Nya internationellt privaträttsliga konventioner. Nyligen ha ratificerats några internationellt privaträttsliga konventioner mellan dels Tyskland och Österrike, dels Polen och Österrike, som erbjuda åtskilligt av intresse. Mellan de två förstnämnda staterna föreligga två särskilda konventioner båda undertecknade den 5 februari 1927, den ena om förmynderskap för underåriga och den andra om arv och testamente. Konventionerna ha sedermera godkänts av tyska riksdagen och österrikiska nationalrådet samt trätt i kraft den 24 oktober 1927. Konventionen mellan Polen och Österrike är undertecknad den 19 mars 1924 och trädde i kraft den 13 september 1926. Sistnämnda konvention "über den wechselseitigenrechtlichen Verkehr" reglerar ett flertal ämnen, nämligen rättsskydd,
rättshjälp i vad rör civila mål och handelsmål samt ärenden tillhörande jurisdictio voluntaria, förmynderskap och kuratel, dödförklaring, arv och testamente, urkunder, utlämning, rättshjälp på straffrättens område; dessutom finnas allmänna bestämmelser. Av dessa ämnen skola i detta sammanhang behandlas de som regleras jämväl i de tysk-österrikiska konventionerna eller således de som röra förmynderskap samt arv och testamente.
Den mellan Tyskland och Österrike avslutade förmynderskapskonventionen förtjänar särskild uppmärksamhet. Enligt Haagkonventionen den 12 juni 1902 angående förmynderskap för underåriga, vars bestämmelser gälla i förhållandet mellan nämnda stater, 1 är ifråga om förmynderskap för underårig dennes nationella lag bestämmande. På grund av den nära överensstämmelsen mellan de båda ländernas förmynderskapsrättsliga regler samt likheten i ras och språk mellan de båda folken har man emellertid på detta område ansett sig kunna i fråga om förmynderskaps anordnande uppgiva nationalitetsprincipen till förmån för domicilprincipen. Som grundläggande regel i den tysk-österrikiska förmynderskapskonventionen stadgas sålunda, att för underårig, som tillhör en av de fördragsslutande staterna men vanligen uppehåller sig i den andra, skall förmynderskap anordnas i sistnämnda stat. Om exempelvis en österrikiska i Tyskland fått ett utomäktenskapligt barn och vistas därmed barnet eller i Tyskland bosatta makar avlida, efterlämnande ett barn, anordnas förmynderskap för barnet i Tyskland. I konventionen bestämmes vidare, att om en underårig, för vilken förmynderskap är anordnat i hans hemland, förlägger sin vanliga uppehållsort till den andra staten, skall förmynderskap där anordnas för honom, därest vederbörande myndighet i hans hemland det begär.
I överensstämmelse med Haagkonventionen stadgas, att i ovannämnda fall den underåriges lex patriæ avgör, när och av vilka orsaker förmynderskap skall anordnas eller upphöra. Även om förmynderskapet är anordnat i domicillandet, skall sålunda vederbörande myndighet där beträffande tidpunkten för och orsakerna till förmynderskapets anordnande tillämpa den underåriges nationella lag. I samtliga övriga hänseenden, exempelvis i fråga om förmyndares rättigheter och plikter, skall lända till efterrättelse lagen i det land, där förmynderskapet är anordnat. Motsvarighet till denna bestämmelse finnes ej i Haagkonventionen, som lämnar domicilstaten öppet att avgöra nämnda frågor enligt sin egen lag eller enligt den underåriges lex patriæ. (Jfr svenska lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, 4 kap. 5 §.) En föreskrift har givits om skyldighet förde lokala myndigheterna att vidtaga provisoriska åtgärder för vård av underårigs person och egendom i avbidan på förmynderskapsanordnande eller eljest i trängande fall. Detta innebär ett starkare skydd för de underåriga än enligt Haagkonventionen, som allenast berättigar de lokala myndigheterna att vidtaga sådana åtgärder.
1 en särskild artikel utsäges, att Haagkonventionens regler angående förmynderskap för underåriga ej skola gälla i förhållande mellan Tyskland och Österrike.
Den polsk-österrikiska konventionen i vad rör förmynderskap utgår, i motsats till den tysk-österrikiska, från nationalitetsprincipen. För medborgare i en av de fördragsslutande staterna anordnas sålunda förmynderskap av myndighet i hans hemland, även om han är bosatt i det andra landet. Föreligger anledning att i en av de båda staterna anordna förmynderskap för medborgare i den andra, som är bosatt i förstnämnda stat eller där äger förmögenhet, har myndighet i den staten att vidtaga anordningar som äro oundgängligen erforderliga och därom underrätta myndighet i vederbörandes hemland. På begäran av denna myndighet skola de vidtagna anordningarna upphävas. Myndighet i hemlandet äger emellertid städse, om det finnes ligga i den omyndiges intresse, föranstalta om förmynderskaps anordnande i det andra landet. Förevarande konvention gäller ej blott, såsom den tysk-österrikiska, förmynderskap för underåriga utan även förmynderskap för omyndigförklarade samt avser, i motsats till sistnämnda konvention, jämväl kuratel.
Beträffande härefter den tysk-österrikiska konventionen om arv och testamente samt konventionen mellan Polen och Österrike, i vad rör dessa ämnen, tillerkänna båda konventionerna medborgare i fördragsslutande stat samma rätt att taga arv och testamente som inlänning. Förutsättning därför är dock, att behörighet att taga arv eller testamente föreligger såväl enligt lagen i arvlåtarens hemland vid tiden för dödsfallet som enligt arvingens eller testamentstagarens hemlands lag. I överensstämmelse med modern doktrin skall vidare enligt konventionerna kvarlåtenskapen i sin helhet — såväl fast som lös egendom — principiellt behandlas av en och samma lag, nämligen arvlåtarens personalstatut vid dödsfallet. Då både Tyskland,Österrike och Polen hylla nationalitetsprincipen, har naturligen såsom tillämpligt personalstatut antagits arvlåtarens lex patriæ. Anmärkningsvärt är, att enligt uttryckligt stadgande i den tysk-österrikiska konventionen hemlandets lag undantagslöst skall gälla även i fråga om arvinges ansvar för boets gäld. Avvikelse från principen om kvarlåtenskapens enhetliga behandling har gjorts för fideikommiss och annan egendom, för vilken särskilda bestämmelser gälla; sådan egendom följer reglerna i den stat, där den är belägen.
Ehuru enligt regeln arvlåtarens lex patriæ är bestämmande för arvsordningen, har beträffande statsarvet ett undantag ansetts böra stadgas. Medan i Tyskland någon arvsrättsgräns ej finnes, är i Österrike arvsrätten inskränkt till de tre första parentelerna samt av fjärde parentelen till ascendenterna. Om nu en österrikare dör utan att efterlämna arvsberättigade skyldemän och kvarlåtenskapen efter honom följaktligen tillkommer staten, men en del av kvarlåtenskapen finnes i Tyskland, skall enligt föreskrift i den tyskösterrikiska konventionen denna del behandlas jämlikt den tyskarättens regler. Den österrikiska staten tager sålunda ej någon del
i den inom Tyskland befintliga kvarlåtenskapen, utan denna tillfaller de arvlåtarens skyldemän, som enligt tysk lag äro närmast till arv, eller, om de ej äro kända eller underlåta att göra sin rätt gällande, det allmänna (vederbörande tyska förbundsstat). Och på motsvarande sätt tillfaller i Österrike befintlig kvarlåtenskap efter tysk medborgare, till vilken arvsberättigad skyldeman jämlikt tysk lag ejfinnes, den österrikiska staten och ej vederbörande tyska förbundsstat. Denna undantagsbestämmelse innebär en avvikelse från nationalitetsprincipen. (Jfr art. 2 i 1904 års förslag till Haagkonvention och lagberedningens förslag till lag om arv m. m. s. 249.) Också i den polsk-österrikiska konventionen finnes ett motsvarande stadgande i ämnet.
Enligt den tysk-österrikiska konventionen är ett testamente till formen giltigt, om det upprättats antingen jämlikt lagen i det land, testator vid dödsfallet tillhörde, eller jämlikt lagen å den ort, där upprättandet skedde. Regeln locus regit actum gäller alltså fakultativt. I den polsk-österrikiska konventionen stadgas, att testamente, som av medborgare i en av de fördragsslutande staterna upprättats i den av hemlandets lag föreskrivna formen inför en detta lands konsulära myndighet, hålles för gillt i den andra staten och behandlas som vore det upprättat inför offentlig myndighet i den staten.
För behörighet att upprätta eller återkalla testamente är enligt båda konventionerna avgörande lagen i den stat, testator tillhörde, då förordnandet gavs. Växlar testator efter testamentets upprättande nationalitet, äger han dock fortfarande städse återkalla testamentet.
Anmärkas må, att i slutprotokollet till den polsk-österrikiska konventionen finnes intagen en bestämmelse av innehåll, att om den lag, som enligt konventionen skall tillämpas, hänvisar till annan lag, denna skall användas. Renvoiprincipen har alltså godtagits.
Utförliga regler äro i båda konventionerna givna rörande myndighets kompetens i frågor om arv och testamente samt rörande förfarandet.
Erik Lind.