden efter en helt kort sjukdom. Arbetet hade emellertid då fortskridit så långt, att enligt vad kommissionen i sin skrivelse till konungen meddelar, betänkandet vid WESTRINGS död i allt väsentligt förelåg i det skick,
8 Såsom amanuens fungerade sedan 1 okt. 1914 t. o. m. 1919 års utgång dåv. jur. kand. S. MATZ.
9 I enlighet med detta bemyndigande tillkallade justitieministern (ELIEL LÖFGREN) riksdagsmännen banvakten A. Anderson i Råstock, ombudsmannen A. Hult i Kolbäck, arbetaren O. Lövgren i Nyborg, lantbrukaren O. Nilsson i Tånga, hemmansägaren A. Pehrsson i Bramstorp, godsägaren G. R. Sederholm å Ålberga gård och disponenten A. I. Swartling i Norrköping ävensom häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga K. Ekbom och borgmästaren i Örebro V. Schneider. Efter det Nilsson utnämnts till statsråd, tillkallades d. 12 mars 1920 i hans ställe riksdagsmannen lokomotiveldaren H. Leo i Elmhult. D. 22 okt. 1920 tillkallades ytterligare riksdagsmannen fabriksidkaren A. Vennersten i Stockholm. Swartling avled d. 27 juni 1926.
10 Under den Falkska perioden besöktes 1919 i studiesyfte England av Engströmer samt Danmark och Norge av Schlyter.
11 13 okt. 1921—15 aug. 1923 och sedan 8 maj 1925. Under det första avbrottet hade dåv. vattenrättsdomaren N. GÄRDE en kortare tid, 4 nov. 1921 —7 jan. 1922, tjänstgjort som ledamot av kommissionen.
4 K. SCHLYTER.vari det av kommissionen nu överlämnats. På grund härav kan detta, ehuru undertecknat allenast av ENGSTRÖMER och v. STEYERN med LILJESTRAND som sekreterare, tillgodoräkna sig all den auktoritet som ligger i WESTRINGS medansvarighet för dess innehåll. Djupt att beklaga är att det på grund av ALM-STRANDS bortgång icke kan av betänkandet framgå, i vad mån dess slutliga avfattning återger även hans mening. Att hans nära 14-åriga medverkan i utredningen satt djupa spår i resultatet kan den som själv deltagit i arbetet dock med tillfredsställelse konstatera. 12 13
12 Sedan WESTRING blev processkommissionens ordförande hava följande studieresor företagits: till Danmark 1921 av Engströmer och von Steyern jämte flertalet av de tillkallade sakkunniga, senare s. å. av Westring och Schlyter, 1923 av Liljestrand, 1924 av Westring och Liljestrand: till Norge 1921 av Westring, Almstrand, Engströmer och von Steyern, 1922 av Liljestrand; till England 1921 av Engströmer och von Steyern, 1924 av Schlyter; till Skottland 1922 av von Steyern; till Frankrike 1921 av Schlyter, 1922 av Engströmer; till Tyskland 1922 av Westring och Engströmer, 1923 av Almstrand och Liljestrand, 1924 av Westring, 1925 av Engströmer; till Österrike 1923 av von Steyern; samt till Schweiz 1923 av Engströmer.
13 Utöver i föregående noter redan anmärkta, under den tid utredningen pågått till trycket befordrade betänkanden, föredrag och skrifter av de i utredningsarbetet medverkande i frågor berörande processreformen må här antecknas följande. I en uppsats i Sv. J. T:s första årgång 1916 s. 5—23, Domstolsorganisationen och rättegången i tvistemål i första instans, har HELLNER framlagt grundlinjerna för processreformen enligt sitt program. Vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte 1916 höll HELLNER föredrag om »Tredskodom i modern process» (Sveriges advokatsamf. förhandl. 1916 s. 7—21). Samma ämne har sedermera av HELLNER upptagits i en uppsats »Huru bör ett tredskodomsförfarande anordnas i en reformerad svensk civilprocess?»» i Skrifter tillägnade professor Johan C. W. Thyrén den 31 maj 1926, 41 s. — SCHLYTER har, förutom ett flertal artiklar i Sv. J. T., bl. a. skrivit motion i I kamm. nr 293 vid 1920 års riksdag angående delning av domsagor m. m. (41 s.), div. utredningar ang. en norrländsk hovrätt samt P. M. angående tätare tingssammanträden i häradsrätterna, Statens off. utredn. 1926 nr 6. — Av ALMSTRAND föreligger: Synpunkter i fråga om advokatväsendets ordnande i sammanhang med rättegångsreformen, Sveriges advokatsamf. förhandl. 1916 s. 54 — 73; Rätten till avtal om forum i en ny civilprocess, ibm 1917—19 s. 49—54; Utkast till lagom ändrad lydelse av 21 kap. rättegångsbalken, ibm s. 74—88; Allmän domstol eller skiljemän, Sv. J. T. 1919 s. 377 — 379; Inrättande av handelsdomstolar i Sverige, Sv. J. T. 1923 s. 380 — 387, se även 14:de Svenska handelskammarmötet i Göteborg d. 14 o. 15 juni 1923 s. 32—38. — ENGGSTRÖMER har skrivit: Huru böra domstolarna i första instans för tvistemål organiseras? i Sveriges advokatsamf. förhandl. 1915 s. 8—27; Några typer av förberedande förfarande i tvistemål, i Festskrift för frih. R. A. Wrede, Hfors 1921 s. 113—
PROCESSREFORMEN. 5 Betänkandet framträder, vad angår kommissionens medlemmar — vilket enligt det föregående vill säga WESTRING, ENG STRÖMER och v. STEYERN— såsom enhälligt. I texten förekomma emellertid under stundom antydningar om att inom kommissionen jämväl viss annan mening varit föremål för starkt övervägande än den till vilken betänkandet anslutit sig. De sakkunniga hava alla utom hr VENNERSTEN undertecknat ett uttalande av innehåll att de, med hänvisning till vad som av processkommissionen i dess skrivelse till konungen anförts rörande sättet för deras deltagande i arbetet, uttala sin anslutning till de huvudgrunder varpå förslaget vilar. 14
När HELLNER i oktober 1917 lämnade utredningsarbetet, hade detta fortskridit så långt, att i korrektur uppsatts utkast till bestämmelser omfattande dels nio kapitel av en första avdelning om domstolsväsendet, nämligen 1. Om allmänna domstolar, 2. Om domare, 3. Om rättens domförhet samt om omröstning, 4. Om rättens sammanträden samt om domstolsferier, 5. Om offentlighet och ordning vid domstolarna, 6. Om domstolskansli, 7. Om sakprotokoll och sakförteckning, 8. Om häradsrätts och lagmansrätts inbördes behörighet, 9. Om laga domstol i tvistemål, dels tjugo kapitel av en andra avdelning om rättegången i tvistemål, nämligen 1. Om förmåga att vara part i rättegång samt att föra talan inför rätta, 2. Om talans anhängiggörande och verkan därav, 3. Om förening av mål, 4. Om intervention, så ock om rättegångs kungörande för
121, samt ett stort antal artiklar i Sv. J. T. — Av WESTRING föreligger bl. a.i tryck: Straffprocessens ledande grundsatser och deras tillämplighet å den svenska processen enligt gällande rätt, Sv. J. T. 1922 s. 225 — 245; yttrande vid Nordiska juristmötet i Kristiania 1922 i ämnet Efterforskning og forundersökelse i straffesöksmål, Förhandl. s. 59—62; Om förberedande undersökning i brottmål ur legislativ synpunkt, Sv. J. T. 1913 s. 1 —14; yttrande i frågan om handelsdomstolar, i 14:de svenska handelskammarmötet i Göteborg d. 14 o. 15 juni 1923 s. 43 - 45.
14 Av dem som undertecknat detta uttalande har hr SCHNEIDER i ett särskilt yttrande bl. a. som sin åsikt uttalat, att lekmän borde anlitas för deltagande endast i viktigare brottmål, att den förberedande förhandlingen i tvistemål ej bör göras obligatorisk, att förslagets genomförande säkerligen komme att göra processen avsevärt dyrare för den rättssökande allmänheten, särskilt i hovrätten, samt att garantier för en tillfredsställande juridisk utbildning icke lämnats. — Hr VENNERSTEN har antecknat skiljaktig mening rörande behovet av en så genomgripande reform som den föreslagna m. m.
6 K. SCHLYTER.tredje man, 5. Om stämning och om skriftliga inlagor i rättegång, 6. Om sakens förberedande behandling, 7. Om huvudförhandling, 8. Om processledning, 9. Om vila i rättegången, 10. Om tredskodom och återvinning, 11. Allmänna regler om bevisning, 12. Om skriftliga bevis, 13. Om vittnen, 14. Om sakkunniga, 15. Om syn och besiktning, 16. Om edligt förhör med part, 17. Om rättens dom och andra beslut, 18. Om fullföljd av talan mot underrätts beslut, 19. Om vad, 20. Om besvär. Till de felande kapitlen i dessa båda avdelningar hade förarbeten gjorts.
Under återstoden av 1917 och under 1918 kompletterades under FALKS ledning den första avdelningen med utkast till tvenne kapitel om jäv mot domare och om advokatväsendet och den andra avdelningen med utkast till fem kapitel om fullmäktige i rättegång, om delgivning, om bevisning till framtida säkerhet, om fullföljd av talan mot hovrätts beslut samt om återställande av försutten tid och om resning, varjämte FALK utarbetade ett utkast till kungl. förordning med vissa bestämmelser om Sveriges advokatförening. Några utkast till kapitel om rättegångskostnad och om fri rättegång utarbetades icke, då från kommissionens sida biträde lämnats vid särskilda utredningar rörande dessa frågor. 15 Kapitlet åklagarväsendet hade fått anstå i avbidan på straffprocessens upptagande till behandling.
Alla de nämnda utkasten sammanfördes med de Hellnerska till en korrekturupplaga av de båda första avdelningarna, betecknad »Förberedande utkast till ny rättegångsbalk 1912—1918 (J. H. och H. F.)». Tillkomna på vitt skilda tider och uppsatta i korrektur vid växlande stadier av utredningsarbetet beträffande olika kapitel, förete dessa utkast, vilka varken HELLNER eller FALK underkastat någon granskning för publicering, helt naturligt ojämnheter i fråga om genomarbetning samt brister med avseende å inbördes sammanhang. Vid en jämförelse med processkommissionens slutliga betänkande skall man emellertid finna, att särskilt vad vissa delar av civilprocessen angår betänkandet kunnat i hög grad tillgodogöra sig de sålunda verkställda förarbetena.
Sedan FALK 1919 till grundval för överläggningarna inom den
15 Beträffande rättegångskostnad av ALMSTRAND och beträffande fri rättegång av SCHLYTER.
PROCESSREFORMEN. 7då omorganiserade processkommissionen utarbetat nya utkast efter delvis förändrade principer till vissa kapitel av domstolsorganisationen, uppsattes jämväl dessa utkast i korrektur tillika med inom kommissionen utarbetade statistiska tablåer över landets indelning i domsagor och lagsagor (enligt FALKS terminologi = överrättsområden). I det följande skall en jämförande redogörelse lämnas för de förberedelsevis uppnådda arbetsresultaten — eller arbetshypoteserna — under HELLNER och FALK samt kommissionens slutliga betänkande i fråga om domstolsorganisationen och därmed sammanhängande frågor. 16
Underrätterna. HELLNER tänkte sig17 i första instans tvenne olika domstolstyper med olika saklig kompetens, en lägre domstol, häradsrätt eller rådstuvurätt, domför med allenast en lagfaren ledamot (häradshövding) och nämnd, samt en högre domstol, lagmansrätt, bestående av ett juristkollegium, lagman och rådmän, men även den med nämnd. Vad i det följande sägs om häradsrätt gäller även om rådstuvurätt. Häradsrättens jurisdiktionsområde kallades domsaga, lagmansrättens lagsaga. Varje lagsaga skulle, med undantag för Stockholms, omfatta ett flertal domsagor. Det skulle allt efter folkmängdens storlek finnas en à två lagmansrätter i varje län, placerade i länets större städer. Såväl häradsrätt som lagmansrätt skulle, när göromålens mängd det krävde, kunna delas på avdelningar. I häradsrätt skulle finnas lika många lagfarna ledamöter som antalet avdelningar. 18
16 När i det följande de Hellnerska och Falkska utkasten refereras vid sidan av kommissionens slutliga förslag, torde läsaren benäget hålla i minne vad som sagts om utkastens preliminära karaktär. Vad det Falkska utkastet angår, hade detta uppgjorts några få månader före hans död och var endast att betrakta som en första utgångspunkt vid sidan om det Hellnerska alternativet för den fortsatta diskussionen inom den då nybildade processkommissionen. När WESTRING tillträdde, förelågo icke några utkast till "motiv", utan utgör hela den omsorgsfulla principdiskussionen i det slutliga betänkandet den under WESTRINGS ledning åstadkomna produkten huvudsakligen av de ledamöters författarskap, vilka slutligen kommo att underteckna betänkandet.17 Jfr Sv. J. T. 1916 s. 13 — 15.18 I uppsatsen i Sv. J. T., sid. 13, säger HELLNER det vara ett önskemål att domkretsarna i allmänhet gjordes så stora, att en fördelning på åtminstone två avdelningar kunde genomföras. Tanken torde hava varit att den lagfarne domaren vid sidan av häradshövdingen skulle benämnas vice häradshövding.
8 K. SCHLYTER. Häradsrätts och lagmansrätts inbördes behörighet var på det sätt bestämd, att häradsrätt skulle vara ensam behörig för mål angående äktenskap, arv, testamente, förmynderskap, konkurs, fast egendom, tvister mellan husbönder och tjänare, arbetsgivare och arbetare m. m., för inskrivnings- och vissa andra ansökningsärenden samt för ringare brottmål, medan lagmansrätt skulle vara ensam behörig för vissa uppräknade grupper av handels- och industrimål, vidare sjörättsmål, vattenmål,skiftesmål och gruvmål samt vissa byggnads- och försäkringsmål, mål rörande intrång i rätt till patent, varumärken, mönster, eller modeller m. m. eller i litterär eller artistisk äganderätt ävensom grövre brottmål. Alla mål och ärenden som icke särskilt nämnts skulle häradsrätt äga upptaga och avgöra, dock med valrätt för käranden mellan häradsrätt och lagmansrätt i mål av ekonomisk natur, när tvisteföremålets värde uppginge till minst 1,500 kr.
Domsagans nämnd skulle bestå av minst tolv nämndemän. Av dessa skulle allenast två samtidigt tjänstgöra i rätten 19. En särskild avdelning för arbetstvister inom vissa näringsgrenar, arbetsdomstol, skulle finnas vid de häradsrätter konungen bestämde. I arbetsdomstol skulle i stället för ledamöter av den allmänna nämnden tjänstgöra i arbetstvister sakkunniga bisittare, utsedda dels av arbetsgivare dels av arbetare. Av dessa skulle en representant för arbetsgivarna och en för arbetarna deltaga i de särskilda målens handläggning.
I häradsrätt skulle häradshövding ensam träffa avgörande i tvistemål som utan förhandling kunde avgöras på grund av parts uteblivande eller medgivande, vidare i tvistemål som rörde penningar ej över 100 kr., i polismål samt i inskrivnings- och flertalet andra ansökningsärenden; varjämte häradshövdingen ensam skulle kunna meddela beslut under förberedelsen av målen ävensom i andra i lagen särskilt angivna fall. Eljest skulle nämnd deltaga i handläggningen.
Nämnden i lagmansrätt skulle utgöras av en allmän avdelning, omfattande 24 ledamöter för varje avdelning av rätten.Vid de lagmansrätter konungen bestämde skulle jämte den all-
19 I uppsatsen i Sv. J. T., s. 13, säger sig HELLNER hava stått i valet mellan en jämförelsevis talrik nämnd med en kollegial röst och några få nämndemän med personlig rösträtt. Han vore principiellt benägen för det förra alternativet, men räknade med möjligheten att nödgas förorda det senare.
PROCESSREFORMEN. 9männa avdelningen av nämnden finnas en särskild avdelning, bestående av män med sakkunskap i handel, sjöfart, industri och hantverk, patentväsen, gruvdrift, vattenbyggnad och byggnadsväsen i allmänhet. Ledamöter i denna sakkunnigavdelning finge endast kallas till tjänstgöring i tvister på det område, som deras sakkunskap omfattade. Vid huvudförhandlingen skulle jämte tre lagfarna ledamöter sitta i grövre brottmål fyra samt i tvistemål och sådana brottmål, i vilka ledamöter av den sakkunniga nämnden skulle deltaga, två nämndemän. Nämndens ledamöter skulle städse hava individuell rösträtt. I alla tvistemål, som kunde utan förhandling avgöras på grund av partsuteblivande eller medgivande, skulle en ensam lagfaren ledamot av rätten äga meddela dom.
Av den lämnade redogörelsen framgår att HELLNER å ena sidan strävade att beträffande vissa grupper av mål, särskilt mera invecklade specialmål, bevara den fördel för rättsskipningen som ligger i den kollegiala handläggningen i de nuvarande större rådstuvurätterna samt låta denna fördel även komma landsbygden tillgodo, men å andra sidan sökte undvika häradsrätternas förvandling till bagatelldomstolar genom att göra dem ensamma behöriga för så viktiga grupper av mål som de familjerättsliga samt mål angående fast egendom. Genom de mera invecklade specialmålens upptagande vid domstolar med mycket vidsträckta jurisdiktionsområden och förlagda till länens mest betydande orter, och genom insättandet i dessa domstolar av sakkunniga lekmannabisittare åsyftades tydligtvis att bereda nämnda mål en sakkunnigare handläggning än som kunnat påräknas vid häradsrätterna. HELLNER har också någon gång uttalat, att han tänkt sig att dessa för sin uppgift väl rustade lagmansrätter skulle med fördel kunna upptaga konkurrensen med det nuvarande skiljedomsväsendet, vars huvudsakliga fördel ligger i det snabbare avgörandet. Olägenheten av att i de orter, där lagmansrätt hade sitt säte, rättsskipningen i första instans skulle vara uppdelad på två skilda domstolar, av vilka lagmansrätten kanske icke alltid skulle hava full sysselsättning med sina mål, sökte HELLNER, såsom av hans uppsats i Sv. J. T.1916 s. 15 framgår, undvika genom att hålla öppen möjligheten att, där så lämpade sig, sammanslå lagmansrätten med ortsdomstolen i den ort, där lagmansrätten hade sitt säte, till en domstol, varigenom utväg bereddes att anvisa ledamöterna tjänst-
10 K. SCHLYTER.göring antingen som ordförande i häradsrätt eller som bisittare i lagmansrätt.
FALK övergav i det av honom 1919 utarbetade lagutkastet den av HELLNER föreslagna dualismen i första instans och undvek jämväl den dubbla benämningen häradsrätt—rådstuvurätt genom att kalla underrätten för tingsrätt. Tingsrättens domkrets hette tingslag. I allmänhet skulle varje domsaga omfatta ett tingslag; dock skulle alltjämt flera tingslag kunna sammanföras till en domsaga. Tingsrätt skulle bestå av lagfaren ordförande — häradshövding — med nämnd. I varje tingsrätt skulle finnas minst 24 nämndemän. Där det med hänsyn till göromålens mängd erfordrades att häradsrätten arbetade på avdelningar, skulle jämte häradshövdingen finnes en eller flera tingsdomare såsom ordförande å var sin avdelning. Till avdelning, där tingsdomare vore ordförande, skulle företrädesvis förläggas ärenden om lagfart, inteckning och annan inskrivning, äktenskapsförord, bouppteckningar, testamentsbevakningar,vittnesförhör för dödsfalls skull eller på grund av annan domstols förordnande, årsstämningar och avhandlingar om lösöreköp samt därjämte tvistemål av ekonomisk natur, där sakens värde ej överstege 150 kronor, ävensom polismål.
Vid de tingsrätter konungen bestämde skulle finnas särskilda avdelningar för behandling av mål angående handel, sjöfart, industri och hantverk, gruvdrift och byggnadsväsen samt arbetstvister. Sådan avdelnings nämnd skulle bestå av ledamöter med särskild sakkunskap angående de mål som tillhörde avdelningens behandling, till det antal konungen bestämde, och skulle utses, nämndemännen i avdelningen för arbetstvister av arbetsgivare och arbetstagare inom de näringsgrenar för vilkas arbetstvister avdelningen vore inrättad, och nämndemännen inom övriga särskilda avdelningar av näringsidkare inom resp. näringsgrenar. FALK förutsatte särskilda domstolar för behandling av skiftesmål, vattenmål och patentmål.
Beträffande måls och ärendens handläggning av häradsrättens lagfarne ledamot utan nämnd avvek FALK så till vida från HELLNER, att värdegränsen i de förmögenhetsrättsliga målen sattes vid 500 kronor; dock skulle målet upptagas vid tingsrätt med nämnd, om part det påyrkade eller domaren funne skäl därtill. Vid handläggning och avgörande i tingsrätt av andra
PROCESSREFORMEN. 11tvistemål och ärenden än de särskilt angivna samt av andra ringare brottmål än polismål skulle jämte den lagfarne ledamoten i rätten sitta fyra nämndemän, resp. i avdelning för arbetstvister två av de utav arbetsgivare och två av de utav arbetstagare utsedda ledamöterna av sådan avdelnings sakkunniga nämnd. Då svårare brottmål handlades och avgjordes i tingsrätt, skulle jämte häradshövdingen sitta åtta nämndemän i domstolen. Nämndemännen skulle erhålla individuell rösträtt; dock skulle i brottmål ej få givas strängare dom än enligt den mening som omfattades av tingsrättens lagfarne ledamot.
Genom de föreslagna tvenne olika nämndtyperna om åtta resp. fyra ledamöter anknöt FALK, som synes, till den nuvarande ordningen med två olika nämnder, en vid allmänna tingssammanträden med minst sju ledamöter samt den s. k. tremansnämnden vid de särskilda tingssammanträdena. Lika litet som HELLNER gjorde FALK någon åtskillnad mellan land och stad i fråga om användningen av nämnd. Fördelen av den juristkollegiala handläggningen av mera invecklade mål, som HELLNER uppnådde genom sina lagmansrätter, sökte FALK, såsom senare skall visas, ernå genom en vidsträckt prorogationsrätt till mellaninstansen.
Processkommissionen under WESTRINGS ordförandeskap ansluter sig i sitt nu avgivna betänkande så till vida till FALK, att den uppställer underrätter av allenast en huvudtyp — med en viss betydelsefull skiftning beträffande de större städerna, varigenom något av den nu bestående olikhet mellan stad och land i fråga om domstolsorganisationen, vars undanröjande HELLNER och FALK synas hava ansett axiomatiskt, för framtiden bevaras. Liksom dessa anser annars processkommissionen att skillnaden mellan land och stad i avseende å rättsskipningen i första instans bör upphävas och staten ombesörja rättsskipningen även i städerna. Underrätternas domkretsar skola kunna utgöras av områden, som innefatta både landsbygd och stad eller endast landsbygd eller endast stad. Allt samband mellan rättsskipning och förvaltning upphör. Över exekutorsgöromålen överflyttas från länsstyrelserna och magistraterna till underrätterna, men har processkommissionen ansett sig icke hava att närmare ingå vare sig på spörsmålet,vart de kommunala och administrativa uppgifter som nu åligga
12 K. SCHLYTER.magistraten skola förläggas,20 eller på frågan huru det ekonomiska mellanhavande mellan städerna och staten som därigenom uppkommer skall vinna sin lösning.
Utredningarna i dessa ämnen liksom angående överexekutorsgöromålens överflyttande till domstolarna torde utgöra de drygaste partierna av det ännu återstående förberedande utredningsarbetet för rättegångsreformens genomförande. Bland andra till domstolsorganisationen hörande frågor, som icke heller av kommissionen ansetts falla inom dess utredningsuppdrag, kan nämnas frågan om särskild sammansättning av underrätterna i andra fall än beträffande handelsmål (se härom nedan underöverrätterna) eller om bibehållandet av nuvarande särskilda domstolar i andra fall än vad angår poliskamrar och polisdomstolar, vilka skola uppgå i de allmänna underrätterna. Några särskilda förlikningsinstitutioner föreslås icke, utan skall det ankomma på domstolen att, när så finnes lämpligt, under förberedelsen av ett mål söka åvägabringa förlikning mellan parterna. Kommissionen förutsätter att ett skiljemannaförfarande skall bibehållas men upptar icke frågan om revision av skiljemannalagen till behandling.
Den allmänna underrätten benämnes lagmansrätt — en benämning med gammal tradition och på vars betydelse man enligt kommissionen icke heller behöver våldföra sig, när det gäller att skaffa ett för både stad och land lämpligt gemensamt namn på underrätten i stället för häradsrätt och rådstuvurätt. Domstolen består, liksom enligt FALK, av lagfaren ordförande och nämnd. Men nämnden har, när den kommer till användning, alltid samma antal ledamöter, nämligen fem. Individuell rösträtt i vanlig mening föreslås icke; allenast om fyra nämndemän förena sig om alldeles samma mening, skall den gälla emot den lagfarna ordförandens votum. Hela antalet nämndemän vid varje lagmansrätt bestämmes av konungen. Varje nämndeman beräknas komma att tjänstgöra högst 15 dagar om året. Val av nämndemän förrättas å landet av kommunalfullmäktige (resp. kommunalstämman) efter förslag av kommunalnämnden och i stad av stadsfullmäktige (resp. allmänna rådstugan) efter förslag av drätselkammaren (i
20 Utredningen av denna fråga har d. 17 dec. 1926 av K. M:t uppdragits åt fil. dr SIGURD HANSSON, Göteborg.
PROCESSREFORMEN. 13Stockholm stadskollegiet). Finnes särskild valberedning, upprättas förslaget av denna. Nämndeman utses för fyra år genom majoritetsval. Skola flera nämndemän väljas — vilket endast kan ifrågakomma i särskilt stora kommuner, medan i regel varje kommun väljer en nämndeman och en sammanslagning av småkommuner till en valkrets ej är avsedd att ifrågakomma för annat ändamål än för att möjliggöra val av en gemensam nämndeman — skall en viss kvotdel av de väljande kunna kräva att valet sker proportionellt, men bör användande av partibeteckning ej vara tillåtet (jfr lag om val av borgmästare5 §).21
Ledamot av nämnd är, efter samma regler som gälla beträffande lagfaren domare, ansvarig för dom, som bestämts av ett flertal nämndemän mot den mening som omfattats av ordföranden. Det förutsättes att nämndens ledamöter redan före processreformens genomförande kommit i åtnjutande av reseersättning och dagtraktamente vid tjänstgöring i domstolen.
Nämndens medverkan i domstolen är icke densamma vid alla lagmansrätter. I tingslag som omfattar allenast stad deltager nämnd icke alls i handläggningen av tvistemål. Häri ligger den nyss antydda reminiscensen av den nu bestående skillnaden mellan stad och landsbygd i organisatoriskt hänseende. Denna ordning skulle vinna tillämpning först och främst i sådana städer, vilka ensamma bilda en domsaga. Kommissionens betänkande innehåller icke något förslag vilka de skulle komma att bliva, men med utgångspunkt från kommissionens uttalande angående den normala arbetsbördan i en domsaga synes man kunna antaga, att enligt kommissionens mening åtminstone de sju största städerna, Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro, höra hit. Vidare skulle enligt kommissionen ytterligare ett antal städer väl förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga men inom denna bilda eget tingslag. Kommissionen uttalar den förmodan att den nedre storleksgränsen för ifrågavarande städer bör dragas vid ett invånarantal av omkring 14 —15,000. Till denna grupp av
21 Denna detaljfråga om valsättet i kommuner, som på grund av sin storlek måste välja mera än en nämndeman, hade måhända icke behövt upptagas i principbetänkandet men kommer antagligen i den mera ytliga diskussionen samt av svurna motståndare till en moderniserad process att göras till ett huvudnummer.
14 K. SCHLYTER.städer skulle alltså i varje fall vara att hänföra de 13 städer som utöver de redan nämnda hava ett större invånarantal än de nuvarande största städerna under landsrätt, Mölndal (16,634 inv.) och Trollhättan (15,923 inv.), eller alltså Borås, Eskilstuna, Uppsala, Jönköping, Västerås, Linköping, Karlskrona, Lund, Karlstad, Landskrona, Kalmar, Halmstad och Sundsvall. Närmast i storlek till de angivna städerna komma Södertälje, Östersund och Uddevalla med 14- till 15,000 inv. samt Falun och Kristianstad med över 13,000 inv. Dessa lära alltså beteckna den understa gränsen för de städer, beträffande vilka kommissionen ansett den angivna särorganisationen med inskränkt användning av nämnden kunna ifrågasättas.
En uppdelning av domsaga i två tingslag kan enligt betänkandet ifrågakomma icke blott när i domsagan ingår en större stad, utan även i mindre tätt befolkade domsagor i vilka pågrund av domsagans stora utsträckning föreligger behov av flera tingsställen. Såsom alternativ till denna anordning ifrågasättes emellertid även att i tingslag av större utsträckning vid sidan om det ordinarie tingsstället anordna bitingsställen med regelbundet återkommande sammanträden, därvid emellertid domaren ej skulle vara bunden av några lokala regler om forum för målens upptagande vid det ena eller andra tingsstället.22
Varje domsaga förestås av en lagman, vid vars sida i regel anställas en eller flera lagfarna rådmän att med lagmannen dela tjänstgöringen som ordförande i lagmansrätten. I de största städerna anställas därjämte en eller flera vice lagmän, närmast motsvarande de nuvarande avdelningsordförandena. Genom en av konungen för varje lagmansrätt fastställd arbetsordning meddelas allmänna bestämmelser om fördelningen av arbetet mellan domarna i rätten, och i enlighet därmed ordnar lagmannen arbetet inom domstolen. Fördelningen skall ske efter målens och ärendenas beskaffenhet, varvid till lagmans och vice lagmanshandläggning företrädesvis anvisas de viktigare tviste- och brottmålen och till rådmans handläggning företrädesvis inskrivningsärenden och mindre betydande tviste- och brottmål. Poliskamrar och polisdomstolar skola, såsom redan nämnts, icke bibe-
22 Dylika bitingsställen förekomma redan nu i åtskilliga domsagor för tingssammanträden med tremansnämnd (Öregrund, Ödeshög, Nässjö, Växjö, Kalmar, Limmared, Sollefteå, Lycksele) och i ett par fall även för allmänna tingssammanträden (Enångers samt Jukkasjärvi lappmarks tingslag).
PROCESSREFORMEN. 15hållas såsom specialdomstolar, utan handläggas polismålen, därså erfordras, vid särskild avdelning av lagmansrätten.
I fråga om lagfaren ledamots befogenhet att handlägga mål och ärenden utan medverkan av nämnd har kommissionen— bortsett från vad redan sagts beträffande tvistemålen i de större städerna — i huvudsak följt HELLNERS och FALKS regler utom beträffande den av dessa ifrågasatta värdegränsen i förmögenhetsrättsliga mål. Lagmansrätten utgöres sålunda enligt kommissionen städse av lagfaren domare ensam 1) vid handläggning av inskrivningsärenden och andra ansökningsärenden med undantag bl. a. för ärenden om förmyndares tillsättande eller entledigande eller om tillstånd till försäljning eller intecknande av omyndigs fasta egendom; 2) vid företagande av sådana åtgärder i fråga om de egentliga rättegångsmålen som innefatta förberedelse till huvudförhandlingen eller eljest falla utom densamma, däri inbegripet måls upptagande till avgörande, när sådant under förberedelsen må ske; 3) vid huvudförhandling i polismål från större stad eller visst annat område, när konungen därom förordnat; 4) vid prövning av s. k. strafföreläggande (d. v. s. en av åklagaren i mindre brottmål utfärdad skriftlig anmaning till den misstänkte att, om han erkänner sig skyldig till brottet och underkastar sig ett av åklagaren förelagt bötesstraff, genom anteckning å föreläggandet giva detta tillkänna); och 5) vid handläggning av mål och ärenden som tillkomma lagmansrätten såsom överexekutor. I andra än nu nämnda fall, alltså vid huvudförhandlingen i tvistemål och brottmål med förut angivna undantag, deltager nämnden i rätten.
Lagmansrätt håller ting så ofta det med hänsyn till arbetet kräves. Regelbundna ting för huvudförhandling i de egentliga rättegångsmålen hållas — bortsett från de största lagmansrätterna — i allmänhet i varje tingslag blott en gång i veckan men vanligen under två dagar i följd. Målens antal å varje tingsdag begränsas väsentligt, och utsättes varje mål till visst klockslag på dagen. Förberedelsen av huvudförhandlingen avses skola äga rum å andra dagar än de fasta tingsdagarna. Å bitingsställe hållas regelbundna ting till det antal som för varje fall bestämmes i arbetsordningen. För övrigt skall rätten, när det för visst mål finnes lämpligt med hänsyn till parter eller bevisning, kunna sammanträda å vilken ort som helst inom tingslaget. Är en domsaga uppdelad i tingslag med tingsställen på
16 K. SCHLYTER.skilda orter, skola å viss veckodag inskrivningsärenden från båda tingslagen handläggas å det tingsställe, vid vilket domsagans kansli är beläget.
För en var som äger någon kännedom om utländskt domstolsväsende torde det vara uppenbart, att den föreslagna organisationen av lagmansrätten svårligen kan beskyllas för att kopiera någon utländsk förebild. Den utgör ett försök att vid bildandet av en gemensam domstolstyp för land och stad tillgodogöra sig det bästa hos var och en av de nuvarande båda, på nationell grund uppvuxna underrättstyperna. Från rådstuvurätterna har först och främst hämtats deras permanens, varigenom ett brett streck drages över hela den nuvarande vidlyftiga och efterblivna lagstiftningen om tingssammanträden var eller varannan månad o. s. v. Att vid härads- och rådstuvurätternas sammansmältande till en i huvudsak enhetlig domstolsorganisation juristkollegialiteten måst offras kommer på många håll att betraktas såsom en svaghet i förslaget. Kommissionens grundliga överväganden av skälen för och emot de olika möjligheterna kunna här icke refereras. Naturligtvis kan ingen bestrida kollegialitetens betydelse vid knäckning av svårlösta juridiska spörsmål. Men kommissionen har icke blott funnit erfarenheterna från våra häradsrätter ådagalägga att rättsskipningen även i viktigare mål kan i första instans fullt tillfredsställande handhavas av en domstol med endast en jurist, utan även ansett denna domstolstyp i flera avseenden innebära bestämda företräden framför ett tremannakollegium av jurister.Tydligen har även kommissionen räknat med att för kollegialhandläggning ägnade civilmål genom prorogation skulle dragas under hovrätten såsom första instans. De föreslagna lagmansrätterna likna emellertid de större rådstuvurätterna så till vida, att inom domstolen i regel finnes ett flertal ordinarie ledamöter, mellan vilka göromålen kunna efter sakliga grunder fördelas. Härutinnan anknyta de även till den utveckling som gjort sig gällande inom de nuvarande största häradsrätterna, vilkas biträdande domare på sin lott i främsta rummet fått inskrivningsväsendet. Och från häradsrätternas månghundraåriga nämnd hämtas förebilden till det föreslagna deltagandet av lekmän, vars gynnsamma inflytande på rättsskipningen å landsbygden i många olika avseenden icke lärer kunna av någon med fog
PROCESSREFORMEN. 17bestridas.23 Härmed sammanhänger förslagets strävan att bevara och vidare utveckla den mest nationella domartypen i hela vårt rättsväsende, häradshövdingen. För denne är icke längre karakteristiskt att han ensam utövar den rättsbildade domarens uppgift i häradsrätten. De domsagor kunna räknas på den ena handens fingrar, i vilka det skulle vara möjligt för enhäradshövding att ensam förvalta domarämbetet. Utan det karakteristiska torde vara den auktoritativa ställning, som i en vidsträckt bygd tillkommer honom såsom den vanligen för livet kvarstannande chefdomaren i en allmän underrätt, vilken är behörig även för de viktigaste mål och ärenden och vilken på grund av sin folkliga sammansättning allmänt omfattas av menighetens förtroende. Den svaghet i häradsrättens organisation som ligger i den ständigt växlande strömmen av unga vikarier undanröjes därigenom att enligt förslaget vid häradshövdingens (lagmannens) sida de för domsagans skötsel erforderliga arbetskrafterna insättas såsom ordinarie domare och sekreterare. Processkommissionen torde vid organisationsplanens upprättande hava utgått från att de nyexaminerade juristerna genom notarietjänstgöring vid lagmansrätterna och vikariat för sekreterarna och inom måttliga gränser även för rådmännen komma att erhålla en utbildning som, kompletterad med tjänstgöring å statsåklagarkansli, advokatkontor och i hovrätt, ej skall behöva stå den nuvarande i något avseende efter. 24
23 Ehuru min mening icke är att i denna redogörelse till kritisk behandling upptaga detaljer i processkommissionens betänkande, må det tillåtas mig att sätta i fråga, om det ur rättsskipningens synpunkt kan finnas anledning att frångå den nuvarande ordningen med två olika nämnder, den ena om minst sju och den andra om minst tre ledamöter. Skulle det åter av budgetskäl bliva nödvändigt att reducera nämndemännens antal, torde initiativet i detta avseende kunna överlämnas åt regering eller riksdag. Den ståndpunktkommissionen preliminärt intog på FALKS tid, då en stor och en liten nämnd bibehöllos, och den av FALK föreslagna fördelningen av målen mellan den stora och den lilla nämnden torde förtjäna ytterligare övervägande. Fixerades den stora nämndens medlemsantal till det nuvarande minimum för domförhet eller sju, skulle det krävas att fem nämndemän vore om slutet ense för att kunna överrösta ordföranden och de två återstående nämndemännen, såvida icke ordförandens mening vore den mildare, i vilket fall enhällighet i nämnden borde krävas för hans överröstande.
24 Processkommissionen har, som nämnt, helt uppoffrat de gamla benämningarna häradsrätt och häradshövding, och av den ursprungligen ensamma Svea hovrätt har det, såsom av fortsättningen framgår, nu blivit närmare 10
2 — Svensk Juristtidning 1927.
18 K. SCHLYTER. Den judiciella indelningen. Vid FALKS i korrektur uppsatta utkast till vissa kapitel i avdelningen om domstolsväsendet funnos, såsom redan nämnts, fogade tvenne inom kommissionen utarbetade statistiska bilagor, utgörande utkast till landets indelning dels i domsagor och tingsrätter, dels i lagsagor (d. v. s. överrättsområden). Det förra utkastet — vartill förarbeten gjordes redan på HELLNERS tid — har legat till grund vid alla senare överväganden inom kommissionen rörande domsagoindelningen, och de principer som däri kommit till uttryck hava i stort sett gillats av kommissionen även i dess senaste sammansättning, ehuru givetvis olika uppfattningar i detaljfrågor gjort sig gällande. En under sistlidet år (1926) reviderad upplaga av utkastet, vilken icke publicerats då kommissionen ej haft tillfälle att genomgå densamma med ortssakkunniga, avviker sålunda endast beträffande detaljer från 1919 års edition. Till illustration av den av processkommissionen såväl under FALKS som under WESTRINGS ordförandeskap åsyftade domsagoindelningen bifogas här en tablå över
"hovrätter" spridda ut över landet. Ifrågasättas kan, om det icke varit lyckligare att behålla de nuvarande underrättsnamnen, häradsrätt och rådstuvurätt, det senare för underrätt i stad som utgör eget tingslag, och häradshövding såsom namn för underrättens chefdomare samt att — i likhet med FALK, den norska lagen och det finska förslaget — benämna mellaninstansen lagmansrätt (med lagmän och lagmansråd eller assessorer såsom ledamöter). Uppgives, såsom processkommissionen föreslagit, den enhetliga organisationen av första instansen därigenom att i stadstingslagen nämnd ej skall medverka i civilmål, synes ännu en avvikelse förtjäna att komma under övervägande. Det kan icke hjälpas, att en domstol bestående av en enda man vid huvudförhandlingen i viktiga civilmål kommer att te sig något torftig. Då domaren vid sin sida skulle hava en sekreterare med domarkompetens, vilken skulle vara skyldig att sätta sig fullständigt in i varje mål för protokollets förande och för att kunna lämna ordföranden det biträde denne av honom begärde, kan ifrågasättas, om någon olägenhet skulle följa av att giva denne sekreterare, såsom alla nuvarande rådstuvurättsassessorer och flertalet stadsnotarier, säte och stämma i rätten. En dylik tvåmannakollegialitet skulle icke bliva något unikt utan är prövad exempelvis i England. Den skulle bättre än kommissionens enmansdomare tillgodose traditionen inom de nuvarande större rådstuvurätterna och gå HELLNERS lagmansrätter ett steg till mötes. Den skulle underlätta övergången till den nya ordningen genom att upptaga de nuvarande största rådstuvurätternas assessorer i nästan oförändrad form. Och den skulle, sedan den nuvarande assessorsutbildningen i hovrätterna väsentligen förändrats, erbjuda tillfälle för unga jurister att tidigt få fungera såsom meddomare, en form för juristutbildning som i detta fall knappast skulle medföra några vådor utan tvärtom vara till direkt gagn för rättsskipningen.
PROCESSREFORMEN. 19Gävleborgs län, rörande vilket 1919 och 1926 års editioner nästan helt och hållet överensstämma.25 Skillnaderna ligga dels i domsagornas benämningar; vad som 1919 kallades Söderhamns, Hudiksvalls och Ljusdals domsagor efter kansliorterna kallas 1926 Ala, Sundhede och Ljusne domsagor (i analogi med att man beträffande södra Sverige sökt i största möjliga utsträckning vid domsagornas benämning använda gamla häradsnamn) — dels däri att Söderhamnsdomsagan 1919 var uppdelad i två tingslag med tingsställen i Söderhamn och Bollnäs, medan densamma 1926 utgör ett tingslag med huvudtingsställe i Söderhamn och bitingsställe i Bollnäs; vartill kommer att vad som 1919 kallades tingsrätt 1926 kallas lagmansrätt samt att växlingen i de statistiska siffrorna mellan å ena sidan åren 1913— 1915, som lågo till grund för 1919 års tabell, och å andra sidan åren 1923—1925 medfört vissa förskjutningar i det i kol. 14—16 beräknade erforderliga antalet lagmän (1919: häradshövdingar), rådmän (1919: tingsdomare) och sekreterare. Till tablån ansluta sig några kommentarer, vilka belysa den judiciella indelningen över huvud taget.
Överrätterna. Såsom appellinstans behöll HELLNER hovrätterna, liksom nu bestående av allenast rättsbildade ledamöter. I mål som genom vad eller underställning inkommit till hovrätten — genom vad skulle talan fullföljas även mot slutliga utslag i brottmål — var hovrätt domför med fem, eljest med tre ledamöter. De nuvarande båda större hovrätterna förutsattes komma att uppdelas på flera.
FALK benämnde mellaninstansen lagmansrätt. Denna skulle bestå dels av lagfarna ledamöter, nämligen lagmän och assessorer, dels av lagsagenämnd. Fördelades lagmansrätten på avdelningar, skulle för varje avdelning finnas en lagman och minst två assessorer, och skulle en av lagmännen vara förstelagman i domstolen. Lagsagenämnden skulle utgöras av 48 nämndemän för varje avdelning. Funnes vid tingsrätt särskild sakkunnigavdelning (för handelsmål, arbetstvister etc.), skulle särskild avdelning för handläggning av mål av samma slag inrättas i den tingsrätten överordnade lagmansrätten. Sådan av-
25 Tablån återgives å sid. 29—30 här nedan. HELLNER måste med sin domstolsorganisation i allmänhet hava tänkt sig något mindre domsagor än vad kommissionen gjort, men knappast beträffande Gävleborgs län.
20 K. SCHLYTER.delnings nämnd skulle bestå av ledamöter med särskild sakkunskap angående de mål som tillhörde avdelningens behandling. Ledamöter i lagsagenämnd skulle utses genom val av landsting eller stadsfullmäktige eller av flera sådana korporationer allt efter de områden lagsagan omfattade. Nämndemän i särskild avdelning vid lagmansrätt skulle utses på samma sätt som nämndemännen vid tingsrätts särskilda avdelning.
Lagmansrätt skulle icke allenast utgöra appellinstans, utan parterna skulle äga överenskomma om tvistemåls anhängiggörande vid lagmansrätt såsom första domstol, dock icke när tvisten rörde fast egendom, hägnads- eller stängselskyldighet, vägdelning, rågångar eller andra ägoskillnader, naboförhållanden, expropriation eller stadsplan; ej heller när tvisten rörde allenast penningvärde och detta ej uppginge till 500 kronor.
Liksom i tingsrätt skulle i lagmansrätt finnas såväl fyramansnämnd som åttamansnämnd. I tvistemål och ärenden skulle rätten vara domför med lagman och två assessorer, och skulle dessutom fyra nämndemän deltaga i handläggning och avgörande, om part det begärde, eller någon av de lagfarna ledamöterna funne skäl därtill, eller målet handlades av lagmansrätten såsom första instans. I brottmåls behandling och avgörande skulle jämte lagman och två assessorer åtta nämndemän deltaga. Liksom i tingsrätt skulle nämndemännen hava individuell rösträtt. Dock skulle i brottmål ej få givas strängare dom än enligt den mening som omfattades av flertalet lagfarna ledamöter.
Enligt det förut omnämnda, vid FALKS lagutkast fogade utkastet till landets indelning i lagsagor skulle följande nio lagmansrätter finnas: 1. Stockholms lagmansrätt (6 avd.), omfattande Stockholms stad och län, Uppsala, Västmanlands och Gotlandslän. 2. Norrköpings lagmansrätt (1 avd.), omfattande Södermanlands och Östergötlands län. 3. Jönköpings lagmansrätt (2 avd.), omfattande Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län. 4. Malmölagmansrätt (3 avd.), omfattande Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län. 5. Göteborgs lagmansrätt (3 avd.), omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län. 6.Örebro lagmansrätt (1 avd.), omfattande Värmlands och Örebrolän. 7. Gävle lagmansrätt (1 avd.), omfattande Kopparbergs och Gävleborgs län. 8. Sundsvalls lagmansrätt (2 avd.), omfattande Västernorrlands och Jämtlands län. 9. Umeå lagmansrätt (1
PROCESSREFORMEN. 21avd.), omfattande Västerbottens och Norrbottens län. Beträffande de fyra sist nämnda länen var det tänkt att lagmansrätten skulle företaga regelbundna resor till viss annan ort inom lagsagan än den där rätten hade sitt säte, för handläggning och avdömande av sådana mål vilka med hänsyn till parter och vittnen eller av annan orsak lämpligare upptoges åden alternativa sammanträdesorten. Sålunda skulle Örebro lagmansrätt även sammanträda i Karlstad, Gävle lagmansrätt även i Falun, Sundsvalls lagmansrätt även i Östersund, och Umeå lagmansrätt även i Luleå. Vissa möjliga alternativ, innebärande ökning i antalet lagmansrätter, voro även upptagna.
Processkommissionen under WESTRING, som disponerat över namnet lagmansrätt för underdomstolarna, behåller liksom HELLNER hovrättsnamnet för mellaninstansen 26. Hovrätternas antal bör vara högst nio. Vill man i högre grad tillgodose den organisatoriska synpunkten med någon uppoffring i fråga om vissa hovrätters tillgänglighet, låter sig ock enligt kommissionen en indelning med färre hovrätter tänkas. Under sju hovrätter bör man dock ej gå. Enligt det förra alternativet skulle en hovrätt i Stockholm omfatta: Stockholms stad och län samt Uppsala, Södermanlands och Gotlands län; en i Jönköping: Östergötlands, Jönköpings och Skaraborgs län samt norra delen av Kalmar län; en i Karlskrona: Kronobergs och Blekinge län samt södra delen av Kalmar län; en i Malmö: Kristianstads och Malmöhus län; en i Göteborg: Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län; en i Örebro: Värmlands, Örebro och Västmanlands län; en i Gävle: Kopparbergs och Gävleborgs län; en i Sundsvall eller Härnösand: Västernorrlands och Jämtlands län; samt en i Umeå eller Luleå: Västerbottens och Norrbottens län. Enligt det senare alterna-
26 Jag har ovan (sid. 18, noten) ifrågasatt, om icke mellaninstansens domstol hellre borde benämnas lagmansrätt än hovrätt. Detta behövde icke hindra att lagmansrätten i Stockholm av historisk pietet fick behålla namnet Svea hovrätt (jfr Kammergericht = Berlins Oberlandesgericht; överståthållarämbetet = Stockholms länsstyrelse), möjligen även den största hovrätten i Göta land namnet Göta hovrätt (med säte i Göteborg). Utom de historiska skälen kan för en särskild benämning på överrätten i Stockholm åberopas, att Svea hovrätt icke blott genom sin storlek utan även såsom ensam överdomstol för vissa specialmål (t. ex. vattenmål, framdeles antagligen även skiftesmål) och genom den säregna ställning hovrättens president och vissa dess ledamöter enligt grundlagen intaga, väsentligen skiljer sig från övriga överdomstolar i landet.
22 K. SCHLYTER.tivet med sju hovrätter skulle hovrätterna i Karlskrona och Örebro försvinna och deras områden så uppdelas, att Kronobergs och södra Kalmar län ginge till Jönköpings hovrätt, Blekinge län till hovrätten i Malmö, Värmlands län till hovrätten i Göteborg samt Örebro och Västmanlands län till Stockholms hovrätt 27. Liksom FALK föreslår processkommissionen, att hovrätt skall kunna sammanträda även å annan ort inom domkretsen än där hovrätten har sitt säte. Enligt alternativet med sju hovrätter skulle dessa sålunda komma att hålla fasta sammanträden, Stockholms hovrätten i Örebro, Jönköpings hovrätt i Norrköping och möjligen Kalmar, Malmö hovrätt möjligen i Karlskrona, Göteborgs hovrätt i Karlstad, samt de tre norrländska hovrätterna i samma orter som FALK förutsatte. Utom till de fasta sammanträdesorterna skall handläggningen av ett visst mål också kunna förläggas till annan plats, till vilken målet på ett eller annat sätt är knutet.
Processkommissionen nedsätter i likhet med FALK det domföra antalet lagfarna ledamöter till tre och sätter vid deras sida en nämnd av lekmän. Denna skall dock endast deltaga i behandlingen av klagan över underrätts dom i brottmål, vari fråga kan uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader, och skall städse bestå av fem nämndemän 28. Nämndemän för tjänstgöring i hovrätt uttagas till föreskrivet antal bland de inom varje tingslag valda nämndemännen av lagmannen efter samråd med dessa. Hovrättssammanträde med nämnd anordnas så, att varje nämndeman får tjänstgöra två till fyra dagar i följd. Förena sig alla fem nämndemännen om en mening, gäller denna även emot en enhällig mening bland de lagfarna ledamöterna, såvida icke denna senare är mildare. Äro meningarna delade mellan de lagfarna ledamöterna och biträda fyra nämndemän den mening som omfattas av en av de lagfarna ledamöterna, blir denna gällande. I andra fall än de nu sagda skall som rättens beslut anses den mening, som enligt vanliga omröstningsregler är gällande bland de lagfarna ledamöterna tagna för sig.
27 Att två så betydande städer som Norrköping och Örebro skulle bliva utan överrätt synes vara en svaghet i detta senare alternativ. Mycket resande vållar också olägenheter.
28 Användes sjumannanämnden i underrätt för grövre brottmål, torde nämndemännens antal även i hovrätt böra bestämmas till sju.
PROCESSREFORMEN. 23 Beträffande måls upptagande av hovrätt såsom första instans framgår det av betänkandet, att kommissionen hyst starka sympatier för tanken att söka undgå den fullständiga upprepningen i två instanser av handläggningen i mycket vidlyftiga mål genom att låta de grövsta brottmålen instämmas omedelbart till hovrätt; till dessa mål skulle då hänföras sådana, i vilka allmän åklagare för talan om ansvar för brott varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver. Då detta skulle hava inneburit att prövningen av sakfrågan inskränkts till en enda instans, vilket sannolikt av allmänna meningen skulle fattas såsom ett allvarligt försvagande av rättsskipningen i dessa viktiga mål, har tanken övergivits. Däremot föreslås att parterna skola äga överenskomma om tvistemåls upptagande av hovrätt som första instans, med undantag av mål om fast egendom, konkursmål, vissa familjerättsliga mål och andra mål där parterna icke äga förfoga över tvistens föremål; ej heller få mål rörande penningvärde under 1,500 kronor prorogeras till hovrätt.
Särskild betydelse har parternas prorogationsrätt antagits komma att få beträffande handels- och sjörättsmål. För dessa måls handläggning skola vid de hovrätter konungen bestämmer inrättas särskilda avdelningar, å vilka hovrätten skall vara domför med två lagfarna och tre handelskunniga ledamöter med individuell rösträtt. Dessa handelsdomstolar skola icke såsom de nuvarande vara valfria, utan skola å dem alla till vederbörande hovrätt fullföljda eller dit instämda handels- och sjörättsmål obligatoriskt upptagas. Betänkandet ingår icke på frågan om utseendet av de handelskunniga bisittarna, men hålles det för sannolikt att handelskamrarna i riket skola befinnas vara de lämpligaste valkorporationerna.
Högsta domstolen. Beträffande högsta domstolens sammansättning hänvisades i HELLNERS utkast till regeringsformen, och FALK upptog allenast antalet justitieråd, 24, i sitt utkast. Processkommissionen under WESTRING föreslår allenast den ändring i domstolens organisation, att i spetsen för densamma sättes en president, vilken skall hava sig ålagt att leda arbetet inom domstolen och även hava närmaste uppsikten över dess kansli. Då den offentliga partsförhandling, som kommissionen för vissa fall tänker sig även i högsta domstolen i stället för den nuvarande revisionssekreterarföredragningen, ställer speciella
24 K. SCHLYTER.anspråk på den som har att leda förhandlingen, skall konungen dessutom till ordförande å avdelning, där presidenten ej tjänstgör, förordna ledamot som finnes mest lämplig därtill. 29
Det domföra antalet ledamöter bestämmes för alla fall till fem. Då målens beredning och i vissa fall deras föredragning alltjämt skall ankomma på tjänstemän hos domstolen, behålles ett mera begränsat antal revisionssekreterare.
Såväl HELLNER och FALK som processkommissionen utgå från att högsta domstolen huvudsakligen skall bliva en verklig revisionsinstans, vilken tjänar rättsenhetens upprätthållande i landet genom att pröva, huruvida rättens regler blivit riktigt tillämpade å det sakförhållande, som hovrätten funnit vara genom utredningen fastslaget. Icke sakfrågan, utan allenast rättsfrågan i varje mål skall alltså bliva föremål för högsta domstolens prövning.
Åklagarväsendet. Då varken HELLNER eller FALK i någonstörre utsträckning kom att syssla med straffprocessen, fick även av den organisatoriska avdelningen kapitlet om åklagarväsendet anstå. Processkommissionen utgår i sitt betänkande från att åklagarväsendets förnämsta brister äro åklagarnas ofullständiga personliga kvalifikationer, deras belastning med främmande göromål och saknaden av en fast och enhetlig organisation, samt föreslår i anslutning härtill, att de allmänna åklagarna under konungen såsom högsta myndighet över åklagarväsendet skola bliva: 1) justitiekanslern, åklagare vid högsta domstolen och chef för åklagarpersonalen i dess helhet; 2) advokatfiskaler, åklagare vid hovrätterna och överordnade i förhållande till åklagarna vid lagmansrätterna under hovrätten; 3) rättsbildade statsåklagare vid lagmansrätterna för de grövre brottmålen, och 4) underåklagare för de ringare brottmålen, tillika polistjänstemän, de nuvarande lands- och stadsfiskalerna. Konungens befallningshavandes befattning med åklagarväsendet upphör.
Gränsen mellan statsåklagarnas och underåklagarnas åtalsbefogenhet uppdrages så, att till de senares beivran överlämnas
29 Kommissionen omnämner icke den möjlighet till president- och ordförandeskapets ordnande, att domstolens ledamöter själva kunde utse president och avdelningsordförande. Förebild till en dylik ordning finnes å annat håll, och anordningen innebär den fördel, att domstolsledamöternas befordran inom domstolen göres helt oberoende av regeringsmakten.
PROCESSREFORMEN. 25brott, å vilka ej kan följa strängare straff än fängelse i sex månader, ävensom första resan enkel stöld, och till statsåklagarna alla grövre brott, med rätt för statsåklagaren att själv övertaga mera invecklade mål fallande inom underåklagares verksamhetsområde. Därjämte bör statsåklagaren, vilken uteslutande skall ägna sig åt åklagarväsendet och alltså icke får taga befattning med vare sig exekutions- eller polisväsendet, inom sitt distrikt hava den närmare uppsikten över och ledningen av underåklagarnas verksamhet i denna deras egenskap.
I allmänhet kan en statsåklagare fungera vid flera lagmansrätter, men vid lagmansrätterna i de största städerna komma flera statsåklagare att erfordras. Processkommissionen upplyser att antalet statsåklagare i hela riket beräknats till några och trettio. Detta innebär att i allmänhet en statsåklagares distrikt skulle ungefär sammanfalla med länet. Han blir alltså en arvtagare av de nuvarande landsfogdarnas uppgifter såsom åklagare, men får intet samband med länsstyrelsen och fungerar, om man bortser från de största städerna, för både stad och land.
I princip tjänstgör statsåklagaren blott vid lagmansrätten. Han skall icke träffa avgörande om måls fullföljande till hovrätten eller där utföra talan, utan skall detta ankomma på den överordnade åklagaren vid hovrätten, advokatfiskalen. 30
Advokatväsendet. Kapitlen om advokatväsendet och om fullmäktige i rättegång i ovannämnda Förberedande utkast till ny rättegångsbalk 1912—1918 föreligga, såsom redan nämnts, i FALKS redigering. (1) Enligt denna skola alla advokater obligatoriskt vara anslutna till Sveriges advokatförening, så att advokat och medlem i nämnda förening äro synonyma begrepp. Föreningen delas i kamrar, en för varje hovrätts domsområde. Advokat skall tillhöra den kammare inom vars område han har sitt hemvist. (2) För inträde i Sveriges advokatförening kräves bl. a. att hava uppnått 23 års ålder samt att hava avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och därefter tjänstgjort såsom biträde åt advokat eller å domstolskansli under sammanlagt minst tre år, därav minst ett år
30 Det synes förtjänt att övervägas, om det icke vore en lyckligare terminologi att kalla de rättsbildade åklagarna vid underrätterna för advokatfiskaler och hovrättsåklagarna för statsadvokater.
26 K. SCHLYTER.såsom biträde åt advokat. Om icke någon av vissa angivna diskvalifikationsgrunder föreligger (t. ex. ådömd påföljd enligt S. L. 2: 19), är den som uppfyller villkoren för inträde i föreningen också berättigad att bliva intagen. Ansökan om inträde prövas av föreningens styrelse. Denna äger ock bestämma, huruvida den som har fast anställning i statens eller kommunens tjänst må vinna inträde i föreningen eller kvarstå såsom medlem däri. (3) Vissa förpliktelser för advokat äro i lagen fastställda. Såsom allmän skyldighet åligger det honom att vid utövande av sin verksamhet med trohet och nit utföra honom anförtrodda uppdrag samt söka att i allt vad å honom ankommer befrämja en god rättsskipning. På ansökan av part som åtnjuter fri rättegång äger domstolen att, efter hörande av styrelsen för den advokatkammare inom vars område domstolen finnes, förordna en till kammaren hörande advokat att utföra partens talan i målet, (4) Tvist om advokatarvodes belopp kan av part dragas under föreningens styrelse, vars beslut får karaktär av skiljedom. (5) Gör advokat uppsåtligt orätt i sin advokatverksamhet för egen fördel eller för att gynna eller skada annan eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter advokat uppsåtligt i sådan avsikt att fullgöra vad honom i advokatverksamheten åligger, äger föreningens styrelse utesluta honom ur föreningen. Var det av förhastande advokaten förgick sig och kom därav ingen eller ringa skada, må styrelsen i stället fälla honom till böter, högst 5,000 kr. Visar advokat i annat fall än nu sagts vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet vid fullgörande av vad honom i advokatverksamheten åligger, äger styrelsen varna honom eller fälla honom till böter, högst 500 kr. Vid synnerligen försvårande omständigheter eller upprepad försummelse kunna böterna höjas till 5,000 kr. eller uteslutning ur föreningen äga rum. (6) Vissa beslut av styrelsen kunna överklagas. Över beslut varigenom ansökan om inträde i föreningen avslagits kan i allmänhet klagan föras hos konungen. Beslut varigenom advokat fällts till böter eller uteslutits ur föreningen kan överklagas i Svea hovrätt. Även enskild rättsägare eller åklagare, som föreningen eller styrelsen må hava förordnat, äger fullfölja talan mot styrelsens beslut med anledning av yrkande om påföljd som nyss sagts. Beslutad varning får ej överklagas. (7) Straff stadgas för den som obehörigt ger sig ut
PROCESSREFORMEN. 27för advokat och utövar något av vad till advokatverksamhet hör. Närmare bestämmelser angående Sveriges advokatförening meddelas av konungen. Utkast till en dylik kungl. förordning hade utarbetats av FALK.
Från det jämväl av FALK slutligen redigerade kapitlet om fullmäktige i rättegång må här antecknas, att advokattvång endast så till vida stadgades, att i skrift, varigenom talan mot dom fullföljdes i högsta domstolen eller hovrätt eller varigenom genmäle avgåves mot sådant ändringssökande, parten skulle företrädas av advokat. Advokatmonopol förekom i den utsträckning, att vid muntlig huvudförhandling inför högsta domstolen, hovrätt eller lagmansrätt (i HELLNERS mening) ej annan än advokat finge såsom fullmäktig företräda part. Behörighet att inför högsta domstolen såsom fullmäktig företräda part i skrift eller vid muntlig huvudförhandling skulle allenast tillkomma advokat, som i minst fem år utövat verksamhet i denna egenskap.
Processkommissionen under WESTRING föreslår i betänkandet icke advokattvång i någon form. Advokatmonopol skall endast i så måtto råda, att såsom ombud eller försvarare i hovrätt och högsta domstolen ej må användas annan än advokat (»offentlig sakförare»). För rätt att föra talan i högsta domstolen uppställer kommissionen samma villkor som FALK, nämligen fem års utövande av advokatverksamhet.
Kommissionen föreslår vidare (1) samma obligatoriska anslutning till advokatföreningen som FALK. Avdelnings område bör i allmänhet sammanfalla med en eller två hovrätters områden. (2) Den i villkoren för inträde i föreningen ingående praktiska utbildningen kan delvis erhållas genom tjänstgöring å statsåklagares kansli. Åldersgränsen sättes av kommissionen till 25 år. Bland diskvalifikationsgrunderna för inträdessökande uppställer kommissionen även att omständighet föreligger som utmärker att sökanden icke fört en redbar vandel. Domare, tjänstemän och allmänna åklagare vid de allmänna domstolarna samt polistjänstemän få ej vara advokater. Huruvida den som innehar annan tjänst än hos staten tillika får vara advokat, bestämmes av konungen. (3) Advokat skall vara skyldig att, därest försvarare ej efter frivilligt åtagande kan erhållas, vid domstol i det län, inom vilket han har sitt kontor, emottaga förordnande såsom försvarare åt den som är anhållen eller häktad.
28 K. SCHLYTER.Rörande motsvarande skyldighet vid fri rättegång nämnes intet i betänkandet. (4) Icke heller nämnes något om arvodestvists hänskjutande till föreningens styrelse. (5) Kommissionen har i huvudsak samma bestämmelse om advokats uteslutning ur föreningen som FALK. I stället för böter vid förmildrande omständigheter sätter kommissionen förbud mot utövande av advokatverksamhet under högst ett år eller varning. Om advokat eljest i sin advokatverksamhet icke iakttager vad som ovan betecknats som hans allmänna skyldighet, äger styrelsen giva honom anvisningar, huru i liknande fall lämpligen bör förfaras eller tilldela honom varning. Vid synnerligen försvårande omständigheter och särskilt vid upprepad förseelse må styrelsen meddela den felande förbud mot utövande av advokatverksamhet under högst ett år eller utesluta honom ur föreningen. Advokatskonkurs kan få liknande påföljd. (6) Mot beslut av advokatföreningens styrelse, varigenom någon vägrats bliva antagen till advokat eller uteslutits ur föreningen eller förbjudits att underviss tid utöva advokatverksamhet, får enligt kommissionen talan föras hos högsta domstolen. (7) Närmare bestämmelser om advokatföreningen meddelas i stadgar, som föreningen äger antaga men som skola underställas konungens prövning. I de avseenden som icke nu särskilt nämnts överensstämmer kommissionens förslag i huvudsak med FALKS, såvitt detsamma här ovan refererats.
Till domstolsorganisationen höra jämväl de i bilagor till kommissionens betänkande skisserade frågorna om rättegångsreformens ekonomiska verkningar och om domarutbildningen, vilka emellertid kräva sina särskilda kapitel.
Det å s. 18—19 här ovan utlovade exemplet på ett läns indelning i domsagor följer i den här nedan återgivna statistiska tablån över Gävleborgs län. Ett särskilt skäl att såsom exempel åberopa detta län ligger däri, att processkommissionen i tvenne d. 5 nov. 1926 avgivna under d. utlåtanden uttalat sin mening om den lämpliga indelningen av domsagorna i Hälsingland i enlighet med vad tablån utvisar. I fråga om landarealen äro domsagorna i Gävleborgslän med hänsyn till den glesare bebyggelsen genomsnittligt större, i fråga om arbetsbördan och domstolspersonalens storlek i genomsnitt något mindre än i sydligare landskap. Då länets största stad är så stor att den lämpligen bildar egen domsaga, och övriga städer äro så små att ingen av dem lämpligen kan utgöra eget tingslag, företer länet icke något exempel på domsaga bestående av två tingslag.
| 1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|
Domsagor och tingslag,
kansliorter och tingsställen
Områden enligt nuvarande
judiciella indelning 1
(K. = kansliort, T. = tings-
ställee, Bit. = bitingsställe)
|
Land-
areal i
kvkm.
31/12
1925
|
Folk-
mänd
31/12
1925
|
År |
Åren 1923 — 1925 slutligt avgjorda |
Nuvarande
antal
|
Erfor-
derligt
antal
|
| civilmål |
brottmål 2 |
lag-
farts-
ären-
den
|
in-
teck-
nings-
ären-
den
|
härads-
hövding-
ar och
borg-
mäst-
are
|
övriga
domare 3
|
notarier 3 |
lagmän |
rådmän |
sekreterare |
|
icke
tvistiga
|
tvistiga |
enligt
straff-
lagen
m.m.
|
enligt
special-
författn.
o. ang.
fylleri-
förse-
elser
|
| Arbrå och Järvsötingslag. T. Järvsö} |
1,185.4 |
15,305 |
{23
{24
{25
|
42
42
31
|
28
41
56
|
14
13
25
|
43
43
44
|
334
586
325
|
442
371
483
|
}
} 1
}
|
— |
2 |
|
|
|
| Summa |
5,812.8 |
37,808 |
{23
{24
{25
|
89
113 125
|
133
127 113
|
49
49 69
|
227
170
191
|
690
1,020 794
|
996
857 1032
|
}
} 1
}
|
— |
2 |
1 |
1 |
1 |
| Medeltal 1923—1925 |
|
|
|
109 |
124 |
56 |
196 |
835 |
962 |
|
|
|
|
|
|
| 5. Sundhede domsaga. Bil. Ede och Enånger. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| a) Hudiksvall |
21.3 |
7,686 |
{23
{24
{25
|
299
252
210
|
64
57
47
|
20
15
39
|
305
293
263
|
94
75
75
|
212
249
237
|
}
} 1
}
|
1 |
— |
|
|
|
| b) Norra Hälsinglands domsaga. K. Hudiksvall. Bergsjö och Forsa tingslag. T. Hudiksvall} |
2,076.6 |
27,013 |
{23
{24
{25
|
29 12 29 |
45 67 88 |
33 18 24 |
65 83 103 |
634 522 479 |
610 597 594 |
}
}
}
} 1
}
}
}
|
— |
2 |
|
|
|
| Delsbo tingslag. T. Ede} |
1,288.5 |
11,208 |
}23
}24
}25
|
15
7
4
|
25
25
39
|
9
11
16
|
36
19
67
|
203 220 211 |
250 315 256 |
|
|
|
| c) Enångers tingslag. K. Söderhamn. T. Enånger och Lugnet} |
498.5 |
7,25 |
{23
{24
{25
|
1
13
8
|
15
10
12
|
7
10
7
|
22
43
30
|
133
83
129
|
141
110 166
|
}
} 1/2
}
|
— |
1 |
|
|
|
| Summa |
3,884.9 |
53,160 |
{23
{24
{25
|
344 284 251 |
149 159 186 |
69 54 86 |
428 438 463 |
1,064 900 894 |
1213 1,271 1,253 |
}
} 2 1/2
}
|
1 |
3 |
1 |
1 |
2 |
| Medeltal 1923—1925 |
|
|
|
293 |
165 |
70 |
443 |
953 |
1,246 |
|
|
|
|
|
|
| Summa för länet |
18,197.8 |
277,671 |
{23
{24
{25
|
1,102 981 875 |
653 633 626 |
395 449 542 |
2,380 2628 2,764 |
4,627 4587 4,492 |
6,922 6,079 6,670 |
|
|
|
|
|
|
| Medeltal 1923—1925 |
|
|
|
1,016 |
637 |
462 |
2,591 |
4,569 |
6557 |
}
} 9
}
|
7 |
11 |
5 |
6 |
8 |
1 Bokstäverna a), b), c) framför de till en viss domsaga hänförda områdena utmärka att dessa för närvarande höra till skilda domsagor eller stadsjurisdiktioner.
2 I kol. 7 upptagas mål angående brott och förseelser mot strafflagen (utom 11: 15 och 18: 15), krigslagen eller tryckfrihetsförordningen ävensom andra mål, såvida någon däri varit häktad, i kol. 8 all övriga brottmål.
3 I Gävleborgs län äro alla "övriga domare" rådmän (eljest hänföres även assessorer och stadsnotarie med säte i rätten samt biträdande domare till kol. 12) och alla "notarier" (kol. 13) förste eller andre notarier i domsagorna.
PROCESSREFORMEN. 31 Tablån innehåller icke uttömmande uppgifter angående arbetsbördan i de nuvarande härads- eller rådstuvurätterna utan allenast vissa för en jämförelse mellan de olika jurisdiktionsområdena typiska siffror. Sålunda lämnas icke någon uppgift angående de ofta betungande skiftesärendena. Icke heller har någon beräkning verkställts med avseende å överexekutorsgöromålens fördelning på de olika domsagorna. Av småprotokollsärendena hava allenast lagfarts och inteckningsärenden upptagits, och rörande en för lantdomsagorna så tyngande arbetspost som gravationsbevisen har i tablån icke kunnat lämnas någon upplysning. Med detta i minnet torde man dock kunna ur de statistiska siffrorna hämta erforderlig ledning för bedömande av de blivande domsagornas lämpliga omfång med hänsyn till arbetsbördan samt av deras ungefärliga behov av arbetskrafter, dock bortsett från erforderlig förstärkning vid eventuell överflyttning av krigsrättsmålen till de allmänna domstolarna.
Kol. 5, som upptager tvistemål vilka avdömts tredskovis eller i vilka kärandens talan omedelbart medgivits, kan vid beräkning av det behövliga antalet domare så gott som lämnas helt å sido på grund av dessa måls rent expeditionella karaktär. Kol. 6, "tvistiga civilmål", upptager icke blott de verkligt arbetskrävande tvistemålen utan varje mål även av enklaste beskaffenhet, i vilket något uppskov eller bestridande förekommit. Fördelningen av brottmålen på kol. 7, strafflagsmål, och kol. 8, i allmänhet s. k. ordningsmål, åskådliggör icke fullt arbetsbördans tyngd, då många av ordningsmålen kunna vara ur utredningssynpunkt besvärliga, medan å andra sidan även åtskilliga enklare mål falla under kol. 7. Ordningsmålen i kol. 8, av vilka ett mycket stort antal kan beräknas komma att handläggas i form av strafförelägganden, liksom lagfarts- och inteckningsärendena i kol. 9 och 10 kunna emellertid väsentligt variera till antalet utan att detta behöver medföra rubbning i fråga om antalet erforderliga domare. Det bästa jämförelsetalet för bedömande av domsagornas lämpliga omfång torde därför erhållas genom en summering av kol. 6 och 7.
Det nuvarande antalet ordinarie jurister vid rådstuvurätterna samt domare och statsanställda notarier vid häradsrätterna angives i kol. 11—13, det beräknade erforderliga antalet domare och sekreterare vid de nya domstolarna i kol. 14—16. Allt efter domsagornas storlek torde domstolspersonalen, bortsett från rikets tre största stadsjurisdiktioner, komma att variera efter följande typer, vilkas tre olika siffror utmärka antalet lagmän, rådmän och sekreterare: 1—2—3, 1—2—2, 1—1—2, 1—1—1, 1—0—1, denna sista typ allenast förekommande i några få undantagsfall. Härtill komma e. o. notarier till erforderligt antal.
Av de nuvarande jurisdiktionsområdena inom Gävleborgs län — 3 städer och 6 domsagor — hava enligt utkastet en stad (Gävle) och en domsaga (Västra Hälsinglands) behållits helt oförändrade. De övriga 7 områdena hava sammanförts till 3: Gästriklands båda domsagor till en; Bollnäs domsaga, det södra tingslaget i Sydöstra Hälsinglands domsaga och staden Söderhamn till en; det norra tingslaget i sistnämnda domsaga, Norra Hälsinglands domsaga och staden Hudiksvall till en.
Att ingen av dessa genom sammanslagning erhållna domsagor får för stor arbetsbörda torde framgå vid en blick på statistiken. Summan av kol. 6 och 7 för den nya Gästriklands domsaga blir icke mer än 162, medan motsvarande siffra för den oförändrade Västra Hälsinglands domsaga, som nu skötes av en
32 K. SCHLYTER.häradshövding med två notarier, är 180. För båda domsagorna torde 1 lagman, 1 rådman och 1 sekreterare utgöra lämplig arbetspersonal (typ 1 —1—1). Med hänsyn till det tyngre arbetet i Gästriklands domsaga med inskrivningsväsendet torde en notarie mera böra tilldelas denna domsaga. Beträffande Sundhede domsaga torde det högre jämförelsetalet i kol. 6 och 7, 165 + 70 = 235, berättiga till ytterligare en ordinarie sekreterare (typ 1—1—2), medan Ala domsaga på grund av sitt motsvarande tal, 171 + 94 = 265, torde erhålla ytterligare en rådman och sålunda uppnår typen 1—2—2.
Gävle domsaga har väl en hög siffra för ordningsmålen (kol. 8), men det ringa antalet tvistiga civilmål, 78, och inskrivningsärendenas obetydlighet torde medföra att staden kan stanna vid samma typ som Sundhede domsaga eller 1—1—2. Denna siffra (s:a 4), jämförd med nuvarande antalet ordinarie jurister i rådstuvurätten eller 6, innebär också den normala reduktionen av domstolspersonalen i fråga om stadsdomstolarna (till två tredjedelar).
För hela länet innebär omorganisationen att 9 häradshövdingar eller borgmästare, 7 andra domare och 11 notarier reducerats till 5 lagmän, 6 rådmän och 8 sekreterare, eller 27 jurister till 19. Denna jämförelse är dock något missvisande, i det att i siffran 27 ingå 11 förste och andre notarier å domsagokanslierna och att till siffran 19 måste antagas komma ytterligare ett antal e. o. notarier av samma typ som de nuvarande tingsbiträdena. Man kan därför också uttrycka saken så, att länets nuvarande 9 + 7 = 16 ordinarie beställningar motsvaras av 19 ordinarie i den nya organisationen. Huru som helst innebär förslaget en väsentlig ökning av den ordinarie domstolspersonalen på landsbygden, i Ljusne domsaga exempelvis från 1 till 3.
Den av tablån sålunda belysta reduktionen av den ordinarie domstolspersonalen i städerna och väsentliga ökningen av samma personal på landsbygden är typisk för hela riket. Den förklaras icke allenast av den kollegiala handläggningens försvinnande i stadsdomstolarna och dessas befriande från de administrativa göromålen, utan även därav, att medan de anslagsbeviljande myndigheterna i städerna nödgats tillgodose stadsdomstolarnas behov av arbetskrafter genom inrättandet av ordinarie sysslor, staten i stor utsträckning begagnat sig av de i domsagorna för sin utbildning tjänstgörande unga juristernas intresse av att erhålla meriter på domarförordnanden för att slippa inrättade i själva verket för domsagornas skötsel behövliga ordinarie befattningarna. Även om rättsskipningens intresse härutinnan kräver en förändring, skulle det otvivelaktigt innebära en överdrift att gå till den motsatta ytterligheten och ängsligt tillse, att ordinarie tjänstemän finnas för allt på domstolen ankommande arbete. Det synes därför vara att rekommendera, att den ordinarie domstolspersonalen icke göres större än behovet oundgängligen kräver, så att de unga notarier, vilka även i framtiden måste komma att söka sin utbildning på underrätternas kanslier, där måtte mötas av verkliga arbetsuppgifter och icke behöva känna sig såsom allenast genomgående en praktisk examenskurs.Den tacksamhetsskuld vari statsverket och rättsskipningen härigenom alltjämt komma att stå till de unga är så mycket lättare att bära, som den motsvaras av de ungas tacksamhet för visat förtroende och erhållen god utbildning.