PARTER INFÖR HÖGSTA DOMSTOLEN.

 

ETT NITTIOÅRSMINNE.

 

 

AV

 

JUSTITIERÅDET BIRGER WEDBERG.

 

I dessa processreformatoriska tider torde det icke sakna sitt aktualitetsintresse att H.D. verkligen i ett fall — men troligen ej heller i mer än ett — haft inför sina ögon såväl åklagaren som svarandena i ett omedelbart hos domstolen anhängiggjort brottmål. För detta singuliära rättsfall må därför här lämnas en liten redogörelse. Historia processus blir naturligtvis framställningens huvudämne, men först bör dock species facti korteligen angivas.
    Förvaltningen av sjöärendena utgjordes år 1836 av konteramiralen greve Cronstedt såsom chef och, såsom ständiga ledamöter, två kommendörkaptener, Kreuger och Servais, samt två amiralitetskammarråd, Elers och Widin. Under sommaren insände förvaltningen till K. M:t ett förslag till reglemente för styrelsen och ekonomien vid flottan. D. 28 sept. fastställde K. M:t förslaget med vissa tillägg och förändringar samt anbefallde förvaltningen att ombesörja reglementets tryckning och utdelning till vederbörande. Cronstedt företog sig emellertid, uppenbarligen dock i bästa välmening, att i det från K. M:t återkomna förslaget göra ändringar och tillägg efter sitt eget huvud och lät som reglemente trycka den sålunda omredigerade handlingen. Härom hade han ej meddelat sig med annan än Widin, men han lät likväl kanslisten Holm i förvaltningens protokoll för d. 19 jan. 1837 anteckna att Cronstedt i närvaro av förvaltningens flesta ledamöter givit åtgärden tillkänna. —Sedan Cronstedts manipulationer med reglementet uppdagats, blev han d. 24 febr. 1837 entledigad från chefskapet.
    D. 26 april 1837 föredrogs i H.D. en anmärkningsskrift från J.O. Landin: under framhållande av att förvaltningen vore att anse lika med rikets kollegier, vilka vid åtal för ämbetsfel borde svara inför K. M:ts H.D., begärde han i und. hos K. M:t

 

13 — Svensk Juristtidning 1927.

186 BIRGER WEDBERG.att Cronstedt, Kreuger, Servais, Elers och Widin måtte varda till högbemälde domstol i laga ordning inkallade för att höras och efter omständigheterna sig förklara över den talan han ansåge sig föranlåten anställa o. s. v. Ett klart anspråk alltså att de fem skulle personligen tillstädes komma inför H.D. — ty ännu gällde undantagslöst lagbudet i 15: 1 R.B.: I brottmål svare den själv som anklagad är. Och detta anspråk till påköpet framställt utan att J.O. förut inhämtat vederbörandes förklaring! Det kan ej förvåna att en sådan utomordentlig démarche väckte betänkligheter inom H.D.
    Fem av dess ledamöter (Stråle, Bredberg, Nyblæus, Engelhart och Snoilsky) förklarade dock, utan motivering, att de ansågo den sökta kallelsen böra beviljas. Häri instämde Themptander, men han ville till stöd för sin åsikt uttryckligen åberopa § 6 i J.O:s instruktion d. 1 mars 1830.1
    v. Lindecreutz däremot hade ett yttrande av huvudsakligen detta innehåll: Föreskrifterna i 11 kap. R.B. äro icke efter bokstaven tillämpliga i mål som till omedelbar handläggning hos Konungen i dess H.D. upptagas. "Ej mindre helgden av H.D:s anseende samt mängden av rättegångsärenden därstädes än det skydd, varmed lagen omfattar statens ämbeten och de personersom dem bekläda, samt flere andra grannlaga omständigheter förutsätta, efter mitt omdöme, nödvändigheten av skiljaktige rättegångsformer från de vid allmän domstol vanlige", innan åtal sådant som det förevarande varder utställt till rannsakning i vederbörande parters närvaro. "De från avlägsna tidevarv härstädes förvarade protokoller, hållne dels i justitiefördelningen av Konungens f. d. rådkammare dels i Konungens H.D., vitsorda att i mål av likartad natur med det nu förekomne, där J.K. fört ämbetstalan, aldrig kallelse ågått till parternes personliga inställelse förrän den anklagade först blivit hörd och fått sig skrifteligen förklara över aktors avgivne anmärkningar." Med tillämpning även av 40 p. i k. förkl. d. 23 mars 1807 (se lagboken under 1 : 12 R.B., det inklamrade) tillstyrkte v. L. att J.O:s memorial till en början kommunicerades de anklagade.

 

1 § 6 andra punkten: J.O. äger dock, innan rättegång anställes, och där han så nödigt prövar, att lämna den eller dem, vilka äro i fråga att tilltalas, tillfälle att, inom kort av honom föreskriven tid, inkomma med de upplysningar, till vilka de kunna anse sig befogade.

PARTER INFÖR HÖGSTA DOMSTOLEN. 187    Av samma mening var justitiestatsministern Rosenblad. I ett längre anförande, präglat av den reda och klarhet men i någon mån även av den breda myndighet som i allmänhet utmärker hans yttranden till H.D:s protokoll, kritiserade han bl. a. åberopandet av J.O:s instruktion. Det tillkomme H.D., ej J.O., att föreskriva i vad ordning rättegången borde föras. "Om J.O. tilltalte en hel hovrätt i landsorterne för ämbetsfel, större eller mindre, och önskade ledamöternas personliga inställelse, och det vore H.D:s förbindelse att stämning genast utfärda, så bleve de tilltalade nödsakade att övergiva hemvist och ämbeten samt sig härstädes inställa och K. M:t föranlåten att särskild hovrätt förordna, så framt ej rätten skulle ligga neder.» Tvånget till personlig inställelse, anförde han ytterligare, kunde för de tilltalade bliva ett vida hårdare ansvar än det som efter lag ådömdes dem. Till slut gav han också en erinran om sin eminent vittfamnande erfarenhet angående vad i rikets styrelse sig tilldragit: «Under min ämbetstid har aldrig någon sådan aktion emot överdomare förefallit utom då Göta hovrätt under Konung Gustaf III:s regering tilltalades, men innan Konungen beviljade stämning, voro de tilltalte ledamöter hörde över J.K.Ä:ts anmärkningar.» 1
    Efter denna preliminära omröstning förordnade H.D., i följd av pluralitetens beslut, att Cronstedt och de fyra ledamöterna skulle anbefallas att, vid laga påföljd för uteblivande, onsdagen den 24 nästk. maj kl. XII på dagen sig personligen inför K. M:ts H.D. inställa för att, i anledning av J.O:s å ämbetets vägnar avgivne memorial, i svaromål ingå; varom föredraganden skulle, genom påskrift å tagne bestyrkte avskrifter av samma memorial, vederbörande förständiga och J.O. särskild underrättelse meddela. Den noggranna instruktionen till föredraganden (= rev.-sekr. J. A. Dahlström) visar ärendets exceptionella karaktär. Sin påskrift — säkerligen den enda från K. M:temanerade stämningen under det nuvarande statsskickets tid —

 

1 Aftonbladet d. 2 maj påstod att stämningsyrkandena inom H.D. ej ansetts tillräckligt preciserade. Sedan Dagligt Allehanda polemiserat häremot, uppgav A.B. d. 6 maj att "utom betänkligheten rörande rättegångssättet även vida betänkligare betänkligheter förekommit, kanske utöver vad protokollerne innehålla, och det just hos de män inom H.D., som äro mest ansedde för skarpsinnighet och juridisk takt." Man kan vara övertygad att A.B. ej till dessa män räknade vare sig Rosenblad eller v. Lindecreutz.

188 BIRGER WEDBERG.inledde Dahlström med orden "K. M:t vill härmed i nåder hava anbefallt", och han undertecknade den Stockholms slott på nåd. befallning.1

    Den stora dagen kom. Vid dombordet satt den 79-årige excellensen Rosenblad själv jämte sju justitieråd, när J.O. och de fem svarandena vid upprop inställde sig. Var ej månne hela H.D., från justitiestatsministern ned till vaktmästaren, på en gång road av och en smula orolig för det ovanliga skådespelsom väntade?2
    Spelet började, såsom till en välbeställd rättegång den tiden hörde, med en liten processuell tvist. C. anhöll att få begagna sig av juridiskt biträde, och därom hade han vidtalat ingen mindre än juris doktorn Johan Christopher Lindblad — att han var docent nämnes ej i H.D:s protokoll — som satt och väntade i förmaket. Under Lindblads bekanta konflikt med Svea hovrätt år 1829 hade J.O. Landin såsom hovrättsråd intagit en mot Lindblad mera försonlig hållning, men Lindblad hade dock i sina Bidrag till Kongl. Swea Hof-Rätts Historia (andra häftet s. 8) givit en liten spetsig kommentar även till ett yttrande av Landin. Någon personlig ovilja behöver emellertid ej ha legat under J.O:s anförande att han, med avseende på målets egenskap och då K. M:t redan i nåder förordnat attC. borde personligen infinna sig och avgiva svaromål, i und. hemställde huruvida C:s anhållan kunde bifallas. H.D:s protokoll fortsätter:

 

    Efter överläggning, varunder parterne fått avträda, blev för dem åter inkallade avsagt:
    Ehuru det åligger konteramiralen greve Cronstedt att själv i saken 
svara, vill H.D.3 dock tillåta greven att av biträde i rättegången sig begagna.

 

1 Naturligtvis dröjde det någon dag innan expediering skedde. Aftonbladet klagar d. 2 maj att stämning ännu ej utfärdats, ehuru J.O. redan d. 15 april ingav sitt memorial: "H.D. har alltså givit efterdömet av en stämnings uppehållande i 16 dygn". D. 3 maj meddelar A.B. att "en slags kallelse" lär komma att utfärdas. 

2 Aftonbladet d. 24 maj uppger att J.K. var tillstädes. Härom nämnes dock intet i H.D:s protokoll. Stiliseringen av A.B:s notis anger att meddelaren icke själv närvarit. För visso ägde ej heller allmänheten tillträde. 

3 Anmärkningsvärt är att H.D. i detta omedelbart till parterna riktade beslut ej talar i Konungens namn.

PARTER INFÖR HÖGSTA DOMSTOLEN. 189    Greve Cronstedt feck häruppå avlägsna sig och från förmaket inkalla sin fullmäktig, doktor Lindblad.

    Sedan J.O:s memorial föredragits, fick J.O. uppläsa en skrift eller, såsom det i protokollet mindre brådstörtat heter,

    förmälte J.O., efter given anledning, att då den av honom å ämbetets vägnar började talan nu borde vidare utföras, hade han trott sig pliktig att därvid vara beredd till und. andraganden skrifteligen,var före ock J.O., till utveckling av sin talan så vitt för närvarande kunnat äga rum, uti ett skriftligt anförande sammanfattat de viktigaste saken rörande omständigheter; och avvaktade han nu nåd. tillstånd att detta anförande uppläsa; vilket ock, med därtill lämnad tillåtelse, skedde.

    Fråga väcktes så om det rådrum som svarandena kunde behöva till förklarings avgivande, och säkerligen hoppades Rosenblad att dagens förhandlingar därmed skulle vara slut. Men nu först började det på allvar. Under erinran att Cronstedt blivit skild från chefskapet anförde Lindblad att han troddedet vara C:s skyldighet att i und. hemställa, huruvida K. M:t skulle finna lämpligt att uti dess H.D. upptaga till prövning ett ämne som redan av K. M:t i administrativ väg blivit handlagt; "skälen till denna und. hemställan ansåg Lindblad icke erforderligt eller sig tillständigt att inför H.D. utveckla." Härpå följde ett ganska hett ordbyte mellan J.O. och Lindblad, vilket utmynnade i att J.O. fann sig förbunden att, till iakttagande av vad laga rättegångsordning fordrade, anhålla om upplysning huruvida h. exc. deltagit uti statsrådet i rådslag till K. M:ts beslut om C:s entledigande. Och sedan Rosenblad härtill jakat, anmälte J.O. att vid så beskaffat förhållande fann han, medan ledning av 13: 1 R.B., sig föranlåten i und. hemställa huruvida h. exc. kunde anses ojävig att såsom ledamot av H.D.detta mål övervara.
    Om igen fingo parterna avträda. Rosenblad förklarade att han icke ansåg sig jävig, och H.D. stannade i ett härmed överensstämmande beslut samt fann även Lindblads hemställan icke utgöra hinder för målets vidare behandling; vilket för parterne, åter förekallade, avsades.
    Lindblad anförde härpå att C. ansåg nödigt, för sitt svaromål, att nu få till en var av medparterna framställa en fråga. J.O. bestred; ty liksom J.O. ansett sig kunna skrifteligen utföra sin kärandetalan, så borde också svarandena för närvarande på samma sätt förklara sig.

190 BIRGER WEDBERG.    Tredje resan skickades parterna ut medan H.D. överlade; och åter inkallade erhöllo de det förständigande att H.D. ej fann skäl att till den å C:s sida gjorda anhållan lämna bifall.
    På nytt togs nu upp frågan om rådrum till svaromåls avgivande. Härvid anhöll Kreuger att på fem dagar få resa till Gottland för bevistande av utsatt sammanträde med delägarne i ångfartyget Gottland, varemot J.O. icke hade något att påminna. Och H.D., som fann något hinder av detta mål icke möta för Kreuger att såsom han begärt till Gottland avresa,utsatte målet till onsdagen d. 7 juni kl. 12 middagen; protokollet komme att för parterna till justering uppläsas d. 31 maj kl. 11 f. m.1

 

    Om en viss livaktighet sålunda utmärkt det första rättegångstillfället, så blev förhållandet annorlunda i fortsättningen. Ett beslut som H.D. fattade d. 14 juni karakteriserar ej illa hur processen insnördes i skriftlighetens tvångströja. J.O. fick då framställa två frågor, en till C. och en till Widin, "vilka frågor även av dem besvarades" (hur uppger ej protokollet!); men då J.O. ville fråga mera, fann H.D. "ordningen fordra det J.O. skrifteligen uppgiver så väl de redan gjorde som de frågor han vidare kan hava att framställa, varefter svaranderne skola lämnas tillfälle att, i anledning därav, jämväl skrifteligen sig förklara". Detta beslut ansågs prejudicerande, såsom framgår av bl. a. protokollet för d. 26 juni: J.O. "förklarade sig vara beredd till muntligt andragande i målet, men då, i likhet med vad H.D. förordnat, han borde sin talan skrifteligen utföra, anhöll J.O. att närmare middagen eller i morgon få densamma sålunda fortsätta."
    På detta sätt gick tiden under visserligen ej långa men många uppskov2, så att förhöret d. 10 juli var (justeringen den 31 maj oräknad) det elfte. En paus inträdde då. Med handläggningen av målet skulle anstå i avbidan på att J.O. särskilt utförde talan mot kanslisten Holm.
    Den 8 maj 1838 anmältes målet till vidare fullföljd — det skedde genom föredragning av en d. 30 april från J.O. ingiven skrift — och genom N.Rev:s försorg kallades parterna att inställa sig inför H.D. d. 20 juni.

 

1 Aftonbladet d. 24 maj säger att målet upptog vid pass 1 1/2 timme.

2 Förhören höllos så tätt som d. 14, 15, 19, 21, 26, 27 och 28 juni.

PARTER INFÖR HÖGSTA DOMSTOLEN. 191    Nu följde åter en serie ganska täta rättegångstillfällen, med fåfänga försök från parternas sida att verkligen få någon valuta av de talrika personliga mötena. När t. ex. J.O. den 11 juli hemställde huruvida det kunde vara honom tillåtet att genast muntligen yttra sig över innehållet i en C:s nyss upplästa skrift, fick han avslag "i överensstämmelse med H.D:s tillförene fattade beslut att rättegången bör skrifteligen utföras".
    Den 19 sept. — det fjortonde rättegångstillfället fr. o. m. d. 20 juni 1838! — synes dock H.D. omsider själv ha funnit att en smula muntlighet kunde bidraga till rättegångens förkortande. Sedan en skrift av J.O. blivit uppläst, fick C., som medfog kunde vara trött på de många vandringarna upp genom västra slottsvalvet1, hålla ett litet muntligt anförande, i protokollet återgivet inom citationstecken sålunda:

    att då han vid de tjugofyra förhör, som i detta mål ägt rum, redan haft tillfälle att såvitt det varit honom möjligt besvara alla av J.O. gjorde framställningar och frågor, hade greven, i anledning av det nu uppläste memorialet, ingen ting att tillägga, helst greven ansåg ingen annan än han själv vara berättigad att tolka grevens ord och, evad frågor J.O. än skulle vilja i målet framställa, han ej av greven därå finge andra svar än de redan avgivne.

    Trots denna C:s deklaration fann emellertid H.D. nödigt att avfordra honom yttranden i ett par avseenden, och C. svarade också genast. Men vid samma rättegångstillfälle ställdes H.D. inför ett svårt prov. J.O. yrkade nämligen att även kanslisten Holm, som ju ej var part i målet, måtte bliva inför H.D. hörd under konfrontation med C. och Widin. Skulle väl H.D. kunna bringa detta offer åt omedelbarhetsgrundsatsen? Nej. Tre ledamöter (Engelhart, Backman och Sparre) ansågo väl det icke böra förvägras J.O. att få, på sätt han yrkat, C. samt Holm och Widin var emot annan hos K. M:t i dess H.D. munteligen hörde. Men pluraliteten (Stråle, Isberg, Bredberg och Snoilsky) biföll endast i så måtto J.O:s yrkande att förhör med Holm finge äga rum inför N.Rev., i närvaro av J.O., C. och Widin, därvid såväl J.O. som C. och Widin ägde göra de erinringar vartill de i anledning av Holms yttrande kunde finna sig befogade.

 

1 Även allmänheten tröttnade. Våren 1837 följde Aftonbladet processen med intresse, men redan d. 19 juni 1837 hette det: "Målet har imedlertid gått långsamt, och man har kärat och svarat med stor varsamhet". Widin talar i brev till C. om "det eviga målet" och klagar att ödet synes "vilja på förhandstraffa oss medelst tålamodets läggande på sträckbänken".

192 BIRGER WEDBERG.    Att H.D. sålunda sköt ifrån sig den omedelbara processledningen blev icke utan sina menliga påföljder. N.Rev. utsatte förhöret först till d. 6 okt. och därpå, i anledning av C:s utevaro, till d. 20. Till denna senare dag inkallades C. genom K.B. i Uppsala — han bodde nu vid Östra Ågatan i "vita huset"där om några år hans dotter Hedda skulle i vårkvällen lyssna till Gunnar Wennerbergs serenader. Emellertid inställde sig C.ej heller d. 20 personligen, utan blott genom Lindblad. J.O. bestred C:s rätt att möta genom ombud, men N.Rev. ansåg förhöret ej hindras av att C. icke kommit personligen tillstädes.
    Om förhöret och vad därvid förekommit gjordes anmälan i H.D. d. 6 nov., och H.D. lät kalla parterna att för vidare fullföljd av saken ånyo personligen infinna sig i H.D. d. 21. Då uppstod diskussion huruvida H.D:s beslut av d. 19 sept. rätteligen fullgjorts, vilket C. ansåg men J.O. förnekade. Och N.Rev:s åsikt i frågan blev nu av H.D. underkänd: till fullgörande av H.D:s beslut d. 19 sept. ålåge det C. att personligen vara tillstädes i N.Rev. — alltså: nytt förhör inför N.Rev.!1
    Sedan detta nya förhör ägt rum d. 1 dec., möttes parterna åter inför H.D. d. 18. Nu tilläts J.O. att till C:s besvarande framställa tio frågor, vilka jämte C:s muntligen givna svar redovisas i protokollet; och detta var, torde man kunna påstå, den enda egentliga vinst för målets utredning, som de många personliga inställelserna medförde. Men belysande för den strängt formella syn på processen, som rådde inom H.D., är att dessa frågor och svar tillätos blott efter votering, med fyra röster mot tre. Och i sin mån belysande är även en annan vid samma tillfälle företagen ganska subtil votering. C. hade tillerkänt ett vittnesmål, som i rättegången mot Holm avgivits av kamreraren Kålberg, samma vitsord som om det avlagts i detta mål, men J.O:s fråga om något jäv eller annan anmärkning vore att göra emot Kålberg ville C. ej besvara genast utan först i sin slutliga förklaring i målet. J.O. fordrade då C:s bestämda yttrande huruvida han hade något jäv att framställa och om C. på grund därav trodde sig kunna bestrida vittnesmålets giltighet eller ifrågasätta dess egenskap av laga

 

1 Om H.D:s beslut förenade sig Themptander, Bredberg, Nyblæus, Engelhart och Nordenstolpe. Stråle och Sparre funno väl att N.Rev. icke bort företaga förhöret utan att C. sig personligen infunnit, men ansågo dock för det närvarande anledning icke förekomma till ytterligare förhör inför N.Rev.

PARTER INFÖR HÖGSTA DOMSTOLEN. 193bevis. H.D:s flesta ledamöter (Themptander, Bredberg, Nyblæus, Engelhart och Sparre) funno att då för närvarande någon jävsanmärkning icke blivit emot Kålberg framställd, erfordrades icke nu något vidare yttrande av C. i anledning av denna J.O:s fråga. Men v. Lindecreutz och Snoilsky ansågo, enär C. sig undandragit att förr än vid slutpåståendets besvarande utlåta sig i detta ämne, greven icke kunna för närvarande därtill förpliktas.
    Ytterligare handlades målet i parternas närvaro två gånger, nämligen d. 6 febr. 1839 då J.O. avgav sitt slutpåstående och d. 27 febr. då från svarandesidan ingåvos och upplästes tre skrifter. Men ingalunda var målet därefter i skick att av H.D. företagas till avgörande. Man kan ej undgå att känna en viss beklämning när man läser slutorden i protokollet för sistnämnda dag:

    Parterne avträdde; varefter H.D. beslöt att handlingarne i målet skulle överlämnas till J.Rev. för att inför H.D. föredragas; och blevo de, för sådant ändamål, tillställde nu tillstädesvarande revisionssekreteraren Dahlström.

    Närmare två månader förgingo innan målet blev föredraget. Två dagar räckte föredragningen (d. 18 och 19 april), som skedde inför Rosenblad — han hade icke övervarit målets handläggning sedan juni 1838 — och sex justitieråd. Handlingarna togos på cirkulation, återställning ägde rum d. 4 okt., och d. 5 nov. utgavs K. M:ts dom, varigenom C. dömdes att mista sitt innehavande konteramiralsämbete och till viss ersättningsskyldighet. Beträffande målets utgång i övrigt och de i flera avseenden intressanta voteringar som inom H.D. föreföllo i själva målet och i ett därmed förknippat nådeärende, må här endast hänvisas till J.O:s ämbetsberättelse år 1840 s. 70—81.
    C. begärde ej nåd, men att han skulle finna sig väl tillfreds med domen var ju icke att vänta. Han skrev till sin son:"När det är en människas väl domarn dömer om, och bland 7 domare det finnes 3 tankar om man skall döma en person 2 gånger för samma fel, och sedan att likaledes 3 tankar finnes huru en sådan dom skall tolkas; då måste lagen vara bra otydlig eller ock domaren icke samvetsgrann". Mera förvånande är att en lärare inom Uppsala juridiska fakultet, låt vara att han även varit C:s biträde, kunde insinuera att domen dikterats av justitierådens rädsla för opinionsnämnden. I ett brev till C.

194 BIRGER WEDBERG.dagen efter domen berättar hans maka: "Lindblad har varit här i dag, och han var indignerad och trodde säkert att om domen fallit för ett år sedan hade den blivit till din avantage; nu trodde han riksdagens annalkande verkade på deras dom".
 

    Söker man bilda sig ett totalomdöme om den nu skildrade första och väl hittills enda processen med parter inför det nya statsskickets H.D., kan det ej gärna bli fördelaktigt. Det varo klokt av J.O. att genast begära stämning, det var olämpligt av H.D. att villfara hans begäran, och handläggningen av målet torde efter modern terminologi närmast böra betecknas som skandalös. Till följd av en fullkomlig brist på processledning och en avgjord ovilja mot muntlighet tvungos parterna, som åtminstone ej alla alltid vistades i huvudstaden, att inställa sig inför H.D. ej mindre än 29 gånger, oberäknat två justeringssammanträden. Härtill kommo ett par förhör inför N.Rev., vilka H.D. i strid mot omedelbarhetsprincipen anordnade och som fördröjde målets avgörande med åtminstone ett par månader. Inalles förflöto två och ett halvt år mellan stämningens utfärdande och domen, och dock var saken icke av någon som helst invecklad beskaffenhet. Experimentet med parter inför H.D. kan enklast och bäst karakteriseras som ett enda stort misstag. Svenska Minerva fick rätt i vad hon profetiskt skrev d. 19 april 1837 om den nya akt i skådespelet rörande sjöförvaltningen som öppnats genom J.O:s stämningsmemorial: "Sceneriet har nu blivit i väsentlig måtto förändrat, vilket förmodlingen kunnat undvikas, till vinnande av mycken förenkling och förkortning i själva stycket. Att både direktionen, de spelande och allmänheten skulle hava varit belåtna med en sådan förenkling, kanske till och med den nye entreprenören själv, är skäligen sannolikt. Nu får var och en i sin stad tålmodigt finna sig uti att se stycket spelas till slut, så långtrådigt det än må förekomma".

 

    Vissa detaljer i processen — H.D:s växlande sammansättning, protokollsföringen och -justeringen, parts rätt att från rättegångstillfälle utebli, att därvid svara genom ombud, att mellan rättegångstillfällen vistas utom Stockholm, m. m. — äro av icke ringa intresse. Men en undersökning härom skulle alltför mycket inkräkta på utrymmet och må därför sparas till en annan historia.