Ifrågasatt lagstiftning om nämndemännens tjänstgöring. I ett utlåtande d. 19 sept. 1926 rörande frågan om tätare tingssammanträden i häradsrätterna anförde Svea hovrätt, att, om man ej ville vedervåga nämndens nuvarande ställning och utsätta sig för risken, att nämndemännen nedsjönke till ett slags betydelselösa tingsvittnen, det borde tillses, att hinder ej mötte för sådant anordnande av nämndens tjänstgöring, att 1) vid handläggning av vart och ett av de särskilda målen och ärendena i nämnden sutte ledamöter med kännedom om de lokala och personliga förhållanden, som kunde vara av betydelse för detta måls eller ärendes behandling, samt 2) i måls eller ärendes fortsatta handläggning deltoge samma nämndemän, som förut övervarit handläggningen. Hovrätten framhöll, att om man ställde sig på denna ståndpunkt, förhållandena i olika tingslag kunde giva anledning till olika principer för fördelningen. Stundom kunde i tingslag med större antal nämndemän än tolv förhållandena göra det önskvärt, att vid varje allmänt sammanträde samtliga nämndemän eller flertalet av dem komme tillstädes, på det att vid handläggning av mål och ärenden som närmast gällde förhållanden eller personer i en viss trakt inom tingslaget — t. ex. ett av de förutvarande tingslagen — nämnden skulle kunna sammansättas av ledamöter från just denna trakt, något som plägade åstadkommas på det sätt att å varje särskild rättegångsdag eller någondel av sådan dag tjänstgjorde uteslutande nämndemän från en viss del av det nuvarande tingslaget, och å denna dag eller dessa timmar handlades endast mål och ärenden som berörde deras hemtrakt eller där bosatta personer. Tingslag funnes emellertid även, där det enligt hovrättens mening läte sig göra att, utan ombyte av nämnd under pågående sammanträde, tillgodose kravet på samhörighet mellan nämnden och de olika trakterna inom tingslaget. Särskilt skulle, i många av de fall där två tingslag förenats till ett, en nämnd som sammansattes av sex ledamöter från vartdera av de förutvarande tingslagen kunna anses fullt kvalificerad för handläggning av mål från såväl det ena som det andra av dessa. Även önskemålet, att varje nämndeman finge deltaga i fortsatt handläggning av mål som han från början övervarit, kunde vid sådan gruppering av nämndemännen tillgodoses därigenom att samma grupp bibehölles vid tjänstgöring någon längre tid, exempelvis ett helt ting eller ett helt år.
    I ett senare utlåtande av d. 27 jan. 1927 beträffande vissa domsagor med gamla tingsordningen upptar hovrätten ånyo frågan om den återverkan, som en sammanslagning av tingslag kan utöva på nämndens ställning i ett genom sådan sammanslagning uppkommet tingslag. I detta utlåtande yttrar hovrätten :
    Anser man, i likhet med hovrätten, att ett försvagande av nämndens sakliga kompetens och auktoritet innebär en väsentlig förlust för vårt rättegångsväsen, är det angeläget, att nämndens ställning icke sättes på spel genom en fördelning av nämndemännens tjänstgöring, som ej tager sikte på här framhållna omständigheter. Erfarenheten visar emellertid, att detta förhållande

ingalunda över allt står klart för dem som bestämma om nämndemanstjänstgöringens fördelning. I det nyligen avgivna betänkandet angående rättegångsväsendets ombildning (del I s. 18) påpekar processkommissionen — med framhållande hurusom nämndens betydelse mångenstädes kommit att försvagas i samband med sammanslagning av tingslag — att medan nämndemännens antal efter en sammanslagning vanligen bibehållits oförändrat, en sådan arbetsfördelning mellan dem icke sällan gjorts, att i allmänhet åtminstone de flesta av de vid ett måls avdömande tjänstgörande nämndemännen icke mera än delvis övervarit målets handläggning. Att så är fallet anser hovrätten sig kunna vitsorda. Men ej mindre betänkligt är, att man på många håll synes sakna insikt om angelägenheten av att vid tjänstgöringens fördelning behovet av representation för de särskilda delarna av ett tingslag varder så långt som möjligt tillgodosett. En väsentlig ändring till det bättre torde härutinnan ej kunna påräknas utan ett ingripande av lagstiftningen. De nu gällande bestämmelserna, som här vid lag helt lägga avgörandet i häradshövdingens hand, synas böra ersättas av föreskrifter, som fastslå de principer man anser önskvärda och undanröja vissa hinder för en rationell tjänsgöringsfördelning, som de nu gällande bestämmelserna medföra. Hit räknar hovrätten de bestämmelser i 1 kap. 1 § rättegångsbalken, som synas innebära att en valkrets indelning för nämndemansval skall byggas på enmansval i varje valkrets, en anordning som i hög grad försvårar möjligheten att, såsom här förut för vissa fall förordats, låta nämndemän från en och samma trakt växelvis tjänstgöra i rätten. Hovrätten hemställer i underdånighet, att Kungl. Maj:t, oberoende av den behandling som kommer att ägnas frågan om tingslags sammanslagning eller tätare sammanträden i bestående tingslag, täcktes med snaraste till legislativ behandling upptaga frågan om fördelning av tjänstgöringen mellan nämndemän i tingslag, där deras antal överstiger tolv.