BREDO MORGENSTIERNE. Lærebok i den norske statsforfatningsret. Tredie omarb. utgave utgit under medvirkning av flere medarbeidere. Første bind. Oslo 1926. Inb. kr. 21.00.

 

    Då professor Bredo Morgenstierne 1900 utgav första upplagan av sin närmast för den juridiska undervisningen avsedda "Lærebog i den norske statsforfatningsret", uttalade han den förhoppningen, att boken skulle bliva "skikket til at tjene som en i Omfang nogenlunde overkommelig Fremstilling af vor Forfatningsret ogsaa for dem, som,uden at tilhøre de juridiske studerendes Kreds, har Brug for eller føler Trang til at tilegne sig Kjendskab til denne vigtige Del af vor Retsorden". Denna förhoppning har icke kommit på skam. Boken blev oumbärlig i långt vidare kretsar än de norska studenternas. Rikedomen av fakta och upplysningar sammanhölls alltigenom av ett fast systematiskt och vetenskapligt grepp på ämnet; den klara och koncentrerade framställningen gjorde boken lättillgänglig och användbar. Icke minst har arbetet varit av betydelse genom att till de övriga nordiska länderna förmedla kännedomen om den norska statsförfattningen.
    En ny upplaga utkom 1909; där redovisades bl. a. de förändringar, som unionens upplösning fört med sig. Även denna upplaga har nu på grund av de delvis rätt genomgripande omdaningar, som senare ägt rum, blivit föråldrad. Den tredje upplaga, som förf. föranstaltat, är därför synnerligen välkommen. Det är första delen av denna nya upplaga (motsvarande ungefär hälften av den förra), som nu föreligger. Här behandlas, efter inledande kapitel om statsförfattningens historia och "land og folk", statsmaktens organisation; till andra delen hör behandlingen av "maktfordelingen" och "statsmaktens funktioner". Tyvärr har den 75-årige förf:s hälsotillstånd icke tillåtit honom att själv företaga den erforderliga revisionen. För

118 NILS HERLITZ.det nytillkomna stoffet och för övriga ändringar i framställningen svara i hans ställe de högt kvalificerade medarbetare han för revisionen förvärvat: professor N. GJELSVIK, høiesteretsassessorerna EINAR HANSSEN och THORVALD BOYE, stortingets kontorchef O. J. VASBOTTEN och dr FREDE CASTBERG. Det är mot dessa nyheter och ändringar i framställningen, som intresset naturligen i första hand riktas, då man tager del av den nya upplagan. De anknyta sig i huvudsak till de förändringar i Norges offentliga rätt, som ägt rum sedan 1909; där sådana ej förekommit, synes det — naturligt nog — hava varit en genomgående princip att ej rubba den äldre framställningen.
    Väsentliga nyheter möta först i tredje avdelningen "Land og folk".BOYE och HANSSEN, som reviderat denna avdelning, hava här haft att redogöra för vissa nya traktater och författningar, som angå statsterritoriet, ävensom för Svalbards (Spetsbergens) statsrättsliga ställning. Här har vidare 1924 års lagstiftning om statsborgarskap inarbetats i framställningen. Det har sitt intresse att se denna lag, som i det väsentliga överensstämmer med den svenska av s. å., i belysning av den i Norge gällande regleringen av statsborgares och icke-statsborgares rättsställning. Beaktansvärt är särskilt å ena sidan att själva bosättningen i landet, försåvitt den nått en sådan grad av fasthet, att vederbörande kan betraktas som "invånare", kan medföra likställighet i vissa hänseenden med statsborgare, å andra sidan att egenskapen av "infödd" ställer den ene statsborgaren i ett närmare förhållande till staten än den andre. I redogörelsen för statsborgares och "invånares" rättsställning fästes uppmärksamheten särskilt vid tendensen att låta de verkningar, som infödsrätten tidigare ansetts bibehålla även där statsborgarskapet upphört, falla bort. I väsentliga delar nya äro reglerna om utlänningars rätt att vistas i landet m. m. (lagstiftning om utvisning 1915, om inskränkning i utlänningars rätt att uppehålla sig i vissa kommuner 1917, om avvisning s. å. m. m.).
    Avdelningen "Kongemakten", som reviderats av HANSSEN, erbjuder för en svensk läsare ett särskilt intresse därutinnan att de svenska inflytelserna på det norska statsskicket av lätt insedda skäl varit starkast i fråga om regeringsmaktens organisation. Problemen möta därför ofta i en gestaltning, som den svenske läsaren känner igen. Man har på senare tid avskaffat specialformerna för diplomatiska ärendens handläggning (1911). Man har vidare reglerat "militära kommandosakers" behandling (s. å.), ett ämne, som ter sig mera invecklat än i svensk rätt, bl. a. därför att — utöver vad som motsvarar de svenska "kommandomålen" — också utövningen av konungens kommando över krigsmakten anses höra till "kommandosakerna". — Av intresse äro formerna för kontrasignation och expedition. Redan tidigare hade man i Norge övergått till att utfärda konungens beslut i form av en dubblett av förhandlingsprotokollet i statsrådet, det s. k. "resolutionsprotokollet", som underskrevs av konungen och kontrasignerades av statsministern; det är således icke — som i Sverige — själva expeditionerna som bliva under-

ANM. AV MORGENSTIERNE: NORSK STATSFORFATNINGSRET. 119skrivna av konungen och kontrasignerade. Numera (sedan 1925) föres blott en serie protokoll, och grundlagens krav på statsministerns kontrasignation anses uppfyllt genom att han — jämte övriga statsråd — underskriver protokollet; Hanssen anser denna ordnings grundlagsenlighet tvivelaktig. Nämnas kan i detta sammanhang, att en grundlagsändring 1911 fastslagit, att ett regeringsbeslut ej är giltigt utan kontrasignation. Hanssen hävdar, att denna ändring ej medfört, att med kontrasignationen skulle följa något ansvar för de kungliga beslutens innehåll. Den närmare utvecklingen av detta spörsmål tillhör den nya upplagans andra del, där ministeransvarigheten skall behandlas; först i det sammanhanget har man att emotse ståndpunkttagande till den uppfattning om ministeransvarighetens innebörd — mycket avvikande från Morgenstiernes — som professor MIKAEL LIE hävdat i det kort före hans död utgivna arbetet "Ministeransvaret ute og hjemme" (Oslo 1926).
    De utan jämförelse mest genomgripande förändringarna förekomma i den vidlyftiga av VASBOTTEN reviderade femte avdelning, som behandlar stortingets organisation. För Norge liksom för Sverige har tiden efter 1909 varit rik på förändringar på detta område; framförallt märkes införandet av proportionella val 1919 — 20. Framställningen har därför i väsentliga delar måst helt omarbetas. Enskild heter ifråga om valsätt, valbarhet, valmetod o. s. v. kunna här ej beröras, men uppmärksamheten må fästas vid en egenartad institution, som torde kunna påräkna allmännare intresse. Efter amerikanskt mönster har man i Norge (1920) i lag reglerat "nominationen", d. v. s. det förfarande, varigenom partiorganisationerna uppsätta sina kandidatlistor; då man med de proportionella valens införande i viss mån erkänt partierna såsom "organ i statslivet", framstod det som en naturlig angelägenhet att tillse, att alla deras medlemmar tillförsäkrades effektivt inflytande över kandidatnomineringen.
    I den sjätte och sista avdelningen, som behandlar domstolarna (även den omredigerad av VASBOTTEN), lägger man märke till åtskilliga dels genomförda, dels ifrågasatta förändringar i høiesteretsorganisation, delvis i sammanhang med den stora processreformen. Av intresse är bl. a. diskussionen, i vilken mån den nyare lagstiftningen, som i avsevärd mån avskär fullföljden hos høiesteret, är förenlig med grundlagens sats, att denna domstol dömer i sista instans.
    Det är ingen lätt uppgift att omarbeta en annans arbete, allra helst då detta är så fast sammangjutet som Morgenstiernes statsförfattningsrätt, och uppgiften hör ej till dem som bliva lättare genom att fördelas på flera händer. Man spårar dessa svårigheter i de två sista avdelningarna. Om läsaren här stundom har svårt att finna sig till rätta, beror det väl framför allt på att det varit svårt för den, som förde pennan, att foga in det nya utan att bryta det systematiska sammanhanget och att helt ut tillägna sig en annans syn på uppgiften, hans grepp på ämnet. Läsaren störes stundom av dissonansen mellan de äldre upplagornas strama framställnings-

120 NILS HERLITZ.form och den mera refererande och kommenterande, som utmärkerde nyskrivna partierna, och förvirras ibland genom upprepningar och oklarhet i dispositionen. Han väntar t. ex. att finna frågan om verkan av rösträtts suspension på en stortingsmans mandat behandlad i § 50 (om "stortingshvervets varighet og utøvelse"), ej i § 26 (om "stemmerettens tap og suspension"). Önskar han att få problem, som på senare tid uppkommit, vetenskapligt belysta, finner han på sina ställen noter med ymniga hänvisningar till nyare litteratur, men har icke alltid den trygga känslan att texten är herre över noterna (jfr t. ex. s. 386 ff. om domstolarnas kompetens i förhållande till "øvrighetshandlinger", ett ämne som f. ö. enligt Morgenstiernessystematik hör hemma i annat sammanhang).

Nils Herlitz.