R. v. SCHULTZ. 1,000 prejudikat i brottmål och ordningsmål omfattande tiden t. o. m. 1926. Sammanställda och i korthet refererade. Upps. o. Sthm 1927. Almqvist & Wiksell. 203 s.Kr. 6.50.

 

    Detta arbetes titel, som med sina siffror och mål erinrar om verk av typen "116 sätt att tillaga sommarefterrätter", är inom vår juridiska litteratur ganska originell — en äldre motsvarighet erbjuder

Erik Söderströms 25 bolagsordningar (Sthm 1901) — och har säkerligen tillkommit efter ett samvetsgrant val bland olika möjligheter. Huruvida 1,000-talet är fullt exakt må lämnas därhän. I varje fall hade utg., om han velat, lätt kunnat ordna så, att han varit berättigad kalla sitt verk Tusen och en dom, eller efter Leporellos katalog Ett tusen och tre prejudikat. Ty några säkra normer för vad ur judikaturen bort och icke bort medtagas ha ju icke stått att hämta ur arbetets i förordet angivna syfte, "att utgöra en lätthanterlig prejudikat-kommentar till strafflagens och polisförfattningarnas särskilda stadganden".
    Det första intrycket vid ett bläddrande i boken är att den vuxit fram ur Westring-Skarstedts lagbok, på det sätt att lagtexten bortkastats och prejudikathänvisningarna lagts till grund för små referat.Vid närmare studium visar sig emellertid detta intryck vara falskt. Till bevis om att utg. åtminstone i vissa partier nedlagt ett självständigt arbete å prejudikatens ordnande må det vara nog att fästa uppmärksamheten å den 9 sidor starka kommentaren till 22:1 strafflagen. 46 rättsfall äro där uppdelade under 5 rubriker: förmögenhetsförlust, vilseledandet, mellanmannen, den vilseleddes handling och uppsåtet.
    Det har redan antytts att några säkra principer icke gärna kunnat uppställas för prejudikatvalet. Svårligen kan dock den anmärkningen undertryckas att utgivarens förfarande här och var framstår såsom skäligen godtyckligt. Så t. ex. upptas under 24 kap. strafflagen ej annat rättsfall än det välkända från 1896 att jakt anses börjad redan då jakthund blivit släppt, och under lagen om rätt till jakt blott 1919 års rättsfall om Hornkullens gruveskog. Någon konsekvens visar ej heller utg. då det gäller att åberopa samma rättsfall under olika lagrum. Stundom nöjer han sig med att referera på blott ett ställe och eljest hänvisa dit (t. ex. referat av H 1874 s. 198 under 22:12 nr 1 och hänvisning dit under 20:3 mom. 3), stundom upprepas referatet, kanske med någon liten variation (t. ex. H 1888 s. 34 under 3:3, 20:4 mom. 3 och 21:1; H 1913 s. 343 och 1916 s. 25 under 20:1 och 22:19; H 1881 s. 412 under 20:1 och 22:11; o. s. v.).
    Vad referatens placering och sakliga innehåll angår torde i stortsett icke finnas rum för någon anmärkning. En mindre tränad läsare skall dock kanske missförstå anteckningen s. 195 att i mål om ansvar för lönnbränning ansökan om befrielse av nåd från bötesstraffet och utgivande av tillverkningsskatt blivit av HD avstyrkt (varför omtalas ej KM:ts beslut?). Han inser måhända ej det verkligen intressanta och hoppgivande som ligger däri att ansökningen, i vad den avsåg skatten, ej förklarades utgöra "ett ämne". Likaså skulle det nog varit en förbättring om i ref. nr 1 under 17:1 pointerats att värjemålsed ålagts båda de tilltalade. Att yttrandena i Sv. J. T. 1920 s. 76 (nr 4 under 16:11) gällde en affärsidkare i köttvaror torde för målets utgång varit irrelevant.
    Stilistiskt utmärka sig referaten för korthet och klarhet. Onödigt tyngande och skrymmande är dock det flitiga bruk utg. gör av "per-

son". Detta ord står stundom alldeles till överflöd, t. ex. "personsansökan att av nåd" (s. 11 anm. I nr 2), stundom kunde det med fördel ersatts av bokstav, t. ex. "person, som med råd, så att gärningen därigenom skett, biträtt annan vid inbrottsstöld hos personens ifråga fader" (s. 111 nr 16). Referatet under 14:23 torde i en kommande upplaga kunna med fördel hållas i mer populär stil.
    Såsom förvillande tryckfel må påpekas s. 136 nr 2 hästkött, bör vara oxkött (eller strängt taget kokött, jfr s. 19 nr 12 och s. 120 nr 1); s. 23 nr 3 1992, bör vara 1921; s. 194 (jaktprejudikatet) 1798, bör vara 1898. Sistnämnda rättsfall borde för övrigt sägas innehålla att kronan, ej nyttjanderättshavaren, har jakträtten å sådan skog som avses i k. f. 1898.
    Som totalomdöme om boken torde kunna sägas att den för mången kan vara till god nytta (kanske bl. a. för juris studerande), att den sålunda förtjänstfullt fortsätter den serie av handböcker som redan förut gjort utgivarens namn bekant och värderat, och att även den, som på grund av sin yrkesverksamhet måhända har en viss aversion mot allt vad prejudikat heter, kan finna det nöjsamt att någon gång ögna i den.

B. W.