Förvarings- och interneringslagarna. I skrivelse den 2 oktober 1915 anhöll Svenska kriminalistföreningen hos Kungl. Maj:t om övervägande, huruvida icke utan avbidande av en förestående allmän svensk strafflagsreform åtgärder borde vidtagas för införande i svensk lagstiftning av sådana rättsregler, varigenom ett förstärkt skydd bereddes samhället gentemot för detsamma farliga återfallsförbrytare.
    Med föranledande av en inom första kammaren vid 1917 års riksdag väckt motion beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t göra enahanda hemställan som kriminalistföreningen.
    Sedan chefen för justitiedepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat professorn Johan C. W. Thyrén, hovrättsrådet F. W. Linder och borgmästaren J. G. Pettersson att såsom sakkunniga inom departementet verkställa utredning angående vissa lagstiftningsfrågor på straffrättens område, som funnes böra upptagas utan avbidan på strafflagskommissionens förslag, beslöt Kungl. Maj:t den 13 februari 1920 att till behandling av de sakkunniga överlämna frågan om skyddsåtgärder mot samhällsfarliga återfallsförbrytare. Samma dag tillkallades jämväl juris doktorn A. Montelius såsom sakkunnig.
    Den 15 mars 1922 avgåvo de sakkunniga betänkande och förslag rörande internering av farliga återfallsförbrytare. Detta förslag avsåg emellertid allenast åtgärder gentemot sådana farliga återfallsförbrytare, som funnits icke vara i saknad av full tillräknelighet.
    Sedan det åt juris doktorn Montelius lämnade uppdraget återkallats, förordnades den 2 maj 1923 fängelseläkaren C. Th. II. Petrén att biträda de sakkunniga.
    De sakkunniga avlämnade därpå den 31 maj 1923 betänkande och förslag rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare ävensom en överarbetning av förslaget till lag om internering av farliga återfallsförbrytare jämte förslag till vissa följdförfattningar.
    Efter det förslagen inom justitiedepartementet undergått överarbetning, därvid chefen för departementet beträffande huvudgrunderna för lagstiftningen samrått med särskilt tillkallade sakkunniga, beslöt Kungl. Maj:t att inhämta lagrådets yttrande över förslagen. Lagrådet avgav den 1 juni 1926 utlåtande, varefter förslagen genom proposition nr 10 förelades 1927 års riksdag. I enlighet med första lagutskottets hemställan i utlåtande nr 23 antog riksdagen förslag till lagar i ämnet. Den 22 april 1927 utfärdades lagar om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och om internering av återfallsförförbrytare jämte några följdförfattningar (Svensk förf. samling nr 107—113).

    Dessa lagar innebära en väsentlig nyhet inom den svenska strafflagstiftningen. De upptaga förfaranden till bekämpande av brottsligheten, vilka hittills inom vår rätt icke kommit till användning. En redogörelse för deras huvudsakliga innehåll torde därför vara av intresse för denna tidskrifts läsare.
    Jag vill då först med några ord beröra de skäl, som föranlett ifrågavarande lagstiftning.
    Erfarenheten visar, att stora grupper av förbrytare röna ringa eller ingen inverkan av straffet. Upprepade, allvarliga bestraffningar förmå icke avhålla dem från nya förbrytelser. Deras brottslighet framstår med andra ord såsom kronisk. Den omständigheten, att efter undergången bestraffning återfall i brott äger rum, utgör blott ett indicium bland flera för att brottsligheten är kronisk eller att den i allt fall icke skall låta sig hävas genom straff. Står brottsligheten i samband med psykiska defekter, skall redan häri ej sällan ligga ett indicium för att den är kronisk.
    De huvudsakliga brister, som vidlåda den hittills gällande lagstiftningen i fråga om ett effektivt bekämpande av den kroniska brottsligheten, kunna i korthet sammanfattas i följande punkter.
    Frihetsstraff ådömes — bortsett från livstids straffarbete — på bestämd tid, därvid frågan, huru länge den brottsliges samhällsfarlighet kan antagas fortfara, saknar avgörande betydelse. Efter straffverkställighetens slut skall den brottslige försättas på fri fot, även om all sannolikhet talar för att han skall missbruka friheten till nya brott.
    Vid utskrivningen från straffanstalten återvinner den brottslige i regel sin fulla frihet, även om han fortfarande är samhällsvådlig. Bestämmelser om inskränkningar i frigivna fångars rörelsefrihet och om tillsyn hava meddelats endast för fall av villkorlig frigivning.
    Särskilt svagt är samhällsskyddet i fråga om psykiskt defekta förbrytare. Beträffande sådana psykiskt defekta förbrytare, vilka sakna förståndets fulla bruk, gäller enligt 5 kap. 6 § strafflagen, att de skola dömas till straff, men att straffet må efter omständigheterna nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. Ehuru i många fall den psykiska defekten ur samhällsskyddets synpunkt påkallar en längre frihetsförlust, medför en tillämpning av detta lagrum, att dessa förminskat tillräkneliga förbrytare erhålla ett kortare frihetsstraff än eljest skulle blivit fallet.
    I fråga om de förminskat tillräkneliga förbrytarna inträffar vidare ej sällan, att verkställigheten av straffet förvärrar deras tillstånd. Inom ramen av straffverkställigheten saknas nämligen i regel möjlighet att underkasta dem den behandling, som deras egen art påkallar.
    Syftet med den nya lagstiftningen är att på ett mera effektivt sätt än som kan ske med de typiska straffmedlen möta den allvarliga samhällsfara, som härrör av den kroniska brottsligheten. För sådant ändamål upptaga de nya lagarna bestämmelser om särskilda skyddsåtgärder, bestående i internering i särskilda anstalter under relativt obestämd tid. Rörande förutsättningarna för vidtagande av en dylik

åtgärd samt densammas anordnande äro olika regler uppställda, beroende på om den kroniska brottsligheten har sin grund i psykisk abnormitet eller ej. De grundläggande bestämmelserna hava därför uppdelats på olika lagar, allteftersom fråga är om förminskat tillräkneliga förbrytare eller om återfallsförbrytare, vilkas tillräknelighet icke är nedsatt.
    Då en förbrytare, tillhörande någon av dessa kategorier, dömes till straff av viss svårare grad, kan domstolen under vissa förutsättningar förordna, att den dömde skall, i stället för att undergå straffet, intagas till förvaring i särskild vårdanstalt resp. interneras i interneringsanstalt för återfallsförbrytare. Utmärkande för dessa nya rättsinstitut är framför allt, att anstaltsvistelsens tidslängd inom vissa gränser lämnas öppen. Principiellt skall densamma fortfara lika länge som den brottsliges samhällsfarlighet varar. Denna huvudregel kompletteras av vissa regler rörande minsta tid för anstaltsvistelsen, varjämte i fråga om återfallsförbrytare såsom regel skall gälla även en maximitid. Genom interneringstidens anpassande efter samhällsfarlighetens större eller mindre varaktighet vinnes en garanti emot att den, som fortfarande framstår såsom samhällsvådlig, erhåller tillfälle att begå nya brott. Denna garanti stärkes ytterligare genom bestämmelser om tillsyn över sådana personer, som utskrivits från anstalterna. Genom den mellanform mellan anstaltsbehandling och full frihet, som utskrivning under tillsyn innebär, vinnes dessutom den fördelen, att anstaltsvistelsen icke behöver utsträckas utöver vad som är obetingat nödvändigt. Vad särskilt angår de förminskat tillräkneliga förbrytarna öppnar anordnandet av särskilda anstalter för sådana personer ökade möjligheter till en rationell behandling.
    Såsom nämnt skall intagning i vård- eller interneringsanstalt träda i stället för straffet. Någon straffverkställighet skall sålunda icke förekomma. Under förarbetena till ifrågavarande lagstiftning övervägdes även ett system med skyddsåtgärd först efter straffverkställighetens slut. Då man emellertid beslöt sig för den förra ståndpunkten, utgick man från att interneringsinstitutet ur individualpreventiv synpunkt är straffet överlägset och att ur denna synpunkt en kombination av straff och skyddsåtgärd icke är påkallad. Genom en dylik kumulation brytes behandlingens enhetlighet och, där fråga är om straffintoleranta personer, kan en föregående straffverkställighet allvarligt försvåra den fortsatta behandlingen. Den omständigheten, att behandlingen i anstalterna i vissa avseenden kan framstå såsom mildare än ett frihetsstraff, bör ej i och för sig medföra, att interneringen ur allmänpreventiv synpunkt skulle vara straffet underlägsen. Mot den större mildheten i behandlingen står nämligen interneringens obestämda, i regel större tidslängd.
    Förordnande om förvaring eller internering skall meddelas av domstolen under samverkan med en särskild för hela riket gemensam nämnd. Denna nämnd skall bestå av fem ledamöter. Chefen för fångvårdsstyrelsen är självskriven ledamot av nämnden. Övriga ledamöter, av vilka minst en skall vara innehavare av domarämbete

och minst en skall vara behörig att inom riket utöva läkarkonsten, utser Konungen för en tid av fem år. Konungen utser därjämte suppleant för varje ledamot.
    För att domstol skall kunna besluta om internering eller förvaring förutsättes, att denna åtgärd tillstyrkts av nämnden. Därigenom att ett domstolsbeslut erfordras beredes den tilltalade tillfälle att under hävdvunna, betryggande former utföra sin talan. Nämndens medverkan har betydelse i olika avseenden. En samverkan mellan de olika domstolarna och en för hela riket gemensam sakkunnig myndighet är ägnad att garantera en viss enhetlighet i institutets handhavande. Vidare vinnes genom denna anordning den fördelen, att den speciella sakkunskapen i dess olika former erhåller omedelbart inflytande på avgörandet. Då dessutom beträffande två platser i nämnden frågan om ledamöternas närmare kvalifikationer lämnats öppen, har en möjlighet beretts att i nämnden låta jämväl lekmannaelementet erhålla inflytande.
    Den olika karaktär, som interneringsinstitutet i viss mån erhåller, allteftersom det riktar sig mot de förminskat tillräkneliga förbrytarna eller återfallsförbrytarna, inverkar, såsom nämnt, på frågan om interneringsförutsättningarna. Det särskilda vårdnadsbehov, som gör sig gällande i fråga om de förra, kan låta en internering framstå såsom rättfärdigad även i fall, då betänkligheter skulle möta emot att förlång tid framåt beröva en fullt tillräknelig person friheten. Förutsättningarna för internering äro därför betydligt strängare beträffande återfallsförbrytare än i fråga om de förminskat tillräkneliga förbrytarna.
    Vad då först angår de förminskat tillräkneliga förbrytarna, varmed förstås sådana förbrytare, som avses i 5 kap. 6 § strafflagen, fordras — liksom enligt gällande rätt — för prövning av frågan, huruvida tillräkneligheten är nedsatt, att utlåtande i målet avgivits av medicinalstyrelsen. I dylikt utlåtande böra belysas även de omständigheter, vilka äro av betydelse för frågan, huruvida den tilltalade med hänsyn till sinnesbeskaffenheten bör intagas till förvaring eller huruvida straffverkställighet i vanlig ordning bör äga rum. Av utredningen skall vidare framgå, att den psykiska defekten är av mera permanent natur. I enlighet härmed fordras, att den dömde prövas vid brottets begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. Den psykiska defekten skall vidare låta den brottslige framstå såsom endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan. Dessutom skall en allsidig prövning av hans förhållanden, därvid hänsyn skall tagas till såväl brottet och hans sinnesbeskaffenhet som hans tidigare vandel, giva vid handen, att han är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Slutligen skall det straff, som han förskyllt, vara av viss betydenhet. Beträffande detta straff skiljer lagen mellan olika fall. Såsom regel skall han vara dömd till straffarbete i minst två år. Har han åter till fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, skall intagning till förvaring

kunna ske, om han ånyo begått brott och därför dömes till straffarbete eller, där båda brotten äro sedlighetsbrott, till straffarbete eller fängelse. Är det fråga om en person, som redan varit underkastad förvaring, skall dom å straffarbete eller fängelse kunna föranleda förordnande om återintagning till förvaring. Då man alltså såsom förutsättning för intagande i vårdanstalt regelmässigt uppställt en dom å straffarbete i minst två år, blir, särskilt med hänsyn till bestämmelsen i 5 kap. 6 § strafflagen, institutets tillämplighetsområde avsevärt begränsat. Försiktigheten har emellertid ansetts bjuda,att man vid institutets införande ej gör dess tillämplighetsområde för vidsträckt. Då emellertid sedlighetsbrotten erfarenhetsmässigt synnerligen ofta hava sin grund i psykiska defekter, har beretts ökad möjlighet att använda institutet beträffande sedlighetsförbrytare, som gjort sig skyldiga till återfall. Till sedlighetsbrott äro hänförliga de brott, vilka under denna rubrik äro upptagna i 18 kap.strafflagen.
    Beträffande återfallsförbrytarna skall straffoemottagligheten och samhällsvådligheten ådagaläggas, bland annat, genom en serie av tidigare straffdomar och genom föregående långvarig straffverkställighet,varjämte den straffskyldighet, som vid interneringsfrågans prövning föreligger, skall vara av viss betydenhet. Brottslingen skall sålunda, efter det han dömts till straffarbete för minst tre upprepade återfall i brott, ånyo hava dömts till sådant straff genom domar, som äro lagakraftvunna. Med uttrycket "återfall i brott" betecknas det faktum, att någon, efter det han dömts till ansvar för brott, ånyo gör sig skyldig till brott, oavsett om det senare brottet är av samma slag som det förra eller om den tidigare straffdomen verkställts. Vidare skall den brottslige hava undergått straffarbete sammanlagt minst tio år, varjämte han därefter, medan han undergår straffarbete eller inom fem år från det han för undergående av straffarbete senast var intagen i straffanstalt, skall hava begått brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst två år. Har någon att undergå straffarbete på livstid, må internering ej ifrågakomma.Vidare skall lagen icke äga tillämpning å den, som prövas vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap.6 § strafflagen sägs. Härav följer, att innan domstolen förordnar om internering, utredning bör hava verkställts angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Sådan utredning blir, även där den givit till resultat, att den tilltalade icke är att anse såsom psykiskt defekt, av betydelse för interneringsfrågans avgörande därutinnan, att av densamma bör framgå, huruvida den tilltalades sinnesart låter honom framstå såsom oemottaglig för rättelse genom straff.
    Även i fråga om interneringen har gjorts gällande, att förutsättningarna äro för stränga. Framför allt torde bestämmelsen om en serie av tidigare straffdomar föranleda, att interneringen kommer att bliva tillämplig så gott som uteslutande å egendomsförbrytare, i all synnerhet å dem, som begått mångfaldiga tjuvnadsbrott. Intill dess erfarenhet vunnits, om interneringen i tillämpningen kommer att visa

sig medföra goda verkningar, har emellertid icke ansetts tillrådligt att giva lagen en vidare omfattning.
    I fråga om såväl förvaring som internering gäller att, även om dessa formella förutsättningar äro uppfyllda, skall den tilltalades intagande till förvaring eller internering icke vara obligatoriskt utan bero på en prövning av förhållandena i det särskilda fallet.
    Vad angår minimitiden för anstaltsvistelsen gälla olika regler ifråga om förvaring och internering. Förvaringen skall pågå minst under så lång tid som den, var under den brottslige, om förordnande om förvaring ej meddelats, skolat undergå bestraffning. Huruvida det mot förvaring utbytta straffet varit straffarbete eller fängelse, inverkar icke på förvaringstidens längd. Av allmänpreventiva skäl har man icke ansett tillrådligt att medgiva utskrivning före strafftidens utgång. Från regeln att förvaringens minimitid skall motsvara strafftiden har ett undantag uppställts. Till förhindrande av en alltför tidig utskrivning är det nödvändigt, att den, som intagits till förvaring,underkastas observation under en icke alltför kort tid. Denna obligatoriska observationstid har ansetts skäligen kunna bestämmas till två år. Ingen må alltså utskrivas förrän han undergått förvaring i minst två år eller, där han skolat undergå bestraffning under längre tid än två år, under tid minst motsvarande strafftiden.
    Beträffande interneringen åter har man satt det reguljära minimum till tio år. Där särskilda skäl äro, må dock utskrivning äga rum efter fem år. Eftersom verkställigheten av interneringen är avsedd att vara lindrigare än straffarbete, är det vidare uppenbart, att utskrivning icke under några förhållanden bör förekomma förr än den ådömda strafftiden förflutit. Emellertid har till yttermera visso stadgats, att två år utöver nämnda strafftid skola hava gått till ända, innan utskrivning får ske.
    I fråga om interneringen har vidare uppställts en maximitid. Då interneringens tillämplighetsområde begränsats så som skett, kunde visserligen goda skäl anses föreligga att från början ådöma internering å livstid och för dess avkortning endast räkna med villkorlig benådning liksom i fråga om straffarbete å livstid. Man har emellertid ansett det tillrådligt, bland annat av det skäl att institutet kanske eljest skulle komma till ringa användning, att när internering förstagången ådömes sätta ett maximum för densamma av tjugu år. Undantagsvis må dock denna maximitid för den förstagångsinternerade kunna överskridas, nämligen därest det synes uppenbart, att han fortfarande är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.Därest emellertid någon, som internerats, ånyo begår brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst ett år, må han interneras på livstid. Även en livstidsinternerad kan utskrivas efter tio år, dock ej förrän han efter brottets begående i anstalten tillbragt två år utöver den tid han skolat undergå bestraffning.
    Utskrivning från anstalterna är antingen slutlig (frigivning) eller villkorlig (utskrivning på prov). Beträffande den, som intagits till förvaring, gäller, att han vid minimitidens utgång kan antingen ut-

skrivas på prov eller ock frigivas. Vid utskrivning av den, som internerats, föreligger däremot icke denna valfrihet. Frigivning av internerad kan nämligen äga rum endast i det fall, då maximitiden utgått, men i sådant fall är också frigivning den enda formen för utskrivning. I övriga fall av utskrivning från interneringsanstalt skall sådan alltid ske på prov. Då internering förutsätter, att den brottslige minst fyra gånger gjort sig skyldig till återfall i svåra brott och att han undergått straffarbete i minst tio år, har det ansetts befogat, att han vid utskrivning ställes under tillsyn. Men då ett förstainterneringsbeslut innebär, att den brottslige skall hållas internerad, frånsett visst undantagsfall, under högst tjugu år och för ett sådant beslut fordras samverkan mellan domstol och nämnden, har nämnden ej ansetts böra vara berättigad att genom ett återhämtningsbeslut utsträcka interneringen utöver denna maximitid. Vid maximitidens utgång måste följaktligen frigivning vara obligatorisk.
    Utskrivning beslutes av nämnden. I lagen har stadgats skyldighet för nämnden att, även om framställning ej gjorts, före den tid, då utskrivning såsom regel tidigast kan äga rum, pröva, huruvida den förvarade eller internerade må anses kunna utan våda för annans säkerhet till person eller egendom utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden minst en gång under varje kalenderår företaga dylik prövning.
    Den, som utskrivits på prov, skall stå under tillsyn, och skall för honom förordnas en tillsyningsman. Under tillsynstiden skall den utskrivne vara underkastad vissa föreskrifter. Enligt en särskild lagom tillsyn över dem, som utskrivits på prov, åligger det nämnde natt vid utskrivning meddela dylika föreskrifter. Dessa föreskrifter kunna innefatta förbud för den utskrivne att utan särskilt tillstånd uppehålla sig å vissa angivna orter och ställen eller lämna viss angiven ort så ock erforderliga bestämmelser med avseende å den utskrivnes sysselsättning och levnadssätt. Därjämte föreskrives i lagen, att den utskrivne skall, där ej nämnden annorlunda föreskriver, hålla tillsyningsmannen underrättad om sin bostad, på kallelse infinna sig hos honom och ej undandraga sig hans besök samt ej lämna arbetsanställning utan att dessförinnan hava inhämtat hans råd.
    Den, som utskrivits på prov, kan återhämtas för fortsatt förvaring eller internering. Återhämtning kan äga rum, därest den utskrivne visar tredska att efterkomma de för honom gällande föreskrifter eller han finnes på grund av sitt uppförande eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. På grund av dylikt beslut om återhämtning må dock den utskrivne ej kvarhållas längre tid än ett år. Emellertid må, därest skälig anledning finnes att antaga, att han, om han försättes i frihet, kan bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, tiden för hans kvarhållande kunna genom nya beslut förlängas med högst ett år i sänder.
    Beslutanderätt i fråga om återhämtning tillkommer jämväl nämnden. Det kunde visserligen ifrågasättas, huruvida det ej bort till-

höra domstol att förordna om återhämtande. I de flesta fall torde nämligen anledning till återhämtande vara att den utskrivne förövat brott, i vilka fall saken ändock kommer under domstols prövning; och att låta även övriga fall behandlas av domstol torde ej möta hinder. Ur brottslingens synpunkt vore en sådan anordning även av betydelse, då det ju kan gälla en förnyad förvaring eller internering under många år. Emellertid har man ansett, att möjligheten att återhämta den, som utskrivits på prov, utgör ett nödvändigt komplement till tillsynsinstitutet. På grund av svårigheten att avgöra, när den förvarades eller internerades samhällsfarlighet kan anses hava upphört, är det av vikt, att nämnden, om den beslutar sig för utskrivning, äger möjlighet att utan större omgång själv till anstalten låta återhämta den utskrivne, där omständigheter låta en sådan åtgärd framstå såsom nödig. Medvetandet om en sådan befogenhet torde även vara ägnat att motverka en alltför stor återhållsamhet i fråga om utskrivning.
    Beträffande tillsynstidens längd stadgas i fråga om de förminskat tillräkneliga, att tillsynen skall fortfara under minst tre år. Därest den utskrivne under en sammanhängande tid av tre år stått under tillsyn och han därunder ej dömts att undergå straffarbete eller fängelse eller förordnande meddelats om hans återhämtande till anstalten, skall nämnden pröva huruvida tillsynen må upphöra. Besluter ej nämnden, att så skall ske, skall tillsynen fortfara under ytterligare minst tre år. Har åter den utskrivne under en sammanhängande tid av sex år stått under tillsyn och har ej under den tid inträffat fall, som nyss sagts, skall tillsynen upphöra. Efter tre år kan sålunda tillsynen upphöra, efter sex år skall den upphöra. Har tillsynen upphört, kan den utskrivne ej längre återhämtas.
    I fråga om återfallsförbrytare gäller, att tillsynen skall fortfara under minst tio år. Har den på prov utskrivne under en sammanhängande tid av minst tio år stått under tillsyn och har under den tid ej inträffat fall, som ovan sagts, skall tillsynen upphöra.
    Lagarna innehålla jämväl bestämmelser om sammanträffande av straff och skyddsåtgärd, om beräkning av förvarings- och interneringstidens längd samt om rätt för domstol att i vissa fall å frihetsstraff avräkna förvaring eller internering, som den dömde efter brottetsbegående kan hava undergått. Utrymmet tillåter emellertid ej någon redogörelse för dessa, delvis rätt invecklade föreskrifter.
    Rörande anstaltsbehandlingens art hava i en särskild verkställighetslag lämnats vissa föreskrifter rörande arbetstvång m. m., varjämte i övrigt såsom allmän riktlinje uppställts, att den i dylik anstalt intagne skall njuta den frihet, som låter förena sig med god ordning och säkerhet inom anstalten, och skall därvid tillses, att dylik förmån gradvis beredes honom, i den mån han under förvarings- eller interneringstidens fortgång visar sig därav förtjänt.
    Lagarna skola träda i kraft den dag Konungen förordnar. Ikraftträdandet måste nämligen göras beroende av att nödiga anstalter finnas tillgängliga. Enligt riksdagens beslut skola dylika anstalter

anordnas, för de förminskat tillräkneliga å förutvarande centralfängelset i Norrköping och för återfallsförbrytarna å kronohäktet i Ystad.
    Med denna lagstiftning har man, såsom förut framhållits, velat tillgodose samhällets behov av skydd mot den kroniska brottsligheten. Framtiden kommer att utvisa, huruvida de utvägar, som i lagarna anvisats, äro av beskaffenhet att leda till åsyftat resultat. På de organ, vilka tillämpningen av lagens stadganden skall tillkomma, måste stora anspråk ställas. Framför allt gäller detta i fråga om den särskilda nämnden, åt vilken en grannlaga och krävande uppgift anförtrotts. 

Gösta Siljeström.