ÖVERGÅNGSREGLERNA I GIFTERMÅLSBALKEN.
AV
PROFESSOR ÖSTEN UNDÉN.
Genom de övergångsbestämmelser, som äro fogade till den nya giftermålsbalken, ha dennas regler rörande makars ekonomiska rättsförhållanden endast i begränsad utsträckning gjorts tillämpliga å äktenskap, som stiftats före giftermålsbalkens i kraftträdande. Vi ha därigenom fått ett synnerligen invecklat övergångssystem, gällande för en obestämd tid framåt— nämligen så länge äktenskap slutna före 1921 års ingång komma att finnas.
En svensk akademisk lärare med erfarenhet från undervisning och examination i familjerätt känner sig förvisso böjd att instämma med Bentzon (Familieretten II s. 187 noten) i hans suck: »Det synes lidt sørgeligt, at Sverige i Generationerantagelig skal slæbe paa denne besværlige dobbelte Ordning.»Men olägenheterna inskränka sig inte till ökade vedermödor för juris studerande. I fråga om en lagstiftning av den betydelse för den stora mängden av människor som äktenskapslagar alltid äro, måste det anses angeläget, att de gällande reglerna äro något så när enkla och klara. Förekomsten av det nuvarande dubbelsystemet verkar i och för sig förvirrande och är ägnad att fördröja de nya reglernas införlivande med det allmänna medvetandet. Det kan vara svårt nog för den praktiserande juristen att hålla distinktionerna mellan gamla och nya regler i minnet och att överskåda deras praktiska konsekvenser. Men hur skall man överhuvud kunna begära, att de nya reglerna och de nya begreppen, t. ex. »giftorätt», »giftorättsgods», skola nötas in i allmänhetens medvetande, när de i tillämpningen ha att konkurrera med de äldre reglerna och deras begrepp?
Emellertid synes det överflödigt att närmare utveckla olägenheterna av vårt nuvarande övergångssystem. De ligga i öppen dag och ha väl aldrig av någon förnekats. Lagberedningen, som i egenskap av förslagsställare bär ansvaret för systemet,
framhöll i sitt betänkande, att det vore »utan tvivel ur flera synpunkter önskligt», om de nya bestämmelserna kunde omedelbart vinna fullständig tillämpning även beträffande makar, som ingått äktenskap, innan den nya lagen trätt i kraft. Att beredningen uttryckte sig så varsamt, är förklarligt. Eftersom den hade stannat vid att föreslå de sedermera lagfästa övergångsbestämmelserna, hade den ej anledning särskilt understryka de därmed förenade olägenheterna. Den danska familjerättskommissionen, som icke hade samma lagtekniska hinder att bemästra när det gällde att införa det nya systemet i Danmark och som därför kunde föreslå dess giltighet även för äldre äktenskap, påvisade öppet olägenheterna av ett sådant dubbelsystem, som vi fingo i Sverige. Jag kan inte underlåta att ur dess betänkande citera följande:
»Denne den mest konservative Løsning frembyder imidlertid store praktiske Ulemper. Hvis man tænker sig at begrænse den nye Lovs Virkeomraade til kun at angaa fremtidige Ægteskaber, vil der altsaa i ca. 50 Aar efter dens Ikrafttræden i detpraktiske Retsliv skulle arbejdes med 2 helt udformede, hverfor sig vidt løftige og indviklede Systemer for den retslige Ordning mellem Ægtefæller. Og de Ægtepaar, for hvilke henholdsvis den gamle og den nye Ordning er gældende, vil ikke være fordelte paa henholdsvis de og de Steder i Landet, men netopleve fuldstændig blandede mellem hverandre over det hele Retsterritorium, uden at det vil være muligt at have noget ydre Kriterium for, under hvilken Lovs Herredømme det enkelte Ægteskab føres. Det synes utvivlsomt, at denne Retstilstandefter nogle Aars Forløb vil vise sig i høj Grad upraktisk, besværlig og forvirrende for alle, og den bør derfor utvivlsomt kunindføres, hvis tvingende Nødvændighed medfører det. Her tilkommer, at det synes at være ganske uretfærdigt mod alle nuværende Hustruer ganske at lade dem gaa Glip af de Fordeleog Udviklingsmuligheder, som den nye Lov skal bringe Hustruenved principielt at lige stille hende med Manden; den nye Lovs Betydning og Værdi vil blive stærkt forringet, hvis den begrænse stil kun at angaa fremtidige Ægteskab. Det vilde ogsaa være unaturligt, naar man var kommet til det Resultat, at en vis ny Ordning af Forholdene i Ægteskabet var bedre og retfærdigereend den nu gældende, at udelukke en saa stor Mængde af denu levende Mennesker fra Goderne ved denne Nyordning.»
Mot dessa olägenheter hade den svenska lagberedningen emellertid att väga de svårigheter eller hinder, som mötte vid ett försök att göra den nya lagens egendomsordning tillämplig å äldre äktenskap. Efter noggrant övervägande hade beredningen funnit dessa hinder alltför stora. Lagrådet, regeringen och riksdagen följde lagberedningen utan invändningar. Såsom medlem av den dåvarande regeringen har även den som skriver detta varit med om förslaget, ehuru väl jag till justitieministern uttalade mina betänkligheter mot övergångssystemet.Det förefaller mig emellertid, som om tiden nu vore inne att upptaga en ny diskussion om detta spörsmål. I själva verket blev det i hög grad undanskjutet under debatterna om förslaget till nya giftermålsbalken, utan tvivel med hänsyn till de många andra punkter i förslaget, som påkallade uppmärksamhet. Svårigheterna att införa den nya egendomsregimen för de äldre äktenskapen tedde sig också särskilt avskräckande vid en tidpunkt, då de nya reglerna i och för sig mötte motstånd på åtskilliga håll. Läget är nu ett annat. Övergångssystemet kani lugn och ro diskuteras såsom ett fristående problem.
Vilka voro lagberedningens skäl för dess förslag till övergångsregler? Beredningen diskuterar i motiven de utvägar, som kunde stå till buds för en omedelbar och undantagslös tillämpning av den nya egendomsordningen, och avvisar dem därefter. För att den nya lagen skulle kunna tillämpas, vore det nödvändigt, säger beredningen, antingen att den gemensamma egendomen uppdelades mellan makarna, eller att den i sin helhet tillades en av dem. På det förstnämnda alternativet spilles ej många ord. »Att i alla äktenskap framtvinga en uppdelning mellan makarna av den gemensamma egendom, de vid lagens ikraftträdande hava, synes emellertid icke kunna ifrågasättas.»Det andra alternativet, något modifierat, behandlas mer utförligt. Efter att ha hänvisat till de danska och norska förslagen omnämner beredningen sålunda den möjligheten, att vardera maken betraktas såsom ägare av den gemensamma egendom han förvaltar, varav bleve följden, att mannen skulle anses såsom ägare av all gemensam egendom utom den, som hustrun genom sin förvärvsverksamhet vunnit. Förslaget härutinnan hade motiverats i de danska och norska förslagen där med att, då mannen redan enligt den äldre lagstiftningen har förvaltningsrätten över egendomen och således råder över den såsom
en ägare samt hustrun enligt de nya reglerna vid en framtida bodelning får samma rätt till andel i egendomen som hittills, någon reell förändring av betydelse i själva verket icke skulle äga rum. Mot detta resonemang invänder lagberedningenföljande:
»Om detta ock må vara sant, så är det dock ur principiell synpunkt icke tillfredsställande att sålunda genom en lagändring förklaras, att det som enligt gällande lag tillhör bägge makarna gemensamt hädanefter skall vara den enes egendom, så mycket mera som regeln måste bliva tillämplig även beträffande den egendom hustrun tidigare infört. Regeln synes vara stridande mot den allmänna grundsatsen, att en ny lag icke bör verka ändring i redan uppkomna rättsförhållanden . . . Vad angården svenska rätten, vars regler om ansvar för gäld äro vida mera ingående än de danska och norska reglerna i samma ämne, skulle det dessutom möta stora svårigheter att uppställa tillfredsställande regler angående betalning av den äldre gälden, särskilt vid konkurs. För närvarande skola makarna gemensamt försättas i konkurs, och därvid finnes tillfälle utskifta de särskilda gäldsarterna på de egendomsmassor, vilka svara därför. Om den nya ordningen tillämpas, måste vardera maken för sig sättas i konkurs, och de försök, som inom beredningen företagits att under sådan förutsättning ordna gäldsbetalningen efter huvudsakligen samma grundsatser som förut gällt, hava icke lyckats. Om icke borgenärernas rätt skall trädas för nära,måste bägge makarna bliva gemensamt ansvariga i åtskilliga fall, där ansvarigheten nu är delad. Detta skulle utom andra olägenheter föranleda, att det skydd de nuvarande gäldsreglerna för många fall bereda hustrun skulle borttagas.»
Det är alltså ur två synpunkter lagberedningen finner det sist nämnda övergångssystemet oantagligt. Å ena sidan skulle egendom, som av mannen förvaltats men t. ex. av hustrun införts i boet, förklaras vara mannens giftorättsgods, vilket beredningen finner stötande. Å andra sidan skulle svårigheter uppstå vid gäldsreglernas tillämpning å skulder, uppkomna före den nya lagens ikraftträdande.
Vad beträffar den sistnämnda synpunkten, förefaller det som om den fått spela alltför stor roll vid frågans diskuterande. Vilket system man än väljer, synes det nämligen yppa sig utvägar att tillgodose borgenärernas legitima intressen, utan att
reformens genomförande i avseende å äldre äktenskap överhuvud behövde undanskjutas. Om sålunda en viss längre övergångsperiod fastställes, exempelvis 3—5 år, efter vilken det nya systemet skulle gälla alla äktenskap, finge borgenärerna tid på sig att arrangera sig med makarna i sådana fall, då de lämnat kredit med hänsyn till bägge makarnas tillgångar, medan efter periodens utgång endast den ena maken skulle bli ansvarig förgälden. En borgenär finge under övergångstiden möjlighet att uppsäga sin fordran, varefter han vore i tillfälle att antingen kräva betalning, medan ännu båda makarna vore ansvariga, eller ock medgiva lånets förnyande på villkor att andra maken frivilligt åtoge sig ansvarighet för detsamma helt eller delvis.
Om gäldsreglerna ej behöva erbjuda oöverstigliga svårigheter, bör det erkännas, att frågan om förvaltningsrätten och äganderätten är vanskligare att lösa. Lagberedningen har anfört beaktansvärda skäl mot en lagbestämmelse, som utan vidare förklarar den av mannen i äldre äktenskap förvaltade egendomen av gemensam natur för hans giftorättsgods, den av hustrunförvaltade egendomen av kommunikabel natur för hennes giftorättsgods. Denna i dansk och norsk rätt valda metod är dock inte den enda möjliga. Man kunde även tänka sig en lösning, enligt vilken make förklarades ha äganderätt till egendom, som han förvärvat, d. v. s. en tillämpning även på de äldre äktenskapen och för tiden före 1921 av principen i nya giftermålsbalken. Egendom, som förvärvats av hustrun, skulle bli hennes giftorättsgods, oavsett om mannen hittills haft den under sin förvaltning. Klart är, att det ofta bleve svårt att avgöra vad som under äktenskapets bestånd förvärvats av den ena eller den andra maken. Sådana svårigheter måste dock ofta möta även i avseende å egendom i de nya äktenskapen. Genom upprättande av en sådan förteckning, som avses i nya G. B. 6: 9, bleve det möjligt för makarna att, om de så önska, åstadkomma en uppdelning efter ett allmänt skön med den presumtionsverkan, som i lagrummet angives. En anordning av nu antytt slag innebure icke att en uppdelning av egendomen i de äldre äktenskapen skulle påbjudas och är alltså ej identisk med lagberedningens förstomnämnda alternativ.
I det stora flertalet fall har endast mannen haft inkomst under äktenskapet, och det erbjuder därför inga svårigheter att avgöra vilken av makarna den under äktenskapet inköpta egen
domen tillhör. Har hustrun medfört i boet visst bohag, värdepapper eller annan egendom, är det ävenledes ofta lätt att konstatera hennes äganderätt. Ha båda makarna i någorlunda bestämd proportion bidragit till utgifterna för familjen, böra de, såsom lagberedningen framhållit i motiven till nya G. B.6:9, anses vara gemensamt ägare till de under äktenskapet anskaffade bohagstingen med andelar däri efter samma proportion. Men uppenbarligen är det svårare att finna en norm för uppdelningen, om t. ex. ett visst av hustrun infört kapital har placerats så, att det blandats med mannens tillgångar och sedermera boet i dess helhet antingen ökat eller minskat i värde.
Man kan emellertid antaga, att det endast sällan skulle uppstå tvist mellan makarna inbördes rörande förvaltningsrätten till egendom i boet. Det bör ock ihågkommas, att egendom somförvärvas av hustru i äldre äktenskap efter 1921 års ingång genom arv, gåva eller testamente skall enligt de gällande övergångsbestämmelserna förvaltas av henne. Vidare märkes, att de inskränkningar, som äro stadgade i avseende å mannens förvaltningsrätt till viss gemensam egendom, underlätta övergången till det nya systemet. Vad angår makes legitimation att förfoga över egendom, så torde ej heller några avsevärda olägenheter följa av det här antydda systemet. Borgenärernasintressen åter skulle, såvitt avser tidigare uppkomna fordringar, tillgodoses genom den långa övergångsperioden. Slutligen kan tänkas den invändningen, att det vore obilligt gentemot mannen, som hittills haft under förvaltning av hustrun införd egendom, att fråntaga honom förvaltningsrätten. Denna invändning synes mig dock föga bärande. Intet hindrar ju hans fortsatta förvaltning därav, om hustrun så önskar.
Mitt syfte med detta inlägg är emellertid icke att uttala någon definitiv mening om utförbarheten av här skisserade övergångssystem utan att påkalla uppmärksamhet för spörsmålet och därmed tilläventyrs öppna en diskussion, som kan giva det en allsidig belysning. Sannolikt har det föresvävat även dem, som äro upphovsmän till nu gällande övergångsregler, att dessa borde modifieras sedan en viss tid förlupit. När om ett par år giftermålsbalken firar tioårsjubileum, kunde väl tiden vara inne för en sådan omgestaltning av övergångsbestämmelserna, att den nya egendomsordningen definitivt införes för alla äktenskap utan undantag under loppet av en i lagen fixerad övergångsperiod.