OM ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK DOM SAMT OM INTERNATIONELLA VERKNINGAR AV KONKURS.

 

KONVENTIONSFÖRSLAG VID FEMTE HAAGKONFERENSEN.

 

AV

 

LEGATIONSRÅDET FOLKE MALMAR.

 

Vid femte konferensen för internationell privaträtt, som ägde rum i Haag den 12 oktober—7 november 1925,1 förelåg till behandling bl. a. frågan om utarbetande av förslag till internationella konventioner angående erkännande och verkställighet av utländska domar samt angående konkurs.
    Frågan om åstadkommande av en internationell reglering av dessa ämnen omfattande det stora flertalet kulturstater är av gammalt datum; frågan om en konvention på konkursrättens område har bl. a.varit föremål för behandling vid samtliga Haagkonferenser för internationell privaträtt. De hinder, som möta mot förverkligandet av tanken, hava emellertid hitintills visat sig oöverkomliga. Dessa ämnens ömtåliga karaktär gör dem säkerligen också mindre väl lämpade för reglering genom kollektivtraktater, som skulle stå öppna för en större grupp av stater. Snarare torde man väl inom det stora flertalet stater vara böjd att som hittills i dessa ämnen gå fram på linjen av särtraktater med stater, som äga en närbesläktad rättsordning, och beträffande vilka ömsesidigt förtroende i fråga om sättet för rättsskipningens handhavande i högre grad förefigger.
    Det torde närmast hava varit synpunkter av denna innebörd, som föranledde de kommissioner, vilka vid konferensen hade till uppgift att utarbeta förslag till konventioner i nu ifrågavarande ämnen, att giva förslagen avfattning av modeller till traktater att avslutas mellan två kontraherande parter. Frågan, huruvida dessa modeller efter erforderliga redaktionella jämkningar skola komma till användning som förslag till kollektivtraktater, har tills vidare lämnats öppen.
    Med hänsyn till att de båda förslagen gå mycket långt i förverkligandet av grundsatsen om erkännande och verkställighet av beslut meddelade av utländsk domstol, synes det emellertid, som skulle de knappast kunna komma i fråga annat än såsom modeller för särtraktater. Men även i den egenskapen böra de måhända kunna på-

 

1 Se Sv. J. T. 1926 s. 438.

 

3 — Svensk Juristtidning 1927.

34 FOLKE MALMAR.räkna så stort intresse, att följande redogörelse för deras innehåll och syfte kan vara motiverad.
    Det torde vara mest följdriktigt att börja denna redogörelse med förslaget om erkännande och verkställighet av domar, då detta innehåller vissa för båda konventionsförslagen grundläggande bestämmelser.

 

Erkännande och verkställighet av domar.

    Redan under senare hälften av 1800-talet1 hava ett icke obetydligt antal traktater slutits mellan olika stater om ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar.2 Det är emellertid särskilt under de allra senaste åren, som detta ämne i större utsträckning blivit föremål för statsfördrag.3 Med hänsyn till den aktualitet frågan sålunda erhållit, är det naturligt, att densamma upptagits till behandling vid Haagkonferenserna, och det vore ju otvivelaktigt av värde, om konferensernas arbete kunde leda till att enhetliga regler komme till stånd på detta område, vilket, synes det, borde vara ägnat att underlätta ett genomförande av tanken på en kollektivtraktat i ämnet, om de reala förutsättningarna, för att denna tanke skall vinna allmän anslutning, en gång komma att föreligga.
    Vid företagandet av en traktatmässig reglering av frågan om erkännande och verkställighet av främmande domar lär i första rummet det spörsmålet uppkomma, vilken omfattning en dylik reglering bör äga med hänsyn till den materiella beskaffenheten av de rättsförhållanden, som genom den främmande domen fastställts.
    Ett flertal av de vid konferensen representerade staterna hade i de förberedande svar, som i ämnet avlåtits till nederländska regeringen, framhållit, att en konventionell reglering av ämnet borde inskränka sig till att avse domar i mål rörande anspråk grundade i obligatoriska rättsförhållanden ävensom mål angående sakrätter i lös egendom.4
    Utanför konventionens tillämpningsområde borde sålunda falla tvister angående sakrätter i fast egendom samt mål rörande familjerättsliga rättsförhållanden.
    Vad angår tvister rörande sakrätter i fast egendom, bör framhållas,

 

1 Även tidigare hava dylika fördrag avslutats. Så mellan de schweiziska kantonerna redan i slutet av medeltiden. Mellan Frankrike och Sardinien 1629 etc.

2 Mellan Sverige och Danmark 1861, Baden och Frankrike 1846, Baden och Österrike 1856, Frankrike och Schweiz 1869, Schweiz och Spanien 1896, Belgien och Frankrike 1899 etc.

3 Mellan Italien och Österrike 1922, Italien och Serbo-Kroato-Slovenska riket 1922, Tyskland och Österrike 1923, Serbo-Kroato-Slovenska riket och Tjeckoslovakien 1924, Belgien och Nederländerna 1925, Danzig och Polen 1925, Rumänien och Tjeckoslovakien 1925, Italien och Tjeckoslovakien 1926 etc.

4 Ur synpunkten av det intresse, som detta må erbjuda med hänsyn till frågan om avslutande av en inter-nordisk konvention i ämnet, må kunna erinras om att bestämmelserna i den norska lagen om rettegahgsmaaten for tvistemaal 167 och 168 §§, som avse erkännande och verkställighet av utländsk dom, endast angå domar rörande »borgerlige krav».

OM ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK DOM. 35att något behov av en internationell-rättslig reglering av forumfrågan knappast kan anses i högre grad föreligga. Som internationellt behörigt forum för dylik tvist kan säkerligen endast forum rei sitæ vara att anse. Fråga om verkställighet av en i sådan tvist meddelad dom lär sålunda endast kunna uppkomma i samma land, där domen meddelats. Det kan emellertid icke bestridas, att fall kunna förekomma, då ett erkännande även i dylika mål av domens internationella rättskraft kan äga betydelse vid avgörandet av obligatoriska rättsanspråk, som äro föremål för prövning av domstol även i ett annat land, och ur denna synpunkt kunna ju skäl finnas för att nu berörda ämne icke undantages från konventionens tillämplighetsområde.
    Beträffande ämnen av familjerättslig natur är att märka, att till detta rättsområde hörande frågor i stor utsträckning redan varit föremål för traktatmässig reglering, visserligen närmast med hänsyn till spörsmålet vilket lands lag som skall anses tillämplig i avseende å dessa ämnen, men i viss omfattning även beträffande frågan om olika jurisdiktioners behörighet att till prövning upptaga frågor av dylik art samt angående erkännande av utländska domar och beslut, som häri meddelats.1 Med hänsyn till den nära förbindelsen mellan de materiella och processuella reglerna i dessa ämnen lär det vara av särskild betydelse, att frågan om lag- och jurisdiktionskonflikter regleras i ett sammanhang.
    Majoriteten av kommissionens medlemmar fann emellertid, att konventionsförslaget borde avse över huvud ämnen av civilrättslig eller handelsrättslig natur (konventionsförslagets artikel 1.) Utslagsgivande för denna ståndpunkt torde närmast hava varit det — givetvis i och för sig berättigade — skälet, att det måste vara i särskilt hög grad önskvärt och angeläget, att rättskraften hos domar och beslut meddelade i familjerättsliga ämnen komme att erhålla internationellt erkännande.
    Konventionsförslaget avser alla slag av »décisions judiciaires», sålunda över huvud alla slutliga domar och utslag, som meddelats av judiciell myndighet, däri inbegripna tredskodomar och även beslut tillhörande området för jurisdictio voluntaria. 3
    Genom första artikeln i konventionförslaget fastslås, att beslut meddelade av domstol i den ena av de föredragsslutande staterna skall

 

1 Konventionen av den 12 juni 1902 för lösande av konflikter mellan olika lagar och jurisdiktioner i fråga om äktenskapsskillnad och separation särskilt art:na 5 och 7. Konventionen av samma dag angående förmynderskap för minderåriga art:na 1—3. Konventionen av den 17 juli 1905 angående omyndigförklarande och därmed jämförliga åtgärder art:na 2 och 6.

2 Art. 1.

3 Actes de la cinqième session de la Conférence de La Haye de Droit international privé (i det följ. cit. »Actes»), Haag 1926, ss. 152 o. 184. Det behöver icke framhållas, att i de särtraktater, för vilka modellen kan läggas till grund, en mera precis bestämning av »decisions judiciaires» med hänsyntagande till de kontraherande staternas interna lagstiftning måste äga rum.

36 FOLKE MALMAR.tillerkännas rättskraft i den andra staten, dock under vissa angivna förbehåll. Förbehåll hava gjorts i följande avseenden:
    1:o) den utländska domstolen måste äga behörighet att upptagaden sak, som genom beslutet avgjorts;
    2:o) ett erkännande av beslutet får icke stå i strid med l'ordre public eller den offentliga rättens grundsatser i den stat, där erkännandet av detsamma begäres;
    3:o) beslutet måste äga laga kraft;
    4:o) i händelse av tredskodom, bör stämningen hava delgivits på visst sätt.
    Full enighet torde hava förefunnits om att i samtliga dessa avseenden vissa förbehåll för erkännande av utländsk domstols beslut borde uppställas.
    Dess mera gingo meningarna i sär, när det gällde att fastställa, vilken räckvidd, som borde givas åt dessa förbehåll, särskilt beträffande de under punkterna 1 och 4 angivna.
    De största svårigheterna möta tydligen, när det gäller att finna en lösning av frågan om villkoren för den utländska domstolens behörighet.
    Följande lösningar av denna fråga synas kunna komma i fråga:
    1) Den utländska domstolens behörighet skall bedömas enligt domstolslandets lag, m. a. o. lex fori blir avgörande även för domstolens internationella behörighet.
    2) Den utländska domstolens behörighet bör bedömas enligt lagen i det land, där yrkande om domens erkännande framställes.
    3) Genom konventionen kunna för de kontraherande staterna gemensamma forumregler fastställas. 1
    1. Den första av nu angivna lösningar är givetvis möjlig, när fråga är om en konvention mellan två stater, vilkas forumregler i det stora hela överensstämma med varandra eller där den bristande överensstämmelsen i vart fall icke giver uttryck åt någon väsentligen skiljaktig uppfattning i fråga om grunderna för domstolarnas behörighet. Den anförda kompetensregeln kan kompletteras genom en bestämmelse av innebörd att fördragsslutande stat för sin jurisdiktions räkning, när fråga är om svarandepart, som är den andra statens undersåte, avstår från behörighet i fall då denna behörighet uteslutande skulle vara grundad i kärandens förhållande till processlandet (såsom att käranden är medborgare i detta land eller där har sitt hemvist) eller i svarandens egenskap av utlänning. 2
    Det må framhållas, att ifrågavarande sätt att lösa behörighetsfrågan med nödvändighet leder till att exekutionslandet över huvud bör

 

1 Denna lösning avser naturligtvis icke att konventionens antagande skulle medföra en inskränkning i domstolarnas genom den nationella lagen reglerade behörighet utan endast att erkännande av domstolens internationella behörighet göres beroende av att densamma icke överskridit sin behörighet enligt dessa regler.

2 Jfr 1861 års konvention mellan Sverige och Danmark, 9 § i den svenska och 6 § i den danska texten, och konventionen av den 28 mars 1925 mellan Belgien och Nederländerna art. 1. Actes s. 360.

OM ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK DOM. 37avstå från rätten att in casu låta genom sina myndigheter pröva, huruvida behörighetsvillkoren äro uppfyllda. Det ligger nämligen i sakens natur, att då fördragsslutande part förbinder sig att utan prövning i materiellt avseende erkänna domar meddelade av andra partens domstolar — och att så åtminstone principiellt bör ske är ju utgångspunkten för en konventionell reglering — böra de tydligen också kunna utgå från att den utländska domstolen rätt tillämpat den egna lagens behörighetsregler.
    Ur anförda synpunkt torde nu ifrågavarande sätt för lösande av kompetensfrågan böra väljas — och för övrigt vara den enda, som kan komma i fråga — för det fall att de kontraherande staterna skulle kunna medgiva verkställighet av utländsk dom utan att göra verkställigheten beroende av särskilt exekvatursförfarande. 1
    Såsom ovan framhållits lär emellertid denna lösning endast kunna övervägas när fråga är om en konvention mellan stater med närabesläktad lagstiftning och med oinskränkt ömsesidigt förtroende för varandras rättsskipning.
    2. Den andra här ovan ifrågasatta lösningen av frågan av olika jurisdiktioners internationella behörighet, enligt vilken denna behörighet skulle bedömas efter de interna forumreglerna i den stat, där yrkande om domens erkännande framställes, lär icke heller kunna utan vidare godtagas. Det får nämligen icke förbises, att ett lands forumregler i allmänhet endast avse en kompetensreglering mellan de egna domstolarna inbördes men icke mellan olika staters jurisdiktioner. Av det förhållandet att ett lands lag för visst fall tillerkänner behörighet åt inhemsk domstol kan tydligen icke slutas, att ifrågavarande lag på samma grund skulle erkänna en utländsk domstols behörighet. Ett godtagande av denna regel lär därför förutsätta svårformulerade undantagsbestämmelser.
    Inom kommissionen framställdes ett flertal förslag till lösning av kompetensfrågan på grundval av nu anförda regel.
    Enligt dessa förslag skulle sålunda kompetensen hos den utländska domstolen erkännas, därest ifrågavarande domstol varit behörig jämlikt lagen i det land, där erkännande resp. verkställighet av domen begäres, dock med undantag för det fall, att domstolens behörighet vore grundad uteslutande i kärandens resp. svarandens medborgarskap. 2
    Genom en dylik formulering uteslutas visserligen sådana särskilda till förmån för inländsk kärande eller till nackdel för utländsk svarande inrättade fora såsom t. ex. de i artikel 14 i franska Code civil eller R. B. 10: 1 andra stycket avsedda, men det finnes säkerligen andra fora, som på grund av sin natur endast kunna tillerkännas en rent territoriell giltighet, och vilka icke uteslutas genom det ifrågasatta förbehållet, och för vilkas undantagande det knappast låter sig göra att finna en generell formel. Så är t. ex. fallet med den enligt

 

1 Jfr konventionen mellan Sverige och Danmark.

2 Actes ss. 111 och 122.

38 FOLKE MALMAR.tyska Zivilprozessordnung 23 § medgivna »Gerichtstand des Vermögens». Ett dylikt forum, som uteslutande grundar sig på det förhållandet att svaranden har egendom inom domstolslandet, kan givetvis icke vinna internationellt erkännande: dess existens kan endast motiveras av ett absolut förnekande av den utländska domens extra-territoriella verkan.
    3. De sätt för bestämmande av kompetensen, som nu behandlats, torde sålunda — frånsett det första, när frågan är om en konvention mellan stater med nära besläktad lagstiftning och ömsesidigt förtroende för varandras rättsskipning — knappast kunna godtagas. Det vill sålunda synas som om en lösning av frågan borde vara att finna i ett uttryckligt fastställande i konventionen av vissa fora såsom internationellt behöriga.
    En övervägande mening kom också till uttryck inom kommissionen, att kompetensfrågan borde lösas på nu angivna väg, och ett avsevärt arbete nedlades på att uppgöra en förteckning över de slag av fora, som borde internationellt erkännas.
    På grund av de vitt skilda utgångspunkter, som representerades av gällande lagar i de tjugotvå stater, som voro företrädda vid konferensen, visade det sig dock omöjligt att komma till enighet i denna fråga eller över huvud angående den närmare utformningen av den regel, som borde angiva den internationella behörigheten. Efter långvariga diskussioner i ämnet beslöt kommissionen att generellt fastslå, att såsom villkor för erkännande av den utländska domen borde föreskrivas, att, jämlikt de regler rörande domstols internationella behörighet, som gälla i den stat, där domen åberopas, behörigheten hos den andra statens jurisdiktion icke är utesluten (art. 1 p. 1:o).
    Denna regel avser endast att giva uttryck åt en generell princip, vars närmare utformning måste förbehållas de särtraktater, som komma att avslutas på grundval av den antagna konventionsmodellen; särskilt måste ju detta gälla i fråga om stater, vilka sakna positiva lagbestämmelser eller eljest otvetydigt fastställda rättsgrundsatser beträffande den internationella kompetensen.
    Som av kommissionens rapport framgår, bör det emellertid fasthållas, att den antagna regeln avser att giva uttryck åt den tanken, att det bör finnas ett positivt bestämt sammanhang mellan den genom domen avgjorda saken och den domstol, som dömt i densamma.1 Hänsyn måste sålunda tagas icke blott till att den utländska domstolens upptagande av målet icke innebär ett ingrepp i den egna jurisdiktionens exklusiva behörighet utan också till att så icke är fallet med avseende å behörigheten för en tredje stats av den egna staten erkända jurisdiktion.2
    Det andra av de av konventionsmodellen uppställda villkoren för

 

1 Actes ss. 186 o. f. Den negativa formuleringen att domstolens behörighet »icke är utesluten» lär icke böra fattas så att icke en rent positiv behörighet hos den utländska domstolen skulle fordras, utan förutsätter endast möjligheten av en alternativ behörighet hos flera olika jurisdiktioner.

2 Actes s. 187. Ett dylikt erkännande behöver icke förutsätta att särskild konvention med denna tredje stat föreligger.

OM ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK DOM. 39den utländska domens erkännande innebär, att ett erkännande av densamma icke är stridande mot Fordre public eller den offentliga rättensgrundsatser i den stat, där domen åberopas.
    Ett mot denna bestämmelse i konventionsmodellen svarande förbehåll, visserligen med något växlande formulering och räckvidd, torde förekomma i samtliga lagar, som innehålla bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska domar, och väl också i flertalet fördrag, som avslutats i detta ämne.
    Att i detta sammanhang ingå på en närmare undersökning av innebörden av detta förbehåll skulle tydligen föra för långt och torde vara så mycket mindre påkallat som detta ämne blivit jämförelsevis utförligt behandlat i nordisk rättsvetenskap.1
    Så mycket torde emellertid böra framhållas, att ett förbehåll, som avser tillvaratagande av l'ordre public, med hänsyn till de starkt framträdande sociala synpunkterna hos modern lagstiftning,2 kanske i nutiden icke får tillmätas en icke mindre betydelse än då ett dylikt förbehåll i främsta rummet bygger på religiösa och huvudsakligen religiöst färgade etiska grundsatser.
    Behovet av en dylik klausul blir emellertid mindre i den mån fråga är om fördrag mellan stater med en likartad och i det hela på överensstämmande grundsatser byggd lagstiftning och i vissa fall torde helt säkert ett villkor av denna innebörd kunna eftergivas.
    Nu omhandlade bestämmelse i konventionsmodellen angiver gränserna för den prövning av domen i materiellt hänseende, som kan verkställas i det land, där densamma åberopas. Det torde väl ock vara klart, att förutsättningen för en konventionell reglering av ämnet såsom allmän regel måste bygga på att någon revision av domen icke kan medgivas. Emellertid kan det ifrågasättas, om icke prövningen borde avse jämväl frågan, huruvida den utländska domstolen tillämpat den lag, som enligt de i den andra staten vedertagna internationellprivaträttsliga normer borde vara i det föreliggande målet tillämplig.Även om man eftergiver rätten att kontrollera den utländska domstolens sätt att tillämpa den lag, på vilken domen grundats, vill det nämligen synas, som om det kunde finnas skäl att upprätthålla kravet på att densamma i allt fall tillämpat rätt lag.4 Betänkligheterna mot en konventionell reglering rörande erkännande av utländska domar måste ju onekligen bortfalla om erkännandet endast avser dom, vilken— så snart fråga är om stater, vilkas rättstillämpning icke giver anledning till misstroende — måste förutsättas innebära materiellt samma

 

1 Ekström: Sju internationell-privatsrättsliga uppsatser, Helsingfors, 20, ss.57 o. ff.

2 Jfr yttrande av Alexanderson vid elfte nordiska juristmötet, se Förhandlingarna, s. 189.

3 En bestämmelse av detta innehåll förekommer i den portugisiska civilprocesslagen av den 8 november 1876, se art:na 1087—1091, dock endast om domen till förfång för portugisisk undersåte tillämpat främmande lag i fall då portugisisk lag bort tillämpas å det föreliggande rättsförhållandet.

4 Kallenberg, Svensk civilprocess, 2 uppl. s. 118 not 33.

40 FOLKE MALMAR.avgörande av det föreliggande målet, som skulle skett, om detsamma avdömts av domstol i det egna landet.
    Inom kommissionen gjorde sig olika meningar gällande, huruvida en kontroll i nu berörda syfte borde tillåtas eller icke. Någon uttrycklig bestämmelse i ämnet blev icke heller antagen. Såsom i kommissionens rapport anföres, får emellertid frågan anses öppen, huruvida rätten till en dylik kontroll i viss utsträckning kan betraktas som inbegripen i det i konventionsmodellen upptagna förbehållet om rätt att vägra erkännande av domar, därest erkännandet skulle strida mot l'ordre public.1
    Det tredje villkoret för den utländska domens erkännande: att densamma vunnit laga kraft enligt lagen i den stat, där densamma meddelats, är uppenbarligen betingat av sakens egen natur.
    Såsom fjärde och sista villkor för erkännande av den utländska domen ha uppställts vissa garantier för att svaranden, därest tredskodom föreligger, behörigen erhållit det av stämningen i målet.
    Även detta villkor torde hava upptagits i såväl de flesta traktater, som avslutats i ämnet, som i de processlagar, som innehålla bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska domar.2
    Från flera olika håll inom kommissionen framställdes yrkanden, att såsom villkor för erkännande av en tredskodom borde uppställas, att svaranden blivit personligen delgiven stämningen antingen genom myndigheterna i den stat, där domen meddelats, eller ock, därest han uppehölle sig i annat land, i den form, som vore föreskriven enligt detta lands lag. Enligt det från svensk sida framställda förslaget skulle även delgivning verkställd genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman för domstolslandet kunna godkännas, därest svaranden vore undersåte i detta land.3 Olika meningar anfördes emellertid, huruvida dessa villkor borde upprätthållas i annat fall än då svaranden vore undersåte i det land, där framställning om erkännande av domen gjordes.
    Från vissa delegationers sida gjordes emellertid gällande, att frågan huruvida svaranden blivit behörigen stämd uteslutande måste bedömas enligt lex fori: ett underkännande av stämningsformen sådan den vore föreskriven i processlandet måste betecknas som ett ingrepp i detta lands suveränitet.4
    Någon lösning av frågan, som vore acceptabel från de olika ståndpunkter, vilka framfördes under diskussionen, visade sig omöjlig att finna. Resultatet blev därför, att villkoret för att en tredskodom skulle kunna erkännas vore, att parten förklarats förfallolöst utebliven enligt lagen i den stat, där domen meddelats och enligt bestämmelserna i

 

1 Actes s. 189.

2 Tyska Zivilprozessordnung § 328., 2:o, ungerska exekutionslagen 3—5 §§, portugisiska civilprocesslagen art:na 1087—1091, norsk lov om rettegangsmaaten for tvistemaal g 167.

3 Documents relatifs à la cinqiéme session de la Conférence de la Hayede Droit international privé (i det följ. cit. »Documents»), Haag 1926, s. 350.

4 Actes s. 126.

OM ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK DOM. 41de överenskommelser, som vore i kraft mellan de fördragsslutande staterna. Då förhandenvaron av överenskommelser i förevarande ämne icke gärna kunna förutsättas annat än i samband med en konventionom erkännande och verkställighet av domar, blir resultatet, att traktatsmodellen i denna del icke gärna kan anses i föreliggande skick användbar.
    Konventionsförslaget fastslår, att för erkännande av den utländska domen icke kan föreskrivas några villkor utöver de nu angivna. En materiell prövning av domen — i något annat avseende än att den icke är stridande mot l'ordre public eller bestämmelser av offentlig-rättslignatur i det land, där den åberopas — är sålunda utesluten.
    Prövningen av huruvida nu angivna villkor äro för handen skall verkställas ex officio.
    Frågan huruvida den utländska domen skall erkännas såsom rättskraftig förutsättes enligt konventionsförslaget kunna bliva föremål för bedömande av över huvud vilken domstol eller annan myndighet som helst, som kan äga att pröva en sak, vars utgång kan vara härav beroende. För att en dom, meddelad i en av de fördragsslutande staterna, skall kunna bringas till verkställighet i den andra staten, är det däremot nödvändigt, att exekvatur å domen meddelats av behörigmyndighet i denna stat.
    För erhållande av exekvatur skall sökanden endast styrka, att samma villkor äro uppfyllda, som erfordras för att domen, enligt vad förutär sagt, skall vinna erkännande samt därjämte att domen är verkställbar enligt domstolslandets lag. Prövningen av att dessa villkor äro förhanden, skall ske ex officio (2 art.).
    Frågan huruvida och på vad sätt jämväl erkännande och verkställighet av skiljedom borde göras till föremål för reglering genom konventionsförslaget gav anledning till åtskilliga meningsutbyten inom kommissionen, men löstes slutligen på så sätt, att skiljedom, som meddelats i den ena av de fördragsslutande staterna och i denna stat tillägges samma verkan, som dom, skall erkännas och förklaras verkställbar, därest den i tillämpliga delar uppfyller de för erkännande och verkställighet av domar föreskrivna villkoren (4 art. 1 st.).
    Mot denna lösning av spörsmålet framställdes dock invändningar ur en del synpunkter.
    Skiljedomen är i väsentliga avseenden så olikartad mot den vanliga domen, att det väl kan ifrågasättas, huruvida icke helt andra synpunkter böra beaktas vid ett fastställande av villkoren för erkännande av dess extra-territoriella verkningar än när det gäller en domstolsdom.
    Särskilt kan det ju anses tvivelaktigt i vad mån och på vad sättskiljedomens anknytning till visst territorium skall på samma sätt, som när fråga är om en vanlig dom, kunna anses konstituera ett villkor för densammas erkännande.
    Att orten för skiljedomens avkunnande sålunda icke kan anses utgöra ett avgörande moment för frågan om skiljedomens »nationalitet», därom torde man, huru mycket meningarna i denna fråga i övrigt än gå i sär, i vart fall inom svensk rätt vara ense. Den ofta anförda sat-

42 FOLKE MALMAR.sen, att skiljedomens nationalitet bestämmes av svaret på frågan vilket lands jurisdiktion skiljemannaförfarandet är avsett att ersätta,1 är tydligen lika oanvändbar. De olika resultat, till vilka man skulle kunna komma med hjälp av denna formel, äro tydligen lika talrika som antalet fora, åt vilka man vill medgiva internationell behörighet. Uppenbart torde ock vara att regeln, att den lag som är tillämplig å skiljeavtalet — och därmed å det på detsamma grundade förfarandet —, bestämmer skiljedomens nationalitet,2 icke heller kan läggas till grund för en traktatmässig reglering av ämnet, i allt fall så länge någon allmänt antagen regel för obligationsstatutets bestämmande icke existerar.3 Om man vill finna en lösning av frågan om erkännande och verkställighet av skiljedomar— och en lösning av denna fråga torde säkerligen vara minst lika angelägen som en lösning av frågan om erkännande och verkställighet av vanliga domar — synes man snarast böra eftersträva en unifiering av de interna rättsreglerna rörande skiljemannaförfarandet efter sådana grunder, att betänkligheterna mot ett erkännande av skiljedom, som i något avseende kan betecknas som utländsk, komma att bortfalla.4
    Vad nu sagts har givetvis i första rummet avseende å skiljemannaförfarande, som kommit till stånd på grund av frivillig överenskommelse mellan parterna — och det är ju på sådan grund avgivna skiljedomar, som ur internationell synpunkt erbjuda större praktiskt intresse —; beträffande åter skiljedomar, som tillkommit på grund av i lag stadgad skyldighet för parterna att i visst fall underkasta sig skiljedom, ligger saken annorlunda, och i den mån en internationell-rättslig reglering härvidlag kan vara påkallad, synes det som om den i konventionsutkastet fastställda regeln i mindre mån skulle giva anledning till invändningar.
    Under samma villkor som i fråga om skiljedomar skola enligt konventionsförslaget förlikningar inför rätta erkännas och bringas till verkställighet (4 art. 2 st.).
    Konventionsförslaget fastslår slutligen, att konventionens tillämplighet icke är beroende av parternas medborgarskap (5 art.).
    Som i det föregående framhållits utgör det av konferensen antagna konventionsförslaget ett mycket långt gående förverkligande av grundsatsen om den utländska domens erkännande, och det torde knappast kunna sättas i fråga annat än att förslaget erbjuder otillräckliga garantier för att det för Sveriges del skulle kunna läggas till grund för avslutande av traktater med ett större antal stater. De olägenheter ur synpunkten av den internationella samfärdselns krav, som följa av den svenska rättens negativa ståndpunkt i fråga om den

 

1 Actes s. 140. Frey: Skiljemannaavtalet enl. finsk civilprocessrätt, Helsingfors 1911, s. 191 o. f. Förhandlingarna å det elfte nordiska juristmötet, ss. 193 o. 202.

2 Jfr Trygger: Kommentar till Utsökningslagen s. 136, N. J. A. 1922, s. 433.

3 Jfr f. ö. Lundstedt: Om utländsk civildoms rättskraft i Sverige, Uppsala 1915, s. 19.

4 Jfr svensk memorandum, Documents s. 352 och Uppsats av förf. i Tidsskrift for Retsvidenskap, 1924, s. 287 o. ff. särsk. s. 292.

OM ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV UTLÄNDSK DOM. 43utländska domens erkännande, framträda väl också med större styrka endast i förhållande till våra närmaste grannländer. Det kan ju dock icke förnekas, att den svenska ståndpunkten även i förhållande till andra stater borde kunna underkastas revision för undvikande av dess mera betänkliga konsekvenser. Det kunde ju sålunda föreligga skäl att icke intaga en alldeles avvisande ståndpunkt mot en konventionell reglering av ämnet, som skulle medgiva erkännande och verkställighet av utländska domar i fråga om personer, som till större eller mindre del hava sin egendom i land, där det över huvud icke finnes forum för en rättegång, eller där visserligen ett sådant forum finnes, men vederbörande dock har en naturligare anknytning till forum i det land, där domen meddelats.1 En dylik konventionell reglering synes dock för undvikande i möjligaste mån av kompetenskollissioner icke böra medgiva internationell behörighet åt den utländska domstolen i annat fall än då denna domstol varit svarandens forum personæ.
    Det föreliggande konventionsförslagets värde för oss ligger väl närmast däri, att det kan lämna en god ledning vid utarbetande av traktater, som kunna komma att avslutas med våra grannländer. Särskilt synes det härvid vara av viss betydelse, att de problem, som en reglering av dylik art innebär, blivit underkastade en så pass ingående belysning, som skett vid diskussionerna inom vederbörande kommission.

 

Konkurs.

    Såväl lagstiftning som rättspraxis inom de flesta stater torde för närvarande kännetecknas av en tendens att i allt större utsträckning, i vart fall under förutsättning av reciprocitet, erkänna verkningarna av en i utlandet öppnad konkurs. Ett flertal konventioner, innebärande en reglering i detalj av detta ämne, hava också särskilt under de senaste åren kommit till stånd.2

    Den svenska rättens ståndpunkt i denna fråga torde säkerligen också böra betecknas som mer utpräglat territorialistisk än något annat europeiskt lands med undantag av Finlands. Denna ståndpunkt är dock icke fullt konsekvent utförd. Sålunda är det ju uttryckligen i lag fastslaget, att såväl in- som utländska fordringsägare äga att göra sina fordringar i konkursen gällande. Någon tvekan torde väl icke heller kunna förefinnas därom, att konkursmassan åtminstone rent principiellt måste anses omfatta jämväl gäldenärens i utlandet befintliga

 

1 Att den svenska rätten för dylikt fall icke känner ett exekvatursförfarande, låt vara innebärande en prövning av domen även i materiellt avseende, torde få anses som en brist.

2 En kort översikt av de olika rättssystemens ställning till denna fråga lämnas av Granfelt i Festskrift för f. professorn Robert Hermanson, Helsingfors, 16. En utförligare redogörelse ingår i Meili's arbete Lehrbuch des internationalen Konkursrechts, Zürich, 09, ss 110 o. ff.

44 FOLKE MALMAR.egendom;1 en annan sak är, att konkursförvaltningen merendels endast med gäldenärens egen medverkan lär kunna förfoga över egendom, som finnes utom riket.
    Att den svenska rätten icke medgiver utländsk konkursförvaltning behörighet att förfoga över här i riket befintlig egendom är däremot uppenbart, och även i övrigt torde det väl vara tvivelaktigt, huruvida utländsk konkurs kan anses medföra några verkningar.2
    Frågan, huruvida ett genomförande av universalitetsprincipen kan betraktas såsom i och för sig eftersträvansvärt, torde fortfarande vara i hög grad omstridd. Å ena sidan är det tydligen rent principiellt av värde, att konkursbo underkastas en enhetlig behandling. Det måste ju innebära en stor nackdel, att särskilda partikulärkonkurser omfattande olika delar av gäldenärens bo måste anställas i olika stater, vilket medför ökade förvaltningskostnader och tvingar borgenärerna att verkställa bevakningsåtgärder i flera olika länder. Det bristande genomförandet av universalitetsprincipen kan ju också leda till att vissa borgenärer kunna bereda sig en oskälig fördel framför andra borgenärer genom att till förfång för dessa för egen del tillgodogöra sig gäldenärens tillgångar i ett särskilt land. Konkursgäldenären kan ju också svikligen undandraga sin egendom från konkursförvaltningens förfogande genom att i tid överföra sin egendom till annat land, vars lag icke erkänner den i hans eget land anhängiga konkursens extra-territoriella verkningar, och i vilket till äventyrs intet behörigt konkursforum finnes.
    Å andra sidan kan det ju för fordringsägarna vara till fördel, om de sättas i tillfälle att tillgodogöra sig egendom, som finnes i det land, där de hava sin egen verksamhet. Ett skäl för att bereda dem en dylik förmån utgör tydligen den omständigheten, att de ofta hava inlåtit sig i förbindelser med gäldenären med hänsyn just till de tillgångar, han ägt inom landet, varvid de kanske saknat möjlighet att bilda sig en uppfattning om hans ställning med hänsyn till de förbindelser, han kunnat ikläda sig i ett annat land. Kostnaderna för företagande av bevakningsåtgärder i främmande land uppgå alltid till betydande belopp, och det är ofta svårt att bedöma till vilket resultat dylika åtgärder kunna leda.
    För svensk rätt är det väl emellertid i första rummet den allmänna

 

1 Konkurslagen 27 §. Såväl Lundstedt, »Två föreläsningar», Lund 13, s. 45, som Granfelt a. a.s. 147. synas av bestämmelsen, att konkursbo endast omfattar det, »som är av beskaffenhet att kunna för gäld tagas i mät», vilja draga den slutsatsen, att konkursen endast omfattar inom riket befintlig egendom. Emellertid torde detta resonemang knappast vara hållbart. Det förhållandet, att godset rent faktiskt befinner sig utanför de exekutiva myndigheternas maktsfär saknar uppenbarligen relevans vid bedömande av frågan, om godsets beskaffenhet utgör hinder för att det får tagas i mät.

2 Med hänsyn till gäldenärens rättshandlingsförmåga lär det väl emellertid åtminstone under vissa villkor vara nödvändigt att medgiva verkningarna av en i utlandet anhängig konkurs (så i vart fall beträffande utländska juridiska personer). Att utländsk konkurs icke innefattar hinder för svenskt konkursförfarande, se N. J. A. 1915 s. 561.

OM INTERNATIONELLA VERKNINGAR AV KONKURS. 45obenägenheten att på någon väsentlig punkt uppgiva de prinicipiella betänkligheterna mot erkännande av rättskraften hos utländsk myndighets beslut och mot vidtagande av exekutiva åtgärder på grundval av sådant beslut, som lägger hinder i vägen för en anslutning till principen om konkursens universalitet.
    Ett erkännande av den utländska konkursen framträder kanske härvid som särskilt betänkligt, då det skulle innebära ett erkännande av tillämpligheten av en främmande förmånsrättsordning beträffande egendom, som finnes inom det egna territoriet och beträffande egna medborgare, som äro konkursgäldenärens fordringsägare.
    Det vid konferensen utarbetade konventionsförslaget innebär ett försök till fullständigt förverkligande av grundsatsen om konkursens universalitet med de modifikationer, som betingas av hänsynen till möjliga fall av konflikter mellan de kontraherande staternas lagar. Enligt förslaget skall sålunda ett beslut om egendomsavträde till konkurs, som meddelats i den ena av de fördragsslutande staterna av domstol, som är behörig enligt de i förslaget fastställda reglerna, erkännas och i princip tilläggas verkan i den andra fördragsslutande staten (1 art. 1st., 4 art.1 st.). Som följd härav fastslås, att sedan gäldenären en gång försatts i konkurs av en enligt konventionsförslaget behörig domstol i den ena fördragsslutande staten, och sedan konkursen, på sätt förslaget föreskriver, kungjorts i den andra fördragsslutande staten, kan han icke vidare försättas i konkurs i denna stat (2 art. 2 st.).
    Å ett konkursbeslut, som meddelats av en enligt konventionsförslaget icke behörig domstol — förslaget innebär i och för sig icke någon förpliktelse för de fördragsslutande staterna att genomföra några inskränkningar i de enligt den interna lagen fastställda behörighetsreglerna 1 — är konventionen däremot icke tillämplig (3 art.). En fråga, som måste anses lämnad öppen, är, huruvida ett konkursbeslut, meddelat av en enligt förslaget icke behörig domstol i den ena fördragsslutande staten, skall anses förfallet, därest gäldenären, innan konkursen avslutats, ånyo försättes i konkurs inom den andra fördragsslutande partens område av därtill enligt förslaget internationellt behörig domstol.2
    Som konsekvens av erkännandet av konkursens universalitet har vidare fastslagits, att borgenärer, som äro medborgare i den andra fördragsslutande staten, i alla konkurser skola vara likställda med borgenärer, som äro medborgare i konkurslandet (9 art.). Någon inskränkning i konventionens tillämpning på grund av gäldenärens medborgarskap är icke heller medgiven (16 art.).
    Den omständigheten, att enligt lagen i ett stort antal av de i konferensen deltagande staterna endast köpmän kunna försättas i konkurs, har föranlett, att konventionsförslaget tillerkänner fördragsslutande parträtt att förbehålla sig att tillämpa konventionen uteslutande för det fall att gäldenären är köpman (1 art. 2 st.). Därest dylikt förbehåll gjorts

 

1 Jfr nedan s. 46.

2 Jfr Actes s. 88.

46 FOLKE MALMAR.av den stat, i vilken erkännande av konkursbeslutet påkallats, skall beslutet tillerkännas verkan, endast om gäldenären enligt de regler, som äro tillämpliga enligt denna stats rätt, är att anse som köpman (1 art. 3 st.). Avsikten med denna formulering har varit, att frågan om gäldenärens egenskap av köpman skall bedömas enligt det lands lag, vilken bör vara tillämplig enligt de internationell-privaträttsliga regler, som äro antagna enligt rätten i det land, där erkännande av konkursbeslutet påkallas. Vederbörande rapportörs mening synes härvid hava varit, att det icke kunde vara tvivelaktigt, att såsom härvidlag tillämplig borde anses lagen i det land, där konkursgäldenären driver sin verksamhet.1
    Prövningen av konkursdomstolens behörighet får icke avse, huruvida domstolen in concreto varit behörig enligt de regler, som förslaget innehåller, utan endast huruvida kompetens i det föreliggande fallet tillkommer domstol tillhörande den ifrågavarande statens jurisdiktion betraktad såsom helhet.2 Beslutet måste sålunda hava meddelats av domstol i den stat (»un tribunal de l'Etat»), inom vilken gäldenärens viktigaste industriella eller kommersiella företag är beläget etc. (2 art. 1 st.), men det är icke erforderligt, att beslutet meddelats av domstolen å just den ort, där detta företag finnes.
    Enligt konventionsförslaget skall konkursbeslutet genom konkursförvaltningens försorg kungöras i varje land, i vilket gäldenären innehar filial, eller i vilket konkursförvaltningen avser att göra konkursens verkningar gällande: kungörandet skall för varje land ske i den form, som landets lag föreskriver, och vid det äventyr i fråga om där befintlig egendom, som där är stadgat (8 art. 2 st.).
    Föreskrifterna torde avse även sådana åtgärder för konkursens behöriga publicerande som verkställande av anteckning i fastighetsböcker och borgenärernas underrättande genom personliga kallelsebrev.3 Att konkursbeslutet jämväl skall kungöras på sätt och vid äventyr, som är stadgat i konkurslandets lag. synes vara självklart, men har dock uttryckligen fastslagits (8 art. 1 st.).
    En av de största svårigheter, som en traktatmässig reglering på konkursens område möter, hänför sig till frågan om konkursförvaltningens befogenheter.
    De bestämmelser i detta ämne, som konventionsförslaget innehåller, utgöra en kompromiss mellan olika inom kommissionen företrädda meningar, och förslaget lärer i denna del närmast böra karakteriseras så, att det knappast ger någon lösning av frågan. Konventionsförslaget utsäger sålunda endast, att konkursförvaltningen äger vidtaga alla åtgärder för bevarande av gäldenärens egendom (»toutes mesures conservatoires») eller för förvaltning av densamma samt att i alla avseenden företräda konkursgäldenären och konkursmassan; konkursförvaltningen äger dock icke att företaga försäljning av fast egendom eller exekutiva åtgärder, förrän exekvatur meddelats å konkursbeslutet (4 art.

 

1 Actes ss. 67 o. 87.

2 Jfr ovan beträffande konventionen om erkännande av utländskt domstolsbeslut s. 36.

3 Jfr uttalanden Actes s. 81.

OM INTERNATIONELLA VERKNINGAR AV KONKURS. 472 st.). Beträffande konkursförvaltningens rätt att försälja gäldenärens lösa egendom innehåller förslaget icke någon uttrycklig bestämmelse. Det lär väl emellertid böra så förstås, att en dylik behörighet föreligger endast i det fall, att försäljningen kan anses nödvändig för undvikande av förlust (»mesure conservatoire»).1
    För att exekvatur skall kunna meddelas föreskriver konventionsförslaget i tillämpliga delar samma villkor, som härför stadgats i konventionsförslaget angående erkännande och verkställighet av domar,2 samt därutöver för det fall att den stat, i vilken exekvatur begäres, avgivit förklaring om att konventionen endast äger tillämplighet i avseende å köpmän, att gäldenären äger sådan egenskap. Huruvida dessa villkor äro uppfyllda skall ex officio prövas av domaren.
    Samma villkor skola jämväl föreligga för att konkursen, i händelse densamma bestrides, skall kunna erkännas av domstol (5 art.). Om sålunda konkursförvaltarens behörighet att företräda gäldenären i en rättegång blir föremål för bestridande, är förutsättningen för att denna behörighet skall kunna medgivas, att han i enahanda ordning, som gäller för en ansökan om exekvatur, styrker, att villkoren för konkursens erkännande äro för handen.
    Frågan, huruvida en av gäldenären företagen rättshandling medan ledning av konkursens öppnande må gå åter, ävensom huruvida sådan handling är för konkursmassan bindande, skall i princip bedömas enligt konkurslandets lag. Dock äger fördragsslutande stat beträffande gods, som finnes inom dess område, förbehålla sig att icke erkänna konkursmassans rätt till återvinning, därest detta icke skulle kunna ske enligt lagen å den ort, där godset finnes (6 art.).
    Ett i den ena av de fördragsslutande staterna meddelat beslut, varigenom ett efter konkurs beviljat ackord fastställts, skall erkännas i den andra staten och skall, sedan exekvatur meddelats, kunna där verkställas, under förutsättning att ifrågavarande beslut uppfyller de för meddelande av exekvatur å konkursbeslut i konventionen fastställda villkoren och därjämte före ackordets beviljande kungörelse skett på sätt, som föreskrives om kungörande av konkursbeslut 3 (7 art.).
    En fråga, vars lösning även erbjuder betydande svårigheter, och beträffande vilken över huvud något resultat icke kunde åvägabringas vid föregående konferens, är spörsmålet, vilken lag som bör vara tillämplig vid bedömande av huruvida borgenär äger förmånsrätt eller sakrätt i visst borgenären tilhörigt gods.
    Det av 1925 års konferens antagna konventionsförslaget innebär en reglering av denna fråga, som även om anmärkningar kunna riktas mot bestämmelserna i formellt avseende, i huvudsak måste anses innebära ett nöjaktigt hänsynstagande till rättsförhållanden, som i fråga om sin uppkomst och sitt fortbestånd regleras av annan lag än konkurslandets.

 

1 Jfr uttalande Actes s. 78.

2 Se ovan s. 36 o. ff.

3 Se ovan s. 46.

48 FOLKE MALMAR.    Som princip fastställer konventionsförslaget, att konkurslandets lag är tillämplig beträffande förmånsrätt, som gäller i all gäldenärensegendom. Från denna princip gäller dock det undantaget att i fråga om förmånsrätt för skatter lagen i den stat, inom vars område gäldenären tillhörigt gods finnes, skall anses tillämplig (11 art.).
    I fråga om sakrätt och förmånsrätt i visst gods, fast eller löst, är däremot i princip lagen i det land, där godset finnes, tillämplig. Förflyttning av gods, som skett efter konkursens kungörande saknar verkan i nämnt hänseende (10 art.).
    Konventions förslaget skiljer sålunda icke mellan fast och lös egendom på sätt, som ofta skett i tidigare konventioner, vilka i allmänhet endast medgiva undantag från tillämpningen av konkurslandets lag beträffande egendom av det förra slaget.1 Det lär ock vara tydligt, att en dylik åtskillnad icke kan anses grundad i förhållandenas egen natur. Det skulle ju vara orimligt, därest t. ex. en panträtt i lös sak, som befinner sig i panthavarens besittning, kunde omintetgöras, och därmed panthavarens förmånsrätt till betalning ur panten, på grund av att panthavarens rätt saknade stöd i lagen i ett främmande land, med vars tilllämpning han vid förvärvande av sin rätt saknat anledning att räkna.
    Förslaget fastslår emellertid även, att nu anförda bestämmelser icke utgöra hinder för vederbörande domare att enligt de internationell-privaträttsliga normer, som hans egen rätt omfattar, avgöra, huruvida en sakrätt tillkommer viss person. Frågan huruvida hustrun har en legal panträtt i mannens gods skall sålunda avgöras enligt den lag, som är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsrättsliga förhållanden, och behöver sålunda icke bedömas enligt vare sig konkurslandets lag eller lex rei sitæ (12 art. 1 st.). Samtidigt medgives emellertid, att lex reisitæ må tillämpas med hänsyn till inskränkningar, som i tredje mans intresse fastställts i fråga om åtnjutande av förmånsrätt i konkursgäldenärens egendom (12 art. 2 st.). Även om hustruns förvärv av en hypotekarisk rätt i mannens gods erkännes såsom giltigt, kan sålunda icke desto mindre tillgodonjutandet av denna rätt inskränkas i fråga om visst gods.
    Beträffande frågan om återgång av en konstitutiv rättshandling medförande sakrätt i gäldenären tillhörigt gods skola samma regler tillämpas som beträffande återgång av gäldenärens rättshandlingar över huvud 2 (13 art.), d. v. s. frågan skall principiellt bedömas enligt konkurslandets lag, men med förbehåll för det fall att återgång i motsvarande fall icke medgives av lex rei sitæ.
    I de fall, då konkurslandets lag enligt nu återgivna regler är bestämmande med hänsyn till frågor om förmånsrätt och sakrätt, är denna lag även tillämplig i avseende .å sådan förmåns- eller sakrätt, som bestämmes av sjörätten. I de fall, då lex rei sitæ enligt ifrågavarande regler är tillämplig, är däremot lagen i den stat, vars flagga far-

 

1 Jfr t. ex. konv. mellan Belgien och Nederländerna. Actes s. 364 (23 art.).

2 Se ovan s. 47

OM INTERNATIONELLA VERKNINGAR AV KONKURS. 49tyget för, bestämmande i fråga om förmånsrätt och sakrätt i fartyg (14 art.).
    En konsekvens av de gjorda undantagen beträffande tillämpligheten av konkurslandets lag i avseende å förmåns- eller sakrätt i visst gods är, att den, som tillgodonjuter en dylik rätt, äger att göra densamma gällande inför domstol i det land, där godset finnes. Vad som återstår av egendomen, sedan vederbörande rättsägare blivit förnöjd, äger konkursförvaltningen indraga i konkursmassan (15 art.).
    I likhet med vad som gäller i fråga om förslaget till konvention om erkännande och verkställighet av domar, lär det nu ifrågavarande konventionsförslaget icke gärna kunna för Sverige komma till användning som modell till traktater annat än med våra närmaste grannländer.Vid avslutande av dylika traktater synes det däremot ägnat att lämna en god ledning.
    Skäl torde emellertid icke saknas för att Sverige även i förhållande till ett större antal stater modifierar den hitintills intagna territorialitetsståndpunkten på konkursens område därhän, att de mest framträdande olägenheterna av densamma undanröjas. Det måste dock betraktas som ett allmänt intresse, att staterna inbördes medverka till att en konkursgäldenär förhindras att överflytta sin egendom till ett land, där det kanske icke finnes forum för en konkurs eller i vart fall stora svårigheter möta för borgenärerna att anhängiggöra ett konkursförfarande och att bevaka sina intressen i konkursen. Några allvarligare betänkligheter synas knappast kunna anföras mot avslutande av en överenskommelse, som ginge ut på att tillerkänna konkursförvaltningen behörighet att företräda konkursboet i annan stat än där konkursbeslutet meddelats, och att under vissa villkor omhändertaga konkursboets egendom utanför denna stat. Däremot bör en dylik överenskommelse icke innebära ett så långt gående erkännande i övrigt av verkningarna av en konkurs, som öppnats vid en enligt konventionen såsom internationellt behörig erkänd domstol, som enligt det nu föreliggande förslaget skulle vara fallet. Sålunda torde en dylik konkurs icke böra utgöra hinder för att ett konkursförfarande anordnas jämväl i annan konventionsstat enligt där gällande lag, med den påföljd att, vad denna stat angår, de extra-territoriella verkningarna av den förra konkursen utan vidare förfalla. Ett utländskt konkursförfarande skulle sålunda endast komma att äga extra-territoriella verkningar, därest behörigt konkursforum icke funnes i det egna landet eller i det fall att sådant väl funnes, men de inländska fordringsägarna icke skulle finna påkallat att här inleda ett konkursförfarande.
    En i vart fall möjlig lösning av frågan utgör tydligen det förslag, som vid konferensen framställdes av den engelska delegationen, och som gick ut på att, när en person försatts i konkurs i ett land, särskilt konkursförfarande skall öppnas i det andra landet med avseende å där befintlig egendom, d. v. s. de fördragsslutande staterna skulle förbinda sig att i sina konkurslagar såsom konkursanledning upptaga den omständigheten, att konkurs öppnats i annan konventionsstat mot samma

 

4 — Svensk Juristtidning 1927.

50 FOLKE MALMAR.gäldenär. 1 I likhet med vad som gäller över huvud om varje försök till reglering av frågan, som förutsätter möjligheten av flera partikulära konkurser, innebär genomförandet av ett dylikt förslag vissa svårigheter med hänsyn till att detsamma torde förutsätta ett utjämningsförfarande mellan de olika konkurserna för att icke en borgenär, som bevakar sin fordran i flera konkurser, skall kunna erhålla utdelning till högre belopp än vad av tillgångarna svarar mot hans fordran. Den i 133 § konkurslagen angivna regeln torde dock möjligen härvidlag kunna finna analogisk tillämpning.

 

1 Actes s. 46.