Några anteckningar om bevisreformens historia. En lagfråga, som länge livligt sysselsatte statsmakterna, har efter tretton års vila ånyo blivit aktuell. Vid innevarande riksdag har nämligen herr Lindhagen med instämmande av första kammarens samtliga övriga domare (utom första lagutskottets ordförande), två advokater och en landssekreterare i en motion yrkat, att riksdagen ville anhålla, att K. M:t, utan avvaktan på en blivande allmän rättegångsreform, måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag till ny bevisningslag. Vad som under årens lopp skrivits och talats i denna fråga har kommit "materialierna" att växa till ett aktningsbjudande omfång — det officiella trycket uppgår till c:a 1,800 sidor. Möjligen kunna därför några orienterande anteckningar om frågans historia och de olika förslagens ställning till några viktigare spörsmål vara av intresse.
    Efter tillkomsten av 1734 års lag bragtes fråga om revision av dess stadganden om bevisning först å bane i sammanhang med arbetet på en allmän reform av lagen under förra hälften av 1800talet. Sålunda behandlas bevisning inför rätta i lagkommitténs (1826, 1839) och äldre lagberedningens (1849) förslag till rättegångsbalk. Nya lagberedningens principbetänkande angående rättegångsväsendets ombildning (1884)¹ innehåller utförliga regler i ämnet. Förstärkta lagberedningen, som 1887 avgav utlåtande över principbetänkandet, yttrar sig även om den del därav, som handlar om bevisningen.
    Vid det fortsatta arbetet på rättegångsreformen valdes, som bekant, metoden att söka genomföra reformen styckevis, och bevisningen hörde till de ämnen, som ansågos lämpligen böra upptagas på ett tidigt stadium. Nya lagberedningen erhöll därför i uppdrag att utarbeta förslag till lag om bevisning inför rätta. Betänkande² avgavs 1889.
    Det härpå följande arbetet utfördes inom justitiedepartementet i form av propositioners utarbetande, inom högsta domstolen vid dess granskning av förslagen och inom riksdagen vid behandlingen av propositioner och motioner. Detta skede av reformens historia sträcker sig till 1908, då riksdagen sista gången hade att taga ställning till ett framlagt lagförslag. Efter denna tid äro att anteckna motioner om utredning av frågan väckta 1915 och nu senast 1928. Processkommissionen har också i sitt allmänna reformförslag (1926) behandlat bevisningen.

 

¹ Undertecknat av A. Örbom, C. W. Hedenström och O. Bergius. Presidenten K. J. Berg deltog i arbetet.

² Undertecknat av L. Annerstedt, K. G. Carlson, Ivar Afzelius, J. Wold och J. G. Horney. Även här deltog presidenten Berg i överläggningen och förslagens granskning.

    Propositioner på bevislagen förelades riksdagen 1893,¹ 1897² och 1902.³ Motionsvägen bragtes lagförslag inför riksdagen 1894, 1903, 1905, 1907 och 1908. 1899 förelåg en motion om en straffprocesslag, byggd på jurysystemet och fri bevisprövning. 1898 behandlades en motion i en specialfråga. 1894 och 1905 års motioner skilja sig från övriga förslag så till vida, att de avsågo att få tillstånd lagstiftning endast i sådana delar av bevisrätten, där utsikt till samförstånd ansågs vara för handen.
    Reformens olyckliga öde i riksdagen berodde på kamrarnas olika mening om en av förslagens huvudpunkter, den fria bevisprövningen, och om en fråga, som kom att förknippas med den fria bevisprövningen, nämligen frågan om ökat inflytande åt häradsnämnden. På andra områden yppades väl också meningsskiljaktigheter, men de blevo ej avgörande för utgången.
    Den fria bevisprövningen innebär, som bekant, ej endast att domaren skall, obunden av legala regler, äga pröva och värdera den utredning, som förebragts angående det omtvistade sakförhållandet. Den innefattar också, att intet bevismedel, som kan vara ägnat att påverka domarens övertygelse, skall av lagen vara uteslutet från att förebringas i rättegången (den s. k. fria bevisföringen). Det var den förra av dessa satser, som striden inom riksdagen gällde; till frågan om den fria bevisföringen intogo förslagen, såsom i det följande skall visas, en ställning som ej var ägnad att väcka synnerliga farhågor hos vännerna av den bestående ordningen.
    När förslagen såsom princip uppställde rätt för domaren att fritt pröva resultatet av bevisningen, anfördes till stöd för denna ståndpunkt de allmänt bekanta argumenten för den fria bevisprövningens företräden framför ett system med legala bevisprövningsregler. Ofta lades härtill ett för svenska förhållanden säreget skäl, nämligen att rättspraxis redan i det väsentliga anteciperat den nya grundsatsen. Reformen hade anhängare bland de flesta av riksdagens jurister. Utom de tre justitieministrarna Östergren, Annerstedt och Hj. Hammarskjöld må bland dem, som i kamrarna talade för reformen, antecknas: landshövding Bergström d. ä., C. B. Hasselrot, C. G. Hammarskjöld, Ivar Afzelius, Hugo Hamilton, Hj. Westring (civilminister 1902), E. Trygger och O. Berger.
    Motståndet mot den fria bevisprövningen mötte huvudsakligen hos lantmännen i andra kammaren, men även flera jurister, särskilt underdomare, uppträdde mot reformen. Grunden till denna avvisandehållning var självfallet i viss mån växlande hos olika individer. Vanligast, särskilt hos lekmännen, var säkerligen en farhåga, att den fria bevisprövningens lagfästande skulle i rättsskipningen införa ett moment av osäkerhet eller godtycke. Stöd för denna uppfattning hämtade reformens motståndare, bland annat, i två av dem ofta åberopade yttranden, som avgivits av justitierådet Skarin vid förslagens

 

¹ Justitieminister: Östergren.

² Justitieminister: Annerstedt.

³ Justitieminister: Hammarskjöld.

granskning i högsta domstolen 1892 och 1896. Skarin uttalade sig mot upphävande av de legala bevisreglerna och motiverade sin ståndpunkt särskilt med att den svenska domstolsorganisationen icke ägde tillräcklig styrka för att uppbära den fria bevisprövningen. Härmed åsyftade Skarin dels det förhållandet, att i häradsrätterna och de mindre rådstuvurätterna målens avgörande faktiskt låge i en enda mans — den lagfarne ordförandens — hand, och dels vikariesystemet i häradsrätterna, som medförde att ordföranden ej alltid ägde tillräcklig erfarenhet för att rätt utöva den fria bevisprövningen. Av dessa premisser drogo många av Skarins anhängare i riksdagen den av honom skarpt ogillade slutsatsen, att den fria bevisprövningen läte sig genomföras, om blott nämnden finge ökat inflytande. Men även andra argument anfördes mot den fria bevisprövningens införande i lagen. Sålunda framhölls från juristhåll (Staaff) sambandet mellan å ena sidan fri bevisprövning och å den andra muntlighet särskilt i överrätterna, försvarare för tilltalad och en bättre processledning. Protokollen betecknades som ett otillräckligt material för fri bevisprövning. Bland lekmännen uttalades särskilt, att regeln att två vittnen äro fullt bevis vore av värde bland annat för dem, som på förhand vilja förse sig med bevis om något rättsärende. Övervägande om ock ej enbart kuriositetsintresse har den av en lantmannarepresentant uttalade farhågan, att den fria bevisprövningen skulle föra med sig advokattvång och jury samt höjda löner och pensioner.
    Den strömning, som framträdde inom riksdagen till förmån för en utsträckning av nämndens rösträtt, föranledde justitieministern Östergren att låta utarbeta ett förslag till lag om ändring av 23 kap. 2 §R B. Förslaget gick ut på, att om tre fjärdedelar av nämnden enade sig om annan mening än häradshövdingens, nämndens mening skulle bilda häradsrättens dom. Högsta domstolen avstyrkte enhälligt förslaget (1895), och någon proposition härom framlades aldrig. Däremot bragtes frågan om utsträckning av nämndens rösträtt upprepade gånger genom motioner inför riksdagen i sammanhang med bevisförslagen. Så skedde redan 1894, ehuru förslaget om nämndens rösträtt den gången var av annat innehåll än det nyss nämnda. Från och med 1897 förelåg regelmässigt förslaget om 3/4 majoritet varje gång bevislagen var före.¹
    Allt ifrån första stund kunde bevislagen påräkna stöd hos flertalet inom första kammaren. Utgången i denna kammare blev därför regelmässigt bifall till lagen. Däremot satte sig kammarens flertal emot förslagen om utvidgning av nämndens rösträtt.² När kammaren

 

¹ Ej 1905. 1901 motion om nämnden utan sammanhang med bevislagen.

² De flesta av de ovan nämnda juristerna, som stödde bevisförslagen, voro motståndare till reformförslagen beträffande nämnden. På de skäl, som anfördes för och emot denna reform, är här ej platsen att ingå. Ett av motståndarna ofta anfört argument var nämndemännens "turning" i tingslag medfler än 12 nämndemän. Afzelius, som avstyrkte förslaget om nämnden, förklarade sig vilja giva nämndemännen lika rösträtt med yrkesdomaren, under förutsättning att nämndemännen blevo i tillfälle att följa de mål, som de skulle avdöma.

undantagsvis (1903, 1908) avslog bevisningslagen, berodde det tydligen på dennas sammankoppling med nämndens rösträtt.
    I andra kammarens ståndpunkt till reformen inträdde med årens lopp en märkbar förskjutning. Motviljan mot den fria bevisprövningen i och för sig var 1893 och 1897 tillräckligt stark att fälla bevisförslagen i kammaren. Fruktan för reformens följder minskades emellertid undan för undan, kanske delvis beroende på vissa eftergifter i de senare förslagen. Med så mycket större kraft hävdade kammaren uppfattningen, att bevisreformen ej finge genomföras, annat än i sammanhang med en utvidgning av nämndens rösträtt. Från och med 1902 rörde sig debatterna — bortsett från speciellafrågor utan avgörande betydelse för reformen — mest om nämndensrösträtt. Mot den fria bevisprövningen uppträdde nu endast enstaka talare. 1902 och senare år biföll kammaren regelbundet bevisförslagen men under förbehåll om utsträckning av nämndens rösträtt. Ett år var det för övrigt ej långt ifrån, att frågan fått sin lösning efter andra kammarens önskan; 1907 avslog första kammaren förslaget beträffande nämnden med endast 64 röster mot 56.

 

    Beträffande innehållet i reformförslagen må nämnas, att de upptaga stadganden om den fria bevisprövningen, uppskattning av skadestånd, erkännande, vittnen, sakkunniga, skriftliga bevis, syn och partsed. Från och med 1902 års proposition förete förslagen den olikheten i sin yttre anordning, att de ej längre ha formen av en fristående lag om bevisning utan inarbetats i rättegångsbalken. Särskilt dennas 17 kapitel blev därigenom underkastat en fullständig nydaning. Denna berörde även kapitlets 32 §, och en följd härav blev, att 31 kapitlet (resning och återbrytande av dom) reviderades.
    Redan har antytts, att samtliga reformförslagen ansluta sig till den fria bevisprövningen så till vida, att de i princip godtaga den sida därav, som innefattar att domaren vid värderingen av bevisningen icke skall vara bunden av legala regler. Från denna grundsats uppställa förslagen, såsom naturligt är och allestädes förekommer, vissa undantag. Hos lagkommittén och äldre lagberedningen gå dessa undantag så långt, att de betydligt inkräkta på regeln. Först nya lagberedningens principbetänkande innebär en avgjord brytning med den legala bevisteorin. I den sista propositionen (1902) och de följande motionerna ansågs nödvändigt att bringa motståndet mot den fria bevisprövningen ett offer. Förslagen upptaga nu, jämte principstadgandet om fri bevisprövning, den gamla legala bevisregeln, att två vittnen äro fullt bevis. Dess kraft försvagas dock betydligt av tillägget: där ej omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten av vittnenas berättelse. Processkommissionens förslag betecknar här en återgång till nya lagberedningens ståndpunkt. Förslaget går ut på fri bevisprövning med endast obetydliga undantag.
    Om sålunda domarens frihet vid fastställandet av bevisningens resultat blivit på det hela taget väl tillgodosedd i de flesta förslagen, kan detsamma icke sägas om den fria bevisföringen. Särskilt i två

hänseenden ha svårigheter härvid yppats, nämligen beträffande vittnesbeviset och beviset genom parts utsaga.
    Liksom 1734 års lag uppställa förslagen ett system av vittnesjäv, om ock ej av samma omfattning som i lagen. Nya lagberedningens principbetänkande innehåller visserligen ett uttalande, som syftar längre. I överensstämmelse med sin uppfattning, att fri bevisprövning är förenlig med det muntligt-protokollariska systemet, säger beredningen, att ur lagstiftningen borde uteslutas alla jäv, som äga sin grund i en presumerad mindre trovärdighet hos den person, vars hörande såsom vittne sättes i fråga. Däremot borde vissa grannlagenhetsjäv gälla. Med dessa avsåg beredningen att komma tillrätta med sådana fall, då ett vittne i förhållande till part eller målet befinner sig i en ställning, som gör att vittnespliktens utkrävande skulle innebära en otillbörlig stränghet. Från denna ståndpunkt hade man kunnat vänta, att beredningen skulle ha uppställt vissa undantag från vittnesplikten för dessa fall. Men beredningen föreslog istället beträffande tvistemålen, dels att vissa personer (minderåriga, sinnessjuka) alls icke skola kunna höras och dels att personer hörande till vissa andra grupper (t. ex. parternas närmare anhöriga, de på vilkas rätt sakens utgång kan inverka omedelbart vare sig till nytta eller skada) skola kunna höras, endast om såväl båda parterna som vittnet samtycka därtill. I brottmålen tillkommo ännu några kategorier, som helt uteslötos från vittnesmål; men liksom nu skulle i grova brottmål jäviga vitten kunna höras upplysningsvis. Betänkandets ställning till den fria bevisföringen i fråga om vittnesbeviset skiljer sig således icke principiellt från den gällande rättens, även om betänkandet i någon mån inskränker jävsanledningarna.
    Då nya lagberedningen, nu i förändrad sammansättning, framlade sitt förslag till lag om bevisning inför rätta, uttalade den, att förutsättningarna för att tillåta förebringandet av sådana bevis, vilkas tillförlitlighet enligt sakens natur måste vara underkastad berättigat tvivel, icke kunde anses vara för handen i vårt nuvarande rättegångsförfarande. 1 Beredningen ansåg sig därför ej böra föreslå ett fullständigt upphävande av de på bristande trovärdighet grundade vittnesjäven utan böra stanna vid en begränsning av de nuvarande jäven. I de följande förslagen utökades på grund av anmärkning från högsta domstolen jäven så, att den sista propositionen (1902) upptog: minderårighet, saknad av förståndets bruk, del i saken, synnerlig nytta eller skada av dess utgång, målsägandeskap samt misstanke för brottet eller för delaktighet däri. Skyldskaps- och svågerlagsjäven behöllos i sin nuvarande omfattning med den begränsningen, att de mest avlägsna skyldskaps- och svågerlagsförhållanden, som nu konstituera jäv (kusiner resp. t. ex. brorsons hustru), utmönstrades. Vissa jäv kunde eftergivas med rättens och eventuellt vittnets samtycke. I grova brottmål kunde jäviga personer höras upplysningsvis.

 

¹ Beredningens argumentation återfinnes i Sv. J. T. 1928 s. 20 f.

    Först processkommissionens förslag avser att giva vittnesbevisetf ritt. Förslaget innebär, att ingen, som kan lämna upplysning om sakförhållandet, skall vara utesluten från att höras inför rätta. Parterna och målsäganden hänföras dock ej till vittnen utan höras i annan ordning.
    På tal om vittnesbeviset må antecknas, att alla förslagen vidhålladen gällande rättens ståndpunkt i fråga om sättet för vittnens hörande. Det är sålunda domaren, som skall förhöra vittnena, och parternas medverkan begränsas till en befogenhet att genom domaren få frågor framställda. Även processkommissionen behåller i princip domarförhöret men gör den ej oväsentliga modifikationen, att sedan domaren slutat sitt förhör, parterna äga ställa frågor omedelbart till vittnet.
    Parternas hörande är den andra punkten, där problemet om den fria bevisföringen erbjuder särskilda vanskligheter. Dessa hänföra sig till behovet att kunna höra part i en genom ed eller på annat sätt sanktionerad form. Syftet härmed var under den legala bevisteoriens herravälde främst att finna en utväg ur den situation, som uppkom, då ett visst mått av bevisning ehuru icke fullt laga bevisförebragts. Med fullt genomförd fri bevisprövning får institutet sin betydelse väsentligen som ett medel att framtvinga fullgörandet av parts sanningsplikt. Dessa olika synpunkter måste tydligen inverka på institutets gestaltning i lagen.
    Vid lösningen av det här föreliggande problemet ha förslagenprövat olika vägar, och på ingen annan punkt förete de så stora skiljaktigheter inbördes. De äldsta förslagen, lagkommitténs och äldre lagberedningens, upptogo den normerade partseden, företrädesvis i form av en av rätten ålagd värjemålsed. Nya lagberedningens principbetänkande innefattade beträffande tvistemålen, att parts ed skulle förekomma, men endast användas när bevisning eljest icke kunnat vinnas. Eden skulle brukas endast då parterna voro ense därom eller den ena parten yrkade det och den ifrågavarande omständigheten väl funnes sannolik men ej utan vidare bevisning kunde hållas för sann. Blott ena parten skulle höras om samma omständighet, i regel den som förnekat omständighetens förhandenvaro. Normerad ed skulle ej längre brukas utan ett edligt förhör hållas. Partens utsaga eller hans underlåtenhet att avge utsaga skulle bedömas efter fri bevisprövning. I brottmål skulle värjemålseden avskaffas utan att ersättas med edligt förhör.
    Förstärkta lagberedningen biträdde principbetänkandet i fråga om tvistemålen och förordade, att även i mindre brottmål de för partshörande på sanningsed i tvistemål föreslagna grunderna skulle tilllämpas.
    Ny lagberedningens förslag till lag om bevisning innehöll två alternativ. Det ena var byggt på normerad värjemålsed i både tvistemål och mindre brottmål. Förutsättningen var, att motparten till styrkande av sin uppgift angående viss omständighet förebragt sådan bevisning, att uppgiften ehuru ej styrkt dock funnes sannolik. Undan-

tagsvis skulle i tvistemål kunna åläggas fyllnadsed. I edgångsbeslutet skulle rätten sätta ut, hur edens avläggande eller bristande åteden komme att verka. Det andra alternativet upptog edligt förhör istället för normerad ed. Reglerna voro i huvudsak de samma som i principbetänkandet. Även i mindre brottmål skulle den tilltalade kunna höras på ed.
    1893 års proposition valde av de båda alternativen det, som innefattade förhör på ed, och hade häruti stöd av pluraliteten blandde i förslagets granskning deltagande ledamöterna i högsta domstolen. Lagutskottet förordade däremot den normerade eden enligt beredningens första alternativ. Alla senare förslag ansluta sig också till denna ståndpunkt, och i riksdagens kamrar gjordes ej heller några uttalanden till förmån för det edliga förhörets införande i den nuvarande rättegångsordningen.
    Processkommissionen föreslår, såvitt brottmålen angår, att partseden skall avskaffas. Över huvud kan enligt förslaget varken målsäganden eller den tilltalade höras i någon ordning, som innebär särskild sanktion för utsagans sanning. Ej heller i tvistemålen kan part höras på ed. Men rätten kan förordna, att endera eller bådaparterna skola i fritt förhör höras under straffansvar för falsk utsaga. Detta bevismedel är tänkt såsom subsidiärt i förhållande till annan utredning; först om utredningen i övrigt lämnar rätten i ovisshet om någon omständighet, kan den tillgripa förhör med part understraffansvar. Resultatet av förhöret, liksom betydelsen av att part undandrar sig att höras, bedömer rätten med fri bevisprövning.
    Såsom härav framgår har processkomissionen beträffande tvistemålen i större utsträckning än de föregående förslagen genomfört frihet vid användningen av det bevismedel, som består i parts under sanktion avgivna utsaga. Särskilt visar sig detta däri, att båda parterna kunna höras om samma omständighet. Dock fattas åtskilligt i den fria bevisföringen på detta område, sådan den praktiseras t. ex. i England. Vill man utan inskränkning genomföra grundsatsen, får man ej tveka att likställa detta bevismedel med de övriga. Partsförhöret på ed eller under staffansvar blir då ej ett medel, som lagen lägger i rättens hand för att användas blott när andra utredningsmöjligheter saknas, utan parterna måste kunna primärt påkalla detta bevis, måhända just i syfte att bespara sig kostnaden för annan utredning. Önskemål i denna riktning ha framkommit i några av de över förslaget avgivna yttrandena.
    I fråga om skriftliga bevis tilldrar sig förslagens ståndpunkt till editionsplikten i tvistemål mesta intresset. I detta stycke förete förslagen många skiljaktigheter sins emellan, men alla stämma de överens däri, att de förutsätta ej blott en på den materiella rätten grundad utan även en processrättslig editionsplikt och detta såväl förpart som för tredje man. Även processkommissionen intar denna ståndpunkt. Vid riksdagsbehandlingen av de äldre förslagen uttalade emellertid några ledamöter sitt ogillande av att utom processen stående personer skulle vara underkastade en med tvångsmedel sank-

tionerad editionsplikt, som ej var grundad på den materiella rättensregler.
    Såsom en av förslagens största förtjänster må väl betraktas, att de giva det hittills av lagen styvmoderligt behandlade sakkunnigbeviset en fullständig reglering. I de senare förslagen sker detta efter i huvudsak samma grunder, som jämväl förordas av processkommissionen. Dessa grunder innebära, bland annat, att rätten likaväl som parterna skall äga initiativ i fråga om sakkunnigas tillkallande både i tvistemål och brottmål. Nya lagberedningens principbetänkande föreskrev i vissa fall skyldighet att tjänstgöra som sakkunnig åt rätten. Beredningens lagförslag däremot upptog ej sakkunnigtvång; denna ståndpunkt vidhölls av riksdagsförslagen och processkommissionen. Problemet hur den sakkunniges arbete skall tillföras rättegången löstes i principbetänkandet så, att den sakkunnige såsom regel skall höras inför rätten. Förslagen till bevisningslag överlämnadeåt rätten att avgöra, om den sakkunnige skall höras muntligen eller avge skriftligt utlåtande. Processkommissionen föreskriver, att den sakkunnige regelmässigt skall avge skriftligt utlåtande. Muntligt förhör med honom skall i tvistemålen hållas endast om part yrkar det eller rätten finner det nödigt. I brottmålen skall den sakkunnige däremot i allmänhet, oaktat han avgivit skriftligt utlåtande, inkallas för att höras vid huvudförhandlingen.
    De spörsmål, som möta vid besiktning och syn samt vid upptagande av bevis till framtida säkerhet, erbjuda ej större principiellt intresse. Någon redogörelse för förslagens innehåll i dessa delar skall därför här ej lämnas. Ej heller är här tillfälle att ingå på erkännandets behandling eller på den med själva rättegångssättet nära sammanhängande kardinallrågan om bevisningens förebringande omedelbart inför den dömande rätten eller dess förmedling till denna genom protokoll. Det må endast erinras, att denna fråga över huvud endast förelegat för de beredningar, som haft att utarbeta förslag till en allmän rättegångsreform. De speciella bevislagförslagen ha alla haft att räkna med det bestående rättegångsförfarandet.

Nils von Steyern.