Dr. Dr. FRANZ SCHLEGELBERGER: Zur Rationalisierung der Gesetzgebung. Berlin 1928. 29 s.
    "Ratio heisst Vernunft, Rationalisierung vernünftige Gestaltung. Bedarf eszur vernünftigen Gestaltung der Gesetzgebung einer Änderung des bestehenden Zustandes? Und nach welchen Richtungen? Nach Umfang, Ablauf oder Form der Gesetzgebung? Nach allen Richtungen!"
    Med denna glansfulla stridsfanfar börjar det lilla häftet. Och läsaren lystrar till, i glad förväntan att vad den tyske dubbeldoktorn — tillika Ministerial direktor im Reichsjustizministerium — har att säga sina landsmän, skall i allt väsentligt "äga motsvarande tillämpning" å våra svenska förhållanden.
    Kanske blir denna förväntan något besviken. Läsningen skänker dock nöje och manar till eftertanke.
    Den första av skriftens tre avdelningar behandlar Umfang der Gesetzgebung och vem känner sig ej a priori manad att instämma i förf:s ord att vi lida av ett övermått på lagstiftningsarbete och lagar? "Jedes Zuviel schwächtdie Achtung vor dem Gesetz als solchem — — — und erschüttert den Willenzur Gesetzestreue. Jedes Zufrüh versteinert unfertiges Leben. Von den Vorwürfen, man habe zu viel oder zu wenig Gesetze gemacht, wiegt dererste weit schwerer.» Allt detta har sin riktighet. Men då man närmare studerar förf:s utläggningar av temat, har man svårt att finna klara svenska paralleller. Förf:s typexempel om den beskäftige sekreteraren, som i oträngt mål får sin handelskammare att hos ministeriet begära en detaljändring i växellagen och därmed sätter hela den enorma lagstiftningsapparaten i rörelse, förefaller oss ganska främmande. Icke heller torde man rättvisligen kunna för vårt land biträda förf:s klagan att riksdagen ökar lagarbetet i det att den genom slumpvis företagna "förbättringar" så vanställer ett regeringsförslag, att den slutliga lagen snart visar sig behöva "Krücken und Pflaster in Gestalt von Novellen und Durchführungsbestimmungen". I utformningen av lagtext på egen hand iakttar vår representation en sträng och prisvärd återhållsamhet. Att lagstiftaren tvingas till nya ingripanden därför att lagskiparen ej vill följa hans intentioner är ännu en av de förf:s satser som icke ha full resonans hos en svensk jurist. Men förf. anser det vara, till undvikande av nya lagar, av synnerligt värde att för domare anordnas "durch Rundfunk verbreitete unddamit von der breiten Öffentlichkeit kontrollierte amtliche Vorträge", och han konstaterar med ledsnad att råden i Reichsgericht icke utan resor kunna

sammanföras till otvungna muntliga meningsutbyten med lagstiftningens män i Berlin.
    Mera hemmastadd känner man sig då förf. talar om nödvändigheten att"der vernünftige Rythmus" åter införes i lagarbetet, låt vara att man kanske härvid mindre har i tankarna, med förf., den enskilde ämbetsmannens sysslande än lagstiftandet i det hela. På oron att oförtövat göra om vad en gång gjorts skulle vi kunna bjuda förf. flera belägg, även av färskaste datum (set. ex. k. prop. nr 32 till årets riksdag).
    I andra avdelningen, Gang der Gesetzgebung, betonar förf. önskvärdheten av att man i lagfrågor, som röra näringslivet, hör de ledande männen personligen, icke deras organisation vars yttrande alltid har en svaghet i sin anonymitet. För övrigt uppehåller han sig vid det slöseri med tid, som riksdagsutskotten göra sig skyldiga till och som han finner "wahrhaft erschreckend." Ja han ser i problemet om utskottsutlåtandena "das Schlüsselproblemfür die ganze Gesetzgebungsfrage" och pläderar för den reformen att vart parti må i utskott insätta blott en ledamot (jämte suppleant) med ett röstvärde motsvarande partiets styrka!
    Tredje avdelningen, Form der Gesetzgebung, inledes med ett beklagande att lagarna äro svårbegripliga för folket, något som förf. tillskriver dels deras brist på vad han kallar stilrenhet, dels deras språk. Med bristande stilrenhet förstår förf. att lagen ej utgör ett avslutat helt för sig, utan hänvisar till andra lagar som i sin tur innehålla ytterligare hänvisningar. Om språket yttrar han att tankeabstraktionen i rättsreglerna gått till överdrift och att rätten måste formas i korta klara satser.
    När förf. till sist går att sammanfatta sina tankar i ett program, upptar han såsom en viktig angelägenhet att Reichsjustizministerium, som nu ej alls har med lagstiftningen att skaffa, får tillfälle att pröva alla lagförslag, de må komma från de andra ministerierna, från riksrådet eller riksdagen. Han vill m. a. o. förläna det en ställning erinrande om det svenska lagrådets, vilket ju bl. a. måste bjuda till att granska lagförslagen från vad förf. benämner med det respektinjagande ordet Gesamtgesetzgebungsstandpunkt. Att en sådan kritik bör ha sin nytta med sig synes obestridligt. Men icke är därmed allt vunnet. Förf. uttalar denna, för alla laggranskare med lust att förhäva sig: hälsosamma sanning: "Auch die Gesetzgebung ist eine Kunst, und es ist bekannt, dass es überall in der Kunst mehr Kritiker als Künstler gibt".

B. W.