OM RÄTTSGEMENSKAP MELLANTYSKLAND OCH ÖSTERRIKE.¹

 

AV

 

DR LUDWIG ALTMANN, LANDESGERICHTSPRÄSIDENT, WIEN.

 

    Önskan att åt folk och stater, som äro förenade med varandra genom samma språk, samma seder och samma kultur, även skapa samma rätt, är så självklar, så naturlig, att den icke behöver någon särskild förklaring, och i själva verket gå strävandena på detta område mycket långt tillbaka i tiden.Vad särskilt angår straffrätten hade redan kejsar Karl V gjort ett första försök att skapa en för alla tyska stater gällande strafflag. Efter grundliga förarbeten kom slutligen på riksdagen i Regensburg (1532) en strafflag till stånd, som är bekant under namnet »Constitutio Criminalis Carolina» (C. C. C.). Men de tyska furstarnas partikularistiska böjelser voro också bekanta för kejsaren, och därför innehöll lagen den s. k. »salvatoriska klausulen», som lämnade furstarna möjligheten öppen att utfärda särföreskrifter för sina furstendömen. Av denna rättighet begagnade de sig också i största utsträckning, så att i verkligheten utvecklingen av straffrätten i varje riksland fullständigt gick sin egen väg. Ända till grundandet av det nya tyska riket hade också nästan varje tysk förbundsstat en egen strafflag, som ofta i viktiga punkter väsentligen avvek från grannstaternas. Kejsar Karl V:s mål har därför uppnåtts först genom skapandet av strafflagen för Tyska riket den 15 maj 1871.
    På andra områden hade strävandena att åstadkomma enhetlighet i den tyska rätten större framgång. Sålunda kommo omkring mitten av förra århundradet den allmänna tyska växellagen och den allmänna tyska handelslagboken till stånd. Handelns behov lät det emellertid också framstå såsom önskvärt att göra dessa förträffliga kodifikationer gällande även i Österrike, och i själva verket blevo de också med ringa änd-

 

¹ Från författarens tyska manuskript översatt av fil. stud. Börje Schlyter.

ringar år 1850 resp. 1862 även där upphöjda till lagar. Man ser alltså, att tanken på rättsgemenskap mellan de bägge grannstaterna alls icke, såsom man ofta tror, är av helt färskt datum utan var levande redan för mer än tre kvartssekel sedan.
    Sedan den tiden har vid stiftandet av nya lagar en ständig växelverkan ägt rum mellan de båda rättsområdena. Den ena statens erfarenheter hava tillgodogjorts i den andra, så att i bägge rättsområdenas lagar en mycket långt gående överensstämmelse kan konstateras, även om denna icke kom jämväl det yttre uppbyggandet till del därför att nödvändigheten eller möjligheten att utfärda dessa lagar icke samtidigt inträtt för båda staterna.
    Men för närvarande ligger saken annorlunda. Tyskland och Österrike hava samtidigt ett behov att förnya sin strafflag, och grundåskådningarna i fråga om de fordringar, som måste ställas på en modern strafflag, äro i bägge staterna desamma. Att det här och där också förekommer en mycket beaktansvärd opposition, är självklart; ett mänskligt verk, som vunnit allmänt bifall, har aldrig existerat. Men detta förändrar icke det faktum att ögonblicket för förberedandet av en tysk-österrikisk rättsgemenskap på straffrättens område är mycket gynnsamt. Man måste dock hava den goda viljan att förlika och förena motsättningarna.
    I Österrike har man alltsedan 1861 arbetat på en straffrättsreform. Tyvärr har allt det mödosamma arbete, som våra mest framstående teoretiska och praktiska jurister på detta område presterat, endast blivit ett — visserligen mycket värdefullt — förberedande arbete. Det sista utkastet av 1912 hade 1913 i den österrikiska riksdagens andra kammare redan kommit till andra läsningen; överläggningen kunde emellertid inte fortsättas, emedan krig och omstörtning kommo reformen att stranda. Även i Tyskland blevo de förberedande arbetena på en ny strafflag avbrutna genom kriget, men kommo de redan på våren 1918 åter i gång. Det utkast som 1913 års strafflagskommission framlagt undergick en omarbetning, och 1919 kom ett nytt utkast till stånd, som offentliggjordes 1920. Det är självklart, att de tyska juristkretsarna togo ställning därtill, men också Österrikes kriminalistiska förening gjorde på ett möte 1920 utkastet till föremål för en ingående dryftning, i synnerhet med hänsyn till frågan om det icke även för Österrike kunde

bilda grundvalen för ett fortsatt reformarbete. Denna fråga bejakades, visserligen med icke oväsentliga inskränkningar, och så uppstod ett österrikiskt motförslag. Bägge staternas justitieförvaltningar sammanträdde nu till gemensamma förhandlingar, och ur dessa framgick 1922 års förslag, som (efter några av den tyska regeringen företagna ändringar) slutligen i maj 1927 kunde föreläggas den tyska riksdagen. I juli 1927 — alltså få veckor senare — framlades det också för Österrikes riksdag (Nationalrat). Bägge utkasten överensstämma fullständigt med varandra, i den mån icke i det österrikiska utkastet har måst företagas ändringar, som voro nödvändiga på grund av olikheter i författningen eller i andra lagar eller på grund av andra tvingande orsaker.
    Dessa avvikelser hänföra sig särskilt till
    1) dödsstraffet, som i Österrike genom förbundsförfattningen är avskaffat;
    2) skyddsinterneringen (Sicherungsverwahrung), som i Örsterrike är en förbunds- och ej, såsom i Tyskland, en landsangelägenhet;
    3) frågan om det av medicinska skäl företagna avbrytandet av havandeskap och perforation, vilka enligt det tyska utkastet icke falla under begreppet fosterfördrivning, men i det österrikiska utkastet behandlas enligt bestämmelserna om nöd. (I min skrift »Die Fruchtabtreibung», Wien 1926, har jag försökt visa, att denna senare lösning av problemet icke kan rekommenderas.)
    Alltså förefinnes nu möjligheten, att Österrike och Tyskland erhålla en överensstämmande straffrätt. Vilket värde detta har för de bägge staternas vetenskap och rättsskipning, som komma att ömsesidigt befrukta varandra, behöver ingen lång förklaring. Men också i kampen mot — särskilt den internationella — förbrytarvärlden är överensstämmelse i straffrättsligt avseende av största vikt. Det skall icke mer kunna förekomma, att förbrytaren räknar med luckor i lagarna eller annars otillräckliga bestämmelser och därefter väljer platsen för sin »verksamhet», eller att han i syfte att ernå en mildare behandling flyr till det andra landet. »Unterschlagung» och »Untreue» t. ex. äro såsom självständiga delikt främmande för österrikisk rätt. Om de icke framstå såsom »Veruntreuung»,d. v. s. förskingring av anförtrodda medel, såsom bedrägeri eller såsom missbruk av ämbetsmyndighet, äro de strafflösa.

En österrikare, som i Tyskland begår t. ex. en förskingring som ej kan betecknas som »Veruntreuung», blir alltså strafflös, om han lyckas att efter förövat dåd fly till sitt eget land.
    Om en rättsgemenskap mellan Tyskland och Österrike kommer att uppnås, kan detta för rättsutvecklingen högst betydelsefulla förhållande också i andra stater komma att vinna efterföljd. Samma grunder som tala för åvägabringande av enhetlighet mellan tysk och österrikisk rätt tala också för att, så långt möjligt är, likhet i rättsligt avseende mellan alla civiliserade folk bör eftersträvas. Början härtill är ju redan gjord, t. ex. i utlämningsfördragen och alldeles särskilt i de internationella fördragen om litterär äganderätt, varumärkes- och patenträtt o. s. v., liksom i de mellanfolkliga överenskommelserna angående handeln med kvinnor och barn, osedliga skrifter m. m.
    Det kan blott vara en tidsfråga, när dessa områden komma att utvidgas, ty viljan till en så vitt möjligt enhetlig rätt —åtminstone straffrätt — har på många internationella kongresser upprepade gånger betonats. Och där viljan finns, där finns ock utvägen.