Loven om rettergangsmaaten for tvistemaal. Med kommentarav E. ALTEN. Kristiania 1924. Aschehoug. 399 s. Kr. 20.00.
Loven om tvangsfuldbyrdelse. Med kommentar av E. ALTEN. Oslo 1926. Aschehoug. 275 s. Kr. 14.50.

 

    Den 13 augusti 1915 promulgerades ovanstående tvenne lagar och därjämte en "lov om domstolene", innefattande för civil- och straffprocessen gemensamma bestämmelser om domstolsförfattningen och advokatväsendet. Därmed hade ett genom tvenne decennier fullföljt arbete på den norska civilprocessreformen nått fram till resultat i form av lagstiftning. Denna skulle träda i kraft å tid, som framdeles komme att bestämmas. På grund av statsfinansiella skäl har denna tidpunkt gång efter annan framskjutits, till dess att förlidet år datum för ikraftträdandet som det vill synas definitivt bestämts till den 1 juli 1927.¹
    Denna dag blir en märkessten i det norska rättsväsendets historia. Den gamla underrättsprocessen i tvistemål, vilken i ännu högre grad än vår nuvarande svenska procedur kommit under skriftlighetens herravälde, avlöses av ett på muntlighet och omedelbarhet grundat förfarande. Då geografiska och sociala förhållanden i Norge i hög grad överensstämma med de svenska, är det med särskilt intresse som den svenska processreformens vänner avvakta att få taga del av de norska erfarenheterna på detta område. En förutsättning för modern process, som vi sakna här i landet, har man i Norge: ett högtstående, sedan länge legaliserat advokatstånd. På den punkten är den norska reformen väl förberedd.
    Från svensk studiesynpunkt är det att beklaga, att på grund av en lag av den 17 juli 1925 om provisoriska ändringar i rättegångsordningen den norska överrättsproceduren tillsvidare bibehåller sin hittillsvarande skriftliga gestaltning.² Civilprocessreformen är således

 

¹ Se härom meddelanden i Sv. J. T. 1923 s. 332, 1925 s. 403, 1926 s. 462.

² Se artiklar av Schjelderup i Sv. J. T. 1925 s. 403 f., och i Tidsskrift for Retsvidenskap 1926 s. 301 ff.

endast halvgången. Det kan emellertid även för oss ha sitt intresse att se hur försöket att kombinera muntlig procedur och partsförhör i första instans med skriftligt appellförfarande slår ut. Att metoden i ett stort antal fall, särskilt mindre och enklare mål, kan ha vissa fördelar synes ganska sannolikt.
    Höjesteretsassessor Edvin Alten, välkänd även för svenska jurister, har ägnat särskilt intresse åt reformsträvandena i Norge på civilprocessens område. Frukter av detta intresse äro hans nyligen utgivna klara och koncisa kommentarer till de nya processlagarna —en kommenterad upplaga av loven om domstolene har han utlovat i förordet till civilprocesslagen, ett löfte som man får hoppas snart blir infriat.
    De norska lagarna om rättegången i tvistemål och om civil exekution (tvangsfuldbyrdelse) äro starkt påverkade av motsvarande tyska och österrikiska lagverk och av tysk och österrikisk vetenskap. För den nu gällande svenska processrättens utforskning och tillämpning kunna de endast ha sekundär betydelse. Men det är ingalunda utan sitt intresse för en svensk jurist att studera de norska processlagarna och särskilt att jämföra den systematiskt förtjänstfulla loven om tvangsfuldbyrdelse med vår utsökningslag, som i år fyller femtio år. En sådan jämförelse låter till full evidens framstå egenarten hos vår traditionsbundna lagstiftningsmetod, en egenart som förtjänar att bibehållas även om lagarnas uppställning måste modifieras med hänsyn till den moderna rättssystematikens krav.
    Sin egentliga betydelse för oss svenskar får dock den norska processlagstiftningen som hjälpmedel vid det fortsatta arbetet på vår egen rättegångsreform. Sedan processkommissionen framlagt sitt principbetänkande, gäller det för oss nu att taga itu med detaljarbetet, lagtextens utformning och motivering. Härvid komma vi att ha god nytta av den möda, som nedlagts på detta område i våra grannland och icke minst i Norge. Med sina editioner av de norska processlagarna har höjesteretsassessor Alten gjort även svenskt rättsliv god tjänst.

Åke Hassler.