Rättsförhållandet mellan en advokat och hans klient har varit föremål för prövning av Bundesgericht i Schweiz. Frågan uppkom i ett mål om äktenskapsskillnad, vari mannens yrkande om skilsmässa bifölls på grund av hustruns sinnessjukdom. Hustruns advokat appellerade i vad rörde frågor i samband med skillnaden, men ej angående själva skilsmässan. Hustrun vägrade därefter att betala advokatens arvode och fordrade dessutom skadestånd på grund av underlåten appell, enär mannen dött kort efter domens lagakraftvinnande och hustrun därigenom gått förlustig arvsrätt efter honom. Domstolen ingick på frågan, huruvida advokaten varit berättigad underlåta att appellera på den grund att fullföljd enligt hans mening varit utsiktslös, och besvarade frågan nekande. Om advokaten varit av motsatt mening med klienten i fullföljdsfrågan, hade han haft att välja mellan att böja sig för dennes mening eller att avsäga sig fullmäktigskapet.
Kvinnas rätt att vara vittne. En holländsk lag av 23 d. juli 1927 undanröjer de hittills gällande inskränkningarna i kvinnas rätt att som vittne medverka vid rättshandlingar som ingås inför offentlig myndighet. Kvinna kan sålunda numera vara vittne vid vigsel och upprättande av testamente eller ingående av andra rättshandlingar inför offentlig myndighet.
Registrering av inteckningar. Från advokaten Helge Richter har red. fått emottaga följande inlägg i en aktuell fråga.
Ingen, som i det praktiska arbetet sysslat med inteckningar, torde undgått den känslan, att värdet av hans arbete många gånger varit problematiskt, för så vitt det åsyftat att med säkerhet konstatera tillvaron av den förutsatta säkerheten. Den enda utvägen att lösa ett flertal med inteckningsväsendet förknippade rent praktiska problem torde ligga i en lagligen reglerad registrering av inteckningar.
Kan då målet — bättre säkerhet för att borgenär får vad han förutsätter —ej vinnas genom att inteckning beviljas allenast för till viss man ställda skuldebrev?
Av två nära liggande skäl kan den utvägen ej begagnas. Göres skuldebrevet icke-löpande, erfordras en helt annan prövning av den tidigare innehavarens förhållande till gäldenären, än vad nu är fallet. Icke löpande inteckningar förekomma i praktiken så gott som aldrig. Affärslivet behöver de löpande inteckningarna och har ingen användning för de icke-löpande.
Vidare innebär utvägen icke en lösning av problemet beträffande alla nu utelöpande inteckningar. Den tid, inom vilken dessa försvunnit, torde knappast kunna överblickas. Och en reform bör åstadkomma praktisk omedelbar hjälp över hela linjen.
De fel, som vidlåda vårt inteckningsväsen, synas i korthet vara huvudsakligen följande:
1. En säker metod att skydda sig mot förluster på falska inteckningar föreligger för närvarande icke, åtminstone ej för den, som räknar med praktiska realiteter.
2. En intecknings juridiska innebörd är för en fackman ofta svår och för en lekman ännu oftare omöjlig att bedöma.
3. En inteckning är svår att förvalta dels därför, att säkerhet för erhållande av underrättelser om exekutiva auktioner och — efter ny lagstiftnings ikraftträdande — mortifikationer saknas, vadan ständig uppmärksamhet gentemot kungörelser om antydda åtgärder är nödvändig, dels därför att förnyelsen kräver en tillsyn, för vars utövande kompetens icke alltid finnes hos dem, som vilja placera pengar i inteckningar.
4. Gravationsbeviset lämnar ingen upplysning därom, huruvida däri upptagna inteckningar vila på överklagade eller på laga kraftvunna beslut.
5. Det från domstolen expedierade materialet är onödigt vidlyftigt.
Vad till en början angår förfalskningsfaran, torde numera bevisning ej tarvas för dess existens. Därom råda knappast delade meningar. Så är däremot förhållandet beträffande frågan om hur förluster på grund av förfalskningar böra undvikas eller, där förlust inträffar, vem som bör bära den.
Enligt en mening kan man mycket väl med nuvarande lagstiftning skydda sig mot förfalskning. Skyddet skulle ligga i inteckningsprotokollet.
För att denna åsikt skulle bliva riktig — av i dagpressen framförda skäl framgår, att den ej är det —, fordras dels att protokollet utskrives under sådana förhållanden, att förfalskning omöjliggöres, dels att inteckning ej belånas utan att åtföljas av originalprotokollet.
Vad det första kravet angår, torde det påståendet knappast kunna motsägas, att en förfalskning väl kan försvåras men ej genom tekniska åtgärder förebyggas. De tekniska åtgärderna förutsätta ökade kostnader för anskaffande av maskiner samt en omläggning av arbetet och dess fördyrande. Och ändå blir det icke någon säkerhet.
Om man utgår från att inteckning, som ej åtföljes av originalprotokollet, ej bör belånas, vill man påtvinga affärslivet en princip, som detta nog har svårt att acceptera. Här får man räkna med konkurrensens inverkan. En långivare vill visa sig så tillmötesgående, han kan, mot sina klienter. Hans jurist kan ej göra gällande formella synpunkter utan rationell innebörd. För
övrigt: om man gör det tankeexperimentet, att protokollet häftades vid inteckningen i stället för att man därå skriver ett bevis, icke skulle det väl erbjuda en durkdriven förfalskare nämnvärt större svårigheter att förfalska protokollet än att förfalska beviset? Det senare kan ju få en utrustning av lika stor vikt som protokollets. För detta ändamål behöver man ej ändra några lagar. Men hur väl man än utstyr nya inteckningar, sådant har ingen betydelse för de redan existerande.
En rätt bör kunna bedömas efter ett klart rättsfaktum. Lagstiftningens uppgift är väl att göra det rättsfaktum, varpå en panträtt i fast egendom grundas, klart. Därtill syfta bestämmelserna om skriftlig form, bevittnande och bättre rätt åt förstkommande inteckningssökande. I själva verket lämna nu gällande lagbestämmelser en utväg att tillförsäkra långivaren äkta inteckningsrätt. Han kan ju ställa sig på den ståndpunkten, att han endast belånar inteckningar, som i hans närvaro underskrivas av lagfaren ägare och på långivarens ansökan fastställas. Men denna ståndpunkt kullkastar smidigheten hos det nuvarande inteckningsväsendet. I det praktiska livet är ståndpunkten en absurditet.
Även om man har i sin hand en äkta inteckning, stöter det på åtskilliga svårigheter att rätt bedöma densamma. Den första fordran, man uppställer, gäller att få ett färskt gravationsbevis. Med metod vid granskningen tänker man, sedan datum befunnits tillfredsställande, först och främst på lagfarten. Är inteckning för ogulden köpeskilling utesluten? Så tänker man på exekutiva auktioner och den betydelse, de kunna hava för gravationsbevisets läsande. I förbigående anmärkes, att det har förekommit, att inteckningar, som lågo inom inropssumman men över lägsta budet, alltså betalts kontant och dött vid likviden, icke ens försetts med bevis härom och upptagits i gravationsbeviset som alltjämt levande. Granskningen kräver alltså synnerlig uppmärksamhet. Till sist, innan hopräkning sker, markerar man de inteckningar, som gälla med lika rätt, och tager reda på, om några postpositioner eller andra ordningen omkastande åtgärder, relaxer eller partiella dödningar förekomma.
Jag behöver ej understryka, att, som det nu är, menige man bör avstå från att bedöma inteckningars rättsliga betydelse. Allmänheten ligger därvid helt och hållet i händerna på jurister eller andra sakkunniga, vilket i och för sig är nog att begränsa inteckningarnas marknad.
De under mom. 3 upptagna olägenheterna torde ej behöva annan kommentar, än att, även om i allmänhet inteckningshavaren nås med underrättelse om exekutiva auktioner, inteckningsplaceraren ej kan nöja sig härmed. Han kräver säkerhet och vem vill påstå, att han, så som det nu är ställt, säkert får underrättelse om blivande auktion, om han icke följer med auktionskungörelserna. Detsamma är fallet med mortifikationskungörelserna. Vem föredrager icke framför utsikten att under ett antal år löga sin själ i Posttidningen en annan placering med mindre tråkiga uppgifter för intresset? Alternativet blir, om man nu har en inteckning, deposition i bank. Men enligt de allmänna villkoren för öppna förvar åtager sig banken icke att följa med auktioner, vilket kanske är en nyhet för de flesta innehavare av förvaringsbevis. Skall den det, blir det i allmänhet dubbel avgift. Särskilt stötande är detta förhållande ifråga om omyndigs inteckning, varom enligt för-
fattning gäller, att banken endast efter överexekutors kallelse är skyldig underrätta förmyndaren om auktionen.
Vad olyckligt för inteckningshavaren kan nu hända på auktionen? Ingenting, svarar i sitt yttrande över mitt förslag en överexekutor, om nödig försiktighet iakttagits vid placeringen. Ligger inteckningen inom ⅓ eller ½ av taxeringsvärdet, går priset över inteckningens förmånsrättsläge. (Sekundärkreditintressenter synes denne överexekutor behandla som luft.)
Erfarenheten styrker ej denna optimistiska syn. På en exekutiv auktion förekommer så gott som aldrig någon spekulation från fastighetsmarknadens sida. Priset bestäms av inteckningshavaren. Är denne ej tillstädes, går fastigheten för en spottstyver. Sådant har hänt många gånger. Vem vill belåna en inteckning med utgång från att tvångsrealisation kan påräknas skola medföra fullt marknadspris eller på förhand fixerbar del av fullt marknadspris? Den som belånar en inteckning, oförberedd på att vid auktion få taga in fastigheten eller skriva av sin fordran, handlar oförståndigt. Lika oförståndigt handlar inteckningshavare, som ej vidtager åtgärder för att säkert få del av auktionskungörelser.
Till frågan om inteckningars svårbedömlighet höra ock de generella förmånsrätterna. Hur ofta har det ej hänt, att botteninteckningar blivit värdelösa, därför att arbetslöner tagit större delen av köpeskillingen? Denna sida av saken har fått ökad vikt genom ökningen av förmånsrättstiden i 17: 4 handelsbalken till sex månader. Man kan givetvis ej helt och hållet taga bort löntagares rätt till likvid ur fastighet. Men man kan begränsa den.
Slutligen lär det hava hänt, att inteckningar belånats, ifråga varom överrätten del år efter belåningen förklarat, att inteckningarna saknade laga verkan.
Till belysning av materialets vidlyftighet nämnes, att lika väl som i originalprotokollet endast en paragraf i serien skrivs ut, medan återstoden till större delen består av transumt, lika väl betackar sig allmänheten för att läsa och vårda hela det på dessa transumt vilande skriveriet.
Reformtankarna äro i själva verket i det föregående givna:
1. Möjlighet öppnas att registrera innehav av inteckning. Huruvida forum bör bliva domstol, överexekutor eller Konungens Befallningshavande är en organisationsfråga. Av förfalskningsprofylaktiska skäl torde domstol vara att föredraga och där komma väl överexekutorsgöromålen ändå att hamna, sedan processreformen blivit verklighet.
Men då lånebehov ofta — liksom haveristens behov av bärgningshjälp —te sig under formeln »snar hjälp är dubbel hjälp», är det nödvändigt, att registrering av inteckning sker snabbt, liksom ock att upplysning om tidigare registreringar snarast erhålles. Registreringen bör alltså ej äga rum införsittande rätt utan omhänderhavas av en amanuens, förste eller andre notarien, nej, hellre av gamla säkra kanslibiträden. Den kraft, som anlitas, bör hava sett domstolens inteckningar passera revy för sig. Han eller hon bör vara stadigt fäst vid kansliet och dagligen tillgänglig. Sådana personer bliva tillslut så rutinerade att de efter åratal känna igen ett papper. De kunna genast säga, om det är äkta. Vidare kunna naturligtvis hemliga tecken förekomma, på vilka vederbörande tjänsteman kan skilja en äkta inteckning från en falsk. Dessa teckens utsläppande till allmänheten skulle ju omintetgöra värdet av
kontrollen, vilket visar domstolsvägens företräde framför varje kontrollmetod, som förutsätter allmänhetens deltagande.
2. Registreringen upptages i antingen intecknings- respektive fastighetsboken eller särskilt diarium. Utrymmet medgiver ej en utförlig diskussion om den ena eller andra urkundens företräden. Dock anmärkes, att inteckningsregistreringens inblandning i boken av flera skäl torde vara olämplig. Bland dem anföres endast, att, om registreringen skall skötas på särskild tjänstemans ansvar, denne icke torde böra hava någon befogenhet med avseende å annan tjänstemans kompetens tillhörande dokument. Av en rena arbetsfördelningsargument torde tala för att ett nytt diarium läggs upp för registreringen. Erfarenhet om hur detta bör föras är tillfinnandes i affärslivet. Här skall endast anmärkas, att uppgiften är av synnerligen litet kunskapskrävande beskaffenhet. Däremot kräver den naturligtvis ordentlighet och noggrannhet.
Diariet föres kronologiskt. Från diariet överföras fastighetsnamnen till ett efter bokstavsordning upplagt kortregister, medan ett annat kortregister mottager inteckningarnas data och paragrafer. Förstnämnda kortregister kan tänkas
mindre domstolar sammanfalla med fastighetsboken, vid vars första omnämnande av intecknade fastigheten sker en liten anteckning om de sidor i diariet, där inteckningar rörande fastigheten registrerats. Båda kortregistren rådfrågas, innan uppgift om registrering lämnas. Dubbla kortregister synas nödvändiga bl. a. till förebyggande av misstag, beroende därpå, att fastigheter kunna byta namn.
3. Upplysning om viss inteckning är registrerad, bör kunna meddelas per telefon och skall på begäran meddelas i bevis, enkannerligen gravationsbevis.
4. Bevis om registreringen åtecknas inteckningen i original.
5. Genom beviljad registrering — den bör givetvis vägras, där inteckningen befinnes vara falsk, i vilket fall handlingen överlämnas till polisen — tillförsäkras inteckningshavaren full rätt enligt inteckningens innehåll, även om denna är falsk. Härmed ges åt en var innehavare av beviljad inteckning den säkerhet, som nu står till buds den vilken söker inteckning på grund av bevittnat inteckningsmedgivande.
Två alternativ äro tänkbara beträffande vem, som skall bära en genom förfalskning av inteckning, som registrerats, uppkommen förlust. Antingen kan den läggas å staten, vars organ ej såg upp, eller ock å den inteckningshavare (inklusive fastighetsägaren), som före den falska inteckningens registrering försummat att söka registrering för äkta inteckning eller vid den äkta inteckningens belåning försummat att inhämta upplysning ur registret. Vilketdera alternativet, som föredrages, är ur den här anlagda säkerhetssynpunkten likgiltigt. Däremot medger sagda synpunkt ej, att förlusten stannar å godtrosinnehavare av registrerad falsk inteckning.
Av statsfinansiella skäl så ock i syfte att skapa ett fullgott viljemotiv för registrering, vilken städse bör bero på inteckningshavarens fria vilja, synesföreträde böra givas åt det andra alternativet. Därmed uppkommer frågan om ett nytt begrepp: god tros förvärv till intecknad rätt. Med hänvisning särskilt till bestämmelserna i 14 § inteckningsförordningen synes ett sådant begrepp icke kunna anses som en främling i den svenska rättsbegreppsfamiljen.
Om registreringstjänstemannen är delaktig i förfalskningsbrott, synes det
ekonomiska ansvaret böra drabba det allmänna, för så vitt inteckningshavarens rätt är i fråga. Detsamma kan tänkas gälla vid vårdslöshet eller grov vårdslöshet.
6. Om inteckning är registrerad på viss innehavare och registrering begäres av ny, avföres den gamla registreringen, för så vitt inteckningen är löpande, utan den förre innehavarens hörande. Detta följer därav, att skuldebrevets löpande beskaffenhet icke bör rubbas av registreringen. Äkthetsfrågan kan avgöras av registreringsmyndigheten på egen hand, vilket ej hindrar, att man vid minsta tvekan kan per telefon eller på annat formfritt sätt söka uppnå kontakt med vederbörande för att förvissa sig om att allt är i sin ordning. Är inteckningen ställd till viss man, avföres den gamla registreringen först efter det viss tid förflutit från det avi om den tilltänkta registreringen avsänts under förre innehavarens i registret antecknade adress eller denne lämnat uttryckligt medgivande.
7. Registreringsväsendet baseras på avgifter från allmänheten. Dessa böra vara dels entréavgifter, dels ock periodiska avgifter. De senare inkasseras genom postförskott. Återkommer postförskott olöst, bortföres registreringen. Postförskotten böra innehålla uppmaning att registrera adressförändringar.
8. Exekutiv auktion eller mortifikation må ej äga rum annat än efter kommunikation med alla registrerade inteckningshavare. Rättsförlust må i allmänhet ingen tillfogas ohörd. Reformen skulle bringa auktions- och mortifikationsprocedurerna i närmare överensstämmelse med denna goda regel.
9. Sedan ett effektivt mortifikationsförfarande införts, borttagas förnyelserna.
10. Generella förmånsrätter begränsas till viss procent av taxerings- eller annat värde.
11. Den speciella förmånsrätten för ogulden köpeskilling slopas. Numera begagnas sällan denna utväg för ordnande av köparens kredit hos säljaren av fastighet. Innan köparen får lagfart, låter man säljaren på sitt medgivande uttaga erforderliga inteckningar, för vilka köparen i sinom tid övertager betalningsansvaret. Ett annat förfarande ställer säljaren i ett för honom alls ej önskvärt beroende av köparens villighet att söka lagfart. Av säljaren förbehållen nyttjanderätt, servitut eller avkomst bör kunna ordnas på samma sätt.
12. Gravationsbevisen skrivas, där så ske kan, på tryckta blanketter, däri anvisningar lämnas rörande deras begagnande. Förekomma i gravationsbeviset fallgropar i anseende till exekutiva auktioner, intages en uttrycklig reservation, till exempel sålunda: »De under mom. X—Y upptagna inteckningarna kunna i anseende till exekutiv auktion, som enligt nedan gjorda anteckningar kan hava övergått fastigheten, vara döda. Utredning, huru härmed förhåller sig kan erhållas genom studium av protokoll vid möjligen hållen auktion och likvid rörande fastigheten, därvid jämväl bör undersökas, huruvida förrättningarna vunnit laga kraft.»
I övrigt skrives gravationsbeviset tabellariskt och på sådant sätt, att inteckningar, gällande med olika rätt, få skilda nummer, medan inteckningar med samma rätt få gemensamt nummer. Ordningen bestäms av förmånsrätten, ej av kronologien. Betydelsen av förmånsrätten för två-års-räntan samt de generella förmånsrätterna anmärkas.
Dessutom påpekas i en likaledes tryckt klausul som reklam för registreringen, att inteckningshavare bör omedelbart söka registrering av sitt innehav
samt att han härigenom vinner dels garanti för erhållande av underrättelser i laga ordning om tillämnad exekutiv auktion å intecknad fastighet eller mortifikation av hans inteckning, dels ock klarhet ifråga om inteckningens äkthet eller falskhet eller i varje fall viss ekonomisk trygghet.
13. Vederbörande hovrättsaktuarie underrättar inteckningsdomstolen om anförda besvär över beslut om inteckning. Underrättelse om sådana besvär införas i gravationsbeviset på ett markant sätt.
14. Onödigt arbete borttages. Till det onödiga arbetet hör protokollsskrivandet och utdrag ur fastighetsböckerna. Affärslivet har behov av riktigt och upplysande material men även av material, kort och koncist, som underlättar en effektiv kontroll.
Helge Richter.