Hovrättsreformen. Över betänkandet angående ändringar i hovrätternasorganisation, arbetsssätt och löneförhållanden m. m. (se Sv. J. T. 1927 s. 79) hava yttranden avgivits av bland andra myndigheter hovrätterna och högsta domstolen. Dessa hava därvid avstyrkt, att förslaget, såvitt det avser omorganisation av hovrätterna, bringas till utförande, men tillstyrkt, att en lönereglering för den dömande personalen i hovrätterna genomföres. De sakkunnigas förslag har i huvudsakliga delar tillstyrkts i Svea hovrätt av presidenten och nio hovrättsråd, i Göta hovrätt av tio hovrättsråd och i hovrätten över Skåne och Blekinge av t. f. presidenten och tre hovrättsråd.
    Svea hovrätt anser, att med den av de sakkunniga föreslagna organisationen nedsättandet av det domföra antalet ledamöter till tre måhända icke möter alltför stora betänkligheter. Ett oeftergivligt villkor för en sådan nedsättning av det domföra ledamotsantalet vore emellertid enligt hovrättens åsikt, att den av de sakkunniga föreslagna löneförhöjningen beviljas, enär endast därigenom torde vinnas garanti för att så högt kvalificerade krafter, som förslaget åsyftar, städse kunna förvärvas för dessa tjänster. Hovrätten anser emellertid, att det i allt fall måste vara en fördel, att antalet domare är relativt stort, detta såväl ur synpunkten av domstolens auktoritet som i betraktande av den mera ingående och allsidiga granskning, som därigenom kan förväntas komma målen till del.
    Samtliga hovrätter anse, att förslagets genomförande skulle medföra en försämrad juristutbildning; Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge finna det nuvarande systemet jämväl ur rekryteringssynpunkt vara att föredraga.
    I fråga om vikariatsystemet vid hovrätterna uttalar Svea hovrätt, att den finner det ingalunda otillfredsställande, att personer vid den ålder, hovrättsassessorerna i regel uppnått, och med den utbildning, som föregått deras förordnande till assessorer, deltaga i hovrätternas dömande verksamhet. De yngre ledamöternas deltagande i det gemensamma arbetet är enligt hovrättens uppfattning synnerligen värdefullt och under förutsättning att proportionen mellan dem och de äldre ordinarie ledamöterna hålles någorlunda väl avvägd, torde med avseende å hovrätternas förmåga att fylla sin uppgift såsom dömande myndighet deras nuvarande organisation kunna uthärda en jämförelse med den av de sakkunniga föreslagna. Hovrätten anser emellertid, att tjänstgöringen inom hovrätterna för närvarande i proportionsvis väl hög omfattning bestrides av adjungerade ledamöter. Detta finner hovrätten äga sin grund i den under kristiden abnormt stegrade tillförseln av mål, vilket i sin ordning nödvändiggjort upprättande av extra divisioner. Det synes vidare hovrätten rimligt att uppställa den fordran, att de unga juristerna, sedan de vid hovrätten avancerat till assessorer, under ej allt för kort tid få ägna sina krafter åt hovrättsarbetet. Med hänsyn såväl till arbetets kvalitet som till dess kvantitet är det önskvärt, att domstolarnas sammansättning ej genom allt för täta ombyten rubbas.
    Göta hovrätt anför, att man vid reaktion mot vikariatsystemet lätt skjuter över målet. Ett avsevärt kvantum yngre element kan ej vara annat än tillgagn för hovrätternas lagskipning. De yngre ledamöterna besitta i allmänhet större receptivitet och livligare kontakt med doktrinen. Ur konfrontationen med de äldre kollegernas större livserfarenhet och rutin bör ett gott resultat

 

11 — Svensk Juristtidning 1927.

kunna förväntas. En väsentlig förutsättning härför är emellertid, att det yngre elementet bibehålles vid sin ställning och sitt ansvar som domare. Föredragningen måste alltid härvid bliva ett mindre tillfredsställande surrogat, även om den såsom i varje fall är oeftergivligt, förknippas med skyldighet att avgiva förslag till decision. Hovrätten framhåller särskilt den väsentliga olikheten i mängden av bearbetat material för en domare och en föredragande. På den senare kommer endast en bråkdel av vad den förre får under sin behandling. Hur rationellt än materialet fördelas mellan föredragandena, synesrisken för en bland annat på bristande erfarenhet beroende otillfredsställande föredragning vara synnerligen stor.
    Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara att gå för långt, då man vill helt avskaffa vikariatsystemet i hovrätterna, och uppställer såsom ett önskemål, att tre ordinarie ledamöter må kunna indelas å varje division. För ernående härav och för erhållande av väl kvalificerade tjänstgörande ordinarie ledamöter synes det hovrätten lämpligt att återgå till det före 1909 gällande systemet med uppdelning av ledamöterna i två grader.
    Svea hovrätt finner den föreslagna organisationen ej heller i och för sig innebära garanti för ökad arbetskapacitet samt avstyrker bestämt de föreslagna bestämmelserna till förhindrande av framtida arbetsbalanser. Hovrätten medgiver, att ledamöternas befrielse från målens beredande till föredragning innebär en mycket avsevärd lättnad i deras arbete. Men denna lättnad motsvaras å andra sidan av ökade skyldigheter. Då antalet ledamöter å varje division skulle minskas från fem till fyra samt av dessa ordföranden såsom kompensation förde ökade göromål, som ålagts honom, skulle vara befriad från all kontrolläsning, finge en var av divisionens tre övriga ledamöter sig ålagt att kontrollläsa handlingarna i en tredjedel av samtliga vademål och skriftväxlingar motför närvarande en fjärdedel samt en tredjedel av alla besvärsmål och ansökningsärenden, beträffande vilka kontrolläsningen nu åligger ordföranden. Vidare torde det beträffande vademålen kunna förutsättas bliva mera betungande att kontrolläsa mål, vari allenast föreligger ett av en jämförelsevis oerfaren föredragande före målets föredragning uppsatt förslag till dom, än mål vari, såsom nu är fallet, föreligger ett av ledamot efter föredragningen och den gemensamma överläggningen avfattat votum. Härutöver, anser hovrätten, bör jämväl beaktas den skärpning i ledamöternas tjänstgöringsskyldighet, som skulle följa dels därav att vid behov av tjänstledighet hovrättsråden finge i viss omfattning tjänstgöra såsom suppleanter för varandra dels ock därav att tjänstledighet för vinnande av lättnad i arbetsbördan enligt förslaget ej kan ifrågakomma. Hovrätten förklarar sig hava kommit till den bestämda uppfattningen, att lättnader i arbetet enligt förslaget samt de ökade skyldigheter den föreslagna organisationen skulle medföra ungefärligen uppväga varandra. Det ökade arbetsresultat, som med förslaget åsyftas för förhindrande av framtidabalans, skulle enligt hovrättens åsikt följaktligen icke kunna vinnas utan enför ledamöterna väsentligt ökad arbetsbörda; men en forcering av arbetet skulle innebära en allvarlig fara för rättsskipningen, frånsett att den för hovrättens redan hårt betungade arbetskrafter skulle kunna bliva ödesdiger.
    Göta hovrätt finner det mindre tilltalande att för ett sådant intellektuellt arbete som dömande verksamhet föreskriva bestämda tider, när visst arbetsresultat bör föreligga; hovrätten finner emellertid skälig anledning antaga, att

genom den föreslagna organisationen med särskilda föredragande ett större antal mål skall kunna avgöras och har därför i princip intet att erinra mot den föreslagna anordningen att ställa hovrätternas arbetsresultat i direkt relation till antalet inkommande mål.
    Såväl Svea hovrätt som Göta hovrätt åberopa vidare den förestående processreformen såsom skäl mot att vid nuvarande tidpunkt en omorganisation av hovrätterna genomföres. Göta hovrätt anser, att de föreslagna organisatoriska förändringarna på grund av sitt intima sammanhang med spörsmålet om förändrad processordning och domstolsorganisation i själva verket ej kunna undgå att verka föregripande på denna fråga.
    Sex hovrättsråd i Svea hovrätt och två hovrättsråd i hovrätten över Skåne och Blekinge hava hemställt, att i de sakkunnigas förslag måtte vidtagas den ändring, att assessorerna d. v. s. de två äldsta föredragandena å varje division tillerkännes rätt att deltaga i avgörandet av de mål, som av dem föredragas. Därest i ett av assessor föredraget mål två ledamöter stanna mot två, skulle den fjärde ordinarie ledamoten å divisionen tillkallas såsom femte man. Enligt detta förslag skulle domföra antalet ledamöter bliva tre allenast i de enklare mål, som skulle föredragas av fiskal.
    Presidenten i Svea hovrätt har i ett särskilt yttrande riktat en ingående kritik mot vikariatsystemet vid hovrätterna, vilket enligt hans uppfattning visar tendens att mer och mer tilltaga. Han anför bl. a., att i Svea hovrätt för närvarande omkring hälften av hovrättens ledamöter äro adjungerade, att av hovrättens tio divisioner ungefär hälften bestå av två ordinarie och tre vikarierande ledamöter, att avgången bland de adjungerade ledamöterna därstädes vartdera av åren 1924 och 1925 utgjort 8, att av de för närvarande därpå stadigvarande sätt anställda vikarierna 8 tjänstgjort mindre än ett år och åtta andra mindre än två år. Presidenten framhåller vidare, att det är under de senaste tjugu åren, som vikariatsystemet i hovrätterna urartat. Medanunder 1890-talet från Svea hovrätt avgång till justitierevisionen och till lagstiftningsarbete ifråga kom allenast i ett eller två fall årligen, och därvid före sådan avgång i regel inföll en vida längre ledamotstjänstgöring än för närvarande — oftast fem till sex år — uppvisar senaste tjuguårsperiod i fråga om antalet fall av sådan avgång ett årligt medeltal av något mera än fyra. Normaltiden för tjänstgöring såsom adjungerad ledamot, vilken under kristiden nedgick till något över två år, växlar för närvarande mellan tre och fyra och ett halvt år; skulle under den närmaste framtiden avgång äga rum i samma omfattning som under de senaste två åren, lider det intet tvivel, att denna normaltid kommer att nedgå till två år och än mindre, vilket skulle innebära, att de adjungerade ledamöterna lämnade hovrätten ungefär på det stadium, då deras tekniska utbildning för domarekallet kunde anses avslutad. Presidenten uttalar i anslutning härtill, att den yngre ledamotspersonalen i hovrätterna, ehuru i fråga om nit och begåvning mycket högt stående, dock i följd av den allt för hastiga växlingen, icke kan i önskvärd grad fylla sin maktpåliggande uppgift i hovrätterna. Nämnda förhållande skulle måhända icke te sig allt för betänkligt, därest utsikterna för den framtida rekryteringen av den ordinarie domarepersonalen i hovrätterna tedde sig gynnsammare. Praktiskt taget torde det emellertid, såvitt rörer Svea hovrätt, kunna sägas vara uteslutet, att en adjungerad ledamot, som erhåller anbud å revisionssekreterare

förordnande eller jämförligt uppdrag, avvisar ett dylikt anbud eller mottager det allenast i avsikt att längre fram återvända till hovrätten. Den kvalitetsförsämring, som torde vara att motse, om hovrätterna lämnas vind för våg, lärer visserligen icke stå omedelbart för dörren, men icke desto mindre vara ofrånkomlig.
    Presidenten medgiver, att det nu tillämpade vikariatsystemet ur utbildningssynpunkt medför vissa fördelar. Hovrätternas uppgift såsom utbildningsanstalter får emellertid icke göras till huvudsak. Dessa domstolars främsta uppgift måste vara att prestera en fullgod rättsskipning. Allenast för det fall att det med fog kan göras gällande, att fullgörandet av detta åliggande åtminstone icke lider men genom tillämpande av ett vittgående vikariatsystem, synes man äga fog för att till stöd för systemet åberopa utbildningssynpunkter.
    Presidenten tillerkänner vidare ett visst mått av berättigande åt den invändning, som framställts mot förslaget att överflytta den nuvarande ledamotsföredragningen av vademål å särskilda föredragande, att föredragningen komme att bliva mindre tillfredsställande, framförallt mindre koncentrerad. Presidenten framhåller emellertid, att de nuvarande fiskalerna, i varje fall på senare stadier av sin tjänstgöring, ofta äro i stånd att prestera en fullgod föredragning, och han håller före, att de befattningshavare, som i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle få sig anförtrott att föredraga vademål, efter några års tjänstgöring i hovrätten i allmänhet skola vara i stånd att nöjaktigt fullgöra en revisionssekreterares åligganden. Han vill ej förneka, att de av de sakkunniga föreslagna anordningarna härvidlag komma att medföra någon olägenhet. Enligt presidentens uppfattning kunna emellertid de olägenheter, som vikariatsystemets begränsande till äventyrs medför i fråga om arbetet i högsta domstolen, ingalunda uppväga de stora fördelar för rättsskipningen i andra instans, som äro att påräkna av en dylik begränsning.
    Såväl Svea hovrätt som Göta hovrätt hemställa, att åtgärder snarast vidtagas till förbättrande av presidenternas och hovrättsrådens löner. Svea hovrätt framhåller, att det viktigaste önskemålet är att en väsentlig avlöningsförbättring beredes de äldre hovrättsråden. En lönereglering, som enbart eller huvudsakligen komme de äldre ledamöterna till godo, skulle innebära ett synnerligen verksamt medel att tillföra hovrätterna och där kvarhålla fullt kvalificerade krafter. En dylik lönereglering skulle ej heller med något avsevärt belopp behöva överskrida den kostnadsökning, som de sakkunnigas förslag förutsätter, om hänsyn tages jämväl till förslagets övergångsstat. Presidenten i Svea hovrätt anser, att de av de sakkunniga föreslagna lönebeloppen för hovrättsråden böra höjas med 1,000 kronor.
    Göta hovrätt anser de föreslagna lönebeloppen utgöra de lägsta tänkbara, därest man vill till hovrätterna förvärva de mera dugande aspiranterna.
    Högsta domstolen uttalar, att den föreslagna reformen måste befaras medföra en väsentlig försämring av den utbildning, som för närvarande kommer den i hovrätten tjänstgörande assessorn till del, innan han förordnas till revisionssekreterare; de olägenheter, som på grund härav skulle uppstå för arbetet i högsta domstolen, kunna enligt högsta domstolens mening bliva betydande. En försämring av föredragningens beskaffenhet måste otvivelaktigt leda till att justitieråden se sig nödsakade att i större utsträckning än hittills ägna sig åt kontrolluppgifter. En mindre erfaren föredragande saknar ofta förmåga av

koncentration och spiller följaktligen genom onödig vidlyftighet tiden. En sänkning av föredragandenas kompetens måste därför framtvinga åtgärder till undvikande av stegrad arbetsbalans och försenad lagskipning. Detta syfte åter kan svårligen nås annorledes än genom ytterligare ökning av justitierådens antal, en med hänsyn till kravet på enhetlighet och konsekvens i rättstillämpningen mycket betänklig utväg. Enligt högsta domstolens uppfattning måste särskilt det förhållandet att den, som förordnas till revisionssekreterare, skulle hava varit helt utesluten från självständig domareverksamhet i andra instans, innebära en betänklig försämring i hans utbildning. Det finnes nämligen, anför högsta domstolen, intet mer ägnat att utveckla de egenskaper, som prägla en god revisionssekreterare, än det kollegiala samarbetet under domareansvar med äldre och mera erfarna jurister.
    Högsta domstolen anför vidare, att inom domstolen icke råder mer än en mening därom, att hovrätterna prestera ett synnerligen samvetsgrant och vederhäftigt arbete. Men även om en nedgång i hovrätternas rättsskipning ännu ej gjort sig märkbar, måste det medgivas, att särskilt den allt mer ökade svårigheten att för hovrätterna bevara framstående krafter innefattar en fara förrättsskipningens tillfredsställande utövning i framtiden. Det synes emellertid högsta domstolen i hög grad tvivelaktigt, om de föreslagna förändringarna i hovrätternas organisation och arbetssätt skulle medföra åsyftat resultat. Det väsentliga av vad genom dem kunde ernås torde stå att vinna inom ramen av nuvarande organisation.
    Högsta domstolen finner det synnerligen tvivelaktigt, huruvida de nya divisionerna verkligen skulle erhålla en prestationsförmåga så överlägsen de nuvarandes, att de utan fara för rättsskipningen skulle kunna åtaga sig att i regel prestera ett arbetsresultat ställt i relation till antalet inkommande mål.
    I fråga om vikariatsystemet i hovrätterna uttalar högsta domstolen, att förutsättningen för ett gynnsamt utfall av det för närvarande tillämpade samarbetet mellan äldre och yngre krafter i hovrätterna är, att en skälig proportion mellan åldersklasserna föreligger och att de unga assessorerna ej allt för hastigt tagas från hovrätterna.
    Högsta domstolen medgiver, att en sådan skälig proportion mellan antalet ordinarie ledamöter och antalet assessorer på senare tid ej förelegat, särskilt i Svea hovrätt, men framhåller, att detta beror främst därav att för balansernas avarbetande extra divisioner måst inrättas. En skälig begränsning av vikariatsystemet synes högsta domstolen även utan organisatoriska förändringar kunna vinnas genom meddelande av föreskrifter för uppehållande av en lämplig proportion å en division mellan antalet ordinarie ledamöter och assessorer. Vidare uttalar högsta domstolen, att, sedan uppmärksamheten numera blivit fästad påde brydsamma förhållanden, under vilka hovrätterna arbeta, man torde kunna utgå från att till förekommande av de tillförordnade hovrättsledamöternas förhastiga avgång från hovrätterna noga tillses, att vid hovrättsassessorers och revisionssekreterares anlitande för särskilda uppgifter rättsskipningens krav påskolade krafter icke eftersättes.
    Såsom betänkligast bland de missförhållanden, som av de sakkunniga påtalats, framhåller högsta domstolen den på grund av de ordinarie hovrättsledamöternas löneställning allt mer ökade svårigheten att förmå de mera dugande av de jurister, som fått sin utbildning i hovrätterna, att där kvarstanna. En

tillfredsställande lönereglering torde emellertid enligt högsta domstolens uppfattning med nuvarande ordning kunna genomföras till och med för mindre kostnader för statsverket än de sakkunnigas förslag skulle medföra. Högsta domstolen framhåller, att ur rekryteringssynpunkt huvudvikten ligger därpå, att de äldre hovrättsråden erhålla en väsentligt förbättrad avlöning. Löneförbättringen torde böra inträda vid en tidpunkt, som ligger ej allt för långt efter den, då en jurist av de kvalifikationer, som måste fordras av en hovrättsledamot, kan påräkna utnämning till annan statstjänst av beskaffenhet att utgöra slutpost, främst utnämning till häradshövding. Detta synes med nuvarande organisation enklast kunna vinnas på det sätt, att hovrättsrådsämbetena uppdelas i två klasser med avlöning för hovrättsrådsämbete av lägre klassen efter vad för närvarande gäller i fråga om hovrättsrådsämbete och för hovrättsrådsämbete av högre löneklass samt för ordförande å division i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Ungefär halva antalet hovrättsrådsämbeten synes skäligen kunna hänföras till vardera löneklassen. Genom en lönereglering efter dylika grunder skulle, samtidigt som det för hovrätterna möjliggjordes att i större utsträckning än hittills förvärva och behålla goda krafter, det stora värde bevaras, som hovrätternas insats i juristutbildningen under nuvarande förhållanden utgör. Denna insats har sin främsta betydelse däri att den i hög grad bidragit till vår domarkårs höga standard. Högsta domstolen finner det vara en egendomlig ståndpunkt att ställa lagskipningens intressen i motsats till juristutbildningens; utan en god juristutbildning vinner man ej goda domare.
    Högsta domstolen framhåller ytterligare, att det naturliga och riktiga synes vara att låta anstå med så ingripande organisatoriska förändringar som de nu ifrågasatta tills klarhet vunnits angående den domstolsorganisation, som kommer att ingå såsom led i vår processreform. De sakliga skälen för en löneförbättring äro i och för sig så starka och påtagliga, att förståelse för nödvändigheten av en sådan bör kunna vinnas utan att lönefrågan sammankopplas med organisationsförslag, vilka vid närmare granskning icke framstå såsom tillrådliga.

T. P.