DEN NYA JORDDELNINGSLAGSTIFTNINGEN.
AV
GENERALDIREKTÖREN TORSTEN NOTHIN.
Den 1 januari 1928 trädde i kraft den av 1926 års riksdag beslutade nya lagstiftningen om delning av jord å landet.
I denna tidskrift har nyligen 1 lämnats en redogörelse för de lagar, författningar och föreskrifter, som utfärdats i ämnet, samt för den litteratur, som utgivits till ledning vid lagtillämpningen.
Efterföljande framställning avser att, till underlättande av ett närmare studium av den nya lagstiftningen, lämna en översikt av densamma, huvudsakligen i vad den innehåller nyheter i förhållande till förut gällande rätt.2 Däremot medgiver utrymmet i denna tidskrift icke en så ingående redogörelse, att i densamma kan sökas svar på de olika spörsmål, som uppställa sig till besvarande vid lagtillämpningen.
TILLÄMPNINGSOMRÅDE.
Såsom jorddelningslagens rubrik giver vid handen, äger densamma icke tillämpning å städerna. För dessa gäller lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad (fastighetsbildningslagen), vilken dock i väsentliga delar hänvisar till de fördelning av jord å landet gällande föreskrifter.
Fastighetsbildningslagen äger emellertid betydelse jämväl för
vissa samhällen eller områden å landsbygden. Då en överblick av fastighetsbildningslagens skilda bestämmelser försvåras därav, att lagens olika delar icke äga samma giltighetsområde, skall idet följande lämnas en kortfattad redogörelse för de båda lagarnas avgränsning mot varandra.
Därvid bör till en början erinras, att de jorddelningsformer, som förekomma i städerna, äro laga skifte, varom bestämmelser meddelas i 6 kap. fastighetsbildningslagen, samt avstyckning, varom förmäles i 5 kap. av samma lag. Såsom en tredjeform av jorddelning, till sitt resultat närmast motsvarande avstyckning i ett sammanhang av ett större antal områden, är att anse tomtindelning. Enligt 1 kap. 6 a § är nämligen tomtindelning fastighetsbildande och i enlighet därmed får lagaskifte och avstyckning ej äga rum inom område, som ingår i tomtindelning (6 kap. 10 § och 5 kap. 1 § FBL). Sådan tomtmätning, som omförmäles i 2 kap. av fastighetsbildningslagen, är däremot ej någon jorddelningsförrättning utan närmast en gränsbestämningsförrättning. I detta sammanhang torde även böra erinras därom, att stadsplan såsom sådan icke är fastighetsbildande. I enlighet härmed stadgas i fastighetsbildningslagen (6 kap. 8 § och 5 kap. 8 §) att inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan, ägolott ej må vid skifte så utläggas, att stadsplanens genomförande därigenom försvåras, eller avstyckning så verkställas, att stadsplanens genomförande eller kvarterens lämpliga indelning i tomter därigenom försvåras.
Dessa för stad gällande bestämmelser skola enligt fastighetsbildningslagen gälla för samhälle å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser (FBL 5 kap. 20 § och 6 kap. 15 §).1 I överensstämmelse härmed har ock i jorddelningslagens promulgationsbestämmelser (5 §) stadgats, att den nya jorddelningslagen skall inom samhälle å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, äga tillämpning allenast i den mån fastighetsbildningslagen därom meddelar föreskrift.
Men fastighetsbildningslagen ingriper i fråga om fastighets
förhållandena jämväl beträffande andra samhällen å landet. Sålunda skola bestämmelserna om stadsplan och tomtindelningm. m. (1 — 3 kap.) utan särskild föreskrift gälla, förutom för stad, dels för köping, dels för annan ort, för vilken på grund av förordnande, som meddelats enligt före den 1 januari 1908 gällande föreskrifter, byggnadsstadgan för rikets städer gäller, dels ock, efter Konungens förordnande, för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd befolkning (FBL 1 kap.41 §), oavsett huruvida för nu angivna samhällen föres fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna eller ej. Sammanlagda antalet nu ifrågakomna samhällen å landet utgjorde den 1 januari 1926 204; beträffande ej fullt hälften av dessa hade förordnande meddelats om förande av fastighetsregister såsom för stad, vadan för övriga samhällen gällande lagstiftning om delning av jord å landet i princip äger tillämpning. Emellertid påkallas vissa inskränkningar i jorddelningslagen till förhindrande av att rubbning sker i tomtindelning, vilken enligt vad tidigare nämnts är att anse som ett särskilt slag av jorddelning. Sålunda må laga skifte och avstyckning (JDL 1 kap. 24 § och 19 kap. 13 §) ej äga rum inom område, som ingår i tomtindelning, och bestämmande av tomtgräns inom tomtindelat område skall ske enligt 2 kap. FBL. Den härvid avgörande tidpunkten torde vara tomtindelningens fastställande.
Till följd av särskilda beslut i administrativ ordning kan fastighetsbildningslagen komma att sträcka sina verkningar utanför nu angivna samhällen. Enligt 1 kap. 42 § FBL äger sålunda Konungen, där större byggnadsverksamhet är att förvänta inom annat område å landet, förordna att stadsplan för området skall upprättas. Har sådan stadsplan fastställts, äger länsstyrelsen på framställning av områdets ägare fastställa tomtindelning för området. Med avseende å dylika tomtindelade områden gäller vad ovan sagts.
Vidare kunna vissa byggnadsföreskrifter meddelas dels för sådan del av samhälles område, som ej finnes upptagen i gällande stadsplan, dels ock för andra områden å landet än i det föregående nämnts (FBL 1 kap. 46 och 42 §§). Dylika beslut inverka väl ej på frågan om jordlagstiftningens tillämpningsområde, men desamma böra dock här omnämnas, enärde enligt jorddelningslagen äro av betydelse för frågan om
sättet för handläggningen av avstyckningsförrättningar och fastställandet av desamma.1
I sammanhang med frågan om jorddelningslagens tillämpningsområde torde även böra omnämnas, att i promulgationslagen meddelas vissa bestämmelser rörande de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län (8 §), varjämte fortfarande skola gälla tidigare bestämmelser angående förbud mot avsöndring (avstyckning) från lotshemman (9 §), angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar (10 §), angående hinder mot delning av samfälld husbehovsskog inom vissa områden (10 §), angående de s. k. provskiftena i Dalarna (10 §) samt angående ströängar (förbud mot avstyckning m. m., 11 §).
JORDDELNINGSFORMER OCH IKRAFTTRÄDANDE.
Hittillsvarande båda former för utbrytning av ideell andel i skifteslag eller i fastighet, nämligen laga skifte och hemmansklyvning, hava genom jorddelningslagen sammanslagits till en, benämnd laga skifte, vadan hemmansklyvningen försvinner urlagstiftningen såsom särskilt jorddelningsinstitut. Med avseende å uppkommande frågors behandling göres dock, på sätt nedan skall beröras, en viss skillnad mellan s. k. primära skifteslag, å ena, och övriga skifteslag, å andra sidan (21 kap.19 §).
Sådan delning, som avses i 94 § första stycket sista punkten skiftesstadgan, kommer fortfarande att kunna äga rum (1 kap.19 §). Enligt nya lagen komma emellertid dylika förrättningar, i motsats mot vad hittills varit fallet, att bliva föremål för såväl lantmäteriteknisk granskning som prövning och fastställelse.2 Fråga om laga skifte å hela skifteslaget skall emellertid icke bedömas annorlunda än som skulle skett, om delningen icke ägt rum (1 kap. 19 §; jmfr bestämmelsen i 8 § promulgationslagen angående verkan av klyvningar enligt 94 § skiftesstadgan i de storskiftade delarna av Kopparbergs län).
Ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten hava sammanförts till ett, benämnt avstyckning.
Avgörande för frågan huruvida hittillsvarande eller nya jorddelningsformer skola komma till användning vid jorddelningsförrättning är, om densamma börjats före eller efter den 1januari 1928, varvid förrättning är att anse såsom börjad, när första sammanträdet kommit till stånd.
Har förrättning börjat efter den 1 januari 1928, skall ny lag tillämpas. Från denna regel gäller det undantag, att ägostyckning, respektive avsöndring, likväl skall äga rum, när fråga är om upplåtelse, som skett före nämnda dag (promulgationslagen 13 och 14 §§), vederbörande sakägare dock obetaget att, om laga hinder icke möter (t. ex. därutinnan att villkoren för erhållande av avstyckning ej äro förhanden), i stället göra den överlåtna ägovidden till föremål för avstyckning.
Vid jorddelningsförrättning, som påbörjats innan den nya lagen trädde i kraft, skall denna, där så ske kan, tillämpas å frågor, som förekomma till behandling efter nya lagens ikraftträdande (promulgationslagen 2 §). I praktiken torde detta stadgande icke komma att bereda alltför stora svårigheter. Exempelvis må här framhållas, att om skifte redan börjat, det ej synes böra ifrågakomma att tillämpa nya lagens bestämmelser om särskilt tillstånd till skifte, eftersom förrättningen redan är lagligen igångsatt. Har rågångsfrågan redan behandlats eller har kartan redan upprättats, böra givetvis ej heller dessa frågor i anledning av nya lagens ändrade bestämmelser ånyo tagas upp o. s. v. Vid fastställelseprövning torde ägodelningsdomarna härutinnan komma att förfara med varsamhet och ägna särskild uppmärksamhet åt vad som i detsärskilda fallet bäst gagnar sakägarna.
AV ALLMÄNT INTRESSE PÅKALLADE INSKRÄNKNINGAR I ENSKILDAS RÄTT ATT DELA JORD.
De inskränkningar, som i äldre tid förefunnits i fråga omenskildas rätt att dela jord, hava föranletts huvudsakligen avstatens fiskaliska intresse. Med hänsyn därtill, att skattskyldigheten var knuten vid jorden, hade man ansett det vara förstaten angeläget tillse, att jorddelningen icke dreves så långt,att de olika brukningsdelarna förlorade sin skattekraft och statens inkomster äventyrades. Restriktionerna i detta avseendehava emellertid tid efter annan lättats, och det i 20 § av lagenden 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jord
avsöndring meddelade förbudet att avsöndra mera än femtedelen av ett hemmans ägovidd torde vara att anse som den enda återstoden av en lagstiftning i nu antydd riktning.
Under de senaste årtiondena har emellertid på andra grunderfrågan om en ur allmänna synpunkter påkallad begränsning avrätten till jorddelning och jordstyckning ånyo blivit aktuell.
Sålunda har man velat förhindra, att i de delar av landet, där tillgången på skog vore av större betydelse för jordbruket, en uppdelning på olika händer av den odlade jorden och skogsmarken komme till stånd. Bestämmelser i sådant avseende återfinnas uti lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, vilken lag ursprungligen gällde Norrland men genom lagar av den 19 juni 1917 och den 4 juli 1924 utsträckts att gälla även för Värmlands, Stockholms, Uppsala, Örebro och Västmanlands samt vissa delar av Kopparbergs län. Vidare har genom lag den 31 augusti 1907 beträffande Norrland och Dalarna föreskrivits, att inägojord ej finge avsöndras till den omfattning, att hemmans jordbruk därigenom märkligen försvagades. Denna lag har sedermera enligt lagar av den 19 juni 1917 och den 4 juli 1924 utsträckts att gälla för övriga ovan angivna län i mellersta Sverige. I dessa nu angivna fall har prövning av sakfrågan ankommit på vederbörande länsstyrelse.
Man har även velat förhindra en jorddelning, som skulle försvåra genomförandet av stadsplan eller eljest befrämja uppkomsten av kåkstäder. Lagar i sådant avseende hava utfärdats den 12 maj 1917, den 23 maj 1924 och den 18 juni 1926.
Bestämmelser i nu ifrågavarande ämnen hava erhållit plats i jorddelningslagen, och deras giltighetsområde har ej längre, på sätt fallet varit med den norrländska förbudslagstiftningen, begränsats till allenast vissa län. Sakprövningen har överflyttats från länsstyrelserna till skiftesmyndigheterna, d. v. s. i första hand till förrättningsmännen och i andra hand den myndighet, som har att pröva förrättnings laglighet och meddela fastställelse därå.
Bestämmelsernas innehåll i sakligt avseende kan sammanfattningsvis återgivas sålunda:
Avstyckning må ej ske sålunda, att ej stamfastigheten kan bestå såsom särskild fastighet. Den avstyckade ägovidden skall lämpligen kunna antingen såsom fastighet för sig varaktigt an-
vändas för det med styckningen avsedda ändamål eller ock, där den avstyckas för att sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med denna (19 kap. 3 §).
Till särskilt skydd för jordbruket såsom sådant stadgas, att avstyckning ej må äga rum från jordbruksfastighet med mindre det kan antagas att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller sammanläggningen skulle uppstå, kommer att bereda ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen eller eljest vara till gagn för jordbruksnäringen i orten. Bemärkas böra särskilt de ytterligare bestämmelser, som meddelats för att trygga avstyckad jordbrukslotts tillgång till erforderlig skog (19 kap. 3 §). Bestämmelserna om skogstilldelning äro så avfattade, att skogsbehovet ej får tillgodoses genom servitut utan genom tilldelning av skogsmark (eventuellt i form av gemensamhetsskog).
I nästföregående stycke angivna bestämmelser utgöra dock ej hinder för avstyckning för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt ändamål och ej heller för avstyckning av område, som varit anslaget till ständigt ryttare-, soldat eller båtsmanstorp (19 kap. 3 och 26 §§).
För att förhindra en jorddelning, som motverkar samhällens lämpliga ordnande, stadgas att inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan, avstyckning ej må så verkställas, att stadsplanens genomförande eller kvarterens lämpliga indelning i tomter därigenom försvåras. Inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, eller inom område, för vilket stadsplan skall upprättas eller beträffande vilket eljest särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, må avstyckning ej så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande eller tillämpningen av meddelad byggnadsföreskrift motverkas, (19kap. 13 §).
Vidare stadgas med avseende å blivande samhällsbildningar att avstyckning i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som ej är lagt under stadsplan, ej må ske med mindre Konungens befallningshavande godkänt plan för områdets ordnande. Detsamma gäller, där eljest avstyckning ifrågakommer
å ort, varest större byggnadsverksamhet råder eller till följd av den omfattning, vari upplåtelser redan skett, eller av annan anledning är att förvänta. Avstyckning må ej ske i strid mot dylik plan (19 kap. 13 §); däremot må vid avstyckning medgivas mindre jämkningar i planen, vilka icke stå i strid mot de allmänna förutsättningarna för avstyckning (19 kap. 18 §).
Såsom redan nämnts åligger den sakliga prövningen för framtiden skiftesmyndigheterna, ej Konungens befallningshavande. Gången blir den, att lantmätaren (förrättningsmännen) i första hand prövar, huruvida förutsättningarna för avstyckning äro för handen. I frågan skall alltid avgivas särskilt utlåtande (19 kap. 16 §). Genom underställning (19 kap. 17 §) eller besvär kan frågan dragas under ägodelningsrättens prövning. Om avstyckning verkställts, skall vid fastställelsen ske enahanda prövning.
I detta sammanhang torde böra beröras förhållandet mellan äldre och ny lagstiftning på ifrågavarande område. De äldre bestämmelserna hava efter sin ordalydelse tillämpning endastå ägostyckning och jordavsöndring och äro redan på denna grund, frånsett bestämmelsen i 6 § promuilgationslagen, utan betydelse för avstyckningsförrättningar. Å andra sidan ligger i sakens natur att vid de jorddelningsförrättningar, som handlagts enligt äldre lag, så ock vid de ägostyckningar och jordavsöndringar, som enligt vad ovan nämnts1 efter den 1 januari 1928 kunna verkställas, äldre bestämmelser skola tillämpas.
I ett avseende föreligger dock anledning till viss tvekan. Enligt såväl 1926 års lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring som enligt 19 kap. 1 § jorddelningslagen tillkommer det Konungens befallningshavande att godkänna plan för de i nämnda lag och lagrum avsedda områdens ordnande, men därjämte ägde Konungens befallningshavande enligt den förra lagen att på eget initiativ, utan samband med jorddelningsförrättning, förordna, att ägostyckning eller jordavsöndring ej finge inom visst område äga rum eller fastställas annorledes än i enlighet med av Konungens befallningshavande godkänd plan. Med hänsyn till innehållet i 6 § promulgationslagen och då den nya jorddelningslagen för framtiden lagtsista avgörandet av frågan huruvida plan över huvud bör upprättas i skiftesmyndigheternas hand, lärer det ej kunna anses
tillkomma länsstyrelserna att efter den 1 januari 1928 meddela dylikt förordnande.
Av jorddelningslagen framgår måhända ej med tydlighet vilken verkan, som vid prövningen av avstyckningsförrättningar bör tillerkännas plan, upprättad med stöd av bestämmelserna i 1926 års nyssnämnda lag,1 eller beslut att ägostyckning och jordavsöndring ej må äga rum eller fastställas annorledes än i enlighet med sådan plan. Föreligger för något område en av Konungens befallningshavande redan godkänd plan, torde dock icke vara anledning göra åtskillnad mellan det fall, att plan tillkommit efter beslut enligt 1926 års särlag och att plan upprättats efter prövning av frågan om dess behörighet utav skiftesmyndighet enligt 19 kap.1 § jorddelningslagen. Har Konungens befallningshavande före jorddelningslagens ikraftträdande förklarat, att plan bör upprättas för någon ort, men har så ännu ej hunnit ske, så är detta beslut bindande ifråga om de ägostyckningar och jordavsöndringar, som efter den 1 januari 1928 kunna ifrågakomma och som falla inom tillämpningsområdet för 1926 års särlag.2 Däremot är ett dylikt beslut, formellt sett, ej bindande för skiftesmyndigheterna i fråga om avstyckningar, som förekomma enligt nya jorddelningslagen. Skiftesmyndigheterna lära jämförelsevis ofta få anledning taga ståndpunkt till detta spörsmål, enär länsstyrelserna i avsevärd omfattning och, åtminstone i några fall, för stora områden meddelat föreskrifter om upprättande av planer, som ännu icke kommit till stånd. Det kan antagas, att skiftesmyndigheterna komma att vid prövning av avstyckningsförrättningar ansluta sig till länsstyrelsernas uppfattning att plan erfordras. Möjligen kunna däremot förväntas meningsskiljaktigheter av den anledning, att skiftesmyndigheterna kunna komma att hava en annan mening än länsstyrelserna ifråga om det områdes storlek, för vilket planer fordras. Med hänsyn till de ej obetydliga kostnaderna för plans upprättande och det dröjsmål, som föranledes av arbetet därmed och som givetvis blir avsevärdare ju större område
som skall planläggas, erfordrar hänsynen till de enskilda sakägarna, att frågan ägnas uppmärksamhet.1
Det nu sagda har avseende å frågan om upplåtelse av viss, till gränserna bestämd äggovidd, men däremot icke i fråga om utbrytning av viss kvotdel av fastighet. Efter upphävandet av 1881 års hemmansklyvningsförordning har enligt hittills gällande rätt icke funnits någon begränsning av rätten att klyva en fastighet ihuru små delar som helst, varigenom många gånger en för jordbruket skadlig fastighetssplittring kommit till stånd. För att förhindra en uppdelning av jorden, som icke tillfredsställer anspråken på en sund jorddelning, stadgas i nya lagen (1 kap. 8 §) vissa förutsättningar för skifte. Beträffande odelat skifteslag2 fordras sålunda för skifte, att för en var delägare kan utläggas ägolott, som med avseende å storlek och beskaffenhet samt med hänsyn jämväl till övriga föreliggande förhållanden prövas kunna på varaktigt sätterhålla ändamålsenlig användning såsom särskild fastighet eller, där skifteslaget utgör samfällighet för två eller flera ursprungliga skifteslag, tillsammans med den fastighet, till vilken den lägges. Nu ifrågavarande stadgande avser dock ej att utgöra hinder för utbrytning av lotter, som delägare på grund av sämjedelning hävdat redan före den 1 januari 1928. Kan ägolott utläggas allenast för sökanden till förrättningen eller, jämte honom, viss eller vissa delägare, må jämväl skifte kunna äga rum, för såvitt de å andra ännu omförmälda delägare belöpande andelar kunna utläggas i gemensam ägolott av beskaffenhet, varom ovan sagts. Är skifteslag delat genom hittills såsom orubblig ansedd delning, må omskifte ej ske, såvida ej, jämte andra förutsättningar, skifteslagets ägor genom det nya skiftet kunna erhålla en för deras skötsel lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större avkastning och högre värde (1 kap. 11 §)3.
LAGA SKIFTE.
Vad först angår förutsättningarna för erhållande av laga skifte, så avser den nya jorddelningslagen förhindra, att onyttiga och ändamålslösa delningar komma till stånd. Men är så fallet, att en äldre delning är mindre lämplig, så låter ej lagen formella bestämmelser lägga oöverstigliga hinder i vägen för ett ur saklig synpunkt önskvärt omskifte. Med hänsyn härtill harå ena sidan det ovillkorliga skiftesvitsordet avskaffats. Å andra sidan hava bestämmelserna om vissa delningars orubblighet fått förfalla och ersatts med krav på viss anslutning från delägarnas sida i yrkandet på skifte. Därjämte har rätten att påkalla skifte utsträckts till åtskilliga s. k. arealägare.
I sistnämnda hänseende innehåller sålunda jorddelningslagenden nyhet, att rätt att påkalla skifte kan tillkomma även ägare av för alltid avsöndrad lägenhet samt av utjord eller urfjäll, som lyder under hemman i annat skifteslag. Förutsättning härför är emellertid bl. a., att lägenhetens, utjordens eller urfjällens ägor hava spridd belägenhet (även andra begränsningar, se 1 kap. 9 och 12 §§). Uppmärksammas bör, att »skiftesvitsord» enligt 1 kap. 9 § icke tillkommer ägare av avstyckad fastighet.1 Ägare av avsöndrad lägenhet har ej skiftesvitsord, när fråga ärom skifte blott å stamfastigheten, detta beroende på att vid sådant skifte det avsöndrade området ej tillhör skifteslaget (1 kap. 2 § 3 punkten andra stycket).
I detta sammanhang bör erinras om 12 § i promulgationslagen, däri stadgas skiftesvitsord under vissa förutsättningar för den, som innehar andel för viss fastighet i oskift mark.
Vidare tillkommer, i motsats mot vad hittills gällt, befogenhet att påyrka skifte den som ensam äger helt skifteslag. Förutsättning därför är emellertid ifråga om odelat skifteslag, att detsamma består av två eller flera jordeboksenheter eller delar av sådana (1 kap. 8 §).
Angående rätt att påkalla skifte se i övrigt 1 kap. 17 §.
Såsom redan nämnts har äldre rätts ståndpunkt i fråga om
orubbligheten av vissa skiften frånträtts. För att skifteslag, som delats genom hittills såsom orubblig ansedd delning (se 1 kap.11 § samt 10 § första stycket sista punkten), skall kunna underkastas laga skifte fordras emellertid, att i framställt yrkande däromena sig jordägare, som inom skifteslaget äga jordbruksfastigheter, vars sammanlagda värde enligt senast verkställda fastighetstaxering motsvarar mera än hälften av summan av taxeringsvärdena å skifteslagets samtliga jordbruksfastigheter, och tillika enligt senast upprättade mantalslängd eller eljest tillgängliga upplysningar till antalet utgöra minst hälften av ägarna avdylika fastigheter inom skifteslaget.
I ett fall kan dock komma att fordras enhällighet för skifte, nämligen då fråga är om skifte å sådan gemensamhetsskog, som avsatts enligt nya lagen (se 1 kap. 13 §).
Däremot ha uppställts vissa villkor för skiftes erhållande. För att laga skifte skall få äga rum å primärt eller sekundärt skifteslag, som ej förut delats genom lantmäteriförrättning1, ställas såsom förut nämnts vissa krav på möjligheten att åvägabringa en ändamålsenlig delning (1 kap. 8 §).
Har skifteslag delats genom tegskifte eller storskifte eller klyvning enligt 94 § skiftesstadgan, finnes från det allmännas sida ingen anledning att motsätta sig omdelning. Sådan skall därför utan vidare komma till stånd, därest ej någon delägare yrkar, att vid den tidigare delningen skall förbliva. Framställes sådant yrkande, må skifte ej företagas, med mindre det befinnes, att skifteslagets ägor genom skiftet kunna erhålla en förderas skötsel lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större avkastning och högre värde samt att skiftet för delägarna i allmänhet kommer att medföra fördelar, som väsentligen överväga de av skiftet följande kostnader och olägenheter (1 kap. 10 §). Därest vid skiftet uppkommer fråga omklyvning av en vid den äldre delningen utlagd lott, skola gällade allmänna villkoren för delning av oskiftad jord (1 kap.15 §).
Därest skifteslag undergått delning, vilken hittills ansetts så
som orubblig (jmfr 1 kap. 11 § samt 10 § första stycket sistapunkten), må, även om skiftet ej bestrides eller t. o. m. samtliga delägare enas i yrkande om skifte, detsamma dock icke komma till stånd med mindre nyssnämnda förutsättningar äro för handen. Om i dylikt fall all skifteslagets mark är i enägares hand må skifte ej heller äga rum, med mindre det prövas böra komma till stånd med hänsyn till behovet och möjligheten av förbättrad ägoanordning (1 kap. 11 §).
Villkor för skifte av samfällighet är att skiftet prövas utan någon delägares förfång medföra fördelar, vilka överväga olägenheterna av skiftet och de med förrättningen förenade kostnader (1 kap. 13 §). Kan dylikt skifteslags mark icke lämpligen fördelas mellan alla delägarna, må den skiftas mellan några av dem eller i sin helhet tilldelas en delägare mot vederlag, som tillägges de övriga delägarna genom jämkning av de ägolotter, för vilka skifteslaget utgör samfällighet. Under vissa förutsättningar må vederlaget utgå i penningar i stället för jord (1 kap.18 §).
För skifte av gemensamhetsskog gälla särskilda bestämmelser (1 kap. 13 §).
Utöver vad ovan nämnts gäller ifråga om skifte å fastighet, som ägnar sig till byggnadsplats eller vars värde till huvudsaklig del består i strömfall, fiske eller annan dylik förmån eller i byggnader och andra anläggningar, att sådant skifte icke mot delägares bestridande må äga rum med mindre det finnes uppenbart, att skiftet icke länder honom till förfång (1 kap.14 §).1
Frågan huruvida förutsättningarna för skifte äro för handen skall prövas och i första hand avgöras av förrättningsmännen (4 kap. 2 §).
Av synnerlig betydelse äro de ökade möjligheterna att givaskifte lämplig omfattning, varken större eller mindre, än som erfordras för vinnande av syftet med detsamma.
Härvid bör till en början erinras om begreppet skifteslag. I skiftesstadgan finnes ej uttryckligen angivet vad som förstås med skifteslag; enligt jorddelningslagen indelas skifteslagen i
tre grupper, som för korthetens skull kunna angivas såsom primära skifteslag (by, enstaka hemman; se 1 kap. 2 § punkt 1),sekundära skifteslag (vid tidigare delning utbrutna ägolotter,avsöndringar m. m.; se 1 kap. 2 § punkt 2) och samfälligheter (1 kap. 2 § punkt 3). Att särskild indelning i skifteslag kanäga rum, stadgas i 1 kap. 3 §. Med avseende å vid tidigaredelning oskiftade områden bör i detta sammanhang erinras om bestämmelsen i 1 kap. 6 § att, där fråga är om vattentäckta områden, dessa såsom regel icke vart för sig utan allenast tillsammans utgöra ett skifteslag.
Den nya jorddelningslagen medger möjlighet att uppdela ett skifteslag i flera, sammanföra flera skifteslag, vilka skola undergå laga skifte, till ett, eller sammanföra områden av olika skifteslag, vilka skola undergå laga skifte, till ett (1 kap. 4 §).
Framhållas må även, att om vattentäckt område redan är delat och laga skifte sedan sker av stranden, vattenområdet eller del därav må intagas i skiftet, därest så erfordras för vinnande av lämplig ägoanordning och syftet ej kan vinnas genom ägoutbyte, samt att, om vattentäckt område skiftas, mindre holmar, skär eller strandområden, som äro gemensamma för delägarna i det vattentäckta området, skola i erforderlig omfattning intagas i skiftet (1 kap. 6 §). Och hava förut sanka eller vattentäckta ägor, vilka tidigare varit delade, blivit torrlagda genom sjösänkning eller liknande företag, finnes under vissa förutsättningar (1 kap. 16 §) möjlighet att företaga omskifte å dessa ägor för sig eller tillika med annan i sammanhang därmed liggande mark (1 kap. 7 §). Tillhör den torrlagda marken olika skifteslag, uppkommer fråga om tillämpning jämväl av 1 kap. 4 § 3.
Skifteslagets omfång bestämmes av förrättningsmännen efter utredning rörande äldre delningar och andra förhållanden, som äro av betydelse för frågan.1 Rent principiellt sett torde beslutet om skifteslagets omfång böra föregå beslutet om tillståndtill skiftet (4 kap. 2 §). I verkligheten torde dock dessa frågors avgörande komma att sammanfalla.
Såsom huvudregel gäller, att i förrättningen skall ingå allskifteslagets mark och således även vattentäckta områden (vilka
dock ej kunna undantagas för gemensamt ändamål). Genom skifte av sådant område varder jämväl fisket fördelat, där ej med tillämpning av nya lagen annorlunda bestämmes (1 kap.5 §).
Emellertid kan viss delägare befrias från att ingå i skifte. Har han vid tidigare delning (se närmare 1 kap. 20 §) erhållit alla sina ägor i så lämplig anordning, att genom nytt skifte mot kostnaden svarande nytta icke kan beredas honom, vare han nämligen ej skyldig ingå i skifte annat än i den mån sådant erfordras för att övriga delägare skola erhålla så lämplig och redig ägo anordning, som belägenheten medgiver. Tidigare har nämnts, att skifte kan begränsas att avse utbrytning av ägolott för blott sökanden eller jämte honom för viss eller vissa delägare (1 kap. 8 §).
Frågan huruvida delägare bör befrias från skyldighet att ingå i skiftet rörer visserligen ej direkt spörsmålet om skifteslagets omfång — sådan delägare tillhör fortfarande skifteslaget —men bör lämpligast behandlas i samband därmed, då ju saken har betydelse för förrättningsmännens prövning huruvida skiftet må komma till stånd. Understundom torde dock vara omöjligt att tidigare än i samband med skiftesläggningen träffa etta vgörande i saken.
Slutligen må i detta sammanhang erinras om den genomstadgandet i 10 kap. 8 § öppnade möjlighet att utesluta vissa ägor från delning (alltså ej undantag för gemensamt behov).1
Med avseende å frågan om rätten att nyttja skifteslagets ägorunder laga skifte må till en början erinras om den nyhet i formellt avseende, som består däri, att tillämpligheten av nya jorddelningslagens bestämmelser i ämnet icke gjorts beroende av något av myndighet utfärdat förbud, utan att desamma automatiskt träda i tillämpning.
I sakligt avseende innebära bestämmelserna möjlighet att utan hinder av skiftet utnyttja skogstillgångar och torvmossar (ej blott bränntorvmossar) i vidsträcktare grad än förut varit fallet.
När skifte blivit börjat skall tills vidare gälla, att avverkning av samfälld skog inom skifteslaget icke får ske samt att i
övrigt skog och torvmosse må nyttjas allenast till husbehov (5 kap. 3 §).
Hava förrättningsmän i utlåtande meddelat tillstånd till skifte, skall ofördröjligen bestämmas huru skog eller torvmosse må nyttjas under skiftet (5 kap. 2 §). Med avseende å det sakliga innehållet av dylika bestämmelser finnes i lagen icke stadgat annat, än att desamma icke må strida mot vad i lag eller särskild författning finnes föreskrivet angående skogens vård samt ej innefatta medgivande till nyttjande av torvmosse till avsalu annat än i den mån sådant kan ske utan någon delägares förfång. De behöva ej ovillkorligen avse hela tiden för skiftet. Det torde sålunda böra stå delägarna öppet att begränsa tiden för giltigheten av en överenskommelse för att sedan på nytt taga upp frågan.
Sedan uppskattning skett, gälla dock vissa föreskrifter till förhindrande av sådan avverkning av skog eller torv att riktigheten av ifrågakommande likvider äventyras (se närmare 5 kap.4 §).
Meddelade bestämmelser upphöra att gälla, då de nya lotterna tillträtts (5 kap. 2 §), där ej med bestämmande av likvid skall anstå till efter skiftet. I sådant fall skall i tillämpliga delar gälla vad ovan nämnts, intill dess förrättning för berörda ändamål blivit fastställd genom laga kraft ägande beslut (se 5 kap.7 §).
I fråga om bortförande av matjord m. m. stadgas att, efter verkställd gradering av de ägor, som skola skiftas, och intill dess de nya lotterna tillträtts, delägare ej må bortföra matjord eller genom vanhävd försämra jorden (5 kap. 1 §). Förbudet i hittills gällande rätt mot vissa speciella former av missbruk utav jorden har sålunda ersatts med föreskrift av mera allmänt innehåll.
Vad angår frågan om bestämmande av gränserna kring skifteslaget, så har erfarenheten visat, att det i författningarna angående laga skifte införda medgivandet, att skifte under vissa omständigheter finge ske utan fullständig rågångsförrättning, verkat mindre gynnsamt för skiftesväsendet. Understundom har inträffat, att skillnadslinje, som vid laga skifte ansetts såsom lagligen bestämd rågång, sedermera befunnits icke hava varit riktig.
Till förekommande av ofullständig behandling av rågångsfrågor för framtiden stadgas i 7 kap. 1 § att vid skifte sammanträde med rågrannar städse skall hållas. Förfarandet skall tilllämpas även vid delning av exempelvis avsöndrad lägenhet.
Vid avstyckning däremot skall bestämmande av gräns motfastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, icke äga rum, där det ej påfordras å någondera sidan eller av lantmätaren aktas nödigt.
Med avseende å sättet för gränsfrågans behandling skiljes i lagen på tre fall, nämligen att rågång är i laga ordning bestämd och ostridig (7 kap. 2 §); att rågången väl är bestämd men icke ostridig (7 kap. 3 §); samt att någon i laga ordning bestämd rågång ej finnes (7 kap. 4 §).
I förstnämnda fallet, varmed jämställes, att beträffande rågången framställd anmärkning uppenbarligen saknar fog, erfordras endast att förfallna råmärken iståndsättas och nya sådana i händelse av behov utsättas.
I båda de övriga fallen skola förrättningsmännen söka åvägabringa förening; och i båda fallen gäller enligt nya lagen, att om ej förening träffas förrättningsmännen skola pröva rågångenssträckning och giva beslut därom. Föreningsrätten är i fall, varom i 7 kap. 3 § sägs, ej begränsad till någon av de »upptagna och beskrivna linjerna», utan kan även avse en annan linje med huvudsaklig sträckning mellan dessa. Innan förening får underskrivas, skall den sträckning, densamma avser, vara utstakad påmarken.
En annan nyhet är, att rågång skall slutligen utmärkas på marken först sedan densammas sträckning blivit slutligen bestämd. 1
Tvekan har rått huruvida dylikt utmärkande är att anse såsom en ny förrättning, beträffande vilken skulle meddelas särskild fullföljdshänvisning. Lantmäteristyrelsen har för sin del givit uttryck åt den uppfattningen, att detsamma blott är att betrakta såsom en verkställighetsåtgärd, om vars företagande sakägarna dock böra på lämpligt sätt i god tid förut underrättas. 2
Vad här sagts om rågång gäller även annan gräns (7 kap. 7 §); däremot icke sådan gränslinje, som tillskapas genom självaförrättningen.1
Möjligheterna till ägoutbyte ha väsentligen utvidgats.
Tidigare fanns intet annat medel än ägoutbyte att åstadkomma ägoreglering mellan skilda skifteslag. Rätten att sammanföra ägor från olika skifteslag i gemensamt skifte kan visserligen synas medföra en minskning av ägoutbytesinstitutets betydelse. Så är dock icke fallet. Dylikt gemensamt skifte är nämligen avsett att råda bot på sådan mera vitt gående ägoblandning, som ej kan undanröjas genom ägoutbyte. För smärre oregelbundenheters undanröjande blir denna utväg för obekväm och dyrbar.
Möjligheterna att företaga tvångsägoutbyte ha väsentligen ökats (8 kap. 1 §). Därvid må till en början erinras om att dylikt ägoutbyte ej längre är beroende av å någondera sidan därom framställt yrkande. Ej heller är det inskränkt till de s. k. primära skifteslagen utan kan ske utan hinder därav, att därigenom sker rubbning i fastställd eller eljest gällande lantmäteriförrättning.
De olika fall, vid vilka tvångsägoutbyte kan ifrågakomma, äro a) för rätande av rågång eller annan fastighetsgräns, b) för upphävande av ägoblandning mellan olika skifteslag, c) för vinnande av lämplig ägoanordning vid skifte av strand när det vattentäckta området förut är delat (se även 1 kap. 6 § tredje stycket),d) för sammanförande av spridda och för brukning ogynnsamt belägna ägor, som höra till en för alltid avsöndrad lägenhet så ock till utjord eller urfjäll under hemman i annat skifteslag (se även 1 kap. 9 §), e) för möjliggörande av ändamålsenligt brukande av förut sanka eller vattentäckta ägor, som blivit torrlagda genom sjösänkning eller annat större torrläggningsföretag (1 kap. 7 och 16 §§).
Även med avseende å sättet för ägoutbytes genomförande hava möjligheterna ökats. Sålunda må s. k. dubbelt ägoutbyte ägarum. (Exempel: hemmanet A, som erhåller ett inom dess ägovälde beläget, hemmanet C tillhörigt jordområde, lämnar vederlag därför till det mellanliggande hemmanet B, som i sin ordning avstår motsvarande jord till hemmanet C). Likaså må
ägoutbyte verkställas utan hinder därav, att det innebär överflyttning av en fastighets hela ägovälde. Och en skillnad i uppskattningsinnehållet av de till utbyte avsedda ägorna behöver icke ovillkorligen hindra utbytet. Om nämligen skillnaden i uppskattningsinnehållet mellan de ägor, som skola utbytas mot varandra, icke uppgår till mera än två procent av den fastighet, varifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas, må vederlag för skillnaden utgå i penningar (8 kap. 2 §). Frångår jord genom ägoutbyte vissa ägolotter iredan skiftat skifteslag, skall vederlagsjorden fördelas i samband med ägoutbytet (ang. reglerna härför, se 8 kap. 3 §).
Genom förening kan ägoutbyte jämväl i andra fall komma till stånd. I vissa fall fordras härför inteckningshavares samtycke (se härom närmare 8 kap. 4 §).
Område, som ingår i tomtindelning, må ej ingå i ägoutbyte i vidare mån, än såvitt tomtindelningens genomförande därigenom befrämjas (8 kap. 6 §).
Ifråga om utbyte av ägor, som höra till skilda socknar eller andra förvaltningsområden, lämnas särskilda bestämmelser (se 8 kap. 7 §).
I sakens natur ligger, att bestämmelserna om delningsgrund ej innehålla några betydande sakliga nyheter.
Vid delning av skifteslag, som bildats genom sammanförande av två eller flera skifteslag eller områden av olika skifteslag, skall givetvis innehavet gälla som delningsgrund såvitt angår förhållandet mellan de olika skifteslagen eller delar därav (9kap. 5 §).
Vad angår frågan om delningsgrunden inom ett och sammaursprungliga skifteslag, må till en början erinras om det i praktiken numera tämligen betydelselösa stadgandet, att innehavenligt tegskifte i viss utsträckning kan fastställas såsom delningsgrund (9 kap. 2 §). Viktigare är, att rättigheten att åtnjuta ägor enligt sämjedelningsinnehav väsentligen inskränkts (9 kap.
3 §). Innehav enligt sämjedelning, som kommit till stånd sedan nya jorddelninglagen trätt i kraft, torde aldrig kunna komma att utgöra delningsgrund.
Blott i det fall att delägare, innan lagen trätt i kraft, avoskifto i kärr, mosse eller annan oländig mark gjort odling med övriga delägares tillstånd (varmed jämställes, att odlingen
är så gammal, att underrättelse saknas om hur den tillkommit), äger han behålla marken eller njuta fullt vederlag i annan jord. Har någon eljest å oskiftad mark verkställt uppodling, skall densamma gå in i skiftet, men innehavaren skall, om ej uppodlingen skett mot delägares bestridande, njuta ersättning för odlingsarbetet.
Den i 76 § skiftesstadgan föreskrivna normen för utbrytning av skogsfång och mulbetesservitut har icke bibehållits, utan skall i vederlag för dylika och andra liknande servitutsrättigheter utbrytas eller avsättas så stort område, som med hänsyn till omfattningen av den servitutsberättigades och fastighetsägarens rätt att förfoga över den naturtillgång, rättigheten avser, efter prövning i varje särskilt fall finnes svara mot den förmån, rättigheten innebär. Där för visst fall särskild grund för beräkningen är bestämd, skall den dock lända till efterrättelse (9 kap. 7 §).
Med avseende å den formella behandlingen bör uppmärksammas, att beslutanderätten i första hand tillkommer förrättningsmännen (ej såsom förut i visst fall ägodelningsrätten) med den modifikation, som föranledes av delägarnas föreningsrätt enligt 9 kap. 3 och 7 §§.
Med avseende å frågan om undantag för delägarnas gemensamma räkning må främst erinras om de nya möjligheterna att få mark avsatt såsom gemensamhetsskog1 (10 kap. 5 §). Dylik skog kan avsättas såsom gemensam för hela skifteslaget eller allenast vissa delägare. Sådant avsättande kan komma till stånd dels på grund av förrättningsmännens beslut dels genom förening mellan vederbörande delägare. Förutsättning i förra fallet är bland annat, att skogsmarken är samfälld, varmed jämställes oskiftad skogsmark, som undergått sämjedelning först efter den 1 januari 1928 (10 kap. 5 §). Även i övrigt göres i lagen vissa begränsningar i fråga om förrättningsmännens befogenhet att besluta om avsättande av gemensamhetsskog (se närmare 5 §). I fråga om delägares föreningsrätt gäller allenast den inskränkning, att där fråga är om samfälld eller efter den 1 januari 1928 sämjedelad skogsmark, förening i saken ej må komma
till stånd, innan det blivit avgjort, att den ifrågavarande skogsmarken icke skall jämlikt beslut av förrättningsmännen avsättas till eller ingå i gemensamhetsskog.
Finnes inom skifteslaget samfällt strömfall, skall detsamma med nödigt utmål undantagas för gemensam räkning, där det kan ske utan någon delägares förfång. Annat vattentäckt område, som är för delägarna samfällt, må ock avsättas såsom för dem gemensamt, där sådant prövas för delägarna i allmänhet medföra nytta och kunna ske utan förfång för någon av dem (3 §). Under i huvudsak enahanda förutsättning må, vid skifte av vattentäckt område, fisket, där det ej förut delats, undantagas såsom för delägarna gemensamt (10 kap. 7 §). Särskild delning å sålunda undantaget fiske må sedermera icke äga rum (20 kap. 8 §). Annorlunda däremot om fiske med stöd av äldre bestämmelser ej intagits i delningen av vattentäckt område eller utgör särskild fastighet. I sådant fall må delning av fisket ägarum, om det kan ske utan någon delägares förfång.
Vidare medgives att under vissa förutsättningar utesluta äga från delning (10 kap. 8 §). Skälen härför kunna vara av två helt skilda slag. Dels kan ett områdes beskaffenhet eller läge vara sådant, att en tillförlitlig uppskattning icke är möjlig, exempelvis i fråga om utdikningslägenheter, vilkas värde efter torrläggningen icke låter i förväg beräkna sig, eller områden med ovisst tomtvärde, och dels kan ett område (exempelvis kalfjälli Norrland) hava så lågt värde, att skifteskostnaderna ej stå i rimlig proportion därtill.
Med avseende å undantag för övriga ändamål lämnas i 1 § bestämmelser om de ändamål, vilka skola tillgodoses, varjämte enligt 2 § lämnas möjlighet att, om hinder för lämplig och redig skiftesläggning icke därigenom förorsakas, tillgodose jämväl annat, samtliga eller vissa skiftesdelägares gemensamma behov genom undantag av mark. Från förut gällande rätt förete bestämmelserna den olikhet, dels att något ökad frihet vunnit s att tillgodose varjehanda behov genom undantag och dels att, under det hittills delägarnas gemensamma behov för liknande ändamål åtminstone i regel skulle tillgodoses genom undantag av bestämda områden, den nya lagen lämnar anvisning på att såsom en därmed likställd utväg ordna saken genom bildandet av servitut. I ett avseende, nämligen i fråga om
framdragande av avloppsdike, torde dock alltid mark böra avsättas1.
Bestämmelserna om bildandet av servitut återfinnas i 9 §.
Bland övriga nyheter må erinras, att i protokollet över förrättningen samt, såvitt lämpligen kan ske, jämväl å kartan till förrättningen skall angivas område för servituts utövande (10 kap. 9 §) samt att, om vid laga skifte utmål undantages för anläggning av nya vägar för skiftesdelägarnas behov eller för omläggning eller förbättring av redan befintliga vägar, tid skall bestämmas, inom vilken vägarbetet skall vara utfört (10 kap. 10 §).
Även bestämmelserna om kostnadsfördelning för vägarbeten (10 §) torde innebära en avvikelse från vad hittills gällt (jmfr förordningen den 29 januari 1850).
Med avseende å urskiljande av in- och avrösningsjord innehåller jorddelningslagen den nyhet (11 kap. 1 §), att impedimentsbegreppet uteslutits. Vad som ej skall anses såsom inrösningsjord, räknas som avrösningsjord (dit även tomt kan komma att räknas).
Graderingen skall såsom hittills ske genom åsättandet av olika jämförelsetal och icke i penningar; dock skall, med hänsyn till den ersättning i penningar, som i vissa fall kan komma ifråga2, värde i penningar åsättas uppskattad enhet av jorden (11 kap.2 §). Frihet finnes att välja mellan serie- och separatgradering. Väljes den senare, skall dock fastslås ett jämförelsetal, som anger det inbördes förhållandet emellan uppskattad enhet inrösnings- och avrösningsjord. Äldre gradering kan följas efter undersökning av dess beskaffenhet (11 kap. 5 §).
Om skifteslagets samtliga ägor hava högre värde i något avseende, som ej har samband med ägans tjänlighet för jordbruk (t. ex. såsom byggnads- eller upplagsplats), så skall graderingen ske med hänsyn till sådant värde. Förutsättning härför är alltså, att det finnes en enhetlig jämförelsegrund, eller med andra ord att det är i samma avseende, som ägorna hava mervärde (11 kap.
2 §). Därest någon äga lämpar sig för dylikt särskilt ändamål och dess värde i sådant avseende är högre än ägans värde ur den synpunkt, som varit bestämmande vid graderingen, skall, där ej överenskommelse kan träffas, det överskjutande värdet särskilt uppskattas i penningar (11 kap. 3 §). Om alltså vissa delar av ett skifteslag blott ha jordbruksvärde, andra däremot även tomtvärde, skall graderingen ske ur jordbrukssynpunkt men tilläggsvärde i penningar beräknas för tomtmarken. Har hela skifteslaget tomtvärde, som ligger högre än jordbruksvärdet, sker graderingen med hänsyn till tomtvärdet, varjämte uppskattning i penningar sker för det överskjutande värde, som någon äga kan hava, exempelvis såsom stenbrott.
Mark, som uteslutits från delningen eller förklarats ej skola ingå i skiftet eller undantagits för gemensamt ändamål, behöver ej göras till föremål för gradering i vidare mån än som erfordras för skiftets riktiga verkställande (11 kap. 2 §).
Närmare bestämmelser i ämnet återfinnas i Kungl. Maj:ts kungörelse den 25 november 1927 (nr 417). Beträffande innehållet i denna kungörelse må omnämnas, att en noggrannare uppskattning först skall verkställas av ett fåtal ägotyper, varefter gradering av övriga ägofigurer sker genom jämförelse med de sålunda utvalda ägotyperna.
I fråga om skiftesläggning möter den olikhet mot skiftesstadgan, att dennas detaljbestämmelser angående ägoskiftens form utbytts mot allmänt hållna normer (13 kap. 4—6 §§).
En nyhet i sakligt avseende är, att om det för vinnande av lämplig skiftesläggning är av synnerlig vikt, att till ägolott lägges visst, av fastighets- eller andra ägogränser, vägar, större diken eller varaktiga naturliga skillnader begränsat område, må, utan hinder därav att detta område ensamt eller tillsammans med andra till ägolotten lagda ägor icke jämnt svarar mot vad ägolotten enligt delningsgrund har att bekomma, området likväl tilldelas ägolotten under förutsättning att den avvikelse från det envar ägolott tillkommande ägobelopp, som därigenom uppkommer, icke överstiger två procent av samma belopp och sådan avvikelse icke länder delägare till förfång. Gottgörelse för minskning i ägovälde, som delägare sålunda får vidkännas, utgår i penningar (13 kap. 2 §).
Nya jorddelningslagen inskärper liksom skiftesstadgan vikten av att minsta möjliga antal skiften utlägges (13 kap. 7 §). Däremot har icke bibehållits föreskriften om skyldighet att underställa ägodelningsrätt fråga om utläggande av flera än tre, respektive fyra skiften1. Denna eftergift torde vara mera skenbar än verklig. En förrättning, därvid utan vägande skäl utlagtsså många skiften, att skiftesplanen i händelse av underställning ej skulle hava godkänts av ägodelningsrätten, lärer ej godkännas vid fastställelseprövningen utan återförvisas till förnyad handläggning. Borttagandet av underställningsskyldigheten torde därför ej böra betraktas annat än som avsedd att undanröjaden anledning till tidsutdräkt och kostnad, som särskilt underställningsförfarande i regel innebär.
I samband med frågan om ägoskiftenas antal torde böra erinras om bestämmelsen i 10 kap. 4 § angående rätt för delägare att under vissa förutsättningar få behålla strömfall, fiske,torvmosse, stenbrott eller annan sådan särskild lägenhet, som ej utgör fastighet för sig. Det markområde, som i dylikt fall tillägges delägaren såsom utmål, skall ej inräknas i det antal ägoskiften, som utlägges för hans ägolott (men däremot givetvis avräknas å denna).
Utflyttningstvånget anknytes ej till spörsmålet om därigenom ägoskiftenas antal kan fixeras under en viss siffra, utan olika synpunkter skola vägas mot varandra, och endast därest de fördelar, som av utflyttningen vinnas, med hänsyn till brukningsförhållandena inom skifteslaget prövas vara av större betydelse än de med nämnda åtgärd förenade kostnader, skall utflyttning ske i den utsträckning sådan prövas nödig (13 kap. 16 §). Vid avgörande av frågan om vilken delägare som skall utflytta, skall hänsyn tagas ej blott till att lämpligt skifte befordras utan även till att utflyttningskostnaderna icke uppgå till oskäligt belopp. Delägare må ej förpliktas utflytta, där utflyttningen prövas för honom medföra hinder i hans näring eller eljest lända honom till förfång. Enligt lagrådets uttalande bör härmed avses delägares huvudsakliga näring, såatt icke varje yrkesutövning, som vid sidan av jordbruket kan bedrivas av en delägare eller måhända av hans hustru, bör tillmätas väsentlig betydelse för prövning av utflyttningsfrågan.
Ej heller får hindret vara rent tillfälligt eller hänförligt till sådana olägenheter, som mer eller mindre äro förenade med varje flyttning. I anslutning härtill erinrade lagrådet, att stadgandets tillämpning i allt fall ej bleve allt för kringskuret. Utflyttning torde nämligen icke ifrågasättas för sådana fastigheter, där det väsentliga värdet låge i den bebyggda tomten, vilket torde vara det vanliga, då ägaren ägnade sig åt något särskilt näringsfång. Vinsten ur skiftessynpunkt av en utflyttning vore i dylikt fall ringa och kunde i ingen mån uppväga den därmed förenade kostnaden.
Med avseende å frågan vilka ägolotter som skola utläggas, så gäller såsom huvudregel enligt nya lagen, att för varje särskilt jordregisternummer skall utläggas en ägolott (13 kap. 11 §). Det är alltså icke längre tillåtet att för en delägare, vilken inom ett och samma hemmansnummer innehar två eller flera under särskilda jordregisternummer upptagna, vid skifte utbrutnafastigheter eller delar av sådana, utlägga en enda ägolott, utan så är att sammanläggning kommer till stånd i samband med skiftet. Genom att lägga indelningen i registerfastigheter till grund för skiftet har avsetts att trygga ordning och reda i fastighetsförhållandena och därigenom även inteckningshavares rätt.
Innehar en delägare ägor under flera jordregisternummer, vare han berättigad att få de särskilda ägolotterna lagda intill varandra, om lämpligt skifte för övriga delägare ej hindras därav (14 §). Förutsättning är sålunda ej längre att ägorna tillhöra ett och samma hemmansnummer.
Två eller flera delägare i en under ett och samma jordregisternummer upptagen fastighet kunna enligt nya lagen få sina ägor utlagda i en gemensam ägolott. (Förutsättningarna härför angivas i 13 kap. 11 § jämförd med 1 kap. 8 och 15 §§ samt 13 kap. 12—14 §§.) Förut har detta ej varit tillåtet för delägare, som ägt var sina bestämda skatte- eller andelstal.
Vid skifte av ägor, som utgöra samfällighet för vid en och samma laga delningsförrättning utbrutna ägolotter, skall skiftet ske i anslutning till den vid berörda förrättning tillkomna indelning. Har någon av ägolotterna själv undergått särskild delning, skall vad av samfälligheten belöper å ägolotten i sin ordning utskiftas mellan de lotter, i vilka den sålunda uppdelats. Från dessa regler vid skifte av samfällighet kan ifrågakomma undantag
därutinnan att dels på flera jordregisternummer belöpande andelar på vederbörande delägares begäran kunna utläggas i en gemensam ägolott (13 kap. 13 och 14 §§) och dels ägolott, som varit föremål för sekundär delning, kan komma att få sin andel i samfälligheten utbruten i ett sammanhang (13 kap. 12 §).
Därest vid skifte skall utbrytas ägovälde, som enligt åtkomsthandlingen är att anse såsom upplåtet som visst till gränserna bestämt område, må väl däremot svarande ägolott utläggas omedelbart vid skiftet men allenast under förutsättning att motområdets avskiljande icke möter hinder i vad uti 19 kap. stadgas angående avstyckning.1
I samband med frågan om skiftesläggningen må erinras därom, att servitut, som består i rätt till skogsfång eller mulbete, skall vid skifte å det skifteslag, vartill den tjänande fastigheten hör, utbrytas på yrkande av ägaren till någondera fastigheten, där det kan ske utan förfång. Består servitutet i rättighet att fiska eller att taga torv, sten, sand, grus, lera eller dylikt, må det kunna utbrytas allenast på yrkande av ägaren till den tjänande fastigheten. Har servitut, som utbrytes, varit gällande av ålder eller har det tillkommit i sammanhang med laga delning eller genom avtal i samband med tillkomsten av den berättigade fastigheten, skall vederlaget anses utgöra del av denna fastighet. Har servitutet eljest tillkommit genom avtal, skall vederlaget utläggas såsom avstyckad ägovidd från den tjänande fastigheten (1 kap. 21 §).
Den i hittills gällande rätt medgivna möjlighet till förflyttning av servitut har bibehållits (13 kap. 9 §); dylik förflyttning är ej beroende på yrkande av delägare.
Med avseende å huru förfaras skall med avsöndring för visstid eller för livstid stadgas i 13 kap. 10 § i huvudsak vad som hittills gällt enligt 83 § skiftesstadgan.
Vad angår frågan om ersättningar mellan skiftesdelägare, så innebära de nya bestämmelserna om utflyttningskostnad ingen saklig nyhet. I regel har emellertid sådan kostnad hittills fördelats efter ägobelopp och avvikelse därifrån har skett endast i sällsynta undantagsfall. Den ordalydelse, som givits åt bestämmelsen i nya lagen (14 kap. 1 §), torde föranleda att vid kostnads-
fördelningen större uppmärksamhet ägnas frågan om den nytta, som varje delägare vinner av utflyttningen. Hittills ha i skifteslagstiftningen saknats bestämmelser om huru förfaras skall, när byggnader, som skola flyttas, gemensamt tillhöra flera ägare, vilka erhålla var sin ägolott utbruten. Enligt nya lagen (14 kap. 4 §) åligger det förrättningsmännen att söka få en överenskommelse till stånd, men kunna delägarna ej enas, inträder förrättningsmännens beslutanderätt. Dock må delägare icke åläggas att lösa flera eller större byggnader eller anläggningar, än som tarvas för hans ägolott. Eventuellt skall samäganderättslagen bringas i tillämpning. Vid skifte skall bestämmas inom vilken tid utflyttning skall vara verkställd.
I fråga om inrösningsjorden kan likvid förekomma i följande avseenden: a) för uppodling (såväl när odlingsmark tilldelats ägolott som när uppodlad jord, vilken delägare innehaft utöver vad honom enligt delningsgrunden tillkommer, frångår honom),b) för vanhävd, c) för tillfälligt hävdevärde å ägoområde (exempelvis en väl gödslad åker), d) för påbörjade odlings- och grundförbättringsarbeten och e) för minskad avkastning under den tid, som åtgår till dess ouppodlad eller vanhävdad jord försatts i ett skick, som svarar mot dess gradvärde; och må sådan ersättning kunna utgå även i det fall, att ägovälde blir sammansatt av ägor, som med hänsyn till föregående användning ej kunna omedelbart läggas i sedvanligt bruk (14 kap. 6 §).
Bestämmelserna om odlings-och vanhävdsersättning äro byggda på den s. k. Norrbottensmetoden. Denna kan i korthet uttryckt sägas avse att tillförsäkra delägarna ersättning motsvarande kostnaden för att i fullt odlat skick försätta all den odlingsmark, som han bekommer vid skiftet, detta i motsats till dens. k. Västerbottensmetoden, vars innebörd kan angivas vara att bereda en var delägare ersättning för odling och hävd å mark, som vid skiftet frångår honom. Mot Norrbottensmetoden har anmärkts, att densamma lett till oskäligt höga likvidbelopp, men har detta berott dels på att bland odlingskostnaderna, ehuru med orätt, upptagits även kostnaderna för begödning av marken, dels ock därpå att till odlingsmark hänförts jord medför lågt gradvärde eller vars odlande eljest ej vore ekonomiskt lönande. Dessa och andra misstag äga samband med det sätt, varpå urskiljandet av in- och avrösningsjord samt gradering tidigare verkställts. Även om några farhågor sålunda icke an-
setts behöva hysas mot att för framtiden Norrbottensmetoden tillämpas såsom huvudregel, har dock delägarna beretts möjlighet att, i den mån tredje mans rätt icke äventyras, ingå förening om grunderna för ifrågavarande ersättningars beräknande.
Med avseende å ersättningars närmare beräknande hänvisas till förutnämnda kungörelse den 25 november 1927 (nr 417).
Bestämmelser om skogslikvid meddelas i 14 kap. 8 och 9 §§. Ersättning, vilken skall avse även vidtagna skogskulturåtgärder, skall utgå i penningar, såvida ej för visst fall ersättningens utgörande i naturaförmåner anses medföra avsevärd fördel. Motsvarande skall gälla om torvmosse. Vid likvid in natura må skogsförnödenheter utgöras allenast på det sätt och i den mån avverkning jämlikt för orten gällande föreskrifter angående skogens vård må äga rum.
Såsom redan antytts i samband med omnämnandet av graderingsbestämmelserna, skall ersättning utgå även i det fall, att äga har högre värde ur annan synpunkt än den, som varit bestämmande vid graderingen (se närmare 14 kap. 11 §).
Om ersättning bestämts att utgå för äga hörande till lägenhet, som avsöndrats för viss tid eller livstid, skall enligt nya lagen fördelning av ersättningen mellan jordägaren och lägenhetsinnehavaren äga rum såsom en åtgärd vid skiftet (14 kap.12 §), under det att dylik fördelning hittills varit en sak emellan de båda intressenterna, som i händelse av tvist torde hava tillhört allmän domstols bedömande.
Vidräkning över förekommande likvider skall av lantmätaren upprättas och förfallodag utsättas (eventuellt fördelning å fleraförfallodagar äga rum; se 14 kap. 14 §).
Ränta å fastställda ersättningsbelopp av olika slag lärer tillkomma ersättningsberättigad allenast i den mån med betalning dröjes utöver bestämda förfallodagar.
Hittills har allenast likvid beträffande skog och bränntorvmosse kunnat uppskjutas till efter skiftet. Enligt nya lagen kan så ske med samtliga ovannämnda likvider med undantag av utflyttningskostnad.
Delägarnas rätt att ingå förening i likvid frågor är begränsad i förhållande till vad hittills gällt (14 kap. 4, 6 och 13 §§).
Vad angår tiden för tillträde av de nya ägolotterna, så äro
delägarna såsom förut berättigade att träffa överenskommelse i saken.
Ny är däremot bestämmelsen, att därest klander mot skifte anförts, ägodelningsrätten skall bestämma tid för tillträdet (15 kap. 1 §). Enligt skiftesstadgan gällde härutinnan, att tillträde skulle ske, då skiftet blivit genom laga kraftägandeutslag fastställt, men det är klart att härav kunde utan rimligt skäl föranledas ett långvarigt uppskov. Besvären kunna emellertid avse sådana skiftesåtgärder, som ej påverka skiftesläggningen, och även i övrigt kunna förhållanden föreligga, som tala för att tillträdet sker utan avvaktande av besvärens slutliga prövning.
AVSTYCKNING.
Avstyckningen överensstämmer med ägostyckningsinstitutet därutinnan, att den konstruerats såsom en lantmäteriförrättning, vilken göres till föremål för prövning och fastställelse av skiftesmyndighet. I likhet med vad som gällt om ägostyckning kan avstyckning ske icke blott i samband med upplåtelse av visst jordområde utan jämväl då upplåtelseavtal ej föreligger. Med jordavsöndringen överensstämmer avstyckningen så till vida, som efter avstyckningen en stamfastighet kvarstår såsom bärare av mantalet. Begränsning av rätten till avstyckning att avse högst viss del av fastighetens ägovidd har bibehållits allenast för visst undantagsfall.
Avstyckning kan ske såväl för bildandet av ny fastighet som för avskiljande från en fastighet av område, vilket är avsett att sammanläggas med annan fastighet. I sistnämnda fall är förutsättning för avstyckningen, att sådan sammanläggning må äga rum.
Med avseende å den mark, som kan göras till föremål för avstyckning, bemärkes att avstyckning är tillåten även från mark, som är samfälld för flera fastigheter. Från mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, må avstyckning ske allenast om sämjedelningen kommit till stånd före den 1 januari 1928 och må högst en femtedel av nämnda mark avskiljas genom avstyckningen (19 kap. 2 §). Avstyckning kan ske ej blott från mark, som genom laga delningsåtgärd utbrutits för viss fastighet, utan även från enstaka hemman och för sig bestående lägenhet.
Att för avstyckning uppställas vissa förutsättningar och villkor ur allmän synpunkt har redan tidigare omnämnts.1
Avstyckning av område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål, må ej äga rum, där dess avskiljande skulle komma att medföra väsentligt men för någon av de fastigheter, för vilkas behov området undantagits (19kap. 4 §).
Med avseende å avstycknings verkställande skola de för laga skifte i 2, 3, 6 och 7 kap. samt 18 kap. 3 § första stycket meddelade föreskrifter lända till efterrättelse i den mån ej annorlunda stadgas i 19 kap. Sådana särbestämmelser äro meddelade i fråga om bl. a. dels behörighet att verkställa avstyckning (se sid. 248), dels sättet för förrättnings utlysande, dels biträde av gode män och dels bestämmande av gränser mot närliggande fastigheter.
Bland de i 19 kap. upptagna specialbestämmelser må framhållas, att såväl stamfastigheten som den avstyckade lotten skola äga rätt till nödiga vägar (19 kap. 12 §). Vid avstyckning skall bestämmas om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktigheter i samfälligheter m. m.eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten. Frågan härom får alltså ej lämnas olöst. För visst fall (vid avstyckning för jordbruksändamål; se närmare 19 kap. 12 §) skall avstyckad ägolott alltid erhålla å densamma skäligen belöpande andel i allmänning eller därmed likställd samfällighet. Undantag för gemensamt ändamål kan ske vid avstyckning. Likaså kan därvid servitut bildas samt gemensamhetsskog avsättas. Med avseende å antalet skiften, som må utläggas till fastighet, vilken bildas genom avstyckningen, även som skiftenas form meddelas bestämmelser i 19 kap. 11 §.
Sker avstyckning utan föregående upplåtelse ankommer åfastighetens ägare att, med iakttagande av vad ovan nämnts (och i övrigt är i 19 kap. föreskrivet) bestämma huru avstyckningen skall verkställas (14 §). Är fråga om avstyckning från mark, som är samfälld för flera fastigheter, lärer fordras enighet mellan dessas ägare. Har ägovidd, som skall avstyckas, blivit till annan överlåten, skall avhandlingen läggas till grund för förrättningen. Utöver vad avhandlingen innehåller kunna sakägarna träffa bestämmelser genom förening (15 §).
Lantmätaren skall i avgivet utlåtande meddela besked, huruvida avstyckningen lagligen kan äga rum (19 kap. 16 §).
De i lagen angivna fordringarna å avstyckningskarta innebära, att densamma är mera detaljerad än en avsöndringskarta men kan göras mindre omfattande än en ägostyckningskarta (19 kap. 19 §).
Angående sättet för avstyckningars handläggning m. m. hänvisas i övrigt till lantmäteristyrelsens den 17 november 1927 utfärdade anvisningar och formulär till avstyckningsförrättningar (cirkulärserien nr 1).
ANDRA LANTMÄTERIFÖRRÄTTNINGAR.
Tidigare har redogjorts för de fall, att vid skifte förekomma frågor om bestämmande och utmärkande av rågång eller annan fastighetsgräns, om ägoutbyte, om utbrytning av servitut och omavsättande av mark till gemensamhetsskog. Uti 20 kap. meddelas bestämmelser för de fall, att åtgärder för ovannämnda ändamål förekomma såsom fristående förrättningar. Härvidskola i tillämpliga delar gälla jorddelningslagens förut omförmälda stadganden (se 6 §).
Framhållas må, att förordnande att bestämma och utmärka rågång eller annan fastighetsgräns för lantmätaren medför behörighet att jämväl handlägga i samband därmed uppkommande frågor om ägoutbyte (2 §); att ägoutbyte under vissa förutsättningar jämväl kan komma att äga rum för utbyte av äga, som inom skifteslag undantagits för delägarnas gemensamma behov, mot annan jord inom skifteslaget (1 §); samt att servitutsutbrytning må påfordras av ägaren till den berättigade fastigheten allenast om det visas, att servitut äventyras (3 §).1 Ehuru intet därom säges ligger det i sakens natur, att ett förordnande att verkställa ägoutbyte även innefattar behörighet att verkställa därför erforderlig gränsbestämning.
En nyhet är stadgandet i 20 kap. 5 § om vederlag för jord, som efter det skifteslag undergått laga delning frånvinnes ägolott av den anledning, att jorden befinnes höra till annat skifteslag. Stadgandet har givits retroaktiv kraft och får tillämpas även på förhållanden, som inträffat innan den nya lagen trädde i kraft. Förrättning skall i sistnämnda fall påkallas inom ett år från det den nya lagen trädde i kraft.
Såväl i det fall att vederlag, varom nu nämnts, skall utgå, som ock när servitut, som besvärar flera ägolotter, utbrytes genom utläggande av vederlagsjord från någon eller några av ägolotterna, kan saken under vissa förutsättningar ordnas mellanskiftesdelägarna genom ersättning i penningar (20 kap. 5 och 7 §§).
DET FORMELLA FÖRFARANDET.
I fråga om det formella förfarandet hava vidtagits åtskilliga ändringar i förhållande till hittills gällande rätt.
Å ena sidan har eftersträvats större noggrannhet och grundlighet vid förrättningars utförande, å andra sidan har man sökt nedbringa kostnaderna (bland annat genom minskad användning av gode män) samt få till stånd ett snabbare förfarande, vilket särskilt gäller med avseende å rättsfrågors domstolsbehandling. Samtidigt har hela förfarandet gjorts mindre beroende av delägarnas överenskommelse och beslut; förrättningsmännens prövningsrätt har utvidgats.
Vad först angår frågan om förrättningsmäns behörighet m. m., så hava sakägarna hittills haft en viss frihet beträffande val av förrättningsman när fråga varit om avsöndringar,1 varemot de beträffande ägostyckningar liksom vid skiften haft att hänvända sig till vederbörande lantmätare.
Härutinnan ha skett vissa jämkningar. För befogenhet att verkställa avstyckningar fordras numera alltid viss kompetens. Såsom huvudregel gäller att förrättningsmannen bör vara lantmätare, men inom stadsliknande samhällen och vissa därmed jämförliga områden (se 19 kap. 5 §) må avstyckning företagas även av annan, som äger behörighet innehava befattning såsom mätningsman i stad.2 För de fall, att kompetens tillkommer endast lantmätare, avses därmed blott lantmätare i statens tjänst3; och av dylika lantmätare må tjänstemedhjälpare ickeutan särskilt bemyndigande av lantmäteristyrelsen självständigt handlägga avstyckningsförrättningar (53 och 55 §§ i lantmäteri-
instruktionen). Lantmätare, som icke är i statens tjänst, äger alltså allenast att på grund av sin behörighet såsom mätningsman handlägga avstyckningsförrättningar inom samhällen ochområden, som nyss antytts.
Med avseende å gode män ha meddelats nya bestämmelser ifråga om såväl valrätt som valbarhet (2 kap. 6 §). Särskiltmå omnämnas, att visst maximiantal bestämts för varje kommun, samt att god man ej må hava uppnått 65 års ålder. Om god man upphört vara valbar, så är han ej längre behörig utöva uppdraget och nytt val skall förrättas (2 kap. 7 §).
Med avseende å sättet för förrättningars anhängiggörande, må framhållas, att särskilt förordnande till avstyckningar icke erfordras. Däremot skall skriftlig ansökan göras (19 kap. 6 §).
Till skiften erfordras såsom hittills förordnanden men dessa skola meddelas icke av Konungens befallningshavande utan av överlantmätaren (2 kap. 3 §). Detta synes gälla även i de jämförelsevis sällan förekommande fall, när fråga är om lagaskifte i stad. Fastighetsbildningslagen hänvisar nämligen ifråga om laga skiften såsom huvudregel till gällande bestämmelser om laga skifte av jord å landet (6 kap. 1 § i fastighetsbildningslagen) och något undantag göres ej sedermera i frågaom den myndighet, som skall utfärda förordnande.
Skifte skall såsom hittills kungöras i kyrkan, men därjämte skall kungörelsen, om särskilda förhållanden föranleda därtill, införas i en eller flera av ortens tidningar. Nytt är vidare att alla sakägare skola skriftligen kallas (3 kap. 1 §) samt, vad angår samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, byggnadsnämnden underrättas om tid och ställe för första sammanträdet (3 kap. 2 §). Beträffande sättet för utlysande av fortsättningssammanträde må hänvisas till 3 kap. 4 och 11 §§.
I fråga om avstyckning medgivas vissa lättnader med avseende å kallelse- och kungörelseförfarandet (19 kap. 7 §). Dock skall i förekommande fall byggnadsnämnd underrättas (19 kap. 5 §).
Beträffande förrättnings handläggning märkes, att även avstyckning skall företagas vid sammanträde på förrättningsstället.1
En viss begränsning har stadgats med avseende å skyldigheten att anlita gode män vid skiften. Bestämmelser i ämnet
återfinnas i 2 kap. 1 §. Avstyckning kan helt verkställas utan biträde av gode män, såvida ej lantmätaren eller sakägare finner dylikt biträde erforderligt (19 kap. 8 §). Således kan även gränsbestämning vid avstyckning ske utan biträde av godemän. (Jmfr 2 kap. 1 §, enligt vilket lagrum gode män alltid skola vid skifte närvara vid bestämmande av gränserna kringskifteslagets ägor.)
Vid större skiften må för förrättnings påskyndande flera än två gode män kunna efter lantmäteristyrelsens medgivande tillkallas (2 kap. 1 §). Syftet härmed är att möjliggöra, att arbete utföres samtidigt av lantmätaren och hans tjänstemedhjälpare. Givetvis förutsättes därvid att den eller de senare enligt lantmäteriinstruktionens bestämmelser äga behörighet utföra det arbete, varom i det särskilda fallet kan vara fråga.
Ny är även den möjlighet, som öppnats att tillkalla sakkunnig person (2 kap. 2 §). Såsom exempel, då sådant biträde kan komma att anlitas, må nämnas graderingar av fiske (statens fiskeritjänsteman bör härvid anlitas), vissa värderingar samt möjligen uppgörande av förslag till väganläggningar jämteplan och kostnadsförslag till utförande av dikningsarbeten.
I detta sammanhang må även erinras därom, att delägarna äga utse en eller flera sysslomän för ombesörjandet av olika angelägenheter (3 kap. 15 §).
Bestämmelser rörande ordningen för frågors föredragning äro meddelade i 3 kap. 14 §. Där ha särskilt upptagits frågor om sammanläggning av två eller flera fastigheter och om utbrytande av servitut. Vidare må erinras, att det skiljes mellan bestämmande av grunderna för ersättningar mellan skiftesdelägarna samt bestämmandet av ersättningsbelopp och vidräkning mellan ägolotterna. Den förra ersättningsfrågan har upptagits förefrågan om skiftesläggning och utflyttning, varigenom vinnes mera objektivitet hos delägarna, som ännu icke äga kännedom om belägenheten och omfattningen av de nya ägolotterna. Den i lagen angivna föredragningsordningen kan frångås, men i protokollet skall då göras anteckning om anledningen därtill.
Man har sökt få protokollsföringen fullständig och god (3 kap.6 §). Om vissa förhållanden (4 kap. 3 §, 19 kap. 16 §) skola särskilda utredningar upprättas och vidläggas protokollet. Detta
må i vissa fall justeras av särskilda justeringsmän (3 kap.6 §).
Vad angår beslutanderätten i de under skifte uppkommande frågor, så kan förening träffas i vissa fall i frågor om rågång (7 kap. 3 och 4 §§), om ägoutbyte (8 kap. 4 §), om delningsgrund (9 kap. 3 och 7 §§), angående likvider (11 kap. 3 §; 14 kap. 6 och 13 §§), angående gemensamhetsskog (10 kap. 5 §;19 kap. 12 §), angående särskilt värde hos äga (11 kap. 3 §),angående vederlag för mark till lägenhet, avsöndrad på visstid eller livstid (13 kap. 10 §), samt vid avstyckning (19 kap.15 §).
I vissa fall fordras anslutning av samtliga delägare (jmfr t. ex.8 kap. 4 § »samtliga delägare å ömse sidor»), i andra fall åter endast av de vid sammanträdet närvarande (t. ex. 14 kap. 6 §»finna närvarande delägare») eller vissa av dem (t. ex. 13 kap.16 § »lika för flera delägare, och träffa de ej överenskommelse»). Angående formen för föreningar se 3 kap. 6 §.
Därjämte äga närvarande delägare (18 kap. 1 §) beslutanderätt, där ej annat är föreskrivet, i de frågor, som omtalas i 5 kap. (om inskränkning i rätten att nyttja skifteslagets ägor under skifte), 10 kap. (om undantag av mark från skifte samt ombildande av servitut vid skifte) samt 15 kap. (om tillträde av ägolotterna). I denna beslutanderätt har dock gjorts den viktiga inskränkning, att om ej alla närvarande delägare äro ense eller om förrättningsmännen finna delägarnas beslut vara stridande mot lag, skola förrättningsmännen besluta i frågan, där ej annat är stadgat (18 kap. 1 §).
Övriga skiftesfrågor avgöras, i den mån ej annat är särskilt föreskrivet 1, av förrättningsmännen efter rådplägning med delägarna.
Den inskränkning i delägarnas beslutanderätt, som nya jorddelningslagen innebär, är betingad av den strängare kontroll från det allmännas sida, som ansetts böra genomföras dels tillfrämjande av en ur allmänna synpunkter önskvärd jorddelningsverksamhet (jmfr att tillsynen härå, i den mån restriktioner tidigare funnits, huvudsakligen legat hos andra myndigheter) och dels till ökat skydd för andra sakägare (jordägare och inteckningshavare).
Skiftesförrättnings avslutande skall äga rum å sammanträde med delägarna (16 kap. 1 §). Avstyckningsförrättning skall visserligen i olikhet mot avsöndring förklaras avslutad (19kap. 21 §), men detta behöver ej nödvändigt ske å förrättningsstället. Att i protokollet viss dag måste angivas såsom avslutningsdag är däremot givet redan med hänsyn därtill, att viss utgångspunkt för besvärstidens beräknande erfordras.
Bestämmelserna om tillhandahållande åt sakägarna av karta och handlingar efter förrättnings avslutande återfinnas ifråga om rågångsförrättning under skifte i 7 kap. 5 §, beträffande avstyckning i 19 kap. 21 § (handlingar) och 22 § (kartan), ägoutbyte under skifte i 16 kap. 3 §, skifte i 16 kap. 2 § (handlingar) och 7 § (kartan) samt likvidförrättning, som hålles efter skifte, i 16 kap. 3 §. Vid bestämmande och utmärkande av rågång eller annan fastighetsgräns även som ägoutbyte, servitutsutbrytning, avsättande av mark till gemensamhetsskog m. m., när desamma verkställas såsom särskild jorddelningsförrättning, skola bestämmelserna i 16 kap. om handlingars och kartas utlämnande lända till efterrättelse (20 kap. 6 §).
En nyhet är den i 16 kap. 4 § stadgade skyldighet för lantmätare att vid slutsammanträde och därefter hålla skifteskartan tillgänglig för delägarna, så att dessa skola innan klagotidens slut hinna sätta sig in i skiftesläggningens olika detaljer. Sådan skyldighet föreligger dock ej, om skiftet avslutat så det sammanträde, då den slutliga skiftesläggningen utvisats.
DET PROCESSUELLA FÖRFARANDET.
Till en början torde böra erinras att för främjande av ett snabbare förfarande beslutanderätten i vissa fall överflyttats från domstol till förrättningsmännen. Sålunda ha dessa, påsätt förut nämnts, att meddela beslut i fråga om rågångs rättasträckning, vidare i vissa fall i fråga om delningsgrunden (9 kap. 4 §). Även har för samma ändamål avgörandet i förekommande tvistefrågor i stor omfattning överflyttats från de allmänna domstolarna till ägodelningsrätterna.
Allmänna bestämmelser rörande ägodelningsrätternas organisation m. m. återfinnas i 21 kap. 1—14 §§. Någon redogörelse för dessa paragrafers innehåll lärer ej vara erforderlig.
Frågan om ägodelningsrätts behörighet att handlägga mål behandlas i 21 kap. 15 och 16 §§. Härvid är att bemärka skill-
naden mellan å ena sidan mål, som under alla omständigheter äro att anse såsom jorddelningsmål, och å andra sidan det vister, som höra under ägodelningsrätts kompetens allenast i den mån tvisten yppas i samband med eller efter jorddelningsförrättning. Bland de förra böra särskilt framhållas mål områgång eller annan fastighetsgräns, bland de senare uppkommande tvister, huruvida delägare har del i skifteslag efter andelstal eller inom vissa gränser (se i övrigt ovan angiven lagtext.)
Lagstiftarens anordning med dylikt »hoppande» forum kan givetvis vara ägnat att vålla vissa svårigheter, icke för ägodelningsrätt, som ju alltid har anledning och tillfälle att efterforska huruvida omständigheterna äro sådana, att målet börd är upptagas, men för häradsrätt, eftersom den icke kan ex officio äga kännedom om huruvida skifte pågår och häradsrätten alltså jämlikt 10 kap. 29 § rättegångsbalken bör visa målet från sig. I praktiken torde emellertid mera sällan förekomma att dylika tvister anhängiggöras annat än i samband med skifte. Skulle sådan tvist anhängiggöras vid häradsrätt, torde redan vid första rättegångstillfället bliva klart, huruvida häradsrätt eller ägodelningsrätt är forum. Skulle någon tvekan råda därom, kan alltid genom förfrågan hos vederbörande överlantmätare erhållas kännedom om huruvida tvisten äger samband med skiftesförrättning eller ej.
Under pågående förrättning kunna frågor dragas under domstols prövning dels genom underställning och dels genom besvär.
Underställning skall utan särskilt yrkande ske, om efter skiftesbörjan tvist yppas om äganderätt eller ständig besittningsrätt till jord och tvistens avgörande är av betydelse för skiftets behöriga verkställande (3 kap. 12 §). Detsamma gäller om tvistyppas allenast därom, av vilken viss äga innehaves. Om vid avstyckning uppkommer tvist mellan sakägarna om den rätt, som enligt avhandlingen eller träffad förening tillkommer envar av dem, skall underställning ske (19 kap. 15 §). Vidare skall underställning automatiskt ske av dels utlåtande, däritillstånd meddelats till delning av skifteslag, varom sägs i 1 kap. 7 § (torrlagda marker) eller 11 § (skifteslag, vilket redan undergått såsom orubblig hittills ansedd delning), dels utlåtande,
som innefattar bestämmelse om avsättande av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark till gemensamhetsskog, delsock utlåtande om tillämpning av 1 kap. 4 § (sammanslagning eller uppdelning av skifteslag; se närmare 4 kap. 4 §).
I andra fall skall underställning ske, blott om någon delägare så yrkar eller förrättningsmännen eljest finna det erforderligt. Bestämmelser i sådant avseende återfinnas i 4 kap.4 § andra stycket samt 19 kap. 17 §.
Med avseende å de frågor, vilka kunna genom anförda besvär dragas under domstols prövning, innan förrättning avslutas, så göres åtskillnad mellan skifte å primärt och åsekundärt skifteslag. I förra fallet är preliminärfrågornas antal jämförelsevis stort (se vidare 21 kap. 18 och 19 §§). Vid skifte å sekundärt skifteslag eller å område, som vid tidigare lantmäteriförrättning lämnats oskiftat eller undantagits för gemensamt ändamål, äro blott beslut, varigenom jäv mot förrättningsman ogillats (21 kap. 18 §), beslut i fråga om bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns samt fråga om ersättning till sakkunnigt biträde att anse såsom preliminärfrågor. Man har nämligen ansett, att smärre förrättningar böra i ett sammanhang bringas till slut.
Mot beslut eller åtgärd under laga skifte i andra fall skall talan fullföljas efter det skiftet förklarats avslutat eller beslut meddelats, att skiftet icke kan äga rum. Dock är talan mot beslut, varigenom jävsinvändning gillats, ej tillåten (3 kap. 9 §).
Vid avstyckning är rågångsfrågan preliminärfråga blott i det fall, att avstyckningen skall prövas av Konungens befallningshavande (21 kap. 58 §). Härvid är att märka, att avstyckningen ej må avslutas, förrän den förrättning, varvid gränsfrågan behandlats, blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd(19 kap. 10 §).
Vid andra avstyckningsförrättningar skall talan i gränsfråga fullföljas i samband med själva förrättningen. Underställning av utlåtande, huruvida tillstånd till avstyckning meddelas eller ej, skall ske om sakägare så yrkar eller förrättningsmännen finna det erforderligt (19 kap. 17 §).
Med avseende å tiden och sättet för fullföljande av talan är att erinra om följande.
Skall underställning äga rum, skola handlingarna av lantmätaren skyndsamt insändas, såsom regel till överlantmätaren i länet men i vissa tvistefrågor direkt till ägodelningsdomaren (21 kap. 26 §).
Yrkande på underställning, där sådant yrkande erfordras, bör framställas före sammanträdets slut (4 kap. 4 §). Har delägare varit frånvarande med laga förfall och ej heller kunnat ställa ombud för sig, äger han att inom 30 dagar från sammanträdet, med anmälan om förfallet, hos ägodelningsdomaren skriftligen söka, att ägodelningsrätten måtte upptaga utlåtandet till prövning.
Där särskild talan mot beslut under skifte är tillåten, skall densamma föras genom besvär, vilka ställas till ägodelningsrätten och ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar efter beslutet eller med posten insändas så tidigt, att de komma ägodelningsdomaren tillhanda inom samma tid. Frånvarande delägare, som haft laga förfall och ej kunnat ställa ombud för sig, har lika klagotid efter förfallets upphörande,1 där ej tiden för klagan mot skiftet redan är ute (21 kap. 14 och 21 §§).
Är någon missnöjd med beslut eller åtgärd under skifte och är ej sådant fall för handen, att särskild talan får föras, skall han på nyss angivet sätt anföra sina besvär inom 45 dagar från det sammanträde, då skiftet förklarats avslutat eller beslut meddelats, att skiftet icke kan äga rum (21 kap. 20 §).
Vid avstyckningsförrättningar är klagotiden trettio dagar från förrättningens avslutande (21 kap. 22 §)2 och detsamma är förhållandet beträffande talan mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning i andra fall än ovan nämnts (21 kap. 23 §). Att märka är, att klagotiden således är kortare beträffande sådan förrättning rörande vissa ersättningar (14 kap. 10 §), som hålles efter skiftes avslutande, än ifråga om skiftesförrättningen.
I vissa tvistefrågor (se 21 kap. 15 § punkterna 4, 7 och 8 samt 16 § första stycket) skall talan anhängiggöras genom stämning till vederbörande ägodelningsrätt. Stämningen gives
av ägodelningsdomaren (21 kap. 24 §). I detta sammanhang torde böra framhållas, att sådana mål om beloppet av kostnader för jorddelningsförrättning, som avses i 21 kap. 15 § punkt 8 och som alltså skola anhängiggöras genom stämning, egentligen avse beloppet av den förrättningsmännen tillkommande ersättningen. 1 Fördelningsgrunden är nämligen en förrättningsfråga, som avses i samma paragraf punkterna 1—3,och talan mot meddelat beslut i ämnet skall alltså föras genom besvär. Mål angående ersättning till sakkunnigt biträde eller till syssloman torde alltid inkomma besvärsvägen (se 21 kap.19 § sista stycket samt 3 kap. 15 § sista stycket jämfört med 21 kap. 15 § punkterna 1—3).
Om förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten meddelas bestämmelser i 21 kap. 26—40 §§. Här må allenast erinras därom, att teknisk granskning skall av överlantmätaren verkställas i fråga om varje avslutad jorddelningsförrättning (28 §), att ägodelningsdomaren i ett par fall har att meddela beslut uti inkomna besvärsmål (29 §) samt att ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten äger uppdraga åt överlantmätaren att ensam eller med biträde av två ägodelningsnämndemän verkställa undersökning å marken för utredningav teknisk fråga (32 §).
Fastställelseprövning ägde enligt hittills gällande bestämmelserrum i fråga om laga skifte, hemmansklyvning, ägostyckning, jordavsöndring och ägoutbyte. Enligt nya lagen skola samtliga de däri avsedda jorddelningsförrättningar, således även bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns, servitutsutbrytning m. m. (se närmare 21 kap. 41 §) bliva föremål för fastställelse.
Är förrättning oklandrad, skall densamma prövas, avstyckning inom samhälle eller område, varom sägs i 19 kap. 10 § andra stycket, av Konungens befallningshavande, annan avstyckning, som ej skett för sammanläggning, av överlantmätaren samt jorddelningsförrättning i övrigt av ägodelningsdomaren. Härvid är att märka att överlantmätarens och ägodelningsdomarens (men däremot ej Konungens befallningshavandes) prövningsrätt är begränsad så till vida som de väl äga godkänna men ej kassera förrättning
utan skall ärendet, om anledning förekommer antaga, att förrättningen icke är lagligen beskaffad, hänskjutas till ägodelningsrätten (21 kap. 43 §). Däremot är Konungens befallningshavandes befogenhet att pröva av styckningsförrättningarbegränsad i annat avseende. Har i samband med sådan förrättning förekommit bestämmande av fastighetsgräns, måste nämligen fastställelse å gränsbestämningen först ske av vederbörande ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt, innan Konungens befallningshavande må fastställa avstyckningen(21 kap. 58 §). Huru överlantmätare bör förfara, när fråga ärom fastställelse av avstyckning, vid vilken förekommit gränsbestämning, finnes ej uttryckligen angivet. Riktigast synes vara, att även han överlämnar akten för gränsfrågans bedömande till ägodelningsdomaren, som efter handläggning av nämnda fråga återställer förrättningshandlingarna till överlantmätaren för fastställelse av själva avstyckningen.
Har klander anförts mot förrättning, skall fastställelseprövning samtidigt ske (21 kap. 42 §), varigenom förekommestidsutdräkt. En följd härav är, att den prövning av avstyckningsförrättningar, vilken eljest skulle ankommit å överlantmätaren eller ägodelningsdomaren, skall verkställas av ägodelningsrätten. (Gäller klandret blott beloppet eller fördelningen av förrättningskostnad, skall dock prövning av själva förrättningen oberoende av klandret ske i samma ordning som om den varit oklandrad; 21 kap. 42 §.) I detta sammanhang börerinras, att Konungens befallningshavande ej äger pröva uppkommande tvist mellan sakägare om den rätt, som enligt avhandling eller träffad förening tillkommer en var av dem (21 kap. 58 §).
Finnes i förrättningen fel av beskaffenhet att inverka på förrättningen i dess helhet, skall den undanröjas. Inverka förelupna fel allenast på vissa åtgärder under förrättningen, skola, med undanröjande av dessa åtgärder, meddelas erforderliga föreskrifter för åstadkommande av rättelse (21 kap. 42 §; se även 16 kap. 5 §). Återförvisning behöver härvid ej alltid ske. Har delägare obehörigen fått mindre ägobelopp, än honom tillkommit, kan under vissa omständigheter, i stället för jämkning i skiftet, vederbörande delägare tillerkännas ersättning i penningar (se närmare 16 kap. 6 §). Även andra fall kunna tänkas, där rättelse bör kunna göras utan återförvisning, t. ex.
då ägodelningsrätten finner ett vid skiftet å viss ägolott till förmån för annan lagt servitut icke vara erforderligt eller då en mindre ändring anses böra göras beträffande någon av de vid skiftet bestämda ersättningarna. Det har ansetts böra tillkomma ägodelningsrätten att själv avgöra i vilka fall rättelse må kunna ske utan återförvisning.
Har vid jorddelningsförrättning blivit bestämt, att ersättning skall utgå från ägolott, skall efter fastställelsen anteckning därom ske i inteckningsprotokollet och inteckningsboken (21 kap. 46 §). Anledningen härtill är, att dylik ersättningsskyldighet ansetts böra komma till synes i gravationsbevis.
Bestämmelserna rörande rättelse i fastställt skifte (21 kap. 47—49 §§) hava avseende å det fall, att vid skiftet förelupit »fel i mätningen eller uträkningen». Anmärkas må, att hittills gällande tid av tre år efter skiftets fastställelse inskränkts tillett år från det kartan utlämnats. Dock må jämkning på grund av fel i uträkning i skifte, som fastställts innan nya lagen trätt i kraft, sökas inom förut stadgad tid (promulgationslagen 4 §). Rättelse kan ske även på så sätt, att vederlag lämnas i penningar.
Beträffande jorddelningslagens stadganden om fullföljd av talan mot beslut i jorddelningsmål (21 kap. 50 — 57 §§) hänvisas till lagtexten. Här torde dock böra erinras, att bland de frågor, däri särskild klagan icke är tillåten (50 §), upptagits ägodelningsrätts utslag beträffande ägors gradering eller åsättande av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom sägs i 11 kap. 2 §. Ihågkommas bör vidare bestämmelsen i 21 kap. 14 § om rätt för part att till ägodelningsdomaren insända besvärshandlingarna med posten i de fall, där i lagen sägs att de skola ingivas (jmfr 54 §); rätten att ingiva handlingarna till Konungens befallningshavande har däremot bortfallit. Ägodelningsdomaren har ålagts meddela föreläggande för part attingiva felande protokoll.