Ändringar i franska adoptionslagstiftningen. I denna tidskrift har redogörelse lämnats för de nya finska och engelska adoptionslagarna (1926 s. 357, 1927 s. 157). De viktiga ändringar, som genom en lag den 19 juni 1923 infördes i den franska adoptionslagstiftningen, ha däremot här ej förut omnämnts.
    Den kommission som utarbetade Code civil upptog icke adoptionsinstitutet, ehuru nationalförsamlingen år 1792 uttalat sig för dess införlivande med den nya lagen. På tillskyndan av Bonaparte som i allmänhet önskade ett upptagande av den romerska rättens principer i det nya lagverket och ansåg att skillnad ej borde göras mellan adoptivbarn och egna barn, kom emellertid Code civil att innehålla regler om adoption.
    Enligt dessa voro förutsättningarna för adoption mycket stränga; bl. a. fordrades sålunda att adoptanten fyllt 50 år och var 15 år äldre än den adopterade samt, med vissa undantag, att han vårdat denne 6 år under hans omyndighetstid. Adoption fick icke ske av den som ej fyllt 21 år. Stränga voro också bestämmelserna om adoptionens form och om proceduren. En följd härav blev naturligen, att institutet fick blott ringa praktisk betydelse. Under åren 1906 — 1910 förekom adoption i medeltal endast i 100 fall årligen; de utgjorde 123 år 1913 och 199 år 1919. Främsta anledningen härtill var, att adoption var utesluten just i det fall den är mest önskvärd, nämligen upptagande av minderårigt barn såsom eget. Detta hade redan länge känts som ett missförhållande. Starkast framträdde detta under världskriget på grund av den starka ökningen av de föräldralösas antal. Önskan att kunna adoptera sådana barn blev allt starkare, särskilt hos dem som själva i kriget förlorat sina barn.

    Den nya lagen tillmötesgår dessa önskemål och medger, i likhet med övriga lagstiftningar, adoption även av minderåriga. Har barnet fyllt 16 år, är dess samtycke till adoptionen erforderligt. Kravet på att adoptanten skall ha före adoptionen vårdat barnet viss tid uppehålles ej heller av den nya lagen. Den förutvarande minimiåldern för adoptanten är vidare sänkt till 40 år. Däremot har fordran på den femtonåriga åldersskillnaden mellan kontrahenterna bibehållits.
    Code civil fordrar för att adoption skall komma till stånd dels ett inför offentlig myndighet upprättat avtal, dels domstols fastställelse. Och vid denna fastställelse skall ej blott tillses, att de legala förutsättningarna för adoption äro tillstädes, utan även en viss skälighetsprövning utövas. Då den nya lagen nu upphävt åtskilliga av dessa förutsättningar, har i stället åt domstolarna lämnats en vidsträckt befogenhet att avgöra, huruvida adoption lämpligen bör äga rum.
    Avtalet om adoption, som förut kunde ingås blott inför fredsdomaren, kan numera slutas också inför notarie.
    Beträffande adoptionens rättsverkningar märkes, att möjligheten till adoption av omyndig medfört bestämmelser om föräldramaktens övergång å adoptanten. Förut var det omstritt, huruvida adoptivbarnets avkomlingar ägde arvsrätt efter adoptanten. Den nya lagen besvarar uttryckligen frågan jakande.
    En av de viktigaste nyheterna i den nya lagen är, att den medger adoptivförhållandes hävande, vilket förut ej var möjligt. Hävandet sker genom rättens beslut på grund av "motifs très graves". Man åsyftar därmed främst sådana omständigheter som omnämnas i den svenska adoptionslagen 20 och 21 §§. Adoptivförhållandet kan däremot ej, såsom hos oss då fråga icke är om underårigt adoptivbarn, av rätten hävas, när adoptanten och adoptivbarnet äro ense därom.
    Enligt den före nya lagen rådande praxis kunde utlänning ej adoptera eller adopteras i Frankrike, med mindre sådan rätt förelåg pågrund av traktat. Den nya lagen stadgar, att fransk medborgare må adoptera utlänning eller adopteras av denne. I överensstämmelse med vad som hos oss och i det övervägande antalet andra länder gäller även utan bestämmelse i lag, stadgas att adoptionen ej medför ändring i adoptivbarnets nationalitet. Några internationellt privaträttsliga regler motsvarande dem som upptagits i den svenska adoptionslagen ha ej givits. Den i litteraturen härskande uppfattningen är, vad angår förutsättningarna för adoption, att adoption må beviljas allenast om den blir gällande jämväl i utlänningens hemland, således samma princip som uttalas i den svenska adoptionslagen (26 § 1 st.).

E. L.