FREDRIK LAGERROTH. Indelnings- och grundskatteväsendets avveckling. Ett systemskifte inom svensk statshushållning. Lund (Malmö) 1927. Gleerup. 250 s. Kr. 8.00. — Skrifter utgivna av Fahlbeckska stiftelsen. IX.

 

    Det äldre svenska statshushållningssystemet kännetecknades därav, att statsinkomsterna till huvudsaklig del inflöto icke i penningarutan i olika slags varor. I regel var det ej möjligt att genom varornas försäljning skaffa kronan penningar eller att samla varorna i en central för att från denna tillgodose förekommande förvaltningsbehov. Varorna måste i stället användas för förvaltningens drift i den ort, där de levererades. Härutinnan ligger orsaken till det medeltida länsväsendet liksom till vårt svenska indelningssystem, genom vilket vissa statsinkomster direkt anslogos till ämbets- och tjänstemännens avlöning och sålunda omedelbart användes till för-

 

¹ En sak för sig är givetvis den begränsning av de patenterbara uppfinningarna, som gives av patentförordningens 1 § 1 st., därest lagrummet uppfattas omedelbart efter ordalagen. Denna begränsning har uppenbarligen haft betydelse för beskrivningen av rättskränkningen i 22 § p. 1.

valtningens behov. Under Gustaf Adolfs och Christinas tid strävadenstatsledningen att frigöra statsfinanserna från detta tungrodda förvaltningssystem och sökte därför uppmuntra de näringar, vilka bidrogo till rikets penninginkomster; härav regeringens ansträngningar att upphjälpa städer, handel och sjöfart, en politik som i sina konsekvenser skulle framtvingat förvaltningens övergång till den smidigare penninghushållningen. Utvecklingen i denna riktning hindrades emellertid av Carl XI:s reduktion och hans därefter på indelningsprincipen uppbyggda statshushållningssystem, och denna i ekonomiskt hänseende reaktionära åtgärd fick därefter länge prägla den svenska finansrätten. Systemet var till ytterlighet invecklat och svåröverskådligt, något varom de gamla läro- och handböckerna ikamerallagfarenhet vältaligt bära vittne. Det har numera i huvudsak försvunnit; redan långt innan det avskaffades, hade det överlevt sig själv och utgjort ett avsevärt hinder för förvaltningens effektivitet. Känt är, huru riksdagspolitiken under 1800-talets senare årtionden dominerades av frågorna om grundskatternas avskrivning och en ny härordning: först genom 1901 års reform försvann på militärförvaltningens område indelningsväsendet, "denna enastående atavism i Sveriges statsorganisation" (HECKSCHER). Prästerskapets lönereglering 1910 medförde sedermera upphörandet av den sista mera betydande delen av detta avlöningssystem. Vad som numera kvarstår har närmast karaktären av fornlämningar, vilka sannolikt även snart nog gå sin undergång till mötes genom att uppgifterna lösas på annat sätt eller genom institutens ombildning till modernare rättsinstitut.
    Det är följaktligen numera sällan, som den praktiskt verksamme juristen har att taga befattning med mål och ärenden, vilka sammanhänga med den äldre, inkrånglade kameralistiken. Denna en gång såbetydande disciplin har nedsjunkit till att bliva mysterier, kända blott för ett begränsat antal invigda. Den utomstående, som av en eller annan anledning tvingas att någon gång sysselsätta sig  medkamerilia, torde också i regel känna sig ganska okunnig. Vad är t. ex. helgonskyld, landgille, hoveri? De närmare uppgifterna om dylika och andra med indelnings- och grundskatteväsendens sammanhängande institut har man varit hänvisad att söka dels i redan länge föråldrade framställningar i kamerallagfarenhet, de senaste L. G. LINDES bekanta arbeten, dels i ett flertal utredningar, betänkanden och specialavhandlingar. Då lektor LAGERROTH med det nu föreliggande arbetetåsyftat, att "i en kortfattad och överskådlig handbok samla allade . . . bestämmelser, som nu ligga spridda i ett otal offentliga aktstycken", har detta sålunda varit ett synnerligen lovvärt företag urderas synpunkt, som varaktigt eller tillfälligtvis behöva taga befattning med mål eller ärenden, vilkas rättsliga bedömande beror avde ålderdomliga kamerala instituten — i enstaka hänseenden hava dessa nämligen bevarat sin giltighet, i andra kunna de mer eller mindre indirekt vara av betydelse även i nu aktuella rättstvister. Lektor Lagerroths arbete har, ehuru av finanshistoriskt och finansrättsligt innehåll, utgjort ett specimen för stats- och förvaltnings-

rättslig professur vid Stockholms högskola, och det erhöll därvid erkännande omdömen av ett par av de tillkallade juridiska sakkunnige, främst landshövding Edén. Det innehåller ett antal upplysande, ehuru något tunglästa artiklar över utvecklingen eller snarare avvecklingen av de olika institut, vilka sammanhänga med det gamla grundskatte- och indelningsväsendet, dessa begrepp då tagna i synnerligen vidsträckt bemärkelse. Författaren har i framställningen sammanförtde olika instituten i olika huvudgrupper. Efter en redogörelse förhuru grundskatterna fixerats i penningar behandlas i en andra avdelning indragningen av indelta räntor samt av militära och civilaboställen, vidare ecklesiastika boställen, donationsjordar samt de tillbergsbruk, gruvor och sågverk anslagna skogarna. I den tredje avdelningen behandlas avskrivningen av "jorden påvilande skatter och besvär" — de egentliga grundskatterna, skattefrälse- och frälseskatteräntor, prästerskapets tionde, det militära indelningsverket, skjutsning och gästgiveri, väghållning, byggnadsskyldighet för kyrka, prästgård och tingshus, m. m. I den fjärde avdelningen lämnas en redogörelse för "upphävandet av jorden medföljande offentliga rättigheter", rösträtt efter mantal och patronatsrätt, varefter författaren till sist giver en sammanfattning av vad som ännu återstår av det gamla systemet. På grund av sin uppställning och sitt rikhaltiga innehåll kan arbetetkomma till användning såsom uppslagsbok ej blott för den med kamerala spörsmål sysselsatta förvaltningsjuristen utan jämväl för den som av en eller annan anledning behöver orientera sig i dylikafrågor.
    Arbetet erinrar i sin stora bredd om NILS HERLITZ' förträffliga förvaltningshistoriska arbete Svensk stadsförvaltning på 1830-talet, men det har tyvärr fått ett väsentligt mindre värde därigenom, att författaren synes hava ansett det icke ingå i sin uppgift att kritiskt behandla det föreliggande materialet och de vid olika tillfällen i förekommande spörsmål anförda meningarna. Icke heller synas några självständiga undersökningar hava blivit verkställda, utan författaren har i stort sett nöjt sig med refererande framställningar av det tillgängliga trycket, en återhållsamhet, som väl finner sin förklaring i det stora område, arbetet överspänner. Såvitt en genomläsning givitvid handen, har återgivandet skett korrekt, om ock någon gång mindre inadvertenser förekomma, såsom då författaren (s. 167) gör gällande, att huvudstaden 1856 ej erhöll samma lättnad i inkvarteringstungan som övriga städer av den anledning, att staden ej velat avstå sin del av de staden till lindring i nämnda tunga tillförsäkrade inkomsterna av tolagen: ett knappast träffande sätt att framställa det förhållandet, att staden, som det tyckes rimligt nog, ej ville bliva annorlunda behandlad än övriga städer. Stundom framträda smärre ojämnheter i framställningen. Sålunda omtalas (s. 204), att statsbidraget till väghållningsdistrikten 1905 fastställdes 3/20 av uppskattade kostnaden för underhållet av allmän väg, bro och färja, varemot något icke nämnes om det till synes icke mindre betydelsefulla förhållandet, att bidraget 1918 höjdes till 3/10.

Vid behandlingen av städernas donationsjordar anför författaren (s.83 f.) som stöd för att K. F. om tjuguårig hävd, vilken har lagsnatur, skulle vara tillämplig å ofri tomt i stad ett indirekt uttryck i ett senare utfärdat kungl. brev. Att använda ett dylikt uttryck som avgörande tolkningsdatum i fråga om innehållet i en civillag är emellertid en ganska äventyrlig metod, vilken för en juridisk författare icke är tillåten. Författarens tolkning stödes emellertid, ehuru av annan grund, av H. D:s majoritet (3 mot 2) i ett — av författaren ej omnämnt — rättsfall från år 1910, men tolkningen är ingalunda självklar; en enhällig rådstuvurätt, hovrätt och revisiongingo på motsatt linje.
    Dessa och andra liknande erinringar, som kunna göras, avse emellertid detaljer av underordnad vikt, vilka givetvis ej påverka arbetets användbarhet. En större brist i fråga om ett arbete, vilket som det förevarande avser att tjäna såsom uppslagsbok, synes däremot vara, att författaren inskränkt sig till så pass sparsamma och ofullständiga litteraturhänvisningar som fallet är. Dylika hänvisningar skulle nämligen i hög grad hava förhöjt arbetets värde. Nu blir den, som närmare vill intränga i något av de i arbetet behandlade ämnena, nödsakad att söka sig fram på andra vägar, något som ofta kan vara förenat med svårigheter och alltid vållar onödig omgång. Till sist må nämnas, att arbetet saknar register, ehuru en utförlig innehållsförteckning delvis avhjälper olägenheterna härav.

Halvar G. F. Sundberg.