Relaxation av inteckningar i fastigheter inom olika jurisdiktionsområden. I en den 19 mars 1927 till Konungen avlåten framställning har justitieombudsmannen E. Geijer framhållit behovet av föreskrifter om handläggningen av vissa inteckningsärenden beträffande gemensamt intecknade fastigheter, belägna inom skilda domstolars områden. Framställningen avser särskilt relaxation av inteckningar i dylika fastigheter.
J.O. gör gällande, att inteckningslagstiftningen bör kompletteras med stadgande av innehåll att relaxationsåtgärd med förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen skall bringas till de domstolars kännedom, som beviljat inteckning i av åtgärden berörda fastigheter. Dessa domstolar skulle äga skyldighet att anteckna förhållandet i sina protokoll, böcker och gravationsbevis. Det förutsättes, att skyldighet stadgas också för varje domstol, som beviljar nyinteckning på grund av ett av annan domstol tidigare intecknat skuldebrev, att därom underrätta den andra domstolen. Det skulle alltså i varje domstols protokoll, böcker och gravationsbevis komma till synes, huruvida inteckning meddelats även av annan domstol, så ock huruvida ändring i ansvarsbelastningen skett genom på ena eller andra hållet företagen relaxationsåtgärd. J.O. föreslår jämväl utfärdande av uttryckliga föreskrifter angående det sätt, på vilket beslut i dylikt ärende skall bringas till annan domstols kännedom. Enligt J.O:s åsikt torde man hava att välja mellan att ålägga antingen vederbörande sökande eller också den beslutande domstolen ex officio att underrätta den andra domstolen. För sin del anser J.O. riktigast, att den beslutande domstolen ålägges att ex officio underrätta de övriga domstolarna om beslutet. Däremot anser J.O. icke tillrådligt att följa en av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar beträffande beslut om relaxation antydd
utväg, enligt vilken sökanden skulle av relaxationsdomstolen föreläggas att inom viss tid förete protokollet i ärendet hos den andra domstolen, vid äventyr att det enligt 33 § gjorda förbehållet ej bleve giltigt, förr än inom föreskriven tid protokollet företetts. J.O. anser det nämligen vara en nödvändig förutsättning för önskvärd reda och säkerhet i inteckningsförhållanden, att ett relaxationsbesluts verkningar i sin helhet inträda samtidigt och icke successivt.
Med det sist sagda har J.0. emellertid avsett allenast underrättelse om själva det beslut, varigenom relaxationsåtgärden genomföres. J.O. finner icke relaxationsdomstolens befogenhet att besluta om ökad belastning av fastigheter inom annan jurisdiktion med nödvändighet behöva innebära, att förhandenvaron av relaxationens samtliga förutsättningar skall prövas av relaxationsdomstolen och övriga domstolar sålunda stå utanför hela förfarandet. Bestämmelser i annan riktning synas J.O. tvärtom önskvärda. J.O. vill sålunda ifrågasätta, om icke, samtidigt som det tydligt bör utsägas, att relaxationsdomstolen har att till sist besluta om hela relaxationen, sökanden borde hava att hos varje annan domstol, inom vars domvärjo ligga av relaxationen beroende fastigheter, på förhand anmäla den tilltänkta relaxationsåtgärden med företeende av handlingar, som möjliggjorde prövning av erforderliga medgivanden, såvitt anginge den domstolens fastigheter. Denna domstol skulle det då åligga dels att anteckna den gjorda anmälan i inteckningsprotokoll och inteckningsbok liksom även i sedermera utfärdade gravationsbevis och dels att meddela beslut, huruvida samtliga förutsättningar för relaxationen vore för handen beträffande fastigheter inom domstolens område. Ett dylikt beslut, som gått i jakande riktning, skulle sedan under viss tid, exempelvis sex månader, framåt kunna läggas till grund för relaxationsbeslut, och relaxationsdomstolen skulle endast hava att konstatera förhandenvaron av dylika beslut av de övriga domstolarna samt efter erforderlig prövning i fråga om egna fastigheter meddela beslut i ärendet i dess helhet.
Det nyss skisserade förfaringssättet synes J.O. lämpligt icke minst ur den synpunkten, att det naturligaste torde vara, att varje domstol prövar förutsättningarna, såvitt dess fastigheter angår. Men anordningen skulle även tjäna det viktiga ändamålet att förläna hela förfarandet en mera formsäker och betryggande karaktär. Nödvändigheten att taga hänsyn till nya rättsägare, som inträda allt intill tiden för relaxationsdomstolens beslut, måste som bekant ofta för närvarande göras beroende av under expeditionstiden inhämtade upplysningar om vad som förekommit eller icke förekommit vid andra domstolar. Kunde man i stället åt en sådan anmälan som den ovan antydda giva den rättsverkan, att rättsägare, som inträdde efter densamma, icke behövde höras i relaxationsärendet, skulle uppenbarligen förfarandet bliva i nyss antydda hänseende i viss mån förenklat och den formella behandlingen bättre ansluta sig till verkligheten.
G. S—d.