MUNTLIGHET OCH FRI BEVISPRÖVNINGI RÄTTEGÅNGEN.

 

NÅGRA ANMÄRKNINGAR I ANLEDNING AV UTLÅTANDENA ÖVER PROCESSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE.

 

AV

 

PROFESSOR THORE ENGSTRÖMER.

 

Den hundraåriga frågan om en reform av vårt rättegångsväsende är åter aktuell. Dess aktualitet har blivit ytterligare tillspetsad av de utlåtanden över processkommissionens betänkande, som under förra året inhämtats. Frågan har genom dessa vunnit en värdefull belysning särskilt därigenom, att de medfört, att förut endast dunkelt angivna ståndpunkter nu blivit fixerade och därmed i sin ordning kunna bli föremål för granskning och undersökning.
    Frågan om rättegångsreformen i dess nuvarande läge rör sig i främsta rummet om motsättningen mellan dem som önska endast partiella reformer, och dem som icke tro på en varaktig förbättring med mindre en genomgripande reform företages. Anhängarna av de partiella reformerna ha i processkommissionens betänkande trott sig kunna leta fram vissa förslag, som anses innebära värdefulla förbättringar och som förmenas kunna genomföras med bibehållande i övrigt av det nuvarande rättegångsväsendets grunder. Frånsett vissa mindre viktiga punkter framträder sålunda en tämligen vitt omfattad mening om önskvärdheten av att tillägna sig det förberedande förfarandet i tvistemålen, de straffprocessuella tvångsmedlen och den förberedande undersökningen i brottmålen samt, framförallt, den fria bevisprövningen och vad därmed sammanhänger. Naturligtvis kunna reformer i de förstnämnda hänseendena vara gagneliga, men säkerligen kan med en sålunda begränsad reform endast i ringa mån vinnas bot mot det nuvarande rättegångsväsendets väsentligaste brister. På ett annat plan befinner sig

20 THORE ENGSTRÖMER.däremot onekligen frågan om den fria bevisprövningen. Men— kan denna införas i vårt nuvarande rättegångsväsende, kan den som en ny klut sättas på det gamla klädet? Härom ha i flera auktoritativa utlåtanden uttalats delvis mycket skarpt formulerade meningar, som avvika från processkommissionens. Spörsmålet förtjänar därför att här beröras.
    Den fria bevisprövningen innebär, att domaren vid uppskattningen av övertygelsevärdet hos den i ett mål förebragta bevisningen icke är bunden av legala regler utan endast har att stödja sig på sin egen fria på allmängiltiga grunder vilandeprövning, men principen innebär också vad man brukar kalla den fria bevisföringen eller att allt material, som kan vara ägnat att bidraga till utredningen av sanningen i målet, får förebringas, och att domaren, när han bildar sig sin övertygelse om vad som är sant, skall taga hänsyn till allt som förekommit.
    Processkommissionen har i sitt betänkande utgått ifrån, att denna grundsats icke med framgång kan genomföras utan att processen är muntlig; endast i en sådan process blir det för domaren fullt möjligt att uppskatta alla de olika omständigheter i målet, som den fria bevisprövningens princip ålägger domaren att beakta. Riktigheten av denna uppfattning har, som redan antytts, i några utlåtanden blivit bestridd.1 Därvid har dels åberopats Nya lagberedningens i dess principbetänkande av 1884 gjorda uttalande, att protokollering och fri bevisprövning icke utesluta varandra, och dels anförts erfarenheten från främmande länder, där särskilt i fråga om vittnesbevisningens prövning den dömande domstolen ofta har allenast av annan rätt uppsatta protokoll över utsagorna till sitt förfogande.
    Dessa argument äro emellertid icke starka.
    Gentemot Nya lagberedningens uttalande kan åberopas redan samma berednings uttalande i dess 1890 avgivna förslag till lag angående bevisning inför rätta, där ett avskaffande av vittnesjäven förklaras icke kunna ske utan ändringar jämväl i själva rättegångsförfarandet och där för denna ståndpunkt anföres följande. »För att med lyckligt resultat kunna i rättegången såsom bevis tillgodogöra sig sådana upplysningar, vilkas tillförlitlighet enligt sakens natur måste vara underkastad tvivel, erfordras en uttömmande belysning av alla på frågan inver-

 

1 Se Yttranden i anledning av processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, Stockholm 1927, s. 117, 188, 210.

MUNTLIGHET OCH FRI BEVISPRÖVNING I RÄTTEGÅNGEN. 21kande omständigheter och en kritisk prövning av varje, även skenbart obetydlig detalj. Men en sådan belysning och skärskådan kan med vårt nuvarande rättegångsförfarande svårligen ernås. Även om underrätten, vilken omedelbart förhandlar med parterna eller dessas ombud och i regeln själv upptager beviset, skulle kunna anses, utan väsentlig ändring i förfarandet, vara i stånd att riktigt uppskatta betydelsen av dessa upplysningar, kan en sådan prövning icke med lika säkerhet verkställas av en överrätt, som därvid är hänvisad till en skriftlig uppteckning av vad vid underrätten förekommit. Att denna uppteckning ensam icke kan utgöra ett tillfredsställande underlag för en prövning av så grannlaga art, som den varom här är fråga, synes Beredningen vara otvivelaktigt; i varje fall erfordras, att detta material belyses och fullständigas genom en muntlig förhandling under insiktsfull ledning. I de länder, där man sökt tillämpa den fria bevisprövningens grundsats i dess fulla utsträckning, har man antingen inskränkt bevisprövningen till första instansen eller ock, där en förnyad bevisprövning medgivits, satt denna i samband med en förnyad muntlig förhandling av saken under ledning av rättsbildade advokater. Också principbetänkandet innefattar förslag till sådan förändring av överrättsförfarandet, att även i överrättmuntlig förhandling av saken skulle äga rum. Då Beredningen emellertid nu icke lärer böra ingå i prövning, huruvida sålunda föreslagna genomgripande förändringar av överrättsförfarandet kunna och böra genomföras, eller har att i sådant avseende själv framställa något förslag, har Beredningen beträffande bevisning inför rätta icke kunnat framlägga förslag till lagbestämmelser, som endast under förutsättning av ett förändrat överrättsförfarande kunna med framgång tillämpas. Den fria bevisprövningen är icke ändamål utan medel; där denna grundsats icke med bevarande av rättsskipningens säkerhet kan fullt genomföras, måste den i tillämpningen jämkas efter vad hänsyn till givna förhållanden kräver.»
    Ännu ett auktoritativt uttalande i samma riktning förtjänar omnämnas. I den finska lagberedningens 1927 avgivna förslag till reform av rättegångsväsendet heter det: »Muntlighet och omedelbarhet samt den ombildning av åklagar- och sakförarväsendet, som av dem påkallas, skulle — — — möjliggöra en allmän tillämpning av den fria bevisprövningen, som för övrigt

22 THORE ENGSTRÖMER.kan fullt genomföras endast i en på muntlighet och omedelbarhet grundad process, — — —.»
    Ej heller de åberopade erfarenheterna från utlandet utgöra bevis emot processkommissionens mening.
    Det är visserligen sant, att i främmande länder i synnerhet i tvistemålen vittnesberättelserna ofta protokolleras, och att protokollen av domstolen begagnas vid målets prövning, men förfarandet där är dock väsensskilt från vårt och bereder helt andra förutsättningar än detta för den fria bevisprövningens utövande.
    Först och främst innebär själva muntlighetens princip, att, även om bevismaterialet protokollerats, den dömande domstolen dock är pliktig och berättigad att vid målets prövning beakta och värdesätta alla de faktorer och omständigheter,som förekommit och äro av betydelse för bevisprövningen, även om de icke återgivits i protokollet. Det ligger i sakens natur, att dessas betydelse framträder just med den fria bevisprövningen, då den legala bevisteorin principenligt helt utestänger domaren från att beakta beviskällor, som kunna misstänkas vara icke fullt tillförlitliga. Så snart det är fråga om bevismedel, för vilkas bedömande dylika omständigheter äro av vikt, måste den dömande domaren därför ha omedelbar tillgång till bevismedlet och döma på grund av det omedelbara intrycket av detta, vilket naturligtvis ej hindrar, att domaren i andra fall kan vara i stånd att döma även om han blott läser ett av annan uppsatt protokoll över bevisets upptagande. Det är uppenbart, att en sådan ordning i grunden är en annanän det muntligt-protokollariska systemet, som ålägger domaren att döma på grund av vad som står i protokollet och uteslutande på detta. Även om detta skulle medgiva domaren att på någon punkt låta sig påverkas också av det intryck han kan hava fått av förhandlingen, ehuru detta ej kan återgivas i protokollet, är det tydligt, att hos oss verkan härav måste bliva omintetgjord i överrätten, som icke är i stånd att erhålla ett dylikt intryck och som, om den av detta skäl skulle anse sig böra böja sig för underrättens uppfattning, därigenom skulle beskära rättsmedlet dess fulla räckvidd.
    Därmed beröres det andra hänseendet, i vilket de främmande rättegångsordningar, som blivit åberopade i detta sammanhang, bereda helt andra möjligheter än vår rättegångsordning för den

MUNTLIGHET OCH FRI BEVISPRÖVNING I RÄTTEGÅNGEN. 23fria bevisprövningens utövande. Förfarandet i överrätterna är av en helt annan beskaffenhet än hos oss.
    Visserligen är det rättsmedel, som möjliggör en förnyad prövning i andra instans av målet i hela dess vidd, i många rättegångsordningar, ehuru ingalunda i alla, ordnat så, att överrätten kan pröva vittnesbevisningen på grund av det i underrätten däröver förda protokollet, men, även där detta gäller, äger dock överrätten en praktiskt användbar möjlighet att själv ånyo höra samma vittnen; och det är bekant, att denna möjlighet begagnas i betydande utsträckning, och att den naturligtvis i främsta rummet kommer till användning beträffande vittnen, vilkas tillförlitlighet kan ifrågasättas, eller när i sina utsagor stridiga vittnen stå emot varandra. Härtill kommer den mycket betydelsefulla olikhet gentemot vårt överrättsförfarande, som angivits i det ovan citerade uttalandet av lagberedningen och som består däri, att målet alltid handlägges vid en muntlig förhandling, där parterna utföra sin talan och därigenom äro i stånd att på ett helt annat sätt än i vår skriftliga överrättsprocedur för domstolen belysa innebörden och bevisvärdet hos de ur underrättsprotokollet föredragna vittnesutsagorna.
    Det nära sambandet mellan muntligheten och den fria bevisprövningen är icke någon teoretisk konstruktion; det ligger i sakens egen natur. Träffande har detta sammanfattats av IVAR AFZELIUS, då han säger: 1 »Fri bevisprövning och muntlig rättegång äro korrelat till varandra; det innebär en motsägelse att å ena sidan vilja giva domaren frihet att beakta allt, som på sakens bedömande inverkar, men å den andra sätta i hans hand ett material för prövningen, vilket man avsiktligt berövat en god del av dess förmåga att lämna en riktig belysning av saken.»
    Den legala bevisteorin knyter sina regler om bevisföringen till vissa yttre relativt lätt konstaterade kriterier, som hänföra sig till kvantiteten eller kvaliteten hos bevismedlen. Den, som är på visst sätt släkt med part, är överhuvud icke alls trovärdig, och vad han säger får icke tillmätas någon tilltro o. s. v. Denna grova schematisering kan möjligen tillämpas även om den domare, som skall bedöma bevisningen, icke får omedelbar tillgång till denna utan blott ser den återgiven i protokoll.
    Den fria bevisprövningen åter vilar icke på någon dylik schematisering; den överlämnar åt domaren att på grund av

 

1 Se Grunddragen av rättegångsförfarandet i tvistemål, Stockholm 1886, s. 124.

24 THORE ENGSTRÖMER.allt, som kan i den ena eller andra riktningen bidraga till att belysa sanningen i målet, efter sin egen fria prövning avgöravad som skall anses styrkt. Att härvid alla de skiftningar och nyanser i utsagor, vilka icke kunna återgivas i protokoll, måste vara av betydelse, synes vara uppenbart, såvida domaren icke trots lagens föreskrift skall falla tillbaka på den legala bevisteorins bekväma schematisering och därvid försvarar sig med att delegala bevisreglerna dock vila på en gammal riktig erfarenhet. Att faran härför icke är utesluten här i landet, även om den fria bevisprövningen skulle fastslås, visar det utlåtande överprocesskommissionens betänkande, som rådstuvurätten i Malmö avgivit, och i vilket det heter, att det icke kan vara av någon större betydelse, om vittnesjäven bibehållas eller icke, och detd ärefter tillägges: »Genom vittnesjäven hava vissa personer stämplats såsom icke trovärdiga, och det kan på goda grunderantagas, att de i regel icke äro det. Långa tiders erfarenhet och sakens natur visar det.» Även om detta orimligt grovt tillyxade uttalande skulle vara riktigt, så kan däremot med fogerinras, att den fria bevisprövingen ålägger domaren just att söka efter de utsagor av jäviga vittnen, vilka äro sanningsenliga. Att detta kan av domaren utföras ojämförligt mycket lättare och säkrare, om han själv får höra vittnet, än om han icke får detta utan endast får tillgång till en av annan verkställd uppteckning av vad vittnet sagt, bestyrkes otvetydigt av den allmänna mänskliga livserfarenheten. Men det är just detta förhållande, som bildar sambandet mellan muntlig process och fri bevisprövning!
    Måhända med än större styrka framträder betydelsen härav, när den fria bevisprövningen, såsom processkommissionen föreslagit och jämväl i utlåtandena tämligen allmänt förordats, skall omfatta också parternas egna i bevisningssyfte avgivna utsagor. Tillämpat på ett ytterlighetsfall innebär detta, att en kärande i ett tvistemål skall kunna vinna en process, även om svaranden bestritt de av käranden till stöd för käromålet anförda faktiska omständigheterna och käranden icke däremot kan förebringa annan bevisning än sina egna eventuellt under straffansvar avgivna utsagor om vad som förelupit. Vikten för den dömande domaren att i ett sådant fall höra käranden själv är uppenbar. När parternas utsagor stå emot varandra, och domaren är hänvisad huvudsakligen blott till dessa samt icke vill

MUNTLIGHET OCH FRI BEVISPRÖVNING I RÄTTEGÅNGEN. 25falla tillbaka på att avgöra målet efter bevisbördeprincipenutan vill döma på grund av övertygelse om vad som är sant, torde överhuvud taget endast under alldeles särskilda omständigheter protokoll över parternas utsagor kunna bilda en tillfredsställande grundval för prövningen. Att prövningen blir säkrare, om domaren får själv höra parterna, är uppenbart.
    Det nära sambandet mellan muntlighet och fri bevisföring är ett starkt bevis för den ofta uttalade men dock vid reformprojekts framläggande ofta förbisedda satsen om det inre oupplösliga logiska sammanhanget mellan skilda sidor av ett rättegångsförfarande. På enstaka punkter, vilka äro relativt oberoende av förfarandets grunder, kunna isolerade ändringar måhända med fördel genomföras; när de viktiga grundvalarnaröras, äger nästan alltid en återverkan rum i andra riktningar.
    Med stor tydlighet belyses detta av ett exempel, hämtat från ett för några år sedan i officiella kretsar diskuterat förslag tillen till synes fristående partiell reform inom rättegångsväsendet. Antag att tanken på införandet av offentlighet i hovrätterna, en tanke vars genomförande väl inte gärna länge kan låta vänta på sig, stode inför sin realisation! Den första frågan, som då skulle tränga sig fram, vore naturligtvis, om icke part, som vid ett måls föredragning vore närvarande, skulle ha rätt att i anslutning till föredragningen yttra sig för målets upplysning. Finner man sig böra besvara denna fråga jakande, väntar genast nästa fråga. Om parterna för sin talans bevakande till hovrättens ända upp kunniga advokater, som äga fullständig kännedomom målet, bör icke målets föredragning då anförtros åt dem? Och än vidare: om parterna, vare sig den ena eller den andra handläggningsformen tillämpas i hovrätten, vilja där muntligen utveckla sin talan, bör detta då icke inverka på protokolleringen av partsutsagorna i underrätten? Därmed äro hela förfarandets grunder i stöpsleven.
    På liknande sätt förhåller det sig med den fria bevisprövningen och dess återverkan på förfarandet. Vill man, att den fria bevisprövningen skall genomföras i rättegångsordningen och icke blott bli en regel på papperet, kan detta måhända tänkasske vid underrätterna utan några mera genomgripande förändringar av proceduren där, men det är uteslutet, att det kan utan allvarliga vådor ske i hovrätterna och högsta domstolen med bibehållande av det nuvarande förfarandet där. Även den

26 THORE ENGSTRÖMER.ivrigaste motståndare mot muntligheten i rättegång bör dock icke kunna vara blind för att en rent skriftlig process bereder ett mycket begränsat utrymme för den fria bevisprövningens tillämpning. Ur denna synpunkt kan man därför våga den paradoxen, att tyngdpunkten i den nu ifrågasatta reformen av rättegångsväsendet ligger, vad förfarandet angår, i överrätterna. Liksom den nu där rådande skriftligheten menligt återverkat på förfarandet i underrätterna, så kommer också en väsentlig förändring av överrättsförfarandet att reflekteras i underrätterna. Ett visst slags underrättsdomareambition eftersträvar helt naturligt att döma så, att hovrätten icke ändrar domen. Eftersom hovrätten i regel dömer utan att ha hört någon, som har reda på någonting i målet, ligger då den frestelsen nära för underrättsdomaren att döma som om ej heller han sett annat än protokollen i målet. Men återverkan kan bli också den motsatta. Får hovrätten tillfälle att bilda sig sin uppfattning i målet genom att höra parter och vittnen o. s. v., så blir också underrättsdomaren intresserad av att döma på grund av vad han iakttagit i målet och ej blott på grund av vad som influtit i protokollen.
    I de över processkommissionens betänkande avgivna utlåtandena förekommer ofta den anmärkningen, att kommissionen icke strängt följdriktigt utfört muntlighetsprincipen i dess tilllämpning utan på en mängd punkter modifierat den; och denna anmärkning framställes icke sällan samtidigt som hela principen i starka ordalag utdömes.
    Rättegångsförfarandet utgör en rättslig anordning, som måste gestaltas under ständigt beaktande av praktiska hänsyn, förestavade av kostnader och besvär för det allmänna och för de enskilda under olika förutsättningar; det kan icke byggas enbart på en strängt logisk tillämpning av vissa principer. Detta kan emellertid icke hindra, att vissa grundsatser äga den betydelsen för skapandet av ett tillfredsställande rättegångsväsende, att de böra tillämpas så långt som det är praktiskt genomförbart. Om man i valet mellan den nuvarande skriftliga hovrättsprocessen och en muntlig hovrättsprocess ger företrädet åt den senare, behöver ett sådant val icke ovillkorligen medföra, att hovrättsprocessen alltid skall anordnas som en av underrättsprocessen oberoende ny förhandling i målet; detta kan måhända vara nödvändigt i vissa fall men skulle vara alltför betungande i alla.

MUNTLIGHET OCH FRI BEVISPRÖVNING I RÄTTEGÅNGEN. 27Vad som däremot är en oundgänglig följd av ett dylikt val är, att förfarandet i hovrätten i regel är en muntlig förhandling, vid vilken parterna föra sin talan i målet, och vid vilken det finnes en praktiskt relativt lätt användbar och icke blott en teoretisk möjlighetatt höra vittnen och sakkunniga i alla de fall, då part så önskar eller då det eljest är nödvändigt för att hovrätten skall kunna utföra en tillfredsställande bevisprövning. En reform av hovrättsprocessen, som syftar till mindre, måste få en mycket liten betydelse. Därom bära de vackra förhoppningarna, som knötos vid 1901 års lagstiftning om muntliga förhör i hovrätten, och den verklighet, som följt, ett övertygande vittnesbörd. Att återupprepa de erfarenheterna är överflödigt.