OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM.

 

REFLEXIONER I ANLEDNING AV PROCESSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE.1

 

AV

 

PROFESSOR E. KALLENBERG.

 

I.

 

Den första fråga man gör sig, då man har att bedöma ett processlagförslag, vilket, såsom fallet är med processkommissionens betänkande, avser en genomgripande omdaning av rättegångsväsendet i dess helhet, är den: är förslaget ekonomiskt genomförbart? Därom kan man på grundvalen av betänkandet ej bilda sig någon säker föreställning. De härför nödvändiga utredningarna äro ej av Kom:n verkställda. Det saknas — för att blott nämna några huvudämnen — en uppgjord plan för landets judiciella indelning m. h. t. rättskipningen i första instans samt en beräkning av antalet underdomare och kostnaderna för deras avlönande jämte andra med underdomstolarnas rättskipning förbundna kostnader, och vidare utredningar angående verkningarna av dels sportelväsendets avskaffande, dels statens övertagande av utgifterna för rättskipningens bestridande i städerna, dels den nya hovrättsorganisationen, dels ock åklagarväsendets reformerande. Uppenbart är, att alla dessa ämnen måste vara fullt utredda, innan statsmakterna kunna taga ställning till den stora frågan om det svenska rättegångsväsendets ombildning enligt de av Kom:n föreslagna grunderna. Att jag ej kan nu uppehålla mig vid processreformens statsfinansiella sida, torde ligga i öppen dag och ej erfordra någon vidare motivering. Jag bortser således i det följande helt och hållet från denna sida av reformen.
    Det nästa spörsmål jag för mig uppställt är detta: är en

 

1 Efterföljande framställning återgiver utan ändring eller tillägg ett av förf. den 23 april 1927 i Juridiska föreningen i Lund hållet föredrag.

17 — Svensk Juristtidning 1927.

250 E. KALLENBERG.processreform, sådan Kom:n tänkt sig den, juridiskt genomförbar? Härpå tror jag, att man ej kan giva annat än ett jakande svar, ehuru med ett förbehåll. Visserligen möter det intet hinder att genast skrida till utarbetande av en processlag enligt de av Kom:n uppdragna riktlinjerna och att antaga en sådan lag, men den måste säkerligen under en avsevärd tidrymd, ett decennium eller mera, stanna på papperet. Åtskilliga förutsättningar för dess omedelbara tillämpning skulle ej vara för handen. När det gäller omdaning av sekelgamla, i samhällslivet djupt rotade institutioner och formerna för deras verksamhet, måste man räkna med en mycket lång övergångstid. Närmare vill jag ej utföra detta. Därtill finnes ingen anledning, ty spörsmålet om kommissionsbetänkandets juridiska genomförbarhet är skäligen betydelselöst. Det är ej därpå det kommer an. Vad det gäller att undersöka och finna de riktiga svaren på är spörsmål av annan formulering och annan reell innebörd. Min framställning hänför sig till följande huvudfrågor: Är det svenska rättegångsväsendet behäftat med så stora och djupgående brister, att de ej kunna undanröjas, med mindre man uppger själva den grund, varpå rättskipningen enligt gällande lag är byggd? Och — om denna fråga besvaras jakande — är Kom:ns betänkande i anseende till dess huvuddrag förtjänt att läggas till grund för ny lagstiftning? För fullständighetens skull och på det att undersökningen ej må i ett viktigt avseende brista, må ytterligare en fråga uppställas. Det är möjligt, att vårt nuvarande rättegångsväsende, låt vara att det är bristfälligt, dock med bibehållande av den gamla grunden är utvecklingsmöjligt och kan förbättras så, att det ger avsevärt mera tillfredsställande resultat än nu är fallet, men att likväl ett rättegångsväsende enligt Kom:ns grundtankar skulle vara så överlägset, att det bör föredragas. Förhåller det sig så?

 

II.
    1) Det är förfarandets gestaltning, som väsentligen bestämmer rättskipningens resultat. Härvid förutsättes såsom givet, att domstolarna äro så organiserade, att de äro fullt skickade att handhava förfarandet, sådant det är i lagen ordnat. Att domstolsorganisationen är beroende av förfarandets gestaltning, är uppenbart och jämväl allmänt insett. Bland de ledande principerna för det processuella förfarandet är det en, som i vikt och

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 251räckvidd övergår alla de andra, nämligen den, som angår motsatsen emellan muntlighet och skriftlighet. Man har, som bekant, tillagt denna motsats olika betydelser. Medan man tidigare lät den syfta allenast på formen för parternas anföranden, partsförhandlingen, så att processen karakteriserades såsom muntlig eller skriftlig, allteftersom anförandena höllos muntligen eller innefattades i till domstolen ingivna skrifter, förstår man numera och sedan länge med en muntlig process en sådan, i vilken ej blott parterna och andra i processen uppträdande personer, vittnen och sakkunnige, muntligen yttra sig utan tillika det muntligen anförda i denna form omedelbart, d. v. s. utan förmedling av ett vid domstolen fört protokoll, lägges till grund för domen. Vår nuvarande svenska underrättsprocess är i denna senare mening skriftlig. Man kallar den, som bekant, med tanke på bestämmelserna i 14 : 1 R. B. om muntlig utveckling av parternas talan såsom regel, muntligt-protokollarisk. Allt vad som muntligen anföres och hör till saken, såväl parternas anföranden som vittnens berättelser, skall nämligen fullständigt eller i varje fall till sitt väsentliga innehåll upptagas i domstolens protokoll, på basis varav domen meddelas. I de högre instanserna är förfarandet i en ännu trängre mening skriftligt, ty där förekomma över huvud inga muntliga anföranden utan endast skrifter från parternas sida ävensom i underrätten förda protokoll, och det sålunda framlagda materialet är domens grund.
    Det kan tydligtvis ej ifrågakomma, att jag här skulle inlåta mig på en utförlig framställning av den moderna muntlighetens fördelar och olägenheter samt anställa en ingående jämförelse mellan muntlig och skriftlig process  En sådan framställning skulle taga så lång tid i anspråk, att föga eller ingen tid av den, som för detta föredrag kan vara mig tillmätt, skulle stå åter för granskning av Kom:ns betänkande. Blott med några få ord vill jag antyda vad det är, som gjort, att processualister så allmänt som fallet är tillerkänna den muntliga processen företräde framför den skriftliga, och att nyare främmande processlagar och lagförslag anslutit sig till muntlighetssystemet.
    Först och främst anser man, att den muntliga processen ger en bättre grundval för avgörandet än den skriftliga Till följd av det talade ordets större kraft att påverka ger ett muntligen framlagt processmaterial domaren ett mera levande, starkare

252 E. KALLENBERG.och fylligare intryck av vad tvisten angår och avgörandet bör grundas på, än som står att vinna, då processen är skriftlig. Det muntliga processmaterialet inrymmer ock vissa moment, som näppeligen kunna upptagas i skrift, och som därför gå förlorade, om det muntligen anförda skall upptecknas och domen grundas på protokollet. Vidare sätter den omedelbara beröringen emellan domaren samt parterna och andra i rättegången uppträdande personer den förre i stånd till att utöva en kraftig materiell processledning, och utan en sådan kan en rättskipning, som skall tillfredsställa större anspråk, knappast tänkas. Härtill kommer, att muntlig förhandling utgör en oundgänglig förutsättning för att en annan viktig grundsats, nämligen den om rättegångens offentlighet, skall kunna komma till sin fulla rätt. Allmänhetens närvaro vid rättegångsförhandlingar kan ju nämligen ej spela någon avsevärd roll, om den ej har möjlighet att bilda sig någon uppfattning om vad som försiggår, och detta är ej möjligt, med mindre anförandena hållas muntligen.
    Det hittills om den muntliga processens fördelar framhållna har avsett dess förmåga att befrämja ett med det materiellt rätta överensstämmande resultat av rättskipningen. Dess kanske främsta företräde ser man dock i dess förmåga att främja snabbhet i rättskipningen. Själva det muntliga förfarandets natur strider mot uppskov. Om domstolen skall döma omedelbart på basis av muntliga anföranden, låter det sig ej göra att fördela det förfarande, som inrymmer dessa anföranden, på ett flertal rättegångstillfällen, skilda genom en tidrymd, som överstiger några få dagar, och det är ej heller görligt att efter handläggningens avslutande dröja med domens meddelande någon avsevärd tid. Muntlig process är enligt sin natur en i anseende till huvudförhandlingen starkt koncentrerad process, vars slutakt domen följer omedelbart efter det förhandlingen slutförts. En dylik koncentration kräver i större mål en grundlig förberedelse, och den tid, som härför åtgår, måste tydligtvis medräknas vid bedömandet av den muntliga processens snabbhet. Svårigheterna beträffande anordnandet av en dylik förberedelse äro dock, såsom erfarenheten ådagalagt, ej oövervinneliga, och man kan vid en jämförelse i förevarande hänseende mellan en muntlig och skriftlig process icke utan skäl peka på den förras naturliga tendens att befordra en snabb rättskipning, medan åter

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 253i den skriftliga processen den omständigheten, att uppskov, de må vara hur talrika och långa som helst, äro likgiltiga m. h. t. möjligheten att avgöra målet, är ägnad att framkalla långsamhet.
    Den muntliga processen erbjuder ej blott fördelar utan även olägenheter; ja man torde kunna säga, att de senare stå i oskiljaktigt samband med de förra. De framgå nämligen av själva arten hos den form, vari processmaterialet framlägges för domaren och lägges till grund för domen. Det talade ordet har ej det skrivnas fasthet och varaktighet; det förflyktigas och blir utan verkan, i den mån det ej genast upptages i medvetandet. Den muntliga processen ställer således mycket stora krav på domstolen. Det är en synpunkt, som påkallar den allra största uppmärksamhet. Jag återkommer härtill, då jag går att granska den av Kom:n föreslagna domstolsorganisationen. Därnäst är att framhålla, hurusom muntligheten stegrar anspråken ej blott på domstolarna utan även på parterna. Muntlig förhandling måste, om den skall vara en duglig domsgrundval i större och mera invecklade mål, utföras med en ej ringa grad av klarhet, reda och fullständighet i sak men tillika utan onödig omständlighet i form. Då parterna i gemen ej kunna besitta nödiga kvalifikationer för att själva på detta sätt utföra sin talan, leder muntligheten faktiskt till advokattvång, låt vara att lagen ej stadgar något därom. En ofrånkomlig följd av muntligheten är sålunda, att denna process är för parterna vida kostsammare än den skriftliga.
    En även den allra flyktigaste teckning av den moderna muntligheten skulle vara ofullständig, om den ej tillika antydde, att en följdriktig tillämpning av muntlighetsgrundsatsen ej är möjlig, utan att mer eller mindre vittgående undantag äro ofrånkomliga. Det gives i själva verket ej någon genomgående muntlig process; i alla länder, där processlagstiftningen omfattat ifrågavarande grundsats, har denna i viktiga avseenden uppgivits, och processen utgör en förening av muntlighet och skriftlighet.
    I synnerligen vidlyftiga och invecklade mål måste alltid den utvägen lämnas öppen, att processmaterialet fixeras i skrift, på det att domaren må kunna efter det längre, lugna och omsorgsfulla övervägande, som sakens natur kräver, besluta sig.
    Vidare måste av olika skäl långtgående avvikelser från muntligheten göras m. h. t. bevisningen, i all synnerhet bevisningen

254 E. KALLENBERG.genom vittnen. Det kan vara omöjligt att höra en person såsom vittne vid processdomstolen under huvudförhandlingen, kostnaderna för sådant förhör kunna bli alltför dryga eller oskäliga i förhållande i tvisteföremålets värde, i säkerhetens intresse kan det vara tillrådligt att höra ett vittne, medan det är att tillgå, och ej dröja därmed till det tillfälle, då huvudförhandlingen skall försiggå, och sammanförandet av samtliga vittnen till avhörande under huvudförhandlingen kan möjligen göra denna så omständlig och tidsödande, att domarens förmåga att överblicka det hela utsättes för en alltför stark påfrestning. I alla dessa fall, då bevisning försiggår utom huvudförhandlingen, måste vad därvid framkommer protokollföras och protokollet tjäna till bevis.
    Alldeles särskilt visar det sig nödvändigt att släppa efter på muntlighetsgrundsatsens konsekventa tillämpning i högre instans. Det är helt enkelt praktiskt taget icke möjligt att gestalta rättsmedelförfarandet såsom en ny och fullständig muntlig förhandling med framläggande av allt material, vartill domstolen har att och får taga hänsyn. Parternas kostnader skulle på detta sätt stegras oskäligt, och processen i högre instans erhölle en vidlyftighet, som nödvändiggjorde både talrika och starkt besatta överdomstolar. Det kan svårligen undgås, att av hänsyn till det praktiskt genomförbara bevisomedelbarheten i högre instans snarare blir undantag än regel, och att vittnesbevisningen huvudsakligen sker genom företeende av protokoll över vittnesförhör, hållna i första instans eller annorstädes. I all synnerhet i tvistemålen måste detta bli fallet.
    2) Innan jag lämnar de allmänna betraktelserna över den moderna muntligheten, dess fördelar och brister, är det en hithörande iakttagelse, på vilken det, om den är riktig, ligger mycken vikt, och vilken jag är särskilt angelägen att fästa uppmärksamheten på. Fördelarna av muntligheten äro huvudsakligen knutna till den muntliga formen för förhandlingen och olägenheterna till det i muntlighetsbegreppet inrymda moment, som består däri, att det skall dömas omedelbart på grundvalen av det muntligen anförda. De städse kraftigt betonade fördelarna, att förhandlingen ger ett starkt, levande och fylligt intryck, att domaren är i stånd till att utöva en effektiv processledning, och att grundsatsen om rättegångens offentlighet kan spela den roll som vederbör, framgå av den muntliga för-

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 255handlingsformen, medan olägenheterna och svårigheterna bero därpå, att det muntliga processmaterialet förblir muntligt och icke erhåller den varaktighet, som fixeringen i skrift medför. Det processystem, som förenar den muntliga formen med protokollering av förhandlingens innehåll, synes vid sådant förhållande vara det bästa. Av skäl, som jag här bör med några ord antyda, ha dock de flesta processualister icke förordat detta system, d. v. s. det muntligt-protokollariska systemet, utan förklarat sig för anhängare av den moderna muntlighetsgrundsatsen.
    Ett av dessa skäl är, att skriften icke förmår återge alla de moment, av vikt för bedömandet, som innefattas i ett muntligt processmaterial. Detta är visserligen riktigt, men betydelsen därav torde icke kunna skattas synnerligen högt, ty vad skriften endast ofullkomligt kan upptaga är domarens intryck av de i målet uppträdande personerna, deras sätt att uttala sig, beredvillighet att lämna upplysningar m. m. dyl., och sådant kan väl vara av värde — i brottmål ännu mer än i tvistemål— men man må akta sig för att överdriva vikten av sådana moment.
    Mot protokollering av processmaterialet i ändamål att erhålla ett protokoll, som kan läggas till grund för domen, anmärkes i allmänhet, att ett sådant protokoll måste ha ett omfång, som gör protokollföringen till en synnerligen tyngande och tidsödande uppgift. Då protokollet för att bliva betryggande bör uppsättas under handläggningen och under domarens kontroll, är det fara värt, att förhandlingen mister sin livlighet och friskhet, samt att domarens intresse och initiativkraft vid handläggningen försvagas. Man har härmed pekat på faktorer, som förtjäna allt beaktande och bestämt tala till förmån för den rena muntligheten. Emellertid synes man mig ganska allmänt inom processteorien bedöma förhållandet väl ensidigt. Även den moderna muntliga processen kan ej undvara ett sakprotokoll, om ock ej så omfattande som den muntligt-protokollariska processens, och det är alltså i realiteten endast fråga om ett mer eller mindre, icke om ett antingen allt eller intet. Skillnaden ter sig också mindre betydande, om man, såsom sig bör, medger, att protokollet i den muntligt-protokollariska processen ingalunda behöver upptaga allt, som kan sägas till saken rätteligen höra; det kan sålunda icke anses nödvändigt, att parter-

256 E. KALLENBERG.nas rättsliga deduktioner utom i undantagsfall upptagas. Men härtill kommer ännu en mycket viktig omständighet. En betydelsefull, ehuru ofta ej tillräckligt framhållen orsak till att i den muntliga processen protokollet vid huvudförhandlingen kan avsevärt begränsas, är att söka däri, att under den förberedande behandlingen av målet det väsentliga av det material, på vilket domstolen har att grunda sin dom, för så vitt detta material består av partsanföranden, upptecknats, vare sig det nu innefattas i skrifter, växlade mellan parterna, eller i ett vid domstolfört protokoll. Men intet hindrar, att en anordning, motsvarande denna förberedande behandling, införes i den muntligt-protokollariska processen, i den mån en sådan anordning kan anses erforderlig, d. v. s. i de större målen. En sådan anordning är visserligen icke för denna process ett livsvillkor, såsom den är för den moderna muntliga processen, men den synes utgöra ett synnerligen gott medel att öka dess säkerhet och snabbhet, och tydligtvis har den modernt muntliga processen icke något monopol på ifrågavarande anordning. Därigenom kan protokollet även i den muntligt-protokollariska processen betydligt reduceras, och skillnaden i detta hänseende mellande båda processystemen behöver ej bli synnerligen stor.
    Jag har härmed kommit fram till ett resultat, som jag vill eftertryckligt betona. Den muntligt-protokollariska processen ärför visso en utvecklingsduglig, ja en i hög grad utvecklingsmöjlig process. Detta är något, som man ej bör undandraga sig att erkänna, man må för övrigt hur mycket som helst ha öppet öga för och vara övertygad om den moderna muntlighetens förtjänster.

 

III.
    1) I del. I sid. 26—30 av sitt betänkande avger processkommissionen en programförklaring och anger huvuddragen av processreformen. Erfarenheterna, säger Kom:n, från föregående reformarbeten på rättegångsväsendets område ha till fullo ådagalagt, att de allvarliga och djupgående brister, som vidlåda rättegångsväsendet, ej kunna avhjälpas genom smärre partiella reformer. Efter att ha påpekat, att bristerna hänföra sig både till domstolsorganisationen och till förfarandets gestaltning, samt att domstolsorganisationen måste inrättas med hänsyn till det förfarande, som den är avsedd att tjäna, i vilket hänseende

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 257Kom:n anger vissa riktlinjer, avger Kom:n det uttalande, som måste betecknas såsom det grundläggande och centrala i hela betänkandet: "En väsentlig förbättring av rättegångsväsendet kan endast vinnas därigenom, att man slår in på de vägar, som reformarbetet i övriga kulturländer följt på detta område".
    Jag tror icke, att denna förklaring av Kom:n är riktig; i varjefall har Kom:n icke förebragt tillfyllestgörande bevis för dess riktighet, ja knappast inlåtit sig på någon verkligen till grunden gående undersökning beträffande själva huvudfrågan. Jag är fullt ense med Kom:n om att bristerna i vårt rättegångsväsende icke kunna botas genom smärre reformer. Det fordras till deras avhjälpande en ganska genomgående omarbetning av processlagstiftningen. Men däremot delar jag icke Kom:ns åsikt, att en väsentlig förbättring ej kan vinnas, med mindre själva grunden för det nuvarande processuella förfarandet övergives och den moderna muntligheten accepteras. Ganska illa beställt vore det, om denna åsikt verkligen vore riktig. Hur uppriktigt och varmt jag än såsom processteoretiker erkänner vad som kan vinnas genom den moderna muntligheten såsom huvudprincip för det processuella förfarandet, så kan jag å andra sidan ej bortse från att den, om den skall verka välsignelsebringande, kräver förutsättningar, som i vårt land ej äro lätta att åvägabringa. Den fordrar en kostsammare domstolsorganisation än den i modern mening skriftliga processen, och den ställer stora anspråk på parterna, ej minst med hänsyn till utgifterna för processandet. Vid prövningen av de större eller mindre svårigheterna att åstadkomma de fulla betingelserna för en muntlig process, måste varje land taga hänsyn uteslutande till sina egna förhållanden, och till bevis för att den låter sig genomföra kan man i ett land ej åberopa ett annat lands exempel. En annan sak är, att om man bestämt sig för att till grund för en processreform lägga muntlighetsprincipen, man visserligen både kan och bör vid den närmare utformningen göra sig noga underkunnig om och hämta ledning av allt det myckna arbete, som i utlandet nedlagts på processlagstiftningens område, och vars resultat återfinnes i de främmande lagarna. Efter mitt omdöme är den distinktion, som nu antytts, väl värd att till fullo behjärtas.
    2) Lider verkligen det svenska rättegångsväsendet av brister, som äro så djupgående och svåra, att de med bibehållande av

258 E. KALLENBERG.den nuvarande grunden för förfarandet icke kunna botas? För att finna svar härpå bör man erinra sig de huvudkrav, som en god rättskipning måste uppfylla: rättskipningen skall vara säker, snabb och billig.
    Rättskipningen skall vara säker, d. v. s. den skall i de särskilda fallen leda till resultat som motsvara det materiellt rätta. I vad mån den svenska rättskipningen är säker, låter sig icke exakt angiva. För att kunna med bestämdhet bedöma rättskipningens säkerhet skulle man vara i stånd att avgöra, hur stor procent av de meddelade laga kraftvunna domarna äro oriktiga, och en dylik beräkning är helt enkelt omöjlig. Men det finnes dock en måttstock för bedömandet, och den är kanske den allra bästa, nämligen det förtroende, varmed rättskipningen omfattas av folket. Man säger för visso ej för mycket, om man påstår, att våra domstolar äro allmänt respekterade, och att det arbete de utföra anses vara ett gott arbete. Och härvid gäller, att erkännandet lämnas utan hänsyn till politiska partigrupperingar. Att jämföra med förhållandena i andra länder ligger nära till hands men är vanskligt; jag tror mig dock knappast vara för djärv, om jag vågar hänvisa till en allmänt utbredd opinion, att utsikterna till att vid processer i vårt land den verkliga rätten kommer till heders ej äro mindre än vid processer i utlandet. I vad jag nu yttrat får man icke se ett uttryck för en reformfientlig övertygelse om att det är bra som det är. Det finnes för visso i vår domstolsorganisation och i reglerna för det processuella förfarandet ett vidsträckt utrymme för välbehövliga reformer. Vad jag velat betona är blott, att i ett land, där förtroendet för rättskipningen är i det hela så stort som i vårt land, det ej gärna kan förhålla sig så, att själva den grund, varpå rättskipningen vilar, saknar bärkraft och nödvändigt måste utbytas mot en annan grund.
    Rättskipningen skall vara snabb. Det är ett krav, som visserligen teoretiskt och principiellt måste sättas efter kravet på säkerhet, men som praktiskt sett är föga mindre framträdande. En sen rättvisa är ju icke en full rättvisa. Då man klandrar den svenska rättskipningen och vill grundligt omgestalta den, är det i all synnerhet med hänvisning till dess bristande snabbhet. Klandret är över huvud synnerligen befogat. För brottmålens del har det väl mindre fog för sig — i de grövre brott-

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 259målen, i vilka den tilltalade är häktad, är rättskipningen tvärtom synnerligen snabb — och det är ej heller dem, som man egentligen har sikte på, men så mycket mer beträffande tvistemålen. Dessa senare mål handläggas och avgöras ej med en skyndsamhet, som tillfredsställer berättigade anspråk. Tänker man på den tid, som i genomsnitt förflyter, då ett tvistemål fullföljes genom alla tre instanserna, så visar det sig väl, att den mesta tiden åtgår för processandet i de högre instanserna, men icke förty ligger huvudvikten på att förkorta rättegången i första instans, där ju ett stort antal mål slutligen avgöras, och där den ojämförligt svåraste uppgiften möter. Problemet är dock efter min mening långt ifrån olösligt, utan att man fördenskull tvingas att lägga vårt rättegångsväsende på en helt ny grund. För övrigt är det, innan jag lämnar det odiskutabelt berättigade kravet på större snabbhet i rättskipningen, en omständighet som, om ämnet skall få sin allsidiga belysning, ej bör förbises. Kravet på att rättskipningen skall vara snabb är ej av absolut utan av relativ natur; det uppställes ej för sin egen skull, utan på det att rättskipningen i fråga om skyndsamheten måtte bliva sådan, att den tillgodoser folkets fordringar och behov. Härvid är att märka, att missnöje med rättskipningens långsamhet och behov av större skyndsamhet förnämligast yppa sig inom affärslivet. I avseende å en dryg del av de tvister, som dragas inför domstolarna på landsbygden, gör sig knappast någon mycket stark otillfredsställdhet över långsamheten i allmänhet gällande. Vad jag nu sålunda antytt har bort komma med, men det har icke framdragits för att fördunkla det obestridliga förhållandet, att den svenska rättskipningen i fråga om skyndsamhet lämnar mycket övrigt att önska.
    Sist nämner man kravet på att rättskipningen skall vara billig. Det må nu kunna försvaras, att det nämnes sist, men det är icke dess mindre ett synnerligen viktigt krav. Att processa är över huvud ej billigt, men i betraktande av alltings relativitet kan man utan tvekan våga påstå, att processföring i vårt land ej är dyr. Alldeles särskilt framstår, vid jämförelse med förhållandena i främmande länder, att processföringen i högre instans ej är kostsam. Att övergång från vårt nuvarande processystem till en modernt muntlig process skulle högst betydligt öka parternas processkostnader, finnes det nog knappast någon som betvivlar eller vill bestrida.

260 E. KALLENBERG.    Det är min övertygelse, att det svenska rättegångsväsendet kan på bestående grund, d. v. s. utan uppgivande av vad jag för korthetens skull kan kalla det muntligt-protokollariska systemet, reformeras så, att rättskipningen vinner i säkerhet och högst betydligt i snabbhet. Man kan icke skäligen fordra av mig, att jag skall vid detta tillfälle ens göra ett försök att framlägga ett i detalj gående reformprogram, men å andra sidan vill jag ej undandraga mig att göra några antydningar.
    3) Det torde först och främst vara tydligt, att det under den förutsättning, från vilken jag utgår, icke föreligger någon nödvändighet att göra några väsentliga rubbningar i den nuvarande domstolsorganisationen.
    Vad beträffar organisationen av underrätterna och närmast häradsrätterna är det ett par reformbehov, som i större utsträckning än hittills skett måste tillgodoses, om en verklig förbättring skall vinnas. Man bör gå vidare på den väg, som beträtts genom stadgarna ang. domsagornas förvaltning samt 1918 års lag om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, samt ordna det så, att i varje domsaga häradshövdingen icke av arbete med ärenden och de enklare rättegångsmålen hindras från att ägna full kraft och sitt odelade intresse åt de ansenligare rättegångsmålen, av civil eller kriminell natur. Att vikariatväsendet bör hållas inom trånga gränser, är det nästan överflödigt att framhålla. Vidare måste antalet tingssammanträden betydligt ökas.
    Av ömtåligare natur är frågan om rådstuvurätterna. Den olika organisationen av domstolarna i städerna och på landet är något för den svenska samhällsförfattningen i hög grad egendomligt, vartill, så vitt jag nu erinrar mig, ej annorstädes finnes någon motsvarighet. Jag har för min del redan för länge sedan i mitt arbete Svensk Civilprocessrätt § 12 uttalat såsom min mening, att skillnaden emellan lands- och stadsdomstolarna icke kan motiveras med sakliga skäl, d. v. s. här skäl som äga processrättslig giltighet, och av denna mening är jag allt fortfarande. En till själva grunden gående reform av hela vårt rättegångsväsende, sådan som den av Kom:n förordade, kan ej gärna underlåta att räkna med en enhetlig domstolsorganisation för landsbygd och stad. Om man åter inskränker processreformen enligt vad nu är i fråga, är upphävandet av städernas särskilda domstolsorganisation ej något trängande re-

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 261formkrav; det är i stort sett ett ämne, som ligger på sidan av vad som nu är föremål för vårt intresse. Dock bör otvivelaktigt härvid göras undantag för rådstuvurätterna i smärre städer, eller över huvud de rådstuvurätter, i vilka sitter blott en lagfaren domare. Om önskvärdheten av deras avskaffande torde näppeligen meningarna vara mycket delade.
    Vad angår hovrätterna, så torde vara uppenbart, att en reform, som har den ifrågavarande blygsammare omfattningen, icke är tvungen att göra några större eller ens några egentliga ingrepp i organisationen. Vikariatväsendet bör till befrämjande av rättskipningens säkerhet såvitt möjligt begränsas. Att för övrigt någon starkare sammansättning av hovrättsdivisionerna icke erfordras, ligger i öppen dag. Snarare synes det böra tagas i övervägande, huruvida icke det domföra antalet kan inskränkas till tre. Så vitt jag kan finna, möter detta inga allvarliga betänkligheter. En sådan reducering borde själfvallet ha till följd ökning av hovrätternas arbetsprodukt och en snabbare rättskipning i denna instans. Samma syfte har, som bekant, det framkomna förslaget att befria hovrättsledamöterna från föredragning av mål velat främja. Tanken förefaller mig vara god och förtjänt av att ytterligare tagas i övervägande. Slutligen är att beakta frågan om ökning av hovrätternas antal eller rättare om uppdelning av det nuvarande antalet hovrätter på flere. Tydligtvis är det en fråga, som med min utgångspunkt är av långt mindre betydelse, än om man vill hos oss införa den moderna muntliga processen, men i varje fall har den aktuellt intresse och påkallar en lösning.
    Vidkommande högsta instansen har jag i detta sammanhang ej någon anledning att tänka på annat än valet emellan de båda alternativen: apellinstans eller revisionsinstans. Kom:n vill göra högsta instansen till revisionsinstans, och ett annat val har Kom:n icke rimligtvis kunnat träffa. Det är nämligen knappast möjligt att, då processen är i modern mening muntlig, medgiva appell, d. v. s. fullföljd av saken i hela dess vidd, i anseende till sakens såväl faktiska som rättsliga sida, till mer än en högre instans, och vid sådant förhållande måste den tredje instansens prövning begränsas till — förutom laga formers iakttagande — rättsfrågan; från möjligheten att göra högsta instansen till kassationsinstans torde nämligen kunna bortses. Om man åter utgår från det muntligt-protokollariska

262 E. KALLENBERG.systemets bibehållande, har man full möjlighet att välja mellan båda alternativen. Det finnes skäl för båda, men dock, efter mitt omdöme, vida övervägande skäl för att bibehålla högsta instansen såsom apellinstans. Om hovrätten skall definitivt fastställa vad som är sant i målet, tvingas den till en fastställelse beträffande det faktiska, mera ingående och av större utsträckning än som eljest är av nöden, och därmed blir hovrättens arbetsbörda ansenligt tyngre. Att garantierna för rättskipningens säkerhet äro vida större, om högsta instansens prövning omfattar jämväl det faktiska, är nästan överflödigt att påpeka. På en punkt är jag emellertid sedan länge böjd för att ifrågasätta en inskränkning av det material, som högsta instansen har att pröva. I 30: 11 RB, sådant lagrummet ursprungligen lydde, var stadgat, att hos konungen ej andra bevis finge läggas in än de, som i hovrätten eller hos underdomaren varit framtedda, så framt de ej sedan vore funna eller sådana, att de ej förr kunnat vara för handen. Detta stadgande förmenar jag böra återinföras.
    I anslutning till anmärkningarna om domstolsorganisationen må framhållas nödvändigheten att lagligen reglera advokatväsendet och omorganisera åklagarväsendet. För genomförandet av den processreform, som Kom:n tänkt sig, utgör advokatväsendets reglering en oeftergivlig förutsättning. Men även om man icke går längre än jag nu med min framställning åsyftar, är det en viktig uppgift att söka genom lagstadganden åstadkomma, att en kår av kvalificerade sakförare är tillgänglig, ur vars krets parter kunna med fullt förtroende utse rättegångsfullmäktige, och vilkas medlemmar vid utförandet av rättegångar uppfatta sin ställning så, att de äro ej blott sina huvudmäns förtroendemän utan tillika samhällsorgan med skyldighet att verka i rättskipningens intresse. Slutligen må blott påpekas, att varje verklig reform av straffprocessen måste bygga på en mera tillfredsställande organisation av åklagarväsendet än den vi för närvarande besitta.
    4) Härefter går jag över till att orda något om huvudgrunderna för en reform av det processuella förfarandet på basis av det muntligt-protokollariska systemet, och därvid gör jag, såsom naturligt är, början med förfarandet vid underrätterna, närmast i tvistemålen.
    Vissa brister äro synnerligen framträdande och väl också

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 263tämligen allmänt erkända. Stämningarna behöva enligt gällande lag ej ha och ha jämförelsevis sällan ett sådant innehåll och en sådan uppställning, att de äro ägnade att ej blott utgöra rättegångens grundval utan tillika så förbereda handläggningen vid första rättegångstillfället, att målen må kunna redan där slutbehandlas. Vad Kom:n föreslagit beträffande stämningens innehåll synes mig i allo vara värt gillande. På det syftet att så vitt möjligt undgå uppskov må kunna vinnas, är det emellertid ofta ej tillräckligt, att stämningen i målet — dess innehåll må vara än så fullständigt — delges svaranden, utan det kräves en förberedande behandling. Obligatorisk synes ej en sådan behandling böra vara. I många mål är den överflödig.Det bör ankomma på häradshövdingen resp. i städerna på ledamot av rätten att bestämma om förberedande behandling och meddela föreskrifter i sådant hänseende. Förberedelsen bör kunna bestå i skriftväxling emellan parterna eller i förhandling dem emellan inför rätten; om under sådan förhandling målet blir moget för avgörande, bör det kunna utan uppskov avgöras. Som bekant är förberedelse av målen till handläggningen vid första rättegångstillfället en av huvudpunkterna på den reformrörelses program, som är känd under namnet: processreform utan lagändring. På många håll torde man stå ganska kritisk inför tanken på en förberedelse av målen; man torde finna den besvärlig och tvivla på dess förmåga att förkorta processen vid underrätt. För min del kan jag dock ej inse, huru det skall vara möjligt att i större mål utan förberedelse vinna det syfte, som väl aldrig bör uppgivas, nämligen att vid ett enda rättegångstillfälle få hela processmaterialet framlagt eller att, om uppskov av någon anledning icke kan undvikas, låta det, frånsett exceptionella fall, stanna vid ett enda uppskov. På frivillighetens väg är det säkerligen ej möjligt att vinna detta syfte. Här fordras lagbestämmelser, och sådana måste anses bilda ett av de viktigaste partierna i en lagstiftning, som vill reformera underrättsförfarandet.
    Det svenska underrättsförfarandet betecknas, såsom förut nämnts, såsom muntligt-protokollariskt, och vad därmed förstås har ock angivits. Den muntliga formen för parternas utveckling av sin talan är uttryckligen påbjuden i 14: 1 RB, men, såsom allbekant är, har man redan för mycket länge sedan, säkerligen sedan minst ett århundrade tillbaka, i praxis upp-

264 E. KALLENBERG.hört att anse sig bunden av lagrummets påbud om muntlighet, och man tillåter parterna att efter behag hålla muntliga anföranden eller ingiva skrifter. Denna utveckling har underlättats av de i svävande ordalag avfattade förbehåll, som knutits till muntlighetsbudet. På kanske ingen annan punkt av underrättsförfarandet gör sig ett reformbehov så starkt gällande som på den förevarande. Den muntlighet, som 1734 års lagstiftare föreskrivit och lagt vikt på, måste återupplivas och upprätthållas genom fullt otvetydiga, skarpt och bindande formulerade lagbestämmelser, som ej medgiva undantag för annat fall, än då sakens beskaffenhet det oundgängligen fordrar. Utan muntlighet kan domaren ej utöva en effektiv processledning, och koncentration, förekommande av andra än alldeles oundvikliga uppskov, låter sig ej genomföra.
    Det behöver efter det föregående knappast framhållas, att av en reformerad processlag måste med en klarhet och skärpa, som icke lämnar något övrigt att önska, framgå, att uppskov icke får beviljas, med mindre det betingas av skäl, till vilka domstolen av hänsyn till rättvisa och billighet icke kan underlåta att taga hänsyn. En allmän bestämmelse, hur den nu än formuleras, torde dock ej göra tillfyllest; praxis, sådan den utvecklat sig enligt gällande lag, lämnar belägg därför. Verksammast äro säkerligen lämpliga stadganden om rättegångskostnad, vilka, bland annat, upptaga en regel om, att part, som genom försummelse i sin processföring förorsakat uppskov, skall bära kostnaderna därför.
    En mycket svag avdelning av gällande lag, så vitt den rör underrättsprocessen, utgöres av reglerna angående påföljderna av parts utevaro vid första rättegångstillfället. Jag kan naturligtvis ej här gå närmare in på detta intressanta och vittomfattande ämne. Så mycket kan fastslås såsom säkert, att en processlag, som skall motsvara nutida anspråk, måste upptaga bestämmelser, som belägga parts utevaro, i all synnerhet utevaro av svaranden, med påföljder av vida allvarligare innebörd än de nu stadgade. Det är uppenbart, att en ändring av lagstiftningen på detta område ej är beroende av övergången till muntlig process i modern mening.
    Inom straffprocessen möta en rad särskilda ämnen, beträffande vilka nya lagstadganden äro av ett trängande behov påkallade. Såsom själva grundvalen för en straffprocessreform

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 265måste man, enligt min mening, beteckna omorganisationen av åklagarväsendet; vid sidan därav måste stå ett tidsenligt polisväsende. Äro dessa institutioner goda, så är ock kanske det mesta gjort i fråga om betingelserna för en god straffrättskipning. För övrigt måste jag huvudsakligen inskränka mig till att blott nämna de frågor, som kräva reglering: åtal och åtalsrätt, de straffprocessuella tvångsmedlen (häktning m. fl.) samt förberedande undersökning. Kom:ns betänkande innehåller i dessa delar mycket, som synes mig synnerligen förtjänstfullt och värt allt beaktande. En anmärkning kan jag dock ej undertrycka. På några punkter synes man mig ha gått väl långt i strävandet att genom bindande regler bereda garantier för att rättskipningen skall fungera tillfredsställande, i synnerhet i den riktningen, att den tilltalades intresse ej skall trädas för nära. Ett större utrymme kan säkerligen utan risk upplåtas åt åklagare- och domaremaktens fria beprövande.
    En betydande avdelning av processrätten är gemensam för civil- och straffprocessen, nämligen reglerna angående bevisningen. Det torde icke råda delade meningar om att vad 17 kap. RB innehåller är till stor del föråldrat och bör ersättas av stadganden, i vilka de i våra dagar härskande åskådningarna komma till uttryck. Dessa åskådningar uppbära vad Kom:n föreslagit på detta område, och med förbehåll för en del enskildheter kan man i det hela ansluta sig till dess förslag. I ett avseende måste jag dock inlägga en bestämd gensaga mot Kom:ns uppfattning. I del II sid. 20 av betänkandet yttrar Kom:n, att grundsatsen om fri bevisprövning ej kan med framgång genomföras utan muntlig process, vilken för domstolen möjliggör att uppskatta alla de olika omständigheter i målet, som den fria bevisprövningen ålägger domstolen att beakta. Det är ett ej sällan framställt påstående, som Kom:n här upprepar. Det är emellertid efter min bestämda övertygelse väsentligen oriktigt. I vårt land har det bemötts redan av Nya Lagberedningen i dess principbetänkande del II sid. 28 f. Att fri bevisprövning skulle vara oförenlig därmed, att processmaterialet i det väsentliga upptages i skrift, låter sig ej med framgång ådagalägga och vederlägges av erfarenheten ej mindre hos oss än även i utlandet, där just i fråga om bevisningen vittgående undantag äro gjorda från den moderna muntlighetsgrundsatsen.
    Jag har härmed slutat min översikt angående underrätts-

 

18 Svensk Juristtidning 1927.

266 E. KALLENBERG.processen och skall nu blott yttra några få ord om processen i hovrätten. Några grundväsentliga anmärkningar mot densamma torde det icke finnas fog för. Den kan ej rättvisligen utdömas såsom icke betryggande med hänsyn till säkerheten, och dess brister i fråga om skyndsamheten äro av beskaffenhet att kunna avhjälpas. Dock synes det mig otvivelaktigt, att tiden nu är inne och mogen för en viss, synnerligen betydelsefull omgestaltning av hovrättsprocessen. Föredragningen bör, då det gäller fullföljd i huvudsaken, vara offentlig, och parterna ha tillfälle att, om de så vilja, yttra sig; det bör stå hovrätten öppet att i anslutning till föredragningen anställa förhör med part, som för sådant ändamål kallats att infinna sig, och i hovrätten åberopad ny bevisning bör, om ej särskilda skäl tala däremot, framföras omedelbart i hovrätten. I grövre brottmål — var gränsen skall dragas vill jag ej uttala mig om —bör en verklig förhandling i hovrätten vara obligatorisk.
    Innan jag avslutar denna huvudavdelning av min framställning, vill jag upptaga till bemötande en invändning, som ej sällan göres mot det muntligt-protokollariska systemet. Man påstår, att då till grund för domen ligger ett protokoll, övermäktiga tendenser göra sig gällande till den muntliga formens ersättande med den skriftliga. Det synes nämligen naturligt, att parterna i stället för att muntligen utföra sin talan inlämna skrifter till intagande i protokollet, och att domstolarna så småningom med bortseende från lagens stadganden låta detta passera. Häremot må med styrka betonas, att den muntliga förhandlingsformen har, oaktat förhandlingsinnehållet skall protokollföras, sin utomordentligt stora betydelse, och att det därför ingalunda ligger i sakens natur, att domstolarna skola under utvecklingens gång upphöra att fordra iakttagande av fullt klara och bestämda lagstadganden om sådan förhandlingsform. En hänvisning till den utveckling, som försiggått i den svensk-finska processen, och som för länge sedan förtagit bestämmelserna om muntlighet i gällande lag deras bindande verkan, är icke avgörande; dels har det varit fråga om stadganden, som icke ha tillfredsställande innehåll och avfattning, dels har vårt rättegångsväsende lidit och lider allt fortfarande av brister, som mäktigt bidragit till att framkalla det resultat, vartill utvecklingen lett. Man gör sig skyldig till en på förutfattade meningar beroende ensidighet, då man beträffande det

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 267muntligt-protokollariska systemet talar om övermäktiga tendenser till muntlighetens omintetgörande men i avseende å den rent muntliga processen förbiser, att enahanda tendenser göra sig gällande. Utan ständig vaksamhet från domstolarnas sida kan i denna process muntligheten lätt övergå till en tom form, det fria föredraget ersättas av uppläsning av en skriven framställning, varmed en parodi på muntlighet träder i stället för den sanna och värdefulla muntligheten. Ålägger man, där processen är rent muntlig, domstolarna plikten att förekomma dylikt, så bör man ock kunna i den muntligt-protokollariska processen med fullt förtroende ålägga dem en motsvarande skyldighet.
    Till sist bör jag ej underlåta att påpeka, hurusom de lämnade antydningarna om en processreform på basis av det bestående angått endast själva huvudgrunderna för en sådan reform. Hela det område, på vilket ny lagstiftning påkallas, är därmed ingalunda angivet. En hel rad institut äro i gällande lag på ett otillfredsställande eller ofullständigt sätt eller ej alls reglerade; såsom exempel må nämnas domstolarnas lokala kompetens, partssuccession, intervention, kumulation av mål, tillåtligheten av fastställelsetalan m. m. Det torde vara tydligt, att vid en omfattande omarbetning av vår rättegångslag dessa ämnen ej böra förbises.

 

IV.
    Den föregående undersökningen har lett till det resultat, att det svenska rättegångsväsendet enligt gällande lag icke är behäftat med andra och svårare brister, än att de kunna utan övergivande av grunden, det muntligt-protokollariska systemet, botas och därigenom en rättskipning, så god att den skulle tillfredsställa alla skäliga anspråk, åstadkommas.
    Jag övergår nu till en närmare granskning av några huvuddrag av Kom:ns förslag för att finna svar på frågorna, om detta förslag skulle, därest det genomfördes, begåva vårt folk med ett rättegångsväsende, överlägset vad som på bestående grund kan förverkligas eller — för att uppställa ett anspråkslösare spörsmål — om förslaget över huvud kan anbefallas såsom grundval för ny lagstiftning. Det är utan vidare givet, att om det senare spörsmålet besvaras nekande, jämväl det förra har erhållit ett nekande svar.

268 E. KALLENBERG.    1) Början göres, såsom naturligt är, med domstolsorganisationen, därvid det dock endast gäller domstolarna i förstainstans.
    Två huvudspörsmål möta, av vilka det ena rör domstolarnas besättande antingen med en enda lagfaren domare eller med två eller flera sådana domare och det andra domstolarnas besättande med lekmän, d. v. s. med personer, av vilka icke kräves någon särskild juridisk utbildning. Kom:n har givit det senare spörsmålet en förgrundsplats och i viss mån behandlat det, som om det vore det viktigare av de båda, men för min del vill jag bestämt hävda, att lösningen av det förra är långt betydelsefullare, och därför upptager jag ock detta här först till granskning.
    a) Den moderna muntligheten ställer, såsom redan förut antytts, mycket stora anspråk på domarens förmåga att hastigt och säkert uppfatta. Han kan ej, i likhet med domaren i den skriftliga processen, som ju har processmaterialet i skriftlig uppteckning tillgängligt, i lugn och ro genom läsning av protokoll eller annan skrift inhämta eller uppliva minnet av vad som förekommit och bilda sig ett omdöme därom, utan han måste genast upptaga i sitt medvetande vad som anföres och bevara det i minnet till dess han skall träffa ett avgörande i målet.1 Kom:n kan ju icke rimligtvis ha underlåtit att beakta detta och har det ej heller. Eftertryckligast har det kanske betonats i bilaga nr 2, där det på tal om domares avlöning nämnes på ett par ställen, att den moderna processen ställer krav på domaren, som väsentligt överstiga vad som fordras av honom i ett skriftligt förfarande. Uppenbarligen ligger det i betraktande härav en utomordentlig vikt uppå, att man i domstolens sammansättning söker starka garantier för en riktig prövning; betydelsen härav är ännu större i den muntliga än i den skriftliga processen. Denna konsekvens av den moderna muntligheten har i de flesta främmande lagar ansetts kräva, att det i första instans finnes två slags domstolar, domstolar med en lagfaren domare för mindre mål och domstolar med flera lagfarna domare för de större.

 

1 Jag förbiser ej, att domaren kan föra privata anteckningar till stöd för minnet, men i den mån han vid avgörandet låter sig bestämmas av sådana är ju i verkligheten förhållandet ej väsentligen olika det, att han har stöd av ett officiellt domstolsprotokoll.

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 269    Vilken ställning har nu Kom:n intagit till detta problem, som jag för min del värdesätter så högt, att jag förmenar detsamma icke i vikt överträffas av något annat vid en reform, som åsyftar införande av en rent muntlig process?
    Kom:n ingår, så vitt jag kan finna, icke på något ställe i det vidlyftiga betänkandet i en verkligt grundlig och uttömmande undersökning av den kardinala frågan, huruvida en muntlig process kan jämväl i de större och mera invecklade målen handhas av domstolar, besatta med blott en jurist. Icke som om Kom:n skulle gå förbi detta ämne — det vore knappast tänkbart — utan ämnet har tvärtom i del I behandlats på flera sidor. Men de förebragta skälen träffa icke sakens kärna. De gå huvudsakligen ut på, att det är synnerligen vanskligt att efter tillfredsställande grunder uppdela målen på två slags domstolar, att enmansdomstolarna, som skulle komma att motsvara våra nuvarande häradsrätter, skulle förlora i anseende och förtroende hos folket, samt att de kollegiala domstolarna skulle stå den rättsökande allmänheten mera fjärran och bli mera svårtillgängliga, varjämte processande vid dessa domstolar skulle ställa sig betydligt dyrare. Alla dessa synpunkter finner jag vara i och för sig alldeles riktiga, men de äro ej avgörande och ligga på sidan av själva den nyss nämnda kardinala frågan. Vad Kom:n anför till positivt stöd för sitt förslag att låta samtliga mål i första instans upptagas av domstolar, besatta med en enda fackdomare, är långt ifrån ägnat att undanröja tvivelsmålen och farhågorna för att rättskipningens säkerhet komme att i hög grad äventyras. Kom:n söker göra gällande, att vad som avses med inrättande av två slags domstolar i första instans och målens fördelning emellan dem efter deras beskaffenhet kan vinnas på annan väg, nämligen genom en motsvarande arbetsfördelning emellan olika arbetskrafter inom en och samma domstol. Handläggningen av de svårare och viktigare målen har man sålunda tänkt sig skola åligga den främste, högt kvalificerade domaren i underrätten, medan de enklare eller mindre viktiga målen jämte ärendena skola handläggas av domare, på vilka icke ställas lika höga anspråk. Vad innebär detta i realiteten, befriat från all förskönande utsmyckning? Jo det betyder, att en domare, som, frånsett den ändrade titeln, i allo motsvarar den nuvarande häradshövdingen, skall ensam på grundvalen av muntlig förhandling omedelbart efter förhand-

270 E. KALLENBERG.lingens avslutande (eller undantagsvis efter någon eller några dagars betänketid) avdöma, ej blott de svårare brottmålen, utan vad vida vanskligare är, de största och mest invecklade tvistemålen. Utan att i någon den allra minsta mån betvivla eller vilja förneka häradshövdingarnas eller deras ersättares, de tilltänkta lagmännens duglighet är jag dock övertygad om, att man härmed vill pålägga dem en börda, som överstiger deras, ja strängt taget kanske varje ensam domares krafter. Uppgiften består ju icke i att över huvud döma utan i att döma efter moget övervägande och allsidig prövning av alla på saken inverkande omständigheter; endast under denna förutsättning kan rättskipningen erbjuda trygghet för ett materiellt riktigt resultat. Man må icke söka bryta udden av det sagda medelst hänvisning till främmande förebilder. Egentligen torde väl endast engelska här komma i betraktande. De engelska samhällsförhållandena, principerna för domarekårens rekrytering, den objektiva rättens allmänna beskaffenhet m. m. äro så olika motsvarande förhållanden i Sverige, att det för visso är försiktigast att ej draga den slutsatsen, att vad som må kunna passa i England även lämpar sig för oss. Det är så mycket mindre anledning antaga detta, som man, efter vad Kom:n själv i bilaga nr 2 framhåller, måste räkna med, att parterna i stor utsträckning utan biträde av advokater föra sin talan. Därigenom skulle domarens uppgift komma att bli svårare än vad i allmänhet är fallet i utlandet, där processen är rent muntlig, och skälen för att ha domstolar med stark organisation vinna i betydelse.
    Att Kom:n icke varit omedveten om att dess position i förevarande hänseende i själva verket är ganska svag, torde framgå av vissa uttalanden i betänkandet. Kom:n erkänner sålunda del. I sid. 97), att det med hänsyn till den muntliga processens stora krav på domstolen är av värde, om denna innefattar ett domarekollegium. Men — fortsätter Kom:n — denna invändning försvagas dock i viss mån, om man bibehåller appellen, d. v. s. tillåter part att i alla mål fullfölja talan i hela dess vidd till en högre domstol. Det försvar Kom:n härmed presterar är icke av den art, att det kan övertyga. Ty det kan man väl enas om, att underrätternas organisation icke får vara mindre stark än vederbör, därför att i rätten att till högre instans fullfölja talan mot deras domar ligger en utväg för parterna att ernå en fullt kompetent prövning. Man tager säkerligen ej miste, om man

 

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 271vågar antaga, att den innersta grunden till Kom:ns optimistiska tro på de av densamma föreslagna underrätternas förmåga att bemästra rättskipningens allra svåraste uppgifter varit dess varma nitälskan för den moderna muntlighetsgrundsatsen. Ingenting har fått ställa sig hindrande i vägen för grundsatsens genomförande, och då inrättandet av kollegiala underrätter skulle högst ansenligt öka kostnaderna för en på denna grundsats byggd processreform och sålunda minska dess utsikter, har det i och för sig fullt berättigade kravet på sådana underrätter måst uppgivas.
    b) Det andra huvudspörsmålet om domstolarnas organisation angår, såsom redan nämnts, deras besättande med lekmän. Vad Kom:n härom yttrat och föreslagit är av allt det myckna, som betänkandet innehåller, det som hittills mest varit föremål för uppmärksamhet och diskussion. Och detta är i viss mån fullt förklarligt, ty det gäller här ett bedömande, som ej kan ske enbart efter juridiska synpunkter utan måste taga hänsyn jämväl till sociala och politiska. För min del skall jag ej ingå i någon mera utförlig utredning av ämnet utan fatta mig jämförelsevis kort, och tydligt är, att de processrättsliga synpunkterna äro de, på vilka jag här företrädesvis lägger vikt.
    Det är vid undersökningen av frågan om lekmäns deltagande i rättskipningen anledning att göra skillnad mellan tvistemål och brottmål.
    För civilprocessens del låter det sig, efter min åsikt, icke — bortsett från några få grupper av mål, för vilkas bedömande särskild sakkunskap är av nöden — påstås, att lekmäns medverkan vid rättskipningen tillför domstolen något avsevärt plus av betingelser för en riktig prövning. Tillräckliga förutsättningar för bedömande av rena rättsfrågor, åtminstone av något svårare beskaffenhet, äga de uppenbarligen icke. Skola de överhuvud göra någon nytta, kan denna icke ha avseende å annat än saksammanhanget, fastställandet av det faktiska, av vad som är att hålla för sant i målet. Men saksammanhanget är mycket ofta, ja man torde kunna säga merendels, antingen så enkelt, att det är alldeles överflödigt att sätta lekmän vid sidan av yrkesdomaren, eller så invecklat, att det fordras yrkesdomarens stora rutin och vana vid prövningen av de mest skiftande förhållanden att fullt behärska fallet. Härtill må läggas, att rättskipningen i tvistemål omfattar ett så oerhört stort område, att

272 E. KALLENBERG.det helt enkelt är omöjligt att besätta domstolarna med lekmän som äga sakkunskap på alla möjliga områden. Om man gör ett lekmannaelement till en fast och oföränderlig beståndsdel av en domstol, måste det alltid bliva en ren tillfällighet, om den sakkunskap, varpå det i ett visst fall kommer an, är företrädd i domstolen.
    Med hänsyn till straffprocessen är läget i viss mån ett annat. I brottmålen träder i allmänhet det faktiska, bevisfrågan, starkt i förgrunden, och dessa mål utgöra därför det område av rättskipningen, som är för lekmännen lättast tillgängligt. Å andra sidan kommer i betraktande, att lekmannarättskipningen just på detta område erbjuder en mycket svag sida. Lekmannadomaren besitter över huvud vida mindre förmåga än yrkesdomaren att objektivt och lidelsefritt se på det föreliggande fallet; han låter sig lättare ledas av tillfälliga känslostämningar och är lättare utsatt för inflytelser från en utomvarande opinion inom befolkningen i dess helhet eller en viss honom närstående, ofta politisk meningsgrupp.
    I vilken utsträckning och på vad sätt lekmän funnit användning inom den nuvarande svenska domstolsorganisationen, behöver jag ej här redogöra för. Deras användning är, som bekant, vad den ordinära processen angår, inskränkt till underrätterna, och ej ens i samtliga dessa sitta lekmän; rådstuvurätterna i de större städerna bestå ju allenast av lagfarna ledamöter.
    Då man tänker på och talar om lekmän i de svenska domstolarna, tager man i regel uteslutande sikte på häradsnämnden. Det förtroende, varmed häradsrätterna omfattats och allt fortfarande omfattas av landsbygdens befolkning, beror till en ej ringa del därpå, att intresset för rättskipningen och förhandlingarna på tingen varit samt ännu, ehuru ej i fullt samma grad, är starkt och levande, och att menigheten till följd därav satt och sätter högt värde på att i domstolen se män, tagna ur dess egen krets. Detta är en omständighet, som bör tillerkännas en mycket stor betydelse. En rättskipnings värde beror icke uteslutande på, att den i och för sig är god, utan jämväl därpå, att den omfattas med förtroende av folket. Av detta skäl — men endast av detta — skulle det otvivelaktigt vara ett missgrepp att från landsbygdens domstolar borttaga det lekmannaelement, nämnden, som där sedan sekler haft säte.

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 273    Beträffande rådstuvurätterna torde i korthet kunna påstås, att lekmännen i de rådstuvurätter, där sådana sitta, utgöra ett jämförelsevis föga uppmärksammat och uppskattat domstolselement, och att i avseende å de övriga rådstuvurätterna, vilka äro besatta endast med lagfarna ledamöter, icke någon saknad efter lekmän eller något krav på deras insättande i rådstuvurätterna gjort sig gällande bland städernas invånare eller överhuvud inom befolkningen, detta lika litet vad angår brottmålen som tvistemålen.
    De åsikter, jag nu uttalat, bestämma min ståndpunkt till Kom:ns förslag beträffande lekmäns medverkan vid rättskipningen. Att Kom:n icke ifrågasatt bottagande av nämnden från domstolar, vilkas domkretsar utgöras av enbart landsbygd eller av landsbygd och stad, liksom att Kom:n icke för tvistemålens del förordat insättande av lekmän i domstolar med enbart stad till domkrets, kan jag ej annat än gilla. Däremot kan jag ej ansluta mig till dess förslag, att sistnämnda domstolar skola i brottmål bestå av, jämte den lagfarne domaren, nämnd, eller att i hovrätterna vid behandlingen av vissa brottmål nämnd skall deltaga. Kom:ns motivering för sina förslag i dessa avseenden finner jag långt ifrån övertygande. Avgörande måste följande synpunkter vara. Fordras för rättskipningens säkerhet eller för att befolkningen skall ha förtroende för rättskipningen, att lekmän deltaga? Vinner över huvud rättskipningen i ena eller andra hänseendet på att lekmän deltaga?På båda frågorna bör man otvivelaktigt, så vitt jag kan finna, svara bestämt nej. Vad den förra frågan angår, står man härvid på erfarenhetens fasta mark, ty man kan hänvisa till nuvarande förhållanden, medan man beträffande den senare kan lugnt hålla sig till att all sannolikhet talar för riktigheten av det avgivna svaret. Jag har vid läsningen av Kom:ns betänkande i denna del ej kunnat värja mig för det intrycket, att Kom:n i hög grad låtit leda sig av doktrinära synpunkter och allmänna resonemang i utländsk processlitteratur och ej tagit tillbörlig hänsyn till de historiskt givna förhålland ena vårt eget land och den erfarenhet, som därav kan och bör hämtas. Vidkommande särskilt förslaget om nämnds medverkan i hovrätterna vid avgörandet av vissa brottmål, så skulle en sådan anordning innebära igångsättande av en tung, otymplig och kostsam apparat, och den fördel för rättskipningen, som

274 E. KALLENBERG.därav i lyckligaste fall kunde förväntas, skulle icke uppväga olägenheterna. Endast i förbigående vill jag beröra det ömtåliga spörsmålet, huru man, om nämnd insättes i hovrätten, skall ordna med omröstningen inom rätten och lämpligen avväga nämndens inflytande i förhållande till de lagfarna ledamöternas; vad Kom:n därom föreslagit anser jag ingalunda tillfredsställande.
    Vid behandlingen av frågan om sätt för utseende av nämndemän ger Kom:n tydligt uttryck åt farhågor för att nämndemansvalen skulle kunna bli partipolitiskt färgade och sålunda leda till att nämndemännen läte partipolitiska synpunkter öva inflytande vid sitt kalls utövande. Dessa farhågor kan man numera knappast annat än anse grundade, i all synnerhet beträffande nämndemansval i större städer. Det är med hänsyn härtill ägnat att väcka undran, att Kom:n ej låtit tanken på upptagandet av nämnd i de större städernas domstolar fara. Alldeles särskilt olycklig är den av Kom:n anvisade utvägen att till förekommande av majoritetsmissbruk införa proportionella val. Därmed skulle man på allvar lämna politiken inträde i rättskipningen, och jag befarar, att man gåve Justitia ett slag, efter vilket hon kunde få svårt att repa sig.
    Om vad Kom:n i övrigt föreslagit angående nämnden kunde åtskilligt vara att säga, men jag måste inskränka mig till några antydningar om två särskilda spörsmål, vid vilka man under den pågående diskussionen om betänkandet i synnerhet dröjt; det ena angår minskandet av det domföra antalet nämndemän till fem, det andra större inflytande för nämnden vid målens avgörande. Mot att nedsätta antalet nämndemän till fem kan jag ej finna några betänkligheter möta; fem är ett tillräckligt respektingivande antal, för att en nämnd av denna storlek skall kunna anses utgöra en passande representation för menigheten. För en nedsättning talar givetvis det skälet, att nämndemansuppdraget därigenom göres mindre betungande. En stark opposition har rests mot den ifrågasatta ändringen av regeln, att den lagfarne domarens mening är avgörande utom i fall, då alla nämndemännen enat sig om annan mening; denna regel vill Kom:n, som bekant, ha ändrad så, att om fyra av de fem nämndemännen ena sig om en mening, denna alltid skall gälla. Någon ökning av nämndens inflytande anser jag vara fullt försvarlig. Den bestämmanderätt, som för närvarande tillkommer

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 275nämnden, är så obetydlig, att nämndemännen framstå mindre såsom domare än såsom rättsvittnen, och om förfarandet får karaktären av en muntlig förhandling, kan frågan om sådan ökning svårligen undgå att erhålla ett stegrat och fullt aktuellt intresse. Så moderat som den tilltänkta ökningen är, ger den näppeligen fog för några farhågor. Invändningen, att nämnden framstår såsom bärare av ett allmänt rättsmedvetande endast under den förutsättningen, att full enighet inom densamma råder, synes mig i grunden vara föga mera än en vacker fras. Emellertid må å andra sidan ej förbises, att redan ett minskande av nämndemännens antal till fem ger den enskilde nämndemannen större inflytande, och till förmån för bibehållande av den nu gällande regeln kan ock åberopas, att veterligen ej något missnöje därmed försports.
    I fråga om de högre instansernas, hovrätternas och högsta domstolens, sammansättning innehåller betänkandet icke något annat anmärkningsvärt än förslaget om nedsättning av domfört antal ledamöter i hovrätt till tre. Därom har redan förut varit tal.
    Till domstolsorganisationen, nämligen den yttre, hör Kom:ns förslag, att i tvistemål — med undantag för vissa särskilda grupper av mål samt över huvud förmögenhetsrättsliga tvister, i vilka tvisteföremålet ej har ett visst högre värde — parter skola äga med bindande verkan överenskomma, att målet skall anhängiggöras omedelbart i hovrätt. Det är tydligt, att rättskipningens snabbhet i högre grad befordras, då mål med förbigående av domstolen i första instans omedelbart upptages i hovrätt, en synpunkt, som i all synnerhet är av vikt med hänsyn till handelstvisterna. Beträffande dessa tvister torde den tanken ej ha varit Kom:n främmande, att deras upptagande omedelbart i hovrätt skulle bli regel. Härpå tyder Kom:ns förslag, att i de hovrätter, angående vilka sådant av Konungen förordnas, särskilda avdelningar för handläggning och avgörande av handels- och sjörättsmål skola inrättas, och att dylik avdelning skall bestå av, förutom lagfarna ledamöter, jämväl handelskunniga. Den sålunda föreslagna prorogationsrätten finner jag, så vitt den begränsas till handels- och sjörättsmål, ganska tilltalande. Det är en idé, som tillika med den om inrättande i hovrätterna av särskilda avdelningar för handläggning av sådana mål synes vara förtjänt av att allvarligt tagas

276 E. KALLENBERG.i övervägande, alldeles oavsett om processreformen grundas på den moderna muntligheten eller ej. Den invändningen är genast till hands, att prorogationsrätten skulle kunna leda till att hovrätterna bleve överlastade med arbete. Naturligtvis har denna invändning anspråk på det största beaktande, och den synes i varje fall böra föranleda prorogationsrättens begränsande på sätt jag nyss nämnde. Att Kom:n ifrågasatt ett vida större utrymme för denna rätt, beror helt visst ej oväsentligt på att den däri sett ett medel att i viss mån försvaga de starka betänkligheterna mot att låta underrätter, bestående av blott en lagfaren domare, upptaga alla mål, utan undantag.
    Vad betänkandet innehåller angående sammansättningen av hovrättsavdelningarna för handels- och sjörättsmål synes mig mana till kritik, men jag skall avhålla mig från att nu gå närmare in på ämnet.
    2) De resultat, till vilka jag kommit vid granskningen av Kom:ns betänkande beträffande domstolsförfattningen, äro sådana, att jag icke har någon anledning att inlåta mig på någon närmare granskning av dess utkast till regler om förfarandet i tvistemål och i brottmål. Det finns så mycket mindre orsak därtill, som dels förfarandet i anseende till sina grunddrag överensstämmer med de främmande på den moderna muntlighetsgrundsatsen byggda processlagarnas förfarande, dels det knappast är möjligt att bilda sig ett bestämt omdöme, med mindre det föreligger en fullt utarbetad lagtext. Vad jag här ytterligare skall tala om avser blott ett par frågor, som särskilt påkalla uppmärksamhet.
    Ett konsekvent genomförande av den moderna muntlighetsgrundsatsen skulle medföra, att protokoll, upptagande parternas anföranden samt vittnens och sakkunniges utsagor, över huvud icke behövde eller borde föras vid huvudförhandlingen i målet. Från en sådan regel utgå alla lagar, och de söka att så vitt möjligt fasthålla vid densamma; av praktiska skäl se de sig likväl nödgade till mer eller mindre vittgående undantag. Jämväl det kapitel av Kom:ns betänkande, som handlar om domstolsprotokoll, intager samma principiella ståndpunkt. Kom:n har dock låtit de praktiska synpunkterna spela stor roll och i enlighet därmed upptagit en del regler, som taga hänsyn till möjligheterna, att förhandlingen uppskjutes, eller att målet från underrätt fullföljes till hovrätt, och för dessa fall föreskriva

OM GRUNDERNA FÖR EN PROCESSREFORM. 277protokollsföring av upptagen bevisning. De antydda reglerna ha emellertid ett så svävande innehåll, att man måste fråga sig, om det verkligen skulle vara tillrådligt att upptaga dem i en lag; protokollsföring göres t. ex. beroende av, om det kan antagas, att talan i målet kommer att fullföljas. Dylika föreskrifter skulle efter all sannolikhet i tillämpningen åsidosättas, så att antingen protokollsföring över huvud ej ägde rum i de antydda fallen eller också — vilket är sannolikare — protokollfördes i så stor utsträckning, att förhållandet bleve ungefär detsamma, som om det muntligt-protokollariska systemet vore gällande.
    I sin utredning av huvudgrunderna för rättsmedelsförfarandet i tvistemål anger Kom:n två olika alternativ för anordnandet i hovrätt av huvudförhandlingen i vademål: antingen skola parterna vara skyldiga att komma tillstädes och utföra sin talan vid tredskopåföljder av parts utevaro, väsentligen överensstämmande med de för underrätt stadgade, och hovrätten har att döma på grundvalen av vad parterna anföra, eller inledes förhandlingen med en av en domstolsledamot verkställd föredragning av vad enligt handlingarna i målet förekommit, varefter parterna, som icke äro pliktiga att vara tillstädes, kunna anföra vad de akta nödigt. Kom:n har bestämt sig för det förra alternativet, som enligt dess åsikt erbjuder stora processuella fördelar, nämligen de fördelar, som muntligheten i allmänhet medför: förhandlingen blir livligare, friskare och naturligare, och domstolen blir i stånd att utöva en effektiv processledning. Enligt mitt förmenande har Kom:n här icke träffat det rätta valet. En process enligt det förordade alternativet blir efter all sannolikhet icke säkrare eller snabbare än en process enligt det andra alternativet, och den blir uppenbarligen vida besvärligare och kostsammare för parterna. Kom:n har framhållit, att om förhandlingen inledes med föredragning, denna blir huvudsaken och parternas intresse av att medverka slappas; inställelsen kommer att betraktas som blott en formalitet. Även om detta erkännes vara riktigt, så är det dock ingalunda avgörande. I den ordinära civilprocessen, där parterna förfoga över tvisteföremålet, må det vara deras sak att bestämma, huruvida och i vad mån de skola i en rättsmedelsinstans begagna sig av möjligheten att utföra sin talan i vidare mån än som redan framgår av handlingarna i målet. En myc-

278 E. KALLENBERG.ket beaktansvärd och fullt tillräcklig förmån beredes dock parterna, om de få rätt att övervara en föredragning av handlingarna samt att anföra vad de i anslutning till denna eller eljest anse nödigt ävensom att förebringa bevisning.
    3) I början av den nu avslutade sista avdelningen av min framställning uppställde jag den frågan, huruvida en ombildning av rättegångsväsendet bör ske enligt de grunder, som Kom:n i sitt betänkande angivit. Det resultat, vartill jag kommit beträffande den föreslagna organisationen av underrätterna, är bestämmande för min mening, att det icke kan anses tillrådligt att anordna processen enligt den moderna muntlighetsgrundsatsen, med mindre underrättsorganisationen göres vida starkare än Kom:n tänkt sig. Av en processreform, som bibehåller det muntligt protokollariska systemet, bör kunna framgå en rättskipning, som dels lämnar större garantier för säkerhet än de, som vinnas genom den av Kom:n förordade ombildningen, dels icke i någon mån står efter i fråga om snabbhet, dels ock alldeles avgjort ej blott pålägger statsverket mindre kostnader utan även ställer sig billigare för parterna.