Högsta domstolen och laggranskningen.Vid sammanträde med högsta domstolens samtliga ledamöter måndagen den 25 okt. 1926 fördes ett protokoll av följande lydelse:
    I skrivelse den 7 april till högsta domstolens äldste ledamot hade dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet Nothin —med förmälan att revisionssekreteraren Styrbjörn Dahlqvist av departementschefen anmodats biträda med utredning av frågan, huruvida den åt lagrådet nu uppdragna granskningen av lagförslag skulle kunna utan men för rättsskipningen återflyttas till högsta domstolen, samt att Dahlqvist med skrivelse den 19 mars 1926 avlämnat av honom uppgjorda förslag till författningsändringar i ämnet — anhållit att yttranden från högsta domstolens ledamöter över samma förslag måtte varda departementschefen meddelade; och hade vid departementschefensskrivelse fogats de upprättade förslagen och Dahlqvists skrivelse.
    Sedan överläggningar i ämnet vid särskilda sammanträden ägt rum mellan högsta domstolens ledamöter, så sammanträdde nu ledamöterna för slutlig behandling av ärendet.
    Justitieråden Petrén, Borgström, Bergman, von Seth, friherre Leijonhufvud, Stenberg, Högstedt, Alexanderson, Tiselius, Ekeberg och Stenbeck förenade sig om följande av justitierådet Ekeberg avgivna yttrande:
    »Då högsta domstolen år 1909 befriades från laggranskningen och befattningen därmed i stället anförtroddes åt det uteslutande för denna uppgift inrättade lagrådet, var denna åtgärd i första hand att betrakta såsom ett led i strävandena att tillgodose kravet på större snabbhet i lagskipningen. Genom den tudelning av uppgifterna, som då genomfördes, vunnos emellertid mycket betydande fördelar även från lagstiftningsarbetets synpunkt.
    Före lagrådets tillkomst föredrogos lagärendena inför en avdelning av högsta domstolen. Efter föredragningens slut fingo handlingarna vanligen cirkulera mellan avdelningens ledamöter, varefter ärendet företogs till slutlig handläggning. Olägenheterna för högsta domstolens lagskipande verksamhet inskränkte sig sålunda icke till den direkta förlusten av ett större eller mindre antal föredragningsdagar. Det efterarbete, som laggranskningen i regel medförde och som ofta var synnerligen betungande, inkräktade på den tid, som erfordrades för studium av målen, och vållade lätt uppskov med avgörandet av sådana mål, som cirkulerade mellan ledamöterna. Om lagföredragningen pågick längre tid, uppstodo ytterligare olägenheter till följd därav att grunderna för ledamöternas indelning till tjänstgöring å skilda rum

rubbades. De till förekomst och varaktighet mer eller mindre oberäkneliga avbrotten i föredragningen av mål föranledde även, att nedre justitierevisionens arbetskrafter icke kunde tillfullo och på ändamålsenligaste sätt tillgodogöras. Genom laggranskningens överflyttande till lagrådet blev det däremot möjligt att fullt ut tillvarataga såväl justitierådens som revisionssekreterarnes tid i lagskipningens tjänst.
    För lagstiftningsarbetet måste det uppenbarligen även verka hinderligt, att de justitieråd, som deltogo i granskningen av ett lagförslag, ej hade tillfälle att ostört fullfölja och avsluta arbetet med detta ärende utan hade att omedelbart efter lagföredragningens slut övergå till dömande verksamhet. Med utarbetandet av utlåtande i lagfrågan måste anstå, till dess erforderlig tid stod till buds, något som åtminstone beträffande större lagförslag blev händelsen först under ferierna. Tillfälle till samråd med övriga i granskningen deltagande ledamöter under tiden mellan ärendets föredragning och dess slutliga handläggning erbjöd arbetsordningen icke. Genom inrättande av ett lagråd med laggranskningen såsom enda uppgift vanns däremot möjlighet att anpassa formerna för granskningsarbetet efter denna uppgifts egenart. Lagskipningens och laggranskningens intressen behöva icke längre, till men för båda, tävla om företrädet.
    Det nu föreliggande förslaget åsyftar i vissa men ingalunda i alla hänseenden en återgång till det äldre systemet. Förslagets innebörd är i huvudsak följande. Lagrådet försvinner och i följd därav ökas de i högsta domstolen tjänstgörande justitierådens antal från tjuguen till tjugufyra. Inom högsta domstolen skall emellertid en avdelning på tre justitieråd, såvitt det med hänsyn till förefintliga arbetsuppgifter visar sig erforderligt, under hela arbetsåret ägna sig åt granskning av lagförslag. Kungl. Maj:t äger därjämte förordna att å tid, då lagskipningen eljest skulle handhavas av tre avdelningar, en av dessa skall under högst sex veckor årligen befrias från lagskipningsarbete och att i stället skola för samma tid bildas ytterligare två tremanna-avdelningar, vilka båda skola syssla med laggranskning. Där högsta domstolen finner sådant erforderligt, må nådeansökningar kunna behandlas å avdelning, bestående av tre ledamöter, och skall sådan tjänstgöring ävensom handläggning av frågor om tillstånd till måls dragande under högsta domstolens prövning (dispensmål) upprätthållas av sådan avdelning, som är bildad för granskning av lagförslag men ej har några sådana att behandla. Den närmare fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten ankommer helt och hållet på högsta domstolen själv. Förslaget innehåller sålunda inga bestämmelser om viss tjänstgöringsperiod för ledamöterna å den ständiga lagavdelningen och saknar motsvarighet till nu gällande lags begränsningar i fråga om justitierådens behörighet och skyldighet att tjänstgöra i lagrådet. En följd av laggranskningens återflyttande till högsta domstolen är, att laggranskningsarbetet regelmässigt skall handhavas av allenast justitieråd. Konungen skall dock äga förordna en av regeringsrättens lagfarna ledamöter eller annan för insikt, erfarenhet och redlighet känd man att deltaga i granskningen av visst lagförslag.

    Det måste antagas vara förslagets mening, att laggranskningen städse skall bedrivas i de former, som för närvarande tillämpas av lagrådet, och att således arbetet med ett lagförslag skall, utan andra avbrott än sådana som må betingas av inträffande sjukdomsfall eller ferier eller behandlingen av mellankommande mera brådskande lagärenden, fullföljas till dess yttrandet föreligger färdigt; en återgång till de olämpliga former för granskningsarbetets bedrivande, som tillämpades före 1909 års lagändring, åsyftas helt visst lika litet beträffande de tillfälliga lagavdelningarna som beträffande den ständiga. Om detta förhållande från laggranskningens synpunkt får anses utgöra en förutsättning för att den föreslagna ordningen over huvud skall kunna med fördel komma till användning, medför det å andra sidan för lagskipningen betydande olägenheter. Den tid, som åtgår, innan yttrande över ett lagförslag föreligger färdigt, kan icke på förhand med säkerhet beräknas. Härav följer, att den begränsning till högst sex veckor årligen, som i förslaget stadgas för laggranskningens bedrivande på tre avdelningar, i tillämpningen måste vålla vissa svårigheter. Synnerligen vanskligt bleve det att så avpassa uppgifterna för envar av de båda tillfälliga lagavdelningarna, att dessa samtidigt bleve färdiga med sitt arbete. Måhända har man vid förslagets upprättande ansett sistnämnda svårighet kunna lösas därigenom att den avdelning, som först blir ledig för andra uppgifter, tages i anspråk för behandling av dispens- och nådeansökningar i avvaktan på att jämväl den andra avdelningen hunnit slutföra laggranskningen. På denna väg kan emellertid i regel full sysselsättning beredas avdelningen allenast en eller annan dag i veckan. Beträffande dispensmålen kan det med hänsyn såväl till vikten av ett skyndsamt avgörande som till det ändamålsenliga anordnandet av revisionssekreterarnes arbete icke vara tillrådligt att låta sådana mål hopa sig i avbidan på den ovissa tidpunkt, då de kunde utfylla en för laggranskning bildad avdelnings lediga tid. Handläggningen av dessa mål är för övrigt i enlighet med gällande bestämmelser ordnad på sådant sätt, att den icke inkräktar på högsta domstolens dömande verksamhet. Att tillfälligt överflytta dem till en för laggranskning bildad avdelning skulle sålunda icke medföra någon verklig tidsbesparing till fromma för lagskipningen. Vad angår nådemålen vore det med hänsyn till dessas natur icke heller möjligt att tillåta en anhopning i förevarande syfte. Till laggranskande avdelning kunde följaktligen hänvisas allenast det i regel ringa antal nådemål, som enligt eljest tillämpade grunder vore i tur att föredragas, och den lättnad, som härigenom vunnes för en av de dömande avdelningarna, bleve oftast ganska oväsentlig. Härtill kommer, att, på sätt i det följande skall närmare påvisas, vägande principiella invändningar kunna göras emot nådemåls behandling på avdelning om allenast tre ledamöter.
    Vid förslagets utarbetande synes man såsom en bland fördelarna av lagrådets avskaffande och de tre lagrådsledamöternas återbördande till högsta domstolen hava räknat möjligheten att låta dessa syssla med dispens- och nådemål under de tider, då till äventyrs inga lagförslag förelåge till behandling. Erfarenheten allt sedan 1909 visar emel-

lertid, att laggranskningen är av beskaffenhet att utfylla en avdelningstid under hela året, och även om avdelningen i fråga under någon kortare del av året finge tillfälle att ägna sig åt handläggningen av dispens- och nådemål, bleve den vinst för lagskipningen, som härigenom kunde uppstå, ytterligt ringa i jämförelse med risken att under en annan del av året arbetet med laggranskningen komme att svälla ut på sådant sätt, att en av de dömande avdelningarna måste tagas i anspråk för denna uppgift. Det kan nämligen befaras, att denna risk i praktiken skulle visa sig betydande. En ingalunda oväsentlig fördel med det nuvarande systemet är att detta framtvingar ett planmässigt ordnande av lagstiftningsarbetet på längre sikt i syfte att fullt ut tillgodogöra lagrådets arbetskraft. Vetskapen att ytterligare två laggranskande avdelningar vid behov stode till buds kunde, trots de bästa föresatser vid förslagets genomförande, med tiden lätt medföra en förändring till det sämre i nyssnämnda hänseende. Ej heller kunde det förtänkas den ständiga lagavdelningen, om denna under den brådaste tiden av året funne sig föranlåten att påkalla hjälp, även om läget ej vore värre än det, som lagrådet för närvarande snart sagt årligen har att bemästra månaderna närmast före propositionstidens utgång. Ehuru man helt visst äger förutsätta, att laggranskningens fördelning på tre avdelningar enligt förslagets tankegång är en nödfallsutväg, som ingalunda varje år skulle tagas i bruk, kan det sålunda befaras, att det i tillämpningen komme att ställa sig väsentligt annorlunda.
    Det synes vara förslagets mening, att högsta domstolen skall kunna bereda en mera regelbunden lättnad åt en av de dömande avdelningarna genom att överflytta de på denna avdelning ankommande nådemålen till den av allenast tre ledamöter bestående dispensavdelningen. Att genomföra detta möter emellertid hinder av praktisk art. Dispensavdelningens arbete, vilket såsom redan nämnts nu är så ordnat att det icke inkräktar på den tid, som ägnas den egentliga dömande verksamheten, kan däremot icke utan att dylik menlig verkan uppstår utsträckas till att omfatta jämväl samtliga nådemåls behandling. Högsta domstolens handläggning av nådemålen är ock, icke minst med hänsyn till kravet på följdriktighet vid benådningsrättens utövande, av den maktpåliggande natur, att dessa måls hänvisande till avdelningar om allenast tre ledamöter framstår såsom en ingalunda tillrådlig nyhet. I varje fall vore det ur principiell synpunkt olämpligt att, såsom synes vara förslagets mening, låta dessa ärenden behandlas än av dömande avdelning, än åter av tremannaavdelning.
    Av det sagda torde framgå, att, om förslaget upphöjdes till lag, en av högsta domstolens dömande avdelningar kunde förväntas i regel bliva varje år under avsevärd tid tagen i anspråk för laggranskning utan att denna förlust för lagskipningen komme att uppvägas av några nämnvärda lättnader i dessa avdelningars verksamhet. Den frågan framställer sig då till besvarande, huruvida nämnda tidsförlust skulle medföra väsentligt men för lagskipningen. Enligt förslagets motivering bör svaret utfalla nekande; utan att någon ökning av balansen skulle behöva befaras, skulle av den tid, som nu användes för lagskipningen.

kunna vid behov för laggranskningen tagas i anspråk fyra å fem sessionsveckor eller det antal, som förmenas i genomsnitt högst komma att åtgå för sistnämnda ändamål. Den utredning, som anföres till stöd för denna ståndpunkt, är emellertid ytterst knapphändig och föga övertygande. Tankegången är i korthet följande. Under tiden 1916—1922 minskades antalet hos högsta domstolen balanserade mål årligen och utgjorde vid 1922 års slut 401 revisionsmål och 197 besvärsmål. Under åren 1923 och 1924 ökades emellertid balansen av revisionsmål till resp. 556 och 615, varemot den under år 1925 åter något nedgick, nämligen till 596; antalet balanserade besvärsmål har fortfarande hållit sig vid ungefär samma siffra som vid 1922 års utgång. Anledningen till den under åren 1923 och 1924 uppkomna balansökningen beträffande revisionsmålen ligger däruti att hovrätterna under dessa år med hjälp av tillfälliga arbetskrafter avarbetat uppkommen balans av vademål och att till följd därav tillströmningen av revisionsmål till högsta domstolen stigit. Av liknande anledning var tillströmningen något stegrad även under år 1925. Medan till hovrätterna under åren 1923—1925 inkommit 10,803 vademål och till hovrätterna instämda mål, därav 3,784 under år 1923, 3,498 under år 1924 och 3,521 under år 1925 eller i medeltal 3,600 årligen, avgjordes sålunda därstädes, inberäknat avskrivna mål, 13,405 vademål och instämda mål, därav 5,105 under år 1923, 4,388 under år 1924 och 3,912 under år 1925. Antalet till högsta domstolen under åren 1923—1925 inkomna revisionsmål utgjorde resp.798, 690 och 609. Fullföljdsfrekvensen utgjorde sålunda i genomsnitt inemot 16 %. Hade hovrätterna under sagda år icke avarbetat balans utan endast avgjort lika många mål som inkommit eller i medeltal 3,600 mål om året, skulle till högsta domstolen hava fullföljts i medeltal 576 revisionsmål årligen. Under nyssnämnda treårsperiod hava av högsta domstolen avgjorts resp. 602, 642 och 621 revisionsmål eller i medeltal 621 mål, vartill komma avskrivna revisionsmål med i medeltal 8 mål om året. Sedan balansen i hovrätterna efter något år nedbringats till normal omfattning, skulle därför antalet till högsta domstolen inkommande revisionsmål kunna förväntas komma att med ett femtiotal understiga antalet årligen avgjorda och avskrivna sådana mål.
    Om sistnämnda antagande vore riktigt, skulle onekligen, förutsatt att tillströmningen av besvärsmål förbleve ungefär oförändrad, omkring fem av årets etthundrafemton sessionsveckor kunna utan fara för ökning av balansen användas för laggranskning. En beräkning med ledning av den senast gångna treårsperiodens arbetsresultat ger nämligen vid handen, att för prövningen av ett femtiotal revisionsmål åtgår en tid av omkring fem veckor. Hela bevisföringen vilar emellertid på den förutsättningen, att tillströmningen av mål till högsta domstolen, sedan hovrätternas arbetsbalans väl blivit avarbetad, icke vidare komme att ökas utan komme att förbliva någorlunda konstant och vad revisionsmålen beträffar stanna i närheten av den på grundval av en kort tidserfarenhet vunna siffran 576. Detta antagande vederlägges emellertid på det mest eftertryckliga sätt av erfarenheten. Utan tvivel är det att förvänta, att hädanefter liksom hittills med den fortgående utvecklingen

 

10 — Svensk Juristtidning 1927.

på samhällslivets skilda områden antalet inkommande revisionsmål i längden ökas. Till vägledning vid frågans bedömande må ur rättsstatistiken anföras följande siffror, utvisande årliga medeltalet för de under nedan angivna tidsperioder inkomna revisionsmålen. 

1880—1889	448
1890—1899	493
1900—1904	526
1905—1909	611
1910—1914	722

 

De år 1915 vidtagna ändringarna av rättegångsbalkens bestämmelser om fullföljd av talan medförde en stark nedgång av tillströmningen, men från och med år 1918 befinner sig siffran åter i stigande. Den utgjorde

1916	393
1917	353
1918	434
1919	478
1920	506
1921	535
1922	552

 

    Såsom redan nämnts, var under åren 1923—1925 antalet till följd av tillfälliga omständigheter vida högre men skulle, därest sådana omständigheter ej spelat in, enligt de till grund för förslaget liggande beräkningarna hava utgjort 576 i årligt medeltal.
    Balansen av revisionsmål, vilken vid slutet av år 1915 uppgick till icke mindre än 1,701, nedbragtes under de närmast följande åren hastigt och utgjorde vid 1922 års utgång allenast 401. Då balansen vid senaste årsskifte var omkring 600 revisionsmål, skulle det sålunda, även om de mycket optimistiska beräkningar, på vilka förslaget bygger, vore riktiga, och högsta domstolen finge arbeta under samma betingelser som för närvarande, taga en tid av omkring fyra år, innan 1922 års gynnsamma resultat ånyo vore uppnått. Med hänsyn till nyss angivna siffror, utvisande en även under fullt normala förhållanden fortgående ökning av tillströmningen, föreligger grundad anledning att befara att, även om man blott räknar med revisionsmålens ökning, den årliga minskningen av balansen, varpå man för den närmaste framtiden kan hoppas, kommer att jämförelsevis snart avstanna och kanske förbytas i en ökning. Denna utveckling skulle påskyndas, därest den för närvarande jämförelsevis begränsade tillströmningen av besvärsmål, vilka i regel måste hava förtur framför revisionsmålen, ånyo visade tendens att stiga. Vid bedömande av föreliggande fråga måste för övrigt hänsyn tagas icke blott till den fortgående stegringen av målens antal. Erfarenheten ger även vid handen, att målen till sin beskaffenhet i stor utsträckning bliva alltmer invecklade och omfattande; ett påtagligt exempel erbjuda vattenmålen. Särskilt under de senaste åren har denna tendens framträtt i sådan grad, att man kan befara en nedgång i det antal revisionsmål, som högsta domstolen årligen hinner avgöra. Skall lagskipningen i högsta instans kunna motsvara skäliga krav på

snabbhet och den snart skymtande faran för en ny ökning av balansen kunna med hjälp av nu tillgängliga arbetskrafter hållas på avstånd, är det sålunda ett oeftergivligt villkor, att de sessionsveckor, som stå till förfogande för högsta domstolens dömande verksamhet, icke till sitt antal minskas.
    Det kan i detta sammanhang förtjäna att framhållas, hurusom en ökning av högsta domstolens arbetsbalans skulle medföra särskilda olägenheter vid genomförandet av en allmän processreform. Innan balansen hunnit avarbetas, lärer nämligen en mera genomgripande omläggning av högsta domstolens arbetssätt svårligen kunna ske.
    Jämväl ur andra synpunkter än de nu anförda lämnar förslaget rum för vissa anmärkningar. En följd av dess genomförande bleve, att antalet ledamöter å den sjumanna-avdelning, vilken för närvarande är i verksamhet hela året, måste minskas under den tid, då laggranskning bedreves på tre avdelningar. På nämnda avdelning handläggas i regel alla grövre brottmål, då det nämligen ansetts vara särskilt angeläget, att dessa mål erhålla den mest allsidiga och auktoritativa prövning. Det skulle innebära en förlust för lagskipningen, om denna avdelning skulle för en ej obetydlig del av året decimeras.
    Tjänstgöringsindelningen inom högsta domstolen är, med tillgodogörande av gångna tiders rika erfarenhet, sorgfälligt utarbetad i syfte att nå det ur alla synpunkter bästa arbetsresultatet. Då de avbrott i den dömande verksamheten, som de föreslagna bestämmelserna skulle medföra, varken till förekomst eller varaktighet kunde på förhand beräknas, måste den ordinarie tjänstgöringsindelningen uppgöras utan hänsyn till dessa avbrott och särskilda bestämmelser meddelas varje gång Kungl. Maj :t beslöte, att laggranskning skulle bedrivas på tre avdelningar. De rubbningar, som därav bleve en följd, vore ägnade att icke blott under laggranskningens fortgång utan även för åtskilliga veckor framåt inverka menligt på lagskipningens jämna gång och göra arbetet mera betungande. Särskilt må framhållas de olägenheter, som, i likhet med vad fallet var före 1909 års lagändring, komme att uppstå vid behandlingen av sådana mera invecklade mål, vilka före avgörandet måste cirkulera mellan de i prövningen deltagande justitieråden. Medan laggranskningen påginge, finge de därmed sysselsatta justitieråden icke någon tid övrig för de cirkulerande målen. När de tillfälliga lagavdelningarna båda vore färdiga med sina uppgifter, måste ledamöterna i regel strax rycka in på en dömande avdelning, och det kunde dröja, innan de bleve i tur till den suppleanttjänstgöring, som bland annat är avsedd att bereda tillfälle till några dagars sammanhängande studium av nämnda mål jämte tillhörande litteratur, arkiv- och rättsfallsmaterial o. d. Härigenom bleve avgörandet av dessa mål med nödvändighet fördröjt. Att studiet av desamma kunde begynnas först avsevärd tid efter föredragningen och den därmed förenade kollegiala diskussionen av fallet innebär för övrigt redan i och för sig kännbara olägenheter.
    En annan svaghet, som den föreslagna ordningen har gemensam med den tidigare tillämpade, är dess ogynnsamma inverkan på revisions-

sekreterarnes arbete. De revisionssekreterare, som voro indelade till föredragning å avdelning, vilken togs i anspråk för laggranskning, blevo enligt den äldre ordningen fria från ett motsvarande antal föredragningsdagar. Denna rubbning i föredragningsturerna förorsakade en besvärande ojämnhet beträffande rotlarnas ställning. Arbetet med målens inläsning gick i stor utsträckning till spillo på grund av opåräknade uppskov med föredragningen och därmed följande behov av förnyad förberedelse. Åtgärder voro ej träffade i syfte att tillgodogöra den tid, som blev ledig till följd av föredragningens inställande. Frågan huru man skall kunna komma till rätta med dessa olägenheter beröres icke i förslagets motivering. En närmare utredning lärer giva vid handen, att de endast i begränsad omfattning kunna undvikas.
    Med det föreliggande förslaget vill man vinna jämväl vissa andras yften än en förstärkning av de för laggranskningen tillgängliga arbetskrafterna. Emot nu gällande regler anföras i motiveringen anmärkningar innebärande att de sakna nödig smidighet. Lagrådets ledamöter utses för närvarande för viss tid, två år, och ombyte av ledamöter skall sålunda, såvitt möjligt, ske å bestämd dag vartannat år. Härav kunna, säges det, svårigheter uppstå, då det gäller att hos lagrådet inplacera större lagförslag, en så lång tjänstgöringsperiod som två år kan vidare vara för ledamöterna väl betungande och slutligen blir ett ombyte av ledamöter, som kan vara betingat därav att en eller några av högsta domstolens ledamöter tidigare varit sysselsatta med viss lagstiftningsfråga, förhindrat. Med hänsyn härtill lämnar förslaget högsta domstolen full frihet att efter omständigheterna reglera tjänstgöringsskyldigheten å lagavdelning. I anledning av förstnämnda anmärkning må erinras om det stadgande i 2 § av lagen om tjänstgöringen i Kungl. Maj :ts lagråd, enligt vilket, om vid tjänstgöringsperiods utgång behandlingen av något ärende påbörjats men ej hunnit avslutas, de avgående ledamöterna skola bestrida tjänstgöringen i lagrådet till dess ärendet blivit slutligen handlagt. Av denna bestämmelse, som upprepade gånger vunnit tillämpning, följer skyldighet att till granskning upptaga även sådana lagförslag, vilkas behandling ej påbörjats före tjänstgöringsperiodens utgång men vilka på grund av sin brådskande natur ej kunna vila i avvaktan på ett redan påbörjat granskningsarbetes slutförande. Om sålunda jämväl större lagförslag kunna, ehuru perioden lider mot sitt slut, utan risk för menliga avbrott i granskningsarbetet remitteras till lagrådet, har detta likväl i allmänhet undvikits av hänsyn till lagrådets ledamöter. Tidpunkten för ombyte av ledamöter är emellertid numera vald i syfte att såvitt möjligt undvika olägenheter av förevarande art. Tillräckliga skäl att uppgiva principen om fasta tjänstgöringsperioder torde därför icke från nu angivna synpunkt föreligga. Att åter i syfte att lätta den börda, som lagrådstjänstgöringen obestridligen innebär, förkorta dessa perioder skulle uppenbarligen i hög grad försvåra inplaceringen av större lagförslag. Även om klagomål någon gång må hava försports över periodens längd, torde den alldeles övervägande meningen bland dem, som tjänstgjort i lagrådet, vara, att den nu gällande regeln även från ledamöternas synpunkt äger företräde

framför en bestämmelse, som fastsloge en period av t. ex. ett år. Avbrotten i domstolsarbetet i och för laggranskning återkomme eljest alltför ofta, och ledamöterna å laggranskande avdelning hunne ej draga tillbörlig nytta av de fördelar, som på ett verksamhetsområde sådant som detta vinnes genom vanan vid inbördes samarbete. Ännu mindre vore det tillrådligt att övergå till den principen, att tjänstgöringstidens längd skulle avpassas efter behovet i varje särskilt fall. Vid första påseende kunde det väl synas naturligt och riktigt att låta det laggranskande organets sammansättning växla allt efter det föreliggande materialets beskaffenhet. Emot denna tanke möta emellertid betänkligheter av såväl principiell som praktisk art. De regler, enligt vilka högsta domstolen har att förrätta val av dem, som skola handhava laggranskningen, måste så utformas, att valets utfall ej onödigtvis utsättes för kritik. Detta syfte nås bäst därigenom att valet, såsom för närvarande, förrättas för en längre tid och utan närmare kännedom om vilka lagförslag under denna tid skola bliva föremål för granskning. Skulle sammansättningen mer eller mindre regelbundet växla med lagförslagen, kunde följden bliva, att högsta domstolen utsattes för anmärkningar beträffande de grunder, som varit för valet bestämmande, något som kunde menligt inverka på domstolens ställning i det hela. En tillämpning av denna princip kunde även leda till att vissa ledamöter alltför ensidigt toges i anspråk för laggranskning med påföljd, bland annat, att den växelverkan mellan justitierådens båda uppgifter, som utgör ett av syftemålen med granskningens anförtroende åt domare i högsta instans, ej i avsedd utsträckning vunnes. Det skall emellertid icke förnekas, att fall kunna inträffa, då väsentliga lättnader i arbetet skulle vinnas, omarbetet kunde läggas i händerna på justitieråd, som äga särskild förtrogenhet med det föreliggande ämnet. Ett exempel erbjuder det fall, då samma lagärende vid upprepade tillfällen blir föremål för prövning. Nämnda förhållande bör dock icke föranleda till ett uppgivande av den nu gällande principen.
    Stadgandet om tvåårsperioden har visat sig väl ägnat att medföra en jämn fördelning av den börda, varom här är fråga, något som däremot helt visst icke skulle bliva fallet beträffande en regel, enligt vilken sammansättningen skulle bestämmas efter mer eller mindre omtvistliga lämplighetssynpunkter. För högsta domstolen bleve det också en lika vansklig som av kollegiala hänsyn grannlaga uppgift att tillämpa en sådan regel. Ävenledes hava nu gällande bestämmelser angående behörighet och skyldighet att tjänstgöra i lagrådet visat sig väl avvägda, varför deras borttagande icke kan förordas, såvitt fråga är om det ständigt verksamma laggranskningsorganet.
    I det föregående hava huvudsakligen kommit i betraktande de återverkningar, förslagets genomförande kunde förväntas utöva på högsta domstolens arbete. Frågan angående behovet av ökade arbetskrafter för laggranskningen är ej alls utredd i förslagets motivering, och det lärer ej ankomma på högsta domstolens ledamöter att till närmare skärskådande upptaga denna fråga. Ehuru de skilda regeringarnas uppfattning angående den grad av skyndsamhet, varmed lagstiftningen rätte-

ligen bör bedrivas, är något som i viss mån undandrager sig lagrådsledamöternas bedömande, torde det dock förtjäna att här framhållas, hurusom erfarenheterna från lagrådets verksamhet icke kunna sägas giva stöd för den uppfattningen, att de nu gällande reglerna angående laggranskningen hittills skulle hava i stort sett utövat någon hämmande inverkan på takten i lagstiftningen. Måhända bör även erinras därom, att den nuvarande ordningen under krisårens svåra påfrestningar visat sig motsvara mycket stora krav på snabbhet och smidighet.

 

    De olägenheter för lagskipningen, med vilka förslaget efter vad i det föregående visats är förenat, äro så betydande, att detsamma måste avstyrkas.

 

    Skulle emellertid åtgärder i förslagets syfte anses oundgängligen påkallade, måste de nya reglerna i ämnet så läggas, att lagskipningens intressen i minsta möjliga utsträckning åsidosättas. Det lärer sålunda vara oundvikligt att uppgiva tanken på tre samtidigt arbetande lagavdelningar. Förslagets ståndpunkt, enligt vilken vid varje behov av ökade arbetskrafter två tillfälliga lagavdelningar skola träda i verksamhet, lider av en påtaglig brist på smidighet och torde snarast hava sin förklaring uti den form, som valts för behovets fyllande, nämligen upplösning av en dömande avdelning. Den frågan framställer sig då, huruvida erforderliga arbetskrafter för en tillfällig lagavdelning kunde vinnas utan att de med förslaget förenade riskerna för en avsevärd ökning av högsta domstolens arbetsbalans uppstode. Den enda utväg, som i sådant syfte kunde tillgripas, lärer vara att antalet ledamöter på den dömande avdelning, som regelmässigt består av sju justitieråd, för en tid minskades till fem, varjämte suppleanternas antal minskades med en. Härvid är att märka, att minskningen i antalet ledamöter å sistnämnda avdelning måste fortfara även sedan den tillfälliga lagavdelningen avslutat sitt arbete och till dess de rubbningar i suppleanttjänstgöringen, som inträtt, hunnit till fullo utjämnas. För att svårigheterna med avseende på lagskipningens upprätthållande ej skulle bliva alltför stora, bleve det nödvändigt att begränsa den tillfälliga lagavdelningens verksamhet till ett fåtal veckor, allra högst sex årligen. Under inga förhållanden borde inkallandet av sådan avdelning få föranleda minskning av antalet sessionsveckor. Ledamot å tillfällig lagavdelning måste följaktligen vara pliktig att inträda, så snart nödigt antal ledamöter skulle saknas för arbetets upprätthållande å samtliga lagskipande avdelningar, dispensavdelningen inberäknad. Vid första inträffande sjukdomsfall måste den tillfälliga lagavdelningens krafter tagas i anspråk för dispenstjänstgöring.
    Det torde ur vissa synpunkter böra förordas, att det laggranskande organet, vare sig det arbetar på en eller två avdelningar, fortfarande betraktas såsom en självständig institution benämnd lagrådet. Laggranskningsuppgiftens egenart blir därigenom på lämpligt sätt betonad och vikten av den avvägning mellan lagskipningens och lagstiftningens intressen, som måste ske varje gång fråga uppstår att taga ytterligare tre justitieråd i anspråk för laggranskningen, framträder klarare. Då lag-

granskande avdelning icke, såsom händelsen var före 1909 års lagändring, skall hava lika stark sammansättning som dömande, utan bestå av allenast tre justitieråd bland tjugufyra, synes det även vara riktigast, att dess yttranden ej avgivas i högsta domstolens namn.
    En lösning av den föreliggande frågan efter nu i korthet antydda riktlinjer skulle ej blott åt lagskipningen bevara de etthundrafemton sessionsveckorna utan även erbjuda vissa andra förmåner i organisatoriskt hänseende i jämförelse med förslaget. Sålunda skulle, bland annat, rubbningar i revisionssekreterarnes tjänstgöring helt och hållet undvikas. Men frånsett att anordningen så tillvida innebure ett steg i orätt riktning, som den skulle öka antalet sessionsveckor, då dömande avdelning bestode av allenast fem ledamöter, vore densamma förenad även med andra betydande olägenheter. Främst är härvid att nämna det redan antydda förhållandet att högsta domstolens hela organisation och de särskilda ledamöternas krafter bleve mycket starkt ansträngda. Utav det reducerade antal suppleanter, som vore sysselsatta med de cirkulerande målen, måste vid inträffande sjukdomsfall en eller flera omedelbart tagas i anspråk såsom vikarier. Till undvikande av stockning i arbetet kunde det bliva nödvändigt att sedermera bereda dessa ledamöter ökad tid för behandlingen av nämnda mål. Därigenom bleve den tidpunkt ytterligare fördröjd, vid vilken arbetet inom högsta domstolen kunde återgå till normala förhållanden och en sjumannaavdelning ånyo träda i verksamhet. Särskilt om sjukdomsfall av längre varaktighet inträffade, kunde betänkliga rubbningar inträda och arbetsbördan bliva nästan olidlig. Att detta måste menligt inverka på arbetsresultatet ligger i öppen dag. Med hänsyn till vad nu sagts kan det rent av synas tvivelaktigt, om den skisserade anordningen med en tillfällig lagavdelning skall visa sig möjlig att i praktiken genomföra och om verkligen de fördelar för lagstiftningen, som därmed kunde vinnas, överväga de allvarliga olägenheter för lagskipningen, med vilka den är förenad. I varje fall böra betänkligheterna allenast under den förutsättningen få vika, att behovet av åtgärder i förslagets syfte efter företagen utredning verkligen befinnes vara trängande. Och om en möjlighet öppnas att i ökad utsträckning anlita högsta domstolens arbetskrafter för laggranskningen, är det av synnerlig vikt, att bestämmelserna i ämnet så avfattas, att denna möjlighet kan tagas i bruk allenast då i det särskilda fallet ett påtagligt behov föreligger. En oeftergivlig förutsättning är ock att den tillfälliga lagavdelningen icke tages i anspråk för granskningen av andra lagförslag än sådana, vilkas behandling med visshet kan beräknas vara slutförd inom den för avdelningens verksamhet bestämda maximitiden. Om granskningen av ett lagförslag pågår, då denna tid löper ut, måste nämligen handläggningen av detta ärende avbrytas med påföljd att det därå nedlagda arbetet går helt och hållet förlorat eller i bästa fall kan fullföljas först ett följande år, om nämligenen tillfällig lagavdelning med enahanda sammansättning då lämpligen kan bringas till stånd. Till en tillfällig lagavdelning skulle sålunda kunna med fördel hänskjutas allenast lagförslag av mindre omfattning.

    Det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget åsyftar så tillvida en ändring i den laggranskande myndighetens sammansättning, att det normala antalet ledamöter nedsättes från fyra till tre. Såsom ovan nämnts skulle i allmänhet allenast tre justitieråd deltaga i laggranskningen och endast då Konungen för visst fall så funne nödigt jämväl en av regeringsrättens lagfarna ledamöter därtill förordnas.
    Varje minskning av antalet ledamöter är naturligtvis ägnad att menligt inverka på granskningens allsidighet och auktoritet. Avgörande betänkligheter synas dock ej kunna anföras emot en minskning till tre ledamöter eller samma antal som föreslogs i den kungl. propositionen till 1909 års riksdag. Något dröjsmål med ärendenas behandling torde en sådan ändring i stort sett icke föranleda.
    Av det nu föreliggande förslagets hela läggning följer, att minskningen måste ske i den formen, att regeringsrätten icke längre blir ständigt representerad vid laggranskningen. Tydligt är emellertid, att frågan kan så lösas, även om lagrådet bibehålles såsom en fristående institution. Såsom skäl för den föreslagna ändringen åberopas i förslagets motivering, att därigenom ett med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda önskvärt tillskott vunnes i regeringsrättens arbetskrafter. Huruvida detta tillskott lämpligen kan tillgodogöras på ett sådant sätt. att värdet därav uppväger de betänkligheter, som kunna anföras emot försvagandet av lagrådets sammansättning, är en fråga, vars besvarande ej torde tillkomma högsta domstolens ledamöter.»
    Justitierådet Svedelius anförde:
    »Jag instämmer i det av justitierådet Ekeberg avgivna yttrandet men vill i avseende å frågan, i vad mån erfarenheterna från lagrådets verksamhet kunna anses giva stöd för åsikten om ett föreliggande behov av ökade arbetskrafter för laggranskningen, tillägga följande.
    Såvitt nämnda fråga låter sig bedömas med ledning uteslutande av arbetsresultatet i lagrådet, vill det synas, som om först under den senaste tiden — närmare bestämt under innevarande år — ett dylikt behov egentligen kan sägas hava framträtt. Tidigare har granskningen av samtliga till ett visst lagråd remitterade förslag regelmässigt hunnit slutföras inom sådan tid, att propositioner kunnat framläggas vid härför avsedd riksdag; endast undantagsvis har i några fall inträffat, att granskningsarbetet tagit så lång tid eller kunnat påbörjas först så sent, att pågrund härav proposition ej kunnat avlåtas förr än till en följande riksdag. Att vid ombyte av lagråd balans förelegat, så att något till föredragning inför det avgående lagrådet remitterat förslag måst överlämnas till det efterföljande har före år 1926 förekommit endast vid ett tillfälle, då balansen dock omfattade blott ett enda jämförelsevis ringa lagförslag. Ett motsvarande förhållande vid ett annat tillfälle synes hava sammanhängt därmed, att genom lagändring tjänstgöringstiden för det då avgående lagrådet förkortats med tre månader.
    Såsom redan förut antytts, har emellertid under innevarande år situationen blivit i viss mån en annan. I fråga om fyra till lagrådet remitterade förslag, därav dock intet av större omfattning, vilka förslag över-

lämnats resp. den 23 november och den 19 december 1925 samt den 4 januari och den 10 februari 1926 och varit avsedda att föreläggas innevarande års riksdag, kunde, till följd av att lagrådet var fullt upptaget med granskningen av andra förslag, denna avsikt icke förverkligas. Efter propositionstidens utgång remitterades till lagrådet ytterligare ett antal förslag, därav ett av vidlyftigare beskaffenhet, vilket sistnämnda förslag dock icke överlämnades i syfte att behandlas av det då fungerande lagrådet, vars tjänstgöringsperiod utgick den 31 augusti detta år. Då i slutet av nästlidne juni månad med då inträdande ferier den faktiska tjänstgöringen för det fungerande lagrådet upphörde, var situationen följande. Av förut omförmälda fyra förslag återstod ett oföredraget. Av de efter propositionstidens utgång överlämnade förslagen återstodo oföredragna — förutom det nyssnämnda, icke till omedelbar föredragning avsedda — ytterligare tre förslag, samtliga av jämförelsevis mindre betydande omfattning och till lagrådet överlämnade resp. den 11 maj, den 7 och den 14 juni. Balansen vid tjänstgöringsperiodens utgång uppgick sålunda till ett antal av fem förslag. Anmärkas må, att under tjänstgöringsperioden av lagrådet avgivits sammanlagt 94 utlåtanden.
    Den närmaste anledningen till att granskningen av de fyra förslag, som varit avsedda att föranleda propositioner till årets riksdag, på sätt ovan angivits, blivit fördröjd torde vara att söka i den tidsutdräkt, som vållats genom behandlingen av det synnerligen vidlyftiga förslaget till lag om delning av jord å landet m. fl. därmed sammanhängande lagförslag, över vilka lagrådet avgav utlåtande den 4 nästlidne januari. Och med avseende å dessa förslag föreligger en särskild omständighet, som vid bedömande av frågan om behovet av en tidvis inträdande förstärkning av lagrådets arbetskrafter icke må förbises och vari enligt min uppfattning den huvudsakliga orsaken till den nu inträdda situationen är att söka. Den 5 november 1920 remitterades till lagrådet de förslag i enahanda ämnen, som innefattades i jordstyckningskommissionens den 16 oktober samma år avgivna betänkande. Efter det sistnämnda förslag med vissa längre eller kortare avbrott förekommit till behandling i lagrådet under åren 1920—1922, förordnade Kungl. Maj :t den 28 augusti 1922, att remissbeslutet den 5 november 1920 ej skulle innefatta skyldighet för lagrådet att avgiva utlåtande över omförmälda förslag i vidare mån än såvitt anginge förslagens huvudgrunder. Av denna under lagrådets tillvaro hittills enastående åtgärd blev en naturlig följd, att sedan efter avslutad föredragning lagrådet den 4 oktober 1922 avgivit utlåtande i den begränsade omfattning, som i beslutet den 28 augusti samma år angivits, samt ifrågavarande förslag därefter inom justitiedepartementet undergått överarbetning, ny remiss till lagrådet för erhållande av fullständigt utlåtande måste äga rum, vilket skedde den 21 augusti 1924. Resultatet av åtgärden blev således, att dessa synnerligen omfattande förslag måste med endast några års mellanrum två gånger passera lagrådet, vars sammansättning under tiden växlat. Anteckningar, som föras rörande tjänstgöringen i lagrådet, giva vid handen, att för förslagens behandling i lagrådet åtgått vid den första föredragningen en tid av i runt tal 140 och vid den senare ungefär 160 arbetsdagar, med

vilket uttryck jag då åsyftar dagar, då lagrådet haft session, samt ordinarie sessionsdagar, som använts till hemarbete.
    Om 1920—1922 års lagråd fått i vanlig ordning avgiva fullständigt utlåtande och i följd härav den nya remissen till det under tiden den 1 september 1924—den 31 augusti 1926 tjänstgörande lagrådet icke blivit erforderlig, skulle således hela den ovan angivna tiden av cirka 160 arbetsdagar för det senare lagrådet stått till buds för granskning av andra lagförslag. Även med tillbörlig hänsyn därtill att fullständig behandling av jorddelningslagstiftningen genom förstberörda lagråd måst medföra viss förskjutning av granskningen av andra föreliggande förslag, kan det efter min uppfattning icke råda det ringaste tvivel därom, att nyssnämnda tid skulle varit mer än tillräcklig för att 1924—1926 års lagråd därunder skulle hava medhunnit granskningen av de fyra förslag, vilkas framläggande för riksdagen nu blivit fördröjt, och det synes ganska antagligt, att under angivna förutsättning någon balans vid senaste ombytet av lagrådsledamöter icke behövt ifrågakomma, åtminstone såvitt angår förslag, vilka överlämnats å sådan tid, att behandlingen av desamma faktiskt kunnat medhinnas inom den under perioden återstående tjänstgöringstiden. »
    Justitierådet Carlson, med vilken justitieråden Christiansson och Wedberg förenade sig, yttrade:
    »Jag instämmer med justitierådet Ekeberg med erinran att den ifrågasatta minskningen av antalet ledamöter i lagrådet och upphörandet av regeringsrättens reguljära deltagande i dess arbete synes vara av principiell innebörd. Intetdera står i överensstämmelse med de grundsatser, på vilka den nuvarande institutionen blivit uppbyggd, sådana de gjort sig gällande vid ifrågavarande grundlagsbestämmelses slutliga utformande. Genom den nya ordningen rubbas regeringsrättens konstitutionella likställighet med högsta domstolen och uteslutes — åtminstone i regeln — den särskilda kunskapen om den administrativa lagstiftningen och dess tillämpning. Man kan ock ifrågasätta om den hittills tillämpade praxis, att, därest ett sjukdomsfall inträffar efter börjad föredragning, behandlingen av lagförslaget fortsättes utan inkallande av ny ledamot, kan bibehållas.
    Den ändrade sammansättningen har för övrigt intet sammanhang med den ifrågasatta nya organisationens ändamål, såvitt den permanenta avdelningen av lagrådet angår. Alla de åsyftade fördelarna skulle, med mindre uppoffring av principer, kunna vinnas, om i grundlagen tillades, att i brådskande fall för granskning av mindre omfattande lagförslag ytterligare en avdelning av lagrådet finge bildas, bestående av tre justitieråd. Detta under förutsättning att man över huvud taget anser den ifrågasatta organisationen genomförbar.»
    Justitierådet Sundberg anförde:
    »För ett rätt bedömande av den föreliggande frågan har synts mig vara av intresse att undersöka mängden och beskaffenheten av de ärenden, som hittills varit föremål för lagrådsbehandling. I sådant syfte har jag genomgått lagrådets protokoll från tiden för lagrådets tillkomst intill den 1 september 1926 och därvid, särskilt för varje lagrådsperiod,

antecknat dels de mera omfattande eller eljest arbetskrävande lagförslag, rörande vilka lagrådet avgivit utlåtanden, dels ock antalet av övriga remitterade förslag. Jag har alldeles förbigått sådana ärenden, som till lagrådet remitterats med föranledande därav att ett riksdagen genom kungl. proposition förelagt lagförslag av riksdagen antagits med vissa ändringar; och då, såsom vid flera tillfällen skett, ett lagförslag flera gånger remitterats till samma lagråd med huvudsakligen oförändrat innehåll, har antalet paragrafer i förslaget icke upptagits mera än en gång.
    Den sålunda verkställda undersökningen har lämnat följande resultat.
    Första lagrådet, vars verksamhet omfattade tiden från och med den 27 maj 1909 till och med den 14 mars 1911, avgav utlåtanden rörande följande större lagförslag: lagstiftning om arbetsavtal, aktiebolagslagen, förenings- och sjukkasselagarna, banklagstiftningen, lagstiftningen om exekutiva auktioner, lagen om vattenfallsrätt och ecklesiastik boställsordning, omfattande sammanlagt 1,106 §§, därav för aktiebolagslagen med följdförfattningar 173 §§ och för lagstiftningen om exekutiva auktioner 208 §§. Antalet övriga av lagrådet efter remiss behandlade ärenden utgjorde 13.
    Andra lagrådet den 15 mars 1911—den 31 december 1912 avgav utlåtanden över förslag rörande lagen om internationella rättsförhållanden beträffande äktenskap, lagstiftningen om tillsyn å och utlämnande av utlänningar, spionerilagen, lagen om understödsföreningar, lagen om arbetarskydd, lagstiftningen om frälseräntor, expropriationslagstiftningen samt lagstiftningen om jakt och fiske om tillsammans 510 §§ samt behandlade dessutom 28 smärre remitterade förslag.
    Tredje lagrådet den 1 januari 1913—den 31 december 1914: alkoholistlagen, lagen om kommission, handelsagenter och handelsresande, strafflagstiftningen för krigsmakten, lagstiftningen om tillsyn å fartyg, äktenskapslagstiftningen och lagstiftningen om måls fullföljd till Kungl. Maj:t om tillsammans 682 §§, därav för strafflagstiftningen för krigsmakten 329 §§ och för äktenskapslagstiftningen 144 §§; 32 andra förslag.

    Fjärde lagrådet den 1 januari 1915—den 31 december 1916: avtalslagen, lagstiftningen om fastighetsregister, fastighetsbildning i stad och avstyckning, expropriationslagstiftningen, olycksfallsförsäkringslagen, lagen om försäkringsrörelse och lagstiftningen om barn utom äktenskapom sammanlagt 830 §§; 53 andra förslag.
    Femte lagrådet den 1 januari 1917—den 30 maj 1919: förfoganderätts- och prisockerlagarna, lagstiftningen om oskälig hyresstegring och oskälig arrendestegring, lagen om allmän tjänsteplikt, ensittarelagen, lagstiftningen om överlåtelse av fast egendom och om skogsskövling, vattenlagen, lagen om ägogränser, renbeteslagen, lagen om villkorlig straffdom, lagen om fri rättegång, prostitutionslagstiftningen, arbetstidslagstiftningen, lagstiftningen om litterär äganderätt, lagen om fondkommissionsrörelse och nya giftermålsbalken om tillhopa 1,332 §§, varav

för vattenlagen med följdförfattningar 538 §§ och för nya giftermålsbalken 293 §§; 103 andra förslag.
    Sjätte lagrådet den 31 maj 1919—den 8 oktober 1920: arbetstidslagstiftningen, lagstiftningen om medling i arbetstvister, lagstiftningen om elektrisk kraft, konkurslagen, lagstiftningen om tvångsförvaltning av fastighet, lagstiftningen om torrläggning av mark och lagen om polisundersökning i brottmål om tillhopa 932 §§, varav för konkurslagen med följdförfattningar 384 §§, lagstiftningen om torrläggning av mark 287 §§ och lagen om polisundersökning i brottmål med följdförfattningar 112 §§; 73 andra förslag.
    Sjunde lagrådet den 9 oktober 1920— den 6 oktober 1922: lagen om emissionsrörelse, lagen om bysamfälligheter, lagen om ströängar, lagen om vägar på landet, ensittarelagen, arbetstidslagstiftningen, sjömanslagen och sparbankslagen, om tillhopa 425 §§; skiftesstadgan med följdförfattningar, i vilket ärende lagrådets uppdrag under ärendets behandling begränsades till avgivande av utlåtande såvitt anginge de remitterade förslagens huvudgrunder och av lagrådet avgavs ett utlåtande omfattande 103 trycksidor; 63 andra förslag.
    Åttonde lagrådet den 7 oktober 1922—den 31 augusti 1924: medborgarrättslagen, hyreslagen, arbetstidslagstiftningen, skogslagarna, lagstiftningen mot spritsmuggling, åborättslagen, förmynderskapslagstiftningen och renbeteslagen om tillsammans 586 §§, därav för skogslagarna med följdförfattningar 70 §§, åborättslagen med följdförfattningar 105 §§ och förmynderskapslagstiftningen 210 §§; 43 andra förslag.
    Nionde lagrådet den 1 september 1924—den 31 augusti 1926: trustlagen, ensittarelagen, lagen mot bulvanköp, lagstiftningen angående bolags förvärv av fast egendom, ecklesiastik boställsordning, lagen om enskilda vägar, skifteslagstiftningen, lagstiftningen om sjukkassor och återförsäkringskassor, arbetstidslagstiftningen, lagstiftningen om olycksfall i arbete, lagen om försäljning av kyrklig jord och lagstiftningen om återfallsförbrytare om tillsammans 715 §§, därav för skifteslagstiftningen 329 §§; 59 andra förslag.
    Denna statistiska uppställning, så ofullkomlig den än är, giver dock vid handen, att ett vart lagråd haft att behandla ett eller flera synnerligen omfattande lagförslag. Det torde icke vara sannolikt, att lagstiftningen allt framgent kan fortgå i den raska takt, som under de senaste två decennierna följts; tvärtom synes i rättssäkerhetens intresse önskvärt, att en viss återhållsamhet iakttages i fråga om tillskapandet av nya lagar. I vad fall som helst lärer emellertid, enligt den erfarenhet jag vunnit vid tjänstgöring i lagrådet under två särskilda lagrådsperioder, stockning i lagrådets arbete endast i sällsynta undantagsfall behöva ifrågakomma, så framt i god tid före ett lagråds trädande i verksamhet noggrann plan utstakas för behandlingen åtminstone av de större förslag, som äro avsedda att remitteras till lagrådet, och denna plan sedan följes. Uppmärksammas bör därjämte, hurusom det är av synnerlig betydelse för snabbheten i lagrådets arbete, att de till lagrådet remitterade förslagen äro omsorgsfullt utarbetade.

    Jag instämmer i de av justitierådet Ekeberg gjorda erinringarna emot det förslag, varöver yttranden från högsta domstolens ledamöter nu infordrats, med tillägg att jag, särskilt med hänsyn till det alltmera växande antalet av huvudsakligen administrativa lagförslag, finner mig böra avstyrka varje sådan förändring av lagrådets sammansättning, som innebär uteslutande därur av ett regeringsråd såsom ordinarie ledamot. Jag anser ej heller den utväg, som av justitierådet Ekeberg antytts, vara framkomlig, då jämväl denna lösning av frågan skulle medföra sammanblandning av rättsskipningen och lagstiftningen till betänklig skada för rättsskipningen.»
    Justitierådet Kôersner, med vilken justitieråden Gullstrand, Dyberg och Edelstam voro ense, yttrade :
    »Jag instämmer i justitierådet Ekebergs avstyrkande av det föreliggande förslaget.
    I fortsättningen av sitt yttrande har justitierådet Ekeberg såsom en tänkbar utväg för ernående av en tillfällig lagavdelning ifrågasatt, att antalet ledamöter på högsta domstolens sjumansavdelning skulle för enkortare tid, allra högst sex veckor årligen, minskas till fem och samtidigt suppleanternas antal minskas med en. Mot en dylik anordning har justitierådet Ekeberg själv anfört skäl av sådan vikt, att han funnit sig böra beteckna såsom tvivelaktigt, om anordningen skulle visa sig möjlig att i praktiken genomföra och om verkligen de fördelar för lagstiftningen, som därmed kunde vinnas, övervägde de allvarliga olägenheter för lagskipningen, med vilka den vore förenad. För egen del finner jag de av justitierådet Ekeberg sålunda åberopade skälen vara så betydelsefulla, att den ifrågasatta utvägen må, såsom med all sannolikhet ländande till större skada för lagskipningen än nytta för lagstiftningen, anses vara icke framkomlig.
    Beträffande det laggranskande organets benämning och sammansättning är jag ense med justitierådet Ekeberg.»
    Justitieråden Thomasson, Skarstedt, Molin och Appelberg instämde med justitierådet Köersner med hänvisning tillika till den av justitierådet Sundberg gjorda utredningen angående den arbetsprodukt, varom lagrådets hittillsvarande verksamhet bär vittnesbörd.