HALVAR SUNDBERG. Den svenska stapelstadsrätten. En undersökning av institutets utveckling och nuvarande innehåll. Akad. avh. Sthm 1927. K. L. Beckman. 558 s. Kr. 30.00.
    Författaren, som tidigare publicerat ett flertal arbeten och undersökningar, särskilt av kommunalrättslig natur, har i detta brett anlagda, mer än 550 sidor omfattande verk behandlat en fråga, som har både teoretiskt och praktiskt intresse, men som inte faller inom det vanliga området för juridiska doktorsavhandlingar. Inledningen på 40 sidor behandlar refererande stapelstadsrättens förhistoria och ger en god orientering av det utifrån hit överförda institutets utveckling till Gustaf II Adolfs tid. Den följande framställningen omfattar tre avdelningar. I den första, som behandlar tiden från Gustaf Adolfs handelslagstiftning till näringsfrihetens genombrott på 1800-talet, ger förf. icke någon i egentlig mening historisk redogörelse för utvecklingsförloppet och dess inpassande i dess allmänna historiska sammanhang, utan fastmera en kronologiskt ordnad redogörelsedels för innehållet under denna tid i stapelstadsrätten, dels för de med denna rätt förenade inkomster och förbundna skyldigheter. På

samma sätt behandlar han i andra avdelningen stapelstadsrätten efter näringsfrihetens genombrott i vårt land. Läsaren får härigenomen god och sammanhängande översikt av institutet från systematisk synpunkt, men saknar onekligen här problemdiskussion, då framställningen i själva verket blott avser att ge det ordnade och detaljrika materialet i en form, som för förf. möjliggör att i tredje avdelningen upptaga problemfrågorna till skärskådande utan att där nödgas göra exkurser och utvikningar till materialets förklarande, då han kan i stället hänvisa till den föregående systematiska redogörelsen. Nekas skall icke, att härigenom vissa fördelar vinnas och att sista avdelningen kunnat väsentligt samlas, men å andra sidan splittras läsarens uppmärksamhet genom de ofta upprepade, nödvändiga hänvisningarna till bevismaterialet i de båda första avdelningarna.
    I den tredje och vetenskapligt viktigaste avdelningen har förf. koncentrerat sig på undersökningen av stapelstadsrättens och stapelstadsinkomsternas privilegiikaraktär. Efter en redogörelse för och diskussion om privilegiibegreppet och privilegiiskyddet, vilken, genom förf:s tämligen oreserverade anknytning till N. Herlitz' ingalunda på  djupet gående eller i någon mån juridiskt slutgiltiga undersökningar, heller icke givit vad man eljes kunnat av förf:s juridiskt skolade penna förvänta, övergår förf. till en granskning av dels de enskilda stapelstadsinkomsternas privilegiikaraktär, dels särskilt innebörden av tolagens privilegiikaraktär, dels stapelstadsförpliktelsernas samband med stapelstadsinkomsterna. Av synnerligt intresse är här förf:s framställning av städernas enskilda inkomster, och hans uppfattning, att dessa väsentligen "voro ett slags till städerna utgående skatter" (sid. 471) synes vara väl grundad. Det samma gäller sålunda även om den betydelsefullaste av uppbördstitlarna tolagen i dess olika former, vilken förf. visar hava varit en inkomst till bestridande av förefallande kommunala behov och icke på något sätt, såvitt fråga är om ordinarie tolagen, hava utgjort ersättning för särskilda prestationer eller utgått för speciella ändamål (sid. 477). Förf. visar vidare huru efter hand en förskjutning ägde rum beträffande tolagens karaktär, så att den började fattas som en på landets inbyggare i allmänhet vilande skatt av allmän bevillnings natur enligt § 60 i 1809 års regeringsform, dock utan att denna åskådning lyckades tränga igenom. Förf. ansluter sig till den mening, att tolagen var en kommunal beskattning, pålagd i privilegiilagstiftningens form (sid.480), och att blott själva tolagsrätten, men ej tolagsavgifternas belopp må anses vara av privilegiinatur (sid. 489, 490). Skäl för en dylik förklaring av institutet saknas ingalunda, om än densamma icke verkar fullt övertygande; det skulle föra för långt att här ingå på frågans närmare belysning, men så mycket må framhållas, att, även om det var K. M:t, som fastställde staten för städerna i äldre tid, och därvid tolagsbeloppet kunde höjas eller sänkas i förvaltningsväg, detta dock icke behöver betyda och knappast betyder, att K. M:t kunde förfara efter behag i dessa stycken, må vara att förfarandet ofta var mindre formenligt än det skäligen kunnat eller bort.

    Vad den 1857 genomförda tolagsersättningen beträffar, finner förf. densamma böra anses på det sätt, att tolagsrätten fortbestår och att tolagsreformen endast innebar en förändring av tolagens beräkningssätt, varigenom den ej vidare kan av K. M:t allena ändras: tolagsersättningen har blivit en stapelstadens "inkomstgivande rättighet" (sid. 492, 493). Förf. drager härav den slutsats, att varje nedsättning av en stads tolagsersättning, som ej beror av minskat behov därav för staden — "genom exempelvis befrielse från utgift, vartill tolagen skolat bidraga" — utgör en privilegiikränkning (sid. 494).
    Även om man i olika punkter kan tveka om riktigheten av förf:s utläggning eller hysa en annan mening, är det uppenbart, att förf. i stort sett väl skilt sig från sin uppgift och på ett om skarpsinne och logisk reda vittnande sätt löst de problem, han behandlat, så att vetenskapen lika väl som praktiken därigenom vunnit värdefulla och beståndande resultat.

C. A. Reuterskiöld.