KOCK, EBBE. Om hemföljd (förtida arv) i svensk rätt t. o. m. 1734 års lag. Akad. avh. Lund 1926. Gleer. Univ.-Bokh. i distr. XXIII + 247 s. Kr. 5.50.

 

    Hemföljden har, som förf. i sitt förord anmärker, icke i modern tid behandlats i något fristående svenskt arbete och även annars har den blivit föga beaktad. Hos Winroth finner man således endast en och annan anmärkning mera i förbigående. Institutet är visserligen av periferisk art, men det har stort intresse både för arvsrätten och i fråga om kvinnans ekonomiska ställning i äldre tid och härtill kommer dess nära sammanhang med gåva och testamente. Förf. behandlar också icke blott hemföljden i egentlig mening (det förtida arvet) utan även den "huvudlott", som i äldre tid kunde utskiftas till son, föräldrarnas utgifter för barnens uppfostran samt rena gåvor från föräldrar till barn.
    I en kort inledning ger förf. några antydningar, dels om huru man tänker sig eller har att tänka sig familjeförhållandena hos germanerna och andra folk i förhistorisk tid, dels om hemföljdsinstitutets utveckling i vår rätt. Därefter övergår förf. till framställningen av det egentliga ämnet och uppdelar denna i tre delar. Den första delen behandlar medeltidsrätten och avslutas med en redogörelse för rättspraxis under lands- och stadslagarnas tid intill stormaktstiden. De gamla lagarna (inkl. skånelagen och Visby stadslag) behandlas i regel var för sig (svealagarna behandlas i ett och likaså de båda landslagarna). I anslutning till Gotll. anställes en kort exkurs om bogemenskapen och arvsrättens äldsta utformning. Med stöd huvudsakligen av arkeologiska fakta gör förf. här, efter allt att döma på goda grunder, gällande att vissa av Holmbäck i hans intressanta arbete: Ätten och arvet framställda eller underförstådda hypoteser icke äro hållbara. Förf. rör sig på detta vanskliga område med en försiktighet som är tilltalande.
    Arbetets andra del behandlar 1600-talets praxis och uppdelas i tvenne avdelningar, av vilka den förra ägnas åt den egentliga hemföljden och den senare åt "den länsrättsliga arvlösen, brudskatt

ANM. AV EBBE KOCK: OM HEMFÖLJD. 121m. m." De sistnämnda företeelserna har icke förut blivit behandlade i vår doktrin och även i den förra avdelningen vilar förf:s framställning till stor del på urkundsmaterial som tidigare icke beaktats, i allt fall icke med hänsyn till hemföljden. Enligt den källförteckning som bifogas arbetet har förf. genomgått alla arvstvister både i Justitierevisionens 1600-tals arkiv och i Svea hovrätts arkivt. o. m. 1680-talet.
    Den tredje och sista avdelningen handlar om hemföljden i 1734 års lag. Såväl förarbetena till lagen som doktrinen ha flitigt utnyttjats. Bland de frågor som (här och delvis även tidigare) upptagas till behandling må anföras: hemföljdslöftets verkningar, hemföljdens förhållande till mottagarens makes giftorätt, dess förhållande till mottagarens och givarens gäld, dess återbäring, uppfostringskostnader, rena gåvor från föräldrar till barn samt arvgång i hemföljden. Till nuvarande tid framföres skildringen, som förf. i förordet anmärker, endast på vissa punkter.
    Förf. har samlat ett omfattande material (förf. hade ursprungligen tänkt att göra arvsrätten till föremål för sin avhandling), som vad arbetets båda senare delar angår till stor del förut ej blivit beaktat från den synpunkt som här är i fråga. Detta material har behandlats på ett sätt som vittnar både om stor förtrogenhet med ämnet och om ett gott omdöme i juridiska och rättshistoriska frågor. Detta hindrar naturligtvis icke, att man på en eller annan punkt kan ha anledning att ställa sig mer eller mindre reserverad mot förf:s uppfattning eller att bevisningen i vissa fall kan vara svag. Jag nöjer mig med att anföra några dylika fall. Jag tvivlar på att förf:s tolkning av Gotll. 7 : 2 enligt vilken testamentsfriheten skulle omfattat endast 1/10 av givarens "huvudlott", har bättre skäl för sig än den allmänt antagna att 1/10 av jorden fick bortges, och jag är övertygadom att förf:s påstående att giftorätten i Ögl. omfattade endast ⅓ av mannens "huvudlott" är oriktigt. I båda fallen synes mig förf. tilllägga "huvudlotten" en allt för stor betydelse. Detta institut är statt på avskrivning så väl i Gotll. som ännu mera i Ögl. (i de övriga lagarna finnes det ej om man bortser från ett relikt i Vgl.) Vad lagtexterna angår, torde till förmån för förf:s mening på sin höjd kunna sägas, att de icke göra densamma omöjlig. Förf. gör vidare gällande att ett (formlöst om jag förstått förf. rätt) löfte om hemföljd under 1800-talet var bindande. Den bevisning som härför anföres är ganska svag. Man kommer nog sanningen närmare, om man nöjer sig med att medgiva, att löftet under särskilda omständigheter kunde bliva bindande. Jag vill särskilt framhålla att de stränga fordringar som lagkommittén uppställer i fråga om hemföljdsavtalet icke tala för förf:s uppfattning. Lagkommittén fordrade nämligen icke blott skriftlig form utan även att hemgiftsbrevet skulle ingivas till rätten (Ä. B. 5 i förslaget). Härvid är att märka, att förslaget icke känner någon annan hemgift än sådan i lös egendom (se motiven).Regeln ifråga torde trots förf:s sympatier av lätt insedda skäl icke ha varit önskvärd. För långt torde förf. också gå då han i anslut-

122 CARL DELIN.ning till Winroth påstår, att hemföljd i fast egendom (särskilt vad hemföljdsavtalet beträffar) behandlas på samma sätt som hemföljd i lös egendom. Denna intressanta fråga hade förtjänat att närmare undersökas.
    Förf:s resultat äro ganska svåra att överskåda, särskilt i arbetets första del, där lagarna i regel behandlas var för sig. I samband härmed står att vissa principiella frågor av stort intresse för ämnet blivit föga beaktade. Som exempel må anföras frågan om barnens rätt till hemföljd och om föräldrarnas skyldighet att behandla sina barn lika samt frågan i vad mån arvgången kunde ordnas eller modifieras genom avtal mellan föräldrar och barn. Förf. riktar själv uppmärksamheten på brister i detta avseende, då han (s. 12) yttrar, "att en enhetlig bearbetning och sammanfattning av de gemensamma principerna får anstå till framtiden". Denna sammanfattning och bearbetning kunde ju lämpligen ske i samband med den fullföljd av framställningen till nutiden, som förf. ställer i utsikt och till vilken förarbeten redan äro gjorda (förordet). Förf:s framställningssätt är ledigt och klart och går alltid rakt på sak.
    Till arbetet äro fogade omfångsrika käll- och litteraturförteckningar. Den senare upptager icke mindre än 12 tättryckta sidor. Fullständig i fråga om de svenskspråkiga författare, som behandlat ämnet, är den emellertid icke. Så saknas namnen Schrevelius och Palmén.

Carl Delin.