OM BÖTESSTRAFFETS REFORMERING.

 

AV

 

STATSRÅDET J. C. W. THYRÉN.

 

Det är bekant, att det i de flesta europeiska samhällen funnits en period, under vilken böterna voro det huvudsakliga straffet även för svåra brott, t. ex. uppsåtligt dödande: mansbot är ett talande ord. Bestämmelserna härom voro fixa: vänstra tummen så och så mycket, högra tummen så och så mycket, armen och handen så och så mycket o. s. v. Småningom ändrades detta förhållande, så att böterna nedsjönko till att utfylla det lägre området inom straffrätten. De svåra brotten belades med olika slags dödsstraff eller kroppsstraff o. s. v., och endast de mindre straffades fortfarande med böter och då i allmänhet med fixa böter. Så är det i 1734 års lag. Den har för mindre brott böter, som i de flesta fall äro fixa: svordom i kyrkan 40 daler, inför domstol 20 daler, på krog 5 daler och hemma hos sig själv 1 daler. Men när vi komma fram till 1800-talet, börjar härutinnan en förändring. Då infördes här som eljest s. k. straffskalor, t. ex. från 5 till 500 riksdalers böter.
    Vad betyder nu denna straffskala och den därmed sammanhängande mätningen, den s. k. straffmätningen? Jo, där måste man understryka, att det, såvitt gäller allmänna strafflagen, ingalunda betyder någon mätning av själva straffet i och för dess verkställighet, utan det betyder en mätning av brottslighetsgraden. D. v. s. man ser icke på huruvida det ena eller andra straffet verkar så och så svårt på den som träffas därav, utan man ser på hur svår brottsligheten är. Om man t. ex. för ett sådant brott som att riva ned en allmän kungörelse från husknutarna har en skala från 5 till 100 riksdaler, betyder detta, att under i övrigt samma försvårande och samma förmildrande omständigheter straffet skall bliva detsamma, oavsett hur det verkar på den dömde. Därav följer således, att den fattige, som har rivit ned sådana kungörelser, straffas med t. ex. 50 riksdalers böter, och den rike, som gjort sig skyldig till samma

 

24 — Svensk Juristtidning 1927.

354 J. C. W. THYRÉN.brott under alldeles motsvarande omständigheter, straffas också med 50 riksdalers böter, vilket i sin tur innebär, att straffet för den fattige kan bliva tämligen kännbart, kanske t. o. m. oöverkomligt, under det att det för den rike icke särdeles mycket betyder.
    Nu skulle man kunna invända, att det här mindre gäller bötesbeloppets storlek än fastmera den moraliska verkan därav, att man överhuvud blir straffad med böter; vadan frågan, om den dömde har mer eller mindre svårt att skaffa pengarna, kommer i andra hand och icke betyder så mycket för straffet som sådant. Bötesstraffet skulle således i första hand verka rent moraliskt. Denna fråga är emellertid mera komplicerad än vad den ser ut. Detta torde ganska tydligt framgå, om vi jämföra några olika fall, där en person dömts till lika stort bötesstraff. Jag får den upplysningen om någon, att han varit straffad med böter. Det imponerar troligen inte på mig, utan jag frågar, vad han gjort. I ett fall får jag det svaret, att han brutit mot ordningsstadgan och icke skaffat undan snön från sin gata. Det rycker man på axlarna åt och finner det fullständigt likgiltigt. Men det svaras kanske i stället, att han på gatan givit sin ovän en örfil. Jag får då det intryck, att det måste vara en obalanserad person. Det svaras vidare kanske, att han begått en lindrig förskingring, t. ex. realiserat en sak, som han köpt på avbetalning. Då blir det allvarligare. Och om jag slutligen antar, att han begått första resan snatteri, att han gått in i ett främmande hus och tagit en sak av tjugu kronors värde, kan bekantgörandet härav under vissa omständigheter verka alldeles förkrossande på hans ställning i samhället. Detta visar således, att bötesstraffet i och för sig har liten eller ingen moralisk verkan, utan om en sådan verkan tydligt framkommer, beror det på den orsak, som föranledde, att straffet ådömdes.
    Rent i förbigående anmärkt är det egendomligt nog, att samhällets uppskattning av sådana fall går så isär ifrån lagstiftarens och lagskiparens värdesättning av dem, vilken innebär, att de nu uppräknade fallen äro likvärdiga såvitt som de äro lika straffbara; medan däremot den allmänna åskådningen gör en mycket stor skillnad mellan de olika fallen. Varför? Ja, det är svårt att säga. Det är t. ex. icke den omständigheten, att den allmänna åskådningen betraktar äganderätten såsom särskilt helig. Det visar sig däri, att, om någon går in i det främmande huset

OM BÖTESSTRAFFETS REFORMERING. 355och slår sönder en främmande sak och straffas med böter för uppsåtlig skadegörelse, det alldeles icke har samma förkrossande verkan som om han överbevisas om att ha snattat samma sak. Det är snarare det parasitiska i tjuvnad och dylika brott, som har denna inverkan. Det förhåller sig kanske på samma sätt, som då en gång i tiden de kommunistiska eskimåerna brukade slå ihjäl den, som hade undandragit sig att deltaga i den gemensamma sälfångsten men likväl beredde sig tillfälle att dricka av den gemensamma tranen. Allt nog, det moraliska elementet får man icke räkna med, utan slutet blir, att bötesstraffet för den som är fattig kan bliva mycket kännbart, under det att det för den rike i själva verket blir närmast ingenting.
    Det tillkommer två andra omständigheter, som alldeles särskilt i svensk rätt bliva av betydelse. Den ena är, att enligt vår lag liksom enligt många andra lagar den som icke kan betala böterna i stället får fängelse. Och fängelset som sådant har vad bötesstraffet saknar, en viss moralisk verkan. Den dömde drabbas då på annat sätt av själva straffet än om han endast blir fälld till böter. Den andra är, att den svenska lagen drager upp det obligata bötesstraffet ganska högt på brottsskalan. Hos oss går omedelbart ådömt frihetsstraff ej längre ned än till en månads fängelse, under det flertalet andra lagar sänka det vida mer: Tyskland, Holland, Österrike, Ungern m. fl. till en dag, Danmark till två dagar, Italien till tre dagar o. s. v. Det är klart, att där domaren kan gå långt ned på skalan med korta frihetsstraff, han i många fall icke kommer i frestelse och kanske icke har tillfälle att använda bötesstraff för annat än tämligen bagatellartade saker. Är det svårare fall, dömer han till tio dagars fängelse, tjugu dagars fängelse o. dyl., under det vi måste använda böter för hela detta område och således även i sådana fall, där det gäller tämligen allvarliga förseelser. Dessa bliva då faktiskt så gott som straffria för den rike, under det att straffet blir ganska svårt för den fattige.
    Så är läget för närvarande och då frågas: vad kan åtgöras för att avhjälpa detta? Vad man närmast skulle vilja peka på såsom den enklaste vägen, är den, som somliga lagar följt: sätt endast in en bestämmelse i lagen, att vid utmätande av bötesstraff särskilt avseende skall fästas vid förmögenhetsställningen. Men man har kanske icke alltid gjort sig reda för vad detta i verkligheten betyder. För att förstå det bör man göra en jäm-

356 J. C. W. THYRÉN.förelse med fängelsestraffet. Två personer hava begått en förfalskning under alldeles lika försvårande omständigheter. Brottet skulle anses vara värt t. ex. två års straffarbete. För den ene betyda dessa två års straffarbete ingenting särskilt svårt. Han har suttit inne förut, har en stark kropp, som icke angripes av fängelselivet, har icke någon familj att sörja för o. s. v. Den andre återigen har aldrig förut varit straffad och tillhör ett samhällslager, där det betraktas som en svår fläck på honom, om han kommer i fängelse eller än mer ådömes straffarbete. Han har dessutom kanske en dålig kropp, som icke tål fängelselivet o. s. v. Men vore det klokt eller ens möjligt att inrätta strafflagen så, att när dessa två människor begått precis samma brott under lika omständigheter, döma den ene till två års straffarbete, emedan han utan svårighet kan tåla det, och den andre till två månaders fängelse, emedan det för honom medför minst lika svårt lidande som två års straffarbete för den förste? Tydligen icke. Det är en ovillkorlig fordran på straffet, att det skall angiva det mått, den grad, vartill samhället uppskattar brottsligheten i fråga. Detta skulle alldeles utsuddas, om icke den omständigheten att den ene får två års straffarbete och den andre några månaders fängelse, medgåve det slut, att den senares brott i domarens ögon är betydligt mindre. Då skulle hela den sida av strafflagen och dess handhavande förfalla, som går ut på att inskärpa brottens valör hos allmänheten. Detta visar, att man icke kan inrätta en strafflag så, att man utan hänsyn till huru svårt brottet är, ger alldeles olika straff, blott därför att straffen verka olika på de dömda personerna. Kan man icke göra detta inom fängelsestraffet, så bör man icke heller göra det inom böterna. När ett bötesstraff består av 100 kronor, bör det icke den ena gången betyda straff för en bagatell och den andra gången straff för en rätt svår förseelse, utan att det bestämt sägs ifrån, huru högt lagskiparen uppskattar förseelsen i fråga. — Med det sagda får naturligtvis icke förblandas, att förmögenhetsomständigheter kunna spela in vid bedömandet av själva brottslighetens grad. Om t. ex. en fattig person av nöd drives till snatteri eller en rik i trots av sin rikedom begår någon oredlighet för att ytterligare rikta sig, så blir förmögenhetsställningen för den förre en mildrande, för den senare en försvårande omständighet. Men sedan en gång brottslighetsgraden är bestämd för dem båda (och eventuellt lika för dem båda) så

OM BÖTESSTRAFFETS REFORMERING. 357blir det en ny fråga att, därest straffet skall bestå i böter, taga hänsyn till den verkan på den ene eller andre, som ett givet bötesbelopp allt efter varderas förmögenhetsläge kan utöva (och eventuellt utdöma ett betydligt högre belopp för den rike). I ena fallet är det fråga om en orsak till brottet, i andra fallet om en verkan av straffet och det innebär för ingen del någon orimlighet att brottslingens rikedom dels gör hans brottslighet större, dels oberoende härav medför högre bötesbelopp par. cet., än om han varit fattig.
    För att nå målet torde därför icke mer än en utväg finnas. och det är, att man uppdelar bötesdomen i två moment, i det man dels bestämmer graden av brottslighet, dels uttryckligen bestämmer graden av den hänsyn, som skall tagas till den dömdes förmögenhetsförhållanden. Om man med ordet dagsbot utmärker den sistnämnda faktorn, förmögenhetskoefficienten, så kommer antalet dagsböter att utgöra den andra faktorn, brottslighetskoefficienten. En fattig och en rik dömas vardera för en lika svår förseelse till 10 dagsböter; dagsboten är för den fattige 1 krona, för den rike 20 kronor; bötesbeloppet blir sålunda för den fattige 10 kronor, för den rike 200 kronor.
    Denna väg har en lag tydligt följt, nämligen den finska dagsbotslagen av år 1921. Det sista danska förslaget av december 1924 har också gått den. Men hava de lagar och förslag, som försökt den förstnämnda, »enkla» vägen, verkligen konsekvent följt denna? Det visar sig, om man går saken närmare på livet, att de i själva verket hava förvandlat den enkla vägen till en bakväg, på vilken de till slut komma tillbaka till nyssnämnda uppdelning. Som exempel kan nämnas den tyska nu gällande böteslagen av 1924 och det därmed sammanhängande tyska förslaget av 1925. Här säges, att böterna skola ådömas efter vederbörandes förmögenhetsställning. Inom den givna skalan, upp till tiotusen marks maximum, skall således den ene få ett högt och den andre ett litet straff allt efter sin betalningsförmåga. Men därpå kommer lagen till frågan, hur det skall gå, om den dömde icke kan betala. För detta fall har lagen ett förvandlingsstraff i beredskap, och det tyska förslaget av 1925 säger alldeles tydligt: »Im übrigen richtet sich das Mass der Ersatzstrafe nach den allgemeinen Regeln der Strafzumessung.» Samtidigt som jag ådömer böterna, skall jag alltså icke efter förmögenhetsförhållandena utan allt efter brottets beskaffenhet utsätta ett visst förvandlings-

358 J. C. W. THYRÉN.straff. Hur kommer detta att taga sig ut i praktiken? Två personer äro dömda, båda till tusen marks böter. Den ene dömes till tio dagars förvandlingsfängelse för det fall, att han icke kan betala, och den andre till femtio dagars förvandlingsfängelse. Då behövs det blott en enkel division för att övertyga oss om att här i själva verket uppdelningsprincipen på en bakväg kommer in. Den enes brottslighetsgrad fastställes faktiskt genom det dagantal, som han skall sitta inne, nämligen tio. Dividerar jag bötesbeloppet, tusen mark, med tio, kommer jag till hundra. Gör jag motsvarande division i andra fallet, får jag tjugu. Den enes betalningsförmåga är alltså sådan, att han för ett brott som är värt tio dagars fängelse anses böra betala hundra mark per dag = tusen mark, och den andres sådan, att han för ett brott, som är värt femtio dagar, skall betala tjugu mark per dag = tusen mark. Liknande gäller även t. ex. om den norska strafflagen av 1902, såsom den tillämpas i praxis.
    Ännu tydligare kommer detta fram i den senaste väst-europeiska strafflag, som finnes, nämligen kantonen Freiburgs i Schweiz av 1924. Det heter där uttryckligen, att böterna skola bestämmas efter den dömdes förmögenhetsförhållanden och att samtidigt med böternas ådömande förvandlingsstraffet skall utsättas. Skalan för detta förvandlingsstraff skall så bestämmas, att domaren väljer från ett minimum av fem till ett maximum av femtio francs per dag. »Le juge, en prononçant l'amendedétermine, pour le cas où elle ne pourrait être recouvrée, entre un minimum de cinq et un maximum de cinquante francs par jour, l'échelle d'après laquelle elle sera commuée.» Domaren skall alltså bestämma en viss siffra, t. ex. tio francs för den ena personens förvandlingsstraff, och femtio francs för den andres. Varför sätter han tio för den ene och femtio för den andre. Emedan den som fick tio francs var fattig och den som fick femtio francs var rik. Lagen vill inte gå så rakt på sak, att den börjar med förmögenhetskoefficienten, »dagsboten»; denna körs ut genom dörren men kommer in genom fönstret. Jämför man de tre lagarna, 1) Finlands, 2) Tysklands och 3) Freiburgs, så får man följande formler:

    1) 50 (dagsbotsantalet) × 20 (dagsbotsbeloppet) = 1,000 (bötessumman);
    2) 1,000 (bötessumman) = 50 (antalet förvandlingsdagar =

OM BÖTESSTRAFFETS REFORMERING. 359dagsbotsantalet) x x (förmögenhetskoefficienten = dagsbotsbeloppet);
    3) 1,000 (bötessumman) = 20 (förmögenhetskoefficienten =dagsbotsbeloppet) x x (förvandlingsdagarnas antal = dagsbotsantalet);
    alltså i alla tre fallen samma ekvation: 1,000 = 50 x 20.
    Om nu emellertid den regel accepteras, att brottslighetskoefficienten och förmögenhetskoefficienten hållas i sär, uppstår frågan: huru skall förmögenhetskoefficienten bestämmas? Huru skall betalningsförmågan bedömas och i hur hög grad skall hänsyn tagas till densamma? Jag vill då för min del på det bestämdaste understryka, att denna fråga om sättet för beloppets bestämmande till högre eller lägre icke alls är vad det i princip gäller, utan vad det i princip gäller är, om man överhuvud skall göra uppdelningen, om man skall skilja mellan markerandet av brottslighetsgraden och hänsynen till förmögenheten, eller om man icke skall skilja på dem. Om man sedan fäster mer eller mindre avseende vid förmögenheten, hur högt man skall gå i brandskattandet av den rike o. s. v., det blir en fråga för sig.
    Därvid måste man noga skilja mellan en idealstraffrätt eller även införandet av en ny strafflag å ena sidan och vad som lämpligen kan göras vid en partiell reform å andra sidan. Har jag med en idealstraffrätt att göra eller åtminstone med en ny strafflag, kan jag gå betydligt längre, än jag skulle kunna göra vid en partiell reform.
    Emellertid bör man göra klart för sig, att det även vid ett nyskapande av rätten finnes en gräns. Den moderna civilrätten är ju så beskaffad, att man där icke finner någon motsvarighet till böterna i straffrätten. Men äro de handlingar, som beivras efter civilrättsliga regler, genomgående mindre samhällsskadliga och mindre klandervärda än alla de handlingar, som falla under straffrätten? Nej, visserligen icke. Ty den, som exempelvis tredskas, uppsåtligen underlåter att fullgöra en obligation, då han mycket väl förstår, att han åstadkommer stor skada för sin medkontrahent genom att icke fullgöra vad han är skyldig, kan i alla vanliga fall icke åtkommas med annat än skadestånd, och har han ingenting, blir det ingenting. Den, som genom mycket grov vårdslöshet gör skada å främmande egendom, kan i alla vanliga fall icke heller åtkommas med något annat än skadestånd, och har han ingenting, blir det ingenting.

360 J. C. W. THYRÉN.Men den, som däremot begår en liten, rätt obetydlig polisförseelse, faller under straffrätten och blir dömd till böter. Kan han inte betala dessa, får han avtjäna sitt straff. lnom civilrätten förekomma alltså handlingar, som äro långt mera klandervärda och samhällsskadliga än vissa av de under straffrätten fallande men som i alla fall icke kunna åtkommas med annat än civila verkningar. Härav följer efter min mening, att det svårligen någonsin låter tänka sig en strafflag, hur konsekvent och radikal den än för övrigt månde vara, som skulle kunna inom hela det straffbara området från början till slut genomföra den tanken, att fattiga och rika skola straffas på så sätt, att de alla få samma lidande. Det skulle ju innebära, att de minsta polisförseelser komme att straffbeläggas med orimliga summor, därest personen i fråga vore mycket rik.
    Därtill kommer en annan sak. Om en ny strafflag införes, äro människorna hittills vana vid den uppfattningen, att en liten förseelse skall beläggas med små böter. Att nu plötsligt hoppa från t. ex. 10 riksdalers böter upp till 1,000 riksdalers böter är uppenbarligen knappast möjligt, men i alla händelser är det inte klokt eller lämpligt. Även själva övergången från gammalt till nytt kräver således stor försiktighet.
    Detta gäller för det fall, att vi införa en ren idealstraffrätt eller en alltigenom ny strafflag. Även då skulle vi inte kunna gå mera än ett visst stycke på väg. Enligt min tro skall man alltid bliva tvungen att av detta såväl som av andra skäl dela hela straffrättens materia i två avdelningar: en högre, motsvarande en allmän strafflag, inom vilken man enhetligt tillämpar, så långt man skäligen kan, tanken på likhet i bötesstraffets verkan, och en lägre, »politistraffrätt», där man visserligen även får taga hänsyn till förmögenhetsförhållanden, men där denna hänsyn får växla ganska starkt: mera hänsyn i sådana fall, som ligga den egentliga straffrätten (den allmänna strafflagen) nära och mindre i mera periferiska fall. Det blir alltså enhetlighet och homogent bedömande inom strafflagen, men ett växlande efter omständigheterna inom den lägre regionen. Detta gäller, när det är fråga om en ny strafflag.
    Gäller det åter en partiell reform kan man ju, såsom våra förhållanden ligga här i Sverige, icke undgå att stöta på den svårigheten, att vi i den allmänna strafflagen ha mycket, som snarast är av politistraffrätts natur, under det att vi omvänt i

OM BÖTESSTRAFFETS REFORMERING. 361specialstraffrätten, i förrfattningar utanför strafflagen, ha mycket som är av egentlig straffrätts natur. Dessa elementer äro så blandade med varandra, att någon stor klyfta mellan allmän strafflag och specialförfattningar vore absolut icke genomförbar. Å andra sidan är det alldeles icke lämpligt att draga hela området — allmänna strafflagen jämte specialstraffrätten — tillsammans under ett, enär specialstraffrätten under tidernas lopp har rekryterats med ständigt nya författningar, som i motsats till den allmänna strafflagens straffsatser stå på olika bas. I vissa av specialförfattningarna har man lagt en måttstock på brottskalorna, i andra en annan — något, som avspeglar sig i skalans maximum, vilket i likartade fall kan vara t. ex. ena gången 500, andra gången 2,000 eller 5,000 riksdaler. I Finland har man visserligen slagit allt tillsammans i den nya lagen, men ehuru finnarna i övrigt äro belåtna med dagsbotssystemet, klagade just över denna sammanslagning. Man måste hålla strafflagen för sig och specialstraffrätten för sig. Men därvid bör man, som sagt, noga akta sig för att göra klyftan mellan strafflagen och specialstraffrätten större än som är alldeles nödvändigt. D. v. s. man bör inom den allmänna strafflagen, såvitt uppdelningsprincipen och sålunda dagsboten kommer till användning, hålla dagsbotsbeloppets variation (vare sig lagen utsätter maximum och minimum för dagsbotsbeloppet eller icke) inom så pass trånga gränser, att en tillnärmelsevis liknande hänsyn till betalningsförmågan kan tagas vid de specialförfattningar, som äro av egentlig straffrätts natur. Vid de författningar av senare datum, som hava höga maxima, bör detta icke möta någon stor svårighet. I andra fall kan, om så visar sig praktiskt nödvändigt, syftet vinnas genom höjande av maximum i specialförfattningens straffskala.
    Beträffande straffverkställigheten bör det, i samma mån som hänsyn tages till den dömdes betalningsförmåga, mindre ofta förekomma, att böterna icke betalas. Då det emellertid, särskilt i svårare fall med ett högt antal dagsböter, lätt kan inträffa, att ett bötesbelopp, som icke bör vara oöverkomligt för den dömde, om han får tid på sig, likväl kan göra honom svårigheter, om det omedelbart skall erläggas, bör det ligga i domarens hand att efter omständigheterna bevilja ett skäligt anstånd. Onödigtvis bör anstånd icke få förekomma, då hän-

362 J. C. W. THYRÉN.syn till straffets pedagogiska verkan talar för, att verkställigheten så snart som möjligt följer domen i spåret.
    En klok tillämpning av det reformerade bötesstraffet, såväl i avseende på bötesbeloppets bestämmande som beviljandet av anstånd, bör minska det nuvarande antalet förvandlingsstraff med det stora flertalet av de fall, där underlåtenhet att betala endast berott på oförmåga att betala och ingen ändring i betalningsförmågan inträtt mellan domen och verkställigheten. Återstå huvudsakligen de fall, där underlåtenhet att betala berott på bristande vilja att betala. Av dessa fall äro många av den beskaffenhet, att samhällets intresse av att bespara den dömde förvandlingsstraffet är vida mindre än vid de förutnämnda fallen. Av hithörande brottslingar hava nämligen en mängd redan förut undergått förvandlingsfängelse eller svårare straff; och även om icke så skulle vara, har man här oftast att göra med en mera allvarlig brottslighet i sinnelaget än i de förutnämnda fallen, där underlåtenheten icke kommit an på viljan. Det mest rationella vore därför att i en efterföljande dom bestämma förvandlingsfängelset efter graden av tredska (såsom i det schweiziska förslaget 1918, där dylik tredska behandlas såsom ett särskilt brott) eller med förenat avseende på brottets beskaffenhet och på tredskan (såsom i mitt utkast 1916). Vill man icke gå så långt, kunde man lika med det svenska kommissionsförslaget 1923 medgiva åklagaren att på grund av den dömdes tredska yrka höjning av det i förväg efter en fix tabell utsatta förvandlingsstraffet (likasom även medgiva den dömde en motsvarande rätt att yrka sänkning, därest minskning av betalningsförmågan inträtt).
    Inom specialstraffrätten eller överhuvud det område av straffrätten, där på grund av bristande enhetlighet dagsbotsprincipen icke kan användas, utan där den hänsyn till förmögenheten, som tages vid bestämmande av bötesbeloppet, måste växla allt efter omständigheterna, uppstår en svårighet i fråga om förvandlingsstraffet. Då man här icke har dagsbotsantalet att gå efter (så att visst antal dagsböter motsvaras av visst antal förvandlingsdagar), skulle ett användande av en sådan fix tabell som den nu hos oss gällande, medföra, att den förmögne, som för samma förseelse erhåller ett högre belopp än den fattige, skulle, därest förvandlingsstraff ifrågakommer, för samma förseelse erhålla ett längre förvandlingsstraff än den fattige (såvida icke förvand-

OM BÖTESSTRAFFETS REFORMERING. 363lingsfängelsets maximum redan överskridits). Den praktiska betydelsen härav bleve väl icke så stor, då det i dylika fall endast under särskilda omständigheter skulle inträffa, att böterna icke betalades; men för varje fall kan olägenheten undvikas därigenom, att förvandlingsstraffet inom ifrågavarande område utmätes fritt, efter brottets beskaffenhet (såsom enligt vad ovan nämnts är fallet t. ex. i norska och tyska lagarna).
    Slutligen bör erinras, att de oförnekliga tekniska svårigheterna, som möta varje partiell reform och icke minst den här berörda och som framförallt framträda vid jämförelsen mellan gränsfall inom de olika områdena, icke få ensidigt betonas utan måste vägas mot olägenheterna av den nuvarande ordningen. Dessa skulle falla långt mer i ögonen, om vi ej alla vore underkastade vanans förslöande makt. Det är väl dock ett ganska stort missförhållande, att man ända upp till en tämligen hög grad av brottslighet, omedelbart inunder en månads fängelse, ådömer straff, om vilka man måste erkänna, att de gemenligen äro mer eller mindre kännbara, stundom ganska kännbara, för den fattige men i själva verket, om ej särskilda omständigheter tillkomma — då det rör sig om snatteri eller dylikt — nästan rakt ingenting för den förmögne. I fråga om frihetsstraffet kan man ej — bortsett från den villkorliga domen— särdeles mycket uträtta för att motverka den ojämnhet i straffets verkan på olika individer, som ligger i detta straffs natur. Helt annorlunda vid bötesstraffet: här kan ganska mycket vinnas genom en ganska enkel operation — ett starkt skäl bland andra för att så mycket lämpligen kan ske vidga bötesstraffets tillämpning på frihetsstraffets bekostnad.