SJÄTTE HAAGKONFERENSEN FÖR INTERNATIONELL PRIVATRÄTT.
Av
F. D. JUSTITIERÅDET BIRGER EKEBERG.
Den 5 januari 1928 sammanträdde i Haag för sjätte gången konferensen för internationell privaträtt. Förhandlingarna, som höllos i Fredspalatset, fortgingo till den 28 januari. Samma tjugutvå stater voro representerade som år 1925 vid femte konferensen 1 och arbetsformerna voro jämväl i det hela oförändrade. Arbetet var sålunda fördelat på fyra kommissioner. I var och en av dessa ägde delegerade för samtliga representerade stater taga plats, och de flesta delegationer — bland dem den svenska — läto sig också företrädas i alla kommissioner, vilka aldrig arbetade samtidigt och sålunda kunde till större eller mindre del bestå av samma ledamöter. Den sakliga diskussionen var förlagd till kommissionerna, vilkai sin ordning tillsatte redaktionsutskott, bestående av fyra till sex ledamöter. Dock tillämpade fjärde kommissionen i viss mån en särskild arbetsordning, varom mera i det följande.
Första kommissionen hade att behandla frågan om en konvention på arvs- och testamentsrättens område. I avseende å lagkonflikter i materiellt hänseende hade man härvid att bygga på ett vid femte konferensen provisoriskt antaget förslag, vilket i sin ordning anslöt sig till 1904 års konventionsförslag i ämnet. Kommissionen fattade såsom sin uppgift att, utan förnyad prövning av de resultat till vilka man år 1925 efter ingående överläggningar kommit härutinnan, till de då antagna reglerna foga bestämmelser om den processuella kompetensen i successionsfrågor.
Reglerna av 1925, vilka omfatta sju artiklar, lämna helt åsidofrågor, som angå ansvar för gäld eller eljest arvs- och testamentstagares förhållande till tredje man, och bestämma blott
vilken lag skall reglera arvsordning, arvsdelning, förtida arv, testationsfrihet, laglott, testamentes form, giltighet och verkansamt verkställandet av kvarlåtenskapens fördelning, såvitt allenast de successionsberättigades intressen äro i fråga. Såsom ledande princip uppställes härvid, att den avlidnes nationella lag skall tillämpas å kvarlåtenskapen i dess helhet utan hänsyn till egendomens beskaffenhet eller belägenhet. Testamente skall emellertid anses vara i laga form upprättat eller återkallat icke blott om bestämmelserna i nyssnämnda lag iakttagits utan även om man förfarit enligt lagen å den ort, där upprättandet skedde, eller enligt lagen i den stat testator därvid tillhörde men vars medborgare han vid dödsfallet icke längre var. Om hemlandslagen vid äventyr av testamentets ogiltighet kräver eller förbjuder viss form, skall dock hemlandet äga upprätthålla denna regel, såvitt angår där befintlig egendom. Även i andra hänseenden än beträffande testamentsformen har nationalitetsprincipen fått vidkännas modifikationer. Frånsett ett allmänt förbehåll om rätt för varje stat att hävda sin uppfattning om vad som tillhör ordre public, göres sålunda ett undantag till förmån för lex rei sitæ beträffande sådan egendom, som är underkastad särskilda successionsrättsliga regler — fideikommiss, Anerbengüter o. s. v. Vidarestadgas att skyldigheten att återbära förskott å arv ej får bedömas strängare än enligt lagen i den stat, arvlåtaren tillhörde då förskottet gavs.
Redan vid femte konferensen nedlades mycken möda på den vanskliga uppgiften att nå fram till en internationell regleringav frågan om forum i hithörande mål och ärenden. Enligt en mening borde kompetensen åtminstone företrädesvis tillkomma det lands myndigheter, vars lag vore tillämplig i materiellträttsligt hänseende, d. v. s. myndigheterna i arvlåtarens hemland. Enligt en annan åsikt vore en sådan ordning opraktisk, då såväl boet som de efterlevande, för att ej tala om borgenärerna, oftare befunne sig i det land, där arvlåtaren haft hemvist vid sitt frånfälle. Kompetens borde därför i regel förbehållas domicillandets myndigheter. Ett försök att lösa frågan genom att medgiva valrätt mellan nämnda båda utvägar (»elektiv-systemet») ansågs lämna rum för missbruk och samlade vid företagen omröstning allenast en minoritet av två röster (Sverige och Italien) mot åtta; tvenne delega-
tioner avstodo från att deltaga i voteringen. Då avgörandet därefter stod mellan ett förslag, som byggde på en huvudregel om nationellt forum men i åtskilliga viktiga undantagsfall tillerkände domicilforum uteslutande kompetens, och ett annat, som ville gå den motsatta vägen, avgick det förra med segern. Men denna var så knapp (sju röster, däribland Sveriges, mot fem; en delegation avstod), att den ej erbjöd tillräckligt underlag för lösningen av en så viktig fråga. Ett från dansk och svensk sida framställt förslag att uppdela materian på två konventioner, av vilka den ena skulle regleraden materiellt rättsliga sidan, den andra frågan om forum, vann ej anslutning, utan hela ämnet fick anstå i avvaktan på att en följande konferens kunde lyckas finna en mera samlande formel.
Första kommissionen hade nu att gripa sig an med denna vanskliga uppgift och lyckades även nå fram till ett resultat. Efter en långvarig förpostfäktning, var under bl. a. en viss förskjutning till förmån för domicil-forum kunde konstateras (sjuröster, däribland Sveriges, mot fem) remitterades frågan till en förstärkt redaktionskommitté, i vilken den svenska delegationen var företrädd. Efter ingående överläggningar kom man här, såvitt angår jurisdictio contendosa, till det resultatet, att en lösning var möjlig allenast på basis av likställighet mellan nationalitets- och domicilforum. Sådan likställighet kunde naturligtvis vinnas genom att medgiva full valfrihet dem emellan. Emot ett sådant system hade emellertid anmärkts, att det kunde missbrukas i trakasserande syfte; ehuru en tvist hade sin naturliga anknytning exempelvis till arvlåtarens domicil-land, vid vilket de successionsberättigade kanske voro bundna genom både nationalitet och domicil, kunde en enda intressent tvinga alla de övriga att processa i ett annat land, vars medborgare den avlidne förblivit intill sin död. För att såvitt möjligt bryta udden av denna invändning har i det nu föreliggande förslaget till konvention valfriheten begränsats att gälla endast subsidiärt, endast i sådana fall, då successionsfrågorna icke äro på visst i konventionen angivit sätt knutna vid ettdera landet eller då sådana särskilda anknytningsfakta kunna åberopas beträffande båda. Såsom dylika fakta räknas att samtliga successionberättigade, frånsett speciella testamentstagare, äro medborgare i ettdera landet eller där ha sitt domicil, så ock att kvarlåtenskapen till övervägande del består av fast egendom, belägen i ettdera landet,
eller av där befintlig kommersiell eller industriell rörelse. Även om enligt nu nämnda regler forum finnes allenast i det ena landet, kan målet likväl upptagas i det andra, såframt parterna äro ense därom. Då talan är behörigen instämd eller avdömd i ettdera landet, kan invändning om litispendens eller res judicata städse göras i det andra.
Domar, som i hithörande mål meddelats i fördragsslutande stat, skola vinna erkännande och befordras till verkställigheti annan sådan stat, under förutsättning att konventionens bestämmelser såväl i materiellt som formellt avseende prövas vara iakttagen, att hänsyn till ordre public eller offentligträttsliga grundsatser ej lägga hinder i vägen, att domen tagit åt sig lagakraft samt, där fråga är om tredskodom, att svaranden blivit enligt domslandets lag behörigen stämd och, om han vid tiden för stämningen hade domicil i annan kontraherande stat, att denna stämning antingen faktiskt nått honom i behörig tid eller blivit kungjord enligt de i domicillandet gällande eller genom traktatfastställda regler. Sistnämnda punkt innefattar i jämförelse med 1925 års förslag till konvention om erkännande och verkställighetav domar (Sv. J. T. 1927 s. 40 f.) en viktig nyhet, som förvisso bör hälsas med tillfredsställelse. Har erkännande eller verkställighetvägrats, därför att någon av nu nämnda förutsättningar ej är förhanden, och kan saken ej bringas under prövning i annat land, må den upptagas i det land, där erkännande eller verkställighet är i fråga.
Vad därefter angår jurisdictio voluntaria, är en reglering av kompetensen förenad med särskilda svårigheter på den grund att området för denna rättsvårdande verksamhet är högst växlande. Medan de på code Napoléon grundade rättssystemen liksom den svensk-finska rätten i stort sett lämna det åt de successionsberättigade att själva ombesörja sina angelägenheter, ger tysk och österrikisk lag dem i flera hänseende tillfälle att erhålla bistånd av offentlig myndighet, medan dansk och norsk rätt går ännu längre i denna riktning. Härtill kommer, att de åtgärder, varom fråga är, till sin natur äro ganska olikartade. Stundom äro de av beskaffenhet att likaväl kunna företagas ena som det andra landets myndigheter, och tillämpandet av ett elektivsystem ter sig då helt naturligt; så t. ex. beträffande boupptecknings upprättande. I andra fall står åtgärden i så intimt samband med de materiella rättsfrågorna
att den bör bestämmas av samma lag som dessa och sålunda företagas av hemlandets myndigheter. Ofta är detta redan på den grund den enda lösningen, att åtgärden i andra länders lagstiftning är okänd; och enligt konventionsförslaget är en stat aldrig skyldig att tillhandagå med andra åtgärder än den egna lagen föreskriver.
Med utgångspunkt från det nu sagda kan kompetensfrågan tänkas löst på två olika sätt. Man kan såsom huvudregel förbehålla den frivilliga rättsvården åt hemlandets myndigheter och medgiva undantag för de fall, då omständigheterna ej påkalla en sådan kompetensbegränsning, eller man kan taga den fria valrätten såsom utgångspunkt men samtidigt stadga inskränkningar däri. Efter ett studium av de konkreta fallen valdes den senare utvägen såsom den smidigare och efter rättsmaterialet bättre anpassade. Valrätten utvidgades härvid att gälla myndigheterna även i ett land, där kvarlåtenskapen finnes men arvlåtaren varken har medborgarskap eller domicil. Sedan viss åtgärd vidtagits av behörig myndighet i ett land, kan motsvarande åtgärd ej påkallas i ett annat. Dock kunna varje statsmyndigheter städse vidtaga sådana åtgärder, som blott ha territoriell betydelse eller som sakna motsvarighet i det andra landet. Konventionen nämner vidare uttryckligen vissa fall, då på grund av det intima sambandet med den in casu tillämpliga materiella rätten hemlandets myndigheter enligt sakens natur måste hava exklusiv kompetens. Hit höra våra regler om testamentsbevakning, så ock om kvarlåtenskapens av- och tillträdande, såvitt dessa åtgärder äro av betydelse för bestämmande av den successionsberättigades person. Såsom exempel kan vidare anföras utfärdandet enligt tysk rätt av en Erbschein, ett dokument, som medför behörighet att disponera över kvarlåtenskapen, ehuru innehavarens successionsrätt ännu ej är definitivt fastställd. Sådan handling kan utställas allenast av vederbörlig tysk myndighet (Nachlassgericht) och blott om arvlåtaren var tysk medborgare. Men det avgörande, handlingens utställande innebär, måste naturligtvis respekteras i samtliga konventionsstater. Då avgörandet emellertid ej är definitivt, skulle, för att taga ett exempel, lagfart här i Sverige icke kunna utan vidare meddelas å en Erbschein. Vidare är att märka, att om i viss stat för något ändamål fordras särskilt slags legitimation av inhemsk myndighet, såsom händelsen stundom är
i Frankrike, regeln om den tyska myndighetens exklusiva kompetens naturligtvis ej står i vägen för att på basis av en Erbschein sådan ytterligare legitimation anskaffas.
Från här förut berörda kompetensregler göres det allmänna undantaget att myndigheterna i den stat, där egendomen är belägen, skall hava exklusiv behörighet, såvitt egendomen är underkastad en särskild successionsordning eller på grund av ordre public tillämplighet av främmande successionsrättsliga bestämmelser är utesluten. A andra sidan äro nämnda statsmyndigheter förpliktade att med tillämpning av sin lag företaga för egendomens bevarande nödiga åtgärder, så framt ej detta traktatsenligt åligger hemlandets diplomatiska eller konsulära representanter.
Konventionen är avsedd att tillämpas ej blott om arvlåtaren vid sin död var medborgare i fördragsslutande stat utan ock om han då saknade medborgarskap men hade fast bostad (résidence habituelle) i sådan stat. Den, som har medborgarskap i flera stater, räknas såsom medborgare i den av dessa, där han har fast bostad eller, om han saknar sådan, där hanhar sin vistelseort (résidence). En var av nämnda stater äger dock städse betrakta sin egen lag såsom arvlåtarens nationella.
De kontraherande staterna äro oförhindrade att sig emellan eller med utomstående stater sluta särskilda konventioner, genom vilka de nu föreslagna bestämmelserna i större eller mindre utsträckning modifieras.
Representanterna för Danmark och Frankrike ställde sig avvisande emot konventionsförslaget, huvudsakligen på den grund att detta ej lämnade tillräckligt utrymme åt domicilprincipen; Norge deltog ej i behandlingen av detta ämne.
Andra kommissionen hade att överväga vissa frågor rörande ändringar i konventionerna av 1902 och 1905 på äktenskaps- och förmynderskapsrättens område. Dessa konventioner, vilka alla bygga på nationalitetsprincipen, räkna icke med sådana fall,då någon saknar medborgarskap eller är medborgare i mer än en stat eller då en gift kvinna trots sitt giftermål behållit sitt tidigare medborgarskap. Dessa fall, som förr endast haft ringa praktisk betydelse, ha numera blivit så vanliga, att behovet av en reglering gjort sig kännbart. Kommissionen utarbetade också
förslag till erforderliga tillägg till samtliga nämnda konventioner.I kommissionens rapport betonas uttryckligen, att man genom att upptaga dessa internationellt privaträttsliga detaljfrågor till behandling ingalunda velat föregripa den allmänna reglering från offentligträttslig synpunkt av de medborgarrättsliga problemen, vilken påbörjats på initiativ av Nationernas Förbund.
Beträffande den, som saknar medborgarskap men som har fast bostad i någon av de fördragsslutande staterna, föreslås för samtliga konventioner tilläggsbestämmelser, enligt vilka lagen i nämnda stat skall anses såsom hans nationella. För den händelse den medborgarskapslöse även saknar fast bostad, skall han enligt konventionerna om äktenskapsingående, om äktenskapsskillnad eller hemskillnad och om äktenskaps rättsverkningar räknas såsom medborgare i fördragsslutande stat, där han har sin vistelseort. I de båda förmynderskapskonventionerna upptages för sistnämnda fall icke någon bestämmelse; den tillfälliga vistelsen å en statsterritorium har icke ansetts böra medföra skyldighet att anordna förmynderskap.
Har någon medborgarskap i två eller flera stater, skall lagen i den av dessa stater tillämpas, där personen i fråga har fast bostad eller, om han saknar sådan, där han har sin vistelseort. Här möter tydligen ingen betänklighet emot att låta ett mera tillfälligt vistande bliva avgörande även såvitt angår förmynderskap, då ju valet endast står mellan stater, till vilka vederbörande är knuten såsom medborgare. Nu nämnda regler giva emellertid ingen lösning för det fall att personen ej har fast bostad eller vistelseort i någon av dessa stater. Kommissionen har icke ansett att avgörande betydelse härvid bör tillmätas vare sig åt tidpunkten för förvärvet av medborgarskap eller åt rättsgrunden därför (ius sanguinis — ius soli). Ingendera av antydda principer ger för övrigt en lösning i alla fall; de särskilda medborgarskapen kunna t. ex. vara samtidigt förvärvade iure sanguinis. Beträffande äktenskaps ingående har man i stället stannat vid att in favorem matrimonii förklara behörighet enligt en av lagarna vara tillräcklig. I avseende på äktenskapsskillnad, hemskillnad och äktenskaps rättsverkningar har man åter lämnat spörsmålet öppet, vilket innebär att domaren efter omständigheterna i det särskilda fallet får pröva, till vilketdera landet personen i fråga må anses vara närmast knuten.
Beträffande slutligen anordnandet av förmynderskap skall en stat, där personen vistas men vars medborgare han icke är, äga efter fritt val vända sig till någon av de stater, där han har medborgarskap. I samtliga nu berörda hänseenden skall emellertid en stat, vars medborgare vederbörande är, hava rätt (men ej plikt) att betrakta honom som sin undersåte, även om han har fast bostad eller vistelseort i annan stat, vars undersåte han jämväl är. Denna regel kan leda till att förmynderskap för en och samma person anordnas i mer än en stat. Har så skett, skola övriga stater betrakta det förmynderskap såsom giltigt, vilket anordnats där den omyndige har fast bostad eller vistelseort. Har han ej sådan i någondera staten,får tidsprioriteten avgöra.
De grundsatser, som sålunda uppställts beträffande den dubbla nationaliteten, äro avsedda att vinna tillämpning, även om någon av de ifrågavarande staterna icke är ansluten till konventionen, varvid dock är att märka, att denna ej medför förpliktelse att tillämpa en sådan stats lag.
Av de frågor, vilka andra kommissionen hade att behandla, tilldrog sig ingen så stort intresse som spörsmålet om rätten att erhålla skillnad, då makarna ej ha samma nationalitet eller då hustrun, ehuru hon genom sitt gifte vunnit medborgarskap i mannens hemland, vid sidan därav bibehållit sin förutvarande nationalitet. 1902 års konvention innehåller i detta ämne allenast den regeln att beträffande makar, som ej hava gemensam nationalitet, lagen i den stat, de sist gemensamt tillhört, skall anses såsom deras nationella lag. Denna regel har tillkommit med tanke närmast på det fall att mannen ensam förändrat nationalitet och har till uppgift att trygga hustruns anspråk att icke se sitt rättsläge därigenom rubbat. Stadgandet passar tydligen icke om mannen naturaliserats i ett land och hustrun i ett annat; är skilsmässa medgiven i båda dessa länder, föreligger ej anledning att betrakta deras äktenskap såsom oupplösligt, därför att den tidigare gemensamma lagen ej känner skilsmässa, och omvänt. Vidare kan anmärkas, att regeln ej ger någonlösning för det fall att makarna aldrig haft gemensam nationalitet.
Det är emellertid icke stadgandets nu berörda brister, som i praktiken gjort sig mest kännbara. Kravet på en revision har utgått från Schweiz och föranletts av erfarenheterna med
avseende på äktenskap mellan landets egna döttrar och där bosatta italienare. Även om makarna under hela sitt äktenskap stannat kvar i landet och hustrun efter vunnen hemskillnad återförvärvat sitt schweiziska medborgarskap, har hon med hänsyn till konventionens bestämmelser varit avskuren från möjligheten att erhålla äktenskapsskillnad och därmed rätt att träda i nytt gifte. Det är helt naturligt, att den allmänna meningen i Schweiz reagerat emot en regel, som tvingar landets domstolar att beträffande dess egna undersåtar tillämpaen uppfattning av äktenskapet, som är för inhemsk rättsåskådning alldeles främmande. Då härtill kommer, att i Frankrike, vilket land frånträtt konventionen, domstolarna i motsvarande fall ansett sig oförhindrade att medgiva äktenskapsskillnad, kan man väl förstå, att tanken på en uppsägning av konventionen blivit väckt även i Schweiz.
Konflikten mellan de båda motsatta åskådningarna beträffande äktenskapets upplöslighet blir snarast ännu mera tillspetsad för de länders vidkommande, enligt vilkas lagstiftning kvinnans medborgarskap i större eller mindre utsträckning förblir oberört av hennes gifte. Enligt vår nya lag om medborgarskap upphör kvinnan till följd av giftermål med utlänning att vara svensk medborgare endast om hon tager sitt hemvist i mannens hemland, och liknande regler gälla i vissa andra stater, som tillträtt eller kunna förväntas tillträda konventionen. Här kan det sålunda inträffa, att hustrun under hela äktenskapet bibehållit såväl medborgarskap som hemvist i sitt fädernesland.
På initiativ av schweiziska regeringen upptogos dessa principfrågor till behandling redan vid femte konferensen (Sv. J. T.1926 s. 439 —440) men bragtes då ej närmare sin lösning. Från schweiziskt håll har man betonat angelägenheten av ett avgörande före november 1928, då tiden för uppsägning av skilsmässokonventionen går till ända beträffande nu löpande femårsperiod. Även från svensk sida har önskvärdheten aven snar lösning understrukits.
Enligt den nu utarbetade konventionstexten skall den äldre regeln om tillämpning av sista gemensamma nationalitetslagen gälla allenast i sådana fall då blott endera maken vunnit annan nationalitet. Om makarna aldrig tillhört samma stat eller väl gjort detta men sedermera vunnit nytt med-
borgarskap i skilda stater, skall ej till skillnad dömas, med mindre detta in casu kunnat ske enligt vardera makens nationella lag. I själva konventionstexten göres ej något undantag från nu anförda regler. Den lösning, som föreslås beträffande nyssnämnda från schweizisk och svensk sida framställda önskemål, innefattas i tvenne särskilda tilläggsprotokoll. Det ena av dessa avser det fall att kvinna trots giftermål med en utlänning bibehållit medborgarskap i sitt hemland — hon må vid sidan därav hava förvärvat mannens nationalitet eller icke —och jämväl har fast bostad därstädes. Det andra protokollet avser det fall, som särskilt tilldragit sig uppmärksamhet i Schweiz men som även för andra länder är av intresse: en hemskild kvinna har fast bostad i det land, hon tillhörde vid äktenskapets ingående, och har där återförvärvat sitt genom giftermålet förlorade medborgarskap. Signatärmakterna å dessa båda protokoll medgiva det undantag från konventionensregler, att kvinnans hemland under nämnda förutsättningar äger bereda henne utväg att enligt dess lag vinna äktenskapsskillnad, i förstnämnda fall även hemskillnad, utan hänsyn till huruvida skillnad kunnat vinnas enligt lagen i mannens hemland resp. makarnas sista gemensamma hemland. Det skall emellertid vara envar av de övriga signatärmakterna och sålunda även mannens hemland obetaget att vägra erkänna en sålunda vunnen skillnad.
Då man valde att i protokollets form reglera dessa ämnen, hade detta sin grund i svårigheten att nå fram till en ståndpunkt, som kunde påräkna allmän anslutning. Man ville därför hålla möjlighet öppen att biträda tilläggskonventionen utan att underteckna protokollen. Att åter regleringen av undantagsfallen fördelats på två protokoll har sin förklaring däruti att en eller annan stat kan tänkas vara benägen att underteckna det ena protokollet men icke det andra. Huruvida de schweiziska och svenska önskemålen på den föreslagna vägen bliva infriade beror tydligen på i vilken utsträckning de båda protokollen vinna anslutning. Om endast sådana stater ansluta sig, vilkas lagstiftning känner äktenskapsskillnad, ligger väl däri ett moraliskt stöd men icke någon lösning av de praktiska svårigheterna. Särskilt för Schweiz, där denna fråga av lätt insedda skäl är långt mera brännande än hos oss, uppstår då en mycket ömtålig situation. Sannolikt ställa sig emellertid utsikterna för
en allmän anslutning något gynnsammare beträffande det senare protokollet, det enda som intresserar Schweiz, och man har från svensk sida ej velat lägga stenar i vägen genom att påfordra en i och för sig rätt naturlig sammansmältning av de båda protokollen till ett.
Tredje kommissionen hade till sin huvuduppgift frågan omkostnadsfri rättshjälp. Som bekant innehåller 1905 års civilprocesskonvention (S. F. S. 1909 s. 30) bestämmelser i detta ämne. Förslag har nu utarbetats till en convention complémentaire, innefattande vissa ändringar i och tillägg till dessa. Men därjämte föreligger förslag till en specialkonvention, avseende blott kostnadsfri rättshjälp (häri inbegripet befrielse för obemedlade från cautio judicatum solvi) samt rätt att kostnadsfritt erhålla utdrag ur civilregistret. Till innehållet motsvarar denna vad civilprocesskonventionen, efter nu föreslagna ändringar och tillägg, stadgar i nämnda ämnen.
Upprättandet av tvenne parallella förslag har sin förklaring i lämplighetsskäl. De stater, som tillträtt civilprocesskonventionen, bilda en sluten krets; ytterligare anslutning kan äga rum allenast med enhälligt tillstånd av konventionsstaterna. Den nya konventionen åter skall stå öppen för varje stat, som över huvud känner institutet kostnadsfri rättshjälp; tillträde sker genom en till nederländska regeringen ingiven anmälan, vilken, om staten i fråga ej varit representerad vid sjätte Haagkonferensen, skall vara åtföljd av en detaljerad redogörelse för gällande regler om sådan rättshjälp. Då rättshjälpens organisation företer betydande olikheter och på sina håll kan vara ganska bristfällig, har man ansett sig böra räkna med att icke samtliga till civilprocesskonventionen anslutna stater skola vara benägna att tillträda en för alla stater öppen konvention, genom vilken de kunde bliva förbundna att meddela rättshjälp även åt medborgare i vissa stater, vilka ej vore i tillfälle att erbjuda fullt vederlag.
De modifikationer, som gjorts i 1905 års regler, äro icke av genomgripande art. De innebära i huvudsak följande. I stater, som medgiva fri rättshjälp även på administrativprocessens område, skola konventionens bestämmelser jämväl härutinnan vara tillämpliga. Den i art. 23 av civilprocesskonventionen stadgade rätten att av annan stat kräva ersättning för vissa kostnader
har begränsats till att gälla honorar åt sakkunniga. Slutligen har man upptagit en regel, i viss mån liggande på sidan omämnet, i det nämligen konventionsstaters undersåtar likställts med inlänningar i fråga om rätten att på grund av medellöshet kostnadsfritt erhålla utdrag ur civilregistret. Särskilt har man härvid haft i tankarna sådana handlingar, som krävas förstyrkande av behörighet att ingå äktenskap.
På tredje kommissionens handläggning ankom även ett av holländska regeringen väckt förslag till protokoll, innefattande överenskommelse att tillerkänna Fasta internationella domstolen i Haag kompetens att slita alla tvister staterna emellan angående tolkningen av konventioner, till vilka förslag utarbetats av Haagkonferensen för internationell privaträtt. Detta förslag vann allmänt gillande. De tvister, om vilka här är fråga, kunna gälla åtgärder av statsmakterna eller av administrativ myndighet. Det mest praktiska fallet är emellertid att domstol förmenas hava dömt i strid mot en konvention. Av en sådan dom beröres visserligen ofta omedelbart blott enskilda intressen, men även om detta är händelsen, ankommer det på vederbörande regering att avgöra, huruvida frågan om konventionens rätta innebörd bör bringas under Internationella domstolens prövning. Det är att märka, att denna domstol härvid icke fungerar såsom en högsta instans med kompetens att ändra den nationella domstolens avgörande; detta senare beröres ej av den prövning, varom här är fråga, och principen om domstolarnas oberoende skall bestå orubbad. Det ansågs ej erforderligt att, på sätt med vissa tilläggsförslag åsyftades, uttryckligen fastslå detta. Däremot kan Internationella domstolens förklaring angående konventionensrätta innebörd medföra vissa förpliktelser för statsmakterna, såsom att tillse att tolkningen vinner beaktande inom administrationen och att den bringas till domstolarnas kännedom. Där reglerna inarbetats i den interna rättsordningen, på sätt hos oss i stor utsträckning skett, kan det även bliva erforderligt att vidtaga ändringar i denna. Beträffande den praktiska betydelsen av Internationella domstolens beslut gjorde sig den uppfattningen gällande, att ett sådant avgörande skall befinnas äga så stor auktoritet, att det utan tvekan godtages av domstolarna i de särskilda konventionsstaterna. Frågan om statens ersättningsskyldighet mot den, som må hava lidit förlust i
anledning av felaktig tillämpning av en konvention, blev ej föremål för närmare övervägande.
I syfte att en av Internationella domstolen meddelad förklaring beträffande en konventions rätta innebörd skulle för samtliga konventionsstaters vidkommande erhålla förbindande verkanenligt bestämmelserna i art. 63 av domstolens statuter framställdes förslag att ålägga dem alla förpliktelse att intervenera, då fråga av förevarande art bragts inför Internationella domstolen. Det ansågs emellertid betänkligt att ålägga staterna enskyldighet, som ginge så långt utöver vad i statuterna förutsättes.
I anledning av en framställning utav International Law Association och Internationella handelskammaren hade nederländska regeringen på konferensens program upptagit den såväl praktiskt som teoretiskt viktiga frågan om en internationellt privaträttslig reglering av köpet. Detta ämnes behandling hade anförtrotts åt fjärde kommissionen. Uppgiften tillhör ingalunda de lättare; såväl doktrin som praxis stå i detta ämne starkt söndrade och förete en rik provkarta på skilda meningar, ofta ett i ett och samma land. Inom kommissionen blev man också ganska snart på det klara med att man icke redan vid denna första behandling kunde förena de skilda meningarna kring ett förslag till konvention. Visserligen voro värdefulla förarbeten utförda på föranstaltande av nämnda sammanslutningar,1 men frånsett sakliga divergenser, som på viktiga punkter yppade sig, befanns en lösning vid denna konferens redan på den grund utesluten, att yttranden från intresserade kretsar ide skilda länderna först måste inhämtas.
Det arbete, som nu ägnades åt frågan, måste följaktligen bliva av mera förberedande natur. Man valde härvid den formen att i stor utsträckning anförtro detsamma åt en sub-kommitté med ett mera begränsat antal medlemmar. Denna kommitté, i vilken bland andra de tre skandinaviska länderna voro representerade, hade särskilt till uppgift att från konkreta och praktiska synpunkter studera ämnet med hänsyn tagen till skilda köptyper. Man hann emellertid blott behandla den viktigaste typen, köp avlösa saker. Arbetet härmed resulterade i vissa alternativa förslag av förberedande natur, till vilka kommissionen ej tog ställ-
ning. I syfte att påskynda ärendets fortsatta behandling hänvände sig konferensen till nederländska regeringen med en önskan att regeringen ville utse en särskild kommitté med uppgift att utarbeta ett förslag, avsett att, sedan de vid konferensenrepresenterade regeringarna haft tillfälle att däröver avgiva yttrande, underställas konferensens prövning vid nästkommande sammanträde. Den i anledning härav tillsatta kommittén, som består av ett tiotal ledamöter, bland dem en svensk, en dansk och en norrman, har redan haft sitt konstituerande sammanträde och därvid belutat att inhämta yttranden från ekonomiska, kommersiella och juridiska sammanslutningar i samtliga konferensstater. Sedan svaren på denna rundfråga ingått, återupptager kommittén sina sammanträden.
Om sålunda fjärde kommissionens verksamhet varit av mera förberedande natur, har den icke dess mindre haft betydelse till klarläggande av det behandlade ämnet. Meningsbrytningarna hava till stor del rört sig dels kring frågan i vilken utsträckning parterna skola äga själva bestämma den lag som skall tillämpas, dels kring det därmed sammanhängande spörsmålet huruvida konventionens räckvidd borde begränsas till det område, där sådan dispositionsrätt är för handen. Enighet har väl rått därom, att partsautonomin måste vara begränsad av varje stats rätt att med hänsyn till ordre public vägra tillämpa främmande lag. Men olika meningar hava yppats, huruvida en begränsning bör gälla även beträffande sådana tvingande regler, t. ex. angående förutsättningarna för köpets giltighet, vilkas upprätthållande icke kräves av nyssnämnda hänsyn. Enligt en uppfattning är det icke blott mest praktiskt utan även ur teoretisk synpunkt försvarligt att här tillerkänna parterna frihet att välja tillämplig lag; att i rent interna rättsförhållanden en rättssats är av tvingande natur bör, menar man, ej vara avgörande för frågan om valrätt mellan olika lagar i ett rättsförhållande av internationell art. Erkännes här valrätt, återstår emellertid att avgöra, när ett internationellt rättsförhållande skall anses föreligga, så ock att fatta ståndpunkt till frågan, om valet skall vara fullt fritt eller stå mellan vissa rättssystem, vara uteslutet vid vissa köptyper o. s. v. —Enligt en annan mening är det ologiskt att låta en regel, som är tvingande i ett internt rättsförhållande, vara dispositiv i ett internationellt. Vilken lag som är närmast att reglera detta
senare är ingalunda en fråga av enskild art utan beror på rättsförhållandets anknytning till det ena eller andra rättsområdet. Sedan konventionen från sistnämnda utgångspunkt bestämt, vilken lag i första hand skall vara tillämplig, blir denna lag avgörande för omfattningen av parternas dispositionsfrihet. Från vissa håll har gjorts gällande, att ett rättsförhållande kan vara på sådant sätt anknutet till skilda stater, att deras lagar böra efter eller vid sidan av varandra vinna tillämpning.
De svårigheter, vilka sålunda yppat sig, då det gällt att lösa frågan om partsautonomin, hava framkallat tanken att begränsa konventionens tillämplighet till konflikter på de dispositiva rättsreglerna område. Någon olägenhet härav vore knappast att förvänta, då i praktiken hithörande tvister nästan alltid röra sig på ett område, där parternas dispositionsfrihet står utom tvist. Skulle emellertid någon gång den förut berörda tvistefrågan bliva aktuell, finge domstolen jämlikt den lag, som enligt kollisionsnormerna i lex fori är tillämplig, pröva, huruvida dispositionsfrihet förelåge eller ej. Enligt ett annat förslag skulle frågan om parternas dispositionsfrihet bedömas enligt de interna reglerna i lex fori.
Om sålunda stor förbistring var rådande, såvitt angår de imperativa reglerna, var dess bättre beträffande de dispositiva förhållandet ett annat. Man avvisade tanken att använda exekutionslandets lag, ty parterna böra redan vid avtalets ingående veta, vilken lag skall bli tillämplig. Principen omlex debitoris godtogs ej heller, då man ansåg önskligt, att en och samma lag såvitt möjligt blir tillämplig på båda parternas förpliktelser. Lex loci contractus förkastades inom sub-kommittén såsom allmän regel, ty platsen för avtalets ingående är ofta svår att bestämma och ej sällan vald av rent tillfälliga orsaker; blott i förening med vissa andra omständigheter bör nämnda ort komma i betraktande. I stället rådde inom sub-kommittén — angående stämningarna inom kommissionen i dess helhet är vanskligt att uttala sig — ganska allmänna sympatier för de grundsatser som kommit till uttryck ide av International Law Association och Internationella handelskammaren förordade förslagen. Beträffande några särskildapunkter gjorde sig dock olika meningar gällande. Att närmare ingå på dessa tvistefrågor faller emellertid utanför ramen för denna översikt.
Jag har redan nämnt, att vissa förberedande konventionsutkast föreligga såsom uttryck för de skiftande meningarna. De äro av trenne huvudtyper, var och en med åtskilliga varianter. Det första rör sig uteslutande på den dispositiva rättens område, medan de båda senare upptaga till lösning även frågan om de imperativa rättssatserna, varvid det ena även här erkänner partsautonomin — naturligtvis med en reservation för ordre public — medan det andra förnekar densamma. Såvitt angår de ur praktisk synpunkt viktigaste frågorna äro avvikelserna emellertid icke av större betydelse. Förslagen beröra ej spörsmålet om äganderättens övergång och hava blott avseende på rättsförhållandet parterna emellan.
Utan föregående kommissionsbehandling antog konferensenslutligen förslag dels till slutbestämmelser till de båda vid femte konferensen utarbetade konventionerna om konkurs och om erkännande och verkställighet av utländska domar, dels till vissändring av art. 4 i sistnämnda konvention, dels slutligen till ett protokoll, åsyftande skyldighet för de särskilda staterna att givanederländska regeringen del av alla traktater på den internationella privaträttens område och tillfälle för nämnda stater att av sagda regering erhålla historiska, rättsliga och ekonomiska upplysningar, som kunna vara erforderliga i och för slutandet av traktater.