ETT FÖRSLAG TILL KONVENTION PÅ DENINTERNATIONELLA PRIVATRÄTTENSOMRÅDE.
AV
HÄRADSHÖVDING ALGOT BAGGE.
När förf. för några år sedan antog anbudet att bli president för den nyupprättade tredje divisionen i den engelsktyska skiljedomstolen i London, föreställde jag mig onekligen att de problem inom den internationella privaträtten, som nästan dagligen måst dyka upp under domstolens tidigare mer än treåriga verksamhet, redan blivit för domstolens vidkommande i stor utsträckning lösta. Domstolens verksamhet faller till stor del inom handelsrättens område, och även om de till domstolens avgörande hänskjutna målen utgöra endast en bråkdel av de till nära en miljon uppgående mellanhavanden mellan engelska och tyska undersåtar, som på grund av Versaillestraktatens bestämmelser överlämnats till ett engelskt och ett tyskt Clearing Office att reda ut, så utgöra dock de bortåt femtusen mål som kommit på domstolens lott att i sista hand avgöra, ett överflödande material för både alldagliga och ovanliga fall på den internationella privaträttens område.
Det visade sig emellertid att domstolen föredragit att i största möjliga utsträckning undvika principiella uttalanden i dithörande frågor, uppenbarligen i stark känsla av bristen på fasta internationellt giltiga linjer. Med användande av den allmänt erkända satsen att parterna i ett avtal i flertalet fall— särskilt där fråga ej är om "ordre public" i vidsträckt mening, detta obestämda och för varje stat skiftande begrepp — ha rätt att bestämma vilket lands lag skall tillämpas på avtalet, sökte domstolen lösa svårigheterna genom tolkning av avtalet på denna punkt. Då emellertid någon överenskommelse, vare sig uttrycklig eller stillatigande, i regel icke förelegat redan av den anledningen att parterna i avtalet ej ägnat frågan huruvida engelsk eller tysk eller annan lag skulle till-
lämpas någon som helst uppmärksamhet eller ock föredragit att icke på denna punkt vid avtalens ingående framkalla otrevliga tvistigheter, måste "tolkningen" göras beroende av vad som antagligen skulle varit parternas sammanstämmande avsikt, om frågan vid avtalets ingående måst av dem avgöras. Vid utletandet av denna förmodade avsikt kunde man ej fästa avgörande vikt vid parternas förmodade inbördes maktställning och den ena partens därpå grundade möjlighet att driva sin vilja igenom. Det återstod då ej annat än att grunda avgörandet på vad som generellt sett i dylika fall måste anses det mest förnuftiga. Att man här kommit ett långt stycke bort från enbart tolkning av avtalet, synes uppenbart. I själva verket närmar man bra mycket den "internationalistiska" lösning, som förutsätter tillvaron av en ovanför de nationella lagarna svävande, på "sakens natur" grundad internationell privaträtt, som borde binda alla staters domstolar.
Då den tredje divisionen i domstolen skulle taga ståndpunkt till dessa frågor, var den föga tilltalad av tanken att grunda avgörandet på fiktionen om en avsikt hos parterna att underkasta avtalet viss lag. Ej heller ansåg divisionen möjligt att utan stöd av en sådan fiktion med bortseende från den engelska och tyska internationella privaträtten tillämpa regler grundade på "sakens natur". Lex fori kunde ej heller tillgripas, då den engelsk-tyska skiljedomstolens lex fori, Versaillestraktaten, endast på en enda punkt innehåller regler som beröra den internationella privaträtten. Divisionen beslöt därför att använda tysk eller engelsk internationell privaträtt allteftersom, därest den internationella domstolen ej funnits till, tysk eller engelsk domstol skulle fått målet till avgörande.
Förf. har något dröjt vid de olika tendenser, som på denna punkt gjorde sig gällande inom den engelsk-tyska skiljedomstolen, emedan det förefallit av intresse att se hurusom de två teoretiska strömningarna inom den internationella privaträtten — den internationalistiska och den nationalistiska—fått uttryck i den praktiska domarverksamheten, naturligtvis med den utjämning av motsatserna och likhet i det slutliga resultatet, som trots teoretiska divergenser ofta inträder i praktiken och som på nu ifrågavarande punkt följer redan därav
att även inom den engelska och den tyska internationella privaträtten luckor finnas, som utfyllas med hjälp av "sakens natur".
Följer man i likhet med den engelsk-tyska domstolens tredje division och allmän tysk och engelsk domstolspraxis den"nationalistiska" teorin, uppstå emellertid andra svårigheter. Alltför ofta händer att avtalets verkningar bli diametralt motsatta, beroende på om det ena eller det andra landets internationella privaträtt tillämpas. Lex fori är lika litet en tillfredsställande utgångspunkt för valet av tillämplig internationell privaträtt som — inom den internationella privaträtten — förvalet t. ex. av tillämplig köplag. Om en svensk säljare stämmer tysk köpare till tysk domstol, tillämpar denna domstol tysk internationell privaträtt för bestämmande av den å köpet tillämpliga köplagen. Den tyska internationella privaträtten tillämpar lex loci solutionis. Om leveransen skall fullgöras i Nederländerna, skulle följaktligen i regel holländsk lag anses tillämplig, där ej annat får anses avtalat. Om åter den tyska köparen på grund av samma kontrakt stämmer den svenska säljaren till svensk domstol, skulle svensk domstol troligen numera, i anslutning till den av Almén hävdade ståndpunkten, tillämpa lex debitoris d. v. s. här antagligen svensk lag. Resultatet för parterna kan i de båda fallen bli högst olika. Den internationella privaträtten åsyftar dock just att söka bereda parterna den säkerhet i handel och vandel som betingas därav att, vare sig tysk eller svensk domstol bedömer avtalet, utgångspunkterna för domstolens avgörande bli lika. Att detta icke är fallet så länge varje lands domstolar tillämpa sitt lands internationella privaträtt, d. v. s. vid valet av internationell privaträtt lex fori, är uppenbart.
Strävandet att komma utöver de olika ländernas nationella regler inom den internationella privaträtten och fram till en enhetlig internationell reglering är därför av praktiska skäl så naturligt, att arbetet därpå säkerligen kommer att fortsättas till dess detsamma krönes med framgång.
Internationella domstolars praxis torde härvidlag ej ge —åtminstone under nuvarande förhållanden — den erforderliga grundvalen. Ej ens de ovannämnda på grund av Versaillestraktaten upprättade skiljedomstolarna i mål mellan central och ententemakternas undersåtar ha på denna punkt kunnat
föra utvecklingen avsevärt framåt. För enskilda internationella organisationers skiljedomstolar är detta än mindre möjligt.
Det återstår då endast de internationella överenskommelsernas väg.
York-Antwerpenreglerna ha ständigt stått såsom ett lockande exempel på en internationell reglering genomförd av de intresserade parterna själva utan staternas mellankomst. Men förutsättningarna voro där särskilt gynnsamma. Utom att en långvarig praxis inom den dominerande anglo-sachsiska sjörätten berett marken för en enhetlig reglering, underlättades denna genom förekomsten av talrika internationella standardkontrakt, uppgjorda av eller med de stora sjöfartsorganisationerna, däri med lätthet bestämmelser om York-Antwerpenreglernas tillämplighet kunde införas. Sådana standardavtal finnas ej på långt när i motsvarande omfattning på den internationella handelns och än mindre på övriga näringsgrenars område, och redan detta torde göra en reglering av den internationella privaträtten på dessa områden ytterst svår att genomföra utan statlig medverkan.
International Law Association tillsatte därför hösten 1924 en kommitté med uppdrag att utarbeta lagförslag till en mellanstatlig reglering av den internationella privaträtten inom kontraktsområdet 1. Kommittén framlade vid International Law
Associations konferens i Wien i augusti 1926 en första del av sitt arbete, avseende förslag till konvention rörande fakultativa bestämmelser i fråga om köp, arbetsbeting och tjänstelega. Konferensen antog förslaget med några få ändringar.
Självfallet är, att svårigheten för de olika staterna att antaga enhetliga regler på den internationella privaträttens område är stort, där tillämpningen av en annan lag än statens egen skulle medföra en inkräktning på vissa för staten viktiga och genom lag feller domstolspraxis skyddade intressen.
Särskilt gäller detta i fråga om fall av "ordre public" i inskränkt bemärkelse, där i ordningens intresse eller på grund av ekonomiska, socialpolitiska eller andra sådana synpunkter staten i sin territoriella lagstiftning infört tvingande bestämmelser. På detta område är statsintresset vanligen av den vikt att staten ej kan medgiva tillämpningen av en internationell privaträtt, som skulle göra annan stats territorriella lag tilllämplig.
Men även i fall, där staten ej i samma utsträckning är direkt intresserad, kunna omständigheterna vara sådana att med det allmännas eller tredje mans bästa är mest förenligt att parterna ej kunna själva bestämma vilken lag som skall tillämpas å avtalet. Frågan om avtalets form och parts förmåga av rättshandling, äganderättens övergång vid köp, möjligheten av och formerna för lösöreköp, verkningarna å avtalet av misstag, tvång eller svek m. m. tillhöra ett område, som kan böra undandragas parternas dispositionsrätt.
Det måste för de olika staterna vara ganska vanskligt att uppnå enighet om gränsen mellan nu nämnda fall och "dispositionsfallen". Staternas uppfattning om vad som är och bör vara från allmän synpunkt sett undandraget parternas förfoganderätt växlar givetvis med olika förhållanden i skilda länder. Olikhet i uppfattning råder för övrigt härutinnan ej blott mellan olika länders domstolar utan stundom t. o. m.mellan domstolarna i samma land. Att fånga denna mångfald i några få formler, som kunna göras till föremål för en enkel och användbar internationell lagstiftning, är mycket svårt. Frågan kan säkerligen ej lösas genom uppställandet av några få allmänna principer, utan endast steg för steg genom att på denna punkt till behandling upptaga de internationellt viktigaste instituten.
Om således på grund av nu påpekade omständigheter vanskligheterna äro stora, där parterna ej kunna tillerkännas dispositionsrätt i fråga om viss lags tillämplighet, följer därav ingalunda att frånvaron av dessa speciella svårigheter gör en internationell reglering i de fall, där en sådan parternas dispositionsrätt anses föreligga, till en lätt genomförd sak.
Även där staterna lämnat partsviljan fritt spelrum kan vid en internationell överenskommelse den ena eller andra staten anse sig böra hävda en eller annan samhällsgrupps intresse. Om t. ex. en stats huvudsakliga export består i standardartiklar exporterade av företag med sådan ekonomisk ryggrad att de gott kunna antagas försvara sina egna intressen, under det att importörerna äro små och oorganiserade och därför endast med svårighet kunna genomdriva sina önskningar, kan det för staten vara ett spörsmål av betydelse, att få statens egen lag tillämplig å importörerna under det att landets exportörer lämnas att skydda sig själva genom särskilda överenskommelser.
Bli dylika synpunkter förhärskande för de olika staterna vid frågans bedömande, försvåras givetvis en internationell reglering även av "dispositionsfallen" ända till omöjlighet. Regleringen måste, för att kunna genomföras, taga sikte påde internationella affärerna i allmänhet och icke på olika länders särskilda intressegruppers större eller mindre fördel. Sedan blir det givetvis för de olika staterna att avgöra om det kan anses med deras verkliga bästa förenligt att biträda en sådan överenskommelse.
Alla dessa svårigheter stodo tämligen klara för den kommitté, åt vilken International Law Association anförtrodde uppdraget att utarbeta konventionsbestämmelser i ämnet.
Kommittén fann klokast att till en början angripa problemet på den punkt, där motståndet och svårigheterna kunde antagas vara minst, nämligen i fråga om "dispositionsfallen". Kommittén leddes därvid även av den praktiska synpunkten att rättstvisterna inom den internationella handeln till övervägande del falla just inom detta område.
Riktigast hade visserligen varit att samtidigt uppdraga gränsen mellan detta område och de fall, där den internationella privaträtten är av tvingande natur, men denna fråga ansåg man lämpligen kunna lösas endast i sammanhang med
en reglering av den internationella privaträtten på sistnämnda område och den måste därför uppskjutas till ett senare stadium i arbetet.
Det av kommittén utarbetade konventionsförslaget avser alltså endast fall, där partsautonomi råder i fråga om den lag som skall tillämpas, och är inom detta område tillämpligt endast där icke genom uttrycklig bestämmelse i parternas kontrakt eller på annat sätt klart framgår att parterna överenskommit att den territoriella lag, som enligt förslaget skulle gälla, icke skall tillämpas.
Reglerna leda direkt till en viss "territoriell" lag, icke till en stats internationella privaträtt, vilken i sin tur hänvisar till en nationell lag. "Renvoi" är av rent praktiska skäl utesluten för att undvika invecklade resultat.
Principen om parternas autonomi på det område förslaget avser att reglera har från vissa håll inom affärsvärlden mottagits med någon betänksamhet. Icke så att man skulle önska tvingande bestämmelser, där sådana nu icke föreligga, men det har sagts att endast ett uttryckligt avtal mellan parterna borde kunna sätta reglerna ur kraft. Man har uttryckt den farhågan att det nuvarande osäkerhetstillståndet, som man framför allt velat bli kvitt, skulle, om också i mindre grad, fortsätta, om tysta överenskommelser jämställdes med de uttryckliga.
Kommittén har dock ej ansett sig kunna gå så långt att endast uttryckligt avtal skulle sätta reglerna ur kraft. Ämnet är alltför invecklat, materialet allför svårt att överskåda för att ej en säkerhetsventil skulle vara nödvändig. Denna består däri att domstolen kan, om den anser klart att en, låt vara stillatigande, överenskommelse verkligen föreligger, göra reglerna overksamma. En sådan överenskommelse kan antagas föreligga, om reglerna skulle leda till ett resultat, som ingen av parterna kan tänkas ha gillat vid avtalets ingående, t. ex. tillämpningen av kinesisk lag, därest en engelsman, som är bosatt i Kina, ingår köpeavtal med europeisk köpare. Regeln har avfattats negativt för att jämväl dylika fall, då alltså parterna ej överenskommit om viss annan lags tillämplighet, skulle komma in under bestämmelsen.
Denna första del av kommitténs arbete avser endast regler rörande köp, arbetsbeting och tjänstelega. Kommittén fann
nämligen att ett för den internationella handeln användbart resultat kunde vinnas endast genom att institut för institut pröva vilka regler som visade sig för varje institut mest skäliga och lämpliga. Att med utgångspunkt från en gemensam grundprincip — vilken för övrigt skulle visat sig hart när omöjlig att finna — samt modifikationer i tillämpningen av denna huvudprincip söka nå fram till en reglering av alla kontraktsfall ansågs medföra vissa faror för att resultatet ej skall bli så användbart som önskvärt vore.
Kommittén beslöt därför som sagt att inrikta sitt arbete på vissa från den internationella affärsverksamhetens synpunkt särskilt viktiga avtal.
Köpeavtalet var ju en självfallen första punkt på ett program, som främst avser ett arbete till nytta för den internationella handeln. Arbetsbetinget står i vissa av sina former köpet så nära att en samtidig behandling av de båda instituten måste anses lämplig. Likaså ansågs svårigheten att draga upp gränsen mellan arbetsbeting och tjänstelega böra medföra att tjänstelegan medtogs i denna första del av arbetet.
Strävandet har varit att innanför det sålunda begränsade området göra reglerna till en "self-contained law", som själv så långt som möjligt utan hjälp av annan lag ger en uttömmande reglering av ämnet. Kräves hjälp av annan lag vid bedömandet huruvida vissa förutsättningar för reglernas tillämpning föreligga, förutsätter detta i sin tur först avgörandet av frågan vilket lands lag därvid skall anlitas och innebär således en lucka i den reglering av den internationella privaträtten, som konventionsförslaget avser att giva.
Tyvärr har detta önskemål ej kunnat helt förverkligas. Förut har erinrats att gränsen mellan det område, där tvingande bestämmelser råda, samt området för parternas dispositionsrätt över viss lags tillämplighet ej kunnat i detta sammanhang uppdragas. Bestämmandet av denna gräns måste alltså alltjämt ske på samma otillfredsställande sätt som hittills d. v. s. enligt lex fori.
På vissa andra punkter kan möjligen tvekan råda huruvida konventionsförslaget självständigt löser spörsmålet om viss lags tillämplighet. Förslaget ger bestämmelser i fråga om avtal om köp, arbetsbeting och tjänstelega. Den första frågan att avgöra är således om ett sådant avtal föreligger. I den
mån frågan härom kan bero av förefintliga tvingande bestämmelser, faller den utanför konventionsförslaget. Endast i den mån domstol skulle enligt nu gällande regler godkänna att frågan huruvida ett bindande avtal kommit till stånd eller huruvida avtalet innebär köp, arbetsbeting eller tjänstelega finge avgöras enligt den lag parterna på förhand bestämma, uppkommer frågan om konventionsförslagets tillämplighet och om detsamma kan självständigt avgöra spörsmålet om avtalets bindande verkan och dess art.
Konventionsförslagets avfattning särskilt efter en vid Wienkonferensen företagen ändring i densamma antyder, att meningen är att konventionsförslaget skall — i fall av partsautonomi — tillämpas även på frågan huruvida bindande avtal kommit till stånd och om detta avser köp, arbetsbeting eller tjänstelega. Saken är dock tveksam och ett förtydligande i en riktning som gör konventionsförslaget klart tillämpligt synes önskvärt.
Detsamma gäller i fråga om vissa spörsmål inom den del av konventionsförslaget som avgör vilken lag som är att anse såsom säljarens resp. köparens.
Kommittén påpekar i sin motivering till konventionsförslaget att vid uppgörandet av riktlinjerna för dess arbete kommittén hade att göra det vanliga valet mellan "mera rättvisa men också mera invecklade och i deras verkningar mera osäkra bestämmelser eller ock mera enkla regler, som följa bredare linjer och äro i flertalet fall lättare att tillämpa men icke alltid ge det riktiga resultatet för vissa undantagsfall, där alltså parterna få förutsättas träffa särskild överenskommelse om tillämpningen av viss lag."
Kommittén, vars uppdrag avsåg att så långt som möjligt komma bort från osäkerheten på den internationella privaträttens område, tvekade icke i valet. Syftet med arbetet är att så långt ske kan "göra det möjligt för parterna att vid tiden för avtalets ingående eller åtminstone innan de besluta sig för rättegång, kunna avgöra vilken lag som är tillämplig å kontraktet". Det ansågs därför nödvändigt att giva "hard and fast rules". Kommittén var fullt medveten om att den därigenom utsatte sig för befogad kritik från teoretisk synpunkt. Men den ansåg att då, såsom affärsvärldens representanter också mena, den internationella handelns behov bättre
tillgodoses genom regler av mindre invecklad natur, dylika vore att föredraga trots deras möjliga teoretiska bristfälligheter.
En första grundläggande fråga, som framställde sig för kommittén, sedan den närmaste arbetsuppgiften begränsats på sätt som skett, var givetvis huru man vid valet av huvudregel i fråga om köp, arbetsbeting och tjänstelega skulle ställa sig till de nu rådande systemen på den internationella kontraktsrättens område. Tyskland har ett system, de romanska staterna ett annat och de anglo-sachsiska ett tredje. Inom de skandinaviska länderna ha på senare tid sympatier uttalats för ett fjärde system. Det kunde då anses förväget att, såsom skett i förslaget, kasta alla dessa överbord och föreslå något helt nytt.
Vid konferensen i Wien, där framstående och intresserade representanter för länder, där dessa system tillämpas, voro närvarande och aktivt deltogo i arbetet, vanns dock enighet om uppgivande av de nationella ståndpunkterna. Detta måste ha berott därpå att dessa i praxis visat sig vara behäftade med betydande olägenheter. De erfarenheter förf. underdomstolsarbetet i London haft av det tyska och det engelska systemet gå också avgjort i denna riktning, och de ohjälpliga bristerna i den romanska internationella privaträttens lex locicontractus celebrati ligga ju i öppen dag. Utrymmet tillåter icke att ingå i närmare kritik av dessa system — den finnes för övrigt i rikt mått i varje handbok — men några ord om den regel, som i Sverige på vissa håll förordats, kunna kanske för denna tidskrifts läsare vara av något intresse.
Denna regel torde kunna i korthet angivas såsom innebärande tillämpning av lex debitoris. Den har förfäktats av framstående tyska författare, bl. dem v. Bar. Numera torde den i Tyskland ha åtminstone i praxis tillbakaträngts av regeln om uppfyllelseortens lag.
Av svenska författare har Almén under kritik av de övriga teorierna anslutit sig till lex debitoris (Om köp och byteav lös egendom: Tillägg till § 1 vid anm. 45—70). Almén utgår därifrån att icke avtalet utan vardera kontrahentens egen viljeförklaring är det rättsfaktum, som grundar hans förpliktelse, och att den, som förbundit sig att i utlandet fullgöra en leverans- eller betalningsskyldighet, i regel icke
velat därigenom åtaga sig andra och mera långt gående förpliktelser än sådana som skulle ålegat honom, därest medkontrahenten varit en landsman och avtalet skolat fullgöras i hemlandet. Almén medger att mot lex debitoris kunna framställas ungefär samma invändningar som mot lex fori och särskilt att det lämnas åt slumpen huruvida det ena eller andra landets lag skall tillämpas samt att den kontrahent, som undandrager sig att frivilligt fullgöra avtalet, får förmånen att bedömas enligt det egna landets lag, under det att den, som fullgjort eller velat fullgöra sina skyldigheter, nödgas för sin rätts utfående underkasta sig främmande lags tillämpning. Almén tror dock icke att åt dessa betänkligheter kan tillmätas avgörande betydelse. Har ingendera iklätt sig längre gående förpliktelser än enligt sin egen lag, sker det, säger Almén, ju medkontrahenten ingen orätt därigenom att han icke kan göra gällande de rättigheter, som på grund av ett avtal av samma innehåll skulle tillkommit honom mot en landsman.
Enligt Almén medför lex debitoris att om kontrahent i ett avtal undandrager sig att frivilligt fullgöra detsamma och därför blir stämd av motparten, frågan huruvida käromålet skall bifallas bör helt bedömas efter svarandens lag. Grunden därtill är enligt Almén att svaranden ej iklätt sig längre gående förpliktelser än enligt sin egen lag. Om den motprestation, som enligt svarandens lag åligger käranden, är en annan och för käranden mera betungande än den, till vilken käranden utfäst sig — ej heller han har enligt Almén iklättsig längre gående förpliktelser än enligt sin egen lag — skall svarandens lag likväl tillämpas. Kärandens talan skall således i detta fall ogillas även om han fullgjort den förpliktelse han enligt avtalet iklätt sig.
Skulle åter förhållandet varit omvänt d. v. s. kärandenha varit den som undandragit sig fullgörandet av samma avtal och därför svaranden varit den stämmande, bleve käromålets framgång beroende på den då instämdes lag och således parternas inbördes rättigheter och plikter enligt avtalet helt olika.
Resultatet förefaller de lege ferenda knappast antagligt. Almén stöder detsamma därpå, att man ej har rätt att antaga att den, som förbundit sig att i utlandet fullgöra en
leverans- eller betalningsskyldighet, därigenom velat åtaga sig andra och mera långt gående förpliktelser än sådana, vilka följa av den lag som är hans egen.
Men är det verkligen så? Kan man verkligen antaga att köpmän i olika länder vid avtalets ingående kunna utgå från den förutsättningen att om, såsom ofta är fallet, deras lagar fastställa olika förpliktelser för samma sida i avtalet, det uppstår ett tomrum mellan parternas ömsesidiga förpliktelser, över vilket avtalet ej kan slå någon brygga och som därför under vissa förutsättningar kan göra avtalet värdelöst?
Därmed må nu vara huru som helst. De lege ferenda är åtminstone enligt kommitténs uppfattning jämväl lex debitoris behäftad med sådana brister att den ej kan läggas till grund för en internationell konvention.
Av intresse är för övrigt att i det förslag till fakultativa regler på den internationella kontraktsrättens område, som Institut de Droit International utarbetade år 1908 under medverkan av bl. a. von Bar, och där samtliga gängse system lyckats bli använda åtminstone på någon viktig punkt, lex debitoris kommer in på den sista subsidiära platsen i det specialfall, då lex loci contractus celebrati ej kan användas därför att avtalet ingåtts genom korrespondens och man ej heller kan avgöra från vem anbudet om avtalets avslutande utgått.
Då sålunda enligt kommitténs förmenande intet av de nui teori eller praxis godtagna systemen lämpade sig såsom grundval för en internationell konvention, blev endast övrigt att för vart av de tre institut som förelågo till behandling söka finna en ny regel, som utan att alltför mycket avvika från vad för varje fall kunde anses skäligt erbjöde den för affärsvärlden tungt vägande fördelen att vara enkel och lättolkad.
Kommittén ansåg att från denna synpunkt sett i fråga om köpeavtalet valet stod endast mellan säljarens eller köparens lag. Att utreda vem i det särskilda fallet är säljare eller köpare ansågs i regel ej medföra någon större svårighet.
Säljarens lag valdes såsom grundläggande princip. Detta berodde ej därpå att säljarens prestation antogs vara viktigare än köparens, utan anledningen var att säljaren syntes vara den part i kontraktet, på vilken i olika avseenden
plikter vila, som kräva en mera ingående reglering än fallet är beträffande köparens skyldigheter. Kontraktets tyngdpunkt ansågs från denna synpunkt sett vara att söka hos säljaren.
Emellertid stod det klart för kommittén att man tyvärr ej kunde nöja sig med en så enkel regel.
För köp av fast egendom måste en annan lag, lex rei sitæ, tillämpas. Vid köp av lös egendom kunde man ej skäligen låta köparens intresse av att se sin egen lag tilllämpad träda fullständigt i bakgrunden. De fall, där köparens lag skulle tillämpas, måste dock utgöra så skarpt begränsade undantag från huvudregeln att tvekan ej kunde uppstå om huvudregelns omfattning.
Därvid kunna två vägar väljas. Vissa avtal kunna i deras helhet läggas under köparens lag. Så har skett i konventionsförslaget. Där köpeavtalet har nära anknytningspunkter till köparens land, har köparens lag i vissa fall gjorts tilllämplig. Så är fallet, där säljaren eller dennes agent sluter avtalet under tillfälligt uppehåll i köparens land samt där säljarens agent har fast verksamhet i köparens land och agenten därunder sluter avtalet i eget namn eller ock godset vid tiden för avtalet befinner sig i köparens land.
Kommittén hade i en tidigare avfattning av konventionsförslaget gått så långt, att alla köpekontrakt, som i köparens land avslutas "inter presentes" vare sig av säljaren eller dennes agent under tillfälligt uppehåll i köparens land, eller av den som är säljarens stadiga agent i köparens land, skulle bedömas enligt köparens lag.
Mot detta stadgande invändes, icke utan skäl, att detsamma praktiskt taget gjorde till regel vad som var tänkt som undantag, nämligen köparens lag. Emellertid kan ifrågasättas huruvida icke den jämkning, som i anledning av denna anmärkning gjordes till förmån för säljarens lag, gick för långt i motsatt riktning.
Frågan om nödvändigheten att i viss utsträckning genombryta den enkla huvudregeln om säljarens lag var en av demest debatterade under kommittéarbetet. Meningsbrytningarna på denna punkt vid konferensen i Wien visa också att frågan ännu knappast kan anses tillfredsställande löst.
En utväg ur svårigheterna vore måhända att ej lägga
vissa kontrakt helt under köparens lag men låta vissa verkningar av köpekontraktet, t. ex. verkningarna av säljarens underlåtenhet att fullgöra kontraktet, bedömas enligt köparens lag.
Undantaget, som ju måste så skarpt begränsas att det är klart att allt, som ej faller därunder, bedömes enligt huvudregeln om säljarens lag, skulle då gälla frågan huruvida och i vilken mån — i händelse enligt säljarens lag underlåtenheteller dröjsmål föreligger från säljarens sida med godsets avlämnande eller fel i godset förefinnes — köparen må häva köpet, åtnjuta avdrag å köpeskillingen, erhålla skadestånd eller, vid underlåtenhet eller dröjsmål, fordra godsets avlämnande.
En sådan reglering skulle på punkter som äro för importören synnerligen viktiga medföra tillämpningen av hans egen lag och skulle måhända, skarpt begränsad, ej medföra den oklarhet, som eljest lätt uppkommer då två lagar skola tilllämpas på var sin del av samma kontrakt.
För vissa specialfall har konventionsförslaget givit särskilda regler. Är köpeavtalet avslutat på en börs eller på en marknad eller å auktion eller är godset försålt exekutivt, gäller lagen å platsen för avtalets ingående. Denna lag är här lätt att bestämma och sammanfaller för övrigt till en del med säljarens lag. Köpeavtal avseende skepp och luftfartyg skola bedömas enligt lagen i registreringslandet. Äro de ej registrerade, gäller säljarens lag.
Ett annat undantag från säljarens lag har gjorts beträffande vissa åtgärder av köparen, som så nära sammanhänga med platsen där godset skall undersökas, att det ej kan ifrågakomma att här tillämpa huvudregeln.
Lagen å nämnda plats skall tillämpas i fråga om sättet för undersökningen, sättet att ge säljaren meddelande i händelse av fel i godset eller annan underlåtenhet att fullgöra avtalet; sättet att ge meddelande om godsets avvisande eller de villkor på vilka godset mottages; tiden inom vilken undersökning och meddelande skall göras samt köparens rättigheter och skyldigheter i fråga om avvisat gods.
Platsen för godsets undersökning bestämmes enligt huvudregeln d. v. s. säljarens lag.
I fråga om arbetsbeting och tjänstelega har kommittén
ansett att de lokala förhållanden, under vilka arbetet måste utföras, ofta stå i så nära sammanhang med den lagstiftning, som gäller på platsen för utförandet, att denna måste betraktas såsom den lag som naturligast supplerar kontraktsbestämmelserna. Emellertid givas fall, där ingen plats för utförandet är överenskommen eller där arbetet ej skall huvudsakligen utföras i endast ett land. För dessa fall har föreslagits lagen i arbetstagarens land.
Vad huvudregeln beträffar kan ju anmärkas, att om t. ex. en läkare eller en konstnär kallas från ett land för att utföra ett arbete i ett annat land, det kan synas tveksamt om huvudregeln är den riktiga. Att giva särskilda undantagsbestämmelser för dylika fall har dock icke ansetts nödvändigt.
I fråga om det föreslagna undantaget, som gör lagen i arbetstagarens land tillämplig, ha rått olika meningar. Kommittén upptog här arbetsgivarens och ej arbetstagarens lag. Kommittén ansåg att om t. ex. ett företag i ett land sänder uten agent till olika främmande länder, agentens arbete, då det ej skall utföras i ett land enbart, närmast kan anses knutet till platsen för det centrala företaget och dess lag. Vid Wienkonferensen beslöt man emellertid efter långvariga debatter att övergå till arbetstagarens lag. Exempel anfördes då arbetsgivarens lag skulle vara olämplig. Om t. ex. en reklambyrå eller agentur erhållit i uppdrag att för olika arbetsgivares räkning bedriva verksamhet i olika länder, vore det olämpligt att byråns verksamhet skulle bedömas efter lagarna i de olika länder arbetsgivarna tillhöra. Detsamma anfördes beträffande speditionsverksamheten. Slutet blev som sagt övergång till arbetstagarens lag.
Skall t. ex. råmaterial bearbetas och arbetstagaren har fabriker för sådan verksamhet i olika länder samt överenskommelse icke träffats att bearbetningen skall ske i viss fabrik, blir arbetstagarens lag således tillämplig. Skall arbetstagaren själv bestå materialet, gälla enligt särskilt stadgande i konventionsförslaget reglerna för köp. Säljarens lag d. v. s. arbetstagarens lag blir i sistnämnda fall tillämplig, var än utförandet skall äga rum. Att arbetstagarens och icke arbetsgivarens lag valts i fråga om undantaget erbjuder således en viss analogi med reglerna för köpeavtalet.
Uttryckligen undantagna från konventionsförslaget äro alla
fraktavtal. Detta var vad järnvägsfraktavtalet angår nödvändigt redan med hänsyn till Bernkonventionen. Beträffande sjöfarten ansågs lämpligt avvakta, om Comité Maritime International, som förbereder internationella konventioner inom sjörätten, ämnade på sitt program upptaga jämväl den internationella privaträtten på detta område.
Till sist innehåller konventionsförslaget ett stadgande om skiljemän. I en del länder är skiljeman skyldig tillämpa gällande lag, i andra icke. Denna fråga hör givetvis icke till de problem ett lagförslag angående internationell privaträtt har att lösa. Stadgandet innehåller därför allenast att om skiljeman är pliktig tillämpa kontraktets lag skall denna bestämmas enligt konventionsförslagets regler.
Den nu givna redogörelsen för konventionsförslaget avser dess innehåll sådant detta antogs vid International Law Associations konferens i Wien i augusti 1926. I sista häftet av denna tidskrift för 1926 har lämnats en kortfattad redogörelse för kommittéförslagets behandling vid konferensen och den där fattade resolutionen. Denna slutade i ett uppdrag till International Law Associations Executive Council att, i överensstämmelse med förslag framställt av Internationella Handelskammaren, i samarbete med denna institution vidtaga erforderliga åtgärder för att få till stånd en diplomatisk konferens,vilkens uppgift skulle bliva att utarbeta en konvention på basis av kommittéförslaget.
Internationella Handelskammaren och International Law Association ha sedermera tillsammans avlåtit skrivelser till Nederländska regeringen med hemställan att konventionsförslaget måtte upptagas till behandling vid nästa Haagkonferens
Nederländska regeringen har i anledning härav upptagit internationellt privaträttsliga regler angående köpeavtalet på programmet för den Haagkonferens, som skall hållas år 1928, och till de andra regeringarna utsänt en Questionnaire, i huvudsak grundad på bestämmelserna i konventionsförslaget.
I samma Questionnaire har Nederländska regeringen tagit ytterligare ett steg av synnerligen stor betydelse. Den ifrågasätter ingenting mindre än en fullständig internationell reglering av köpeavtalet. Alternativt föreslår den en reglering av cif- och fob-avtalen, fullständigt eller i varje fall
vad angår farans övergång, skyldigheten att mottaga dokument, äganderättens övergång och reklamationsreglerna.
Den djärva tanken att på Haagkonferensens program upptaga en internationell reglering av köpeavtalet i dess helhet skulle, även om, som sannolikt är, ett lagstiftningsresultat länge läte vänta på sig, medföra den omedelbara fördelen att ett jämförande arbete igångsattes, som låter de olika rättssystemens för tjänster och fel träda i dagen och som förbereder sammansmältningen, vare sig den kommer steg för steg eller såsom ett på en gång färdigt resultat. Att vår köplag skulle stå sig bra i konkurrensen är ju all anledning att antaga.
Härtill kommer att så nära som meningsbrytningarna om C. I. F.- och F. O. B. avtalens innebörd sammanhänga med olikheterna i de nationella köplagarna, en uppläggning avfrågorna på den av Nederländska regeringen i första hand ifrågasatta bredare grundvalen säkerligen skulle vara en ovärderlig hjälp vid uppklarandet av missförstånd och dunkelhet på det eventuellt föreslagna begränsade området.
Vad man nu än må tänka om det mera vittutseende programmet synes ingen tvekan böra råda om det önskvärda i att snarast möjligt söka få enhetliga internationella bestämmelser till stånd rörande innebörden av C. I. F.- och F. O. B. klausulerna. Förf. har haft tillfälle att erfara både vid domareverksamheten i London och under arbetet i en internationell C. I. F. kommitté, huru meningarna om dessa klausulers innebörd gå isär i en utsträckning som är förvånande då det gäller sedan lång tid tillbaka ständigt brukade handelstermer.Internationella bestämmelser rörande verkningarna av dessa klausulers införande i köpeavtalen synas därför vara ett nödvändigt komplement till den internationalisering av köpeavtalet, som klausulernas allmänna användning i den internationella handeln redan medfört.