OLOF KINBERG. Lagen och de sinnessjuka. Sthm 1926. Bonnier. Liten 8:o. 170 s. Kr. 2.25. (Medicinskt Folkbibliotek.)
    Föreliggande volym intar, enligt förordet, så till vida en särställning i förhållande till sina kamrater i Medicinskt Folkbibliotek, som den behandlar ett gränsområde mellan medicinen och ett icke naturvetenskapligt kunskapsområde, juridiken. Enligt samma förord är den lilla handboken avsedd för alla dem som av någon anledning behöva orientera sig över gällande lagstiftning och åskådningar rörande de sinnessjukas rättsliga ställning samt över den nutida psykiatriens syn på dessa problem.
    Arbetet skulle väl fyllt sin plats även i ett Juridiskt Folkbibliotek. En tillsynes så medicinsk avdelning som kap. 4, Om simulation och dissimulation, borde ingå i varje juris studerandes propedevtiska kurs i straffrätt. Möjligen skulle en jurist såsom författare i handboken upptagit ännu en och annan bestämmelse belysande »de sinnessjukas rättsliga ställning»» — dit räknar åtminstone anmälaren även sådana frågor som om skydd mot obehörig inspärrning eller obehörigt kvarhållande å sinnessjukhus, ett ämne så aktuellt att en kungl. kommitté sedan ett års tid är sysselsatt med revision av lagstiftningen på detta område. Givetvis behandlas i kap. 3, om de sinnessjuka och strafflagen, det rättsliga förfaringssättet i fråga om tilltalad av tvivelaktig sinnesbeskaffenhet, men vilka äro de rättsliga garantierna för att en person av tvivelaktig sinnesbeskaffenhet, som av psykiatrikern anses samhällsvådlig men som ännu icke begått någon handling av natur att föra honom till de anklagades väl skyddade bänk, icke i onödan berövas den frihet som även för honom representerar ett omistligt värde?
    Frånvaron av lagstiftning på området har icke hindrat förf. att i kap. 5, om de själsliga sjukdoms- och abnormtillståndens inflytande på den rättsliga handlingsförmågan, till behandling även upptaga den intressanta frågan om förfaringssättet i civilmål vid undersökning av sinnesbeskaffenhet. Däremot behandlas icke frågan om sinnessjuks processhabilitet — i vad mån äger exempelvis en person, som rätten anser sinnessjuk men som dock icke förklarats omyndig, utföra målsägandetalan i brottmål?
    När förf. i kap. 6 upptager frågan om de själsliga sjukdoms- och abnormtillståndens betydelse beträffande vissa rättsinstitut, bland dem vittnesbeviset, kan man ansluta sig till hans uttalande att i en reformerad rättegångsordning med fri bevisprövning anledning icke finnes att beröva domstolen de stundom synnerligen värdefulla kunskapskällor, som sinnessjukas utsagor kunna utgöra. Men när förf. även vill giva domstolen befogenhet att låta sinnessjuk edfästa sin utsaga, blott domstolen anser honom vara i stånd att inse edens betydelse,

kan anmälaren icke längre följa honom. Även om edsavläggandet kan utöva en påverkan på ett sjukt vittne att hålla sig till sanningen, lärer ed icke, kunna ifrågakomma, när det från börjar står klart att straff för mened på grund av sjukdomens art är uteslutet.
    Att förf. på en eller annan punkt kan egga till motsägelse minskar icke i någon mån den lilla handbokens värde. En riklig kasuistik gör densamma i hög grad lättläst och intresseväckande. Granskningen av arbetets behandling av de rent juridiska frågorna har verkställts av jur. lic. O. BARKLIND, vilket lärer garantera att lämnade sakuppgifter rörande gällande lagstadganden äro tillförlitliga. Vissa mindre inadvertenser, vilka redan torde hava observerats av dr Barklind själv, behöva här icke katalogiseras för att bliva rättade i nästa upplaga.

K. J. S.