LUNDSTEDT INFÖR UTLÄNDSK KRITIK.

 

    En av landets större tidningar innehöll på sin tid en förebråelse mot regeringen för dess beslut om ekonomiskt understöd för utgivandet av prof. V. LUNDSTEDTS "Superstition or Rationality in action for peace?"¹ Tidningen var säkerligen icke ensam om sin uppfattning av arbetet såsom betydelselöst — en uppfattning som måste ses i ljuset av det faktum, att Lundstedts rättsteorier här i landet i allmänhet icke varit föremål för något förutsättningslöst sakligt bedömande från våra rättsliga auktoriteters sida; den kritik de underkastats har, såsom nästan genomgående grundad på sakliga missförstånd, icke varit ägnad att tjäna den allmänna opinionen till vägledning. Häremot strider icke, att Lundstedt hos de yngre juristgenerationerna rönt en helt annan förståelse: i utomordentlig måtto bekräftades detta t. ex.vid Nordiska Juriststämman i Uppsala 1926 och Lundstedts på densamma följande föreläsningsserier i Köpenhamn och Oslo.
    Den sammanarbetning av sina rättsteorier, som Lundstedt i det nämnda arbetet framlagt, synes av den utländska kritiken i det hela ha mottagits på ett sätt, som skarpt kontrasterar mot den svenska kritikens bedömande av hans insats. Då jag trott, att det för denna tidskriftspublik skulle kunna vara av intresse att ta del av några utländska recensioner, har jag, så långt jag haft tillfälle att följa kritiken, här nedan velat framlägga en kortfattad översikt av densamma.
    Att Lundstedt med den stridbarhet, som kännetecknar honom och i särskilt hög grad hans engelska bok, måste möta motstånd även på den internationella arenan kunde förutses. Utan att därmed ha sagt att arbetet i alla punkter måste vinna sakligt gillande, torde man emellertid kunna påstå, att den förebragta kritiken icke är hållbar. Motståndet riktar sig framför allt mot Lundstedts förkastande av naturrätten, vilken särskilt för engelska jurister synes svår att undvara. Ett angrepp har på sådan basis riktats mot Lundstedt i "Calcutta Statesman". Kritikern ifråga har den uppfattningen, att grundtankarna i Hägerströms rättsfilosofi, på vilken ju Lundstedtbygger, vore av alltför enkelt slag att förtjäna spridning utanför svensk läsekrets!
    "New Age" (London) ironiserar över Lundstedts utgångspunkt, att det icke skulle finnas några objektiva värden. Vidare förmenar tidskriften, att Lundstedt själv nödgats falla tillbaka på naturrättsliga föreställningar om vissa värdens objektivitet. Detta stödes på vissa uttrycksätt hos Lundstedt. Denne frågar nämligen stundom efter, hur den eller den regeln "bör" gestaltas för att fullgöra en socialfunktion. Författaren i "New Age" förbiser tydligen, att Lundstedt här ingalunda räknar med något objektivt "böra" utan endast har

 

¹ London 1925. Arbetet har anmälts i denna tidskrift, 1926 s. 278.

i sikte, vad som enligt den i samhället på varje tid förhärskande värderingen är att ur social synpunkt betrakta såsom nyttigt eller skadligt. Naturligtvis har Lundstedt aldrig kunnat bestrida det uppenbara förhållandet, att människorna dagligen och stundligen göra värderingar. När det gäller vissa vitala samhällsintressen, kan ofta en och samma värdering omfattas av så gott som hela samhället eller i allt fall av den förhärskande opinionen. Likväl finner artikelförfattaren Lundstedt helt slagen med sina egna argument, när denne talar om "an awakened social conscience". Existensen av vissa i stort sett gemensamma sociala pliktkänslor är ju ett faktum, som Lundstedt genomgående räknar med. Men under det att författaren i "New Age" — liksom hela den naturrättsliga juridiken — uppfattar dessa pliktkänslor såsom grundade i människans natur har Lundstedt, efter Hägerström, klart uppvisat, att de endast sekundärt framdrivits av samhällsnyttiga intressen. De ha sin viktigaste stödjepunkt i den uppehållna rättsordningen, vilken sålunda icke kan sägas vila på dessa pliktkänslor eller, såsom man vanligen uttrycker det, på rättsmedvetandet.
    I den amerikanska tidskriften "The Commonweal" förekommer ett referat av några huvudpunkter i Lundstedts arbeten. Författaren, JOHAN LILJENCRANTS, begagnar emellertid tillfället till att bestämt taga avstånd från Lundstedts kritik av naturrätten. Han förklarar, attman i och med evolutionsteoriernas accepterande medgivit, att människans förfäder på ett visst stadium "had de facto a rational (including also social) nature, with regard to which an ultimate principle of fitness can be found, which we call natural law. The natural law, therefore, is founded on rational nature and discoverable by reason."

 

    Trots detta avståndstagande är författaren välvillig och medgiver, att Lundstedts kritik av Genéve-politiken och Nationernas Förbund innehåller många synpunkter, som äro värdefulla, "if torn from the background of his unreasonable radicalism". Men han undrar dock till sist, om Lundstedts »plea for materialistic international communism" skulle kunna vinna gehör hos ett folk, vilket framgångsrikt byggt upp ett statsförbund just på de principer, som Lundstedt kritiserar.
    "Contemporary Review" och "Times Literary Supplement" ha i sak överensstämmande framställningar. Båda äro huvudsakligen refererande. "Times" finner "this substantial book written in nervousand lucid English," och "Contemporary Review" karakteriserar Lundstedts engelska såsom "excellent though somewhat satiric". Båda ogilla emellertid hans kritik av naturrätten och förklara hans åskådning i själva verket blott vara en slags ny upplaga av utilitarismen. Betecknande för dem båda kan anses avslutningen av Times' artikel, som säger att ingen utilitarism kan "sweep away the mystery of things and especially the mystery that underlies the upgrowth of law". — Att alludera på släktskap med utilitarismen synes så mycket oriktigare, som ju huvudtesen i Lundstedts kritik faktiskt i detta arbete — där det gäller att uppvisa de internationella rättsföreställ-

ningarnas avsaknad av reellt underlag — är, att jurisprudensen laborerar med rättigheter till sin existens oberoende av uppehållen rättsordning, en fiktion, som Lundstedt just visat vara "actually swallowed by the utilitarians".
    I den bekanta tidskriften "Pioneer" betecknas Lundstedt som "afine enthusiast and a learned writer", "a polemical writer with muchof the natural agility which distinguishes the Swedish athlete". Tidningen opponerar emellertid mot Lundstedts behandling av det inom skadeståndsrätten allmänt bekanta fallet Fletcher vs. Rylands och förmenar vidare, att Lundstedt förkastar principen "respondeat superior", anmärkningar, vilka Lundstedt i en replik till tidskriften under hänvisning till sitt arbete visat vara grundade på missuppfattning.
    "Canadian Forum" finner, att Lundstedts bok "performes a very valuable service." Arbetet betecknas i slutet av recensionen som  "a great text", varvid dock göres reservationen, att det bort ha en fullständigare "international equipement". Anmärkningen sammanhänger med tidskriftens uppfattning, att "the bibliography and notatiön are far from complete, and many of the author's original opinions can be found more dispassionately worked out inrecent continental and American juristic literature."

 

    I en utförlig replik har Lundstedt framhållit det meningslösa i att i ett arbete av det ifrågavarandes allmänna karaktär och syftning draga in en mängd författare, till vilka han med sin ståndpunkt icke kunnat få annat än en negativt kritisk anknytning. Lundstedt presenterar en lista på ett hundratal namn, representativa för den härskande liksom för den ultramoderna jurisprudensen. Han erinrar om, att intet i dessa rättsliga auktorers författarskap har någon som helst släktskap med hans egna åsikter. "Under these circumstances", frågar han, "do you really think that 'many of my opinions can be found worked outin recent continental and American juristic literature"? As a matter of fact, I should be much obliged to you for informing me of one single author, who has worked out any opinion that could be said to have relationship with my views as a whole."

 

    Tidskriften replikerar, att Lundstedts lista skulle kunna utökas med WILLIAMS: Swiss Civil Code och där citerade författare, vilka i recensionen varit åsyftade, samt tillägger, att Lundstedt i sitt arbete på "237 pages has 17 notes quoting 11 authors only. Considering the magnitude of his task, this does not seem complete in any sense."
    I "American Journal of International Law" (Washington) finner JACKSON H. RALSTON, att åtskilliga av Lundstedts konklusioner icke lätt skola kunna ignoreras och anför härpå belysande exempel. I övrigt är Ralstons artikel rent refererande, bortsett från följande varmed artikeln avslutas: "We are thus prepared for his conclusion that at present, and without rejecting the superstitions surrounding and distorting the wholeg subject, codification 'will do more harm than good', and a worlds peace 'can only flourish

on the tomb of the idea of sovereignty and the other conceptions of the so called law of nations'. — The book is calculated to disturb the self-complacency of those who regard the law of Nations as a finished science or evenas a science at all. In compelling a re-examination of the foundations of current belief, whether or not itself as surely correct in detail as its authormanifestly believes it, the work has a real value."

 

    Smärre anmälningar med allmänna erkännsamma omdömen ha stått att läsa i åtskilliga publikationer såsom Law Times (boken säges vara "calculated to impress the reader"), Oxford Magazine ("clever, interesting, impassioned"), Liverpool Post ("from a literary standpoint, apart from its important theme, a noteworthy tour de force"), Scotsman ("the book is thoughtful in itself and stimulates thought"). Delvis rätt utförliga anmälningar, i det hela sympatiskt stämda, återfinnas i åtskilliga tidningar från Montreal, Boston och Australien. Enligt HEIDERS bok (varom nedan) hava recensioner av Lundstedts arbete influtit i Columbia Law Review (Newyork) och Law Quarterly Review (London); jag har emellertid icke haft tillfälle att ta del av dessa.
    Den djupare förståelsen för Lundstedts teorier torde emellertid först ha kommit till uttryck i "Times of India", som publicerat en lång redaktionell artikel om hans arbete under rubriken "The roots of international law". I denna artikel finnes, såvitt jag rätt fattat den, intet missförstånd av Lundstedts idéer. Artikelförfattaren säger sig förstå, att Lundstedt måste ha framkallat stor indignation inom juristvärlden, ty "it is always disconcerting when one's cherished beliefs are dug up by the roots and exposed to the light of day". I detta sammanhang uttalas följande i artikeln:"Unfortunately there can be very little doubt that his ideas are sound;and that the curious instrument of reasoning, which is generally called the legal mind, is in truth a product of highly artificial and scholastic sophistry, primarily metaphysical in its foundation."

 

    Efter referat av vissa huvudpunkter hos Lundstedt heter det: "With the destructive criticism of dr Lundstedt the majority of impartialcritics, whose thought-processes do not happen to have been influenced by juristic training, will find themselves substantially in agreement."

 

    Artikelförfattaren framställer emellertid den anmärkningen, att Lundstedts positiva internationella program icke är utarbetat med samma klarhet som hans "destructive criticism." Ett svar härpå från Lundstedt finner man bl. a. i den tyska upplagan av Revue Universitaire Internationale 1927, nr 2 (sannolikt även i de franska och engelska upplagorna), varest Lundstedt i slutet av en längre uppsats erinrar om de omständigheter, vilka hindrat honom att utförligare bidraga till en positiv utformning av fredspolitiken.
    Som naturligt är, har intresset för Lundstedts teorier i Tyskland väckts senare än hos den engelska publiken. Dock har Tysklands skiljedomsrepresentant i London, Dr WILKE, redan i slutet av 1926i Deutsche Juristenzeitung en anmälan, som trots dess korthet vitt-

nar om ett allvarligt försök att sätta sig in i saken. Några invändningar framställas icke och anmälan avslutas sålunda:"Das temperamentsvoll geschriebene Werk bedeutet eine wertvolle Förderung der in den letzten Jahren durch Léon Duguits und anderer Forschungenneubelebten internationalen Diskussion der Grundprobleme der allgemeinen Rechtslehre."

 

    Samma år beaktas Lundstedts bok av prof. CARL SCHMITT i Bonni dennes skrift "Die Kernfrage des Völkerbundes"; Lundstedts arbete hade emellertid kommit honom för sent tillhanda, varför det blott omnämnts i en not. Det får emellertid här erkännande för sin "unbeirrte Sachlichkeit", och förf. hoppas att i en recension i "Historische Zeitschrift" "sich mit diesem bedeutungsvollen Werk auseinandersetzen zu können." — I den av KARL STRUPP utgivna "Wörterbuch des Völkerrecht und der Diplomatie", Bd III, anmärker utgivaren, att han av samma anledning varit urståndsatt att  göra lundstedts "hochbedeutsames Werk" till föremål för en mera ingående behandling.
    En för Lundstedt säkerligen högst oväntad framgång var den genom dagspressen bekanta översättningen av hans verk till japanska språket, av översättaren motiverad därmed, att Lundstedts kritik kastar "ett nytt ljus över den fredsrörelse, som nu dominerar i världen." — Det kan i detta sammanhang meddelas, att ett tyskt förlag i dagarna försäkrat sig om den tyska översättningsrätten till arbetet.
    Ett erkännande av Lundstedts insatser i rätts- och fredspolitiken,vilket torde låta vida tala om sig, har emellertid framkommit försti dessa dagar. Förra våren utgav juristen och historikern dr ALBERT HEIDER i Basel första delen av sitt arbete "Die Kampagne im Sundgau 1914, im Lichte der französischen Armee-Akten." Han citerar i slutet Lundstedts uttalande i förordet till sin engelska bok: Fetishism still remains the very foundation of current theories of jurisprudence. Och han tillade, att dessa ord "konnte Chamberlain, als er nach Locarno ging, in Lundstedts Vorwortlesen, in dem der grosse skandinavische Zyniker Völkerrecht und Völkerbundmephistophelisch verhöhnt und faustisch verwünscht."

 

    Heider är uppenbarligen en stridens man, och såsom sådan har han blivit angripen men också vunnit erkännande för sitt ifrågavarande "geistvoll geschriebene" arbete. Han vill i detta visa "folkrättens" betydelselöshet och den därav följande vanskliga ställningen i krigsavseende för Schweiz. Han söker med dokument styrka, att den schweiziska neutraliteten vid krigsutbrottet hotades av Frankrike. Och han hävdar, att detta hot ur "folkrättslig" synpunkt vore att till fullo likställa med den tyska kränkningen av Belgiens neutralitet. Just i dessa dagar har andra delen av Heiders arbete utkommit. Man finner av detta, att första delen mött häftig opposition i både franska och tyska tidningar. Andra delen av arbetet är därför starkt polemiskt färgad. Men den utgör en stilistiskt glänsande, sakligt bitande satir över den aktuella folkrättspolitiken. Boken är

indelad i fyra kapitel, de tre sista rubricerade resp. "Vollenhoven","Renault" och "Lundstedt". Som motto bär boken ett citat från Lundstedt, och det synes uppenbart, att, hur högt förf. än sätter både Vollenhoven och Renault, han likväl finner, att Lundstedt i diskussionen kring den internationella fredspolitiken gjort den betydelsefullare insatsen. Så hävdar han t. ex. på ett ställe, att intet kan vinnas utan "der Geist eines Vollenhoven, eines Renault undbesonders eines Lundstedt". På ett annat ställe heter det: "nichtnur vor Renault sondern besonders vor Lundstedt und vor diesemerst recht steht ein americanischer Reparationsagent in Berlin als'chimera' und zwar 'als legal chimera' da". Framför allt är det Lundstedts utredning om suveränitetsföreställningarnas falskhet och hanskritik av Versaillesfreden, som av Heider åberopas. Det framhålles, huru Lundstedt i sina undersökningar kommer till andra resultat än alla sina föregångare, samtliga däri inbegripna från Ihering till Duguit. Såsom Hägerströms "grosser Schüler" säges han ha slagit in på en kunskapskritisk metod, som ingen så lätt skall kunna göra efter, ännu mindre kunna visa vara felaktig. Därför, säger Heider,"ist Lundstedt auch einer der grössten Umwälzer unserer Zeit und etwa einem Einstein gleich zu setzen. Man kann stolz darauf sein, dass er ein Jurist ist. Und man kann stolz darauf sein, dass es unsere Zeit ist, die einen solchen Juristen hervorgebracht hat. Und die Demut, mit der noch das Lied von der'festen Burg' könnte angestimmt werden, ist die, dass es einen Weltkrieg dazubrauchte, bis ein solcher Jurist seinen gewaltigen Geist in den Dienst dieser realen Erkenntnis stellte. — Freilich, 'neugierige seien gewarnt,' vor dieser Lektüre. Nicht weil sie mit diesem Lundstedt-Buch 233 Oktavseiten zu bewältigenhätten. Aber weil sie sie nicht im Lehnstuhl des Pullman werden bewältigenkönnen, ohne das Buch mit von Seite zu Seite wachsender Erregung jeden Augenblick geblendet von seinem unerträglich hellen Licht aus der Hand legenzu müssen. Sie werden das Buch überhaupt nicht in einem Lehnstuhl lesenkönnen, da es allerhand voraussetzt, so sehr es dem wirklich grandiosen Meister gelingt, zu Jedermann zu sprechen."

 

    Det skulle föra för långt att utförligt dröja vid den betydelse, som Heider fäster vid Lundstedts insats. Ytterligare ett stickprov må emellertid givas. Efter påvisande, hur Lundstedt i alla sina skrifter framträder som "der Barrikaden kämpfer", fortsätter Heider sålunda:"Aber man denke doch bloss daran, dass es immer schon Wellen gab, dieman heute Hertz-Wellen nennt, die aber in Ninive oder Alexandrien, in Miletoder Korinth, in Rom oder Karthago unbekannt waren. Mit andern Worten,dass zum Beispiel einem Alexander dem Grossen oder einem Albrecht Dürerder Pest-Erreger unbekannt war, beweist nichts dagegen, dass und wodurchdiese Pest erregt wird . . . und dass es gegen die Pest eine Therapie gibt. Manlasse sich darum nicht stören davon dass Lundstedt sich nicht scheut, vom'dritten' Völkerrecht und vom Völkerrecht überhaupt zu reden als von einer'empty show', vom einem 'baleful phantom', von einer 'chimera of rights' von'superstitions', von eitel Lug und Trug, von aufgelegtem Schwindel, von juristischen Märchen, an das wir glauben wie ein abergläubischer Kongoneger an seinem Talisman glaubt. Man lasse sich durch solche Heftigkeit der Sprache nicht abschrecken. Sie bedeutet nichts anderes als den Ausdruck eines Abscheus, denein Jurist vor der Jurisprudenz hat, die er über alles liebt. Man lasse sichnicht abschrecken davon wie die paar Rezensenten, die bis jetzt . . . an diesesLundstedt-Buch von 1925 sich herangemacht haben: Renault ist ja tot, undwo dieses Franzosen Stimme fehlt, sind die übrigen Rezensenten von einer

niederschlagenden Banalität. Den meisten ist eben die Wissenschaft nur etwas, insofern sie davon leben, so, dass sie sogar den Irrtum vergöttern, wenn erihnen ihre Existenz verschafft. Sagt Goethe . . . Wem schlägt's aber nicht den Atem, wenn er im Buch eines Lundstedt schliesslich auf die fürchterliche Kritik stösst, die dem Versailler-Vertrag blühen sollte?"

 

    Efter ett referat av Lundstedis straffrättskritik heter det bl. a.:»Aber was weiss dieser Lundstedt daraus in Verbindung mit der RenaultLehre für ein Instrument zu schmieden gegen den Versailler-Vertrag!. . . Undwenn Lundstedt in diesem Zusammenhang, da er unweigerlich und unwiderleglich sämtliche Sanktionen und Reparationen des Versailler-Vertrages überden Haufen wirft, im Anschluss an eine Kritik am englischen Völkerrechts Propheten Oppenheim diesen ganzen Versailler-Vertrag überhaupt wie miteinem Rasiermesser zerschneidet, so nur als Hoher Priester einer Göttin undaus Erbitterung darüber, dass politisierende Advokaten, in deren Hand dasGeschick Europas zu entscheiden lag, die Binde vor den Augen dieser missbrauchten, um in der Präambel der Völkerbundessatzung von 'relations internationales fondées sur la justice' zu reden oder von 'preseriptions du droitinternational reconnues désormais comme règle. de conduite effective des Gouvernements' oder von einem 'faire regner la justice'."

 

    Man kunde möjligen tro, att författaren här eggades av någon tysk chauvinistisk franskfientlighet. Men hela andan i boken talar häremot, och dess första del har föranlett "Alldeutsche Blättern" till ett häftigt angrepp mot Heider, som betecknas såsom "ein scharf deutschfeindlicher und beständig über Deutschland entrüsteter Schweizer."Till undvikande av missförstånd må tilläggas, att förf. tagit Lundstedts utredningar till intäkt för hävdande av nödvändigheten, såvitt angår Schweiz, att fly för "der Versuchung in Gestalt des Pazifismus,den Rücken kehren dem Gedanken an Abrüstung."

Arnold Sölvén.