Fyllerilag-stiftningen. Förslag till lag i detta ämne har förelagts riksdagen genom proposition nr 32. Förslaget utgör en inomjustitiedepartementet verkställd överarbetning av vissa delar av ettförslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri, vilket avgivits av särskilda år 1925 med anledning av en tidigare riksdagsskrivelse tillkallade sakkunniga.
    I förhållande till nu gällande lagstiftning företer det till riksdagen avlåtna förslaget nyheter väsentligen i följande hänseenden. Till 1 § i den nya lagen utbrytes straffbudet mot fylleri i 18 kap. 15 § strafflagen och undergår därvid skärpning dels genom brottsbeskrivningen, dels beträffande straffsatserna. Sålunda utvidgas förutsättningarna för fylleriförseelsens straffbarhet till att omfatta ej allenast det fall att överlastad person uppträder å ställen, som avses i 11 kap.15 § strafflagen, utan ock det fall att han anträffas å plats, som väl icke är att hänföra till något av de i samma lagrum angivna ställen, men där han dock lätteligen synes från sådant ställe. Tydligen kan i sistsagda fall fylleriets förargelseväckande karaktär i allmänhet icke anses ringare än under den förutsättning, vid vilken för närvarandes traffbarheten är knuten. Skärpningen beträffande straffsatserna bestårdär i, att straffmaximum för okvalificerad fylleriförseelse höjes från 100 till 200 kr.
    Genom 2 § i förslaget införes vid sidan av straffbudet mot fyllerien straffbestämmelse mot den, som vid utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande omsorg eller besinning fara lätteligen uppstår för människors liv eller hälsa, är av starka drycker så påverkad att han kan antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar. I propositionen erinras, att på det område, där det praktiska behovet starkast framträtt, nämligen motortrafikens, visst straffskydd redan förefinnes genom ett år 1925 i §41 motorfordonsförordningen insatt straffbud mot den, som i berusat tillstånd för automobil. Förslaget ger uttryck för den mening att tiden är inne att övergå till ett stadgande av mera allmän räckvidd. Liksom i motorfordonsförordningens bestämmelse — vars upphävande föreslås i en samtidigt framlagd proposition nr 33 — avses här en mindre stark påverkan av starka drycker än som förutsättes i 1 § av förslaget. Att emellertid detta bringas till uttryck genom en annana vfattning än den i motorfordonsförordningen använda, beror på att dennas uttryck "synbarligen berörd av starka drycker" anses dels i och för sig mindre lyckligt, dels i allt fall icke väl lämpat till ett stadgande av mera generell innebörd. Straffet bestämmes i 2 § för enkel förseelse till böter från och med 25 till och med 1,000 kr., varjämte vid försvårande omständigheter böterna kunna uppgå till 2,000 kr. eller

ock straffet må sättas till fängelse i högst tre månader. Dessa straffsatser överensstämma med de nu i motorfordonsförordningen fastställda utom såtillvida att där icke för försvårande omständigheter finnes jämte fängelsestraffet en särskild böteslatitud. Här kan anmärkas, att om förseelse mot 2 § sker å plats, som avses i 1 §, och tillika graden av alkoholpåverkan uppgår till den däri angivna, brottskonkurrens likväl icke lärer uppkomma, utan allenast s. k. lagkonkurrens. Straffet skall alltså utan åberopande av något stadgande i 4 kap. strafflagen hämtas blott från 2 §. Måhända kan emellertid i detta fall på grund av nämnda lagkonkurrens förseelsen under anförande jämväl av 1 § i det fällande utslaget betecknas såsom fylleri. Med hänsyn till viss — redan av utbrytningen ur strafflagen av stadgandet i 1 § påkallad och genom omförmälta propositionnr 33 föreslagen — ändring beträffande den i § 15 mom. 4 motorfordonsförordningen stadgade underrättelseplikt torde denna fråga dock knappast äga annan praktisk betydelse än att sålunda komme till uttryck det ogillande av det verkliga ruset, som beteckningen fylleri innebär.
    Genom förslaget upphäves K. F. d. 16 nov. 1841 emot fylleri och dryckenskap, och dess bestämmelser om anhållande eller avvisande av person, som är berörd av starka drycker, och om laga domstol i fyllerimål, ersättas med jämkade bestämmelser i dessa ämnen. Vad angår avvisandet skiljer sig 3 § i förslaget i huvudsakligen tre avseenden från sin motsvarighet i 1841 års förordning. Paragrafen nämner icke vem befogenheten att avvisa tillkommer. Tydligen har denna utväg valts, enär å ena sidan den i berörda förordning gjorda begränsningen icke anses överensstämma med vad som kräves till undvikande av förargelse och oordning, men å andra sidan befogenhetsfrågan avgöres bättre efter omständigheterna i det särskilda fallet än genom en allmänt hållen regel, som knappast kan bliva fullständig. Angivandet av de tillfällen då avvisande får ske har blivit i viss mån modifierat i det att sådant förklaras kunna ägarum inför domstol eller annan myndighet eller vid allmän förrättning eller vid marknad, auktion eller annan allmän sammankomst. Att exemplifieringen avser att gynna en vid tolkning framgår av propositionen; bl. a. falla därunder allmänna föredrag och föreställningar. Slutligen angives den grad av berusning, som må föranleda avvisande,genom uttrycket "synbarligen berörd av starka drycker", vilket, på sätt nyss nämnts, innefattar jämväl en mindre stark påverkan avs ådana drycker än den äldre författningens "överlastad". Åt bestämmelserna om anhållande i 4 § av förslaget har man velat giva en lydelse, som i högre grad än den nuvarande lämnar utrymme för ett i allmänhet efter omständigheterna lämpat och polisens allmänna ordningsuppgifter motsvarande ingripande. Det heter därför, att om någon av starka drycker överlastad träffas å plats som avses i 1 §, han, där det finnes erforderligt, må anhållas och förvaras i häkte, till dess han åter blivit nykter. Med "häkte" avses naturligtvis här lika litet som i 1841 års förordning häkte i inskränkt mening utan

allenast s. k. förvaringsarrest. Vid överförande till förslagets 6 § av bestämmelserna om forum i fyllerimål — polisdomstols och poliskammares behörighet är bibehållen — utgår bl. a. det föråldrade stadgandet i 1841 års förordning om behörig domstol för det fall att annat under fylleri begånget brott hör under viss domstol eller skall avdömas av särskild domstol. I detta samband må framhållas, att övriga ännu kvarstående bestämmelser i sistnämnda författning; icke överföras till den nya lagstiftningen, enär de med dessa bestämmelser avsedda förhållanden numera regleras, i ett fall genom bestämmelserna i 5 kap. strafflagen och eljes genom lagstiftningen angående försäljning av rusdrycker och därmed jämförliga författningar.
    I överensstämmelse med vad tidigare uttalats om angelägenheten av att med stadgandena om fylleriansvar sammanföra föreskrifterna i den särskilda provisoriska lagen d. 20 juni 1924 om förfarande med drycker, som anträffas hos en för fylleri anhållen person, införlivas dessa föreskrifter med den nya lagstiftningen.
    Anmärkas må att det lagförslag, som före propositionens avlåtandeg ranskats av lagrådet, skilde sig från denna väsentligen blott genom strängare böteslatituder och genom att 2 § icke begränsats till fall av fara för människors liv eller hälsa, utan omfattade även verksamhet där betydande egendomsvärde sättes på spel. Frånser man dessa skiljaktigheter blev i princip förslaget inom lagrådet biträtt av en ledamot. Av övriga ledamöter yttrade härutinnan två i huvudsak, att den nyhet, som förslaget införde genom att inom ett vidsträckt område av vitt skiftande livsförhållanden utsträcka straffreaktionen till ett tidigare stadium än det, där sådan hittills inträtt, lämpligast övervägdes i samband med en lagrevision av vidare mått. Man vore ju ej därför hindrad att ingripa med specialstadganden. Väl finge betänkligheterna vika, om för bestämmelsen i 2 § kunde åberopas påtagligt praktiskt behov. Men sådant hade ej påvisats. Bristande effektivitet i tillämpningen måste även vidlåda stadgandet, som alltså borde utmönstras. Därav följde ock att utbrytning av straffbudet för fylleri ej borde äga rum. Modernisering av 1841 års förordning kunde genomföras i form av en särskild lag om ändring i vissa delar av förordningen. Och bestämmelserna i 1924 års lag kunde inarbetas i 18 kap. 15 § strafflagen. Med sistnämnda ledamöter instämde huvudsakligen ytterligare en ledamot av lagrådet; dock att han fann reglerna om anhållande och förverkande böra upptagas i en lag innefattande tillägg till strafflagens fylleribestämmelse. I det anförande tillstatsrådsprotokollet, genom vilket lagrådets utlåtande anmälts, yttrar justitieministern, att även han funnit förslagets lagtekniska utformning väsentligen bero på om stadgande nu bör införas av det i 2 § angivna innehåll. Behovet därav anses emellertid styrkt av tillräcklig erfarenhet, och straffhotets verkan behöver ej underskattas. Att genom särskild lag, som formellt anslöte till den alltigenom föråldrade 1841 års förordning, modernisera vissa av dess bestämmelsersynes mindre lämpligt.

R. Gyllenswärd.