Westrings lag blir Skarstedts.
    De årligen med berömvärd punktlighet återkommande upplagorna av Sveriges Rikes Lag betraktas numera av det goda svenska folket med ungefär samma känslor som almanackan; båda dessa hedervärda publikationer höra årsskiftet till och båda räknas de såsom lika osvikligt tillförlitliga och lika oumbärliga för ordning och reda i handel och vandel. En svensk jurist, som med en kritiskt stämd utländsk kollega diskuterar våra bokliga hjälpmedel, skall tämligen ofelbart få tillfredsställelsen att se utlänningen stämma ner tonen och kanske rent av visa tecken till avundsamhet, om han konfronterar denne med vår förträffliga, nära nog hela rättssystemet omspännande lagbok. Själva besinna vi väl i vardagslag knappast, vilken ovärderlig skatt vi här äga och vilket mått av arbete och sakkunskap, som ligger där bakom. Men då i höstas lagbokens högt förtjänte utgivare, presidenten Westring, rycktes bort, gjorde sig mången den frågan, vem som skulle befinnas värdig att upptaga hans mantel. Svaret har nu kommit och utfallit på ett sätt, som utgör en säker borgen för de goda traditionernas upprätthållande. Den nye utgivaren,

justitierådet Sigfrid Skarstedt, går nämligen till sitt värv utomordentligt välrustad. Långt utanför juristernas krets är han känd genom sina med största sakkunskap och samvetsgrannhet redigerade lagkommentarer och sin förtjänstfulla verksamhet såsom redaktör för Nytt juridiskt arkiv avd. I. Helt visst är det något mera än en lycklig tillfällighet, att arkivet och lagboken komma att ledas av samma hand. En av lagbokens huvuduppgifter är att visa läsaren vägen till de ledande prejudikaten, och ingen är mera skickad att fullfölja denna uppgift än den man, som nu på adertonde året redigerar arkivets rättsfallsavdelning.
    Då justitierådet Skarstedt övertog sin nya syssla, var arbetet för året redan så långt framskridet, att varje tanke på mera avsevärda förändringar beträffande de redaktionella principerna av praktiska skäl var utesluten såvitt angick den nu föreliggande fyrtioåttonde upplagan. Den nye redaktörens intresse för prejudikathänvisningarna framträder dock redan i denna årgång, likaså hans strävan att samtidigt förenkla och fullständiga sakregistret. Det torde få antagas, att utgivaren till ett följande år även ger sig i kast med det vanskliga problemet om en utmönstring av vissa författningar i mera periferiska ämnen i syfte att trots den rikligt flödande lagstiftningen hålla volymen inom tillbörliga gränser. Man kan nämligen spörja, huruvida icke en och annan av de nu in extenso avtryckta författningarna med visst fog kunna — för att tala med 1736 års stadfästelseresolution — sägas höra till de besynnerliga mål, som sällan förefalla och därför efter noga övervägande kunna utelämnas och — skulle jag vilja tillägga — ersättas med en hänvisning till författningssamlingen. Å andra sidan kunna nog anföras exempel i motsatt riktning. Att här träffa det rätta är ingalunda lätt, men uppgiften ligger, som sagt, i de mest kompetenta händer.

B. E.