Högsta domstolen och laggranskningen.Vid sammanträde med högsta domstolens samtliga ledamöter måndagen den 25 okt. 1926 fördes ett protokoll av följande lydelse:
I skrivelse den 7 april till högsta domstolens äldste ledamot hade dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet Nothin —med förmälan att revisionssekreteraren Styrbjörn Dahlqvist av departementschefen anmodats biträda med utredning av frågan, huruvida den åt lagrådet nu uppdragna granskningen av lagförslag skulle kunna utan men för rättsskipningen återflyttas till högsta domstolen, samt att Dahlqvist med skrivelse den 19 mars 1926 avlämnat av honom uppgjorda förslag till författningsändringar i ämnet — anhållit att yttranden från högsta domstolens ledamöter över samma förslag måtte varda departementschefen meddelade; och hade vid departementschefensskrivelse fogats de upprättade förslagen och Dahlqvists skrivelse.
Sedan överläggningar i ämnet vid särskilda sammanträden ägt rum mellan högsta domstolens ledamöter, så sammanträdde nu ledamöterna för slutlig behandling av ärendet.
Justitieråden Petrén, Borgström, Bergman, von Seth, friherre Leijonhufvud, Stenberg, Högstedt, Alexanderson, Tiselius, Ekeberg och Stenbeck förenade sig om följande av justitierådet Ekeberg avgivna yttrande:
»Då högsta domstolen år 1909 befriades från laggranskningen och befattningen därmed i stället anförtroddes åt det uteslutande för denna uppgift inrättade lagrådet, var denna åtgärd i första hand att betrakta såsom ett led i strävandena att tillgodose kravet på större snabbhet i lagskipningen. Genom den tudelning av uppgifterna, som då genomfördes, vunnos emellertid mycket betydande fördelar även från lagstiftningsarbetets synpunkt.
Före lagrådets tillkomst föredrogos lagärendena inför en avdelning av högsta domstolen. Efter föredragningens slut fingo handlingarna vanligen cirkulera mellan avdelningens ledamöter, varefter ärendet företogs till slutlig handläggning. Olägenheterna för högsta domstolens lagskipande verksamhet inskränkte sig sålunda icke till den direkta förlusten av ett större eller mindre antal föredragningsdagar. Det efterarbete, som laggranskningen i regel medförde och som ofta var synnerligen betungande, inkräktade på den tid, som erfordrades för studium av målen, och vållade lätt uppskov med avgörandet av sådana mål, som cirkulerade mellan ledamöterna. Om lagföredragningen pågick längre tid, uppstodo ytterligare olägenheter till följd därav att grunderna för ledamöternas indelning till tjänstgöring å skilda rum