ELIEL LÖFGREN. De nordiska förliknings- och skiljedomsavtalen i deras ställning till det internationella rättssystemet. Sthm 1927. Norstedt. 102 s. Kr. 1.75.
Den framställning med ovanstående titel, som utrikesminister Löfgren nyligen publicerat, giver i själva verket mera än en utredning om de nordiska förliknings- och skiljedomsavtalen. Läsaren erhålleren översikt över hela skiljedoms- och medlingssystemet för internationella tvister, sådant det framträder i folkförbundsakten och de senaste årens traktatstyper. Vissa specialfrågor diskuteras dessutom mer ingående.
Av särskild vikt är förf:s framställning rörande gränserna för å ena sidan förbundsrådets och den fasta domstolens behörighet, å andra sidan skiljedomstolars och förlikningsnämnders kompetens. Här finnas en del tvivelsamma spörsmål, som i den folkrättsliga litteraturen helt obetydligt behandlats. Förf. gör åtskilliga skarpsinniga och värdefulla iakttagelser av särskilt intresse med hänsyn till den livliga diskussion, som förts i Norge om de nordiska traktaterna.
Genom folkförbundsakten ha som bekant förbundets medlemmar accepterat ett förlikningsförfarande, som kunde karakteriseras såsom subsidiärt obligatoriskt. Det står parterna fritt att genom särskilda överenskommelser enas om t. ex. att hänskjuta rättstvister till den fasta Haagdomstolen, intressetvister till särskild förlikningsnämnd etc., men i den mån dylika avtal ej träffas, är rådet en internationell förlikningsinstans, vars enhälliga förlikningsförslag i allmänhet har en viss rättsverkan, "negativ rättskraft" enligt Löfgrens terminologi. Genom anslutning till domstolsstadgans s. k. fakultativa klausul eller genom särskilda skiljedomsfördrag ha många stater enats om rättstvisters hänskjutande till den fasta Haagdomstolen. Om nu en stat anhängiggör ett mål vid Haagdomstolen med ett yrkande, som stödes på en gällande traktat eller eljest på folkrätten, kan det tänkas att domstolen antingen gillar eller ogillar yrkandet eller avvisar målet, enär på grund av folkrättens fragmentariska beskaffenhet en rättsregel ej finnes. Den praktiska skillnaden kan vara betydelsefull nog. Staten A fasthåller t. ex. vid en territorialgräns i havet å 10 sjömil, staten B anser att ett så vidsträckt krav är stridande mot folkrätten och låter sina undersåtar fiska innanför 10-milsgränsen. Skulle domstolen avvisa målet, betyder det, att bägge parterna kunna fortsätta sin träta, och att ingenderas åtgärder bli att betrakta som stridande mot folkrätten. En "intressetvist" skulle sålunda föreligga. Därest domstolen ogillar vare sig den enes yrkande att viss zon är internationellt vatten eller den andres påstående att samma zon är