MAX PAPPENHEIM. Die Neuordnung des schwedischen Erbrechts. Zeitschrift für auslündisches und internationales Privatrecht. Erster Jahrgang Heft 1—2. Berlin & Leipzig 1927. 22 s.
Den framstående kännaren av nordisk rätt professor Max Pappenheim i Kiel, vilken tidigare med intresse följt arbetet på nydaningen av vår äktenskapsrätt,1 har ägnat lagberedningens förslag till lag om arv ett ingående studium och framlagt resultaten av sin granskning i den artikel, vars titel läses här ovan.
På de allra flesta punkter gillar Pappenheim förslagets innebörd och den tankegång, som kommit till uttryck i lagberedningens motiv. I den i principiellt hänseende kardinala frågan om arvsrättsgränsen anser han sålunda beredningen hava träffat det rätta; han kan härutinnan med så mycket större beredvillighet giva sitt instämmande, som han själv redan 1908 (Deutsche Juristenzeilung sp. 509 f.) tagit till orda för motsvarande beskärning av den tyska civillagens arvstavla. Jämväl den från praktisk synpunkt ännu viktigare om gestaltning av efterlevande makes successionsrättsliga ställning, som för-
slaget åsyftar, även som de betydelsefulla reglerna om rätt för arvlåtarens barn att i vissa fall njuta underhåll av kvarlåtenskapen vinna i allt väsentligt hans fulla gillande. Han finner det dock tveksamt, huruvida icke vid efterlevande makes död jämväl sådan arvinge efter den först avlidna maken, vilken tillhör tredje parentelen, bör få njuta samma rätt till sekundosuccession, som förslaget tillägger föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar. Och han ifrågasätter, huruvida ej praktiska olägenheter kunna uppstå därigenom att barns underhållsanspråk skall tillgodoses genom ett av oskiftotaget kapitalbelopp, icke i form av underhållsbidrag från med arvingarna. I det på senare tid omdebatterade spörsmålet, huru de genom släktarvsrättens begränsning frigjorda medlen böra disponeras, intager Pappenheim samma principiella ståndpunkt som lagberedningen och inskränker sig till den anmärkningen, att de enligt förslaget till allmänna arvsfonden inflytande medlen böra i lagen betecknas såsom statsarv.
Enligt beredningens förslag skall en av fadern till barn utomäktenskap i viss ordning avgiven förklaring att barnet skall äga taga arv efter honom medföra ömsesidig arvsrätt dem emellan; barnet skall m. a. o. vinna samma arvsrättsliga ställning som tillkommer trolovningsbarn. Häremot erinrar Pappenheim dels att den föreslagna regeln knappast kan förväntas vinna någon avsevärd tillämpning, dels att den lämnar rum för missbruk, i det att fadern kan genom sin ensidiga förklaring bereda sig arvsrätt efter barnet, t. ex. i ett fall då detta ärvt modern; endast om barnet uppnått myndig ålder, kräves samtycke från dess sida. För min del ställer jag mig icke lika pessimistisk beträffande stadgandets verkningar. Då en barnavårdsman under vädjan till faderns rättskänsla söker förmå honom att bereda barnet arvsrätt, har han för närvarande ingen annan form att hänvisa till än barnets antecknande såsom trolovningsbarn. Denna form tillämpas också icke sällan, ehuru tanken på äktenskap mellan föräldrarna ter sig mer eller mindre problematisk eller kanske är alldeles utesluten. Men nog bli väl möjligheterna för barnavårdsmannen att i fall av denna art tillgodose barnets intresse åtskilligt större, om målet kan vinnas genom en rakt på sak gående förklaring, utan tillgripande av den osmakliga och till sin verkan tvivelaktiga åtgärden att i mer eller mindre stark strid mot verkliga förhållandet uppgiva barnet såsom trolovningsbarn. Å andra sidan äro utsikterna för fadern att lyckas tillskansa sig obehöriga förmåner beroende på så ovissa förhållanden, att missbruk knappast kunna förväntas. Enligt Pappenheim borde, där barnet är minderårigt, förklaringens verkan göras beroende av förmyndarens samtycke. Men det torde kunna ifrågasättas, huruvida ett stadgande härom är erforderligt. Det får ej förgätas, att den som avgiver förklaringen måste vara att i rättsligt hänseende räkna såsom barnets fader, och att vid faderskapets fastställande barnets intressen städse äro företrädda.
Sin kritiska översikt av förslaget avslutar Pappenheim med följande allmänna omdöme:
"Med det lagförslag, som utgör föremålet för vår framställning, är ett betydande första steg taget på vägen mot den svenska arvsrättens revision. De med denna förenade svårigheterna äro ej ringa, då särskilt på detta område nedärvda åskådningar kräva beaktande, vilka åt den gällande rätten förlänat en helt egenartad karaktär, såsom beträffande den legala successionens förhållande till den testamentariska och släktarvsrättens till makes arvsrätt. Det har varit lagberedningens uppgift att taga skyldig hänsyn till dessa åskådningar och samtidigt förbereda en mot nutidens fordringar svarande rättsordning. I full känsla av sitt ansvar har beredningen förstått att med stor skicklighet lösa denna uppgift, i det att den städse strävat att finna den rätta medelvägen mellan radikalism och överdriven konservatism. Om denna strävan bära de förträffliga motiven vittne in i de minsta detaljer. En med förslaget i allt väsentligt överensstämmande lag skulle därför innefatta ett framsteg i rättsutvecklingen, icke en omvälvning."
B. E.