EN HANDBOK I VITTNESPSYKOLOGI
Den kritiska värdesättningen av ett vittnesmål är en svår uppgift, inför vilken domaren blir ställd i nära nog varje brottmålsprocess. Vittnesbevisningens betydelse framstår i en dylik blott alltför klart och tydligt. Ofta — för att icke säga oftast — blir vittnesbevisningen avgörande för den anklagades fällande eller frikännande. Fall förekomma även, då ett vittnesmål — som sedermera befinnes otillförlitligt — kan vara av en alldeles särskilt ödesdiger betydelse. De flesta s. k. justitiemord hava ju förorsakats av falska eller ofullständiga vittnesutsagor.
Det måste därför vara av stor betydelse att göra sig reda för vilket värde, som i allmänhet kan tillerkännas ett vittnesmål, vilka felkällor man har att räkna med och huru desamma i möjligaste mån kunna bortelimineras. Med dessa problem sysslar som bekant vittnespsykologien, som alltsedan detta århundrades början i synnerhet i Tyskland och Frankrike haft talrika nitiska företrädare. Att det för den praktiska brottmålsjuristen bör vara av största vikt att äga kännedom om hithörande frågor, ligger ju i öppen dag. Ett inträngande i desamma ställer sig dock ej så alldeles enkelt. Ty fastän så många vetenskapsmän befattat sig med vittnespsykologiska spörsmål, har ända tills helt nyligen blott förelegat publikationer, som begränsat sig till större eller mindre avsnitt av det ifrågavarande problemkomplexet. Nu har emellertid den franske undersökningsdomaren GORPHE företagit sig att i en över 400 sidor stark volym giva en sammanhängande framställning av de hittills vunna forskningsresultaten och att komplettera dem med personliga erfarenheter och iakttagelser. Han har — och härutinnan måste man verkligen anse honom som en banbrytare — försökt framlägga grunderna för en "Science critique du témoignage", som skulle kunna visa sig praktiskt användbar i straffprocessen. För att komma till dessa grunder har han använt tre olika vägar: psykologiska erfarenheter, kliniska iakttagelser samt granskning av domstolsutslag. Angående vidlyftigheten av det material, som stått författaren till buds, kan man göra sig en föreställning, då man erfar att arbetets litteraturförteckning omfattar mer än 500 nummer, av vilka de flesta härröra från tyska pennor.
Ehuru det är ganska vanskligt att i korthet resumera ett dylikt syntetiskt arbete, då det trots sitt omfång är mycket koncist skrivet, skall i det följande ett försök göras till sammanfattning av dess
ytterst rika innehåll. Härvid kan den exemplifiering, varmed författaren snart sagt på varje sida bestyrker sina teser, av naturliga skäl ej alls komma till sin rätt, och dock är det kanske framför allt genom denna, som boken i synnerhet för praktikern måste erbjuda så stort intresse.
Till en början söker GORPHE komma till klarhet över, huruvida de grundsatser, enligt vilka lagstiftning och domstolspraxis för närvarande förfara med vittnesutsagorna, äro riktiga. Han uppvisar, hur godtyckliga och ineffektiva lagens bestämmelser om vittnesjävvisa sig i praktiken. Domstolens värdesättning av vittnesutsagan är enligt GORPHE ofta blott slentrianmässig och skematisk. Den vikt man lägger vid med varandra överensstämmande vittnesmål är, enligt vad han med skärpa framhåller, alldeles för stor. Överensstämmelsen kan nämligen vara ett resultat av en bedräglig överenskommelse mellan vittnena eller av en massuggestion, eller också kan den bero på att vittnena i det ena eller andra avseendet äro vana vid att anlägga samma syn på saker och ting och följaktligen även lätt göra sig skyldiga till samma misstag i avseende å vad de iakttagit.
Vad senast nämnts kräver kanske att något närmare belysas. Genom en serie försök, anstäflda med studenter vid universitetet i Geneve, anser sig den bekante psykologen CLAPARÈDE hava ådagalagt, att trots alla individuella olikheter kunna till följd av de gemensamma själsliga dispositioner, som äro utmärkande för alla människor, vittnen som ej alls haft någon beröring med varandra göra sig skyldiga till alldeles samma misstag. Därav följer, att ett vittnesmåls värde ej nödvändigtvis är beroende av antalet vittnen, utan kan en svag minoritet hava rätt gent emot en stark majoritet; ja, ingenting hindrar, att vad ett enda vittne säger kan vara riktigt, medan vad som samstämmigt intygas av ett tiotal vittnen kan varafalskt. Man har sökt förklara detta fenomen med tillhjälp av den allmängiltiga lag, enligt vilken vi, då det är fråga om något som i ett eller annat avseende skiljer sig från det vanliga utan att dock erbjuda något särskilt av intresse och följaktligen ej iakttages med någon särskild uppmärksamhet, gärna utgå från att det förhålter sig så som vi veta att det i allmänhet brukar förhålla sig. Vad vi en gång vant oss vid ha vi svårt att bortse från.
Denna vanans betydelse för titlblivelsen av samstämmande falska vittnesmål har experimentellt studerats och skall kanske tydligare framgå genom en redogörelse för ett av de härvid anställda försöken. Då försöksledaren infann sig vid vissa seminarieövningar som han plägade hålla, brukade han alltid medföra sina böcker i en svart portfölj, hänga sin hatt på en krok vid dörren och sedan med portföljen i handen begiva sig till sin pulpet, varpå han gjorde några anteckningar i en svart annotationsbok. Men en dag ändrade han i experimentellt syfte sina vanor. Vid inträdet i seminarierummet begav han sig direkt till sin pulpet, återvände därifrån till dörren för hänga upp sin hatt, varpå han återvände till pulpeten
för att omedelbart börja lektionen; han hade ingen portfölj och gjorde sina anteckningar på ett vitt pappersblad. Dagen därpå framställde han till de 15 kvinnliga seminarieeleverna följande frågor:1:o) Vart begav jag mig i går omedelbart efter inträdet i seminarierummet? 2:o) Vad bar jag i handen? 3:o) Var nedskrev jag anteckningarna? På de två sista frågorna avgåvo omkring 50 procent av försökspersonerna felaktiga svar, och dessa hade helt och hållet fått sin prägel av vad vederbörande kunde draga sig till minnes angående försöksledarens dagliga vanor i det ifrågavarande avseendet.
Det är sålunda knappast ägnat att förvåna, att det i praktiken måste inträffa ganska ofta att man, då det gäller identifiering av lik eller av levande personer, påträffar med varandra överensstämmande oriktiga vittnesmål, vilka dock avgivits helt och hållet i god tro.
GORPHE framhåller att vid värdesättningen av vittnesutsagan är det ej så mycket logisk diskussion som fastmer psykologisk tolkning som är det väsentliga. Denna måste basera sig på studiet av de falska vittnesutsagorna, vare sig det nu är fråga om medvetna eller omedvetna dylika. Han klassificerar de olika slagen av falska utsagor samt underkastar dem en ingående analys. Sålunda skiljer han mellan "fria fantasier", hallucinationer, "tilldiktningar" (då man utfyller en lucka i vad man bestämt vet med snart sagt vad somhelst, blott för att hava något att komma med), "falska tolkningar"och "illusioner".
Efter denna arbetets första — och mycket viktiga — del, som bär titeln "Allmän teknik", följer en avdelning som behandlar "vittnesdiagnostikens" olika medel: själva vittnesförhöret, psykologiska prövningsmetoder, den märkliga associationsmetod, som är bekant under det tyska namnet "Tatbest andsdiagnostik" (jfr Sv. J. T. 1917 s. 441 ff.).
De tre följande avsnitten behandla i tur och ordning vittnetsvärde, vittnesmålets värde, allt efter vad som i det speciella fallet omvittnas, samt de förhållanden under vilka vittnesmålet avgives. Det är omöjligt här ingå i detaljer, hur mycket av intresse dessa än erbjuda.
Själva vittnets värde bedömes med hänsyn till dess moraliska kvalifikationer, dess uppfattningsförmåga, mer eller mindre affektbetonade natur samt övriga psykiska tillstånd. Särskild försiktighet måste iakttagas ifråga om vittnesmål avgivna av barn och ålderstigna personer. Normalt utvecklade vuxna personers vittnesmålgrupperar författaren i olika typer allt efter den roll personliga intressen, passioner och känslomoment spela hos olika individer. Med synnerlig skärpa framhåller han den fula roll som spelas av den politiska partiandan.
Vittnesmålets beroende av sitt objekt har sedan länge varit föremål för ingående experimentella undersökningar. GORPHE ger oss en metodiskt genomarbetad framställning av de hittills vunna resultaten och kompletterar dem med egna iakttagelser isynnerhet beträffande
den viktiga frågan om identifieringar på grundvalen av signalementsuppgifter samt igenkännanden med ledning av fotografier och personlig kännedom om den varom fråga är. Analysen av felen vid igenkännandet av personer leder honom över till den sista delen avhans verk; ty dylika felaktiga identifieringar äro i allmänhet icke att tillskriva svårigheter, som ligga i det iakttagna föremålets eller händelseförloppets natur, utan de ogynnsamma förhållanden var under iakttagelserna i allmänhet göras.
Denna sista omständighet tillmäter GORPHE särskilt stor betydelse. Han undersöker de betingelser, under vilka vittnesutsagan kommer till stånd. Här skall blott antydas, att det rör sig om sådana fakta som perspektivet, belysningen, den större eller mindre graden av uppmärksamhet vittnet ägnat händelseförloppet, betydelsen av suggestion, den grad av lätthet med vilken vittnet uttrycker sig, jämte mycket annat.
Av det föregående torde möjligen hava framgått att det omfångsrika verket innehåller så mycket av intresse, att ingen som sysslar med brottmål borde underlåta att stifta närmare bekantskap meddetsamma. Det måste emellertid tyvärr fastslås, att intresset för hithörande frågor är synnerligen minimalt hos våra jurister. Någon svensk litteratur på området existerar över huvud taget ej. Och dock rör det sig här om spörsmål, vilka enligt vad på kontinenten allmänt erkännes äro av allra största betydelse för rättsskipningen.
Arvid Wachtmeister.